Illa planerad, illa genomförd. Men kontraktet klarades (med liten marginal) och ÖFK spelar i Allsvenskan även nästa år om nu inte klubben snubblar på någon spetsfundighet i fotbollsförbundets regelverk.

Så enkelt sammanfattar jag säsongen 2019 för Östersunds FK.

Jag närde i början av året en liten förhoppning om att den sportsliga vinden skulle vända för ÖFK efter ett, på alla möjliga och omöjliga nivåer, synnerligen turbulent 2018 Jag visste ju att spelet utanför planen skulle bli stökigt för klubben att hantera, bakom hörnet väntade nämligen en fortsättning av Kindberggate och uppmärksamheten kring den kommande rättegången var ju lätt att förutse.

Men det blev mycket värre än jag hade trott, sju resor värre. Kindbergrättegången är framme vid sin första dom (på tisdag) men som de flesta inser kommer den matchen att fortsätta långt in på nästa år, vi har förmodligen inte spelat klart den första halvleken ännu..., lägg därtill dribblandet med både stadgar och röstlängd vid det extra årsmötet i våras, den ekonomiska krisen överraskade oss alla, spelarkonflikten med lokalpressen och Ghoddosaffären kan ju sänka hela klubben om det går riktigt illa. Det har trillat skelett ur garderoben mest varje vecka...

Då förstår alla behovet av en sportslig framgång som en motvikt till allt elände vid sidan om.

Det fick vi – inte!
Istället bjöds vi på ett tidigt cupfiasko och en allsvensk säsong som inleddes lovande men snabbt förvandlades till en rysarresa på väg mot avgrunden (Superettan). ÖFK var faktiskt i fritt fall under större delen av sommaren innan en bortapoäng mot Häcken och en hemmaseger mot Sirius (samtidigt som alla övriga resultat i bottenstriden gick ÖFK:s väg) räddade kontraktet.

Men sanningen är ju rätt enkel och den måste alla inse: ÖFK hängde inte kvar av egen kraft utan därför att det fanns lag som var ännu sämre! 25 poäng på 30 matcher räcker inte en ”normal” allsvensk säsong.

Som alla vet är det alltid lätt att vara efterklok och det är bara att erkänna att jag gick vilse i min tidiga bedömning av ÖFK-truppen. I mitten av februari, efter två träningsläger utomlands, fyra träningsmatcher där både spel och resultat var mer än godkänt och inför gruppspelet i Svenska cupen, skrev jag att det såg riktigt bra ut. Ian Burchnall hade efter serieavslutet 2018 lovat sex nya startspelare till truppen och nu hade man sju på plats sedan ÖFK till sist lyckats landa prestigevärvningen Ravel Morrison.

Men så kom cupfiaskot; bara kryss hemma mot ett magsjukt Halmstad, förlusten i Karlstad och då hjälpte 3–0 hemma mot Sirius till ingenting.

ÖFK var ute i cupen och hade inte garderat med några träningsmotståndare i mars förutom den sista helgen då man skulle till Molde på den norska västkusten. Det fick bli två gånger Ytterhogdal som uppladdning till den allsvenska säsongen...

I backspegeln blev försäsongen fel, både sportsligt och ekonomiskt; att åka på två läger (Cypern och Spanien) utan att ha en stor del av den nya truppen på plats är inte försvarbart. Det handlar om stora pengar, jag hugger i med sammanlagt cirka 700.000 kronor (då ligger jag förmodligen i underkant...) och på Cypern var bara målvakten Sixten Mohlin och Francis Baptiste på plats av de nya. Dessutom var Simon Kroon fortfarande i rehabträning, Ronald Mukiibi skadad samt Tesfaldet Tekie och Hosam Aiesh med på landslagets januariturné.

Det lägret skulle aldrig ha blivit av, det är oförsvarbart att bränna cirka 350.000 på ett läger med bara det ”gamla gänget” och en träningsmatchen mot ett kinesiskt skräplag.

Spanienlägret låg betydligt bättre, sett till såväl tid, matcher och spelarmaterial. Charlie Colkett, Thomas Isherwood och Marco Weymans hade anslutit, Eirik Haugan var med på provspel och även Ravel Morrison dök på den spanska solkusten. Vid hemkomsten signades både Haugan och Morrison, truppen var därmed satt.

