Visst, inget gällde mer än prestigen och det var upplagt för en match med svängdörrar när IFK Göteborg och ÖFK avslutade Allsvenskan på Gamla Ullevi. Göteborg vandrade ju sedan länge omkring i mittens rike medan ÖFK hade säkrat kontraktet för ett par veckor sedan.

Men.

Det var på intet sätt lätt att räkna ut att ”Blåvitt” skulle banka till sina gäster med 7–1 sedan ÖFK:s spel och spelare havererat fullständigt i den andra halvleken. Det var omöjligt.

Och det var pinsamt! Riktigt. Jävla. Pinsamt.

Första halvleken var väl ungefär som jag hade förväntat mig. Öppet i båda ändar av planen men absolut mest framför Aly Keita i ÖFK-buren,. Målmässigt följde lagen varandra; 1–0 Lasse Vibe via Thomas Isherwoods ben och Aly Keitas händer, 1–1 Jordan Kadiri efter ett mönsteranfall och 2–1 till hemmalaget genom Robin Söder sedan Isherwood blivit yr i kepsen och tappat orienteringen i sitt egna straffområde.

Så långt var det en tämligen normal allsvenska fotbollsmatch.

Men bara dit ... sedan tog ÖFK semester, trots att det återstod 45 minuter av den allsvenska säsongen. Hemmalaget radade i den andra halvleken upp den ena målchansen efter den andra. Och skickade in fem bollar bakom Aly Keita. Själv gav jag upp när Lasse Vibe i den 52:a minuten styrde in 3–1-målet på ett skott utifrån. där och då lade jag ifrån mig anteckningsboken och koncentrerade mitt intresse till den allsvenska guldstriden.

Det var mycket roligare.

Det som hände på Gamla Ullevi var bara sorgligt att beskåda men samtidigt också rätt symptomatiskt för en ÖFK-säsong som i stort varit ett enda långt misslyckande (om man undantar april månad).

Det finns naturligtvis många anledningar som kan förklara det här haveriet. Ingen behöver vara mer rätt än någon annan, ingen heller mer fel. Jag tänker inte spekulera om det. Däremot kan jag bara konstatera att tajmingen, som så mycket annat den här sommaren, var så genomusel; När klubben med ljus och lykta jagar varenda krona som det här länet kan avvara för sin överlevnad passar spelarna på att skämma ut sig på planen.

Det som nu hände fick bara inte hända, 1–7 är inte okej någon dag i veckan i de här sammanhangen. Hur många miljoner försvann under den andra halvleken, hur mycket hopp om framtiden?

***

Här är några noteringar från lördagseftermiddagen;

# Att prestationen varierar hos unga spelare är känt sedan länge. Thomas Isherwood är ytterligare ett exempel på den etablerade sanningen. Jag tyckte att han gjorde en alldeles utmärkt insats mot Hammarby för en vecka sedan, nu hade han en dag där det mesta gick snett! Vid Göteborgs första mål kom han först fel i sin position för att i momentet senare (oturligt) styra bollen i egen bur. Vid 2–1 glömde han bort att Lasse Vibe fanns bakom ryggen när han störtade in för att hjälpa Tom Pettersson framför Aly Keita. Isherwood vill så mycket, det blir oftast bra när han får härja inne i gröten som mittback. Men som ytterback blir det dessvärre fel alltför många gånger. Som nu...

# Aly Keita och Tom Pettersson var de som längst orkade strida mot övermakten. Men till sist var de lika borkollrade som sina lagkamrater.

# Göteborg, utan avstängde Hosam Aiesh, kom till spel med fem raka matcher utan gjorda mål. Nu blev det sju i en smäll. Konstig sport det här...

# Betygen var lätta att sätta (precis som efter 0–4 mot Hammarby i mitten av maj...). Det blir ettor till hela gänget!: Aly Keita 1 – Sam Mensiro (58) 1, Noah Sonko Sundberg 1, Tom Pettersson 1, Thomas Isherwood 1 – Felix Hörberg 1, Isak Ssewankambo 1, Charlie Colkett 1, Rewan Amin (77) 1 – Jordan Kadiri (67) i 1, Simon Kroon 1. Ersättare: Nebiyou (58) 1, Dino Islamovic (67) 1, Blair Turgott /77) 1.

# Guldstriden blev oerhört raffinerad sedan ledande Djurgården hamnat i ett tidigt 0–2-underläge i Norrköping samtidigt som Malmö FF spottade in mål på mål i Örebro. Men Djurgården samlade ihop sig i den andra halvleken och lyckades både reducera och kvittera. 2–2 gav precis den poäng som behövdes för att hålla MFF (och Hammarby) bakom sig. Det här var Djurgårdens åttonde SM-guld, senast det hände var 2005.

# Curtis Edwards, som lämnade ÖFK i slutet av juli, var en av Djurgårdens guldhjältar. Edwards hann med att spela tolv matcher för sin nya klubb, tio från start. Från den engelska korpen via Ytterhogdal samt cupmästare och Europaspel i ÖFK till svensk mästare i Djurgården på några säsonger. Vilken resa, vilken saga!

# I botten tvingas Gif Sundsvall och AFC Eskilstuna ta steget ned i Superettan. Kalmar FF kvalspelar sedan Falkenberg, på övertid, besegrat Eskilstuna med matchens enda mål. Dramatiskt, även där!

Fotnot: I några krönikor kommande dagar ska jag sammanfatta ÖFK:s säsong, dela ut betyg till ÖFK:s spelare och till sist sammanfatta den allsvenska säsongen i stort. Håll utkik här på fotbollz.se!