Startsidan...
  Forum
  Krönika
   
  Videoklipp
   
  O'Learys-tipset 2019
- Lämna nytt tips
   
  Kommande matcher
  Länkar
   
  Medarbetare
   
  Kontaktformulär
   
  Sökning
  Skriv en nyhet
   
  Medlemserbjudande
  Om FotbollZ.se
   
  Vill du skriva på fotbollz.se?
  Gör fotbollz.se till din startsida
ÖFK Supporters
Tabell Tabell Skytteliga Skytteliga
Allsvenskan Tabell Skytteliga
- Östersunds FK  
Div 1 Norrland - Damer Tabell Skytteliga
- IFK Östersund
Div 2 Norrland - Herrar Tabell Skytteliga
- IFK Östersund Gästbok
- Ytterhogdals IK Gästbok
Div 2 M:a Norrland - Dam Tabell Skytteliga
- Brunflo FK
- IFK Östersund 2
- Krokom/Dvärsätt IF
- Ope IF
Div 3 M:a Norrland - Herr Tabell Skytteliga
- Alsens IF Gästbok
- Frösö IF Gästbok
- Ope IF Gästbok
Div 3 Damer Tabell Skytteliga
- Bergs IK
- Brunflo FK 2
- Hede/Vemdalen
- Häggenås SK
- IFK Strömsund
- IFK Östersund 3
- Järpens IF
- Ope IF 2
- Svegs IK
Div 4 Herrar Tabell Skytteliga
- Alsens IF 2
- Bergs IK
- Dvärsätts BK
- IFK Strömsund
- IFK Östersund Ungdom
- Järpens IF
- Offerdals IF Gästbok
- Ope IF 2
- Stuguns BK Gästbok
- Tandsbyns FK Gästbok
 
Övriga serier
Övrigt
Förbund, domare m fl
J/H Fotbollsdomarklubb
Ettan fotboll
fotbolly.se
 
Saknar Du din förening? Tryck här...
 
besök Space2u
 
  krönika  

 
Klockren analys av kollapsen i Norrköping
21 Juli 2019 klockan 23:51 av Agne Svärd
 

'Det var åt helvete för dåligt'
ÖFK-kaptenen Tom Petterssons klockrena analys i Cmores sändning direkt efter ÖFK:s 3–0-förlust på Östgötaporten mot IFK Norrköping träffade huvudet på spiken. Tom P sa som det var, åt helvete för dåligt!

Det fanns goda förhoppningar om en bra ÖFK-insats; 2–1-segern mot samma Norrköping för en vecka sedan borde ha fört med sig en kappsäck full av godsaker på den här resan till Norrköping;
# Ett ÖFK fyllt av självförtroede, äntligen en trepoängare efter åtta matcher i svit utan vinst och som spelmässigt gav en del att hoppas på.
# Samtidigt ett vingklippt Norrköping (det är alltid tungt att förlora i matchens sista spark, allra helst när man anser att man inte förtjänar det...) som dessutom skulle spela sin femte match på 14 dagar och där managern Jens Gustafsson verkligen inte roterat i sin trupp utan i stort sett slitit på samma gubbar varje gång.
Av det såg vi absolut ingenting. Norrköping innehöll massor av glöd och energi, ÖFK orkade inte ens med ett riktigt avslut på 93 minuter!
Så fel kan det bli när man försöker räkna ut vad som ska hända...

Förutsättningarna var annars glasklara: Det här var ÖFK:s chans att haka på lagen på den övre delen av tabellen, att ännu en säsong kunna känna doften av Europaplatserna när vi kliver in i den höst som så småningom kommer. Det kan vi nu glömma. Serien har redan nu definitivt skiktat sig (sju lag framtill, nio där bak) och istället kommer vi i fortsättningen att ängsligt tvingas snegla på vad som händer bland de sämre lagen. Omgång efter omgång kommer vi att räkna och spekulera, säkert också att oroas...
För med den här insatsen på näthinnan finns det all anledning att känna oro, inte minst därför att den påminde om en del andra djupdykningar den här sommaren. Jag behöver bara säga förlusterna mot Hammarby, Örebro och Djurgården, då som nu; obefintligt anfallsspel och en irriterande aningslöshet framför det egna målet.

Den här gången kollapsade försvarsspelet i en tiominutersperiod kring halvtidsvilan. Inte minst Ronald Mukiibis klackspark som bäddade för Jordan Larssons 1–0-mål är sånt som man inte vill se på den här nivån. Den bollen måste en så rutinerad kille som Mukiibi kunna se att den bara är att släppa över kortlinjen, passningen var ju totalt ofarlig och Norrköping hade gett upp anfallet när ÖFK-backen serverade bollen på silverfat. Lägg därtill att Noah Sonko Sundberg halkade innan han skulle ingripa före Norrköpings 2–0 (bara 24 sekunder mellan ettan och tvåan...) och att Thomas Isherwood inte hade hunnit bli varm i kläderna innan han blev uppsnurrad av Christoffer Nyman vid 3–0 bara några minuter efter pausfikat.
Tre mål i baken på spelade sju minuter – i ett läge där jag tyckte att ÖFK har klarat sig skadeslösa ur den värsta hemmastormen.
Som jag skrev, det är svårt att sia om framtiden...

***
Några noteringar;

# ÖFK hade tvingats till tre förändringar i startelvan sedan förra helgen. Sam Mensiro och Eirik Haugan var båda skadade, Noah Sonko Sundberg och Tom Pettersson ersatte. På mitten fick nye Alex Purver chansen när Rewan Amin var avstängd. Förändringarna i backlinjen borde ju ha varit till ÖFK:s fördel, Sonko och kapten Pettersson är ju två av klubbens allra finaste pjäser och Purver är ungefär samma typ av spelare som Amin. Men det är inte alltid som teori och praktik går hand i hand...

# Apropå Purver. Visst såg han ut att ha problem med tempot i sin allsvenska debut men han lyckades i alla fall oftast passa bollen till en medspelare (90 procent enl sofascore.com). Det är mer än man kan säga om många av hans lagkamrater den här gången.

# Isak Ssewankambo fortsätter att blanda sina insatser, den här gången var det på minussidan.

# Francis Jno Baptiste har mycket att lära innan han är en fullfjädrad allsvensk artist. Den lovande debuten förra helgen följdes nu upp med 45 helt misslyckade minuter innan han fick sätta sig på bänken. Jag gissar att det dröjer rätt länge innan vi får se Baptiste i startelvan...?

# Även Marco Weymans fick kliva av efter första halvlek. Belgaren tog inte för sig ett smack på sin vänsterkant. Här måste det steppas upp för att jag ska bli nöjd. Han har alla verktygen men använder väldigt få!

# Hosam Aiesh dominerade stundtals sin högerkant i förra mötet med Norrköping där han gjorde tillvaron väldigt jobbig för sin bevakare Simon Skrabb och blev dessutom matchvinnare med sitt sena kontringsmål. Nu var rollerna de omvända, Skrabb gjorde pulvermos av Aiesh dribblingsförsök!

# Bäst, utan tvekan målvakten Aly Keita. Tre insläppta var inte mycket att säga om den här eftermiddagen.

# Till sist, här är alla ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 3 – Ronald Mukiibi (70) 1, Noah Sonko Sundberg 2, Tom Pettersson 2 – Hosam Aiesh 1, Isak Ssewankambo 2, Alex Purver 2, Curtis Edwards 2, Marco Weymans (46) 1, Francis Jno Baptiste (46) 1, Dino Islamovic 1. Ersättare: Thomas Isherwood (46) 2, Ludvig Fritzson (46) 2, Jamie Hopcutt (70) 2.

 
Det finns 5 kommentarer att läsa.

 
'Vi ger oss aldrig'
16 Juli 2019 klockan 20:19 av Hasse Thor
 

Östersunds Fotbollsklubb har tagit många segrar genom åren, segrar som varit viktiga gällande tabellplacering eller avancemang. Frågan är om inte lördagens uppgörelse mot IFK Norrköping som i matchens absolut sista spark renderade våra rödsvarta hjältar tre glansfulla poäng efter en lång serie med frånvaro av segerns sötma, i all sin allsvenska vardagslunk tillhör dom absolut viktigaste.

För en sann ÖFK-are kändes dom tre poängen från den grå hjässan och ner till 46:orna. ÖFK har varit en raket dom senaste åren, Daniel Kindbergs orubbliga självförtroende och resultatsökande kaxighet parat med Graham Potters fotbollsmässiga genialitet gav resultat som ingen normalt funtad människa egentligen kunnat drömma om. Det som sedan hänt utanför den kritade rektangeln tänker jag inte beröra, det finns det andra med mer dramatiskt sinnelag som gör bättre.

Att ha ett allsvenskt fotbollslag i stan är något som inte kommer att vara en självklarhet. Här finns inte den kultur som t.ex. Degerfors erbjuder, DIF som åkt upp och ner i dom översta divisionerna men som alltid kommit upp på fötterna. I Jämtland har vi istället varann, vi som varit med på resan och skapat en gemenskap runt fotbollen som man knappt trodde var möjlig. Att vandra ner för ståltrapporna på "Arenan" efter match och insupa atmosfären, kommentarerna från alla åldrar, från olika kön och från många som förmodligen aldrig sett en fotbollsmatch live innan ÖFK:s framfart.

Som sagt, dom tre poängen mot "Peking" var något oerhört viktigt som jag ser det. Framtidshopp o framtidstro och en säkert skön natt för Ian Burchnall efteråt. Ian som egentligen ställdes in för ett "mission impossible" när han efterträdde en ikon men som med sina förutsättningar gjort ett styvt jobb. Spelare är på väg bort, nya på väg in och det är ju så den moderna lagidrotten fungerar och ju längre ner i näringskedjan desto större utfall.

Jag vet att det är för mycket begärt att få samma tryck på läktarna som under euroleague-säsongen då laget dessutom hade profiler som utvecklats fantastiskt. Jämtkraft Arena är dock samma fina mötesplats och skall vi mota alla "domedagsprofeter" i grind så gäller det att alla både på plan och runt omkring anammar klubbens motto: "Vi ger oss aldrig."

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Det här var Ian Burchnalls dag
14 Juli 2019 klockan 23:40 av Agne Svärd
 

Det finns massor av skäl att jubla efter ÖFK:s 2–1 mot IFK Norrköping;
# Första segern sedan den 29 april (Helsingborg 3–0 hemma, efter det fem oavgjorda och tre förluster).
# Ett skutt i tabellen (nu åtta) som gav ett fint avstånd till lagen som jagar bakifrån.
# Hosam Aiesh blev den matchvinnare som han egentligen är men som vi inte sett mycket av den här sommaren.
# En seger som också betyder att stöket kring klubben inte behöver stjäla alla rubriker de närmaste dagarna.
Bland annat.
Men framförallt så gläds jag över den viktiga trepoängaren för tränaren Ian Burchnalls skull!

Jag har ingen aning om Burchnall är fågel eller fisk som fotbollstränare. Men det jag definitivt vet, förutom att han är ytterst sympatisk att möta och att han bara är i början av sina karriär, är att han har banne mig inte haft något flyt i jobbet sedan han kom till klubben för ett år sedan. I mina ögon, trots att han fick en pangstart, har det blåst en ständig motvind i hans försök, det hopplösa, att förvalta arvet efter mirakelmannen Graham Potter. Skador och åter skador har kantat den här årslånga resan. Några är Burchnall själv förmodligen ansvarig för (där han inte riktigt haft koll på förhållandet mellan arbete och vila utan tagit ut lite för mycket av några spelare men det är sånt som drabbar alla tränare...), andra har varit rena oturen.
Och har det inte varit skador så har det handlat om avstängningar och annat trassel.
Det finns några tillfällen där den stora spelartruppen varit så decimerad att det knappt räckt till en startelva och definitivt inte en bänk av allsvenskt snitt! Och högst troligt har också kvaliteten på träningarna blivit kraftigt påverkad av manfallet.

Men Burchnall har gnetat på, utåt sett ständigt på gott humör. Och i eftermiddag gav det full utdelning på ett sätt som är det allra roligaste; att vinna när det egentligen ser rätt kritiskt ut (på mer än ett sätt) och dessutom få göra det i matchens sista spark!

Så här var det; efter en tämligen jämn (och riktigt bra, det var i varje fall två lag som gärna ville anfalla) första halvlek kopplade Norrköping ett litet grepp om matchen. Inte ens Dino Islamovic något överraskande 1–0 (56:e min, Hosam Aiesh inspel, Curtis Edwards skott och Dino som fick med sig returen från en Norrköpingsförsvarare på bröstet och klippte till med vänstern) gav ÖFK kommandot, snarare tvärtom. Norrköping petade in ytterligare en offensiv kraft (Jordan Larsson), tog ett ännu fastare grepp om spelet, kvitterade till 1–1 (Jordan Larsson, förstås, hans tionde mål den här sommaren) och förstärkte sedan sitt artilleri med Kalle Holmberg samtidigt som ett kroknade hemmalag fick såväl Sam Mensiro som Eirik Haugan utslagna ur sin trebackslinje och därmed också en organisation i upplösning.
Ja, då var det sannerligen inte mycket som talade till ÖFK:s fördel. Det kanske ni förstår...

Men det sargade hemmalaget stod pall, det som rann igenom försvarslinjen tog Aly Keita (tillbaka i målet efter spel i afrikanska mästerskapen) väl hand om.
Tiden rann liksom i väg, det blev tre extra minuter och efter två fick Norrköping en frispark mitt på egen planhalva. Simon Skrabb tog hand om den, övriga laget kommenderades upp till ÖFK:s straffområde. Norrköping gick verkligen för tre poäng...
...men Skrabbs boll blev aningen för kort för att hota hemmalaget, Curtis Edwards rensade undan, bollen gick via Francis Jno Baptistes känsliga skarv till Hosam Aiesh, fortfarande på den egna planhalvan. Aiesh satte full fart mot Norrköpings mål, stackars Skrabb visste inte om han skulle attackera Aiesh eller täcka ut mot höger där Jamie Hopcutt följde med i löpningen...
Skabb valde Hoppcutt – och Aiesh fick fritt fram mot Isak Pettersson i Norrköpings mål, jagande Gudmundur Thorarinsson (planens gigant) hann aldrig i kapp och Pettersson var chanslös när Aiesh efter sin 60-metersrepa skarpsköt med vänstern.
2–1 till ÖFK i matchens sista spark, vilken upplösning på dramat!

Att jag väljer att lyfta fram Burchnall (bland många hjältar den här eftermiddagen) beror på att jag tycker att han gjorde allt rätt i sin laguttagning den här gången. Med Noah Sonko Sundberg och Thomas Isherwood avstängda och Tom Pettersson inte klar för startelvan (men tillbaka på bänken efter lång skadefrånvaro) hade ÖFK-tränaren lätt kunnat gå vilse redan i backlinjen.

Nu blev det rätt, helrätt! Burchnall valde en treback med Sam Mensiro centralt, Ronald Mukiibi till höger och Eirik Haugan till vänster. Hosam Aiesh och Mars Weymans blev wingbacks, offensiva sådana. Här kan man tala om succé i första försöket tillsammans, åtminstone under den första timmen då Norrköping hade mycket svårt att spela sig igenom hemmalagets försvarslinje.

Burchnall valde också att att ge Francis Jno Baptiste chansen som spets, 19-åringens första professionella möte med seniorer i tävlingssammanhang. Baptiste förvaltade sitt pund på bästa sätt och gav ÖFK anfallet en egenskap som vi inte sett så mycket av den här säsongen, att jaga in på ytan bakom motståndarförsvarets backlinje.
Visst, det ser lite kantigt ut många gånger och bollen kan fara åt vilket håll som helst. Men Baptistes speed är inte att leka med och till slut fick han också bidra till ÖFK:s segermål då hans smarta skarv öppnade vägen för Aiesh och 2–1.

Att Ian Burchnall dessutom lyckades reda ut kaoset 20 minuter före slutet när såväl Mensiro som Haugan tvingades kasta in handduken med bara ett par minuters mellanrum och dessutom skapa en organisation mäktig att fixa ett avgörande får ÖFK-tränaren ta som grädde på moset den här gången.
Det var Burchnalls dag, helt enkelt. I ett mycket pressat läge tog han bara bra beslut!

***
Här är några noteringar;
# Jag blev glad när jag, i backbristens tider, såg att Sam Mensiro fick spela i mittförsvaret. Det är där han gör sina bästa matcher. Men jag är medveten om att konkurrensen är tuff, åtminstone i normalfallet.

# Isak Ssewankambo har verkligen blandat i sina insatser. Nu var han åter som bäst även om det såg lite äventyrligt ut när han i slutskedet tvingades ta plats till vänster i trebackslinjen. Men med sin snabbhet (kolla löpstilen, visst liknar han Ken Sema?) lyckades han reda ut även det problemet.

# Rewan Amin tog årets i särklass klaraste varning när han mitt på egen planhalva fångade in Jordan Larsson i en kontring i andra halvlek. Det kortet var inte bara gult, det måste minst ha varit minst orange...

# Hosam Aiesh gjorde sin bästa insats för året, det är så här han ska se ut. I första halvlek var han ett ständigt hot mot Norrköpings vänsterförsvar som inte alls hade fart för att stoppa Aiesh. Och om det inte vore för att Aiesh är just Aiesh så hade ÖFK fått en straff när dribblingskungen snurrade upp Skrabb och Thorarinsson men fastnade i den sistnämndes ena fot. Men domarna vet att Aiesh faller lätt..., det straffade(!) sig den här gången. Också!

# Dino Islamovic hade en bra andra halvlek i mötet med Sirius för en vecka sedan när han fick spela lite mer tillbakadraget. Samma roll den här gången och Dino gjorde åter en stark insats. Ett mål borde dock ha varit två, den chans han själv skapade i första halvlek får man inte missa! (Samtidigt som målvakten Isak Pettersson gjorde en kanonräddning, det måste påpekas).

# Mera skador, nu på Mensiro och Haugan, oklart hur svåra. Även Marco Weymans tvingades ge upp tio minuter före slutet. Men Tom Pettersson och Jamie Hopcutt var i alla fall tillbaka efter lång frånvaro och fick lite speltid. Tack för det!

# Norrköping, som nu inlett sitt Europaäventyr, valde att göra bara två förändringar i den startelva som slog Häcken förra helgen och även besegrade Saint Patricks i Dublin i torsdags. Jag trodde att Jens Gustafsson skulle rotera mer i sin trupp. Nu vet ÖFK att Norrköping inte har så mycket mer att komma med när lagen möts om en vecka, däremot är jag ganska säker på att ÖFK-elvan ser annorlunda ut...

Till sist, ÖFK-betygen (skala 1–6) enligt uppställningen 3-5-2: Aly Keita 4 – Ronald Mukiibi 3, Sam Mensiro (75) 3, Eirik Haugan (77) 3 – Hosam Aiesh 4, Rewan Amin 3, Isak Ssewankambo 4, Curtis Edwards 4, Marco Weymans (84), – Dino Islamovic 4, Francis Jno Baptiste 3. Ersättare: Tom Pettersson (75) 3, Ludvig Fritzson (77) 3, Jamie Hopcutt (84) spelade för kort tid,betygsätts ej.

 
Det finns 9 kommentarer att läsa.

 
ÖFK, Al-Hakim och billiga straffar
6 Juli 2019 klockan 23:36 av Agne Svärd
 

Ytterligare en värdefull poäng när ÖFK spelade 1–1 mot Sirius på Studenterna i Uppsala. Men det hade blivit tre om inte domaren Mohammed Al-Hakim för, som det känns, femtielfte gången bestämt sig för att jävlas med klubben och ge motståndarna en straff som bara han och några enögda hemmasupporters kunde hitta. Senast det hände var i slutet av oktober förra hösten när ÖFK föll i Norrköping.
Den var så billig så jag nästan skämdes över Al-Hakims beslut.
Lika billigt var det nu; Eirik Haugan satte handen i bröstet på Sam Lundholm när Siriusspelaren utmanade ÖFK-spelaren i straffområdet tio minuter före slutet och Lundholm stöp som en klubbad oxe. Al-Hakim gick på den blåsningen.
Och det sämsta av allt: Al-Hakim har stått alldeles utmärkt placerad när han tagit sina beslut. Själv misstänker jag alltid bristande fotbollskunskap när jag ser den här typen av domslut, Al-Hakim kan sin regelbok men kan inte läsa av situationen.

ÖFK har nu spelat åtta matcher sedan man senast vann, 3–0 mot Helsingborg i slutet av april. Fem har slutat oavgjorda, tre har förlorats. Det är inget katastroffacit men en poäng ger dålig utdelning i tabellen. Men å andra sidan; presterar man en så dålig halvlek som den första i eftermiddags då förtjänar man inga poäng över huvud taget. Försvarsmässigt var det helt okej, anfallsmässigt rent bedrövligt. En snabb kontring där Hosam Aiesh avslutade svagt och en Aiesh-dribbling med misslyckat inspel, det var allt. Resten platsar enbart i papperskorgen!
Så här var det; Sirius (som de flesta andra lag den här säsongen) mördade med sin höga press alla ansatser för ÖFK att bygga upp sitt spel bakifrån, det var inte många gånger som ÖFK lyckades passera mittlinjen med någon form av tanke och organisation. Hemmalaget gjorde Sixten Mohlin, Sam Mensiro och Thomas Isherwood till spelförare, det har dom inga fötter till att klara – åtminstone inte den här gången. Och någon plan B hade ÖFK, trist nog, inte att bjuda på i den första ronden.

Det blev bättre i andra halvlek, klart mycket bättre. Marco Weymans ersatte en otajmad Isherwood på vänsterkanten (Isak Ssewnkambo tog backplatsen med Weymans framför sig) Curtis Edwards fick en lägre utgångsposition och kunde därifrån sköta uppspelen med sin sköna passningsfot. Och längst fram kröp Dino Islamovic och Alhaji Gero närmare varandra.
Genast hade vi ett nytt ÖFK-lag på banan som spelade fotboll på Sirius planhalva istället för i och kring Sixten Mohlins straffområde!
Det gav bland annat det här:
# 46:e min: Dino Islamovic frispelar Alhaji Gero men Gero lyckas på ett närmast mirakulöst sätt skjuta utanför Siriusmålvakten Lukas Jonssons vänstra stolpe (hur gick det till?).
# 51:a min: Gero får sin revansch när han, åter framspelad av Islamovic, ställs öga mot öga med Lukas Jonsson. Geros första fullträff för året ger ÖFK ledningen med 1–0.
# 58:e min: Hosam Aiesh serverar Islamovic ett kanonläge men där visar Islamovic inget som påminner om en potentiell skyttekung. Det finns ingen som helst beslutsamhet i agerandet när han vinklar bollen långt utanför med sin vänsterfot. Visserligen blir ÖFKforwarden störd bakifrån men där ska det faktiskt bara smällla!
# 83:e min: Bara tre minuter efter Sirius straffkvittering får Alhaji Gero ännu ett friläge. Den här gången skjuter han rakt på Siriusmålvakten.

