ÖFK besegrade Brommapojkarna på bortaplan med 4–0.
# Det var en mycket viktig seger.
# Och det var ett strålande resultat.
Men jag vet inte riktigt vad som var hönan och vad som var ägget. Alltså; var det ÖFK som var bra eller var det BP som var svagt?
Lite diplomatiskt säger jag att ÖFK gjorde en hygglig insats sammantaget där en hel del var riktigt bra men där det fortfarande finns frågetecken att reda ut medan BP har massor att fundera över (som om man inte redan hade det innan måndagseftermiddagens insats…).

Det är klart; att vinna med 4–0 på bortaplan i Allsvenskan är imponerande alla dagar i veckan, det kan naturligtvis ingen vettig människa argumentera emot.
Här är några av höjdpunkterna;
# Passningstempot var stundvis där jag vill ha det, inte minst i öppningen av andra halvlek Det gav stora revor i ett risigt hemmaförsvar, många möjligheter och tre snabba mål.
# Ett par av målen var riktiga läckerbitar; Dino Islamovic vänsterskruv i krysset som gav 2–0 och Saman Ghoddos frispark, 3–0 i samma kryss, tar jag med mig vidare in i säsongen.
# Islamovic fick göra ytterligare en fullträff (tåfjutt ur dålig vinkel, 4–0). Det är alltid viktigt för en forward att få göra mål, var det här islossningen efter en blytung inledning av säsongen?
# ÖFK har haft väldigt svårt att skapa något på sina hörnor, inte bara i vår utan i flera säsonger. Den här gången fick man elva försök och, faktiskt, ett gav utdelning! En variant med Ghoddos, Edwards, Sema och slutligen Islamovic inblandade ställde BP-försvaret. Snyggt!
# Ludvig Fritzson fick chansen från start den här gången. Den förvaltade han på bästa sätt, Fritzson hade en fot med i de flesta ÖFK-attackerna.
# Sotirios Papagiannopoulos var stabil, som vanligt, i försvarsjobbet. Men mest av allt gillade jag ett par offensiva initiativ; det gav ett fräsande vänsterskott (räddades till hörna) samt ett utmärkt frisparksläge (där Ghoddos klappade in trean).
# Ken Sema svarade för matchens prestation när han i samarbete med Fritzson några minuter in på den andra halvleken snurrade upp hemmaförsvaret, bland annat med en blixtrande tvåfotare i trängseln framför mål.. Bara en strålande målvaktsparad hindrade Sema från att komma med i målprotokollet. Det var där och då som ÖFK kopplade greppet om den här matchen.
# Tom Pettersson är en riktig fighter. Som han kämpade när han i slutminuterna räddade på mållinjen för att Andreas Andersson skulle få hålla sin nolla.

Men här finns också saker vi kan diskutera och som måste diskuteras, Inte minst hur managern Graham Potter försöker lösa problemet på det centrala mittfältet bredvid lagkaptenen Brwa Nouri. Det har inte fungerat med Douglas Bergqvist, det har inte fungerat med Sam Mensiro. Nu satsade Potter på Ronald Mukiibi. 4–0-segern till trots, det fungerade inget vidare nu heller!
Gemensamt för Bergqvist, Mensiro och Mukiibi: De blir sämre ju högre upp på planen de kommer! Och det är ju sällan lyckat för ett lag som vill vara spelförande, ÖFK tappar helt enkelt kraft i sina offensiva attacker när spelare inte bidrar.
I mina ögon krånglar Potter till det. Bygg det centrala mittfältet (så länge Tesfaldet Tekie inte är spelbar) kring Nouri, Edwards och Fritzson så är problemet löst!

Potters startelva gav också en väldig slagsida mot höger första 45 minuterna. Dennis Widgren hade en omöjlig uppgift när han ensam skulle sköta hela vänstersidan. Laget balanserades om efter paus och genast blev Widgrens uppgift mer hanterbar. Då blev han en viktig kugge i ÖFK:s överkörning av hemmalaget.

Med den här trepoängaren lämnar ÖFK bottenträsket och sniffar från sin elfteplats på övre delen av tabellen. Den ger naturligtvis en välbehövlig skjuts inför lördagens hemmamöte med IFK Norrköping. Nu är det bara att köra på, ÖFK har inte råd med så mycket mer schabbel efter den trötta starten.
Om Potter väljer rätt på mitten så blir det en ny seger. ÖFK gillar Norrköping, tre segrar förra sommaren!