1–3 i baken är alltid 1–3 i baken!

Men om ÖFK hade visat på samma effektivitet som Degerfors hade man vunnit med, typ 7–0.

Ni förstår säkert att jag överdriver. Men där ÖFK-spelarna träffade snett, orent eller till och med bommade bollen när målet låg vidöppet vid ett stort antal tillfällen var värmlänningarna kliniska när chansen dök upp.

Därför gjorde Degerfors tre mål, ÖFK bara ett och tog alla tre poängen den här stekheta julilördagen när Allsvenskan gjorde omstart och vi tog klivet in i del 2.

Sex veckor kan kännas som en evighet för somliga, passera som blixten för andra.

För ÖFK gällde det senare alternativet. Sex veckor var alldeles för kort tid att lappa ihop sitt sargade manskap.

Det blev tydligt när laguppställningen släpptes timmen innan avsparken i Degerfors. Trots lugnande rapporter från ÖFK-högkvarterat (fys-Jenny meddelade ju dagarna före midsommar i en podd på klubbens hemsida att läget nu var betydligt bättre än när Allsvenskan tog EM-paus) var det bara Jerell Sellars av de skadeskjutna som tagit sig tillbaka till speldugligt skick – han placerades på den avbytarbänk som till råga på allt elände var två man kort(!).

Det betyder, trots fys-Jennys försäkran och i övrigt inte en stavelse i uppdatering från klubben med något annat besked, att läget efter uppehållet var sämre än någonsin; ingen Perry, Ingen Ssewankambo, ingen Awad, ingen Amin (fick haltande lämna träningen i torsdags, inte ens det lyckades ÖFK kommunicera) och ingen Weymans i truppen.

Var är dom? Var håller dom hus? Vilken är deras status? Egentligen?

Nu vill jag, vi, veta. Vad kan vi hoppas på? Vad ska vi hoppas på?

Lägg därtill att Kalpi Ouattara inte är aktuell för spel den här säsongen efter sin tidiga knäskada, att Ronald Mukiibi lämnat ÖFK (efter sju säsonger) under det här uppehållet och att Blair Turgott, klubbens enda riktigt ”naturliga” målskytt blir borta den här månaden, upptagen av spel i Jamaicas landslag.

Naturligtvis har tränaren Amir Azrafshan helt rätt när han efter dagens förlust på Mittmedias sajter torrt konstaterar att ”fotboll är så här, vissa spelare är skadade och borta. Då får man se till att de spelare som får chansen tar vara på den. Jag vill hellre se det positiva, det skulle vara löjligt att skylla ifrån sig på att vi har för få spelare.”

Men samtidigt; det är lätt att säga för en som har råkoll på förutsättningarna. För oss andra (och vi är trots allt rätt många), som är jävigt intresserade av ÖFK:s väl och ve men av klubben ständigt ställs utanför signifikant information, blev lördagen en enda stor besvikelse: Med de spelare som finns tillgängliga just nu tar man inte många poäng i fortsättningen, 1–3 mot ett för dagen svagt Degerfors (och då struntar jag i att värmlänningarna nu ligger fyra och är seriens stora överraskning så här långt) är bara en bekräftelse av det påståendet.

Var då allt nattsvart på Stora Valla? Naturligtvis inte. ÖFK gjorde en första halvlek som var utmärkt, såväl spel- (många snabba och fyndiga attacker) som chanssimässigt. Målmöjligheterna var fler än i någon av de åtta tidigare matcherna den här våren och en fullträff (Francis Jno-Baptiste) var därför en mager utdelning. Simon Kroon hade fyra (!) solklara möjligheter, Felix Hörberg schabblade bort ett par chanser med en dålig förstatouch som gav sämre skottvinkel och Patrick Kpozo eldade på med sin vänsterfot några gånger från fina lägen men bollarna smet utanför målramen. Bland annat.

Degerfors hade ingenting som var värt att sätta på pränt!