***
Här är några noteringar;
# Sixten Mohlin använder sig av många okonventionella metoder i sitt målvaktsspel. Det ser inte säkert ut, snarare tvärtom, men det viktiga är trots allt att han står i vägen för bollarna...

# Noah Sonko Sundberg var grinigare än vanligt den här eftermiddagen. Men jag förstår varför – alla som möter Siriusfowarden Philip Haglund tappar humöret...

# Eirik Haugan orsakade Sirius straff. Men å andra sidan svarade han för matchens brytning när han i mitten av andra halvlek fångade in nämnde Haglund i fritt läge framför Sixten Mohlin.

# Thomas Isherwood är långt ifrån den form han visade i början av serien, den halvlek han fick vara med var verkligen inte bra. Dessutom drog han på sig ytterligare ett gult kort, hans sjätte för säsongen, och är därmed avstängd (för andra gången!) i hemmamötet med Norrköping nästa söndag.

# ÖFK:s mittfält (samma gubbar som senast mot Göteborg) hade ingen riktigt bra dag, åtminsone som enhet. Curtis Edwards var den ende som såg till att passningarna gick till en medspelare, Rewan Amin jobbade hårt med varierande framgång medan Isak Ssewankambo var lika blek den här gången som han var bra mot Göteborg. Han kom helt enkelt aldrig in i matchen.

# Jag blev jätteglad när Alhaji Gero äntligen fick göra ett mål (jag hade dömt ut honom totalt minuterna innan när han brände sin första möjlighet...) men jag inser att han aldrig kommer att bli att lita på som målfabrikör. Han har inte de egenskaperna. Men han har en del andra, absolut!

# Dino Islamovic behövde en halvlek på sig för att komma igång efter sommarvilan och avstängningen senast. Förutom två genialiska instick till Gero (bland annat) hjälpte han Sixten Mohlin att freda det egna målet när Marco Weymans styrde bollen åt fel håll efter en Siriushörna.

# Högersidan är just nu ÖFK:s offensiva sorgebarn. Sam Mensiro (återigen vikarierande lagkapten) passar nästan alla bollar till sina kompisar i backlinjen och bidrar inte med ett smack framåt samtidigt som Hosam Aiesh åter gjorde en blek figur. Kan det vara så att Aiesh behöver få en annan högerkompis än Mensiro för att fa fart på sitt spel? Det här funkar i varje fall inte.

# Här är betygen (skala 1–6): Sixten Mohlin 3 – Sam Mensiro 2, Eirik Haugan 3, Noah Sonko Sundberg 4, Thomas Isherwood (46) 1, Rewan Amin 3, Isak Ssewankambo 2, Curtis Edwards 4 – Hosam Aiesh 1, Dino Islamovic 3, Alhaji Gero 3. Ersättare: Marco Weymans (46) 2.

***
Till sist; ÖFK:s ekonomiska läge blev den här veckan föremål till förgiftad debatt (vilken gång i ordningen de senaste åren?) sedan sponsorn Nils-Åke Hallström (Industrikoncernen Hallströms) i en intervju med LT:s Jens Stenman uttryckt sin oro över läget och varnade för en framtida konkurs. Givetvis fick Hallström, LT och ÖP (där texten också publicerades) på käften av de ÖFK-talibaner som alltid rycker ut till klubbens försvar. Och ÖFK:s styrelse fann sig föranlåten att komma med ett uttalande på klubbens hemsida där man hävdar att kritikerna (Hallström och andra) inte begriper skillnaden mellan föreningsdriven verksamhet (exempelvis elitfotboll) och vinstdrivande bolag.
För att riktigt understryka att det är ordning i kassaboken skriver man ”ÖFK är en av få elitklubbar i Sverige som per 2018-12-31 inte hade någon checkräkningskredit”.
Fan vore väl annat när klubben under de senaste två åren cashat in drygt 73 miljoner på sitt Europaspel och dessutom under 2018 sålde spelare för 67 miljoner kronor. Sammanlagt 140 miljoner (utöver den sedvanliga intäktsmassan som är betydande i de här sammanhangen)!

Men redan när vi gick in i det här året såg alla som har minsta kunskap om föreningsekonomi att ÖFK:s budget var underfinansierad, dessutom helt beroende av spelarförsäljningar (20 miljoner). Och sedan dess har verkligheten slagit brutalt mot klubben; sponsortapp (kommunen och Östersundshem exempelvis) och minskade publikintäkter ger direkta och tuffa effekter i kassakistan samtidigt som klubbens kostym såväl sportsligt spm administrativt är för stor.
Och när vi nu hunnit halvvägs in på 2019 har, vad jag fått veta, ÖFK redan tvingats två checkräkningskrediter på sammanlagt fyra miljoner för att klara av att hantera utgifterna. Och det räcker ändå inte; spelarnas junilöner kom inte när de skulle (åtminstone inte för alla, några var dessutom tvingade att ta hjälp av sina respektive agenter för ut att få pengarna), verksamheter i samband med ÖFK:s hemmamatcher har inte fått betalt för sina insatser, klubben har haft skulder till Skatteverket som påverkat att några av de utländska spelarna inte kunnat få svenskt personnummer (och då blir deras tillvaro rätt krånglig...) inom rimlig tid.

Till och med jag, som inte är någon ekonomisk expert, begriper att när man inte kan betala räkningarna, åtminstone inte i tid, så är läget bekymmersamt. Nu är det visserligen en ganska vanlig företeelse i sportens värld men när det gäller ÖFK så har ju förutsättningarna för en sund och stabil ekonomi varit osedvanligt goda de senaste åren med tanke på de 140 miljonerna, då ska man inte kunna hamna i den här situationen.
ÖFK-styrelsens inlaga i den här frågan tyder på en bristande självinsikt. Men antingen vet den något som vi andra inte känner till eller så inser den inte digniteten på problemet. Och då brukar det, förr eller senare, gå åt helvete!
Jag tycker att det finns all anledning för ÖFK att ta Nils-Åke Hallströms varnande ord på största allvar istället för att undersöka möjligheten att industri-vd:n ska ha uppträtt illojalt mot det sponsorkontrakt han tecknat med klubben. Det gagnar definitivt ingen.

.

 
Det finns 12 kommentarer att läsa.

 
Lars Larssons Tankar
30 Juni 2019 klockan 15:00 av Haldo Jonsson
 

Den 5:e juni skrev jag lite funderingar runt skadeläget i ÖFK. Lagledningen hade även uttalat att uppehållet utifrån den befintliga skadesituationen mm kommer lämpligt. Efter matchen 190629 mot IFK Göteborg visar det sig att situationen fortsatt är bekymmersam. Jag vill därför fördjupa mina tankar runt detta.

Det är alltså inte utan att jag undrar hur det kan komma sig att så många spelare i ÖFK är skadade och det samtidigt. Dessutom är det ett fenomen som varat under lång tid. Till och med innan Ian Burchnall blev tränare. Det vill säga med flera samtidigt skadade spelare. Skadeläget verka ju även vara relativt värre än i andra allsvenska klubbar, vilket borde utesluta underlaget (= konstgräset) som orsak. Flera andra av dessa klubbar har ju också konstgräs.

En ytterligare faktor är de långa rehabtiderna. Jag kan faktiskt inte påminna mig en skadad spelare, där spelaren återkommit, i spelbart skick, inom maximalt en vecka. ( Kanske har jag missat någon, men det har i vart fall inte varit vanligt förekommande).

Frågan eller egentligen frågorna kvarstår alltså:

Varför är det alltid många spelare skadade?
Varför så långa rehabtider?
Fråga nummer 1 ovan lämnar jag tills vidare obesvarad. Jag kan naturligtvis spekulera i orsaker, men det leder knappast någonstans. Däremot bör någon ta tag i frågeställningen och verkligen bottna i orsakerna.

Fråga nummer 2 vill jag dock kommentera. Inte för att jag är medicinsk kunnig eller har mer än ordinära fysiologiska kunskaper, utan för att jag, sedan min tid som fotbollstränare, har mångårig praktisk erfarenhet av skador och rehab. Jag har tränat ungdomslag, herrjuniorer, herr och damseniorer, dock på en beskedligare serienivå än allsvenskan.

Uttänjda ledband, blödningar i mjukdelar, (t ex typ lårkakor) och muskelskador i allmänhet är ju vanliga skadetyper. Det finns givetvis värre skadetyper såsom trasiga korsband, benbrott, hjärnskakningar mm. Dessa senare skadetyper kräver normalt lång rehabiliteringstid och det är inget konstigt med det. Det jag ifrågasätter är rehabiliteringstiden för mjukdelsskadorna. Jag vet inte exakt vilka diagnosticerade skador de drabbade ÖFK-spelarna har, men jag tror mig ana att nämnda mjukdelsskador finns bland dem.

Vila är ju ett vanligt botemedel. På min tid var t ex läkarordinationen för uttänjda ledband sex veckors vila. Sedan kunde försiktig träning påbörjas. För övriga mjukdelsskador var vilotiden varierad beroende på skadetyp. Tid är ju kritisk för en idrottare. Rehabtiden bör därför vara så kort som möjlig. Jag hade svårt att acceptera vila som enda åtgärden, utan sökte även andra behandlingsmetoder. Allt för att snabba på rehabiliteringen. Det fanns även då naprapater, ultraljud, kylbehandling, kall och varm behandlingar mm att tillgå.

Låt mig bara nämna en situation där en av mina seniorspelare på kvällen i en tisdagsmatch drabbades av stukning i fotleden, dvs uttänjda ledband med påföljande mjukdelsblödning. Hon spelade matchen färdigt, trots skadan. Direkt efter matchen fick hon högläge och kylpåsar runt ankeln. Detta för att begränsa skadan. Nästa match var påföljande helg. En viktig match för tabellplaceringen. Den skadade spelaren var vår libero, en mycket betydelsefull spelare för laget. Läkarordinationen blev sex veckors vila, men jag och spelaren var överens om att sätta in allt vad som den tidens medicinska och fysiologiska kunskap kunde erbjuda och det redan från onsdag morgon. Vi satte inga förhoppningar om att få henne i spelklart skick till kommande match, men vi ville inte heller acceptera en lång rehabiliteringstid.

Hon genomgick fler gånger per dag chockbehandlingar med värme och kyla. Dessutom även ultraljud. När det blev dags för nästa match, bara drygt fyra dygn senare ville hon pröva att värma upp för att se om hon skulle kunna spela. Hon väljer att spela och genomför matchen på ett mycket bra sätt. Hon hade inte heller några skadekänningar överhuvudtaget därefter. Jag har faktiskt, vare sig före denna händelse eller därefter, någonsin hört om en motsvarande rehabiliteringstid för denna typ av skada. Det var som ett mirakel hände. Oaktat om det var ett mirakel eller inte så förkortades rehabiliteringstiden från många veckor till mindre än en. Min fundering är därför om ÖFK försöker göra allt som går för att få spelarna spelbara. Min verklighet har visat att gamla rehabsanningar starkt kan ifrågasättas.”

 
Det finns 6 kommentarer att läsa.

 
0-0 var en seger med de här förutsättningarna
29 Juni 2019 klockan 23:08 av Agne Svärd
 

Naturligtvis finns det massor som hade kunnat göras bättre men för mig känns ÖFK:s 0–0 mot seriefyran IFK Göteborg i den allsvenska omstarten som en seger.
Jag menar; under de här förutsättningarna!

ÖFK kom till spel med en hel startelva borta sedan Allsvenskan gick till sommarvila för fyra veckor sedan. Utgångna kontrakt (Morrison och Tekie), mästerskapsspel i Afrika (Keita och Mukiibi), avstängning (Islamovic) och så den långa skadelistan som man kan tapetsera en hel fondvägg med (Tom Pettersson, Hopcutt, Sellars, Colkett, Kpozo och Simon Kroon). Det är avbräck som skulle kunna sänka vilken allsvensk förening som helst, tar man dessutom i beaktande de tunga spelarförluster klubben bär med sig i bakfickan sedan förra säsongen blir man nästan mörkrädd över utvecklingen och de möjligheter som tränaren Ian Burchnall har att jobba med.
Burchnall lyckades i alla fall skrapa ihop en startelva plus fem spelare på avbytarbänken (där Marco Weymans var den ende med lite rutin från de här sammanhangen, övriga fyra helt oprövade kort, två platser till och med obesatta...) Det var nu en synnerligen lätt uppgift, alternativen var ju inte så många...
Det hela landade i en 4–3–3-uppställning enligt den här modellen; Mohlin – Mensiro, Haugan, Sonko Sundberg, Isherwood – Amin, Ssewankambo, Edwards – Aiesh, Gero, Fritzson. Den har vi inte sett tidigare!

Som sagt: med de här förutsättningarna ska man inte kunna matcha ett allsvenskt topplag. Men det gjorde ÖFK, gott och väl. Man var inte ett dugg sämre än IFK Göteborg, låt vara att ”Blåvitt” hade en gyllene chans att avgöra matchen i det absoluta slutskedet då inhopparen Emil Holm i sin allsvenska debut fick läget läge men där Sixten Mohlin i ÖFK-målet gjorde en blixtrande fotparad.

Men som helhet var det här en rätt sömnig tillställning utan riktig energi. ÖFK hade sina perioder, Göteborg sina. Men inget av lagen kunde ta kommandot och dominera under längre perioder, passningsspelet var bitvis slarvigt i båda lägren, antalet målchanser lätträknade och den enda riktigt heta var den ovan nämnda. I övrigt hade de båda målvakterna, Sixten Mohlin och Ioannis Anestis, full kontroll över det lilla som utspelade sig i och kring de två straffområdena.

***
Här är några noteringar;
# Ian Burchnall valde att ge Isak Ssewankambo en central roll på mittfältet. Ssewankambo tackade för förtroendet och levererande sin hittills bästa insats i ÖFK-dressen!

# Men om jag hade varit i Burchnalls kläder hade jag efter den första halvleken, med tanke på hur matchbilden såg ut, plockat Sam Mensiro av banan, flyttat ut Ssewankambo till höger och satt in Marco Weymans till vänster på mitten. Mensiro var första 45 den givna uppspelspunkten för ÖFK ute till höger kring mittlinjen (Göteborg brydde sig inte ett dugg om den vikarierande ÖFK-kaptenen) och det gick inget vidare. Jag har skrivit det tidigare och skriver det igen; Mensiros kvaliteter ligger inte på den offensiva sidan om mittlinjen och den här gången blev han rejält avslöjad. Där hade ÖFK sin chans att skaffa sig ett momentum i matchen, att få till lite mera kräm i sitt anfallsspel. Den möjligheten brände man. (Dessutom var Mensiros samarbete med Hosam Aiesh obefintligt, de såg inte alls ut att förstå varandra.)

# Aiesh fick för övrigt kliva av efter 76 minuter. Aiesh såg en aning förvånad ut men det var ett bra beslut av ÖFK-tränaren. Aiesh hade inte sin bästa dag, långt därifrån. Men framförallt slapp Aiesh ta ut det sista ur sina skadedrabbade ben och det var bra för såväl Aiesh som ÖFK om man blickar lite framåt.

# Noah Sonko Sundberg ser ut att ha konserverat sin fina vårform. Utmärkt nästan alla gånger före sommarvilan, lika bra även nu.

# Sixten Mohlin stod rätt placerad de få gånger som Göteborg hotade. Men spelet med fötterna såg lite väl hasardbetonat ut vid några tillfällen, åtminstone enligt min smak.

# 23 nya regler, de flesta behöver vi som tittar på inte bry oss om..., gäller efter den allsvenska omstarten (de flesta ligor världen över startar efter sommaren och där blir det en mera naturlig övergång) och det trasslar naturligtvis till det för spelare, kubbar och funktionärer när det sker mitt i en säsong. Eftersnacket kom att handla en hel del om detta (Göteborgstränaren Poya Asbaghi var upprörd över samarbetet med domaren Kristoffer Karlsson). Det jag reagerade mest på av nyheterna var att ÖFK inte såg ut att ha lärt sig att man vid insparkar inte längre behöver befinna sig utanför straffområdet för att ta hand om bollen från målvakten.

# Förutom Weymans satt reservmålvakten Andrew Mills, Henrik Bellman, Francis Jno Baptiste och 16-årige Pontus Kindberg från den egna akademien på avbytarbänken. I den kvartetten var den samlade allsvenska erfarenheten vid avspark några minuters inhopp av Bellman. Nu fick Bellman känna på allsvenskt tempo i ytterligare en dryg kvart medan Baptiste fick göra ett inhopp i slutet av matchen. Alltid något, sa han som passerade Åmål...

# Det nykomponerade mittfältet med Rewan Amin (i en mer offensiv roll än vi sett honom tidigare), Ssewankambo och Curtis Edwards jobbade hårt för att hjälpa backlinjen att hålla tätt. Det gjorde man alldeles utmärkt. Däremot orkade man inte bidra med tillräckligt mycket i offensiven för att ÖFK skulle kunna hota sina motståndare på allvar.

# ÖFK har haft ett rätt torftigt anfallsspel den här säsongen, det har gällt från första träningsmatchen fram till nu med några få enstaka undantag. 13 mål i Allsvenskan så här långt, ett mål i snitt per match, är rätt avslöjande. Men den här gången tror jag inte att Ian Burchnall prioriterade offensiven, det viktiga var att organisationen höll ihop. Och det gjorde den.

# Dagens resultat betyder att IFK Göteborg fortfarande inte har klarat av att vinna på Jämtkraft arena efter fyra försök (två ÖFK-vinster, två oavgjorda). Anrika ”Blåvitt” gör nu sin 87:e säsong i Allsvenskan, ÖFK sin fjärde. De skiljer alltså 83 säsonger i erfarenhet mellan de två klubbarna, dessutom cirka 3.300 allsvenska poäng!

Till sist, här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Sixten Mohlin 4 – Sam Mensiro 2, Eirik Haugan 3, Noah Sonko Sundberg 4, Thomas Isherwood (61) 3 – Rewan Amin 3, Isak Ssewankambo 4, Curtis Edwards 4 – Hosam Aiesh (76) 2, Alhaji Gero (90) 2, Ludvig Fritzson 3. Ersättare: Marco Weymans (61) 3, Henrik Bellman (76) 2, Francis Jno Baptiste (90) betygsätts ej.

Fotnot: ÖFK:s nästa match spela mot Sirius (Uppsala) på bortaplan den 6 juli.

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Junivilan har inte varit till ÖFK:s fördel
28 Juni 2019 klockan 23:22 av Agne Svärd
 

April månad bjöd på den bästa starten poängmässigt så här långt i Allsvenskan, maj blev däremot den sämsta. Det gav tillsammans 14 poäng och en tiondeplats efter tolv spelade omgångar för ÖFK.
Om jag ska sätta ett betyg så blir det knappt godkänt, absolut inte mer.
När nu ÖFK omstartar i morgon eftermiddag mot IFK Göteborg efter fyra veckors uppehåll finns det all anledning att känna oro, faktiskt en ganska stor sådan, inför fortsättningen. Insatserna i maj, sett till såväl poäng som prestation, har onekligen satt sina spår och dessutom har junivilan sannerligen inte varit till ÖFK:s fördel. Snarare tvärtom!

Efter att ha följt träningsrapporterna ser det ut ungefär så här inför mötet med Göteborg;
# Lämnat klubben: Ravel Morrison och Tesfaldet Tekie (samt målvakten Kelland Absalom som fick sparken efter sin rattfylla men han behöver vi inte sakna, det var en reservlösning).
# Spelar afrikanska mästerskapen: Aly Keita, Ronald Mukiibi.
# Avstängd: Dino Islamovic (tre varningar)
# Rehabtränar: Charlie Colkett, Jerell Sellars, Jamie Hopcutt, Tom Pettersson, Patrick Kpozo, Simon Kroon. (Några av de här finns säkert med på bänken i morgon, knappast att någon får plats i startelvan. Ian Burchnall brukar inte jobba så).

Det här betyder naturligtvis att ÖFK-tränaren verkligen inte har många valmöjligheter när han ska formera sitt lag den här gången, situationen ser faktiskt värre ut än den i höstas då Burchnall vid några tillfällen tvingades spela med en synnerligen tunn avbytarbänk på grund av alla skador. Jag skrev då att jag tyckte synd om honom, vad tror ni jag tycker nu?
Jag gissar på den här startelvan (typ 4-4-2): Sixten Mohlin – Sam Mensiro, Eirik Haugan, Noah Sonko Sundberg, Thomas Isherwood – Ludvig Fritzson, Rewan Amin, Curtis Edwards, Marco Weymans – Hosam Aiesh, Alhaji Gero.
På bänken: Andrew Mills (målvakten som äntligen är tillbaka efter alla motgångar), Isak Ssewankambo, Henrik Bellman, möjligen Francis Baptiste om han är skadefri samt några av ”rehabgubbarna”.
Ja, som ni förstår av raderna här ovan; efter en månad där batterierna skulle laddas ser det sämre ut än före sommaruppehållet. Och redan då var det illa...
Givetvis hade jag hoppats på att spelare som Colkett, Hopcutt och framförallt lagkaptenen Tom P skulle vara i full matchform till den här omstarten. Det är dom inte!
Det här skadetrasslet, som verkligen inte är normalt på något sätt, kommer dessvärre att (för)följa ÖFK genom hela säsongen, hemska tanke.

***
Några noteringar;
# Två matcher har redan spelats den här veckan: IFK Norrköping övertygade stort när man slog AIK borta på Friends arena med 2–0 och i kväll fick Henrik Larsson en pangstart som nygammal tränare i Helsingborg via 1–0-seger borta mot Örebro. Om de resultaten kan man säga att Norrköping tog viktiga steg mot den topp där man ska finnas, att Helsingborg fick ny luft i bottenstriden och att ÖFK avancerade upp till nionde plats då man passerade Örebro på bättre målskillnad...

# Jag hoppas att det var fler än jag som lade märke till Norrköpings båda mål mot AIK; vänsterhörnor slagna inåtvridna (Lars Gerson) mot ytan strax framför första stolpen där Christoffer Nyman styrde bollen i nät med huvudet efter två täta luftdueller, AIK-målvakten Oscar Linnér var helt utan chans att ingripa båda gångerna. Det var, som jag påpekat vid sisådär arton-fyrtiotvå gånger, precis så som jag vill att hörnor ska slås. Se och lär!

