12.00.
Snart dags för avfärd. Vi ska samlas nere på Strömvallen klockan 12.20. Jag åker för att skriva ut Fogislistorna. Det plingar till på messenger. Tina har äntligen fått besked på sitt Covid-test! Hon kan följa med! Efter flera långa dagar av väntan får hon beskedet en halvtimme innan vi åker, vilket flyt! Det känns bra för oss alla. Tina är en viktig kugge i vårt lag med hennes outtröttliga springande och hennes fantastiska inställning.

Vi har haft lite otur under veckan som lett upp till denna avgörande match. Flera av våra spelare har blivit förkylda och varit tvungna att stanna hemma, eller inte haft möjlighet att träna. Vår skytteligaledare Jessica Espvall, har även hon varit förkyld tidigare under veckan och liksom Tina väntat på Covid-testet,
innan hon kunde ge klartecken att hon kunde följa med. Men vi åker ändå med 16 spelare och vi litar och tror på vårt lag.

Fogislistorna utskrivna och nu mot samling (bara ett snabbt stopp på Ica först).

12.30
Alla spelare som ska med bussen är på plats. Det är ett gäng något nervösa brudar som sitter inne i vårt omklädningsrum. Men det går inte att förneka att vi är ett härligt lag! Visst är det fantastiskt att man känner glädje och gemenskap när vi träffas, trots den spridning vi har i ålder mellan varandra. Vi har ett gäng riktiga gammkossor som varit med i många, långa år. Kristin Elverum, Anna Ahtola och jag har gemensamt spelat 63 år i damlaget, har vi nu räknat ut. Inte dåligt. Vi har också ett par tjejer som varit med länge och som bidrar med viktig rutin. Tina Forssén, Lina och Maja Wikström, Jessica Espvall och Alva Karlsson som alla nu har spelat många år, om än inte lika många som oss gammkossor. Sedan är det roligt att se alla de unga spelarna som tagit plats för denna säsong. Spelare som iår tagit steget från flicklag upp till seniorspel. Tindra Johansson, Mish Madrid och Vera Persson för att nämna några. Spelare som vågar ta för sig och som utvecklats enormt under säsongen.

Bortastället är iaf nerpackat. Alla har med sig fika och egna svarta strumpor. Vi sitter och tänker tillbaka på vår senaste seriefinal mot Hede/Vemdalen för två år sedan. Vi var flera stycken som var med då och vi vill ju helst få med oss ett annat resultat denna gång. Minuterna tickar. Vart är bussen? Den borde ha kommit nu. Vem var det egentligen som skulle beställa den? Klockan är 12.40. Vart är den? Vi börjar frenetiskt att ringa runt för att kolla vad som händer…

12.45
Äntligen på bussen. Nu är vi på väg. Runt omkring mig hörs lagkamraterna prata och skratta. Vi är taggade. Och som flera även ger uttryck för – lite nervösa!

Framför mig sitter Gunnar – som alltid är han med på våra matcher. Vi hoppas han ska kunna få leda oss i raketen efter matchen. Men visst är det hurtigt av en 88-årig gubbe att vara med på alla våra träningar och matcher? Även om det så klart varit lite annorlunda i år på grund av omständigheterna denna sommar.

13.26
Vi sitter på bussen och funderar över om vi alla fick med oss fotbollsskorna. Det har ju faktiskt hänt under säsongen att några av oss (Matilda) råkat glömma denna viktiga del av en fotbollsspelares utrustning. Tur att det finns snälla vänner som ställer upp och kör ett par fotbollskor till Häggenås. Sedan har ju även jag insett till denna sista viktiga match att man kanske inte kan tejpa ihop ett par skor hur länge som helst. Vi får se hur bra det går att spela med helt nya skor idag. Kristin berättar nu att hon har fått limma ihop hennes skor igår. Det låter bra det här! Hoppas skorna håller en match till.

