Se, det var en riktigt bra ÖFK-lördag!
Beskedet att Sotirios Papagiannopoulos väljer att stanna ytterligare ett år var rena glädjepillret.
Och 3–3 mot Lokomotiv Moskva senare på kvällen på den spanska solkusten gjorde ju inte saken sämre. Låt vara att det handlade om en träningsmatch med allt vad det innebär men Lokomotiv är verkligen inget skitlag; suverän ledare av den ryska ligan när tio omgångar återstår och, precis som ÖFK, ett av lagen i Europa leagues slutspel.

Jag måste medge att det varit några tunga veckor som oss alla som gillar det ÖFK har åstadkommit. Visserligen är insynen begränsad, vad som sker bakom kulisserna i det mesta som kallas elitidrott är höljt i dunkel. Det är inget som vi ska veta...
Men, vi är varken blinda eller döva:
# Fouad Bachirou stoppade degen i fickan och drog till Malmö. I samma serie. Den övergången kändes som en käftsmäll och samtidigt en svidande prestigeförlust för hela klubben. Det var väl inte till sina konkurrenter som ÖFK:s stjärnor skulle säljas, Europas tunga elefanter stod ju beredd med sina feta plånböcker. Sas det…
# Samtidigt blev det känt att lagkaptenen Brwa Nouri drogs med skadeproblem efter en operation i december och hade svårt att träna. Navet Bachirou/Nouri, det så viktiga för både offensiven och defensiven, var bara borta. Puts väck! Några veckor före dubbelmötet med Arsenal...
Januarikylan, och den förbannade snön, kändes onekligen ännu tyngre än den borde.

# Och inte blev det lättare av att höra att försvarschefen Sotirios Papagiannopoulos (som gjorde så bra ifrån sig på landslagets januariresa) var på väg bort. Till Midtjylland i Danmark. Eller var det Standard Liege i Belgien? Eller var det någon annanstans? Men oavsett vart så kändes ”Sotte” förlorad. Han fick ju inte heller följa med till Marbella när ÖFK-planet lyfte i onsdags, förlåt, torsdags (naturligtvis skulle det jävlas med flyget också, en olycka kommer sällan ensam…)
Nu var inte bara navet borta, här gällde det dessutom att hitta en ny chef i backlinjen! Det kändes som om någon slitet ryggraden ur hela ÖFK:s lagbygge.
# Här kan jag tillägga att 0–1 mot skotska ligaåttan Motherwill och samma siffror (och dessutom en blek insats) mot Gif Sundsvall gjorde att missmodet kom krypande ända in på skinnet.

Därför behövde vi som står på sidan, men förmodligen hela klubben, den här lördagen. Vi behövde något att hålla i inför det som väntar om bara drygt två veckor. Vi kan inte möta Arsenal utan att vi åtminstone tror på möjligheten. Det går ju bara inte.
# Beskedet om att ”Sotte” finns med oss ytterligare ett år betyder hur mycket som helst. Det är ju en av landets bästa försvarsspelare och tillsammans med Tom Pettersson bildar han Allsvenskans starkaste mittlås. Det skrev jag många gånger förra året och jag upprepar det gärna igen.
# Vi fick också klart för oss att ÖFK kan matcha ett av Europas topplag (jag upprepar; jag vet att det var en träningsmatch). Lokomotiv Moskva vann sin grupp i Europaspelet, leder den starka ryska ligan (där det tydligen finns hur mycket pengar som helst) på ett övertygande sätt och ligger dessutom betydligt bättre till säsongsmässigt jämfört med ÖFK. Men jag påstår att ÖFK var väl så bra som det ryska laget den här kvällen.
# Till den här positiva lördagen måste också läggas att kapten Nouri var tillbaka i spel från start och fick 45 otroligt värdefulla minuter.

Om man tittar på detaljer från kvällens match så kan man konstatera att försvarsjobbet var utmärkt förutom vid några tillfällen.
Och då small det!
Ryssarnas fösta mål kom vid en snabb omställning (precis som mot Sundsvall i onsdags), det är sånt som händer, Men passiviteten, med ett samlat försvar, vid såväl 0–2 som 1–3, såg inget vidare ut. Och målvaktsjobbet har inte imponerat den här veckan, inte på något vis. Det gäller både spelet med fötterna (alltför många gånger chansartat) och det vanliga på linjen.
Framåt visar Ken Sema och Saman Ghoddos att de är att räkna med i alla sammanhang. Sema dribblar och passar bäst av alla, Ghoddos har kvar klippet i både steg och skott.
Nu gäller det för fler att kliva fram; några är tillbaka efter långa och besvärliga skador (Aiesh, Bertilsson, Bergqvist) och når förmodligen inte full matchform till Arsenalmötena medan jag gärna hade sett exempelvis Ludvig Fritzson lite rappare än det han visat mot Sundsvall och Lokomotiv.
Av de nya har Dino Islamovic varit hetast så här långt. Fem fina chanser (två mot Sundsvall och tre i dagens korta inhopp) men fortfarande inga mål. Men Islamovic tillför ÖFK välbehövlig styrka i luften, det ska verkligen inte underskattas!

Men det viktigaste av allt är att mötet med Lokomotiv ger Potter & co arbetsro, man vet att grunden är lagd och nu gäller det att slipa på detaljerna. Med ”Sotte” tillbaka är det bara att jobba vidare med försvaret, utveckla det man byggde förra säsongen. Och anfallsmässigt är ju förutsättningarna minst sagt smaskiga: Sema, Ghoddos, Gero, Bertilsson, Hopcutt, Islamovic, Aiesh…, ja, ni ser själva.

Nu gäller det att få ihop navet, fylla luckan efter den flyktade Bachirou. Jag vet att det blir svårt med alla de fina egenskaper som där försvann till Malmö. Men det måste gå.
Alternativen är många. Men vilket är det bästa?
Det måste Potter lista ut de närmaste veckorna. Och det ska bli riktigt spännande att se hur han tänker.

Till sist; ÖFK:s nästa match spelas den 3 februari mot Dynamo Kiev (tvåa i Ukrainas högsta liga, två placeringar bättre än Zorja Luhansk som ÖFK besegrade två gånger i Europa leagues gruppspel).