# Assisterande ÖFK-tränaren Shaun Constable tackade för sig under uppehållet men ersattes snabbt av en ny engelsman, 45-årige Joe Sargison. Meriterna är imponerande, absolut, men här hade ÖFK chansen att rensa i ledarstaben. Den är helt enkelt för stor, åtminstone i förhållande till klubbens ekonomi som enligt säkra källor ska vara synnerligen ansträngd.

# Jag såg att Ravel Morrison var aktuell för nyblivna Premier league-klubben Sheffield United. Men då måste han väl prestera mer än i ÖFK? Visserligen blev det bara sex matcher efter såväl tand-som hälproblem. Men noll mål och noll assists i Allsvenskan är trots allt siffror som knappast duger i så här fina sammanhang.

# Förre ÖFK-spelaren Fouad Bachirou är enligt mediauppgifter på väg att lämna Malmö FF för spel i turkiska storklubben Besiktas. Det blir säkert en bra affär för såväl MFF som Bachirou själv. Och kanske det tickar in en välbehövlig liten slant även på ÖFK:s konto...?

# IFK Göteborg kommer till Östersund utan bland annat jättelöftet Benjamin Nygren (drar till Belgien) samt skadade lagkaptenen Sebastian Ohlsson. Vad det betyder återstår att se. Men klart är att ”Blåvitt” var den stora överraskningen i inledningen av årets serie, ett visst formtapp noterades innan uppehållet. Men tre poäng på Jämtkraft arena skulle föra upp Göteborg till en tredjeplats i tabellen efter 13 omgångar. Det var omöjligt att förutse när serien startade för några månader sedan, helt omöjligt!

Till sist; som den uppmärksamme säkert noterat så pratar ÖFK:s spelare och Mittmedias journalister åter med varandra. ÖFK-spelarnas bojkott av våra lokaltidningar, som varat under hela våren, tog officiellt slut i torsdags. Tillsammans med ÖP:s förre sportchef, nestorn Thord Eric Nilsson, har jag (vi har ungefär 110 års samlad erfarenhet av sportjournalistik och idrott på elitnivå) varit med på ett litet hörn och försökt lösa den här konflikten som bara hade förlorare, inte minst föreningen Östersunds FK. Tack till ordföranden Bo Ottosson, vd:n Martin Johansson och medieansvarige Niclas Lidström som möjliggjort den här lösningen. Och tack till spelarna som till sist insåg att här fanns inget mer att vinna!

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
När man inte får allt kan man vara nöjd med det lilla
2 Juni 2019 klockan 01:13 av Agne Svärd
 

ÖFK och Gif Sundsvall spelade oavgjort 1–1 i lördagskvällens Nprrlandsderby. Det är ett resultat som jag tror ingen av inblandade parter var speciellt nöjd med. Eller så var dom det; kanske framförallt med tanke på hur matchen hade utvecklat sig men också efter en vår som bjudit på en del som varit uppåt men faktiskt mest nedåt och då kanske man också accepterar ”det lilla” som i alla fall är bättre än ingenting...?

När vi nu summerar den första delen av Allsvenskan parkerar ÖFK på en tiondeplats i tabellen, Giffarna ligger närmast över kvalplatsen (men har också en match mer spelad än övriga bottenkollegor). Och utan att känna mig som någon domedagsprofet vågar jag nog påstå att båda klubbarnas supportergrupper gör bäst i att förbereda sig på en lång sommar och kärv höst.
Inte för att ta den här matchen som intäkt, absolut inte, här fanns saker att ta med sig som var bra; ÖFK startade väldigt fokuserat och avslutade starkt den sista halvtimmen av matchen, Sundsvall var riktigt bra i första halvlek sedan man hittat nyckeln till att spela sig förbi ÖFK:s första press, sprungit hemmalagets centrala mittfält sönder och samman och till sist också gav ett välförtjänt ledningsmål (Tobias Eriksson).
Nej, det är mera när jag summerar den senaste månaden för båda lagen som jag blir nervös på riktigt inför fortsättningen; ÖFK kom till spel med två poäng på fem matcher under maj månad, Giffarnas facit var ännu sämre, en pinne på sex matcher.
Alltså ÖFK och Giffarna lyckades under den här perioden spela till sig tre poäng av 33. Ja, ni läste rätt, tre av 33! Det är häpnadsväckande siffror och ställer naturligtvis massor av frågor som måste hanteras under den här sommarledigheten. Lägg därtill att Giffarna kämpar med en fullständigt usel ekonomi som kan ge både det ena och det andra medan ÖFK har sitt Kindberg-gate med allt som hör därtill och som är en never-ending-story. Brrrr....

Efter 2–10 och noll poäng de senaste tre matcherna och nya skador (Rewan Amin, Ronald Mukiibi) hade ÖFK-managern Ian Burchnall tvingats klura ut ytterligare en ny startelva; Aly Keita var tillbaka i målet efter en månads frånvaro, Eirik Haugan, Noah Sunko Sundberg och Thomas Isherwood bildade trebackslinje (Haugan och Sonko hade skiftat plats efter förlusten mot Djurgården) med Ravel Morrison (välkommen tillbaka) i ytan framför. Curtis Edwards (också tillbaka efter att ha varit petad senast), Tesfaldet Tekie, Charlie Colkett och Marcos Weymans var ett fyrmannamittfält med Hosam Aiesh och Dino Islamovic framför sig på topp.
Det fungerade alldeles utmärkt med tryggt bollinnehav och några svepande passningar som landade bakom gästernas backlinje från Morrison till en starkt löpande Marco Weymans.
Men bara i en kvart!
Sedan hade Sundsvall listat ut hur man skulle spela sig igenom ÖFK:s första press (som var fullständigt osynkroniserad) och sedan förbi ett centralt mittfältet utan löpkraft i sin defensiv.
Det blev en halvtimme med i stort sett bara Sundsvall, Juanjo Ciércoles (spelade enkelt men ack så genialt), Maic Sema Tobias Eriksson (avstängde Bataneros ersättare den här dagen), Pol Moreno och Pa Konate (för att nu nämna några) med sitt rappa passningsspel rullade upp ett hemmalag utan styrning. Men gästerna saknade den rätta spetsen (tur för ÖFK) och till mer än ett välförtänt ledningsmål efter 37 minuter räckte inte det här massiva övertaget.

Andra halvlek fick ett annat utseende, mest tack vare att Ian Burchnall tvingades göra ett par tidiga ändringar på grund av skador (Colkett ut/Gero in, 52:a min, och strax senare Isherwood ut/Sam Mensiro in) och samtidigt styra upp det till en renodlad 4-3-3-uppställning.
Med Gero och Mensiro tillfördes energi och kraft i duellspelet och med ett tremannanmittfält fick Curtis Edwards chansen att spela där han ska.
Det gav en helt ny matchbild. Och även ett kvitteringsmål då Sonko Sundberg kunde trycka i 1–1 efter en vänsterhörna i den 68:e minuten.
Där och då var det hemmalaget som styrde händelserna, Giffarna kunde inte hitta sitt spel från den första halvleken utan fick mest försvara sig och då gick ÖFK verkligen för ett segermål. Närmast var det på en Weymans-frispark från höger där fyra (minst) ÖFK-spelare hade chansen att forcera bollen förbi en liggande Willam Eskelinen men lyckades stå i vägen för varandra, Dino Islamovic hade en vänstersvepare strax utanför krysset och Curtis Edwards tvingade Eskelinen till ett pantersprång med ett överraskande skott från höger, lägg därtill några riktigt heta situationer i samband med hörnor där bollen gick fram och tillbaka som en flipperkula framför Sundsvalls mål utan att leta sig in i nätet.

Avslutningen blev också väldigt dramatisk när först Giffarnas Maic Sema från kanonläge tvingade Aly Keita till en blixtrande fotparad och bara några sekvenser senare kontrade Dino Islamovic med att pricka Gif-målvaktens vänstra stolpe från 20 meter...

Några noteringar;
# Aly Keita var tillbaka i buren efter fem matchers frånvaro; ringrosten var påtaglig i både höjddueller och spelet med fötterna. Fotparaden i slutet räddade godkänt den här kvällen, inte mer!

# Sonko Sundberg har haft en bra vår i ÖFK, hans bästa tid i klubben så här långt. Strålande bra den här gången också, dessutom målskytt, Sonko kunde lägga till ytterligare en bra dag på jobbet!

# Eirik Haugan gjorde sina bästa 90 minuter i ÖFK-dressen. Så här mycket power har han inte visat tidigare, tog och gav mycket stryk.

# Ravel Morrison var tillbaka efter några veckor med tandproblem och hälskada och det var definitivt inte tänkt att han skulle spela matchens alla 90 minuter. Men det gjorde han (för första gången i ÖFK) och han gjorde det mycket bra även om benen var riktigt stumma den sista kvarten.

# Charlie Colkett kom helt bort i den lite mer offensiva rollen på mitten (tröga fötter?). Bredvid honom bjöd Tesfaldet Tekie på några tekniska finesser av absolut högsta kvalitet men hans försvarsspel är ju mer än lovligt dassigt. Jag misstänker att Tekie får en svettig höst när han är tillbaka i Belgien och det tycker jag är utomordentligt trist, Tekie är ju trots allt en gudabegåvad talang!

# Marco Weymans klarade sitt försvarsjobb bättre än tidigare, löpte piggt och klokt några gånger i början men har väl inte sin bästa bit när han kommer in i motståndarnas straffområde.

# Uppgifter säger att det fanns representanter från några riktigt stora klubbar (bland annat Leeds) på plats för att kolla Dino Islamovic och Hosam Aiesh. Båda har haft bättre dagar men Islamovic jobbade i alla fall hårt och hade två riktigt vassa avslut medan Aiesh var den som grävde fram bollen till Sonkos kvitteringsmål.

# Och det måste sägas; Alhaji Gero och Sam Mensiro stod för två riktigt bra, och för ÖFK mycket betydelsefulla inhopp!

# Här är alla ÖFK-betygen (skala 1-6): Aly Keita 2, Eirik Haugan 3, Noah Sonko Sundberg 5, Thomas Isherwood (58) 2, Ravel Morrison 4, Curtis Edwards 4, Tesfaldet Tekie 2, Charlie Colkett (52) 1, Marco Weymans (75) 3,
Hosam Aiesh 2, Dino Islamovic 3. Ersättare: Alhaji Gero (52) 3, Sam Mensiro (58) 3, Isak Ssewankambo (75) 1.

Till sist; Allsvenskan går nu till sommarvila i en knapp månad och när ÖFK startar om den 29 juni (hemma mot IFK Göteborg) kommer det garanterat att se annorlunda ut på många sätt. Spelare kommer och spelare försvinner, några har förmodligen läkt ihop sina skador, andra tvingas fortsätta sina rehabövningar. Och några ska spela Afrikanska mästerskapen och lite annat... Som ni förstår, det kan bli en sällsynt rörig ”semestermånad”!

 
Det finns 5 kommentarer att läsa.

 
Norrlandsderby, vi våndas bland älgar och skog och våra hjärtan dom slog.
31 Maj 2019 klockan 13:19 av Haldo Jonsson
 

En lägereld är tänd, Norrland samlas på Jämtkraft arena för att våndas såsom en barnaföderska. Ett gråblått, nästan metalliskt dis svävar tätt över arenan. I mitt bröst, finns en kuslig maskin. Den har en röst och slukar dyrbar bensin. Hela skogen vibrerar, jag blir allmänt ostadig, yr. Jag känner hur mina knän, fötter och armar slutar lyssna på mig. Jag försöker ta några djupa andetag för och lugna ner mig men ju mer jag försöker så fylls min kropp bara mer och mer av ångest. Mina andetag blir hetsigare, mitt hjärta slår hårdare och snabbare, jag vill inte förlora förståndet!
Få inte panik nu, jag vill inte. FÅ INTE PANIK!

Jag börjar tappar känseln i fingrarna, jag försöker nypa mig själv på handen i desperation för att känna något men det är försent. Min andning försvinner, jag försöker dra in luft men hur mycket jag än drar in så känner jag det inte. Tungan sväller, total torrhet, va fan det susar i öronen. SNÄLLA HJÄLP!
Vi får inte förlora, vi måste ta minst en pinne. Paniken drar genom kroppen stötvis, smärta i magen, huvudet spränger, febern den bränner. Mina knän orkar inte, jag faller mot marken med en dov duns.

 
Det finns 5 kommentarer att läsa.

 
Lars Larssons Tankar
27 Maj 2019 klockan 08:15 av Haldo Jonsson
 

”Detta, jag nu skriver, är väl som att svära i kyrkan, men det ser ut som att Daniel Kindbergs betydelse för ÖFK:s resultat har varit väsentligt större än någon kunnat tro. Sedan han officiellt bortkopplats har ÖFK bara tagit en poäng. Den mot Häcken hemma.
Speeden i benen hos samtliga spelare och fantasin i anfallsspelet har i stort sett saknats. Försvarsspelet har dessutom inte fungerat alls i de senaste tre matcherna.

När dessutom mittfältet inte heller fungerar blir det riktigt allvarligt. Ta till exempel, den senaste matchen mot Djurgården. Tekie vänder konstant upp med bollen på fel fot, spelar ofta korta lösa passningar, som enkelt kan tas om hand av motståndarna. Ett klart riskbeteende. Denna gång gör han dock ett mål, till skillnad från matcherna mot Häcken och Hammarby, där han vänder upp med fel fot, blottar sig, ger motståndarna därmed möjlighet att ta ifrån honom bollen och göra mål. Colkett är alldeles för enfotad med sin vänster. Rewan Amin har inte speeden.

När det gäller press på motståndare och försvarsspelet i stort så undrar jag vad dessa tre håller på med. Tekie går aldrig in i en närkamp. Visserligen är han fysiskt tunn, men viljan borde dock kunna försätta berg, men inte. Hans presspel är under all kritik. På det sätt han gör det, så kan han lika väl stå stilla. Colkett och Amin försöker, men får för lite framgång.

Backarnas arbete är jag dock mest nöjd med, även om det stundtals klickar även här. Till sist har vi våra offensiva spelare. Hosam Aiesh står i alla fall för den lilla fantasi som finns. Hans inspel i straffområdet kan bli bättre. Generellt saknas spelsinne, det vill säga kunna läsa vad som händer i nästa moment, vara där och agera, när det händer. Inte vänta och konstatera vad som hänt och sedan agera. Då är det ofta för sent. Sammanfattningsvis har jag under maj månad, förutom vissa nämnda speltekniska detaljer, skönt viss uppgivenhet samt bristande engagemang bland spelarna. Kryddat med lite surmulenhet, som visat sig i onödiga varningar för till exempel Dino och Isherwood. Detta har påverkat lagspelet i stort. Det fattas något som kittar ihop individuella spelare och lagdelar och gör ÖFK till ett vinnande lag igen.

Vad har då Kindberg med detta att göra? Han tränar ju inte laget. Har aldrig gjort det. Han coachar inte laget under matcherna. Vare sig nu eller tidigare, men däremot var han tidigare närvarande. Synlig för alla. Spelare, ledare som publik. Deltog i omklädningsrummet före och efter match. Klappade om spelare före match och efter.

Kan det vara så att det är just detta som saknas? Ett tydligt engagemang från en betydelsefull ledare i klubben. Vem kan då axla den rollen idag? Det vill säga, vara en engagerad ledare med tydlig utmanande vision i kombination med vilja och kraft att nå den samt förmåga att få alla att tro att det är möjligt.”

 
Det finns 13 kommentarer att läsa.

 
Maj blev en riktig skitmånad!
26 Maj 2019 klockan 23:30 av Agne Svärd
 

Det är naturligtvis hemska siffror som vi kan plocka fram om ÖFK:s tappade form och spel; två poäng (av 15) de senaste fem omgångarna, tio insläppta mål på tre matcher efter dagens 3–1-förlust mot Djurgården.
Det är bara att kolla facit; Kalmar FF, oavgjort 1–1, Häcken, oavgjort 1–1, Hammarby, förlust 0–4, Örebro. förlust 1–3 och så Djurgården, förlust 1–3.
Maj har varit en riktig skitmånad (på alla de vis)!
Ian Burchnall hade, naturligtvis efter det havererade försvarsspelet mot Örebro i måndags, lagt en defensiv prägel på sin startelva; det pratades 4-4-2-uppställning men med Marco Weymans till vänster på mitten handlade det i praktiken om en fembackslinje, allrahelst som ÖFK intog en väldigt låg utgångsposition i sitt försvarsspel.
Den offensiva kraften bestod i stort sett av Tesfaldet Tekie på mitten samt Dino Islamovic och Alhaji Gero i frontlinjen.
Visst var det Djurgården som skötte taktpinnen och blåränderna skapade också några halvskapliga möjligheter. Men jag tror att Ian Burchnall satt ganska nöjd med sin matchplan i inledningen, inte minst sedan Tesfaldet Tekie mitt i hemmapressen hade dunkat in 1–0 med sin vänsterfot efter en snabb omställning där Geros och Islamovic styrka hade bäddat för Tekies avslut.
Men när Ronald Mukiibi (vikarierande lagkapten i skadade Tom Petterssons frånvaro) efter 38 minuter tvingades kasta in handduken med en ljumskskada föll ÖFK:s lagbygge sönder och samman. Där och då verkade tron ha runnit ur laget. Precis som mot Hammarby för några veckor sedan, på samma arena, när kapten försvann började skeppet att gunga.
# 41:a min.: Thomas Isherwood visar att verktygslådan innehåller tekniska brister när han, helt ostörd, tappar bollen till Astrit Ajdarevic till vänster vid mittlinjen, Ajdarevic smeker fram en exakt passning i den yta som Mukiibi täckt av i en dryg halvtimme men där ersättaren Isak Ssewankambo inte alls finns på plats, Jonathan Ring tar bollen i steget, driver in i straffområdet och Sixten Mohlin är chanslös när Ring sätter bollen nere till vänster om ÖFK-målvakten, kvitterat 1–1.
# 45+2 min.: Jonathan Ring vrider in bollen från höger, bollen letar sig in bakom ÖFK:s backlinje. Sixten Mohlin tvekar (fegar?) och när han liggande försöker sparka bort bollen träffar han Jacob Une Larsson och målet är vidöppet, 2–1.
Visserligen återstod en hel halvlek att operera på men ÖFK lyckades aldrig komma in i matchen trots att man redan i pausvilan ersatte Marco Weymans med Hosam Aiesh (som kom tillbaka efter sin skada snabbare än någon kunde ana...) och dessutom blev mer offensiv i sin matchplan.
Men det var bara på papperet.
Istället var det Djurgården (framförallt firma Ajdarevic & Jonathan Ring) som sprang och spelade bort ett förvirrat ÖFK-lag och i det läget var det bara Sixten Mohlins kvalificerade målvaktsspel som höll laget kvar i matchen; fyra svettiga räddningar under andra halvlekens första åtta minuter där fotparaden på Jonathan Rings låga närskott var matchens prestation (i konkurrens med Ajdarevic framspelning till 1–1-målet).
Men när Ring i matchens 71:a minut fick ytterligare en chans och från nära håll svingade upp 3–1-bollen i Sixten Mohlins högra kryss var matchen över. Några fina nummer av Hosam Aiesh på högerkanten och ett vasst skott i burgaveln från Dino Islamovic var det som ÖFK orkade med. Men det var långt ifrån tillräckligt, här fanns inget som kunde skaka Djurgården. Vi fick inte ens se ett desperat försök, det var bara uppgivet.
Här är några noteringar;
# Det har snackats så mycket om mod de senaste veckorna med tanke på det kostbara misstag som gjorts i uppspelsfasen. Men såväl Burchnall som spelare har betonat att man måste våga fortsätta att vara modiga. Hmm, efter den här matchen vet vi att det är bara tomt prat. Här togs verkligen inga onödiga risker (det var bara Rewan Amin som glömde bort sig vid ett tillfälle och då höll det på att gå åt helvete...), säkerheten sattes i förarsätet. Och den delen funkade alldeles utmärkt fram till att Mukiibis skada!
# Sixten Mohlin har tvingats plocka tio bollar ur nätet de senaste tre matcherna. Den här gången kan man inte lasta ÖFK-målvakten för förlusten även om ingripandet vid Djurgårdens andra mål och några till i första halvlek inte höll bästa klass. Men sammantaget var Mohlin ÖFK:s främste spelare i den här matchen.
# Thomas Isherwood var tillbaka efter sin avstängning. Isherwood var som vanligt full av energi men slarvet före Djurgårdens kvitteringsmål och den onödiga varningen på övertid drar ned helhetsbetyget. Sånt har varken Isherwood eller ÖFK råd med i längden.
# Noah Sonko Sundberg vinner väldigt mycket duellspel den här säsongen, både på marken och i luften. Men vid såväl 1–1 som 3–1 kom Jonathan Ring förbi Sonko på utsidan. Även om det inte är Sonkos fel så kanske han måste hjälpa Ssewankambo att hitta rätt position i försvarsjobbet. För där läcker det lite för ofta och det gör att Sonko själv hamnar i onödiga svårigheter.
# Apropå försvarsspel; med Tom Pettersson utanför plan har ÖFK släppt in tio mål på tre matcher. Med Tom P på banan: sju mål på åtta matcher. Det säger naturligtvis en hel del, men kan det vara hela förklaringen?
# På mitten fungerar det inget vidare just nu. Djurgårdens bollskickliga och löpstarka mittfältare fullkomligt blåste Amin, Tekie och Colkett av banan i vissa stundar (det kanske är därför ÖFK inte orkar hålla upp sin försvarslinje?). Och offensivt bidrar man med för lite även om Tekie nu blev målskytt och Colkett fick iväg några distansskott (utan precision).
# Längst fram? Inte mycket även om Gero (stark första 45) och Islamovic gör ett bra jobb i den första pressen. Men de hade inte många tillfällen att ägna sig åt sin huvuduppgift, anfallsspelet. Några möjligheter dök upp när Aiesh kom in och snurrade bort sin motståndarback. Men dessvärre nådde inspelen aldrig rätt adress.
# Men sammantaget och det här är med största allvar: Just nu är ÖFK:s spel segt som kola, det finns inget fart i varken passningar eller ben. Jag kan heller inte se någon riktig glöd. Inte så att alla inte gör sitt yttersta men jag efterlyser flera med samma inställning som Sonko och Thomas Isherwood. Det råder dessutom en allvarlig brist på ledare ute på planen, jag tror inte att det är någon tillfällighet att laget faller mer eller mindre samman när spelare som Tom Pettersson och Ronald Mukiibi tvingas kliva av i lägen som är inte är planerade. Insatserna den här månaden (med undantag av hemmakrysset mot Häcken men det är ju några matcher sedan) ger mig känslan av att det här är ett lag som inte är i harmoni, ungefär som hela klubben med allt stök som man tvingas brottas med i kölvattnet av Kindberg-gate.
Vi går dessutom mot sommarlov (bara Sundsvallsmatchen kvar innan det blir uppehåll) och då kan vi också räkna med förändringar i truppen. Tekie återvänder till Belgien, Morrison flyger väl vidare och Curtis Edwards (som fick frysa på bänken mot Djurgården) kan försvinna. Det känner vi till men vi vet också att fotboll är en bransch där allting ser ut att kunna hända när vi minst anar det...
Oavsett; förstärkningar måste in för att täta hålen i truppen och det är bara att hoppas att den tekniske direktören David Webb lyckas lite bättre i sin jakt än han gjort hittills. Det ramlade in tio nya till den här säsongen. Det var nödvändigt. Men dessvärre var kvaliteten inte den som utlovades, det vet vi redan nu!
# Till sist, här är ÖFK-betygen i dagens match (skala 1–6): Sixten Mohlin 4, Ronald Mukiibi (38) 2, Noah Sonko Sundberg 3, Eirik Haugan 2, Thomas Isherwood 3, Tesfaldet Tekie (74) 2, Rewan Amin 2, Charlie Colkett 2, Marco Weymans (46) 2, Dino Islamovic 2, Alhaji Gero 3. Ersättare: Isak Ssewankambo (38) 1, Hosam Aiesh (46) 2, Ravel Morrison (72) 1.
 
