Pumpade vi upp ÖFK-ballongen för hårt?

Nja, jag vidhåller det jag skrev i förra krönikan att det finns klubbchefer och tränare som behöver oroa sig mer än Graham Potter och Daniel Kindberg. Det gäller även efter premiäromgången.

Men.

0–1 på Örjans Vall mot nykomlingen Halmstad var inte den start som jag drömde om, definitivt inte önskade mig. Den sätter onekligen myror i huvudet på mig och många andra även om det bara handlar om en enskild match och dessutom årets första förlust efter tio segrar och en oavgjord.

Jag väljer att skylla på (man måste ju alltid skylla på något när man har fel i sina förutsägelser…) underlaget. ÖFK:s bollhållande och passningsorienterade fotboll var inget segerrecept denna lördag eftermiddag.

# Bollen rullar inte lika fort på naturgräs i vårligt tillstånd i jämförelse med konstgräs.

# Den uppför sig definitivt inte som på konstgräs; spelarna tvingas till flera tillslag för att få den under kontroll. ”Kluddandet” medför per automatik att tempot sjunker.

Mer behövdes faktiskt inte för att ÖFK:s possesion-spel skulle få bekymmer när Halmstad parkerade sin ”buss”(som det numera heter när man samlar sitt försvarsspel) på egen planhalva. Det gick helt enkelt för sakta!

Nu var det givetvis inte första gången det här inträffade. ÖFK (och andra lag med liknande spelfilosofi, jodå, det finns fler…) har ställts inför det här problemet tidigare och misslyckats. Och det är väl här som jag efterlyser en plan B, något som bryter mönstret.

Jag vill helt enkelt se lite längre bollar, kalla det gärna desperation, som tvingar motståndarna att släppa ned sin backlinje ett antal meter.

Bara att motståndarna känner det hotet gör att ”bussen” blir lite längre och därmed lättare att spela sig igenom!

Nåväl, det var fler lag än ÖFK som inte presterade som jag hade förväntat mig i första ronden. Djurgårdens 0–2 mot nykomlingen Sirius var det som överraskade mest. Djurgården har handlat ungt, gammalt och dyrt, några nyförvärv ramlade faktiskt in precis före avspark. Men resultatet, och spelet, avslöjade att Djurgården helt enkelt glömde bort att bygga grunden i jakten på snabbköpta framgångar.

Kalmar FF:s 1–5 mot Elfsborg var överraskande, inte att boråsarna vann utan siffrorna. Förre ÖFK-aren Alex Dyer var högst delaktig när Elfsborg vände matchen med fyra mål på 19 minuter och fem under sista halvtimmen.

Noterbart i övrigt; Stockholmslagen hade alla, alltså inte bara Djurgården, en blek start.. AIK mäktade bara med 0–0 hemma mot Häcken efter en tam insats och Hammarby föll i Norrköping (precis som väntat).

För ÖFK väntar nu just Norrköping på söndag (och på skärtorsdag, cupfinalen). Det blir svettigt; Norrköping har de senaste säsongerna varit ett absolut topplag (mästare 2015, trea förra säsongen) med ett mycket stabilt och effektivt grundspel. Årets upplaga ser också bra ut, om än något tunnare spelartrupp än de senaste säsongerna. Andreas Johansson (backlinjen) och Daniel Sjölund (mittfältet) är ju två kontinuitetsbärare som får alla klubbchefer att dregla av avund och längst fram hittar vi allsvenskans intressantaste och målfarligaste anfallspar; Sebastian Andersson och Kalle Holmberg.

Se upp!

Sebastian och Kalle har gjort mål på ÖFK tidigare, inte minst här på Jämtkraft Arena. Förra året blev det två vardera, Sebastian sänkte ÖFK i 2–0-segern och Kalle satte två underbara strutar när han i Örebros svartvita dress var med och besegrade ÖFK med 4–2 tidigt på säsongen.

Som sagt; varningen är utfärdad.

Till sist 1; ÖFK knöt i sista stund Djurgårdens Tim Björkström till sig. Det såg jag inte riktigt komma. Men förmodligen är frågetecknen kring några i högerförsvaret (skadorna på "Sotte", Mukibi, Douglas, Mensiro) lite större än vi anade.

Till sist 2; I min förra krönika dristade jag mig till att ha synpunkter på Mittmedias ÖFK-bevakning. Det var givetvis, och det hade jag naturligtvis förutsett, som att sticka in pinnen i en myrstack. Lika givet var att tidningarnas försvarsadvokat Stefan Nolervik skulle dyka upp i kommentatorsfältet. Däremot var det ingen som uppmärksammade berömmet till Sportbladet och deras ”Fotbollsbibel”. Jag visade där på ett exempel hur jag tycker att media kan arbeta, bara möjligheter ges, och hur bra det kan bli. Det handlar givetvis inte om medarbetare A, B och C på ÖP/LT (även om bristerna på fotbollskunskaper är besvärande för några) utan om vilken strategi man valt, i stort och smått.

Till sist 3; Signaturen ”inte mittmedia” var bekymrad över att jag inte fick vara kvar på sporten. Jag kan lugna skribenten med att jag lämnade sporten helt frivilligt när man 2008 bestämde sig för att slå ihop LT:s och ÖP:s sportredaktioner (zport.se, ÖP:s initiativ, tro inget annat). Jag tyckte det var helt huvudlöst vilket jag också meddelade ÖP:s vd Göran Henriksson som var den som ledde projektet (på uppdrag av andra starka ÖP-krafter, tidnings-vd:ar brukar väldigt sällan lägga sig i redaktionella projekt…). Jag avslutade mina 50 år på LT (32 år som arbetsledare, bara åtta som sportchef) med fem år som nattchef, för tredje gången…