ÖFK avslutade sin femte allsvenska säsong med att förlora mot svenska mästarna Malmö FF med 4–0. Men den här gången hade varken resultat eller prestation någon som helst betydelse; MFF hade redan för några veckor sedan säkrat sin 21:a mästerskapstitel och för ÖFK var slutplaceringen av akademisk betydelse.
Men framförallt och inte minst;
Det här var naturligtvis en match för ÖFK:s del som hamnade helt i skuggan av den tragiska olyckan i fredags där styrelseledamoten Robert Sundqvist förlorade livet och klubbens nye akademichef Stefan Lundin skadades svårt.
När sånt inträffar blir resultatet i en betydelselös fotbollsmatch av noll och intet värde, även på den här nivån. Respekt och alla tankar till de drabbade och deras nära och kära.
Efter att ha levt ett helt yrkesliv bland rubriker om ond bråd död, olyckor och ammat elände så är det få saker som berör mig så illa som när barn, unga och människor som är mitt i livet rycks ifrån oss, till synes alldeles i onödan.
Vägen är en farlig plats att vistas på, jag tror att vi alla underskattar den faran!
***
Nere i Malmö hann ÖFK inte komma in i matchen innan den var avgjord. Aly Keita fick hjärnsläpp redan efter sex minuter (indirekt frispark och 1–0 Anders Christiansen) och i anfallet efter gick ett samlat ÖFK-försvar bort sig på Jon Knudsens långa inkast och Isaac Kiese Thelin kunde stöta in 2–0.
Matchklockan visade åtta minuter och det stod 2–0 på tavlan. Klart som korvspad att det var kört redan där och resten blev en expeditionsaffär där ÖFK inte lyckades hota svenska mästarna en enda gång på allvar under 90 minuter.
Det räcker så från den här eftermiddagen. 4–0 var för övrigt i underkant, 20–4 i avslut och alla fattar...
***
Betygen? Jag tänker inte anstränga mig för att hitta någon som eventuellt var något lite bättre än någon annan efter en sådan här insats. Det blir ettor rakt av: Aly Keita 1 – Ronald Mukiibi 1, Thomas Isherwood 1, Noah Sonko Sundberg 1, Kalpi Ouattara 1 – Sam Mensiro (91) 1, Charlie Colkett (46) 1, Isak Ssewankambo 1 – Felix Hörberg 1, Blair Turgott (83) 1, Henrik Bellman (46) 1. Ersättare: Malcolm Stolt (46) 1, Nikolaos Dosis (46) 1, Francis Jno-Baptiste (83) och Alex Purver (91) betygsätts ej.
***
ÖFK landade nu på 13:e plats i tabellen, ungefär där jag trodde när den här coronasäsongen drog i gång i mitten av juni. Jag såg Helsingborg, Falkenberg, Kalmar FF, ÖFK, Mjällby och Varberg, kanske även Sirius, som potentiella avstigningslag. Det blev de två förstnämnda, Kalmar har fortfarande chansen (via kvalspel i veckan mot Smålandskollegan Jönköping Södra) medan Mjällby och Varberg klarade sig överraskande bra. Mjällbys slutliga femteplats är sensationellt bra liksom Elfsborgs andraplats.
***
Malmö FF var en guldkandidat som höll, här fanns både bredd och topp.
På papperet var Hammarby (efter deras grymma slutforcering förra hösten) svåraste opponenten. Det gick inte alls, Hammarby slutade åtta. Årets besvikelse tillsammans med AIK och IFK Göteborg. Och vad hände i Norrköping? Med det materialet och den starten på serien?
***
ÖFK-bästa den här sommaren:
# Kontraktet räddades och vi får en sjätte allsvensk säsong på Jämtkraft arena.
# Ghoddos-domen, där hängde verksamheten på en skör tråd!
# Mittendelen av serien där 14 omgångar gav 23 poäng, formstarkast där och då!
# Bortaspelet som också gav 23 poäng, femma i bortatabellen.
# Försvarsspelet i 22 omgångar.
***
Bästa matcherna, enligt min betygsskala: Elfsborg, AIK, Norrköping och Sirius, alla på bortaplan. Tio poäng in där!
***
ÖFK-sämsta den här sommaren:
# Avslutningen; sex raka förluster och 2–20 i målskillnad.
# Hemmaspelet, bara två segrar och tio poäng. Och många svaga prestationer.
# Skador hör till spelet men Simon Kroon, Jerell Sellars och Ronald Mukiibi har inte fått en ärlig chans den här sommaren. Och för Rewan Amin tog det slut efter halva säsongen (korsbandet).
***
Sämsta matcherna enligt min betygsskala: Mjällby borta, Varberg hemma, Göteborg hemma samt Malmö FF här i avslutningen, dessutom Sirius hemma i andra omgången. 0–17 på dom fem matcherna, brrrr.
***
Halmstad och Degerfors blir nya motståndare nästa år. Båda tillhör den svenska fotbollsadeln, Halmstad med sina 54 säsonger i högsta serien, Degerfors kommer med 29 i bagaget.
***
Lars Larsson och min gamle arbetskamrat Tord Andersson har i veckan haft varsitt mycket tänkvärt och mycket relevant inlägg på den här sajten: vem pekar ut den sportliga färdriktningen i Östersunds FK, vem bestämmer hur ÖFK ska spela?