Det finns 6 kommentarer att läsa.

 
När försvarsspelet rasade samman...
21 Maj 2019 klockan 01:02 av Agne Svärd
 

Poängen har ramlat in, visst, men det har funnits anledning att klaga på en del detaljer iÖFK:s spel i öppningen av årets cup-och seriespel.
Men försvarsspelet har suttit där, i stort sett varje gång. Sju insläppta mål på de åtta inledande matcherna i Allsvenskan, utmärkt, faktiskt bäst i serien. Inte heller fyra i baken mot Hammarby i tisdags kan hänföras till dassigt försvarsspel. Visst var det virrigt första minuterna när lagkaptenen Tom Pettersson försvann med skada (sånt som kan hända när skepparn lämnar skutan) men tre av Hammarbymålen kom ju efter hårresande misstag när man själva hade bollen i säkert förvar och byggde uppspel.
Men insatsen i det egna straffområdet i kvällens möte med Örebro var inte imponerande, långt därifrån. Därför förlorade ÖFK den här matchen med 1–3.
Kort sammanfattat: Försvarsspelarna fanns på plats men gjorde inte sitt jobb! Därför noterar vi årets första förlust i hemmaborgen.

Jag skrev det aldrig, men efter hemmamötet med Häcken (1–1) för en dryg vecka sedan tänkte jag att det här är nog den starkaste försvarslinan ÖFK kan pussla ihop med tillgängligt manskap: En trebackslinje med Noah Sonko Sundberg, Thomas Isherwood och Tom Pettersson med Isak Ssewankambo och Marco Weymans som ”vingar” på varsin kant.
Det såg jäkligt stabilt ut, inte minst med tanke på det tuffa motståndet (Häcken har ju en uppställning som lutar kraftigt framåt...).
Men jag hann i stort sett bara tänka tanken, redan efter 30 sekunder mot Hammarby trampade Tom P snett och en timme senare drog Isherwood på sig sitt tredje gula kort för säsongen och därmed också en avstängning. Därför fick ÖFK-tränaren Ian Burchnall bygga en ny mur till Örebromatchen: Ronald Mukiibi, Sonko och Eirik Haugan (allsvensk debut) i trebackslinjen men med samma ”vingar”, Ssewankambo och Weymans.
Det gick inget vidare, det gick inte alls. Okej för de individuella försvarsprestationerna, inte okej för det kollektiva försvarsarbetet (och där räknar jag naturligtvis även in målvakten Sixten Mohlin).
Vid samtliga tre Örebromålen fanns väldigt mycket ÖFK-folk i och kring straffområdet men ”alla kom fel”.
Och inte bara då; ”alla kom fel” även när Sonko räddade på mållinjen och den där situationen i första halvlekens sista sekund när Sixten Mohlin lyckades trycka ut en boll som kan ha varit över linjen.
1–3 kunde faktiskt ha varit 1–5 om Örebro fått full utdelning i ÖFK:s hönsgård.

Men, och där tror jag att vi alla kan vara överens, det var ju inte en sådan match. ÖFK var, som helhet, inget sämre lag är Örebro. Reduceringen efter 58 minuter var en läckerhet (Edwards-Gero-Amin-Islamovic-mål, ett tillslag hela vägen) och det fanns en hel del annat som var utmärkt; Alhaji Gero skarvade från nära håll efter fint samarbete med Jamie Hopcutt, Örebromålvakten Oscar Jansson prakträddade, Hopcutt sköt i stolpen, Tesfaldet Tekie bröt igenom men Jansson stod i vägen, Hopcutt sköt stenhårt men Jansson räddade magnifikt igen – allt detta i jakten på 2–2-målet. Där och då var det ÖFK mot Oscar Jansson.
Men när Häcken i den 76:e minuten fick en billig hörna, ÖFK-försvaret hamnade på hälarna och unge talangen Jake Larsson sköt 3–1 via ribban var det game over. Hemmalaget orkade inte jaga något mera, det fanns ingen mer energi att plocka ur laget.

Det här var en tung förlust, på flera sätt. Inte bara för att ÖFK fick dålig utdelning på sina möjligheter samtidigt som man straffades hårt för misstagen i försvarsarbetet, ÖFK hade dessutom här en fin möjlighet att ansluta sig till lagen ”däruppe” när serien nu börjar skikta sig. Istället får man nu ängsligt börja kolla nedåt i tabellen och det är ju inte alls lika kul.
Det hade dessutom varit en fjäder i hatten för hela truppbygget, att kunna prestera och vinna trots den tunga frånvarolistan (skador och dessutom en avstängning).
Den känslan fick nu istället Örebro åka hem med. Närkingarna, som kom till Östersund med bara åtta poäng och inblandad i bottenstriden, tvingades på grund av skador komponera ihop en ny fyrbackslinje, drabbades dessutom av en ny skada direkt efter avspark, fick en huvudskada i slutet av matchen och eftersom alla byten var gjorda fick man avsluta med tio man (några dessutom med krampkänningar...).
Att besegra den typen av motgångar ger energi i gruppen, jag lovar. Dessutom tre ytterst viktiga poäng!

Här är några noteringar;
# Sixten Mohlin fick ju en lysande start i ÖFK-buren (Kalmar borta, Häcken hemma). Men efter det? Inbladad i högsta grad i schabblet med uppspelen på Tele 2 och nu snuvad på bollen två(!) gånger av pressande Örebroforwards. Det håller inte allsvensk nivå.

# Men samtidigt var tokigheterna i uppspelen inte så många den här gången. Mer säkerhet, jag tackar.

# Om det var för misstagen mot Häcken och Hammarby som Tesfaldet Tekie hamnade på bänken den här gången låter jag vara osagt. Men ersättaren Rewan Amin gjorde i alla fall sin bästa insats för året och bjöd på flera riktigt begåvade passningar, bland annat till reduceringsmålet.

# Charlie Colkett slog några briljanta bollar i öppningen av matchen men försvann sedan ur bilden på ett märkligt sätt, trots att tempot inte var speciellt högt. Det borde ha passat honom, det gjorde det inte!

# Curtis Edwards fick flytta runt och leta nya positioner när spelet haltade efter en lovande start. Hade lite boll under första halvan, lite mer när han blev wing back i den offensiva jakten efter paus.

# Isak Ssewankambo och Marco Weymans hade mycket yta på sina respektive kanter att jobba på men fick ut väldigt lite av det. Ssewankambo tog inga initiativ alls (det är dags att börja utnyttja löpstyrkan i det offensiva spelet, just nu ser det väldigt försiktigt ut) medan Weymans passningsfot var illa riktad den här gången. Var det något av inspelen som hade rätt adress? Dessutom kom belgaren snett på det i sina försvarsinsatser.

# Jamie Hopcutt hade fyra riktigt vassa avslut efter fina löpningar. Oscar Jansson måste dyka upp som en mardröm i natt...

# Dino Islamovic gjorde mål igen (hans fjärde) och visade att formen sitter i. Jobbar dessutom hårt för laget.

# Men kanske mest glädjande; Alhaji Geros inhopp efter paus gav ÖFK energi. Dessutom tog sig Gero fram till ett par vassa målchanser, det var länge sedan!

# Till sist, så här blev ÖFK-betygen (skala 1-6): Sixten Mohlin 1, Ronald Mukiibi (90) 2, Noah Sonko Sundberg 3, Eirik Haugan 2, Isak Ssewankambo 2, Marco Weymans (46) 1, Rewan Amin (72) 3, Charlie Colkett 2, Curtis Edwards 3, Jamie Hopcutt 4, Dino Islamovic 4. Ersättare: Alhaji Gero (46) 4, Tesfaldet Tekie (72) 2, Sam Mensiro (90) betygssätts ej.

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Lars Larssons Tankar
16 Maj 2019 klockan 08:05 av Haldo Jonsson
 

”Att ta någonting för givet kan många gånger leda till felaktiga slutsatser med påföljande inkorrekta handlingar. Detta blev uppenbart för mig när Hammarby spelade mot ÖFK häromkvällen. Det är dock inte själva matchen jag då åsyftar, utan en annan händelse.
Jag går i stort sett på alla bortamatcher som ÖFK spelar, och som ligger inom en enkelresa med bil på max två timmar från Stockholm. Måndagen den 14/5 var inget undantag. Då var jag och min sambo på matchen mellan Hammarby och ÖFK på Tele2 Arena. Tyvärr en trist historia för inbitna ÖFK- supporters, såsom vi är. Det skulle dock visa sig bli ytterligare ett trist inslag denna afton, förutom själva matchresultatet. En händelse som skulle förmörka kvällen för oss.

Jag och Hammarbys materialförvaltare, Anders Biten, är nära bekanta sedan 45 år tillbaka. Vi umgås privat, även om vi i dagsläget supportar olika lag i Allsvenskan. Han brukar bjuda mig och min sambo på VIP- biljetter till varje match på Tele2 Arena, när Hammarby möter ÖFK. Något som jag och min sambo tacksamt tagit emot. Den 14/5-2019 var inget undantag. Däremot blev det, denna gång, i slutändan en udda och lite obehaglig upplevelse.

Vi kom till arenan 1,5 timmar innan match och gick till VIP- ingången för att hämta våra biljetter. Väl uppe vid biljettutlämningen nämnde jag mitt namn. Kvinnan bakom disken frågade om vi var Östersunds - supporters, varvid jag givetvis svarade ja. Hon tog då fram två biljetter och sa att det redan kommit två personer. Jag reagerade inte nämnvärt på det, eftersom Anders Biten vid flera tillfällen tidigare utgivit biljetter till andra förutom oss.

Väl på plats i restaurangen finner vi inte, på våra anvisade platser, några andra personer överhuvudtaget. Däremot kommer det snart fram en kvinna, från en annan plats, och presenterar sig som styrelseledamot i ÖFK. Trevligt tänkte jag, men började faktiskt känna mig lite som i en Kafka roman. Vad är det som sker? Det verkade nämligen som hon visste att det satt Östersunds supporters på just våra platser. Kanske inget konstigt eftersom våra rödsvarta halsdukar var väl synliga. Jag skakade dock av mig dessa funderingar och intalade mig att, tillsammans med min sambo, njuta av stunden. Så sker också intill att kvinnans sällskap, i form av en man, kommer fram och anklagar oss för att orättmätigt och felaktigt kommit över biljetter, som vi rimligtvis inte borde ha rätt till. Jag förklarar då, hur det gick till när vi fick biljetterna. Han återgår då till sitt kvinnliga sällskap.

När matchen börjar söker vi oss till våra platser på läktaren, bara för att konstatera att vi hamnar direkt invid mannen som anklagat oss och kvinnan som är styrelseledamot i ÖFK. Mannen vänder sig till mig och upprepar sina anklagelser vid flera tillfällen. I pausvilan bestämmer jag mig för att utreda det hela och uppsöker biljettutlämningen.

Det visar sig då att det finns tre ej uthämtade biljetter till Lars Larsson. (Visserligen var det bara två vi kommit överens om). Jag konstaterar nu, att jag alltså har fått biljetter, som var avsedda för andra. I den stunden undrar jag givetvis om de, som biljetterna var avsedda för, nu har missat matchen. På den punkten får jag inget besked av personalen, men de tar på sig hela skulden för det begångna felet. Vi byter biljetter till de jag skulle ha haft från början.

När jag dagen efter berättar för Anders Biten om händelsen, så informerar han mig, att han har fått reda på incidenten. Han säger också att det hos alla allsvenska lag, vid varje hemmamatch, alltid finns ett antal reserverade VIP- biljetter avsedda för bortalaget. Det var just sådana vi fick två av. Anders berättar också att han inte vet om det de facto är någon som drabbats. Det är ju inte alltid dessa biljetter nyttjas, säger han, men hade det varit så borde det blivit känt för honom. Dessutom hade, i så fall, personalen säkert löst det problemet. Beskedet lugnar mig lite.

Kvällens match slutar alltså både med ett förkrossande nederlag för ÖFK och det i kombination med en synnerligen tråkig händelse för mig och min sambo. Jag kan stå för om jag gjort något fel, men i detta fall fanns inget uppsåt, utan det är ett antal olyckliga händelser som inträffar.

Vad lär vi oss av detta? Jo, att inte ta något för givet. Hon som lämnade ut biljetterna gjorde sannolikt ett felaktigt antagande, trots att jag lämnade mitt namn. Detta eftersom hon lämnade ut biljetter jag inte skulle ha fått. Mannen som anklagade oss för att ha lurat till oss biljetterna, gör också ett antagande, utan att vilja ta reda på situationens bakgrund. Visserligen, vilket senare visade sig, så hade vi fått fel biljetter, men att vi lurat till oss dem är knappast korrekt. Det stör mig också, att jag fortfarande inte vet vilken roll i ÖFK, mannen i styrelseledamotens sällskap har.”

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Det här är inte mod, det är korkat!
15 Maj 2019 klockan 00:13 av Agne Svärd
 

Jag är så fräck att jag lånar det Muamer Tankovic, en av många Hammarbyhjältar den här kvällen, sa i Cmore-intervjun direkt efter matchen:
”Fan, va naiva ÖFK var. Dom skadade sig själva!”
Läs det sista gärna en gång till: ”Dom skadade sig själva!”

Precis så var det den här trista kvällen på Tele2 arena i Stockholm. Hammarby körde över ÖFK i 90 minuter, vann med 4–0 och strimlade ÖFK:s idé att spela fotboll i så små bitar att ingenting blev kvar.
Absolut ingenting!
Nu måste Ian Burchnall sätta sig vid skrivbordet och hitta plan B. Plan A fungerar inte längre, det har vi sett hela den här våren (med några få undantag). ÖFK är sönderlästa och har heller inte den kvalitet på spelarna som erfordras för det här spelet, till och med division 1-laget Karlstads BK klarade av att pressa sönder lagets uppspelsmodell vid cupfiaskot i februari.
Hammarby hjälpte oss alla att förstå det vi tidigare sett men så många har blundat för.
Burchnall och hans stab måste i alla fall försöka att hitta ett seriöst alternativ.

Låt vara att ÖFK aldrig fick chansen den här gången; Tom Pettersson klev snett redan efter 30 sekunder och tvingades till behandling utanför planen (för att sedan utgå) och med en man mer passade Hammarby på att panga in 1–0 (Jeppe Andersen) redan i den tredje minuten när ÖFK-skutan var helt utan styrning. Nio minuter sedan dribblade Charlie Colkett och Tesfaldet Tekie till det centralt utanför eget straffområde och en frispelad Vidar Örn Kjartansson sköt 2–0 förbi Sixten Mohlin. Och riktigt illa blev det efter en halvtimmes spel då Sixten Mohlin, Tesfaldet Tekie och Charlie Colkett spelade med för små marginaler (också centralt) och Nikola Djurdjic kunde trycka in 3–0.
Visst, domaren Kristoffer Karlsson missade den uppenbara frisparken när Charlie Colkett förlorade bollen men det var precis som Tankovic påpekade:
”ÖFK skadade sig själva!”
Matchen var över redan där och då, den återstående timmen bara en ren formalitet (och 4–0 på straff, Tankovic).

Jag har, trots det enorma framgångståget, vid ett antal tillfällen efterlyst alternativ till jiddrandet kring det egna straffområdet i uppspelsfasen (alltså även under Potter-tiden) men ofta blivit tillrättavisad av klubbens rättrogna som aldrig vill, eller vågar, ifrågasätta ÖFK:s sätt att tänka och spela. Detta trots att man straffats så många gånger med baklängesmål som följd.
Jag gjorde det senast i lördags när Tesfaldet Tekie snurrade till det vid Häckens ledningsmål. ÖFK-tränaren Ian Burchnall pratade då om att man måste fortsätta att visa mod trots att det sker ett och annat misstag.
Men det inte det som det här handlar om. Jag har, som jag skrev, inga som helst problem med att ÖFK:s spelare tar risker, det hör till fotbollens väsen. Men risktagandet måste ske högre upp i banan, inte centralt utanför det egna straffområdet utan täckning.
Det är inte att visa mod. Det är att vara korkad! Och på den här nivån kommer straffet omedelbart.
Och alla ni som tidigare inte har förstått kanske gör det efter den här kvällen; Hammarbys 2–0, 3–0 och det som ledde till straffen som gav 4–0, var frukten av modigt men dåligt utfört passningsspel i fel del av planen.
”ÖFK skadade sig själva!”
Tankovic ord kommer att mala i mitt huvud ända tills jag somnar, förmodligen hela natten. Analysen är klockren, det kan inte sägas bättre.
Om jag har några förhoppningar på förändringar?
Skulle inte tro det!
Men jag kommer att fortsätta att påpeka det uppenbara övermodet, det kan ni lita på...

***
Här är några funderingar;
# För bara några veckor sedan (efter bortamötet mot AFC Eskilstuna) skrev jag om ÖFK:s yrvakna sätt att inleda matchen, spelarna verkade inte vara på hugget när domaren blåste igång spelet. Vad ska man då säga efter starten mot Hammarby? ÖFK gjorde inte många rätt under den första kvarten, gjorde man några överhuvudtaget? En sådan här hönsgård gör mig förbannad och besviken. Det ska inte, på den här nivån, se ut som att alla har tappat såväl kartan som kompassen när man kommer ut till spel.

# Samtidigt som ÖFK ska ha all kritik i världen så måste man även hylla Hammarbys sätt att spela de första 45 minuterna. Då handlade det om en total överkörning. I den andra vara det bara en vanlig överkörning, även när man tvingades spela med tio man sedan Simon Sandberg tappat huvudet efter en duell med Marco Weymans och blivit utvisad. Jag satt bara och hoppades att eländet skulle ta slut så fort som möjligt.

# Dagens i särklass bäste ÖFK-are spelade i Hammarby – Dennis Widgren!

# Jag skrev efter lördagens match på Jämtkraft att det blir bra flyt när Stefan Johannesson dömer, även om han tillåter rätt tuffa tag så är jag trygg att han tar matchen i mål på ett bra sätt. Med kvällens domare, Kristoffer Karlsson, är det precis tvärtom, det kan bli lite hur som helst. Misstag som när Colkett kapades bakifrån i samband med 3–0-målet får bara inte hända i vår högsta serie.

# Tom Pettersson skadad och Thomas Isherwood avstängd efter sin tredje varning. Ian Burchnall fått hitta ett nytt mittbackspar till måndagens hemmamatch mot Örebro.

# Curtis Edwards var tillbaka efter sin knäskada, det är segt virke i den grabben, och fick priset som bäste ÖFK-are. Det var han inte värd, ingen ÖFK-spelare skulle ha fått något pris den här kvällen. Det insåg nog även Edwards som snyggt skänkte den vackra blomsterbuketten till en av alla ÖFK-supportrar som åkt den långa vägen till Stockholm för att bevittna käftsmällen!

Till sist, här är ÖFK-betygen; Sixten Mohlin 1, Noah Sonko Sundberg 1, Thomas Isherwood 1, Tom Pettersson (3) betygsätts ej, Isak Ssewankambo (56) 1, Charlie Colkett 1, Curtis Edwards 1, Tesfaldet Tekie 1, Ludvig Fritzson 1, Dino Islamovic (77) 1, Jamie Hopcutt 1. Ersättare: Ronald Mukiibi (3) 1, Marco Weymans (56) 1, Alhaji Gero (77) 1.
Det är bara att bryta ihop och komma igen mot Örebro, förhoppningsvis med nya alternativ att spela upp bollen...

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
ÖFK studsade tillbaka i säsongens bästa match
11 Maj 2019 klockan 21:54 av Agne Svärd
 

ÖFK studsade tillbaka prestationsmässigt när man spelade 1–1 mot Häcken i en riktigt bra fotbollsmatch på Jämtkraft arena. Detta alltså jämfört med insatsen förra söndagen i Kalmar även om resultatet och utdelningen då blev densamma.
Det är ingen tvekan om att ÖFK årgång 2019 trivs betydligt bäst på hemmamark, åtminstone så här långt. Två segrar och två oavgjorda gör att man fortfarande finns med i det gäng klubbar som jagar högst upp i den rekordjämna tabellen. Nu gäller det att ta med sig det här spelet till Tele 2 och tisdagens bortamöte mot Hammarby, underlaget blir i alla fall ungefär detsamma...
Matchen mot Häcken påminde för övrigt ganska mycket om ÖFK:s hemmamöte mot Elfsborg för några veckor sedan. Samma struktur med två lag som satte passningsfotboll och viljan att anfalla i förarsätet, dessutom med samma utgång. 1–1, eller i varje fall delad pott, är för övrigt ett ytterst gångbart resultat i Allsvenskan den här våren.

Ian Burchnall tvingades dribbla en del med sin uppställning till den här matchen både när det gäller spelare och formation jämfört med matchen mot Kalmar FF. Hosam Aiesh (baksida lår, kan vara tillbaka på tisdag) och Curtis Edwards (knäskadad på torsdagsträningen, osäkert med omfattningen) var inte disponibla, dessutom hamnade Sam Mensiro på bänken när fyrabackslinjen blev en trebackslinje.
In från start kom nu Marco Weymans, Ludvig Fritzson och Thomas Isherwood. Den sistnämnde tog plats mitt i trebackslinjen med Noah Sonko Sundberg och Tom Pettersson på varsin sida, Weymans blev wing back till vänster medan Isak Ssewankambo hade samma uppgift till höger.

