ÖFK och Gif Sundsvall spelade oavgjort 1–1 i lördagskvällens Nprrlandsderby. Det är ett resultat som jag tror ingen av inblandade parter var speciellt nöjd med. Eller så var dom det; kanske framförallt med tanke på hur matchen hade utvecklat sig men också efter en vår som bjudit på en del som varit uppåt men faktiskt mest nedåt och då kanske man också accepterar ”det lilla” som i alla fall är bättre än ingenting...?

När vi nu summerar den första delen av Allsvenskan parkerar ÖFK på en tiondeplats i tabellen, Giffarna ligger närmast över kvalplatsen (men har också en match mer spelad än övriga bottenkollegor). Och utan att känna mig som någon domedagsprofet vågar jag nog påstå att båda klubbarnas supportergrupper gör bäst i att förbereda sig på en lång sommar och kärv höst.
Inte för att ta den här matchen som intäkt, absolut inte, här fanns saker att ta med sig som var bra; ÖFK startade väldigt fokuserat och avslutade starkt den sista halvtimmen av matchen, Sundsvall var riktigt bra i första halvlek sedan man hittat nyckeln till att spela sig förbi ÖFK:s första press, sprungit hemmalagets centrala mittfält sönder och samman och till sist också gav ett välförtjänt ledningsmål (Tobias Eriksson).
Nej, det är mera när jag summerar den senaste månaden för båda lagen som jag blir nervös på riktigt inför fortsättningen; ÖFK kom till spel med två poäng på fem matcher under maj månad, Giffarnas facit var ännu sämre, en pinne på sex matcher.
Alltså ÖFK och Giffarna lyckades under den här perioden spela till sig tre poäng av 33. Ja, ni läste rätt, tre av 33! Det är häpnadsväckande siffror och ställer naturligtvis massor av frågor som måste hanteras under den här sommarledigheten. Lägg därtill att Giffarna kämpar med en fullständigt usel ekonomi som kan ge både det ena och det andra medan ÖFK har sitt Kindberg-gate med allt som hör därtill och som är en never-ending-story. Brrrr....

Efter 2–10 och noll poäng de senaste tre matcherna och nya skador (Rewan Amin, Ronald Mukiibi) hade ÖFK-managern Ian Burchnall tvingats klura ut ytterligare en ny startelva; Aly Keita var tillbaka i målet efter en månads frånvaro, Eirik Haugan, Noah Sunko Sundberg och Thomas Isherwood bildade trebackslinje (Haugan och Sonko hade skiftat plats efter förlusten mot Djurgården) med Ravel Morrison (välkommen tillbaka) i ytan framför. Curtis Edwards (också tillbaka efter att ha varit petad senast), Tesfaldet Tekie, Charlie Colkett och Marcos Weymans var ett fyrmannamittfält med Hosam Aiesh och Dino Islamovic framför sig på topp.
Det fungerade alldeles utmärkt med tryggt bollinnehav och några svepande passningar som landade bakom gästernas backlinje från Morrison till en starkt löpande Marco Weymans.
Men bara i en kvart!
Sedan hade Sundsvall listat ut hur man skulle spela sig igenom ÖFK:s första press (som var fullständigt osynkroniserad) och sedan förbi ett centralt mittfältet utan löpkraft i sin defensiv.
Det blev en halvtimme med i stort sett bara Sundsvall, Juanjo Ciércoles (spelade enkelt men ack så genialt), Maic Sema Tobias Eriksson (avstängde Bataneros ersättare den här dagen), Pol Moreno och Pa Konate (för att nu nämna några) med sitt rappa passningsspel rullade upp ett hemmalag utan styrning. Men gästerna saknade den rätta spetsen (tur för ÖFK) och till mer än ett välförtänt ledningsmål efter 37 minuter räckte inte det här massiva övertaget.