Jag har själv berört ämnet ett antal gånger sedan Daniel Kindberg för ett par år sedan diskvalificerade sig själv och Graham Potter tog med sig hela den sportsliga kompetensen (inte minst den anonyme diamanten Kyle Macauley) och drog hem till de brittiska öarna
Fram till dess var det inga bekymmer, allt var glasklart; Potters possessionfotboll drog fram som en stormvind i såväl Sverige som ute i Europa och Kindberg skötte affärerna bland bovar och banditer i fotbollens dysfunktionella värld.
Men sedan?
Svaret är givet: Det har spretat åt alla håll!
Jag förstår naturligtvis att det blir jätteproblem i en klubb när hela ryggraden plockas bort och när ersättarna inte är tillräckligt skickliga eller tillräckligt starka för att stå emot de krafter som verkar bakom kulisserna. David Webb dök upp som ”teknisk direktör”, påstods sitta inne med ”fantastiska kontakter”,men visade sig vara en lycksökare (efter våra mått mätt) som plockade hit spelare med tveksamma kvaliteter och lämnade en hög med saltade räkningar bakom sig..
Tränaren Ian Burchnall, rekryterad av Kindberg som tillfällig ersättare till Potter men som sedan fick chefsskapet på heltid när den planerade lösningen sprack, gjorde så gott han kunde. Men i brytningen mellan ÖFK:s DNA (Potterfotbollen) och bristen på kompetens i den ”nya” spelartruppen gick Burchnall vilse; han borde redan i maj förra året (efter haveriet på Tele2 där Hammarby smulade ÖFK:s spelidé sönder och samman) lagt om kursen. Han gjorde det till en viss del under senhösten (lite enklare och lite rakare, det räddade kontraktet) men var i år tillbaka på ruta ett, inte minst med ett hasardliknande passningsspel i och kring det egna straffområdet.
Alldeles uppenbart var det ”någon” som berättade för Burchnall hur det skulle se ut.
Det kostade ÖFK poäng i inledningen – och Burchnall jobbet efter sju omgångar.
Amir Azrafshan kom in och, efter ett par matcher, ändrades färdriktningen alldeles påtagligt. Allting förenklades; borta var risktagandet kring det egna straffområdet och framåt var det snabbt, rakt och tydligt.
Det gav en fantastisk utdelning; under 14 omgångar (9 till 22) spelade ÖFK ihop 23 poäng, var ett av seriens formstarkaste lag och gick från sista plats till chans på Europaspel!
Men så skulle detaljer ”utvecklas” och alla vet vi nu hur det gick.
Det hade inte hänt om ÖFK hade haft en stark sportslig styrning, då hade man fortsatt på den inslagna enkla, raka vägen för att sedan utvärdera och utveckla till nästa år.
Jag hade förhoppningar på den nya ”sportkommitté” som bildades den här säsongen (den borde ha funnits på plats för länge sedan med tanke på det som hänt i föreningen), att man därifrån skulle kunna någon form av sportslig stabilitet med allt vad det innebär. Men den havererade i ett tidigt skede när gamle mästertränaren Sören Åkeby drog ”rasse-kortet” och när nu Leif Widegren kliver av blir jag riktigt bekymrad, vad är då kvar?
Widegren har levt hela sitt liv i den här märkliga miljön, har en stor sportslig kompetens, ett ännu större kontaktnät, har inte haft några problem att ”jobba dygnet runt” och bär dessutom ett ÖFK-hjärta av guld.
Vem kliver in och tar den rollen?
Ingen,påstår jag. Tvärsäkert! Fotbollskunnande (på den här nivån) är en bristvara i såväl ÖFK:s organisation som i hela vårt område och nätverk tar år att bygga, massor av år!
***
Med hänvisning till det ovan skrivna; det knottrar sig på skinnet när jag ser nye vd:n Michael Schahine säga (här på saften) efter presskonferensen i fredags när dam- och akademisatsningen presenterades att ”ÖFK satsar på jämställdhet” och ”vi måste följa med det övriga samhället”.
Jo, jag vet. Kommer man från näringslivet så måste man säga det politiskt korrekta, annars är man körd. Jag har hört det så många gånger och kommer att få höra det även i framtiden – fan ta den som törs gå mot pk-strömmen.
Men elitidrott är någonting helt annorlunda, där måste man släcka bränder innan man kan vandra vidare mot nya mål.
Annars är man också körd…
Det betyder också att man inte så sällan måste våga ta beslut som är ytterst obekväma bara för att överleva. Även om medlemmarna i ÖFK har sagt att det ska finnas en verksamhet för tjejer och att sponsorer (kommunen) vill se (kräver) en jämställd verksamhet så måste man rädda det som är, och måste vara, klubbens huvudmål: att vara en elitförening.
Det finns ingen annan än ÖFK och kommer heller inte att finnas någon annan än ÖFK inom överskådlig tid och det måste vi värna. Till varje pris!
Men när den sportsliga styrningen är i stort sett obefintligoch kvaliteten på spelartruppen kan diskuteras så är det, i varje fall i mina ögon, givet var befintliga resurser måste satsas.
Och för att tala klartext; det råder ingen som helst brist på varken bredd eller jämställdhet bland fotbollsföreningarna i Östersunds kommun.
Det sysslar alla andra med, precis alla!
Fotnot: I morgon får ni veta vad jag tycker om spelarnas insatser den här säsongen. Det är dags att summera betygen! |