Tänk att det behövdes så lite för att ÖFK skulle bli så mycket bättre!

Den första ronden i lördagsmötet med Öster var årets bästa men sedan säckade man ihop, av många orsaker, och smålänningarna kunde rädda en pinne.

I mina ögon var 1–1 ett resultat som väl speglade matchen. ÖFK var bäst i första och kunde redan där ha avgjort men Öster var så mycket bättre efter pausfikat och då var det bara Aly Keitas inspirerade målvaktsspel som förhindrade att smålänningarna tog hela potten.

***

Som jag ser det var det en förändrad spelplan, i första hand, som bidrog till att ÖFK helt plötsligt såg ut som ett mycket bättre fotbollslag. Borta var risktagandet, det äventyrliga passandet kring det egna straffområdet (”jiddrandet" på den egna planhalvan som jag skrev i fredagens krönika), istället kom ett långt förstapass från Aly Keitas högerfot.

Och se där – hastigt och mycket lustigt hade ÖFK fler spelare på motståndarens planhalva och ett anfallsspel!

# Simon Kroon och Henrik Bellman gavs möjlighet att forcera förbi sina motståndare och vinna värdefull mark. Det gjorde man alldeles utmärkt i 45 minuter.

# Chovanie Amatkarijo kunde utnyttja sin extrema snabbhet och ta sig in bakom försvarslinjen ute på sin vänsterkant på ett helt annat sätt än vi sett tidigare i sommar.

# Och samtidigt höll Sebastian Karlsson Grach trycket uppe mot Östers mittförsvar.

Det gav utrymme för en offensiv med många spelare inblandade – samt målchanser och även ett mål i utdelning!

Det har vi inte sett tidigare den här säsongen, faktiskt nästan inte alls!

***

Samtidigt var det tätt i backlinjen (förutom några schabbel som inte hade något som helst med spelplanen att göra). Och inte minst;

Ludvig Fritzson skötte ankarrollen på mitten precis på det sätt som jag skrivet ett antal gånger under flera säsonger att han skulle kunna göra men aldrig fått se.

”Ludde” täckte enorma ytor framför sin backlinje och var stark i duellspelet. Samtidigt gav han Kroon och Bellman klokt understöd på det centrala mittfältet, dock utan att bli för ivrig och dra iväg i offensiva utflykter som skapar ytor för motståndarnas omställningar.

När ÖFK förlorade bollen och Öster gick till anfall fanns ”Ludde” på rätt plats för att stötta sin försvarslinje.

Jag har anat det länge; det är just den här rollen som är Fritzsons bästa.

***

Men redan tidigt i den andra halvleken stod det klart att ÖFK-spelet var på väg att falla samman. Besöken på Östers planhalva blev allt färre även om ett par riktigt vassa möjligheter skapades (Kroon hade den bästa men pricksköt på Östermålvakten Victor Stulic) och till slut blev trycket mot Aly Keitas målbur för stort och smålänningarna kunde forcera in kvitteringen efter en frispark.

***

Anledningen till att ÖFK:s spel mer eller mindre rasade samman?

Ja, delvis i alla fall, densamma som gav positiv effekt i första halvlek;

# Simon Kroon och Henrik Bellman vann inte längre sina dueller i slaget om mitten, Båda blev helt enkelt trötta. Kroon är så beroende av pigga ben i sitt spel och när Bellman tappar klippet i steget snurrar han mest kring sin egen axel och blir ofta fast på den egna planhalvan med förlorad boll som följd.

# Även Amatkaijo tappade löpkraften och orkade inte hjälpa till i defensiven som i första halvlek. När samtidigt Yannick Adjoumani några gånger, i ungdomligt oförstånd, gick bort sig i offensiva men misslyckade brytningsförsök blev ÖFK:s vänstersida lovligt byte för Östers offensiv.

# Lägg därtill att hemmalaget tappade strukturen när spelare byttes in och ut. Det blev oreda av det mesta den sista halvtimmen. Då kändes det mest som halva Småland mot Aly Keita och det var ingen bra känsla.

Därför var jag nöjd när domaren Fredrik Hansson blåste av matchen, i varje fall en poäng var räddad även om jag, som alla andra, inser att ÖFK behöver alla trepoängare som finns för att det här ska gå väl när serien summeras.

***

Sammantaget inför nästa omgång (klassiska Landskrona Bois borta på lördag); förändringen av spelplanen ger, i alla fall mig, lite hopp om en bättre framtid. Jag förstår bara inte att det skulle behövas så många misslyckade försök (en mängd träningsmatcher och 13 omgångar av serien) innan firma Powell&Lundin gjorde slag i saken. Det handlar ju trots allt inte om raketforskning, bara lite enkel fotbollstaktik.

Och i ÖFK:s fall finns inget utrymme kvar för risktagande kring det egna straffområdet.

För då går det åt helvete!

Det borde vi kunna vara överens om.