Så kom cupfiaskot och den trista marsmånaden. Och hur kan man lägga en träningsmatch i Molde av alla ställen? Sportsligt, absolut en förstklassig motståndare. Men vad kostar det att flyga Östersund-Stockholm-Oslo-Molde? För en träningsmatch...

Jag påstår att den som planerade den matchen hade dålig insikt om klubbens ekonomi.

Ingen kan dock klaga på den allsvenska upptakten; 13 poäng och bara sju insläppta på de åtta inledande omgångarna, det fanns en lite doft av tätkänning.

Den försvann i omgång 9, den 14 maj på Tele2 arena där Hammarby fullständigt klädde av ett ÖFK i obalans. Kapten Tom Pettersson fick kliva av direkt efter avspark, målvakten Aly Keita var borta sedan matchen mot Helsingborg ett par omgångar tidigare och därmed hade ÖFK tappat tryggheten i försvarsspelet. Det utnyttjade Hammarby, till max!

Motgångarna staplades sedan på varandra med några få undantag (fem oavgjorda samt en seger hemma mot Norrköping i mitten av juli) och efter förluster mot Eskilstuna, Helsingborg, Kalmar FF, Falkenberg, Örebro och Djurgården var ÖFK inblandad i köstriden!.

Med ett tufft schema i avslutningen...

Men någonstans där och då hittade ÖFK tillbaka till något som liknade grunderna: Det blev fyra man i backlinjen, fyra på mitten, ett tvåmannaanfall – och ett betydligt enklare spel, inte minst i uppspelsfasen. Borta var det hasardliknande passningsspelet kring det egna straffområdet som kostat så mycket under så lång tid. Många, de som alltid vill klubbens väl utan att använda huvudet, hävdar att ÖFK då visade mod, själv säger jag att det var ett självskadebeteende som borde ha avstyrts sedan länge!

Med det här spelet blev det fem bra insatser och tillräckligt många poäng (fyra) för att slippa fundera på kval och nedflyttning. Och det var väl tur det med tanke på lördagens haveri i Göteborg. (Vad jag tycker om det kan ni läsa i gårdagens krönika...)

När nu den allsvenska tabellen summeras efter 30 omgångar är det väl bara att konstatera att ÖFK slapp undan med skräcken, fem segrar på 30 matcher ska inte räcka till nytt kontrakt. Och om man ser till säsongen som helhet i allmänhet och avslutningen i Göteborg i synnerhet finns det all anledning att känna en ansenlig portion oro inför framtiden. Jag är övertygad om att tabellens siffror inte ljuger, lägg därtill det misslyckade cupspelet i inledningen av säsongen.

Dessutom måste truppen på något sätt byggas om; Tom Pettersson och Jamie Hopcutt är redan förlorade, vad händer med Aly Keita? Ludvig Fritzson sitter också med utgående kontrakt och måste väl ge upp efter att aldrig ha fått Ian Burchnalls fulla förtroende. Dino Islamovic är ju garanterat förlorad den dag Norrköping (eller någon annan) lägger upp den rätta pengasäcken och dessutom finns det några korttidskontrakt som ska omförhandlas (exempelvis Kalpi Ouattara).

En snabb besiktning av det spelarmaterial som finns kvar visar att det fattas kompetens i alla lagdelar, inte minst i den offensiva delen. Där håller ÖFK inte allsvensk standard, faktiskt långt därifrån. Men finns det några pengar att handla för? Det är väl tiotusenkronorsfrågan just nu.

Det är väl dessutom lika bra att rita upp ett stort frågetecken kring ledarstaben. Tekniske direktören David Webb, som varit med och byggt årets trupp, försvann på sensommaren (där har ÖFK sparat många kronor) och nu har Ian Burchnall på kort tid förlorat sina medhjälpare Joe Sargison och Johanna Almgren samtidigt som Brian Wake inte varit med på länge av personliga skäl. Kommer Burchnall att få nya assistenter eller blir en bantad ledarstab en del i klubbens sparpaket?

Fotnot: I nästa krönika delar jag ut årets sista spelarbetyg! Och som ni säkert förstår av de jag skrev i den här texten. Det jag såg om spelartruppen i februari höll inte hela vägen, det blev en del bomskott i rekryteringen. Dessutom kommer jag att avslöja varför Ravel Morrison tvingade avstå en match efter ett tandläkarbesök. Bland annat...