Äntligen!

Det var väl vad fotbolls-Jämtland unisont tänkte sedan ÖFK på söndagseftermiddagen smiskat upp Landskrona med 3–1 efter en säsong som bjudit på i stort sett bara elände.

På planen firade spelare och de tusen som följde dramat på plats som om en större titel hade bärgats, glädjen gick nästan att ta på.

Det var en härlig känsla. Efter så mycket lidande kom äntligen en liten framgång och det ljus som redan mitt i sommaren var på väg att släckas brinner nu vidare.

Hur långt det räcker och vad den här segern betyder återstår att se men 3–1 den här gången är faktiskt mycket mer än ”bara” tre poäng även om läget fortfarande är ytterst besvärligt. Men alla som kan läsa en fotbollstabell inser var ÖFK hade befunnit sig vid ytterligare en motgång…

***

Jag tror att vi kan vara överens om att ÖFK:s spel har lyft sig markant de fem senaste omgångarna; Öster 1–1, Landskrona 1–1, Jönköping 1–1, Brage 0–1 och så Landskrona igen 3–1 är resultat som är fullständigt okej med tanke på förutsättningarna.

Men framförallt, prestationen är så mycket bättre än under de första 13 omgångarna.

ÖFK har, med en förändrad spelidé och några lyckade förstärkningar, fått till ett anfallsspel som duger i den här serien.

Nu klarar man av att etablera sig på motståndarnas planhalva, skapa målchanser och även göra mål.

ÖFK-fakta de senaste fem matcherna (enligt statistiksajten sofascore.com): 54 avlossade skott varav 20 som prickat motståndarmålet och dessutom 40 hörnor.

Det är siffror som ÖFK inte var i närheten av under första halvan av serien då man mest spelade fotboll på den egna planhalvan när matchplanen var knasig samtidigt som spelarinsatserna många gånger kan beskrivas som undermåliga.

***

En viktig pusselbit i uppryckningen, som jag ser det, är brassen Erick Brendons (från Värnamo) intåg på mittfältet. Äntligen, törs man säga det redan nu(?), har ÖFK hittat det nav som man letat efter ända sedan Brwa Nouri drog till Indonesien för fyra år sedan.

Många har prövats i den rollen, alla har mer eller mindre misslyckats.

Men Brendon har verktygen, åtminstone som jag söker, för att klara den rollen; spelintelligent, stor arbetsradie, mjuka fötter och ett bra skott.

Må han bara klara sig från skador, det tror jag är en förutsättning för att ÖFK ska kunna reda ut den sits som man försatt sig i! De första intrycken lovar i alla fall väldigt mycket!

***

Det är annars väldigt lätt, på många sätt, att låta sig bländas av kantspringaren Chovanie Amatkarijo efter segern mot Landskrona då han var inblandad i det mesta som skedde i offensiven. Ett mål (snyggt inprickat i krysset), framspelningarna till såväl 2–0 som 3–1 samt fyra rätt så feta målchanser ytterligare, naturligtvis var det matchens lirade. Här fick vi se stora delar av det register som det snackats om men vi sett alldeles för lite av tidigare i sommar.

Men i mina ögon vill jag höja ett varningens finger, jag känner lite Perry-vibbar, när jag ser Amatkarijo.

Man kan inte göra det indiska reptricket varje gång! Nu gick det men oftast brukar det bli lite för mycket...

Här blir firma Powell&Lundin viktigaste uppgift att lära den vindsnabbe nederländaren värdera när han ska trolla och när han ska välja det enkla. Den ekvationen är inte så enkel som många tror men när den sitter brukar det bli jäkligt bra!

***

Men jag kan inte lämna söndagens segermatch utan att skriva några rader om Yannick Adjoumani, den 19-årige ivorianen som närmast kommer från Häcken, som nu gjorde sin nionde match från start. Han var inte bäst, inläggsfoten är inte tillräckligt kalibrerad ännu och stundtals agerar han utan att tänka (jag brukar beskriva det som ungdomligt oförstånd).

Men.

Satan i gatan vilken inställning han har!

Jag vet egentligen inte om Adjoumani var uppsatt som vänsterback, vänstermittfältare eller vänsterforward. Men struntsamma, han var ju överallt på sin kant och ständigt i full fart. Från avspark och till sista övertidsminuten. Dessutom tar han och delar ut smällar i parti och minut, trots att han inte väger någonting.

I sanning imponerande! Adjoumanis energi kan lyfta ett helt lag.

***

Aly Keita, lagkapten och lagets absolut viktigaste pjäs för att reda ut den här säsongen, satt på bänken den här gången (varit sjuk), och har bara spelat åtta av 18 matcher Det kanske många har missat. Tur för ÖFK att Andrew Mills håller ihop sitt målvaktsspel när han efter sju sorger och åtta bedrövelser i karriären äntligen får visa vad han kan.

***

Med Kristian Novak, Kevin Jablinsky och Myroslav Mazur såg ÖFK:s backlinje ut som de brittiska lagen gjorde på Tipsextratiden (ni som minns, fyrtornen i mittförsvaret); stora, starka men tröga. Det höll hyggligt den här gången men när motståndarna kommer med kvickare forwards än vad Landskrona hade att erbjuda kan det bli besvärligt. Här måste nog ÖFK-ledningen fundera både en och två gånger hur man ska lösa problemet. För ett problem är det!

***

Powell&Lundin måste också hitta sin toppforward. Nye Sadmir Zekovic (från Eskilstuna) startade den här gången men var definitivt inte redo för uppgiften – där var det tempotorsk alldeles för tidigt i matchen. Sebastian Karlsson Grach avlöste efter 55 minuter och var flera nummer större. KG:s avslutning var magnifik, ett redigt stolpskott samt ett synnerligen distinkt 3–1-mål i sista övertidsminuten.

Sånt gillas!

***

Skövde borta på söndag och BP hemma helgen därpå är ÖFK:s närmaste uppgifter. Det är bara att gnugga på efter den här lilla men ack så viktiga framgången. Den gamla sanningen ”en match i taget” gäller mer än någonsin så får vi se hur långt det räcker.

Men medge att just nu känns livet lite lättare för oss som se elitfotboll på Jämtkraft arena!