Det började redan som liten, det brukar ju göra det. Bollen fanns alltid där. Man stapplade runt i hopp om att stå upp samtidigt som man sparkade bollen på det mest oortodoxa viset. Ingen som helst styrsel på kroppen. Fascinerande hur en rund sak kan skapa så mycket glädje i kroppen. Fotbollen fanns alltid där, alltid till hands.

Jag var som liten rätt duktig, mittfältare och gjorde mycket mål. Distansskott, nickar, frisparkar. Jag hade en naturlig teknik och kontroll på min kropp. Sundsvall Ungdom som jag spelade i var ett framgångsrikt lag, jag kommer ihåg hur vi spelade Hudik Cup och hade efter finalvinsten 34-3 i målskillnad. Som jag skrev i mitt första inlägg så var vi ett teknisk drillat lag. Alla hade det natruligt på något vis. Alla var skickliga. Det gick av sig självt, inga motgångar, det flöt.

Sedan bar det vidare till Selånger. Vi tränades av Gunnar Samuelsson, tidigrare tränare för GIF Sundsvall. Hans söner Johan och Anton spelade i laget. Johan är idag lagkapten i Svenska landslaget i innebandy. Under denna tid var det fotboll och ishockey som präglade min vardag. En helt normal vardag för många svenska barn. Men jag visste att det alltid var fotboll som gällde, det var mitt kall.

Det var nu allt började på riktigt. Landskapslaget, medelpad. Nu gällde det, nu kommer den första pressen. Ska man ha en karriär inom fotboll så ska man absolut vara med till Halmstad och elitlägret. De första uttagningarna kom, det var ju självklart för en. Man tror ju på sig själv. Jag var ganska liten i kroppen, men bra teknik. Samlingarna gick inget vidare, jag halkade efter. Allt hade gått som på räls. Jag var naiv. De andra var starkare, snabbare, bättre på det mesta. Jag var extremt besviken.

Det blev aldrig något elitläger för mig. Jag var i ärlighetens namn aldrig nära. Motgång.

Högstadiet. Började i samma klass med några som spelade för IFK Sundsvall. Nya kompisar, nya vägar. Jag lämnade Selånger för IFK Sundsvall. Jag kommer så väl ihåg min första träning. Thomas, tränaren och pappan till Viktor, som idag är en väldigt nära vän till mig, hyllade mig och var lyrisk över att jag kom till IFK. Varje passning jag slog, så bröt Thomas ut i ett euforiskt läte och jag blev generad. Jag är inte så bra, jag var inte med på elitlägret, tänkte jag.

Jag var fortfarande liten och späd i kroppen. Jag jobbade dåligt för laget. Ville briljera med min teknik. Jag halkade mer och mer efter. Vad var det som inte stämde?

När juniortiden närmade sig sitt slut så var det A-laget som gällde. Ett A-lag som vid denna tidpunkt var präglat av betalda spelare, riktigt bra spelare. Det fanns inte plats för mig, inte för de flesta. IFK slöt ett sammarbete med en nykomling i Div 4. Heffners/Ortviken. HOIF i medelpadsmunn. 17år och ingenting hade gått som planerat. Det kommer visa sig bli starten på något nytt. Div 4 var vid denna tidpunkt mycket bättre än vad den är idag. Vältränade lag som ville uppåt. Min nya tränare fick upp ögonen för mig, såg mina kvaliteer. Förstroende på seniornivå. Fullvuxna spelare, det var bara att sätta emot i tacklingarna. Tuffheten började komma, samt att jag fick uttrycka mitt fotbollsspråk. Som offensiv mittfältare fick jag fördela boll, lägga hörnor, frisparkar. Förtroende. Det tåls att undertryka, flera gånger om.

En och halv säsong blev det. Sakta men säkert hade jag dragits ner i planen. Från offensiv mittfältare till mittback. Jag kände mig hemma som mittback. Styra, ta djup, fördela bollar. Det gick väldigt bra. IFK Sundsvall ville ha tillbaka mig. Jag var nämligen utlånad. Men även IFK Timrå, då i Div 1, var intresserade. Det föll till slut på IFK Sundsvall som jag direkt skulle gå in och konkurera om en plats. Div 2. Vi åkte ur, det var prikärt redan när jag kom, vi redde aldrig ut det. Ner i Div 3. Spelartapp - sattsa ungt hette det.

Kommande säsong skulle handla om Pontus Engblom, 17år - 26mål. AIK sa "Han ska vi ha!" Mäktig övergång tänkte alla. Pontus var väldigt duktig. Det var ett kärt återseende senast, att för möta honom i GIF-tröjan. Spel i Div 3, lite mer erfarenhet. Upp i Div 2 igen med ett fantastiskt lag.