13.35
Moa sitter bredvid mig. Hon hittar en bild på hennes debut i damlaget. 15 augusti 2017. Då spelade alla tre Elverums-tjejerna tillsammans i damlaget för första gången. Mamma Kristin och systrarna Matilda och Moa. Denna säsong har alla tre varit startspelare och vunnit mittfältet gång på gång. Det har varit så roligt att Matilda valde att åter spela med oss denna säsong, vi har saknat henne! Men nog får vi uppleva lite familjetemperament då och då. I matchen borta mot Ragunda fick Kristin en smäll mot knät och var tvungen att ligga ner en stund. Ända ut i publiken kunde man då höra Matilda som sprang förbi och uttryckte starka åsikter om att hon inte skulle ligga där och kvi. ”MEN KLIV UPP MAMMA!”. Men oftast är det snarare så att de hittar och kompletterar varandra på ett fantastiskt sätt. Kristin med sin rutin, Matilda som alltid skapar ytor och Moa som kan springa hur länge som helst. Vi hoppas det håller i sig även denna match.

14.20
Ojoj mindre än en timme kvar innan vi är framme. Hoppas, hoppas vi lyckas få till lika bra spel som vi haft under säsongen. Men visst är det otroligt ändå att vi lyckats så bra? En inomhussäsong som blev inställd då Strömsunds kommun tidigt stängde alla sporthallar på grund av pandemin. En försäsong där vi länge inte hade någon tränare alls och där vi fick hjälpas åt att hålla i träningar. Och då var det träningar utan närkontakt som gällde. Så tråkigt det var! Sedan har vi ju också haft vissa rockader i laget. Vissa nyckelspelare från förra året slutade, samtidigt som vi fick upp ett gäng flicklagsspelare till damerna. Det är inte helt lätt att få det att gå ihop, men jag tycker ändå att vi har lyckats riktigt bra. Och framförallt har ju alla nya tjejer gjort det bra – vissa hade aldrig spelat 11-manna-förut. Då är det ganska stort att gå direkt till div. 3.

Till säsongsstart fick vi även tillbaka Bernt Olofsson som tränare. Och han har gjort det bra! Även om han nervösröker varje match som en skorsten. Det är ändå skönt för oss med den trygghet som han ger. För det var verkligen en osäker vår för oss vad gällde tränarfrågan. Så stort, stort tack till Bernt för att han tog sig an damlaget ett år till!

14.45
2 km kvar! Nervositeten börjar stiga. Vi har snackat ihop oss med Gunnar angående eventuella tejpningar. Vi har bestämt övningar till uppvärmningen. NU TAGGAR VI IGÅNG! Bara positivt idag tjejer! Matchstart klockan 16. Uppdatering kommer efter matchen.

18.05, efter matchen.
Musiken dunkar ur högtalaren. Lagkamraterna byter om och städar omklädningsrummet. Vi har just tagit en lagbild.

Ni vet redan hur det slutade. Återigen får vi åka hem från en seriefinal utan vinst. Så surt. Förlust med 0-2. Men utifrån de förutsättningarna vi hade är vi ändå relativt nöjda med matchen. Vi hade som målsättning att kunna känna att vi hade gjort vårt bästa när vi klev av planen. Den målsättningen tror jag de flesta kunde känna att de uppfyllde.

18.10
Bernt tackar för säsongen. Vi tackar Bernt. Han lyfter att säsongen har varit över förväntan och framförallt att det har varit riktigt roligt. Även Gunnar säger några ord. Att vi hjälper till att hålla en gammal gubbe som han igång. Men nu är det ju faktiskt så att han hjälper oss att hålla igång- och hålla ihop! Även i kvällens match fick han rycka ut med sjukvårdsväskan när Kristin gjorde illa knät.

18.38
Tröstäter korv och glass. Vi har tagit över Järpens mack.

19.32
Nu är vi på väg hem. Bilder från kvällens match läggs ut på instagram. Vi planerar pizzan vi ska äta tillsammans senare ikväll. Vem äter egentligen räkor och svamp på en pizza? Men vad är det som händer? Vi får höra hemifrån att en man är skjuten i Lövberga, att det brinner en bil i Backe och bombgruppen från Stockholm är i Hammerdal. Ojoj, vi hoppas vi tar oss hem helskinnade!

