Jämtländsk damfotbollshistoria, del 1 (1971- 2001)

I en kommentar runt ÖDFF:s problem uppmanades jag att skriva en artikel om läget för Jämtländsk damfotboll i ett historiskt perspektiv, bl a utifrån att flera personer känner sig övertygade om att det står sämre till än nånsin. Lyckligtvis är det inte så illa, i alla fall vad gäller placering i Sverige, men att det finns problem är ju uppenbart. Kvantiteten däremot kan vara på en av de lägsta nivåerna sedan tidigt 70-tal.

Jag har faktiskt filat på en minst tredelad artikel om just detta sedan i vintras, men av flera skäl tvekat att lägga ut den. Mest beroende på att en del i huvudsak är en beskrivning av ÖDFF:s historia. Men nu tänker jag i alla fall, efter en stunds tystnad och begrundande, faktiskt skriva dessa rader om den jämtländska fotbollshistorien, och då gällande just damfotbollen.

I del 1 tänkte jag behandla tiden från 70-talet, decenniet ut, och något år till. Jag nämner inte så många namn på spelare eller ledare, utan väljer denna gång att mest ge en bild av vår plats i ett nationellt perspektiv.

Jämtland var ju faktiskt, om inte pionjärer, så ändå väldigt tidiga i svensk och därmed också internationell fotbollshistoria. Åtminstone redan 1971 korades en DM-segrare, och det var Ope som slog Bräcke, enligt de uppgifter jag fått fram. Möjligen hade DM spelats något år tidigare, men jag tror inte det. 1972 spelade sju lag i den jämtländska serien, och redan 1973 fanns 11 lag uppdelade i två nivåer, och där Skärvången vann den lägre serien. I år finns 12 jämtländska seniorlag i seriespel.

Ope lade beslag på förstaplatserna fram till 1976, då det för första gången skapades interregionala serier, där det jämtländska inslaget var Hackås, Ope, Kälarne och Backe. Hackås vann då faktiskt serien före Ope och lag från Medelpad och Ångermanland. Men då Ope vunnit DM var de med och spelade om SM, som anordnades för fjärde gången som en utslagstävling mellan DM-segrarna. Ope chockade då hela den svenska eliten genom att gå ända till final, och där också nå sensationella 1-1 i bortamatchen mot Jitex. Tyvärr förlorade man ganska klart i returen hemma på Torvallen. Förbundskaptenen Hasse Karlsson sa bl a: "Det finns ju fullt av landslagskandidater i Ope. Jag hade ingen aning om att flickorna från Norrland kunde spela så fin fotboll". Lite anmärkningsvärt med den dåliga kunskapen, då Ulla Nilsson från Ope gjorde landskampsdebut redan 1973, ett par år innan Pia Sundhage gjorde sin första landskamp. Bl a Opes framfart bidrog till att ett nationellt seriesystem planerades att göra sin entré 1978.

Men faktum är alltså att Hackås klev in och placerade sig före Ope såväl 76 som 77 och 79. De chockade också både nationellt och internationellt genom att ta hem ett par segrar i Gothia Cup, vilket de väl fortfarande är ensamma om vad gäller jämtländska fotbollslag. Rätta mig om jag har fel. Denna konkurrens spetsade jämtländsk damfotboll ännu mer, och när det för första gången skapades ett riksomfattande seriesystem (där dock norrlandslagen av ekonomiska skäl delades upp i först tre serier, och kort senare i två) så fanns fem Jämtlandslag med bland de 24 norrländska div 1-lagen. Det var Ope, Hackås, Häggenås, IFK Östersund och Kälarne. Förresten så var Tord Grip förbundskapten ett par år vid denna tid.

Först 1982 skapades ett helt enhetligt seriesystem i Sverige, men med fyra div 1-grupper, som dock redan året därpå skulle krympas till två. Hackås var kvalificerade till högsta serien 1982, men valde att avstå. Ope spelade där, men föll på målsnöret i kvalet mot AIK, och var därmed inte kvalificerade till högsta serien 1983. Från 1982 går det alltså att på ett rimligt sätt jämföra placeringarna över åren, ända fram till idag, för de bästa jämtländska lagen som spelare på nationell nivå.