Det här ger ett ganska defensivt anslag och så blev det också i praktiken när vi i långa stunder fick se en fembackslinje, Det var dock en absolut nödvändighet när Häcken kopplade på sina offensiva maskiner där man attackerade med väldigt mycket folk, både på bredden och centralt. Det nykomponerade ÖFK-försvaret var osynkroniserat i inledningen, gästerna fick sina chanser men Sixten Mohlin i ÖFK-buren visade flera gånger att den starka insatsen nere i Kalmar inte var en engångsföreteelse även om han inte behövde visa hela sitt register den här gången för att hålla tätt.

Men. Varken bra målvaktsspel eller fem man i försvarslinjen var tillräckligt när Tesfaldet Tekie snurrade till det mitt i den första halvleken. Fram till dess hade Tekies fräcka spel i uppspelsfasen varit lyckat. Men när han försökte lura Daleho Irandust gick det fel, jättefel. Irandust snodde bollen av en snopen Tekie, skickade fram den till Alexander Jeremejeff och Sixten Mohlin var chanslös, 0–1.

Det är ju egentligen ett förfärligt onödigt baklängesmål men vi har sett det tidigare och kommer att få se det även framöver. ÖFK tar gärna en smocka för att själv kunna kunna dela ut två, själva kallar man det för mod och att det ligger i deras DNA. Jag gillar det inte, jag har inget emot att man tar risker men enligt min mening ska de inte tas framför eget straffområde utan täckning bakåt.
Risktagandet ska ske högre upp i banan!
Nåväl, ÖFK kom snabbt tillbaka i matchen, kvitterade två minuter senare då Thomas Isherwood nickade in kvitteringen på hörna och levererade sedan sin bästa fotboll för den här våren fram till paussignalen!
Den delen av matchen tror jag att alla på plats (nästan 5.000) gillade skarpt!

Den andra halvleken blev inte lika bra, åtminstone inte från hemmalagets sida. Häcken hade initiativet under större delen, ÖFK hade helt enkelt inte kraft att attackera på samma sätt som första 45 med undantag från en kort period mitt i halvleken.
Men Häcken, som med den här poängen gick upp i en tillfällig serieledning, saknade spets i sina attacker samtidigt som ÖFK bjöd på ett ytterst uppoffrande arbete i området framför Sixten Mohlin.

Här är några noteringar;
# Dagens ÖFK-spelare var Thomas Isherwood som nu var tillbaka i startelvan. Isherwood fick spela de tre första matcherna (AIK, Falkenberg och Malmö FF) och i mina ögon gjorde han flera starka insatser och blev dessutom matchvinnare när han skickade in 3–2-bollen mot Falkenberg. Men därefter har Isherwood tillbringat sin tid på avbytarbänken, för mig obegripligt men det kan finnas en anledning som jag inte har en susning om... Nu levererade han åter en försvarsinsats med massor av power, inte minst när Häcken kopplade greppet i andra halvlek. Då såg han ut att vara överallt med sitt långa ben. Dessutom blev Isherwood poängräddare med sin målnick!

# Sixten Mohlin har fått en lysande start i Aly Keitas skadefrånvaro. Den här gången var räddningarna inte lika spekulativa som i debuten. Men de var bra och dessutom klarade han luftspelet betydligt bättre än i söndags. Däremot är Mohlin inte lika bra som Keita med fötterna, det får ÖFK-ledningen försöka lura i någon annan än mig!

# Noah Sonko Sundberg levererar starka insatser varje gång den här våren. Även i dag!

# Marco Weymans gjorde debut som startspelare, spelade en dryg timme, och gav ÖFK en ny dimension på sin vänsterkant. Men matchtempot finns inte ännu, det blev uppenbart när tröttheten kom smygande.

# Charlie Colkett gjorde sin bästa match så här långt i ÖFK-dressen. Passningsfoten (den vänstra, naturligtvis) var välriktad; svepande crosspassningar, högerhörnan som gav 1–1 och en lurig frispark som ställde Häckenförsvaret men smet på fel sida om Peter Abrahamssons högra stolpe. Bland annat!

# Tesfaldet Tekie var piggare än på länge, hade bättre klipp i steget och bjöd på många tekniska finesser. Dessvärre också baklängesmålet!

# Dino Islamovic, Jamie Hopcutt och Ludvig Fritzson bidrog alla med stort jobb men hade svårt att ta sig igenom gästernas försvarslinje. Islamovic och Fritzson kom aldrig till avslut, det gjorde Hopcutt men hans bollträff var inte den bästa när möjligheterna dök upp.

# Den uppmärksamme har förstås redan noterat att ÖFK:s kvitteringsmål kom på en hörna. Just det, en hörna! (Nog sagt...)

# Det blir nästan alltid bra flyt i matcherna när Stefan Johannesson är domare. Tack för det och för insatsen i stort!

# Till sist, här är alla ÖFK-betygen (skala 1–6): Sixten Mohlin 4, Noah Sonko Sundberg 4, Thomas Isherwood 5, Tom Pettersson 4, Isak Ssewankambo 2, Charlie Colkett 4, Tesfaldet Tekie 4, Marco Weymans (63) 3, Ludvig Fritzson (69) 2, Dino Islamovic (77) 3, Jamie Hopcutt 3. Ersättare: Ronald Mukiibi (63) 2, Rewan Amin (69) 2, Alhaji Gero (77) 2.

 
Det finns 12 kommentarer att läsa.

 
Fortsatt tätkänning efter ångestmatchen i Kalmar
5 Maj 2019 klockan 21:23 av Agne Svärd
 

Phu, pust, stön, stånk och suck ... vilken ångestmatch det blev när ÖFK kämpade till sig en poäng mot Kalmar FF på söndagseftermiddagen.
1–1 och fortsatt tätkänning, visst. Men efter det här väntar jag bara på att ÖFK åker rutschkana utför i tabellen. Det här räcker inte, det vågar jag påstå trots den poängmässigt bästa starten hittills i Allsvenskan. Man kan inte leva en hel säsong på tur i kombination med fantastiskt målvaktsspel.
Det har gått så här långt, tack för det. Men inte i längden, inte en chans!

ÖFK och spel på riktigt gräs har länge varit ett omdebatterat ämne. Efter insatsen på Guldfågeln arena finns det all anledning att återigen ta upp den diskussionen. Nu spelade man fotboll i knappt två minuter. Men efter Dino Islamovic tidiga ledningsmål (vackert anfall med en offensiv brytning av Charlie Colkett, pass till Jamie Hopcutt, vidare till Islamovic och i nät efter ett klassavslut från 17 meter) försvann all struktur, all organisation, ja, i princip det mesta som man kan begära av ett allsvenskt lag.
Kvar blev timmes kvalificerad hönsgård och ett fantastiskt linjespel av Sixten Mohlin i hans allsvenska debut i ÖFK-målet (ersatte fotskadade Aly Keita) innan det rättade till sig något i matchens slutskede.
Inte ens valet av skor på fötterna blev rätt för ÖFK den här gången. För det kan väl inte ha varit så att det var halkigare där ÖFK-spelarna sprang än där hemmalagets spelare tog sig fram...? Jag vill i varje fall inte tro det.

Det här var en match där det mesta hände, det var länge sedan mitt anteckningsblock var så fullklottrat. Det var målchans på målchans, det riktigt grinigt efter många tuffa dueller och hårda ord, det var nio varningar (fyra till Kalmar, fem till ÖFK).
Och även om ÖFK hade ett antal möjligheter (sammanlagt tio avslut och det är ganska mycket när man blir så avklädd som man nu blev) var det mest i området kring Sixten Mohlin det hände. Ja, det kändes i långa stunder som det var Kalmar FF mot Sixten Mohlin. Det blev 25 hemmaavslut innan domaren Martin Strömbergsson blåste eld upphör.
Här är ett axplock från den första halvleken:
# 3:e min: Maxwell skjuter, Mohlin räddar.
# 6:e min: Måns Söderqvist förlänger inspel från höger, Mohlin räddar.
# 8:e min: El Kabir skjuter utanför.
# 10:e min: Isak Magnusson skjuter över efter hörna.
# 12:e min: Agardius skjuter hårt med vänstern, Mohlin räddar, Söderqvist får nästa chans men Kalmar får nöja sig med hörna.
# 15:e min: Mohlin visar fina fötter när han dribblar bort El Kabir...
# 26:e min: Mohlin vinner åter mot El Kabir, den här gången räddar han Kalmarspelarens pärla – via ribban...
# 38:e min: Maxwell skjuter i stolpen.

Som ni alla förstår, Mohlin hade en svettig debut i ÖFK-dressen. Och det var 45 minuter kvar och det skulle se ungefär likadant ut, åtminstone en bra bit in i den andra ronden...
Redan efter 22 sekunder av andra halvlek tvingades Sixten Mohlin till en kanonräddning på ytterligare ett El Kabir-avslut.
Men strax därefter fick Mohlin kapitulera när Fidan Aliti (efter ännu en hemmahörna) pricksköt 1–1 uppe i ÖFK-målvaktens högra kryss. Där var Mohlin utan chans.

Men det är väl lika bra jag fortsätter:
# 54:e min: Maxwell nickar strax utanför.
# 55:e min: El Kabir skjuter utanför.
# 60:e min: Kalmar får straff, Romario skjuter till höger men Mohlin gör en strålande räddning!
# 68:e min: Romario får ny chans sedan Mohlin missat i luften. Målet är vidöppet men då vräker sig Sonko Sundberg fram och räddar Kalmarspelarens skott!
# 70:e min: Aliti nickar men Mohlin gör ytterligare en mycket kvalificerad parad.

Där och då rann energin ur hemmalaget och sista 25 (20 plus fem övertidsminuter) behövde Sixten Mohlin inte anstränga sig speciellt för att freda sin bur från ettriga Kalmarattacker. Spelet jämnade ut sig och det var snarast Mohlins kollega i hemmaburen, LuKas Hägg Johansson, som sattes på prov, framförallt från några vassa ÖFK-attacker på vänstersidan där Marco Weymans fick hoppa in i slutskedet och därmed har belgaren också gjort allsvensk debut för ÖFK.

Här är några noteringar;
# Som ni förstår var Sixten Mohlin dagens ÖFK-lirare. Jag ger 6 i betyg, men bara för hans spel på linjen. Totalbetyget stannar dock på en 5:a då jag drar av en pinne för hans svaga insatser i luftduellerna och för det inte alldeles imponerande spelet med fötterna (även om dragningen av El Kabir var både fräck och läcker...). Jag är snäll och sätter det på kontot för bristande matchvana; själv har jag inte sett honom sedan träningslägret i Spanien (i början av februari!) och jag tror inte att de ”hemliga” träningsmatcherna mot Ytterhogdal en månad senare gav speciellt mycket matchträning.

# Med den här insatsen toppar Sixten Mohlin målvaktsligan hos Sofascore.com. Aly Keita ligger trea, fortfarande bäst av ”förstemålvakterna”. Där har ni den största förklaringen till ÖFK:s fina start, poäng- och tabellmässigt. (Men som alla vet, även målvakterna tillhör laget...).

# När Mohlin inte klarade av att stoppa hemmaattackerna fick han fantastisk hjälp av mittbackarna Noah Sonko Sundberg och Tom Pettersson. Snacka om att offra sig för laget, högt och lågt, Sonko och Tom P fanns överallt!

# På kanterna var det uselt hela vägen; Sam Mensiro och Hosam Aiesh till höger, Isak Ssewankambo och Jamie Hopcutt till vänster. Mensiro stod mest som en reklamskylt på sin högerbacksplats och vägrade konsekvent att hjälpa till med uppspelen och framför honom fick Aiesh knappt låna bollen den här gången. Ssewankambo kom ständigt fel när han skulle försvara och Hopcutt hade en sådan där dag när det mesta gick helt fel och som han faktiskt har alldeles för ofta. Insatsen mot Helsingborg i måndags måste ha varit ett undantag, bevisa mig gärna, Jamie!

# På mitten vägrade Charlie Colkett att löpa över några större ytor, arbetsområdet var ytterst begränsat. Han gjorde även en nybörjartavla i förspelet till Kalmars kvitteringsmål när han skulle nicka bort en ganska enkel boll (efter Sixten Mohlins kraftlösa utboxning) och placerade den mitt i skottsektorn. Samtidigt spelade Tesfaldet Tekie juniorfotboll och när han fick världens chans att ge ÖFK ledningen med 2–1 i den 57:e minuten hade han bara laddat puffran med lösplugg. De här två måste höja sin nivå där till den kapacitet som jag vet att de har. Det är dags nu, i varje match!

# Det här gjorde nu Curtis Edwards uppgift i stort sett omöjlig. Det spelade ingen roll mycket han sprang och hur han sökte möjliga passningsvägar. Ytorna blev för stora att täcka och alternativen att hitta en medspelare att spela bollen till var sannerligen inte många. Men å andra sidan; Edwards betyg dras ned av hans klumpiga fällning av Isak Magnusson som gav Kalmar straff och möjligheten att vinna matchen.

# Marco Weymans gjorde ett fint intryck när ersatte Sam Mensiro i den 62:a minuten även om rosten avslöjades i några situationer. När Weymans hittar matchformen (må den komma så fort som möjligt) kommer ÖFK att ha ett hot även till vänster!

# Dino Islamovic gjorde åter ett snyggt mål, tredje matchen i rad, och bär just nu det mesta av ÖFK:s anfallsspel. Men efter den lyckade starten på matchen tappade Dino sitt fokus och ägnade alltför stort intresse åt att gruffa med sina motståndare. Det brukar sällan vara någon framgångsväg. Men ingen kan klaga på hans arbetsinsats!

# Här är dagens ÖFK-poäng (skala 1–6); Sixten Mohlin 5, Sam Mensiro (62) 1, Noah Sonko Sundberg 4, Tom Pettersson 4, Isak Ssewankambo 1, Charlie Colkett 2, Tesfaldet Tekie 2, Curtis Edwards 3, Hosam Aiesh (71) 1, Dino Islamovic (89) 3, Jamie Hopcutt 1. Ersättare: Marco Weymans (62) 3, Ludvig Fritzson (71) 2, Alhaji Gero (89) spelade för kort tid, betygsätts ej.

# Till sist; ÖFK-managern Ian Burchnall hade inte sin bästa dag som matchcoach, definitivt inte. Det är nog heller inte hans bästa gren. Efter det som hände i den första halvleken skulle Burchnall naturligtvis ha agerat redan i paus. Bristen på organisation fick nu fortgå ytterligare en halv halvlek innan han gjorde sin första drag (Mensiro ut/Weymans in). Det förändrade matchbilden. Men å andra sidan; Burchnall har ju en hel stab av medarbetare runt sig och någon borde väl ha haft idéer som kunnat bryta hemmalagets kraftfulla övertag. Här blir betyget definitivt en etta!

 
Det finns 11 kommentarer att läsa.

 
Lars Larssons Tankar
4 Maj 2019 klockan 15:38 av Haldo Jonsson
 

"ÖFK.s publikssnitt på Jämtkraft Arena efter de tre inledande hemmamatcherna är i år (2019) 4.206 åskådare. Med det ligger ÖFK på 14:e plats bland de allsvenska lagen. 2018 hade ÖFK ett publiksnitt på 6.088, och det efter att alla femton hemmamatcherna var spelade. Lag såsom Örebro, Häcken, Sirius och Sundsvall hade sämre publiksiffror än ÖFK. Det hela resulterade i en åttonde plats i 2018 års allsvenska publikliga. Visst är det, med det sagt, hittills en rejäl minskning jämfört med 2018 års siffror. 2018 visar dock att det finns minst den publikpotentialen.

Vad det beror på kan givetvis diskuteras. Arsenal matcherna och draget kring spelet i Europa League hade säkert sin betydelse, men jag skall försöka ge ett litet udda perspektiv på ÖFK:s publiksiffror. Det hela kanske kommer att verka lite väl akademiskt för vissa, så de som inte gillar sådant kan sluta läsa här.

Det finns en indelning av Sverige i så kallade FA-regioner:
”En funktionell analysregion (FA-region) är en region, inom vilken människor kan bo och arbeta utan att behöva göra alltför tidsödande resor.

Indelningen i FA-regioner är främst tänkt att användas
vid regionala analyser. En FA-region består av en eller flera kommuner och
baseras i grunden på arbetspendling över kommungräns, Den baseras även på
ett antal antaganden som härleds från historisk utveckling och
framtidsprognoser. Den senaste indelningen som gjordes av Tillväxtanalys
år 2015 delar in Sverige i 60 FA-regioner. Denna indelning är tänkt att kunna
användas under cirka 10 år.

FA-regionindelningen är huvudsakligen baserad på en
prognos av hur SCB:s lokala arbetsmarknaderlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster
kommer att utvecklas fram till år 2025. SCB:s statistiska indelning i lokala
arbetsmarknader (LA) revideras varje år.” Källa: www.tillvaxtverket.se

Jag utgår från FA-regioner i mitt följande resonemang därför att det knyter samman en population som pendlar till arbeten och service. Rimligtvis borde det fungera på att kalkylera möjlig publik för ÖFK eller åtminstone att jämföra ÖFK:s publik med andra allsvenska lags publik i deras FA-regioner.

Östersund tillhör medelstora FA-regioner och utgör en egen FA region med följande population (2016):
Östersund 107.861
Snitt 2018 = 6.088. Snitt 2019 (omg 6) = 4.206

Några andra FA regioner med lag i Allsvenskan är:
Stockholm, 2.743.556, inklusive Uppsala. Hammarby+AIK+DIF+Sirius.
Snitt 2018 = 63.784. Snitt 2019 (omg 6)= 65.708 (inkl ett derby)
Göteborg, 1.199.348, inklusive Falkenberg. IFK+Häcken+Falkenberg (1)
Snitt 2018 = 15.950. Snitt 2019 (omg 6) = 22.551
Malmö, 1.167.939, inklusive Helsingborg (1)
Snitt 2018 = 25.857. Snitt 2019 (omg 6) = 26.688

Norrköping, 453.763
Snitt 2018 = 9.172. Snitt 2019 (omg 6) = 10.686
Örebro, 258.826
Snitt 2018 = 5.594. Snitt 2019 (omg 6) = 9.512
Borås, 157.822
Snitt 2018 = 6.433. Snitt 2019 (omg 6) = 5.730
Sundsvall, 151.510
Snitt 2018 = 4.312. Snitt 2019 (omg 6) = 4.362
Eskilstuna, 148.022 (1)
Snitt 2018 = 3.111. Snitt 2019 (omg 6) = 3.111
Kalmar, 143.663
Snitt 2018 = 5.104. Snitt 2019 (omg 6) = 5.112

1 = Publiksnittet 2019 för nykomlingarna (omg 6) använt för 2018.

Jag har valt att jämföra ÖFK:s publiksiffror 2018 och hittills 2019 med FA-region Stockholm, Norrköping och Sundsvall. Dessutom har jag tagit hänsyn till respektive FA regions population och fått fram följande resultat. Det vill säga hur stor andel av populationen som utgör fotbollspublik. Det bör också noteras att populationssiffrorna är från 2016 och används både 2018 och 2019 nedan. Det statistikfel som följer av detta har jag valt att acceptera, eftersom resultaten nedan skulle ge lägre procentandel i växande regioner. Något som de flesta av dessa är.

I FA region Stockholm representerade fotbollspubliken 2018; 2,32 %. För 2019 är siffran: 2,39 %
I FA region Sundsvall representerade fotbollspubliken 2018; 2,85 %. För 2019 är siffran: 2,88 %.
I FA region Östersund representerade fotbollspubliken 2018; 5,64 %. För 2019 är siffran: 3,90 %

Sammanfattningsvis är publikandelen fortsatt hög i FA region Östersund jämfört med motsvarande region i Stockholm och Sundsvall. Bara Borås och Kalmar är i samma nivå som Östersund under 2019.
Med andra ord är det svårt att påstå att publiksiffran i år är dålig. Däremot vet vi ju hur det var 2018, så det finns en potential ytterligare trots att den nuvarande situationen är fortsatt konkurrensmässig med utgångspunkt från denna jämförelsemetodik.

Vi skall inte misströsta, men vi skall bli fler på matcharenan. Jag kommer åtminstone på hemmamatchen mot Häcken att vara på Jämtkraft Arena och hjälpa upp publiksiffran, fast jag är bosatt i Stockholm."

 
Det finns 6 kommentarer att läsa.

 
Toppen, men här finns mer att hämta
30 April 2019 klockan 00:34 av Agne Svärd
 

3–0-seger mot Helsingborg, i topp av tabellen tillsammans med tre andra lag efter sex spelade omgångar och bästa starten i Allsvenskan, någonsin.
Klart att det finns mycket att glädja sig över för alla som gillar ÖFK denna måndagskväll i slutet av april 2019.
Men, utan att på något sätt vara kaxig eller ta till överord. Visst finns det mer att plocka ur det här manskapet.
Åtminstone om man tar måndagskvällens match som måttstock.
# Mycket var bra, speciellt i första halvlek.
# Vi fick se tre snygga mål, igen.
# Försvarsjobbet kan ingen klaga på. Och som jag skrev senast i onsdags efter 1–0-triumfen i Eskilstuna; en hållen nolla är alltid en hållen nolla!

Men, och det är lika bra att jag tar det på en gång: Stundtals var passningsspelet inte alls i den klass som man kan kräva (Tom Pettersson och Tesfaldet Tekie var de största syndarna, det var många missade uppspel i första ronden) och energin i hela laget gick ned ett par hack för mycket i den andra halvleken för att passa min smak.
Dessutom: Helsingborg var den här kvällen en riktigt tam motståndare, det borde vi alla kunna vara överens om. Många passningsskickliga spelare, absolut, men ingen spets i närheten av ÖFK:s straffområde. Det var helt enkelt inte skåningarnas kväll, stökigt inför matchen och det centrala mittfältet utslaget av skador redan efter en halvtimma.