Men så kom det en andra halvlek där allt svängde redan innan publiken hunnit dricka upp sitt pauskaffe; en vänsterhörna och Adam Carlén kunde ostört nicka bollen förbi en chanslös Aly Keita. Där och då tappade ÖFK sitt momentum, kvitteringen träffade mitt i solar plexus och innan man fått ordning på sitt från första halvleken så trygga och vägvinnande spel hade hemmalaget hunnit ta ledningen med 2–1 (72:a min, efter fem-sex korta passningar som rullade upp ÖFK:s högerförsvar skickade Victor Edvardsen en tåfjutt förbi Aly Keita).

Värt att notera; strax innan Degerfors 2–1-mål hade Jerell Sellars (nyss inkommen) haft möjligheten att ge ÖFK ledningen men bommade bollen när målet var vidöppet och i anfallet efter lossade Henrik Bellman en kanon från 40 meter som sånär hade resulterat…

ÖFK:s slutforcering gav några hyggliga möjligheter men avsluten var inte tillräckliga precisa och bollen smet hellre utanför stolpen än innanför och innan domaren Fredrik Klitte blåste av matchen hade hemmalaget utnyttjat ett ÖFK i obalans i jakten på en kvitteringsboll och Villiam Dahlström kunde i matchminut 90 besegra Aly Keita när friläget dök upp, 3–1!

***

Här är några korta noteringar;

# ÖFK:s i särklass bäste den här dagen var Simon Kroon, utan tvekan matchens lirare. Kroon låg bakom nästan allt som producerades framåt; rapp i steget forcerade han bollen över stora ytor, han matade fram öppnande passningar till Hörberg (höger) och Kpozo (vänster) och han skaffade sig själv utmärkta lägen till avslut. Vilken match han gjorde och han spelade alla 90 minuter. Bara det! Det här var precis den Kroon som jag anat skulle finnas men som han inte har fått chansen att visa i ÖFK-dressen efter alla skador och mystiska sjukdomar. Tänk om han också hade haft ordning på sina fötter i hemmalagets straffområde, vilken kväll det kunde ha blivit! Det är sällan man serveras så många möjligheter, det ska gudarna veta.

# Höga betyg ska även delas ut till Henrik Bellman (ständigt spelbar när ÖFK startade sina anfall bakifrån) och Patrick Kpozo som visade samma fina form som innan upphållet, Kpozo jobbade som vanligt oavbrutet och framgångsrikt från kortlinje till kortlinje och skaffade sig dessutom fyra riktigt heta möjligheter till avslut. Hans bästa satt stenhårt precis under ribban men där fanns även hemmamålvakten Ismael Diawara!

# Jag tycker också att Frank Arhin börjar hitta rätt i sin roll på det centrala mittfältet. Stabilt var ordet och det har jag inte kunnat se så mycket av tidigare där hans prestationer varierat lite väl mycket, i varje fall för min smak.

# Aly Keita brukar vanligtvis spela huvudrollen i de flesta av ÖFK:s matcher. Den här gången räddade han – ingenting! Det var helt enkelt en sån där match som alla målvakter råkar ut för, dock väldigt sällan när det gäller Keita. Han brukar ju ha rätt svettigt för jämnan, så inte den här kvällen.

# Degerfors fick sin 1–1-kvittering på hörna, det var inte helt oväntat. Det var rätt rörigt varje gång som hemmalaget bjöds på den chansen. Det känns som den här ÖFK-upplagan är slagen i längd av de flesta av sina konkurrenter.

Till sist; här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 2 – Sam Mensiro 2, Noah Sonko Sundberg 3, Eirik Haugan 3 – Felix Hörberg (86) 2, Ludvig Fritzson 2, Frank Arhin (76) 3, Henrik Bellman 4, Patrick Kpozo 4 – Simon Kroon 5, Francis Jno-Baptiste (67) 2. Ersättare: Jerell Sellars (67) 2, Nikolaos Dosis (76) 2, Sebastian Karlsson Grach (86)betygsätts ej.