Nu i bussen finns även tillfälle att börja reflektera över kvällens match. Vi hade innan lite koll på hur Järpen spelar. Vi visste att det var några spelare vi verkligen ville få stopp på. Vi visste också att de kommer sätta en sjujäkla press från början, då det var de som behövde vinna matchen. Med anledning av det valde vi att spela 4-5-1 med en väldigt defensiv innermitt som spelade just framför backlinjen. Det gjorde också att Matilda blev ensam forward. Som väntat satte Järpen hård press. En tuff halvlek spelades. I den 36e minuten hann vi inte upp på spelare nummer 21 (den spelare som vi innan hade pratat om att inte låta skjuta). Hon klipper till och sätter ett fantastiskt fint mål bakom vår målvakt. I halvlekens sista minut utökade Järpen också ledningen efter ett kaos framför vårt mål där bollen försmädligt smet in.

Under halvtidsvilan lyfte vi varandra. Vi hade spelat uppoffrande och så när gjort det vi skulle. Det som dock hände med den spelidé vi valt var att vi blev väldigt defensiva. Vi ändrade till vårt vanliga 4-4-2 och bestämde att nu hade vi inget att förlora. Full fart framåt. Andra halvlek började och vi ligger bättre i våra positioner, vår lugna och duktiga målvakt Nikki storspelar i vårt mål och vi får till lite bättre spel. Sista 10 går vi ner på en 3-backslinje för att försöka få mer tryck framåt, men icke. Idag var Järpen starkare. Man skulle kanske kunna säga att vi förlorade den här seriefinalen redan då vi mötte Järpen hemma. Vi tappade då en 3-0 ledning till oavgjort 4-4. Den matchen skulle vi ha vunnit. Det fick vi sota för idag.

Vad tar vi med oss då från den här sommaren? Inställningen. Under säsongen har vi konsekvent varit relativt många på träningarna. Vi har imponerats av spelarna på bänken som kommer in och gör bra inhopp. Att vi hela säsongen jobbar för varandra. Vi har imponerats av alla målen vi har gjort - flest mål av alla i serien! Hela 38 mål. Vi har tre spelare med i topp 4 i skytteligalistan. Jessica har haft siktet inställt och stänkt in 12 mål och vinner därmed skytteligan. Matilda och Moa Elverum har gjort 7 respektive 5 mål vardera. Men framförallt tar vi med oss hur roligt vi har tillsammans. Nu blickar vi framåt mot nästa säsong, en säsong då vi vet att det kommer bli ett stort generationsskifte i laget. Men med den inställningen vi haft iår bör det lösa sig ändå.

Avslutningsvis vill vi tacka alla för den här säsongen. Grattis Järpen till seriesegern. Stort tack till Emma Löf som agerat lagledare och som har fixat och ordnat. Tack till Bernt och Gunnar för att ni ställer upp. Nu tar vi lite uppehåll.

Spelare som deltog vid kvällens seriefinal mot Järpen:
Nikki Rickardsson, Mish Madrid, Emelie Johansson, Lina Wikström, Elin Edsvik, Tina Forssén, Kristin Elverum, Matilda Elverum, Moa Elverum, Anna Ahtola Håpnes, Jessica Espvall, Tilde Eriksson, Alva Stener Karlsson, Tindra Johansson, Vera Persson, Caroline Örjebo.

Övriga spelare som har deltagit under säsongen:
Emma Åström, Maja Wikström, Lea Koivusaari, Amelia Sjöbom, Alva Jonsson

Kul att ni orkade ta er igenom allt. Nu har jag skrivit klart.
Emelie Johansson

Moas damlagspremiär 2017 tillsammans med mamma och storasyster.

Första träningen på grus. Utan tränare och med corona-avstånd.

Lagbild


Lagbild efter seriefinalen. Ganska nöjda ändå efter en väl genomförd säsong!

Spelarna på bänken är minst lika viktiga!