Nåväl; ÖFK-tränaren Ian Burchnall gladde sig speciellt över insatsen första 45 minuterna (”bland de bästa halvlekar vi gjort sedan jag kom till klubben”) och det är klart som fanken att han ska vara nöjd med lagets tredje fullpoängare i årets serie och dessutom absolut tätkänning.
Burchnall hade gjort tre förändringar i startelvan sedan Eskilstunamatchen; Jerell Sellars och Ravel Morrison var borta på grund av skador, Hosam Aiesh och Charlie Colkett in i deras ställen och dessutom fick Thomas Isherwood stiga åt sidan när lagkaptenen Tom Pettersson var tillbaka i spel. Om de förändringarna kan man säga att de slog väl ut; Colkett fyllde tomrummet efter Morrison när han från bakplan styrde mycket av den tidiga anfallsuppbyggnaden, Aiesh håller ju en helt annan klass än Sellars och ger alltid sina motståndarbackar full huggning även när han inte har sina bästa dagar (som nu) och när Tom Pettersson så småningom hittade rätt i spelet och var han precis den ”gamle” Tom när ÖFK-spelet risade ihop bitvis efter paus. Inte minst var ÖFK-kaptenen dominant i luften.

Här är några andra noteringar;
# Djurgården, Malmö FF, Elfsborg och ÖFK, alla på 11 poäng. Så ser topp-4 ut i tabellen, bara ett mål skiljer ettan och fyran. IFK Göteborg (som överraskande krossade AIK med 3–0) och Häcken jagar närmast med vardera 10 poäng. Den här utvecklingen var inte lätt att se för några veckor sedan...

# Dino Islamovic har nu gjort två klassmål på mindre än en vecka. En riktig vänsterpärla gav 1–0 och tre pinnar mot AFC Eskilstuna i onsdags, den här kvällen bjöd han på en språngnick när han förvaltade Jamie Hopcutts fina inspel till 2–0.

# Hopcutt hamnade också, till slut, i målprotokollet när han på övertid volleysköt 3–0 på Curtis Edwards långa inspel. Kul för Jamie som länge såg ut att han en sådan där kväll där det mesta blev ”nästan”.

# Även Isak Ssewankampo har nu gjort sitt första mål i ÖFK-dressen. Isak öppnade målskyttet efter 15 minuter då han pricksköt 1–0 förbi Helsingborgs målvakt Kalle Joelsson. Hosam Aiesh stod för passningen.

# Aiesh var för övrigt tveksamt startande. Fick testa ordentligt innan avspark innan han kunde lämna klartecken för spel. Fick vara med i 73 minuter men borde ha varit utbytt redan i paus. Dels med tanke på hans skadehistorik men dels också för hans prestation. En Aiesh utan speed när han ska göra sina dribblingar är faktiskt ingen bra fotbollsspelare, det är i varje fall min uppfattning.

# Tesfaldet Tekie blandade verkligen högt och lågt den här kvällen. Några tekniska nummer på mittplanen var rent briljanta, skottet i ribban högkalibrigt medan passningsspelet bitvis utan adress.

# Curtis Edwards hade en stark första halva men var ovanligt blek under stora delar av den andra. Vaknade till liv i slutet med några energifyllda löpningar och till sist även en målgivande passning.

# Tio rätt i min tippade startelva, Sam Mensiro fick starta i backlinjen, jag trodde på Thomas Isherwood. Men med nästan alla rätt får man vara nöjd!

# Nöjd är jag däremot inte med hörnorna som den här gången nästan samtliga var snabba och korta. Det gav absolut inte något. En lång däremot, då sköt Tekie i ribban och returen nickade Islamovic via Aiesh skalle sånär i mål men Joelsson gjorde en kanonräddning. Alltid något sa han som passerade Åmål...

Till sist, här är mina ÖFK-betyg (skala 1–6): Aly Keita 3, Sam Mensiro 3, Noah Sonko Sundberg 4, Tom Pettersson 4, Isak Ssewankambo 4, Charlie Colkett 4, Tesfaldet Tekie 3, Curtis Edwards 3, Hoasm Aiesh (73) 2, Dino Islamovic (85) 4, Jamie Hopcutt (93) 3. Ersättare: Ludvig Fritzson (73) 2, Alhaji Gero (85) och Henrik Bellman (93) spelade för kort tid, betygsätts ej.

 
Det finns 5 kommentarer att läsa.

 
Seger i kväll kan ge momentum
29 April 2019 klockan 14:23 av Agne Svärd
 

Alla matcher är viktiga, det kan vi alla vara överens om. Men vissa är faktiskt viktigare än andra. Som exempelvis ÖFK:s möte i kväll mot Helsingborg.
Tre poäng kan faktiskt ge ÖFK en form av momentum redan i den sjätte omgången; efter kvällens fyra matcher kan serien börja skikta sig. ÖFK slår Helsingborg och AIK vinner borta mot IFK Göteborg (två ”rimliga” resultat) och vi har fem lag (Djurgården, Malmö FF, Elfsborg, ÖFK och AIK) på 11 poäng och ett sjätte (Häcken) poängen efter.
Det skulle väl se trevligt ut, eller hur?
Men oavsett kvällens resultat; det kommer inte att skilja mer än sju poäng mellan första och sista lag efter sex omgångar. Anledningen till den jämna tabellen är naturligtvis alla oavgjorda matcher, 13 kryss på 44 spelade matcher så här långt.

***
Jag var, trots 1–0-segern mot AFC Eskilstuna i onsdags, kritisk mot ÖFK:s spel. Det kanske ni noterade... När jag sedan såg om matchen lugnade jag ned mig något, det kanske inte var fullt så illa som jag påstod direkt efter slutsignalen. Första halvleken såg väl ut som många andra den här våren, ett kontrollerat ÖFK-spel utan spets. Däremot var den andra halvan precis så dålig som jag först hävdade!
Anledningen till min negativa totalbild kan ha varit inledningen; under matchens första 70 sekunder fumlade ÖFK bollen över sidlinjen vid tre tillfällen (Dino Islamovic,Sam Mensiro och Isak Ssewankambo). Sånt kan jag få spunk av, det minsta man kan begära av professionella yrkesmän är fullt fokus från avspark!
Men oavsett; jag rekommenderar gärna att kolla om matcher när möjligheten finns. Då ser man att det aldrig är så dåligt som man påstår. Men heller aldrig så bra! (Det sistnämnde lät ju jättetråkigt...)

***
Om jag satt mina betyg efter ”omtitten” så hade Tesfaldet Tekie och Curtis Edwards fått en något högre siffra! I övrigt hade jag inte ändrat något.

***
Jag brukar med jämna mellanrum kolla hur spelarna betygsätts av sofascore.se (en av de sajter där man rent objektivt sammanställer en rad parametrar som mynnar ut i ett betyg på prestationen). Topp i ÖFK så här långt är målvakten Aly Keita. Han ligger trea i målvaktsligan, före sig har han bara Djurgårdens Tommy Waiho (som spelat två matcher) och Falkenbergs Johan Brattberg (en match). Keita har högsta snittbetyget av seriens ”förstemålvakter”! Peter Abrahamsson, Häcken, och Oscar Linnér, AIK, följer närmast.
Av ÖFK:s utespelare har Sam Mensiro (två matcher) högsta betyget så här långt, Ravel Morrison och Curtis Edwards (båda fyra matcher) ligger strax efter.
Allsvenskans bästa spelare efter sex omgångar, enligt sofascore.se, är Djurgårdens nye norrman på högerbacken, Aslak Fonn Witry. Trots att han fick sämsta betyget av banans samtliga aktörer i söndagens derby mot Hammarby!

***
Apropå derbyt på Tele2, domaren Andreas Ekberg hade nog tagit med sig en alldeles egen regelbok till den här matchen. Satan vad det small, det var fulspel i nästan varje duell! Ekberg delade ut sju gula kort. Men tydligen hade han lämnat det röda i omklädningsrummet, i varje fall fick vi inte se det trots att vi borde. Men kort sammanfattat; vi kan inte ha en nivå för Stockholmsderbyn och en annan för övriga matcher. Det funkar inte, vad har spelarna och vi som tittar på då att förhålla oss till?

***
Jerell Sellars ”drog en baksida” i onsdagens match i Eskilstuna och lårskadan var tydligen så pass omfattande att han ser ut att missa resten av vårsäsongen. Även Ravel Morrison tvingades kliva av i onsdags, kraftigt haltande efter en fotskada, och missar förmodligen kvällens match. Däremot kan vi räkna med att såväl Tom Pettersson som Hosam Aiesh är matchklara till kvällen.
Jag gissar på den här startelvan: Aly Keita – Isak Ssewankambo, Noah Sonko Sundberg, Tom Pettersson, Thomas Isherwood – Charlie Colkett, Tesfaldet Tekie, Curtis Edwards – Hosam Aiesh, Dino Islamovich, Jamie Hopcutt.

***
ÖFK:s hörnor är fortfarande lika usla som under Potter-tiden. För femtielfte gången; inåtskruvade och pressde mot den första stolpen (där ska Sonko, Tom P och Isherwood ta fighten). Svårare än så är det inte.

***
Till sist; söndagens mest intressanta fotbollshändelse i länet utspelade sig på facebook där förre ÖFK-ordföranden Rolf Lohse (för de historielösa, Lohse var mannen bakom hela ÖFK-projektet för snart 25 år sedan!) var ovanligt frispråkig (han har ju legat lägre än havsnivån om ÖFK sedan brytningen med Daniel Kindberg och klubben för snart tio år sedan) när han påtalade det orimliga i spelarnas vägran att tala med ÖP:s reportrar i samband med matcher. ”För att inte skada ÖFK ytterligare måste spelarna omgående sluta upp med sitt närmast pubertala beteende. Om inte detta sker måste styrelsen gå från tafatthet och handlingsoförmåga till handlingskraft och se till att relationen med ÖP normaliseras”, skrev ÖFK-grundaren bland annat.
Lohse har naturligtvis alldeles rätt. Det här är en strid som spelarna aldrig kan vinna och därmed skadas klubben för varje dag den pågår (det är bara att kolla det vikande publikintresset, hur mycket är det i minskade intäkter?). Det är bara att svälja de eventuella överord som använts, släppa på prestigen och uppträda professionellt.
Man behöver inte älska varandra. Men man måste acceptera varandras roller!
För övrigt skulle det vara ytterst intressant att höra Rolf Lohse (som bekant, advokat till yrket...) tala klartext om hela Kindberg-gate. Så här långt har han, mig veterligt, bara skickat iväg några implicita men välriktade giftpilar mot sin förre vapendragare, också det på facebook.
Då skulle vi också, förhoppningsvis, få veta vad som hände när Lohse bröt med Kindberg/ÖFK. Men det är kanske för mycket begärt, varken vi eller klubben behöver mer just nu!
Men tre poäng skulle sitta fint en sådan här kväll...

 
Det finns 7 kommentarer att läsa.

 
Lars Larssons Tankar
27 April 2019 klockan 08:53 av Haldo Jonsson
 

Vad saknas?

På måndag 190429 möter ÖFK Helsingborg på Jämtkraft Arena. Tittar jag på ÖFK:s nuvarande tabellplacering känner jag mig tillfreds, men jag undrar samtidigt om det är en nivå som kommer att bestå.

ÖFK har ju mött AIK, Malmö och Eskilstuna på bortaplan och tagit fyra poäng av nio möjliga. På hemmaplan är laget hittills obesegrat efter oavgjort mot Elfsborg och seger mot Falkenberg, vilket också ger fyra poäng, och sammanlagt åtta. Utan någon som helst bakgrundsanalys ser det ju ganska bra ut.

Visserligen har segrarna kommit mot två tippade bottenlag såsom Falkenberg och Eskilstuna. Betänker vi dock att Eskilstuna, i år, har slagit ut Malmö i Svenska cupen och att samma lag vann med 3-1 mot Göteborg i årets första allsvenska match, så skall vi kanske inte underskatta värdet av bortavinsten mot Eskilstuna. Falkenberg å sin sida har vunnit mot Örebro samt spelat oavgjort mot Sirius, förutom att de nästan tog poäng av Norrköping på bortaplan. Utifrån dessa resultat, så visar både Falkenberg och Eskilstuna åtminstone på nykomlingsiver i årets allsvenska. Jag tror nog ändå att båda lagen, i slutändan, får svårt att hålla sig borta från risken för nedflyttning.

Om jag istället fokuserar på ÖFK och hur laget numera spelar, så har några saker, jag tidigare efterlyst, förbättrats. Bland annat spelet i djupled. Visserligen på bekostnad av bollinnehav, men ändå har det varit värt det, anser jag. Risken att förlora bollen ökar ju ofta med ökat djupledsspel, men målchanserna och att hota motståndaren ökar ju också i normalfallet.

Viljan att ta skott utanför straffområdet är en kraftig förbättring hos laget. Mot Falkenberg gjordes ju samtliga tre mål från distans utanför straffområdet. Ett varierat anfallsspel oroar motståndaren, som då inte riktigt kan ana vad som skall hända i nästa moment.

Försvarsspelet över hela plan är ok. Har dock kvalitetsmässigt varierat i matcherna hittills. Här finns förbättringspotential. Många gånger har det varit situationer på planen där två ÖFK-spelare samtidigt attackerat en motståndare utan att vara medvetna om varandra. Ett stort riskmoment.

De största förbättringspotentialerna finns nog ändå i det offensiva spelet och då i den sista tredjedelen av planen. Varför har vi sällan någon spelare, som verkligen vill göra mål? Med det menar jag, någon som kan läsa vad som skall hända i nästa moment, och därför vara där när det händer och inte först konstatera vad som hänt för att agera. Då är det ofta för sent. En spelare i dessa positioner får ju även chansa. Jag har i match efter match konstaterat att vi sällan har någon spelare som stör motståndaren i positionen mellan straffpunkten och målområdet. Jag måste dock erkänna att viss förbättringspotential har skett. Nu finns det, åtminstone ibland, någon ÖFK-are i straffområdet som kan ta emot och agera på inspel. Tyvärr ofta i en position för nära mål, vilket underlättar för motståndarens målvakt att agera. En position längre från mål gör att målvakten tvekar att gå ut och agera samt skapar ytor framför målet.

Den absolut största förbättringspotentialen finns dock i de offensiva hörnorna. Utfallet, dvs andelen målhot, av dessa är katastrofalt dåligt och så var det även under Potters tid. Tyvärr har det inte blivit bättre. Jag tycker att uppställning och agerande vid offensiva hörnor är obegripligt. Ofta slutar en hörna med frispark för motståndaren eller att motståndaren rensar undan. ÖFK får ju många hörnor och att utnyttja den fördelen bättre skulle givetvis väsentligt öka på målskörden.

Spelmässigt tycker jag matchen mot Elfsborg hittills varit bäst. På måndag mot Helsingborg vill jag se ett sådant offensivt och frejdigt ÖFK, men med bättre anfallsspel i motståndarens straffområde och effektiva offensiva hörnor.”

 
Det finns 4 kommentarer att läsa.

 
Seger, visst - men spelet var förfärligt
24 April 2019 klockan 23:53 av Agne Svärd
 
Visst finns det mycket att glädja sig över efter ÖFK:s 1–0-seger mot AFC Eskilstuna på bortamark; tre poäng och avancemang upp till en femteplats i den jämna tabellen, årets första bortatriumf, årets första mål på främmande mark och att det dessutom var en riktig rökare som Dino Islamovic dunkade in bakom Ole Söderberg i AFC-buren. Dessutom, en hållen nolla är alltid en hållen nolla!
Men, och här prutar jag inte en sekin. Prestationen, spelmässigt, var förfärlig, alldeles förfärlig!
Efter långfredagens 1–1 mot Elfsborg kände jag en viss tillförsikt, det fanns ett hopp om att även den här ÖFK-upplagan skulle kunna utvecklas till något riktigt bra. Lagdelarna hade börjar kugga i varandra.
Men efter kvällens match, trots segern, är jag mycket tveksam.
Här fanns, förutom kampglöden, ingenting att bygga vidare på: ingen struktur, inget tempo, massor av tekniska misstag, ingen spelglädje...
Jag hittade en period på sex-sju minuter i mitten av den första halvleken som var bra, det var också där och då som Dino Islamovic sköt ÖFK till segern. Men resten, den tror jag att Ian Burchnall gärna tar ett allvarligt snack med spelargruppen om. Det är alltid svårt att minnas och att jämföra. Men i min bok var det här sämre än 0–3-insatsen mot Dalkurd förra våren och det säger inte så lite...
Mest förvånande; det finns ju ingen speed i ÖFK-fötterna, har inte funnits i någon av de fem inledande matcherna. Hela laget ser ut att kliva in på banan i skor som hämtats ur en hink med tjära.
Dessutom. Hosam Aiesh kom inte till spel efter ”känning i en baksida”, Jerell Sellars tvingades ge upp efter 40 minuter efter att ha ”dragit en baksida”. Tesfaldet Tekie berättade om krampkänning efter en timme men kämpade vidare, Dino Islamovic vred sig i krampsmärtor i slutet av matchen...
Sega ben, ”baksidor” och krampkänningar. Ett mönster, absolut. Min erfarenhet säger att det här hänger samman. Därför finns det all anledning för Burchnall och hans stab (här måste fysteamet göra en insats) att ta problemet på största allvar och snabbt hitta en lösning.
Om det nu finns någon? Spelprogrammet är intensivt i den här tiden på säsongen, redan på måndag är det match igen (Helsingborg hemma).
Här är några noteringar;
# Kapten Tom Pettersson satt på bänken den här kvällen och i hans frånvaro fick målvakten Aly Keita ta över bindeln. Keita växte med ansvaret, startade matchen med en kanonräddning och var ÖFK:s främste spelare. Helskärpt i 90 minuter, tack för det!
# Thomas Isherwood var tillbaka (ersatte Tom P i backlinjen) men uppträdde inte alls med den pondus som han startade serien med. Var också ovanligt fumlig med bollen. Det läckte dessutom bredvid honom till vänster där Isak Ssewankambo inte hade någon som helst ordning på varken huvud eller fötter. Lika bra som Ssewankambo var mot Elfsborg, lika svag var han i Eskilstuna!
# Sam Mensiro och Noah Sonko Sundberg klarade den andra kanten betydligt bättre, dock utan att briljera.
# Dino islamovics segermål efter 23 minuter tål att beskrivas; Curtis Edwards spelar in en boll från höger som fastnar i Eskilstunas mittförsvar, bollen går i retur till Tekie som lyfter den över ett par försvarare mot Dino Islamovic, Dino tar ned bollen på bröstet, låter den studsa en gång innan han laddar vänstern och på halvvolley bankar in bollen bakom Ole Söderberg i hemmaburen. Ett riktigt klassmål av en riktig målskytt, Dinos första fullträff den här allsvenska säsongen. Mer kommer!
# Tesfaldet Tekie direkt efter matchen i en tv-intervju (cmore): ”Jag tycker att vi var bra”. Det kallar jag självbedrägeri!
# Tekie assisterade till målet men har i mina ögon långt kvar till formen. Ser faktiskt oinspirerad ut långa stunder, dessutom var några av besluten kring det egna straffområdet inte speciellt begåvade (har vi sett även tidigare i vår).
# Ravel Morrison haltade av banan efter en knapp timmes spel. Det var synd, Morrison var en av få ÖFK–are som skötte sina kort den här gången.
# Det var tunga suckar i AFC-lägret efter förlusten. Jag förstår det. Hemmalaget var bättre i det mesta den här kvällen. Utan att vara bra!
Till sist, här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 4, Sam Mensiro 3, Noah Sonko Sundberg 3, Thomas Isherwood 2, Isak Ssewankambo 1, Ravel Morrison (59) 3, Tesfaldet Tekie 2, Curtis Edwards 2, Jerell Sellars (45) 1, Dino Islamovic 3, Jamie Hopcutt (82) 2. Ersättare: Ludvig Fritzson (45) 2, Charlie Colkett (59) 2, Alhaji Gero (82) spelade för kort tid, betygsätts ej.
 
Det finns 13 kommentarer att läsa.

 
Nu vågar vi ha en tro på framtiden
19 April 2019 klockan 22:58 av Agne Svärd
 

ÖFK och Elfsborg spelade oavgjort (1–1) i en riktig trevlig tillställning på långfredagen. Det var en bra allsvensk match mellan två lag som sätter den passningsorienterade fotbollen i förarsätet, absolut.
Men det var framförallt en match som fick ÖFK-anhängarna att våga tro på framtiden. Här kuggade lagdelarna i varandra på ett sätt som vi inte sett tidigare i vår. Det var inte perfekt men betydligt bättre än i såväl cupspelet som de inledande tre allsvenska omgångarna.

ÖFK-chefen Ian Burchnall hade skiftat fyra namn i startelvan i jämförelse med Malmömatchen (0–2). Att Tesfaldet Tekie och Dino Islamovic skulle få chansen var liksom givet, likaså att Ravel Morrison skulle vara tillbaka om tandproblemet var löst. Däremot kom det som en överraskning, åtminstone för mig, att Thomas Isherwood fick stå tillbaka för Sam Mensiro i backlinjen.

Den viktigaste förändringen var nog att Morrison fick ta balansrollen på mittfältet, den fick störst effekt.
Nu blev det en given punkt för ÖFK att starta sitt anfallsspel från Morrisons känsliga fötter. Den bolltrygge engelsmannen skapade både tid och lugn för att hans närmaste kompisar (Tekie och Edwards) skulle kunna vinna mark bakom den andra linjen i Elfsborgs presspel. Därmed fick ÖFK chansen att gå på offensiven med betydligt fler spelare. I första halvlek gav det inget resultat (få eller inga avslut), efter paus blev det desto bättre.
Dessutom klarade Morrison försvarsjobbet bättre än jag kunde ana även om han inte hade någon vidare utdelning i duellspelet i luften, det måste sägas.

Här är några andra noteringar;
# Isak Ssewankambo hade bytt från höger till vänster i backlinjen. Där fick han massor av yta att operera på sedan Elfsborg lagt krutet på att försvara den andra sidan (mot Hosam Aiesh). Det gjorde han alldeles utmärkt fram till den sista delen i jobbet. Ssewankambo lyckades aldrig hitta inspelen eftersom han varje gång chansen dök upp envisades med att slå stopp för att lägga över bollen på högerfoten. Och då återstod bara alternativet att spela bollen tillbaka och börja om från början. Synd, det var här som ÖFK hade möjligheten att slå sönder boråsarnas försvarslinje, på riktigt!

# Som ni förstår av raderna här ovan blev det inte så mycket plats över till Hosam Aiesh på högersidan. Simon Strand försvarade sig bra och de få gånger som Aiesh vann duellerna fanns det alltid gulsvarta lagkamrater på plats för att hjälpa Elfsborgs vänsterback. Men Aiesh fick i alla fall assistpoäng vid kvitteringsmålet (Curtis Edwards).

