Lag som seglar i motvind har väldigt sällan marginalerna på sin sida, det är sedan gammalt.
Så skrev jag i lördags sedan ÖFK förlorat mot IF Elfsborg med 0–3. Rättvist, absolut. Men det var en match där de små avgörande detaljerna gick Boråslagets väg.
Och så skriver jag även efter kvällens match mot Halmstad på Jämtkraft arena; i motvind är det sällan man har marginalerna med sig!
0–1 till hallänningarna är det ju bara löjligt att försöka protestera mot, alla siffror från den här matchen sätter fyr på den brasan. Men att förlora på ett självmål tre minuter och fyrtio sekunder in på stopptiden efter en heroisk kämpainsats är inte bara grymt, det är överjävligt grymt! (Inte minst med tanke på att ÖFK hjälpte Elfsborg med de två sista målen i lördags, alltså tre raka ”självmål”. När hände det, någon som minns?)
ÖFK tränaren Amir Azrafshan tvingades leta på den allra nedersta hyllan i lagret för att kunna ställa elva stridsdugliga spelare på banan den här kvällen. På bänken var det väl bara reservkeepern Sixten Mohlin som var i fullt trim att göra en insats; Ahmed Awad och Jerell Sellars är inte i matchform efter sina skador, Jakob Gustavsson hämtades från klubbens akademi och har aldrig varit i närheten av seniorfotboll tidigare medan Simon Kroon och Marco Weymans mest markerade en plats och ingen av de tre sistnämnda var aktuell för ett inhopp.
Så illa var det när Ludvig Fritzson och Eirik Haugan var avstängda, Sam Mensiro hade anslutit sig till den blytunga skadelistan och Blair Turgott fortfarande var borta på landkampsuppdrag med sitt Jamaica.
Jag hade aldrig i min vildaste fantasi (och då ska ni veta att jag grunnar ganska mycket på hur ÖFK ska formera sitt manskap på bästa sätt) kunnat se den här uppställningen framför Aly Keita formerad i 3-4-1-2: Isak Ssewamkambo, Noah Sonko Sundberg, Patrick Kpozo – Felix Hörberg, Nikolaos Dosis, Frank Arhin, Henrik Bellman – Malcolm Stolt – Sebastian Karlsson Grach, Francis Jno-Baptiste.
Som alla fotbollskunniga förstår – det doftar verkligen inte allsvensk kvalitet om den här startelvan.
Men satan så dom stred, det som saknades i kunnande togs igen med en sällan visad kampmoral och jag ville så gärna att det hade belönats med den poäng som man var så nära att knipa.
Avgörandet kom efter 93.40, alltså en bra bit in på den fem minuter långa stopptiden och slog till som en klubba i huvudet. Halmstad tilldömdes en tveksam frispark (nej, man får heller inga domslut med sig i motvind, det ska gudarna veta) närmare 30 meter från Aly Keitas målbur, Amir Al-Ammari skruvade med sin vänsterfot in bollen precis mellan ÖFK:s försvarslinje och Keita och där styrde Noah Sonko Sundberg bollen mellan benen på sin målvakt och in i buren.
Eller som Amir Azrafshan så träffande sammanfattade avgörandet: ”Domslutet, självmål, tunnel – det är tragedi hela vägen.”
Men nu är läget som det är. Det här var ÖFK:s fjärde raka förlust efter återstarten och laget parkerar näst sist i tabellen på samma poäng (8) som jumbon Örebro, Mjällby på kvalplats har ett par pinnar mer och där ovanför finns Varberg (12 poäng efter kvällens 2–0 mot IFK Göteborg), Degerfors och Kalmar FF har 14, Sirius, Halmstad och Göteborg 15.
Det kan ju tyckas vara marginaler som är möjliga att hämta igen. Jo, tjena! Här är siffror som berättar sanningen om läget;
# ÖFK har vunnit två av sina senaste 18 matcher i Allsvenskan (avslutade förra året med sex raka förluster…)
# ÖFK har den här säsongen, på tolv matcher, skjutit 94 skott mot mål, motståndarna har skjutit 178 skott. På mål är siffrorna 34–62 (allt enligt sofascora.com).
