En lägereld är tänd, Norrland samlas på Jämtkraft arena för att våndas såsom en barnaföderska. Ett gråblått, nästan metalliskt dis svävar tätt över arenan. I mitt bröst, finns en kuslig maskin. Den har en röst och slukar dyrbar bensin. Hela skogen vibrerar, jag blir allmänt ostadig, yr. Jag känner hur mina knän, fötter och armar slutar lyssna på mig. Jag försöker ta några djupa andetag för och lugna ner mig men ju mer jag försöker så fylls min kropp bara mer och mer av ångest. Mina andetag blir hetsigare, mitt hjärta slår hårdare och snabbare, jag vill inte förlora förståndet!
Få inte panik nu, jag vill inte. FÅ INTE PANIK!

Jag börjar tappar känseln i fingrarna, jag försöker nypa mig själv på handen i desperation för att känna något men det är försent. Min andning försvinner, jag försöker dra in luft men hur mycket jag än drar in så känner jag det inte. Tungan sväller, total torrhet, va fan det susar i öronen. SNÄLLA HJÄLP!
Vi får inte förlora, vi måste ta minst en pinne. Paniken drar genom kroppen stötvis, smärta i magen, huvudet spränger, febern den bränner. Mina knän orkar inte, jag faller mot marken med en dov duns.