Det är bara att lyfta på kepsen och tacka för underhållningen.
Kvällens möte mellan ÖFK och Malmö, matchen som skulle avgöra vilket som är Sveriges bästa lag…, hade allt man kan begära. Men ingen vinnare.
2–2 var väl ett resultat som de flesta kan acceptera som någorlunda rättvist även om jag med hemmaögon inte hade protesterat om ÖFK vunnit med tanke på möjligheten man fick i den vansinnigt spännande avslutningen.
Det är inte ofta man får chansen att avgöra med matchens sista spark men Jamie Hopcutt pallade inte för trycket när han brände från elva meter. Eller ska vi vara snälla och säga att det var MFF-målvakten Johan Dahlin som gjorde en bra räddning?
Välj det som känns bäst…

Det här var årets bästa match på Jämtkraft arena, förmodligen en av de bästa i Allsvenskan den här säsongen. Den hade allt; snabbt och precist passningsspel, individuella prestationer, ständiga taktiska omdispositioner, avslut, tempo, fysisk kamp – och som så ofta när ÖFK (och MFF) är inblandad – en ytterst rafflande upplösning där det var hemmalaget som hade marginalerna både med sig och mot sig.
Om inte de drygt 6.000 på arenan (plus alla som följde matchen på annat sätt) gick hem och var nöjda med underhållningen den här kvällen, ja, då blir dom det aldrig. Så bra var det!

Jag gör en snabbspolning fram till dramatiken: MFF:s 1–0-mål i första halvlek (Erdal Rakip) kom sedan ÖFK:s vänsterförsvar fipplat med bollen i ett par sekvenser, det såg inte helt stabilt ut. Hemmalaget kvitterade i öppningen på andra halvlek (Brwa Nouri på straff) medan MFF återtog kommandot i matchens 66:e minut sedan Oscar Lewicki snuvat Fouad Bachirou på bollen och klappat till från en bit utanför straffområdet.

Där startade hemmalaget en intensiv jakt på kvittering. Jamie Hopcut sköt i burgaveln, en hörna ställde till stora bekymmer för MFF-försvaret och Jamie Hopcutt sköt igen, den här gången utanför krysset. Det såg som förgjort ut när hemmalaget fick en frispark strax utanför MFF:s straffområde. Klockan tickade mot 90 minuter när Ken Sema drog till mot Johan Dahlins högra kryss. Där satt bollen precis där den skulle, 2–2, och hela arenan exploderade.

Men ÖFK ville mer och fyra stoppminuter skulle ge nya chanser. Jamie Hopcutt tog ett snyggt initiativ och brakade i högsta fart in i MFF:s straffområde och föll på Rasmus Bengtssons utsträckta ben. Straff! När klockan visade 93.50…
Hopcutt tog straffen själv, sköt lågt till höger om Dahlin men där låg redan MFF-målvakten.

2–2 var ju inget riktigt bra resultat för ÖFK, om Hopcutt hade gjort mål på den avslutande straffen hade läget i jakten på en ny Europaplats varit betydligt gynnsammare. Det är en väldig skillnad på en poäng och tre poäng, det ska vi ha klart för oss.
Men för MFF var en poäng på den här utflykten till Östersund mycket värdefull i jakten på ännu ett allsvenskt guld. Jag tror att tränaren Magnus Pehrsson var otroligt nöjd med resultatet eller som han uttryckte det på presskonferensen: ”Det var viktigt att komma härifrån med nånting…”.
Respekten för ÖFK och deras prestationer är stor, även bland de största!

Några noteringar om ÖFK-spelarnas insatser;

# Saman Ghoddos var matchens kung. Bara målet fattades den här kvällen. Ghoddos, med det självförtroende som han uppträder, skulle givetvis ha tagit den avslutande straffen (när straffskytt 1, lagkaptenen Brwa Nouri, lämnat banan), mål från elva meter så sent som i söndags mot Sirius.

# Ken Sema hade svårt att hitta utrymme i första ronden då MFF styrde ÖFK:s uppspel till den andra kanten. Desto mer aktiv efter paus och frisparksmålet var guld!

# ÖFK:s försvarsspel var verkligen darrigt över hela planen i matchöppningen. Sedan fungerade det lysande med ett par undantag. Båda gångerna gjorde MFF mål… På den här nivån straffas man hårt när man tappar koncentrationen!

# Hosam Aiesh härjade svårt med MFF:s vänsterförsvar i första halvlek. Fortsatte att utmana i andra men hade inte samma skärpa som före paus.

# Curtis Edwards fick börja på bänken men byttes in i andra halvlek. Det gav ÖFK ytterligare ett vapen att såra MFF-försvaret. Han ska spela från start, alla dar i veckan!

# Jamie Hopcutt var piggare än på länge, löpte kopiöst och gjorde många bra saker. Men han har inte marginalerna på sin sida, verkligen inte och inte nu heller. Det var därför han skulle ha avstått att skjuta straffen även om det var det han, och enbart han, som fixade den.

# Sotirios Papagiannoloulos och Tom Pettersson var otroligt starka i duellspelet mot MFF:s två anfallstoppar.

# Brwa Nouri och Fouad Bachirou dominerade ipå mittplanen även om de inte fick samma ytor som vanligt den här gången.

# Gabriel Somi fyllde inte ut tröjan till vänster. Såg lite vilsen ut (som han kan göra) i defensiven och ett genombrott framåt i första är för lite för ett överbetyg.

Till sist; Matchen slutade i ett allmänt kaos efter straffdramat. Vad som verkligen hände och inte hände, vad som sades och inte sades, går nog inte att reda ut i detalj, Det var mycket känslor inblandade, precis som nere i Malmö i våras,. Det slutade i att domaren Stefan Johannesson gav rött kort till Alhaji Gero (för en ”skallning” även om det på tv-bilderna mest ser ut som att Gero och Rasmus Bengtsson ”mäter sig mot varandra”) och gult kort till Bengtsson. Nåväl, Johannesson kunde ha dömt hur som helst i den röran som uppstod, det hade nog inte blivit varken rätt eller fel.
Johannesson gjorde dock ett misstag när han inte varnade MFF-målvakten Johan Dahlin för agerandet före straffen. Det var ytterst osportsligt att gå fram till straffpunkten och rulla bort bollen som Hopcutt hade lagt upp. Johannesson var då upptagen med andra uppgifter och hade ryggen åt situationen. Men det finns ju tre domare till…