# ÖFK har haft 59 hörnor, motståndarna 99 (i kvällens match var siffrorna 4–16).
# ÖFK har bara ”vunnit” bollinnehavet i tre matcher (hemma mot Örebro, Varberg och IFK Göteborg med liten marginal.
När man kollar de här siffrorna finns det verkligen inte mycket som talar för att ÖFK ska kunna få skutan att segla åt ett annat håll, jag ser inga halmstrån att greppa. Alldeles för mycket händer framför Aly Keitas målbur, alldeles för lite på motståndarnas planhalva. Så har det varit under lång tid, det behöver man inte vara raketforskare för att konstatera. Och nu väntar tre matcher med motståndare från den övre halvan (Hammarby, Häcken och IFK Norrköping) innan serien vänder.
Huvva!
***
Här är några korta noteringar;
# Aly Keita hade en svettig afton på mer än ett sätt, inte minst den sista halvtimmen då hemmalaget knäade på väldigt många håll. Och med lite distans så är det väl bara att konstatera att Keita höll ÖFK kvar i den här matchen ända in i stopptiden.
# Jag tycker att den nykomponerade trebackslinjen med Ssewamkambo, Sonko och Kpozo kom ifrån den här kvällen med ett överbetyg. Låt vara att Halmstad anföll utan större finess (ut på kanten och in med bollen, nästan inga djupledslöpningar eller instick) men jobbet måste göras och det gjordes bra!
# Jag är väldigt förtjust i den säsong som Patrick Kpozo gör. Låt vara att han riskerade lite väl mycket några gånger i matchens sista del när tröttheten grumlade hans tankar. Men så bra han var. Igen!
# Några individuella prestationer jag gärna vill lyfta;
Felix Hörbergs granna teknik, snabb fötter och vassa skott när han var nära att ge ÖFK ledningen i den 25:e minuten. Det är så jag vill se Hörberg spela fotboll.
Sebastian Karlssons Grachs fräcka dribblingar vid ett par tillfällen då han utmanade och slog flera motståndare och samtidigt gav ÖFK möjligheter att hota.
När Isak Ssewankambo i den andra halvleken fräckt avväpnade Marcus Antonsson långt ned på egen planhalva för att sedan snabbt ta sig över mittplanen och utmana Halmstads backlinje. Stort backspel!
# Jag gillade det ansvar som Malcolm Stolt tog i rollen som släpande forward eller offensiv mittfältare (välj det ni tycker passar bäst). Stolt hade verkligen koll på läget, att det blev lite för många tekniska fel får vi leva med en sån här kväll. Kanske var han trött och sliten när han byttes ut efter dryga timmen men jag hade inte gjort det bytet!
# Jag önskar att Frank Arhin hade vågat gå framåt istället för att ängsligt vända hemåt vid några tillfällen i den första halvleken. Möjligheterna fanns när Halmstad hamnade i obalans på mitten.
# Sebastian Karlsson Grach är verkligen ingen blyg viol. Men han har lite svårt att få ordning på tekniken när möjligheterna öppnar sig i motståndarnas straffområde.
# Jag höll på att glömma Nikolaos Dosis som inte fått så många chanser det här året. Dosis är inte den tempostarkaste i det här ÖFK-gänget. Men en av de klokaste!
# Här är ÖFK-betygen (skala 1–6); Aly Keita 4 – Isak Ssewankambo 3, Noah Sonko Sundberg 3, Patrick Kpozo 4 – Felix Hörberg 3, Nikolaos Dosis 3, Frank Arhin 2, Henrik Bellman 2 – Malcolm Stolt (64) 3 – Sebastian Karlsson Grach, Francis Jno-Baptiste (81) 2. Ersättare: Jerell Sellars (64) 2, Ahmed Awad (81) betygsätts ej.
Till sist; Publiksiffran 1.563 (2.400 fick visst komma) måste väl vara en besvikelse, inte minst en sån här fantastisk sommarkväll. Jag gissar att osäkerheten kring alla möjliga och omöjliga restriktioner har viss betydelse men nog borde suget efter allsvensk fotboll vara större efter den tid vi upplevt. Men kanske är det också så att de svaga prestationerna under en längre tid samtidigt som oviljan att informera om tillståndet i klubben, inte minst när det gäller det besvärliga skadeläget, nu slår igenom på intresset. |