Att spela med en man mer är inte alldeles enkelt, det är sedan gammalt.
Men när man får chansen att göra det i nästan en hel match måste man kunna göra det bättre än vad ÖFK lyckades göra mot AIK.
Visserligen var det Sveriges bästa lag som stod på andra sidan (man leder Allsvenskan och har kopplat ett kraftigt grepp om mästerskapsbucklan) men 1–2 under de här omständigheterna kan bara ge
1) ett kraftigt underbetyg till spelarna.
2) ett kraftigt underbetyg till huvudtränaren Ian Burchnall och hans matchning.
3) ett kraftigt överbetyg för AIK:s sätt att samla sina styrkor efter Enock Kofi Adus utvisning redan i den fjärde matchminuten.

ÖFK föll just i den fälla som så många andra gjort när man blir övertaliga på banan; av någon anledning tror man att det ska öppnas ytor som går att utnyttja bara för att motståndarna är en man kort. Man slutar helt enkelt att anstränga sig, blir bekväma och tar inte dom där extra löpningarna som man måste ta för att få hål på motståndarna.
Men så fungerar inte fotbollen, allrahelst när det drabbade laget är så skickligt som AIK.
Serieettan tog bara bort en forward, sket fullständigt i att ÖFK rullade bollen fram och tillbaka i sakta mak kring mittlinjen (därifrån görs inga mål...), plockade ned sina tre mittfältare framför en fembackslinje i ett lågt försvarsspel och kontrade sylvasst de få gånger man fick låna bollen.
Mer behövdes inte för att sänka ÖFK den här kvällen.
# 30:e minuten: Curtis Edwards dräller bort bollen mitt på AIK:s planhalva, serieledarna ställer om snabbt, får en hörna och Panajotis Dimitriadis nickar in 0–1.
# 34:e minuten. Ny snabb omställning som slutar med att Tarik Elyounoussi trycker upp 0–2 i nättaket sedan Andreas Andersson lämnat retur på det första skottet.
ÖFK:s facit första 45: fem värdelösa hörnor och en nick utanför av Dino Islamovic. Det var allt – med en man mer på banan!

Där och då skulle naturligtvis Ian Burchnall ha agerat. Visserligen lär han ha delat ut en hårtork i omklädningsrummet men det räckte inte den här gången. ÖFK-tränaren skulle han ha möblerat om i sin uppställning när förutsättningarna nu var så radikalt annorlunda än när han drog upp riktlinjerna före avspark.
Då räcker det inte med att formera om laget, spelare måste bytas ut.
Direkt.

Nu lät Burchnall ytterligare nästan 20 minuter passera innan han gjorde något: Jamie Hopcutt ut/Jerell Sellars in (63:e min), Sam Mensiro ut/Ronald Mukiibi in (69:e min) och Noah Sonko Sundberg ut/Patrick Kpozo in (77:e min).
Då hände det plötsligt en hel del nere hos AIK-målvakten Oscar Linnér:
# 78:e minuten: En pressad Per Karlsson (AIK:s mittback) nickar in bollen i egen bur, 1–2, sedan Mukiibi, Aiesh och Islamovic varit inblandade i förspelet.
Därefter var det rena artilleriet mot Linnér.
# Sellars skjuter tungt, strax utanför krysset
# Mukiibi skjuter också tungt, Linnér räddar.
# Sellars hittar Mukiibi bakom AIK:s backlinje. Linnér räddar igen, nu frän nära håll.
# Edwards tappar balansen (tacklad precis i skottögonblicket) och trycker bollen utanför.
# Mukiibi får ytterligare en chans men får inte koll på bollen och Linnér kan rädda.

De här förändringarna skulle Burchnall ha gjort redan i halvtid, matchbilden var redan utstakad. Mensiro är ju fullständigt iskall i det offensiva passningsspelet, några andra har heller inte kapacitet att såra sina motståndare medan Kpozos vänsterfot och speed hade varit gjuten i det här läget då han inte behövde bekymra sig över några defensiva uppgifter.

Några noteringar;
# Det var något överraskande att domaren Martin Strömbergsson tog det röda kortet när Adu och Rewan Amin brakade ihop i mittcirkeln i matchinledningen. Visserligen är Adu vårdslös när han placerar dobbarna i låret på Amin men händelsen förstärks av att det Amin som har farten in i duellen, inte AIK-spelaren. Efter att ha sett reprisbilderna tycker jag nog att en varning hade räckt men Gävledomaren hade naturligtvis inte den chansen...

# Det var många i hemmalaget som inte hade sin bästa dag på jobbet, det kan vi alla konstatera. Men, som jag skrev i början, det blir en annorlunda matchbild när ena laget decimeras i jämförelse med spel elva mot elva.

# Det här gäller inte Rewan Amin. Han reste sig från Adus smäll och var bäst i hemmalaget.

# Jag vill också lyfta fram inhoppen från Mukiibi, Sellars och Kpozo. De förändrade matchbilden.

# Andreas Andersson fick chansen i målet men hade en hopplös uppgift. Under första halvtimmen fick han knappt röra bollen, sedan small det två gånger på fyra minuter. Usch, så trist.

# Som jag skrev efter Norrköpingsmatchen i söndags kväll; Tom Pettersson är mycket bättre i mittförsvaret. Hans offensiv som ytterback ser lite krampaktig ut, speciellt när högerfoten inte är något som man ska berätta om. Men med det begränsade materialet som ÖFK har nu i seriens slutskede får man spela där man behövs för att få ihop starkast möjliga lag.

# ÖFK:s offensiva kort var verkligen bleka. Dino Islamovic hade några avslut medan Ludvig Fritzson, Hosam Aiesh och Jamie Hopcutt inte ens var i närheten. Det säger väl det mesta när ÖFK har 81 procent av bollinnehavet mot AIK:s 19.... Löpningarna i djupled var i stort sett obefintliga.

# Men samtidigt säger det också en hel del om AIK:s heroiska försvarsinsats, det ska man verkligen inte glömma en sådan här kväll. Det var först när hemmalaget visade lite ”desperation” (i kombination med en viss trötthet, det kostar på att försvara sig i 90 minuter) som sårbarheten avslöjades.

Till sist; efter den här veckan tyder det mesta på att AIK tar hem det allsvenska guldet, Norrköping blir tvåa. Sedan håller jag kvar mitt tips att Malmö FF spurtar till sig den tredje och sista Europaplatsen medan Häcken och Hammarby gör upp om vilket lag som blir fyra och femma. ÖFK tar sjätteplatsen om man nu kan putsa till fjädrarna efter de senaste veckorna bakslag. Trelleborg borta och Hammarby hemma (11 november) stänger den här turbulenta säsongen