En av dom märkligaste fotbollsplaner som funnits i länet var nog "Broddmyrsve", belägen i Långkälen på Storhögen i den nordöstra delen av Östersunds kommun. Planen togs i bruk på femtiotalet, antar att gräsytan varit ett s.k. "nylann" i begynnelsen. I vilket fall som helst så fanns det en jättestor sten ungefär i mittcirkeln som den första säsongen tjänstgjorde som en tolfte motståndare för båda lagen. Stenen fraktades emellertid så småningom bort men kvar fanns den alldeles speciella höjdskillnaden. Fyra meter skiljde det mellan målen så före match var det inte bara sol och vind att ta hänsyn till vid slantsinglingen utan även om man ville ha uppför eller utför i första halvlek.....Från landsvägen ringlade en stig ner till planen ungefär en kilometer och beskaffenheten på den var sådan att det var till att gå och bära all utrustning.

För skrivaren, uppfödd i Helsingborg med perfekta spelbara planer överallt nio månader per år, men nyinflyttad till grannbyn Högarna, var detta en kulturchock men samtidigt något alldeles extra exotiskt. Fotbollsektionen i Storhögens IF hade vid den tiden fått nytt blod i form av en entusiastisk, ung och nyinflyttad folkskollärare vid namn Sune Thim som med liv och lust drog igång verksamheten på "Broddmyrsve". Ett lag anmäldes i division sex och även ett pojklag för 14-15 åringar. Minns speciellt ett för nutiden mycket ovanligt experiment där ett antal skinande blanka fotbollsskor införskaffades till utlåning för träningen och stod placerade vid ena målstolpen. Detta till hugade användare och det kändes speciellt att dra på sig dessa dojor även om storleken för en 14-åring var väl tilltagen. I Högarna hade vi ungdomar bedrivit fotboll på skolgården, i en grusgrop och i ett myrtag vid Korsmyrbäcken som därför följdriktigt kallades "Korsmyrvallen". Att få springa ut på "Broddmyrsve" blev därför för många, om inte en välsignelse så i alla fall ett steg i rätt riktning.

Seniorlaget innehöll grabbar från i huvudsak Högarna och Storhögen. Grovhuggna gentlemän med bl.a. skogsarbete, "höjanna" och älgjakten som fysisk bakgrund. Vi i pojklaget plockades från ett större område: Kilen-Högarna-Storhögen-Nyby-Fjällandet. Sune Thim basade även över oss och eftersom vi var fler än 11 kunde inte alla få spela hela matchen. Skrivaren anmälde sig snabbt för första halvlek inledningsvis eftersom insatsen där skulle visa Sune att jag absolut inte kunde undvaras resten av speltiden. Jag gjorde ett i mitt tycke stort jobb, dock tyvärr inte i närheten av bollen, och blev därför avplockad enligt den ursprungliga planen.

Vi cyklade mestadels till träningarna, nio kilometer varav dom sista sex bestod av en konstant uppförsbacke, det hette ju inte Storhögen för inte. Självfallet inleddes hemresan med samma sträcka fast utför. Min bästis, jämngamle kusinen Karl-Göran Jonsson, voluminös åkare i Hammerdal numera, hade den här hösten trots inte fyllda 15 år fått en moped. Jag med något mer rättsmedvetna föräldrar fick däremot hålla till godo med cykeln och för att matcha Karl-Göran och mopeden utför kröp jag ihop, satte jag mej på pakethållaren och förändrade därmed cykelns balansegenskaper. Framhjulet ställde sig följdaktigt på tvären medan jag fortsatte i färdriktningen. Detta hade kunnat ta en ända med förskräckelse men det blev inte ändan som fick ta smällen utan ansiktet. En riktigt tjusig nödlandning egentligen men näsan och kringliggande delar plöjde en lång fåra i gruset. Mina klasskamrater på Hammerdals kommunala realskola visste inte dagen efter om dom skulle skratta eller gråta, det såg för berdrövligt ut.

Fotbollen på Storhögen höll ut några år in på sextiotalet. En ny fin plan anlades intill Föreningshuset i Långkälen men Sune Thim gick vidare i karriären och ingen hade riktig kraft att axla den manteln. Efter någon säsong med "civiliserade" förhållanden kastade eldsjälen "Jonas Ersa" in handduken och den nya arenan införlivades i Häggenås SK:s verksamhet. Skulle vara kul att nån gång vandra stigen ner till "Broddmyrsve" och se efter hur Moder natur hanterat detta idylliska stycke fotbollsplan.