ÖFK förlorar mot Malmö FF med 1–2 och det är väl ett resultat som faller inom den mall som man brukar kalla för ”normal”.

# För favorittyngda Malmö var det absolut 60 minuter på väg mot det som man förväntar sig av en guldfavorit men också 30 minuter av det vi sett lite för mycket av i den allsvenska öppningen.

# För ÖFK var det – ja, smickrande siffror men inte så mycket mer.

Nya tränarparet Amir Azrafshan/Pero Kapsevic hade naturligtvis på de här futtiga dagarna och två träningspassen inte hunnit sätta några som helst avtryck på sitt manskap, i varje fall inte något som vi som tittar på kunde upptäcka.
De körde vidare med samma manskap och samma formation.

ÖFK hamnade dessutom i kraftig brygga redan från första spark och fick inrikta sig på att freda sin egen målbur sedan MFF parkerat sig på hemmalagets planhalva.

Möjligt att spelarna hade fått några nya instruktioner som de inte riktigt hade förstått för inledningen var verkligen virrig och i ÖFK:s högerförsvar läckte det som ett såll när MFF:s hemvändare Ola Toivonen föll ned en liten bit, Sören Rieks drog sig in i banan och vänsterbacken Jonas Knudsen kom löpande längs linjen – hela tiden.

Det tog lite tid för ÖFK att reda ut dom bitarna. Och när man tyckte att hade dom fått någorlunda kontroll så small det!

32:a minuten. ÖFK avvärjer en vass Malmöomställning men lyckas inte spela sig ur försvarsområdet. MFF vinner tillbaka bollen och Marcus Antonsson trycker sig ned till vänster i ÖFK:s straffområde. Därifrån hittar han Ola Toivonen i skottsektorn, avslutet är klockrent, Aly Keita chanslös och Toivonen noteras för sitt första allsvenska mål på tolv år, 0–1!

Så här långt hade det varit bara Malmö; Aly Keita hade gjort en strålande fotparad redan i inledningen när Marcus Antonsson sköt i fritt läge, Oscar Lewicki lyfte strax över efter hörna, Anel Ahmedhodzic pricksköt i ribban, Isaac Kiese Thelin tvingade Keita till en reflexräddning ... ÖFK hade ingenting som hamnade i det officiella matchprotokollet!

Det blev dock en lite uppryckning efter Malmös ledningsmål med några vassa kontringar. Bästa chansen hade Ludvig Fritzson som sprang sig fri men tog en touch för mycket på bollen och mittbacken Anel Ahmedhodzic kunde avvärja med en Glenn Hysén-brytning. Även Simon Kroon lyckades sätta Johan Dahlin i MFF-målet i arbete.

Men sammantaget var det väldigt mycket Malmö före paus, väldigt lite ÖFK även om avslutningen gav ett litet hopp.

Men det skulle ganska snart släckas. Efter pausfikat blev Malmöpressen än större, ÖFK blev under den första kvarten fullständigt överkört.

Jag tror inte att jag sett ett ÖFK-lag så tillplattat under sina allsvenska tid som under den här perioden, här handlade det verkligen om spel mot ett mål.

Och att 0–2 skulle komma var liksom givet, frågan var bara när. Svar: 57:e minuten, en fullständig upprullning avslutades med att Anders Christiansen sköt precist och otagbart från strax utanför strafflinjen, Aly Keita var lika chanslös som på ettan.

Men där och då hände det som redan hänt vid flera tillfällen i serieinledningen och som gör att skåningarna kom till Jämtkraft arena med ”bara” tio poäng efter sju matcher: MFF tappade sin fina rytm och såg helt plötsligt ut som ett vanligt allsvenskt lag.

Några byten kanske bidrog men MFF:s bänk innehåller ju så mycket kvalitet så det borde inte märkas.

Men här fick hemmalaget välbehövlig syrgas, hastigt och lustigt var det match igen när Ludvig Fritzson lyckades pilla in reduceringen 1–2 i den 71:a minuten.

Hur det gick till?
Ja, det var så rörigt så det går nog inte ens att förklara men helt avgörande för att bollen skulle passera Johan Dahlins mållinje var den skottfint som Nebiyou Perry öppnade MFF-försvaret med innan han spelade in bollen framför mål. Det var kvalitet på det förspelet!

Men trots målet och trots att MFF-spelet gick i baklås kunde ÖFK aldrig skaka sin motståndare riktigt på allvar. De få chanser som skapades i matchens slutskede var trots allt Malmös, det måste sägas.

Några noteringar;

# Naturligtvis har teamet Azrafshan/Kapsevic tuffa dagar så begär inga underverk i närtid; match torsdag, söndag (Häcken hemma) och onsdag (Djurgården borta). Tre matcher, fyra träningar, typ. ÖFK:s nya tränarduo är ju inga trollkarlar!

# Jag såg att Aly Keita fick ett lågt betyg (sofascore.se) när datorn räknade på hans insats. Det kan ju inte vara möjligt. Stabil rakt igenom (om man undantar när han råkade tappa bollen vid ett tillfälle då han sprang ihop med en MFF:are) och räddningen på Anders Christiansens skott i början av andra halvlek var ju bara magnifik!

# De tre mittbackarna Sonko, Isherwood, Haugan stod pall även för det här motståndet. Men det var årets tuffaste dag på jobbet så här långt.

# Felix Hörberg var tillbaka på sin högerkant efter att ha fått vila mot Falkenberg. Han borde ha fått vila även nu, Hörberg är ju fullständigt formlös! Under första halvan av andra ronden trodde jag att han var utbytt, så osynlig var han när MFF trummade på som allra mest.

# Bättre form på den andra kanten där Kalpi Ouattara ständigt var beredd att hugga framåt. Tyvärr var det alltför sällan, speciellt i första halvlek, som hans lagkamrater såg hur fri han stod på sin vänstersida.

# Rewan Amin, Isak Ssewankambo och Ludvig Fritzson gjorde ett häst jobb på mitten – i defensiven. Men det blev ingen kraft över för det offensiva den här kvällen när motståndet var för bra...

# ...och paret Jordan Attah Kadiri & Simon Kroon kom aldrig med i den här matchen utan det var bara att slita så länge det fanns spring i benen.

Till sist, här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 4 – Felix Hörberg 1, Noah Sonko Sundberg 3, Thomas Isherwood 3, Eirik Haugan 3, Kalpi Ouattara (86) 2 – Isak Ssewankambo 3, Rewan Amin 3, Ludvig Fritzson (88) 3 – Jordan Attah Kadiri 1, Simon Kroon (65) 1. Ersättare: Nebiyou Perry (65) 3, Marco Weymans (86) och Frank Ahrin (88) betygsätts ej.