DIV 2! Fantastisk att vara tillbaka på uppgång. Div 2 södra, tuff serie. Men vi har ett bra lag tänkte jag. Den här säsongen kommer jag tacka och minnas tillbaka till som den stora förändringen i mitt liv som fotbollsspelare. Vi åkte ur med 9p. 9 POÄNG! Jag var helt knäckt. Träning, match, resa. Vi var så nere i källaren av självförtroende. Om jag hade besökt en psykolog hade hen troligtvis skrivit i summeringen: DEPRESSION! 

Jag hade bestämt mig. Inget mer IFK Sundsvall. Klubben andades sårbarhet. Dålig ekonomi, sportslig katastrof. Jag hade gett allt. Nu var det nog. Tack och hej! Ordet fotboll fick mig att få kväljningar, jag var fullkomligt spyless på all tid jag lagt ner. Jag kommer inte spela fotboll nästa säsong, tänkte jag. Ridå.

Lättnad. Frihet. Konserter. Jag hade all tid i världen att ägna åt annat än fotboll. Nu har jag möjlighet att upptäcka min kontnärliga ådra som jag aldrig fått uttrycka. Men vad var det? Spela trummor, fotografera, måla, skriva. Min mormor och kusin är konstnärer, jag kan inte måla. Jag behöver uttrycka mig på ett djupare plan.

Telefonen ringer. Tränare Anders Högman i Selånger FK. "Inge fotboll. Inge fotboll, tänker jag" Han frågar mig hur jag hade tänkt att göra kommande år. Jag svara att jag inte har någon motivation just nu, jag är inte redo. Han accepterade det, inga problem. Anders återkommer. Dessa tränare, att dom inte ger upp. Han säger till mig: "Kom och träna, känn inga krav. Helt förutsättningslöst" Jag viker mig, jag kommer.

Tränar. Det är inte roligt. Jag ler inte, det är enbart jobbigt att ta emot bollen, flytta den en meter och spela vidare. Mental träningsverk. Anders säger att det ser bra ut, jag svarar: "Haha. Jag är inte i närheten av bra" Han ser förvånat på mig och säger: "Hur mycket har du då i dig?" Det ska visa sig att jag har yttligare en växel att lägga i innan jag viker ner fotbollen.

Jag slutar träna med Selånger. Motivationsbrist. Försäsongsmatcherna ska till att börja. Jag har tid att umgås med familjen, vänner allt jag inte hade lika mycket tid till innan. Anders ringer tillbaka. Svarar med låg ton och är inte särkillt exalterad av att han ringer. "Robert! Skriv på för oss, du behöver inte ta ett beslut att börja spela. Men om du ångrar dig och vill spela, så är du skriven för oss" Jag kommer ihåg den så väl, den meningen har fått väldigt stor inverkan på mig. Jag skriver på. Börjar träna igen. Jag har inga krav på något, jag spelar bara. Jag ler, för jag kan sluta efter denna träning om jag vill. Jag slutar inte. Fotboll har ALDRIG varit roligare.

Div 3 Selånger FK. Vi har 10 raka segrar. Stefan Näslund, mittfältare, extremt jobbig att möta, säger "Hur känns det att vinna igen?" Förbannat skönt, jag är född att vinna tänker jag kaxigt. Jag blir helt besatt av att vinna matcher, det har jag inte varit tidigare. Jag ska vinna, vinna, vinna. Det roliga är att vinna fotbollsmatcher. Det är närmast beroendeframkallande just nu. Jag skulle ju sluta?

Avancemang till Div 2 som nykomlingar i Div 3. Jag blir kapten, Anders litar fullkomligt på mig. Förtroende. Vi vinner Div 2 med Selånger, som nykomlingar. Jag har nått en ny nivå. En nivå som kommit genom att mina egna press har avtagit. Det är roligt igen, det är roligt att vinna. Det handlar om att vinna. Mäta krafter och till slut gå segrande ur striden.

Under det året tränar jag med GIF Sundsvall som då var ett lag i mitten av allsvenskan, med sikte uppåt. Jag presterar återigen en högre nivå. Mina krafter var jämförbar med de övriga spelarna. Anders sa det, du har kapacitet för den yttersta nivån. Har jag?

Det blir aldrig GIF Sundsvall. Det blir Östersunds FK som jag kritar på för. Jag har kommit till Svensk Elitfotboll. Jag skäms inte på något vis, jag har kvaliteerna. Anders trodde på mig. Ett fötroende jag svarade på.

Vägen är inte alltid rak. Det är väldigt lätt att vika in årorna istället för att ro. Jag kom till insikt genom att ta ett steg tillbaka. Det steget var nyttigt. Jag blev som en ny spelare.

Landslagsläger. Elitläger. Alla dessa läger i undomsåren. Det finns inget som säger att det leder dig till rätt destination. Försätt jobba. Hårdare och hårdare.