Kanske är det bara jag som känner en frustration över hur ÖFK taktik och spelidé på planen sett ut detta år? Visst ÖFK är inte riktigt lika bra som topplagen i Allsvenskan det medger jag, men ingen kommer att kunna övertyga mig om att ÖFK är ett bottenlag sett till kvaliteten i spelartruppen. Jag hävdar och kommer fortsätta hävda att ÖFK i grund och botten har kvalitet i laget för att kunna tillhöra övre halvan i Allsvenskan men man får inte ut den inneboende potentialen i laget.

Jag har också flera gånger detta år känt en frustration när jag sett laguttagningarna som ofta varit defensivt balanserade, men också en frustration över det sätt ÖFK uppträtt på planen och där motståndarna ofta rätt enkelt kunna manövrera ut ÖFK.

Därför har jag två drömmar! Dels drömmer jag om att ÖFK ska förändra sin ide för hur man vill spela fotboll. Dels drömmer jag om att tränarna och spelarna i närtid sätter sig i en ring, tittar varandra i ögonen, och lovar varandra att alltid ge 110% på träningar och matcher nästa år, jag vill att man lovar kämpa till sista match för att vinna en så hög placering på övre halvan i Allsvenskan som det är möjligt. Det finns goda exempel att studera för att utveckla dagens ÖFK mot nya höjder!

Långt tillbaka i historien sägs en militär ha instiftat, medvetet eller omedvetet vet jag ej, ordspråket anfall är bästa försvar. Ordspråket har fotbollen världen över lagt beslag på och det kanske inte är så konstigt, att förlora eller spela oavgjort leder sällan till framgång.

I årets Allsvenska fanns några tydliga exempel på när ordspråket omsatts i handling. Hammarby IF har varit en fröjd för fotbollsögat att beskåda detta år. Man har haft en hög kvalitet i sin offensiv och gjort det svårt för de flesta klubbar. Självklart är det få klubbar som kan mäta sig med Bajen på alla sätt och vis, men med ledarskiftet man gjorde 2018 blommade tankarna om en modern offensiv fotboll á la Söder ut 2019. Jag inte förvånad över att Bajens kräftgång på senare år förbytts i framgång. Med de spelare man har och den tränare man har och som det lyser offensiv prägel om har Hammarby kanske med naturlighet varit det mest utrerade offensiva laget i Allsvenskan. För ett par år sedan under Potter eran skulle Svensk fotboll lära av Östersund FK, men nu är det Hammarby IF som utgör skyltfönster för hur sevärd och framgångsrik fotboll ska spelas. Det är högst anmärkningsvärt hur svårt motståndarna har haft att värja sig i matcherna. Samtidigt som man spelar offensivt, på gränsen till tokoffensivt kan tyckas ibland, finns ändå en smart tanke med positionsbyten och där man hela tiden säkrar bakåt i den händelse motståndarna skulle få en chans att hävda sig på planen. Hammarby har övergått till en spelidé präglat av hård press för att återta förlorad boll och snabba spelvändningar med en tydlig raket i spelet och som lett till att motståndarna sällan givits möjlighet att samla styrkorna till ordnat försvarsspel.

Jag drar mig även till minnes ÖFK första match i våras borta mot AIK. ÖFK tog poäng via 0-0 men poäng skulle vi ju ta för att kunna konkurrera om den Allsvenska seriesegern, eller hur! Men på det sätt AIK mötte ÖFK imponerade på mig. Hemmalagets anfallare och mittfältare tog ett enormt arbete och pressade ÖFK högt i banan, ÖFK fick mycket få möjligheter i matchen att hålla i bollen och skapa något strukturerat offensivt. AIK backlinje lär aldrig ha haft så lite att göra i någon match oaktat att Sonko hade en riktigt vass chans att bli matchvinnare. ÖFK´s ballongbollar bortslagna i panik borde gjort alla ÖFK fans svettiga av oro. Det var en extrem press- och anfallstaktik som Rikard Norling hade beslutat inför ÖFK matchen, synd bara att den inte resulterade i mer än en poäng.