# Eftersnacket handlade mycket om den ovattnade ”gräs”ytan (för kallt för att använda bevattningsanläggningen). Det var svårt att få fart på bollen i passningsspelet. Tesfaldet Tekie var nog den som led mest av underlaget. Han spelar ofta med väldigt små marginaler, det straffade sig många gånger den här eftermiddagen när bollen ”fastnade i gräset”.

# Curtis Edwards hade sämre utdelning i sitt långa passningsspel än vanligt. Det kan säkert också skyllas på planen. Men jobbet var precis lika stort som vanligt, dessutom målskytt och nästan matchhjälte när han i samarbete med Aiesh så när hade satt tvåan mitt i den andra halvleken.

# Noah Sonko Sundberg var försvarsresen den här dagen. Några täckta skott var dessutom direkt avgörande för att Aly Keita skulle slippa hämta mer än en boll ur nätet.

# Försvarsjobbet var inget vidare vid Elfsborgs ledningsmål efter 22 minuter (Jonathan Levi). Visserligen skulle Ravel Morrison haft en frispark i momentet innan när Kevin Kabran satte handen i ansiktet på britten men såväl Tekie som Tom Pettersson kunde ha agerat bättre för att stoppa Levi.

# Men å andra sidan; Elfsborgs målvakt Kevin Stuhr Ellegaard gjorde en jättetavla vid ÖFK:s kvitteringsboll!

# Vid ett tillfälle hittade Dino Islamovic sin favoritvinkel. Men skottet smet på fel sida om stolpen.

# Jamie Hopcutt fick en halvtimme på sig den här gången. Hade chansen att bli hemmahjälte på övertid men Stuhr Ellegaard tog revansch för baklängesmålet och stod i vägen. Två gånger!

# Men när vi summerar matchen är det viktigt att påminna om att Elfsborg sköt i stolpen vid två tillfällen (Kabran och inhopparen Jesper Karlsson).

# Många var irriterade på domaren Granit Maqedonci från Göteborg, en av de minst erfarna i Allsvenskan. Även jag. Men efter att ha sett om matchen är det bara att konstatera att Maqedonci gjorde det mesta rätt! Men för att minska irritationen på banan (som bitvis var uppenbar) skulle han ha undvikit att luta sig emot fördelsregeln så ofta som han nu gjorde. Alltför många dueller blev utdragna och stökiga och till slut var det nästan omöjligt att se vem som syndade mest i allt riv och slit.

# Här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 3, Sam Mensiro 3, Noah Sonko Sundberg 4, Tom Pettersson 3, Isak Ssewankambo 3, Ravel Morrison (85) 4, Tesfaldet Tekie 2. Curtis Edwards 4, Hosam Aiesh (90) 3, Dino Islamovic 3, Jerell Sellars (65) 2. Ersättare: Jamie Hopcutt (65) 3, Charlie Colkett (85) och Ludvig Fritzson (90) spelade för kort tid för att bedömas.

Till sist; Den andra delen i Uppdrag Gransknings (SVT1) genomlysning av Östersunds FK (”Blåsningen”) tidigare i veckan blev samma snedträff som den första. När tesdriven journalistik inte går i mål blir den bara förfärlig. Att komma så fel som i snacket om spelarnas bonusersättning borde inte var möjligt. Varje spelare fick nästan en halv miljon på kontot, klubben stod dessutom för de sociala kostnaderna. I årsredovisningen uppges den totala bonuskostnaden till 18,5 miljoner kronor, utbetalade trots att inget avtal om någon bonus fanns mellan klubb och spelare när man gick in i Europaäventyret. Så kan det gå när man ger sig in i ett område som man inte har den minsta kunskap om och själv blir ”blåst” av skrupelfria agenter (som det går tretton på ett dussin av i den här branschen) och kanske även någon girig spelare istället för att lyssna på ÖFK-kaptenen Tom Pettersson som sitter på alla fakta i ärendet och dessutom serverade UG de uppgifterna. Vilken jävla soppa, jag skäms

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Lars Larssons Tankar
15 April 2019 klockan 13:38 av Haldo Jonsson
 

"Ända sedan ÖFK blev ett allsvenskt lag är vi några som alltid, varje år, strålar samman i Malmö för att beskåda MFF mot ÖFK. Egentligen är det ett initiativ av den, sedan decennier i Malmö bosatta exjämten Bengt Näslund. Han studerade för länge sedan på universitetet i Lund och föll där för en skånsk skönhet och blev bofast så långt ifrån den jämtländska fjällvärlden som tänkas kan.

Jag vet att det inte har gått någon nöd på honom, men när väl ÖFK blev allsvenskt väcktes tanken hos honom att återknyta kontakten med flera av hans gamla fotbollskamrater från Östersundstiden. Det är jag väldigt tacksam för.

Vårt första evenemang var i samband med ÖFK:s första allsvenska bortamatch mot MFF. Vi fick då av MFF:s marknadschef, en guidad tur runt MFF:s egna fotbollsstadion, samt marknadschefens redogörelse för hur MFF arbetar med sina sponsorer och Affärsnätverk. Vi fick veta att fullt medlemskap i MFF:s Affärsnätverk då kostade 300.000 kr per företag och år, samt att de då hade 87 medlemsföretag i nätverket. Räkna själva så förstår ni betydelsen av detta.

Det mest intressanta var dock ÖFK:s vinst med 3-0. Saman Ghoddos, ratad av MFF på sin tid, var nu matchens stora stjärna och han var åter tillbaka på platsen där hans fotbollskarriär började. Vilken revansch det blev för honom.

Jag minns också hur jag efter matchen, med ÖFK-halsduken runt halsen, ser en MFF supporter komma springande emot mig, tanken slår mig att nu blir det jobbigt. Först en kort recap för att förstå. Vi satt, under matchen, på långsidan relativt nära Malmöklackens kortsida. Det hör till saken att innan matchen startade så dyker det upp, som från ingenstans, cirka 50-60 helt svartklädda individer likt IS-krigare som på given signal samtidigt tänder bengaler under det att budskapet från speakern påkallar, att det är förbjudet att vara maskerad. Det blir lite likt musen som röt. Naturligtvis inget som dessa individer bryr sig om. Den massiva röken från bengalerna lägrar sig över läktare och plan, men blåser snabbt bort, och när röken skingrats är de IS-liknande aktivisterna, som jag väljer att kalla dem, borta.

Åter tillbaka till den anstormande MFF supportern. Den individ som nu snabbt närmare sig mig ser aggressiv ut hinner jag tänka, innan han redan står framför mig och barskt säger:

Jag vill byta halsduk och slippa skämmas.

I år, dvs söndag 190414, var vårat gäng inbjudna av Öltras, en samling MFF-supportrar som lever med devisen; ”Vi älskar MFF och ÖL”. Medlemmarna är företrädesvis i övre medelåldern och äldre. De har till exempel som mål att några alltid cyklar till MFF:s bortamatch i Allsvenskan, när MFF skall möta ett lag de aldrig tidigare mött. När de 2016 därför cyklade till Östersund var det nog en smärre mardröm med tanke på avståndet, men fram kom de. Hälsades också välkomna av Falkarna vid ankomsten.

När jag fick förslaget om att gästa Öltras trodde jag ett tag att det var Ultras, MFF:s stora supporterförening. Ultras har inte alltid ansetts vara rumsrent. Läs igen om bengalarrangemanget ovan. Därför började jag Googla och förstod att det faktiskt finns en supporterförening som heter Öltras. Då blev jag nyfiken på varför. Namnet är ju snarlikt Ultras. Nu visar det sig att Öltras är en supporterförening, som absolut inte vill förknippas med aktiviteter som bengalarrangemang etc. Vårt möte i restaurang Via Lorenzo, fem minuters promenad till från arenan var en riktig trevlig tillställning. Alla var genuint glada och önskade oss lycka till inför matchen. Öltras samlas vanligtvis på nämnda restaurang några timmar före varje hemmamatch. Äter och dricker gott samt har trevligt umgänge. Sjunger givetvis även MFF-sången. Bilden är tagen just under denna sång.

Detta är det positiva jag har tagit med mig hem från 190414 i Malmö. Matchen var ju tyvärr inte mycket att yvas över. Det är lätt att längta tillbaka till den första matchen 2016 och dess eftermäle, när Malmö supportern ville byta halsduk med mig. Jag behöll dock halsduken, för den måste ju innehålla magisk kraft tänkte jag. 190414 hade jag samma halsduk på mig, men nu vekar den magiska kraften ha falnat. Jag hoppas det är tillfälligt."


Bilden: Öltras sjunger MFF-sången. Foto: Lars Larsson




 
Det finns 11 kommentarer att läsa.

 
ÖFK gav bort initiativet redan före avspark
14 April 2019 klockan 23:43 av Agne Svärd
 

# Stark defensiv men ingen offensiv i premiären mot AIK (0–0).
# Bra offensiv men en ganska tafflig defensiv mot Falkenberg i hemmapremiären (3–2).
# Och i eftermiddag mot Malmö FF?
Ganska spretigt i defensiven och inte mycket att berätta om i offensiven. Malmö vann med 2–0 och det är siffror som inte går att snacka bort. ÖFK kuggade inte ihop sin lagdelar och var klasser sämre än den allsvenska seriefavoriten i den här matchen. Punkt!

MFF har haft en mindre lyckad start på årets serie, 1–1 mot Häcken och 3–1-förlust mot Gif Sundsvall. Men det är så lätt att stirra sig blind på resultaten, bakom siffrorna finns många faktorer att ta i beaktande. MFF har exempelvis bränt en straff i viktiga lägen mot såväl Häcken som Sundsvall, dessutom har skador slagit hårt mot skåningarnas redan på förhand tunna backbesättning.
Och kanske det viktigaste; Markus Rosenberg har inte varit i matchform efter den skada han ådrog sig i februari i Europaspelet mot Chelsea.
Men i dag var Rosenberg tillbaka i startelvan och det gav givetvis resultat; ett mål, en målgivande passning och ett skott i stolpen (samt en och annan tjuvsmäll i bakhasorna på några ÖFK-spelare, det hör liksom till bilden av Rosenberg). Matchens lirare!

ÖFK kom till spel med en försiktig uppställning; Rewan Amin istället för Tesfaldet Tekie på mitten, Alhaji Gero istället för Dino Islamovic längst fram. Det avslöjade ÖFK-chefen Ian Burchnalls strategi; här gällde det först att försvara det egna målet. Dessutom fick Jerell Sellars göra premiär som startspelare när Ravel Morrison inte kunde medverka (tandproblem, enligt ÖFK-uppgifter).
Det var som att ge bort matchen på förhand!
Malmö kunde snabbt koppla greppet och utnyttja sin offensiva slagstyrka, Allsvenskans överlägset bästa. Och när man förlorade bollen satte man in en aggressiv press som ÖFK inte kunde slingra sig ur, åtminstone inte under den första timmen. Man fick dessutom god hjälp av ÖFK:s ständiga bakåtspel till målvakten Aly Keita som gjorde det enkelt för hemmalaget att flytta upp sina positioner och ÖFK gavs varken tid eller utrymme att odla ett eget spel.
Visserligen stuvade Ian Burchnall om sitt manskap i halvtidspausen (Islamovic och Tekie in, Colkett och Gero ut) men bra blev det aldrig. Möjligen att man kunde se lite mer kreativitet när Tekie och Curtis Edwards under en period kamperade ihop centralt på mitten och kunde spela sig ur den tidiga pressen.
Det gav några halvchanser men inte så mycket mer den här gången.

Själv hade jag hoppats på att Burchnall haft ett offensivare anslag redan från avspark. Att ÖFK själva tagit initiativet i matchen och därmed ridit vidare på det faktum att MFF haft en skakig inledning av serien.
Dessutom; det går att utnyttja bristerna i skåningarnas försvarsuppsättning (som den här gången var ännu svagare med Nielsen, Safari och Brorsson satta ur spel...).
Men, som oftast: kartan stämmer inte med verkligheten!

Här är några noteringar;
# En seger, en oavgjord och en förlust. Med tanke på spelprogrammet är det en tämligen förväntad inledning för ÖFK så här långt, poängmässigt. Däremot finns det mer att kräva av prestationen. Någon riktig harmoni kan jag inte se i spelet efter tre omgångar.

# Aly Keita var bäst i ÖFK den här eftermiddagen även om jag tyckte att han gick bort sig i duellen med Marcus Antonsson vid Malmös 1–0-mål. Det är målvaktens uppgift att få forwarden att göra första draget, här blev det tvärtom när Keita vek ner sig mot höger och Antonsson kunde ganska enkelt chippa bollen i nät.

# Det var sannerligen ingen högre klass på ÖFK:s försvarsspel vid baklängesmålen. Vid det första hade Rewan Amin som siste man ingen koll på varken boll eller motståndare (Rosenberg) och vid tvåan var Tom Pettersson alldeles för passiv när Andreas Vindheim drev in från höger samtidigt som man centralt hamnade i famnen på Aly Keita. Usch!

# Curtis Edwards fick börja matchen med att punktmarkera sin gamle lagkamrat och gode vän Fouad Bachirou (de pratas vid flera gånger i veckan och Edwards är också bjuden till Skottland när Bachirou gifter sig i sommar...). Det var onekligen en något annorlunda arbetsuppgift. Men när ÖFK skulle börja jaga mål fick spelskicklige Edwards ägna sig åt uppgifter han är betydligt bättre på.

# Rewan Amin har svårt att hitta matchformen. Han ser, precis som flera av sina lagkamrater, jäkligt seg ut. Tidig varning i premiären mot AIK, på bänken med sent inhopp mot Falkenberg och den här gången tog han också en tidig varning innan han fumlade bort bollen när MFF tog ledningen. Amin är just nu inte lösningen i den defensiva rollen på ÖFK:s mittfält.

# Hosam Aiesh vållade en hel del oreda i hemmalagets vänsterförsvar. Men det gav dålig utdelning. Det är möjligt att han hade fått den straff han sökte i matchens inledning om han inte bjudit på rena buskisen när han förstärkte ”fällningen”. Att det var kontakt från Rasmus Bengtssons fot råder det dock inga som helst tvivel om. Å andra sidan var det en stökig situation för domaren Stefan Johannesson att hantera eftersom det strax innan small på den andra sidan av planen när Eric Larsson kapade Alhaji Gero...

# Här är betygen (skala 1–6): Aly Keita 4, Isak Ssewankambo 2, Noah Sonko Sundberg 2, Tom Pettersson 2, Thomas Isherwood 3, Hosam Aiesh 4, Rewan Amin 2, Charlie Colkett (46) 2, Curtis Edwards 3, Alhaji Gero (46) 2, Jerell Sellars (68) 2. Ersättare: Tesfaldet Tekie (46) 3, Dino Islamovic (46) 2, Jamie Hopcutt (68) 2.

Till sist; jag följde fredagskvällens extra ÖFK-årsmöte på avstånd (från en fjällstuga) och har inga som helst synpunkter på valet av ordförande när det i alla fall är Daniel Kindberg som fortfarande drar i alla trådar. Däremot var ju schabblet med vilka som var röstberättigade det som klubben minst av allt behövde i detta pressade läge. Det här trodde jag inte skulle kunna hända i en allsvensk fotbollsklubb, det var ju trots allt inte Byskogens frimärkssamlare som samlades till extrastämma.
 
Det finns 18 kommentarer att läsa.

 
Damfotbollen säsongen 2019
13 April 2019 klockan 09:37 av Per Lagerbäck
 

Seriespelet för damerna drar nu sakta igång i helgen med match i div 1 Norrland. Jag tar en titt på de tre serier som är aktuella för våra 14 JH-lag. Som vanligt är det få lag som har bra information på nätet om hur dagsläget ser ut, men jag gör ett försök att tippa såväl div 1 Norrland som div 2 Mellersta Norrland och div 3 Jämtland/Härjedalen.



Div 1 Norrland

Nu är det alltså snart dags för det första laget på damsidan i distriktet att starta sitt seriespel 2019, 22/4 borta mot Härnösand. Det handlar naturligtvis om vårt div 1-lag IFK Östersund. Tyvärr lyser nyheterna därifrån på hemsidan med sin frånvaro. Jag vet inte heller om damtruppen är helt uppdaterad, men är den det, så ska nog laget kunna hänga kvar även detta år. Men de två amerikanskorna kommer nog att behövas. Ett väldigt spännande nyförvärv har tillkommit, nämligen Angelika Häreby, som är en av distriktets mest spännande spelare enligt mig. Rätt använd kommer hon att bli en rejäl tillgång för de rödvita.

Sedan har jag ingen koll på om t ex Anna Jonsson finns med i full utsträckning. I finalen i kvalet till Svenska Cupen mot Ope fanns hon inte med. Det var inte en match som ger seriemotståndarna skrämselhicka, om nu någon såg den. Ope var minst lika starka, trots en mittenplacering i tvåan förra året. Det är ju en liten varningsklocka för IFK.

Om jag ska ge mig på att tippa div 1 Norrland, så tror jag att serien blir jämnare än på många år. Jag ger fem- sex lag chansen att vinna serien. Under flera år i rad har det funnits en till tre tydliga seriefavoriter. I år anser jag att Notviken, Sunnanå, Team TG, Själevad, Härnösand och Selånger har möjlighet att finnas med i den absoluta toppen. Många höjer nog på ögonbrynen för både Själevad och Härnösand, men det finns mkt fotboll i de båda lagen nu. I botten tror jag att vi hittar Infjärden, Umedalen och Team Hudik, men IFK Östersund, Luleå SK och Domsjö kan inte känna sig alldeles säkra, om det hakar upp sig.

Mitt tips för sluttabellen blir:

  1. Sunnanå
  2. Team TG
  3. Notviken
  4. Selånger
  5. Härnösand
  6. Själevad
  7. Luleå SK
  8. IFK Östersund
  9. Domsjö
  10. Umedalen
  11. Infjärden
  12. Team Hudik

Sedan må jag faktiskt tippa de två första matcherna, då serien nu sakta lunkar igång:


Lördag 13/4

Infjärden- Luleå SK 2-1

Helt öppet Norrbottenderby där jag tror att nykomlingsentusiasmen avgör.

Tips 1- 2

Onsdag 17/4

Team TG- Domsjö

Hemmalaget ska vara minst en klass bättre, och bör ta en komfortabel seger.

Tips 5- 1

Div 2 Mellersta Norrland

Om vi då går över till div 2 Mellersta Norrland så har vi i år fyra representanter. Det är Ope, Brunflo, KD och IFK Östersund 2. Förra året hamnade Brunflo högst i tabellen, men efter förlusterna av bl a systrarna Häreby blir det svårt för dem att åter bli nästa bästa JH-lag. Jag tror att Ope kommer att vara för bra detta år.

Däremot kan jag inte hålla Ope som favorit till seriesegern, utan det favoritskapet får väga väldigt tungt på nykomlingarna från Medelpadstrean, Kovland. De spelade också trean av enbart en anledning, att de efter seriesegern i div 2 säsongen 2017 tackade nej till spel i div 1. Därför blev de tvångsdegraderade. De var helt överlägsna i trean utan poängförlust och med målskillnaden 147- 2. I tillägg har de nu vunnit DM-finalen mot Sundsvalls DFF med 6- 1. Även om Sundsvall spelade med en del yngre förmågor, så är det ett imponerande resultat.

Därefter tror jag att trion Heffnersklubban, Ope och Timrå kommer att husera. Heffnersklubban har i stort sett kvar sin duktiga trupp från förra året, medan Timrå har både tappat och fått ett gäng spelare. I Ope har truppen blivit ett år äldre, och dessutom har två viktiga spelare kommit tillbaka, nämligen Rebecka Bill efter skada, och sedan en av distriktets absolut bästa spelare Sandra Nilsson. Ytterligare rutin finns med Lena Lindström och Karin Jonasson plus ytterligare någon äldre spelare. Dessutom fyller stommen i truppen successivt 20 år, så åldersfördelningen ser riktigt bra ut.

Sedan har vi alltså ytterligare sex lag, som är väldigt svåra att placera. Detta handlar om Brunflo, KD och IFK Östersund 2 från distriktet, och därutöver Stöde, Alnö och Selånger 2 från Medelpad. (Alltså lag från bara två distrikt detta år). Brunflo är som sagt lite försvagat från nästa år, men bör kunna hålla avståndet till nedflyttningsstrecket. Troligen gör även IFK:s andralag och Stöde det. KD ska ju naturligtvis också klara det, men jag har lite onda aningar. Detta då jag tror att Alnö är starkare i år, och räddningsplankan ska då vara Selånger 2. Jo, KD bör klara att ha både Alnö och Selånger 2 efter sig.

Tipset blir då:

  1. Kovland
  2. Ope
  3. Heffnersklubban
  4. Timrå
  5. Stöde
  6. IFK Östersund 2
  7. Brunflo
  8. KD
  9. Alnö
  10. Selånger 2

Serien startar först sista helgen i april.

Div 3 Jämtland/Härjedalen

Till sist har vi så vår lokala trea. Roligt är att Berg åter har ett fotbollslag i seniorspel för första gången sedan 1999, om man inte räknar de två gånger man backat upp Myssjö/Ovikens andralag. Därmed finns Bergs kommun åter representerade, varför vi nu bara väntar på lag från Bräcke och Ragunda kommuner. Detta då pausen från Härjedalens kommun bara blev ettårig 2017, och precis som ifjol får vi se prestigeladdade Härjedalsderbyn. Kanske Ytterhogdal kan samla ihop ett internationellt gäng även på damsidan förresten. Mellan 81 och 93 var Ytterhogdal bästa lag från kommunen. I övrigt har åtminstone Funäsdalen (senast 2007), Hede som självständig förening (2005), samt Lillhärdal, Skarvarna och Älvros deltagit i seriespel. Senast Bräcke k:n hade lag var 2003, och då från huvudorten. Kälarne hade lag senast 1996 och Sundsjö 1984. Från Ragunda spelade just Ragunda i fyran senast 2009, och Stugun försvann efter säsongen 2006. Därutöver har även Bispgården haft damlag.

Inför 2019 var det långt gånget att även Ås skulle dra igång ett representationslag, men av olika anledningar höll det inte hela vägen. Nu hoppas jag att Fredrik Aliris och de andra tjejledarna redan har planer för 2020. Som tidigare är jag väldigt förundrad över att Frösön nu för fjärde året i rad saknar eget damlag. 2016 0ch 17 hade man ett samarbete med KD:s andralag, vilket gjorde att den egna organisation sakta förtvinade, som jag spådde. Men 2020 räknar jag även med dem. Ser gärna kommentarer från både Ås och Frösön om framtida planering.

