Gif Sundsvall och ÖFK spelade oavgjort 1–1 och summeringen av detta måste vara att man i ÖFK-lägret ska vara mer nöjda med den pinne man fick med sig hem än vad hemmalaget är med sin!
# ÖFK har ju trots allt bättre utsikt från sin tiondeplats än Giffarna där dom är placerade i botten av tabellen.
# ÖFK hade fått bättre betalt för sin prestation (inte speciellt bra) än Giffarna hade för sin (ganska bra).
# ÖFK hade fått oförtjänt bra utdelning på sina chanser i jämförelse med hemmalaget som tvingade ÖFK-målvakten Aly Keita till ännu en i raden av ”hjältematcher”.
# Men framförallt; Sundsvall hade all anledning i världen att vara förbannad på domaren Martin Strömbergsson som lät sig luras av Blair Turgotts skådespel och gav ÖFK den straff som Dino Islamovic sköt i mål tio minuter före slutet.

ÖFK behövde alltså en feldömd straff för att få med sig ett oavgjort resultat i det här ångestladdade mötet där inget av lagen har visat form sedan tidigt i våras, speciellt inte Sundsvall som vann sin senaste match den 29 april och sedan dess spelat tolv matcher utan få känna segerns sötma.
Därmed har man, förutom att ekonomin är skakig och man tvingats sälja bort några av sina största profiler (Hallenius, Eskelinen, Sema) försatt sig i en besvärlig sportslig situation. Det är aldrig kul att vara indragen i bottenstriden av en tabell, Sundsvall är det definitivt och kommer att få slita hund för att överleva som allsvensk klubb.

ÖFK, som haft något bättre utdelning, uppträdde i den första halvleken lika blekt som man gjorde förra helgen mot Eskilstuna, anfallsspelet var obefintligt och den enda möjligheten som jag noterade var en farlig frispark från Charlie Colkett som Tom Pettersson sånär hade fått en framsträckt fot på. Men i övrigt nada (förutom misslyckade skottförsök från Hopcutt och Colkett).
Sundsvall hade heller inte så mycket att komma med. Men man gjorde i alla fall ett mål (11:e minuten, Oliver Berg) där hemmalaget fick utomordentligt god hjälp av Sam Mensiro som sparkade hål i luften när han i sin totala ensamhet skulle rensa bort bollen (hur gick det till?). I övrigt var det några ”nästan-lägen” men inte mycket mer.

Betydligt mer hände i den andra ronden, absolut mest hos Aly Keita i ÖFK-målet. Framförallt var målskytten Oliver Berg het på gröten och tvingade Keita till rader av parader, ett par av dessa var rent mästerliga och matchavgörande. Även David Batanero, Jonathan Tamini och Pa Konate tvingade Keita att visa delar av sitt register.
Men det blev inga mål, heller inte för ÖFK-debutanten Blair Turgott när han på Charlie Colketts utsökta inspel nickade bollen mellan benen på David Mitov-Nilsson men där den nye Gif-målvakten (från IFK Norrköping) lyckades fånga bollen bakom(!) sig innan den rullade över linjen. Jag antecknade också ett Jamie Hopcutt-skott i den 75:e minuten innan ÖFK fick en gratischans att komma in i matchen och sno en pinne från hemmalaget.
Matchuret hade tickat fram till den 79:e minuten när ÖFK anföll till höger. Simon Kroon (välkommen tillbaka efter ett års frånvaro) lirkade bollen förbi Giffarnas Alexander Blomqvist till en framstormande Blair Turgott, Blomqvist försöker tackla Turgott precis vid linjen till straffområdet – och Turgott faller handlöst på magen. Domaren Martin Strömbergsson pekar på straffpunkten (med stöd av assisterande domaren som viftar ivrigt med sin flagga) men reprisbilderna är brutalt avslöjande: Blomqvist rör aldrig Turgott, tvärtom är han föredömligt försiktig när han håller igen sin tackling.
Men ÖFK-spelaren faller, domaren blåser – och Dino Islamovic trycker in slutresultatet 1–1 från elva meter.

Här är några noteringar;
# ”Feldömda” straffar i de här derbymatcherna har sin alldeles egen historia. Jag orkar bara inte dra den ytterligare ett varv utan vill bara i all enkelhet påminna om att ÖFK (på samma arena) rånades på segern för ett par år sedan då Giffarna tilldelades en straff i matchens slutskede för en förseelse som skedde utanför straffområdet. Även den matchen slutade 1–1, nog om detta!