Andra halvlek fick ett annat utseende, mest tack vare att Ian Burchnall tvingades göra ett par tidiga ändringar på grund av skador (Colkett ut/Gero in, 52:a min, och strax senare Isherwood ut/Sam Mensiro in) och samtidigt styra upp det till en renodlad 4-3-3-uppställning.
Med Gero och Mensiro tillfördes energi och kraft i duellspelet och med ett tremannanmittfält fick Curtis Edwards chansen att spela där han ska.
Det gav en helt ny matchbild. Och även ett kvitteringsmål då Sonko Sundberg kunde trycka i 1–1 efter en vänsterhörna i den 68:e minuten.
Där och då var det hemmalaget som styrde händelserna, Giffarna kunde inte hitta sitt spel från den första halvleken utan fick mest försvara sig och då gick ÖFK verkligen för ett segermål. Närmast var det på en Weymans-frispark från höger där fyra (minst) ÖFK-spelare hade chansen att forcera bollen förbi en liggande Willam Eskelinen men lyckades stå i vägen för varandra, Dino Islamovic hade en vänstersvepare strax utanför krysset och Curtis Edwards tvingade Eskelinen till ett pantersprång med ett överraskande skott från höger, lägg därtill några riktigt heta situationer i samband med hörnor där bollen gick fram och tillbaka som en flipperkula framför Sundsvalls mål utan att leta sig in i nätet.

Avslutningen blev också väldigt dramatisk när först Giffarnas Maic Sema från kanonläge tvingade Aly Keita till en blixtrande fotparad och bara några sekvenser senare kontrade Dino Islamovic med att pricka Gif-målvaktens vänstra stolpe från 20 meter...

Några noteringar;
# Aly Keita var tillbaka i buren efter fem matchers frånvaro; ringrosten var påtaglig i både höjddueller och spelet med fötterna. Fotparaden i slutet räddade godkänt den här kvällen, inte mer!

# Sonko Sundberg har haft en bra vår i ÖFK, hans bästa tid i klubben så här långt. Strålande bra den här gången också, dessutom målskytt, Sonko kunde lägga till ytterligare en bra dag på jobbet!

# Eirik Haugan gjorde sina bästa 90 minuter i ÖFK-dressen. Så här mycket power har han inte visat tidigare, tog och gav mycket stryk.

# Ravel Morrison var tillbaka efter några veckor med tandproblem och hälskada och det var definitivt inte tänkt att han skulle spela matchens alla 90 minuter. Men det gjorde han (för första gången i ÖFK) och han gjorde det mycket bra även om benen var riktigt stumma den sista kvarten.

# Charlie Colkett kom helt bort i den lite mer offensiva rollen på mitten (tröga fötter?). Bredvid honom bjöd Tesfaldet Tekie på några tekniska finesser av absolut högsta kvalitet men hans försvarsspel är ju mer än lovligt dassigt. Jag misstänker att Tekie får en svettig höst när han är tillbaka i Belgien och det tycker jag är utomordentligt trist, Tekie är ju trots allt en gudabegåvad talang!

# Marco Weymans klarade sitt försvarsjobb bättre än tidigare, löpte piggt och klokt några gånger i början men har väl inte sin bästa bit när han kommer in i motståndarnas straffområde.

# Uppgifter säger att det fanns representanter från några riktigt stora klubbar (bland annat Leeds) på plats för att kolla Dino Islamovic och Hosam Aiesh. Båda har haft bättre dagar men Islamovic jobbade i alla fall hårt och hade två riktigt vassa avslut medan Aiesh var den som grävde fram bollen till Sonkos kvitteringsmål.

# Och det måste sägas; Alhaji Gero och Sam Mensiro stod för två riktigt bra, och för ÖFK mycket betydelsefulla inhopp!

# Här är alla ÖFK-betygen (skala 1-6): Aly Keita 2, Eirik Haugan 3, Noah Sonko Sundberg 5, Thomas Isherwood (58) 2, Ravel Morrison 4, Curtis Edwards 4, Tesfaldet Tekie 2, Charlie Colkett (52) 1, Marco Weymans (75) 3,
Hosam Aiesh 2, Dino Islamovic 3. Ersättare: Alhaji Gero (52) 3, Sam Mensiro (58) 3, Isak Ssewankambo (75) 1.

Till sist; Allsvenskan går nu till sommarvila i en knapp månad och när ÖFK startar om den 29 juni (hemma mot IFK Göteborg) kommer det garanterat att se annorlunda ut på många sätt. Spelare kommer och spelare försvinner, några har förmodligen läkt ihop sina skador, andra tvingas fortsätta sina rehabövningar. Och några ska spela Afrikanska mästerskapen och lite annat... Som ni förstår, det kan bli en sällsynt rörig ”semestermånad”!