Graham Potter

I en längre intervju med Sportbladet berättar Potter om hur Östersund ska utvecklas 2017, om hans stora mardröm i Sverige och vad som blir klubbens nya kulturprojekt.

– Jag känner att vi fortfarande kämpar för att etablera oss i allsvenskan. Jag tänker inte sväva i väg. Vid den här tiden för ett år sedan sa alla att vi skulle sluta på 15:e eller 16:e plats i allsvenskan och åka ur. I år säger folk att vi kommer bli så bra och hamna högt upp. Jag lyssnar inte på något av det, helt ärligt. Där vi är måste vi hela tiden jobba på att förbättra oss, annars får vi problem.

Men hur vill du att ni utvecklas spelmässigt?

– Genom att jobba med spelarna, analysera matcherna, genom att skapa en miljö där misstag på planen inte ses som ett problem. Eftersom vi inte har någon klassisk ungdomsverksamhet som fyller på underifrån så måste vi ha en relativt stor trupp. Det innebär också att jag inte kan spela med samma elva vecka efter vecka. Det blir inte roligt för de som är utanför laget, delvis också för vad det finns för alternativ utanför fotbollen i Östersund… Det gör att vi byggt upp en trupp med många olika kvaliteter så att vi inför varje match kan se vilka spelare som passar bäst mot just det laget och deras svagheter och styrkor. Vi kan också försöka ha fysiskt fräscha spelare så de kan prestera maximalt i matcherna och ha så bra träningar som möjligt.

Potter, scouten Kyle Macaulay och övriga ledarstabens förmåga att hitta russin i den stora fotbollskakan är vid det här laget välkänd (David Accam, Modou Barrow). Nu har man värvat lite mer etablerat men ändå spännande med nya namn som Johan Bertilsson, Tom Pettersson, Darijan Bojanic och Andreas Andersson

– Min familj har rotat sig i Östersund. Min hustru Rachel och jag har en son som är sex år och tvillingar som är 18 månader gamla. Det har varit en riktigt stor utmaning att bara kombinera familjelivet med mitt uppdrag för Östersunds FK. Jag har inte sökt större utmaningar än det. Jag är glad över att jobba för Östersund.

– Som spelare spelade jag i Premier League och Championship så det är inte så att jag aldrig har varit på den nivån. För mig har det handlat det om att bli så bra som möjligt som tränare och människa. Fotboll är en märklig industri och jag vill inte gissa var den ska ta mig. Jag vill utveckla spelarna och påverka människorna jag har runt omkring mig. Den dagen jag inte gör det längre, när spelarna börjar bli uttråkade på mig kanske det är dags för mig att flytta tillbaka till England och göra något annat.

Hela intervjun med Potter här

Brwa Nouri:

I samband med att Allsvenskan gick mot sitt slut gjorde Djurgården klart med ett nyförvärv. Brwa Nouri kom överens med Bosse Andersson, Dif:s sportchef, om ett treårskontrakt och var inställd på att flytta.

- Jag kände att jag började komma upp i åren och saknade ärligt talat det sociala och min familj i Stockholm. Jag flyttade 2009 för att komma på fötter och bli människa igen, och jag har fått hjälp med det både i Dalkurd och i Östersund. Jag känner mig redo för att leva ett liv i Stockholm nu utan att falla för frestelser som jag gjorde när jag var ung och kunna prestera och vara i en storklubb, säger Brwa Nouri till podcasten Lundh.

- Jag kände att jag började komma upp i åren och saknade ärligt talat det sociala och min familj i Stockholm. Jag flyttade 2009 för att komma på fötter och bli människa igen, och jag har fått hjälp med det både i Dalkurd och i Östersund. Jag känner mig redo för att leva ett liv i Stockholm nu utan att falla för frestelser som jag gjorde när jag var ung och kunna prestera och vara i en storklubb, säger Brwa Nouri till podcasten Lundh.

- Jag tog beslutet att prata med Graham och säga vad jag kände, att jag började komma upp i ålder och skulle vilja testa på något annat. Men det samtalet jag hade med Graham… Det var tårar som kom, det var väldigt jobbigt och hårt. Jag kände någonstans ”vad är det egentligen jag gör?”. Men det blev som det blev. Jag pratade med Bosse (Andersson), och vi var överens. Jag var mentalt inställd och hade sagt upp mig på mitt jobb i Östersund. Sen blev det som det blev.

- Men det var aningen Stockholm eller Östersund som fanns för mig. Jag hade lika gärna kunnat skriva på för någon annan allsvensk klubb, men för mig var det Stockholm eller Östersund. Skulle jag till Stockholm visste jag att jag skulle förlora fotbollen, för, ”let’s be honest”, Djurgården spelar inte i närheten av den fotbollen som vi gör här i Östersund, men det är fortfarande en storklubb. Det känns som att en bra match i Djurgården är som fem bra matcher i Östersund. Plus det här med det sociala, att jag skulle få vara nära min familj igen. Det var det som var själva grejen i kombination med att jag ville spela för en klubb med en anrik historia och väldigt mycket fans.

Läs hela intervjun här