# ÖFK-tränaren Ian Burchnall valde att satsa på Sam Mensiro som defensivt nav och balansspelare på mittfältet. Det var, givetvis, inget bra beslut. På den platsen är Mensiro hopplöst borta, i varje fall när ÖFK är det bollförande laget. Nog för att ÖFK haft besvärligt stora delar av säsongen med att hitta rätt harmoni på sitt centrala mittfält men den här gången blev området som en öken. Det var ytterst få passningar som tog den vägen när ÖFK gick till anfall, Mensiro tillsammans med sina kamrater Charlie Colkett och Rewan Amin var sällan inblandade i speluppbyggnaden (se även längre ned i texten!).

# Nebiyou Perry var onekligen en frisk fläkt när han debuterade mot Eskilstuna i förra omgången. Den här gången körde han fast redan från start och kom aldrig in i matchen. Det är bara att ta nya tag, killen är ju bara 19 år.

# Det här är inte Ronald Mukiibis år. Skadad igen och tvingades ge upp strax före pausvilan.

# Blair Turgott ersatte och fick alltså en dryg halvlek i sin ÖFK-debut. Och den blev ju minst sagt händelserik, ett snyggt nickavslut och en ”fixad” straff...

# Här är mina ÖFK-betyg (skala 1–6): Aly Keita 5 – Eirik Haugan 3, Noah Sonko Sundberg 3, Tom Pettersson 3 – Ronald Mukiibi (43) 2, Rewan Amin 2, Sam Mensiro (73) 1, Charlie Colkett 2 – Jamie Hopcutt 2, Dino Islamovic 3, Nebiyou Perry (58) 1. Ersättare: Blair Turgott (43) 2, Marco Weymans (58) 2, Simon Kroon (73) 2.

Några andra lördagshändelser;
# Hosam Aiesh rehabbar på västkusten. Sa man i ÖFK när dribblingskungen inte medverkade vid veckans träningar. Den behandlingen gick tydligen snabbt och gav dessutom ett fantastiskt resultat: ett 3,5 år långt kontrakt med IFK Göteborg (presenterades på lördagskvällen)! Gott läkkött i den grabben... Skämt åsido, bättre kan ni, ÖFK. Det här jiddrandet med sanningen så fort något blir obekvämt står mig upp i halsen. Säg som det är, det är bara det som håller i längden. Snart är det ingen som tror på kommunikéerna från ÖFK-lägret och det är faktiskt det sämsta som kan hända. Uselt är mitt betyg i handläggningen av Aiesh-affären.

# Det finns tydligen en ständig anledning att skriva nya kapitel i sagan om Curtis Edwards och hans makalösa resa i fotbollens tjänst. Ni har hört den förut; talangen som valde farsans korplag i Middlesbrough i nordöstra England, hittade ny energi i Ytterhogdal av alla platser i världen och värvades av Graham Potter till ÖFK och sedan hela den resan. När han nu gjorde debut i sin nya klubb Djurgården tog det bara sex minuter innan han smackade in ledningsmålet 1–0, ett volleyskott på en ribbretur och succén var gjuten. Djurgården besegrade Sirius (med tio man nästan hela matchen efter en tidig utvisning) med 4–0 och befäste sin serieledning. Edwards fick spela 65 minuter, fick ett högt betyg på sofascore.com, stal alla rubriker och utsågs till matchens lirare i Dagens Nyheter... Jaja, saknaden efter Sheriffen på Jämtkraft arena är redan stor. Ett litet tillägg: på 65 minuter slog Edwards 70 lyckade passningar (94%), att jämföra med ÖFK:s innermittfält (Mensiro, Amin, Colkett) som tillsammans mäktade med 93 passningar (79 i snittprocent på de tre) i mötet med Sundsvall.

# Till sist måste jag naturligtvis skicka ett grattis till Graham Potter och hans ”ÖFK-stab” (Billy Reid, Björn Hamberg och Kyle Macaulay) efter rivstarten i Premier league där Brighton besegrade Watford (Ken Sema på bänken hela matchen) med 3–0 på bortamark. Potter vet naturligtvis att han har en tuff resa framför sig men han kunde i varje fall inte fått en bättre start på det här äventyret!