Ope och Strömsund var de två jämtländska lag som spelade i div 2 detta år. Ope vann både serien och kvalet till högsta serien. Strömsund klarade sig kvar och Hackås vann Jämtlandstrean och var tillbaka på nationell nivå igen 1984. Det året blev ett rekordår för jämtländsk damfotboll. Hela 29 lag spelade seniorfotboll. Ett rekord som står sig ännu idag. Ope hängde kvar i div 1, men inte Hackås i div 2 (Strömsund drog sig ur), och under dessa serier fanns en div 3 och tre st div 4-serier i JHFF. Frösö IF vann div 3, medan Stugun, Kälarne och Ytterhogdal vann var sin div 4-serie. Exempel på lag som inte gjort så mkt väsen av sig senare var t ex Hoting, Skarvarna, Hede, Älvros och Norra Lit. Klövsjö hade t o m ett B-lag. Ni är hjärtligt välkomna tillbaka allihop!

Eftersom Ope med minsta marginal åkte ur högsta serien 1985 så möttes året därpå tre lag i div 2 som kom att sätta prägel på jämtländsk damfotboll under många år, Ope, Frösön och Myssjö/Oviken. Alla tre hamnade på övre halvan, och chockerande nog för Ope kom Frösön på platsen före, med en poäng mer. Tyvärr var platsen den andra, så inget avancemang detta år. 1987 blev det sista året i Sverige utan en Damallsvenska. Inget jämtländskt lag lyckades vinna div 2 heller det året, men alla fyra (Hackås var åter med i hetluften) klarade sig kvar i konkurrens med lag ända ner från Västmanland och Dalarna.

1988 fanns det bara två div 1-serier direkt under Allsvenskan och tyvärr var inget lag kvalificerat ens till den nivån, efter att Jämtlandslag under många år tillhört åtminstone nivån alldeles under de allra bästa. Men den interna konkurrensen inom JH ändrade på detta, och Ope som för två år sedan hade Frösön före sig hade kraftsamlat ordentligt och vann sin div 2-serie, Norra Norrland, överlägset. Frösön kom på en god fjärdeplats, medan IFK Östersund tyvärr föll ur, vilket oxå Myssjö/Oviken och Hackås gjorde i Södra Norrland. IFK hade behövt en enda poäng till för att hänga kvar. Lite bittert, då div 3-segrarna Bräcke förlorade i div 2-kvalet mot Själevad. Ope klarade sig säkert kvar i div 1 året därpå och Frösön var topplag i div 2.

Ope var sedan ett topplag i div 1 i flera år fram till att man år 1993 bara är någon enda poäng från att ta steget upp i Allsvenskan. Under dessa år blir även Frösön allt bättre, och vinner just 1993 div 2, och tar sig upp i näst högsta serien. Myssjö/Oviken och Järpen smakar dessa år på spel i div 2 med föga framgång. 1994 startar den envetna tvekampen mellan Ope och Frösön, som dock ger oss minst ett lag i näst högsta serien fram till år 2001, då Ope åker ur div 1 och Frösön året innan ramlat ur div 2.

Under denna tid vandrade många jämtländska spelare vidare till Allsvenskan, och jag har inte namnen på alla, men här är några: Åsa Johansson, Katarina Karlsson, Anneli Andersén, Tina Fröberg, Lena Persson, Paula Lundkvist, Helena Svärd, Nadja Gyllander. Hjälp mig gärna med fler. Emilia Reimer och Maja Åström tog klivet lite senare. Jämtland skapade alltså en positiv grogrund för utveckling av damspelare till elitnivå under 80- och 90-tal.

Men den enorma besvikelsen hos de ledare och spelare som varit vana att kämpa väldigt nära den yppersta eliten i Sverige skapade hos en liten grupp personer en grogrund för idéer om ett s k elitlag. Till 2002 var föreningen Ope/Frösön skapad. Ur en upplevd krissituation, trots att ungdomsfotbollen befann sig på en riktigt bra nationell nivå. Men blev det bättre? Det tar vi i nästa artikel.

Placeringar i Sverige för bästa, andra och tredje Jämtlandslag under denna tid:
(uträkning strikt på placeringar)

1982: 21, 121, 158 (de två första hopslagna 142)
1983: 25, 63, 105 (88)
1984: 17, 81, 103 (98)
1985: 17, 49, 104 (66)
1986: 29, 37, 53 (66)
1987: 37, 43, 67 (80)
1988: 37, 55, 91 (92)
1989: 29, 55, 109 (84)
1990: 23, 109, 133 (132)
1991: 25, 49, 133 (74)
1992: 23, 49, 157 (72)
1993: 19, 37, 145 (56)
1994: 29, 35, 157 (64)
1995: 28, 52, 79 (80)
1996: 34, 43, 106 (77)
1997: 31, 40, 124 (71)
1998: 34, 43, 132 (77)
1999: 34, 61, 132 (95)
2000: 43, 106, 131 (149)
2001: 31, 133, 159 (164)

2002
2003
2004
2005
2006
2007
2008
2009
2010
2011
2012
2013
2014
2015
2016
2017