Man kan förlora fotbollsmatcher på många olika sätt. Men när man gör som ÖFK i torsdagskvällens allsvenska hemmapremiär mot Sirius från Uppsala (0–2) är det absolut läge för tränaren Ian Burchnall att kalla in samtliga spelare på kontoret för enskilda krissamtal.

Nu, omedelbart! Innan avresan till söndagens bortamatch i Örebro. Det finns ingen tid till dansen kring midsommarstången för nu är det bråttom och det är allvar trots att det bara spelats två omgångar. Det kan alla se, blodflödet måste stoppas medan patienten går att rädda!

Efter en mållös första halvlek, som var okej för ÖFK:s del även om Sirius även här var bättre, rasade spelet ihop som ett korthus omedelbart efter pausfikat.

Det var förfärligt, det var uselt, det var genant; ingen spelplan, ingen energi, inte ens en tro på det man skulle göra. Det måste ha varit ÖFK:s sämsta kvart så här långt sedan klubben blev allsvensk 2016, det var här man förlorade matchen.
Frågan måste bara ställas: Vad hände egentligen i omklädningsrummet mellan första och andra halvlek.

ÖFK kom till spel med en mera optimistisk matchplan än den som testades i premiären mot Hammarby; 4-2-3-1 hade blivit 4-4-2 och Ian Burchnall hade bytt på tre positioner (ska vi kalla det för coronarotation i det täta spelschemat...?). Sam Mensiro, Ludvig Fritzson och Blair Turgott in från start, Ronald Mukiibi, Charlie Colkett och Simon Kroon på avbytarbänken.

Det gav ingen utdelning. Mensiro ska inte spela den här typen av matcher när ÖFK, inte minst i kraft av hemmaplan, förväntas vara spelförande (det har jag skrivit många gånger tidigare, faktiskt alldeles för många för att det ska vara hälsosamt), Fritzson har sin energi men också dagar där han blir hopplöst oprecis i passningsspelet och den här gången var en sådan medan Blair Turgott redan i inledningen fick en utmärkt chans att hota Sirius backlinje men sölade bort möjligheten liksom resten av tiden. Han var helt enkelt inte med i matchen någon gång under de 81 minuter han fick vara på planen.

Det blev en viss uppryckning, knappt märkbar men dock, när Ian Burchnall i den 57:e minuten (strax efter Sirius ledningsmål) skiftade på tre positioner i ett drag och formerade om till en 3-4-3-uppställning. Men full effekt blev det aldrig, mest beroende på att alltför många spelare var för dåliga den här dagen. Rewan Amin, som ska fungera som ett nav på mitten, snurrade mest kring sin egen axel och hamnade felvänd nästan varje gång, inhoppande Charlie Colkett fortsatte att spela den gåfotboll han praktiserade mot Hammarby, Jordan Attah Kadiri hade ingen koll på varken ben eller boll, kantspelarna Fleix Hörberg och Marco Weymans var bara med på papperet (det händer verkligen inte mycket på ÖFK:s kanter så här långt, de var dunderslagna av Sirius motsvarigheter Karl Larsson och Axel Björnström, den sistnämnde var matchens stora behållning).

Hörberg och Weymans ser inte ut att ha någon tro på det dom gör. Och då brukar det sällan bli bra, det är sedan gammalt.

Några noteringar från torsdagskvällen:

# ÖFK hade ett betydligt större bollinnehav än sina motståndare enligt statistiken. Men det har väl ingen som helst betydelse när man använder den tiden till att passa bollen till varandra i egen försvarslinje för att alldeles för ofta till sist spela den tillbaka till målvakten Aly Keita. Det är faktisk en urtrist och fullständigt värdelös fotboll. Enligt statistiken (sofascore.com) hade Keita 68 bollkontakter, det känns ju helt galet (Siriuskollegan Lukas Jonsson hade bollen 39 gånger).

# Men oavsett den kritiken som handlar om ÖFK:s sätt att spela: Keita gjorde en bra match i buren, målskotten hade han ingen möjlighet att stoppa (Sirius bjöd på två snygga mål, båda efter klassiska upprullningar som ställde ÖFK-försvaret schack matt). Keita borde för övrigt hjälpa Burchnall i krishanteringen, så lagkapten han nu är!

# Noah Sonko Sundberg var bäst i backlinjen. Men vad hände med Sonkos vanligtvis så stabila passningsfot i inledningen av andra ronden? två ”indianare” på kort tid som peggade upp för Siriusmöjligheter.

# Gänget på mittfältet hade det svårt mot Hammarby och hade det lika svårt mot Sirius. Rewan Amins vassa vinterform är som bortblåst, nu krånglar han bara till det mesta. Istället för att driva laget blir han en stoppkloss och det försvårar även för hans närmaste kamrater. inte minst Isak Ssewankambo ser ut att lida. Här måste Burchnall ta ett snabbt grepp, Amin på bänken mot Örebro!

# Anfallsmässigt är det synnerligen tunt. Men det har vi vetat länge även om många haft (stora) förhoppningar på Jordan Attah Kadiri. Jag tror inte att det är så många utländska klubbchefer som i dagsläget är beredd att lägga upp feta sedelbuntar på bordet för att få hans namnteckning, åtminstone inte efter den här inledningen. Blek mot Hammarby och bara ett riktigt bra jobb i Sirius straffområde (strax utanför sedan Simon Kroon gjort förarbetet) men rätt många svaga. Kadiri har inget riktigt flyt i sitt jobb för tillfället, det som varit enkelt är bara krångligt!

# Sirius tränare Henrik Rydström var ovanligt generös i sitt ÖFK-betyg. ”Inget bottengäng, det var svårare att få grepp om ÖFK än Djurgården i söndags”. Det där tror jag inte ett dugg på.

# Apropå krissamtal: Det var så Granham Potter vände trenden efter en svag inledning på säsongen 2018. Efter 0–2 hemma mot IFK Norrköping (i sjunde omgången) ringde Potters närmaste man Billy Reid runt till spelarna på lördagskvällen och bad dem inställa sig på Potters kontor dagen efter för enskilda samtal. Det gav effekt; här inledde ÖFK sin bästa resultatsvit så här långt i Allsvenskan, tio matcher utan förlust (åtta segrar och två oavgjorda)! Det var här som också Ian Burchnall ett par månader senare kunde haka på Potters arbete.

Till sist, ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keiya 4 – Sam Mensiro (57) 2, Noah Sonko Sundberg 3, Eirik Haugan 2, Marco Weymans 1 – Felix Hörberg 1, Rewan Amin 2, Isak Ssewankambo (57) 2, Blair Turgott (81) 1 – Jordan Attah Kadiri 2, Ludvig Fritzson (57) 2. Ersättare: Ronald Mukiibi (57) 2, Charlie Colkett (57) 1, Simon Kroon (57) 2, Nebiyou Perry (81) betygsätts ej.