Det är lika bra att ta det redan från början; ÖFK spelade oavgjort mot Häcken (1–1) och grep det sista halmstrået i jakten på att hänga kvar i Allsvenskan ytterligare en säsong.

Poängen gör att ÖFK, fortfarande på sista plats, nu skrapat ihop 14 poäng när fem matcher återstår. Den som kan sin matematik ser då att ÖFK som allra mest kan nå 29 poäng (fem raka segrar…). Bara segrar gäller, varken mer eller mindre.

För att nå den nu ”attraktiva” negativa kvalplatsen (när blev det attraktivt att kvala?) måste man ta sig förbi (jag räknar bort nästjumbon Örebro, det måste jag för att ge er ett litet hopp) någon av Halmstad, 26 poäng, Mjällby, 27, Degerfors, 28 och IFK Göteborg, 28.

Möjligt? Ja, det kan hända…

Problemet? Alla fyra har en match mindre spelad än ÖFK….

I praktiken? Att uppgiften är nästintill omöjlig, och på torsdagskvällen kan även räknenissarna vara besegrade!

”Fel” resultat i matcherna Degerfors–Elfsborg, Halmstad–Örebro, IFK Göteborg–Djurgården samt Norrköping–Mjällby gör att vi alla kan sluta räkna, då är det över efter sex fantastiska och närmast omtumlande somrar i vår finaste fotbollsserie.

ÖFK hade behövt vinna onsdagens möte på Jämtkraft arena, man hade chansen sedan Malcolm Stolt mycket vackert placerat in 1–0-bollen bakom Peter Abrahamsson i Häckenburen i den 54:e matchminuten.

Men…

…egentligen var man aldrig riktigt nära dom där tre poängen. Det kändes bara som en tidsfråga innan Häcken skulle besegra Aly Keita (vilken kväll, elva räddningar) och efter 71 minuter tvingades ÖFK-målvakten kapitulera sedan Gustav Bergman i samarbete med Patrik Wålemark (två av planens absoluta förgrundsfigurer) skjutit in kvitteringsbollen.

För ärligt; det var väldigt mycket Häcken i den här matchen (68–32 i bollinnehav, 12–4 i avslut på mål). Men ÖFK hade, som jag nyss skrev, Keita i buren och en satans stridsmoral. Det som saknades i kvalitet (och det är en hel del med den startelva som Per Joar Hansen ställde på benen) kompenserade man med hårt jobb på alla fötter. Det gav i alla fall en pinne i utdelning och med hjälp av syrgas lever hoppet vidare ytterligare ett dygn, förhoppningsvis även fram till lördagens bortamatch mot Varberg.

***

Några korta noteringar;

# ÖFK:s första 45 minuter var verkligen inte mycket att rapportera om. Första riktiga anfallskombinationen lyckades man få ihop efter 22 minuters spel och sedan dröjde det ytterligare 22 innan vi fick se nästa där Turgott, Fritzson och Hörberg broderade snyggt och Kpozo stod för första halvlekens bästa hemmaavslut. Skottet var vasst men vinkeln lite för svår och Peter Abrahamsson kunde parera.

# I andra delen av planen storspelade Aly Keita. Öppningen var visserligen tuff, en fot i skallen redan i den första minuten då han avvärjde ett farligt inspel, men den starten såg närmast ut att tända ÖFK-kaptenen. Rökare från distans, eller tuffa närdueller, Keita tog allt och han fortsatte sedan att briljera även efter paus (dubbelräddningen i den 66:e minuten där såväl Leo Bengtsson, skott, som Jasse Tuominen, retur, försökte överlista hemmamålvakten var inte att leka med). Innan domaren Joakim Östlig (hans femte allsvenska match) blåste slutsignal hade Keita hunnit med att rädda elva bollar. Det är starka papper, det kändes som att han var tillbaka i fjolårets pangform! I mina ögon var då Aly Keita Allsvenskans bäste keeper fram till den avslutande femtedelen då laget rasade samman och förlorade sex raka med målskillnaden 2–20!

# Malcolm Stolt har fått chansen att visa sina kvaliteter sedan Per Joar Hansen tog över som tränare. Hårt jobb har vi sett en hel del av, likaså fint tänk i presspelet och många höjddueller. Nu kom också fösta allsvenska fullträffen! Stolt tog hand om ett långt uppspel från Noah Sonko Sundberg, rundade Johan Hammar och utmanade Tobias Carlsson innan han pangade in bollen högt i Peter Abrahamssons högra burhörna. Snyggt, mycket snyggt – och hyllningen från hemmapubliken kändes nästan som att Stolt hade skjutit ÖFK till ett nytt kontrakt. Men det var väl så att de dryga tusen som letat sig till Jämtkraft arena den här kvällen riktigt unnade ÖFK (och Stolt) det här målet, den här framgången efter alla tjuvsmällar man råkat ut för den här säsongen.

# Häcken har inte lyckats vinna på Jämtkraft arena under de här sex säsongerna, inte nu heller.

# Med Sam Mensiro och Marco Weymans avstängda blev det ett antal rockader i startelvan. Felix Hörberg fick ta ett steg tillbaka till högerbacksplatsen medan Francis Jno-Baptiste, överraskande, blev högerbreddare på mitten. Hörberg klarade backjobbet galant samtidigt som han tog några fina initiativ i offensiven medan Baptiste inte riktigt förstod hur han skulle lösa sin ovana uppgift och fick lämna redan efter första halvlek.

# Patrick Kpozo var i kväll tillbaka där han varit stora delar av säsongen. Och då ska ni veta att han ställdes mot Häckens riktigt starka högersida. Kpozo växte fram till ÖFK:s bäste (förutom Keita, förstås).

# Skadeläget är fortfarande otroligt ansträngt i ÖFK-truppen och en bit in i första halvlek blev jag riktigt orolig när såväl Haugan som Fritzson och Kpozo i perioder travade orent. Fritzson klev av efter 53 minuter medan Haugan och Kpozo tog sig i mål.

# Bästa ÖFK-noteringen i statistiken var sex avslut avlossade i straffområdet. Det har inte varit alltför vanligt den här sommaren.

# Bästa chansen förutom målet? Givetvis den som inhopparen Sebastian Karlsson Grach (ersatte Baptiste i paus) fick i matchens slutskede (88:e min) sedan Blair Turgott och Felix Hörberg stått för förspelet. Men KG fick ingen ordning på sin nick som han styrde utanför Häckenmålet från kanonläge. Där kunde det ha hänt något men det hade väl varit att begära för mycket den här skitsommaren…

Till sist, här är dagens ÖFK-betyg (skala 1–6); Aly Keita 5 – Felix Hörberg 3, Noah Sonko Sundberg 3, Eirik Haugan 3, Patrick Kpozo 4 – Francis Jno-Baptiste 1, Nikolaos Dosis 2, Frank Arhin 2, Ludvig Fritzson 2 – Malcolm Stolt 3, Blair Turgott 2. Ersättare: Sebastian Karlsson Grach (46) 2, Charlie Colkett (53) 3, Henrik Bellman (53) 2.