Domaren från Ukraina blåste i sin pipa, matchen var över och drygt 6.000 reste sig upp och jublade. ÖFK hade slagit Fola Esch från staden Esch-sur-Alzette i sydvästra Luxemburg med 1–0 och tagit ytterligare ett litet kliv mot de stora matcherna i Europa league. Själv slog jag ihop reporterblocket, suckade tungt för mig själv och tänkte; vilken jävla skitmatch!
Resultatet 1–0 är okej, vinst på hemmaplan och en hållen nolla. Det brukar räcka en bit i de här sammanhangen, i varje fall har ÖFK skaffat sig ett bra läge inför fortsättningen i Luxemburg nästa torsdag. Men prestationen? Usel! Den var så dålig att klockorna stannade.
Jag vet. Vi pratar om Europaspel, ÖFK har precis tagit sina första stapplande steg i den ligan och man har kanske inte har rätt att ställa för stora krav tycker några. Men nu pratar vi om professionella fotbollsspelare, jag vet vad dom kan och dom har visat det så många gånger. Det är också en klubb som säger att man ska spela i Champions league (ytterligare en nivå uppåt). Då får det inte se ut på det här viset. Slarvigt, slarvigt och åter slarvigt –från start till mål. Och, det måste poängteras, det var inte Arsenal eller Roma som var ÖFK:s motståndare utan Fola Esch från fotbollens absoluta bakgård.
Graham Potter brukar, nästan alltid oavsett resultat, säga att han är ”proud of the guys”. Den här gången sa han att resultatet var bra och det var bra att hålla nollan. Men att mycket jobb återstår att göra. Det jobbet hade varit betydligt enklare om ÖFK-spelarna ansträngt sig mer när man nu hade chansen på hemmaplan.
En sekvens i matchen: I minut 32 spelar sig ÖFK till en chans ute till höger som avslutas med att Ronald Mukiibi trycker in en boll framför motståndarburen som leder till en hörna. Bakom mig hör jag en upphetsad reporterröst som vrålar ”herregud, vilka chanser ÖFK skapar!”. Jag skriver i mitt block: Vilken match är det han refererar? Där och då hade ÖFK inte haft ett enda etablerat anfall på 25 minuter, inte sedan Curtis Edwards brände en skottchans i den sjunde minuten. 25 minuter. Mot ett lag från Luxemburg. På hemmaplan. Inte ett anfall. Nej, mig lurar ni inte. Jag har varit med lite för länge, sett för mycket och det här var inte bra. Långt ifrån!
Den känslan förstärktes för övrigt efter matchen. Hosam Aiesh försökte visserligen när han sa att ”han var nöjd men inte jättenöjd” (den killen har alltid en optimistisk syn på saker och ting, ja, har tror till och med att han kan springa rakt igenom sina motståndare…) men det var bara tomma blickar bland de flesta spelare och ledare som passerade genom pressrummet.
Det här var en match där så många hemmaspelare gjorde mig besviken. Lagkaptenen Brwa Nouri, som bar laget genom bragdmatcherna mot Galatasaray, vaknade inte på 90 minuter, normalt så stabile Sotirios Papagiannopoulos blev utmanövrerad av Samir Hadji alldeles för många gånger för att det skulle kännas tryggt, Ronald Mukiibi hade ett passningsspel som inte ens hans mamma kunde gilla, Alhaji Gero gjorde ingen glad och fick vila i andra halvlek, Curtis Edwards sköt snett i sjunde minuten och tappade orienteringen, Dennis Widgren var åter där han blandade högt och lågt, Ken Sema kör numera med handbromsen i och är långt ifrån den blixtrande vårformen, Jamie Hopcutt kom inte till ett vettigt avslut när han fick chansen i andra halvlek, Hosam Aiesh kan få ett litet plus för sin energi men minuset blir större då jaget är större än laget. Ja, ni ser att det var mycket som var svagt den här gången, åtminstone i mina ögon. Så många tekniska fel som hemmalaget bjöd på den här kvällen är det, tack och lov, sällan man får se.
I min bok får bara Aly Keita, Tom Pettersson och inhopparna Sam Mensiro & Johan Bertilsson små plus i kanten, de gjorde klart godkända insatser. Foaud Bachirou får däremot ett stort plus! Bäst på plan och matchvinnare dessutom då han (i samarbete med Hosam Aiesh) snodde bollen av Veldin Muharemovic och pangade den förbi Folamålvakten Thomas Hym i det ”långa” hörnet. Bachirou lossar sällan sin bössa. Nu gjorde han det och det ska vi var väldigt glada över. Plus att han i sedvanlig stil jobbade furiöst och stal hur många bollar som helst av sina förvånade motståndare, inte bara vid målet. Det är lätt att förstå varför Bachirou är en given favorit hos hemmaklacken.
Redan på söndag eftermiddag är det ny match (Halmstad i Allsvenskan) och nu måste Potter och övriga i ÖFK-staben hitta något som snabbt fyller spelarna med energi. Resultaten, som ju är mer än godkända (jag säger absolut inget annat) räcker uppenbarligen inte riktigt. Galatasaray-matcherna, som gav klubben både sportslig framgång och massor av värdefull erfarenhet på alla plan, kostade kraft. Vi såg det mot Djurgården i söndags och vi såg det definitivt i kväll. Trots segern! |