Ett annat lag som aspirerade på den Allsvenska seriesegern var IFK Norrköping, dock grusades deras planer tidigt med en rad poängtapp. Men laget med tränare Jens Gustavsson gavs sig den på att man inte skulle se loppet kört redan i mitten av maj. Det man gjorde var att förändra taktik och börja spela en rakare och offensivare fotboll och man knöt även an till ordspråket ovan i kontakten med media. Det blev även en bättre poängutdelning, dock lyckades man inte återta den förlorade poängmarginalen till topplagen, men å andra sidan tappade man heller inget mer i förhållande till toppen resten av säsongen. bättre även om man nu inte nådde ända fram (nio poäng efter Djurgården). Bara Hammarby och Malmö gjorde fler mål under säsongen.

I år var det bara tre lag i Allsvenskan som släppte in fler mål än ÖFK, lika många lag gjort färre mål än ÖFK. Hade ÖFK en så dålig backlinje, nej hävdar jag! ÖFK hade rent av rätt kompetenta pjäser i försvaret men ett försvar som ofta fick jobba hemåt (felvända) och blev lätta att straffa. Det ska väl i ärlighetens namn även sägas att det nog fanns en ångest att misslyckas under hösten vilket gjorde att självförtroendet i försvarsspelet blev obefintligt. Ian´s recept blev mer och mer defensivt inriktad laguttagningar och där man strävade efter att rättvända djup i banan. Detta ledde i sin tur till att målen framåt uteblev, totalt blev det åtta mål, varav två mot Sirius, under de tio sista omgångarna.

År 2015 hade jag ett mycket intressant samtal med Rosenborgs BK andretränare Erik Hoftun, detta var inför en träningsmatch mellan RBK och ÖFK där jag tror att Norrmännen avgick med en 8-0 seger om jag inte minns helt fel. Sällan har jag pratat med en så engagerad tränare och som trodde på det dom stod för. Han började med att säga att ”vi spelar enligt en 4-3-3 modell”, något som kanske inte var så imponerande. Men sedan började hans beskrivning av RBK spelidé, som i stort byggde på samma taktik som Hammarby stått för i år. RBK ville spela ett så rakt spel som möjligt i planens längdriktning, helst genom det centrala mittfältet och sedan söka genombrottschanser den sista tredjedelen. Han var noggrann med att poängtera att bollen hela tiden skulle spelas framåt i planen, bakåt- och sidledspassningar såg han bara ett medel för att i nästa steg/passning kunna sig högre upp i banan. Den som då såg RBK vet också att de offensiva spelarna tog ett hårt jobb i djupled matchen igenom, inte konstigt kanske att man då lyckas straffa sina motståndare så hårt.

Vad vill jag då säga med detta? Jo, jag har en dröm att ÖFK ska förändra och utveckla sin spelidé och där man plockar det goda från smörgåsbordet. Grundläggande är att ÖFK måste börja jobba betydligt hårdare på planen och det gäller alla 10 utespelare. När man måste försvara sig bör man försöka återinpränta Potters taktik om att minst två helst tre spelare ska täcka av bollhållaren hos motståndarna, redan där kommer man att skapa stora svårigheter för motståndarna men det kräver en hög arbetsmoral och samarbetsförmåga. När man vinner boll ska denna framåt i banan (på djupet) för motståndarna ska i möjligaste mån tvingas att försvara sig felvända. Detta i kombination med speed och förhoppningsvis kreativitet på djupet in mot straffområdet ska nyttjas för att såra motståndarna. Förloras bollen i anfallsfasen ska den slås död för att hinna samla strykorna. Notabelt är att Potter hade svårt att lyckades åstadkomma detta men det ingick heller inte i hans fotbollsfilosofi. Som jag nämnde tidigare tror jag att denna spelidé skulle passa dagens ÖFK rätt väl då det finns många offensivt lagda, och snabba, spelare och som jag gissar skulle vilja få utlopp för sina offensiva talanger. Jag drömmer om att ÖFK ska våga förändra och utveckla sin spelidé. Jag drömmer om att man ska tänka positivt och ge sig den på att ta Allsvenskan 2020 med storm och visa att vi kan och vi vill vara med där uppe. Jag drömmer om att ÖFK börjar pröva denna utrerade taktik på lag från lägre serier under uppbyggnadsskedet i vinter och är mogna att vinna framgång i Svenska cupen i februari mars.

Tack för att ni tog er tid att läsa!