Trots mitt något burdusa utseende är jag en relativt känslig person. Det är egentligen ingenting att hymla om. Det händer då och då att det kommer en tår men det har mej veterligen aldrig inträffat på idrottsarenan förut. Möjligen i barndomen när någon yvig HIF-supporter kommit för nära på Olympias fullpackade gamla ståplatsläktare i Helsingborg. Den 25 oktober 2009, runt kvart i fyra på eftermiddagen, hände det emellertid. Plats: Jämtkraft Arena i Östersund. Vi plågas av förlorade arbetstillfällen, nedlagda skolor, inställda statliga satsningar m.m. Att då få stå i det otroliga folkhavet och via en kollektiv stående applåd hylla Östersunds Fotbollsklubbs sista fem minuter av säsongen var stort, mycket stort.

Detta ÖFK som av alla mer eller mindre sunt tänkande människor var uträknade inför dom avslutande omgångarna i div 1 norra hade än gång rests sig likt “Fågel Fenix” ur askan. Ock som man gjort det sen, ett spel fyllt av självförtroende och med en fast övertygelse om att det här skall vi greja. Fick efteråt möjligheten att trycka Mats “Fimpen” Palmqvist hand, “Fimpen” som med sin kompromisslösa “Liston Söderberg” attityd enligt min mening infört ett nytt kapitel i jämtländskt ledarskap, insikten om att ingenting är omöjligt. Detta utan tränarerfarenhet från någon högre nivå tidigare vad jag kan förstå.

Om man skall analysera sjäva matchen så var hemmalagets uppgift naturligtvis inte lätt. Att vinna på beställning kan stöka till både det ena och det andra. Samtliga elva på planen hade dock den här dagen bestämt sig och då brukar det bli bra i slutändan. Michael Tidser, jag hyllade honom i en tidigare krönika, dock inte som någon särskilt spektakulär lirare. Vilket kvalificerat “bullshit”, här bjuder han på mängder av tajmade och öppnande passningar, en känslig lobb i ribbans underkant och ett frisparksmål som var både urtjusigt och i det läget för matchen helt förlösande. Brittiska fotbollspelare har formats i ens undermedvetna via "Tips-Extra”. Nedhasade strumpor, lera upp till midjan och glimmande hörntänder i förvridna anleten. Unge Michael är nåt helt annat, läste att han trivts bra häruppe. För den höge potentantens skull, knyt upp honom inför nästa säsong.

En av dom stora i höst är definitivt också Jonas Svanberg. Var väl starkt ifrågasatt tidigt på säsongen men har allt eftersom visat hur viktig rutinen är när det bränner till. Var dessutom, inom parentes, väldigt tillmötesgående mot en grånad och av lilla anspråkslösa fotbollz utsänd skrivare gällande en svåråtkomlig laguppställning under en av dom tidiga träningsmatcherna.

Det går naturligtvis att räkna upp en stor del av truppen en sån här gång, alla har bidragit på sitt sätt. Petter Jakobsson blommar ut när han får löpa efter kanten. Lee Makel har väl tappat lite av magin från i fjol, kanske splittrad av sitt tränaransvar, men håller naturligtvis fortfarande hög klass och med sin blotta närvaro en rejäl tillgång. Ross Campbell tror jag på faktiskt på. Har varit lite “ärtbössa” framför mål, men med några timmar i gymmet varje vecka och med med sitt kvicka steg, sin teknik och spelintelligens hälsar jag honom personligen välkommen tillbaka. Om man skall framhålla någon ur det yngre, lokala gardet så blir det otvivelaktigt Robin Fryklund. Killen har verkligen vuxit in i div 1 kostymen. Defensivt snart i paritet med pappa Kent, kraftpaket i Ope IF en gång i tiden, men offensivt redan en klass bättre som jag ser det.

Inför kommande äventyr må ju ÖFK ha lagt en god grund i och med insatsen i höst. Potentiella sponsorer bör rimligen ha fått upp ögonen, dryga tretusen personer på ett bräde samlar man inte så ofta i dom här utmarkerna av Svea Rike. Hoppas som sagt att dom tre britterna ingår i någon ekonomisk ekvation som går att lösa och att Peter Andersson, “Fimpen” och Lee får möjlighet att tillsammans utveckla sin spelidé ytterligare. Då går det säkert att behålla en hel del nyvunna fans och skapa tillfällen för flera glädjetårar.