Jag gör även ett serietips för trean, men underlaget är väl inte det bästa. Fjolårets topplag Strömsund och Hede/Vemdalen finns nog med i toppen även i år. Häggenås har tappat ett gäng tjejer och börjar om lite grann. Och där är jag, liksom alla som känner till henne, otroligt imponerad över Margareta Handlers insatser för fotbollen, och då i tillägg hur hon kämpat mot/med sin cancer, som ni lästa om tidigare här på Fotbollz. Häggenås fyller en riktigt viktig roll i distriktet, och jag hoppas innerligt att de fortsätter att göra det.

Frågan är sedan om Berg får in några mer rutinerade tjejer, eller om det i huvudsak är fjolårets äldsta tjejlag som blivit ett år äldre. Sveg kommer nog att vara lite starkare i år än ifjol. Järpen tycks ha tappat ett par rutinerade krafter och kanske inte förmår slåss i toppen. I tillägg finns sedan Ope 2, Brunflo 2 och IFK Östersund 3. Naturligtvis som alltid svårt att sia kring andra- och tredjelag. Men mitt tips är som följer:

  1. Ope 2
  2. Strömsund
  3. Häggenås
  4. Hede/Vemdalen
  5. Berg
  6. Brunflo 2
  7. IFK Östersund 3
  8. Sveg
  9. Järpen

Ärligt talat blir jag väldigt förvånad om mitt tips ligger nära sluttabellen. Serien startar 25/4 med Ope 2- Berg.

Men nu ser jag verkligen fram emot att seriespelet drar igång. Och kom ihåg att jag inte är någon neutral krönikör. Jag är i grunden Opesupporter, men jag försöker oftast att vara så objektiv som jag klarar av att vara.

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Smickrande siffror i galen föreställning
7 April 2019 klockan 23:26 av Agne Svärd
 

Tre poäng är alltid tre poäng...
... men det är bara att konstatera att ÖFK kom undan med blotta förskräckelsen i årets allsvenska hemmapremiär mot nykomlingen Falkenbergs FF.
3–2 är smickrande siffror för hemmalaget i en smått galen tillställning där mottot tycktes vara att ge och ta så får det bli som det blir. Det är sällan, åtminstone när ÖFK spelar hemma på Jämtkraft arena, där mittplanen passeras i rask takt och det mesta händer i planens två straffområden. Den som kan hitta någon form av struktur i den här matchen får gärna räcka upp en hand.
Men det var kul, spännande – och jäkligt kallt i aprilrusket...
Och så fick vi se tre ovanliga, och mycket snygga, hemmamål, alla dessutom inprickade med vassa vänsterfötter. Det hör heller inte till vanligheterna, det ska gudarna veta.

Efter bortapremiären mot AIK (0–0) hyllades ÖFK för sin ytterst solida försvarsinsats, på Friends levererade man ett skolexempel på hur man spelar ett framgångsrikt försvarsspel över hela banan. Däremot blev det inte så många möjligheter att praktisera anfallsfotboll i den matchen.
Mot Falkenberg hoppades man att det skulle bli betydligt mera av den varan. Det blev det också. Tre vackra mål och en hel del andra fina möjligheter.
Men.
Samtidigt krackelerade försvarsspelet; Falkenberg gjorde två mål, fick ett regelrätt mål bortdömt (offside, hur det nu kunde bli det?), tilldömdes två straffsparkar (billiga men dock dömda) och hade en boll i ribban...
Kort sagt: Så fort bollen landade i ÖFK:s straffområde for den omkring som en brännhet flipperkula, hemmaförsvaret hade otroligt svårt att ta undan andrabollarna och någon form av oreda utbröt alltför ofta för att jag skulle vara nöjd. För mig kom det därför mer som en bekräftelse än som en överraskning när Noah Sonko Sundberg fipplade in Falkenbergs kvitteringsboll (2–2 några minuter före slutet) i egen bur sedan Aly Keita räddat ett närskott.
Det låg liksom i luften, faktiskt under hela matchen. Försvarsjobbet den här gången var oprecist från minut 1 fram till slutsignalen. Kanon mot AIK – inte godkänt mot Falkenberg!

Men som tur var small det tre gånger bakom Hampus Nilsson (samma Hampus som gjorde ett gästspel ÖFK 2016) i Falkenbergs mål. Jag är övertygad om att de flesta på arenan kommer att minnas fyrverkeriet en lång tid framöver;
# 40:e min, 1–0: Hosam Aiesh får bollen ute till höger, driver inåt i banan och klipper till med vänstern från 22 meter. Bollen far som en projektil i nät via ribban. Årets fullträff så här långt i Allsvenskan. Vilken kula!
# 59:e min, 2–1: Charlie Colkett skaffar sig manöverutrymme en bra bit utanför Falkenbergs straffområde, peggar upp bollen för sin fina vänsterfot och trycker in den i burhörnan via Hampus Nilssons händer.
# 88:e min, 3–2: Thomas Isherwood får bollen långt ute till vänster, nästan ute vid sidlinjen, måttar ett inlägg med sin vänsterfot men bollen seglar istället över Hampus Nilsson och in i den bortre burhörnan! Själv hävdar Isherwood att det var ett välplanerat skott men jag är inte helt övertygad...
Om de här målen kan man säga att Hampus NIlsson kanske inte hade sin bästa dag på jobbet. Chanslös på Aiesh vänsterslägga, absolut, men Falkenbergsmålvaktens utgångsposition på mål 2 och 3 kunde nog ha varit bättre, det är i alla fall min känsla efter att ha kollat igenom tv-bilderna från matchen.

Här är några andra noteringar;
# Ian Burchnall hade gjort två förändringar i startelvan. Rewan Amin och Alhaji Gero ut, Curtis Edwards och Dino Islamovic in. Dessutom roterade ÖFK-coachen sitt manskap mer än Graham Potter någonsin gjorde. Då förstår ni att det ständigt skiftades positioner, dock utan att det aldrig fungerade riktigt bra. Burchnall får nog fortsätta att fundera på hur han ska formera sitt manskap för att få ut bästa effekt. Det är en hel del som måste kuggas om, åtminstone om man tar de här inledande matcherna som underlag. Trots fyra poäng!

# Men att Curtis Edwards (petad mot AIK) ska finnas med vid avspark torde väl vara uppenbart även för ÖFK-chefen. Bäst på plan efter en något avvaktande start, Edwards bidrog med bland annat två målgivande passningar. Kontraktsförhandlingarna måste skötas vid sidan om, att utöva någon form av påtryckningar genom att ställa spelare åt sidan låter för mig bara larvigt. Tre poäng måste väl vara det viktigaste, alla dagar i veckan. Och då ska dom bästa spela!

# Matchens artist (inte spelare) var utan tvekan Charlie Colkett. Brittens vänsterfot, som jag redan skrivit om vid ett antal tillfällen, firade stora triumfer med massor av delikata och öppnande passningar samt dessutom en riktig målraket. Colkett fick den här gången rollen som ”sittande” på mitten, den passade honom utmärkt. Men Colketts arbetsradie måste bli större. Nu opererade han utmärkt i planens längdriktning men jag vill också se honom jobba i sidled. Det var exempelvis en del av storheten i Brwa Nouris spel, han gav (ständigt löpande) stöd åt kantspelarna. Här finns Colketts stora förbättringspotential!

# Hosam Aiesh hade med AIK-matchen i benen flyttat fram formen några snäpp även om det fortfarande saknas lite bett i löpningarna. Men målet glömmer jag inte i första taget och hans attacker ute till höger skapade dessutom ett flertal hörnor.

# Dino Islamovich hade två kanonlägen men brände både. Det var inte hans dag den här gången.

# Mittbacken Tom Pettersson hade tre lägen efter hörnor. Han var närmast när han pricksköt en Falkenbergsförsvarare i bröstet.

# Målvakten Aly Keita imponerar aldrig när motståndet, på papperet, är ”svagare” Visserligen en kanonräddning på straffen och en blixtrande fotparad före Sonkos självmål men bitvis såg det darrigt ut och spelet med fötterna var väl sämre än på länge? Keitas tillslag när han skär bollen med underskruv är helt enkelt dassigt, inte minst i motvind!

# Tesfaldet Tekie hade en tung dag. Han såg inte ut att vara närvarande, det kopplade inte riktigt mellan huvud och fötter. Det här var första gången som jag såg honom riktigt dålig.

# Jag tyckte uppriktigt synd om Falkenberg som inte fick någonting med sig från den här tuffa bortamatchen när man gör en så bra prestation. Hallänningarna hade en offensiv inställning till uppgiften, anföll ofta med mycket folk och vågade satsa på ett högt försvarsspel som gav hemmalaget en hel del bekymmer i uppspelsfasen. Och så blir man straffade av tre vänstersläggor...

# Jag tycker att Allsvenskan så här långt har bjudit på mycket trevliga resultat, alltså om man har ÖFK-ögon. Speciellt bra tycker jag om oavgjorda matcher...

# Slutligen, här är mina betyg på ÖFK:s spelare (skala 1–6): Aly Keita 2, Noah Sonko Sundberg 2, Thomas Isherwood 2, Tom Pettersson 3, Isak Ssewankambo 3, Charlie Colkett 4, Tesfaldet Tekie (62) 2, Curtis Edwards 4, Hosam Aiesh 3, Dino Islamovic (68) 2, Revan Morrison (78) 2. Ersättare: Jerell Sellars (62) 2, Alhaji Gero (68) 2, Rewan Amin (78) kort speltid, betygsätts ej.

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Visst ska vi vara nöjda med en poäng
31 Mars 2019 klockan 22:39 av Agne Svärd
 

0–0 mot regerande mästarna AIK borta på Friends arena. Den poängen i allsvenska premiären ska ÖFK och alla supportrar var väldigt nöjd med.
Jag menar; svårare än så här blir det inte.
På många sätt!

Det fanns en hel kappsäck med frågetecken kring det ÖFK som kom till premiären. Inte bara att spelartruppen innehåller tio nya namn, dessutom har förspelet, som jag ser det, inte varit mycket att skriva hem om. Bra resultat och hyfsade prestationer i januari har ingen som helst betydelse när vi skriver den 31 mars och precis passerat en hel månad som inte gav oss något som helst hopp att greppa. Däremot en del att fundera över.

Men, när det blev allvar fick vi i alla fall leverans av ett rejält försvarsspel, inte bara att backlinjen stod pall för en bitvis tung hemmapress. Det jobbades hårt, följsamt och kompakt från Alhaji Gero längst fram ner till målvakten Aly Keita. Kollektivet fungerade och det var nog prio ett den här eftermiddagen. Det var inte många gånger som ÖFK lämnade några blottor, i alla fall inte några som var tillräckligt stora för att hemmalaget skulle kunna slå hål på nollan. Även om det var nära vid några tillfällen...

Vi fick också se ett rejält genombrott; nye Thomas Isherwoods backspel var precis så bra som jag hoppades. Jag förvarnade om hans kapacitet i en krönika i går. Nu vet alla forwards vad som väntar ute till vänster i ÖFK-försvaret. En stridsvagn som inte viker en tum i närduellerna. Och killen är bara 21 år...

Här är några andra noteringar:

# Ian Burchnall valde att starta med den här elvan: Aly Keita – Isak Ssewankambo, Noah Sonko Sundberg, Tom Pettersson, Thomas Isherwood – Hosam Aiesh, Rewan Amin, Tesfaldet Tekie, Ravel Morrison, Charlie Colkett – Alhaji Gero. Jag träffade rätt på nio i lördagens krönika. Burchnall valde Colkett istället för Curtis Edwards och Gero fick ta topprollen då Dino Islamovic inte är hundra(?) i sin gamla knäskada. Dino kom in sista 20 utan att göra något större intryck (ersatte Morrison). Ronald Mukiibi fick också 20 minuter, hans första den här säsongen efter en segdragen fotskada, då han bytte av Thomas Isherwood och Ludvig Fritzson fick några minuter i slutet istället för Charlie Colkett.

# Försvarsmässigt var det alltså i stort sett ramstarkt med lagkaptenen Tom Pettersson som den stora klippan. Det här var Tom P när han är som allra bäst! Alltid i vägen, inte minst när han räddade Adus kanon i öppningen av andra ronden.

# Men visst var det straff när Tom tog bollen med handen i den tionde minuten. Domaren Patrik Eriksson från Gävle (uttagen som fjärdedomare till matchen men fick ersätta Glenn Nyberg i sista stund) måste ha hamnat på ”fel” sida. Jag förstår AIK:s ilska när signalen inte kom, absolut. Klarare än så här blir det inte även om bedömningen av handsregeln kan diskuteras in absurdum.

# Noah Sonko Sundberg hade också en bra dag även om samarbetet med Isak Ssewankambo på högersidan inte var klockrent alla gånger. Men så var det väl också första försöket tillsammans. Sonko var också den som var närmast målkänning när han i den 13:e minuten nickade i stolpens insida.

# Anfallsmässigt finns det inte så mycket att rapportera om den här gången. Egentligen hotades AIK bara vid två frisparkar; den Sonko nickade i stolpen samt Charlie Colketts vänterpärla mot Oscar Linnérs högra kryss. Men å andra sidan är det inte alls något konstigt; det är svårt att spränga AIK:s försvarslinje på Friends, det är sedan gammalt och inte minst med Rikard Norling vid rodret.

# Största överraskningen var hemmalagets höga och aggressiva press som störde ÖFK i uppspelsfasen. Jag tror inte att Ian Burchnall hade tagit med den i sin matchplan.

# Alhaji Gero gjorde ett stort och uppoffrande jobb i första pressen i första halvlek, trampade luft efter paus.

# Ravel Morrison hade experternas ögon på sig. Imponerade inte, enligt dem. Men det är naturligtvis inte i den här typen av matcher och så tidigt på säsongen som Morrison ska glänsa. Jag tror att Falkenberg nästa söndag kommer att passa betydligt bättre...

# Hosam Aiesh har inte spelat match sedan mitten av februari. Rosten var uppenbar!

# Här är mina betyg på ÖFK:s startelva (betygsskala 1–6, precis som Mittmedia): Aly Keita 3, Isak Ssewamkambo 2, Noah Sonko Sundberg 4, Tom Pettersson 5, Thomas Isherwood 4, Hosam Aiesh 2, Rewan Amin 3, Tesfaldet Tekie 3, Ravel Morrison 3, Charlie Colkett 2, Alhaji Gero 3. (Islamovich, Mukiibi och Fritzson spelade för kort tid för att bedömas).

***

Kalmar–Sirius 0–2, Falkenberg–Örebro 1–0, AFC Eskilstuna– IFK Göteborg 3–1, Helsingborg–IFK Norrköping 3–1. Se där, det var inga väntade resultat den här premiärdagen, inte alls!
# Söndagens största vinnaren; Sirius nye tränare Henrik Rydström som åkte hem till Kalmar (där han inte fick fortsätta...) och smiskade till hemmalaget.
# IFK Göteborg behövde den här starten minst av allt. Som jag skrev tidigare i veckan; hur ska det här sluta?

Till sist; ÖFK:s spelare nobbade Mittmedia efter matchen. Tydligen tog spelargruppen ett beslut för ett par veckor sedan att inte prata med Mittmedias reportrar (men med all övrig media). Inget spelarsnack från Molde, inget spelarsnack veckan före premiären, inget spelarsnack efter AIK... Hur tänkte man man där, egentligen? Själv säger jag bara: Lägg ned det här kriget, det kan aldrig vinnas. Däremot finns en massa förlorare, exempelvis de tusentals ÖFK-supportrar som dagligen läser ÖP och LT och som alla har sin egen åsikt om det som händer i klubben. Det är nog bara för den kommunikationsansvarige Niclas Lidström att ta ett allvarligt snack med kapten Tom P.

 
Det finns 29 kommentarer att läsa.

 
Spännande på alla plan när vi inget vet...
30 Mars 2019 klockan 07:15 av Agne Svärd
 

Spännande!
I allra högsta grad, på alla plan.
Det är det minsta man kan säga om ÖFK inför söndagens allsvenska premiär mot regerande mästarna AIK. Ingen kan säga var vi har ÖFK 20.19; definitivt inte jag, inte experterna, inte motståndarna ... förmodligen inte ens Ian Burchnall, chefen själv.
Det enda vi vet är att vi förmodligen inget vet, åtminstone vet vi väldigt lite... (Det där lät väldigt invecklat men årets ÖFK är verkligen ett osynat nybygge).

Lite kan vi dock; Aly Keita är ju kvar i målet, Tom Pettersson fortfarande en klippa i försvaret, Amin, Tekie och Edwards är en högoktanig trio på mitten, Hosam Aiesh seriens bäste en.mot-en-spelare och Dino Islamovic en potentiell skytteligavinnare. Men det är ju bara en halv startelva ... den andra halvan ska hämtas, bland annat, från de tio nya spelare som kommit under vintern, de flesta med mycket intressanta bakgrunder men även några helt osynade kort. Men gemensamt för dem alla är att ingen har hunnit visa upp sina kvaliteter under den här försäsongen. Den tidiga delen av förspelet avverkades till stora delar med det ”gamla” gänget, när de nya skulle skolas in fanns det inga motståndare (tomt i kalendern efter debaclet i Svenska cupen) ... innan Molde dök upp på andra sidan och då fungerade absolut ingenting.

Bladet med tänkbar startelva och formation är helt enkelt blankt för de flesta.

Men låt mig i alla fall presentera de nya spelarna efter bästa förmåga av de lilla jag kunnat se;
# Sixten Mohlin, 23, målvakt som kommer närmast från Malmö FF (via Dalkurd). Har inte fått så många minuter så här långt. Och när han skulle visa upp sig på riktigt (mot Molde, Keita på landslagsuppdrag) blev han knäskadad veckan innan och missar förmodligen även den allsvenska premiären. Mohlin är för mig ett oskrivet kort.

# Kelland Absalom, 21, kontraktslös målvakt från Wales (förra året i Ytterhogdal) som blixtinkallades i förra veckan och nu har skrivit på ett sexmånaderskontrakt. Kastades in i buren mot Molde och ska absolut inte lastas för nederlaget. Är på en nivå som förmodligen är för hög. På bänken mot AIK?

# Eirik Haugan, 21, från norska Hödd. En ”mjuk” och följsam försvarsspelare med fin passningsfot. Men frågan är om han redan nu har det allsvenska tempot, det såg tveksamt ut mot såväl Ranheim som Molde men bättre i segermatchen mot Sirius. Värvad på tillväxt?

# Thomas Isherwood, 21, försvarsspelare med rötterna i Brommapojkarna men som har utbildat sig i Tyskland (Bayern M) och England (Bradford). Stor (hela 195 cm lång, ovanligt för fotbollsspelare), stark och energisk med ett kraftfullt agerande. Se upp, Isherwood kan bli årets stora utropstecken i ÖFK. Såg helt enkelt lysande ut i cupmatchen mot Sirius och har sedan varit i väg på ett lyckosamt landslagsuppdrag. Vill jag absolut se på Friends arena på söndag!

# Isac Ssewankambo, 23, kommer närmast från Molde i norska Elitserien och har också haft en sejour i Malmö FF. Användbar i både försvar och på mittfältet. Intressant spelartyp med bra teknik och härligt löpsteg. Jag tror att han är högaktuell för en plats i startelvan mot AIK!

# Marco Weymans, 21, är hämtad från Belgien som Dennis Widgrens ersättare i vänsterförsvaret. Skadades redan efter en knapp halvtimma i sin första tävlingsmatch (mot Halmstad i cupen) och är inte tillbaka i full träning ännu. Mitt första intryck: en stabil lagspelare!

# Charlie Colkett, 22, mittfältare från Chelseas U23-lag. Kom till Östersund med en av Londons mest intelligenta vänsterfötter. Oj, vilka passningar! Men; så här långt ser det ut som Colkett litar lite väl mycket till sin guldfot och glömmer att hans roll består av så mycket mer. Måste operera över större ytor och höja tempot. Då kan Colkett bli en sensation, förutsättningar finns!

# Ravel Morrison, 26, supertalangen som tagit vägen över klubbar som Manchester United, Birmingham, QPR, West Ham och Lazio utan att få den sista pusselbiten på plats. En attackerande mittfältare med ett tillslag och en fotbollshjärna (speluppfattning) som får alla andra att bli gröna av avund. Dessutom har Morrison en ”funktionell teknik” som det så vackert heter. Men, farten finns inte där ännu och det fattas några växlar i orken. Jag har hört seriösa bedömare som påstår att Morrison är Allsvenskans bästa spelare. Det ska bevisas också!

# Francis Joe-Baptiste, 19, är sprungen ur Crystal Palaces ungdomsverksamhet. Rapp forward som hugger på det mesta, även motståndarna... Lite opolerad i sitt spel och behöver mogna några nivåer innan han är klar för Allsvenskan. Lite mera muskler skulle heller inte skada.

# Alhaji Gero, 25, är tillbaka i ÖFK-dressen efter ett kort äventyr i Esteghlal. Gero lämnade Iran med en kappsäck full av sköna slantar men knappast som en bättre fotbollspelare. Jag tror att vi får se samme Gero som tidigare; en urstark bollmottagare som jobbar hårt för laget men där spelförståelsen inte är den allra bästa, inte heller tajmingen i straffområdet. Gero får gärna visa att jag har fel, ingen skulle bli gladare än jag.

***

Det är väl lika bra att jag tar några frågetecken medan jag är igång:
# Ronald Mukiibi skrev på ett nytt kontrakt men blev skadad redan i den första riktiga träningen i ÖP-hallen i början av januari. Hur långt har han kvar till 90 minuter på plan?

# Hosam Aiesh klev av efter en halvlek i cupstarten mot Halmstad. ”Ont i magen”, sas det... Hmmm, det var den 16 februari(!), sedan dess har vi inte sett röken av fjolårets assistkung. Aiesh skadehistorik är besvärande och det är alltid samma område som drabbas. Frågan är; hur många matcher tvingas Aiesh avstå den här säsongen? Själv säger han alltid att ”allt är kanon”, ”toppen-toppen”, ”inga problem”. Men är han verkligen redo för spel på söndag efter så lång frånvaro? Risken för rost är i alla fall uppenbar.

# Mera skador i det ”gamla” gänget: Dino Islamovic klev av mot Molde utan att knappt ha hunnit röra bollen (känning i ett knä, ”säkerhetsåtgärd”), målvakten Andrew Mills har tydligen fått ett kraftigt bakslag i sin rehabilitering efter knäoperationen, Simon Kroon är knäopererad (menisken) och blir borta till sommaren, Sam Mensiro sliter med en gammal knäskada, Jamie Hopcutt har inte synts till senaste tiden (oklar status) och Curtis Edwards åkte till Molde med nackspärr... Fysiogänget saknar sannerligen inte arbetsuppgifter...

***

Ja, det är alltså med dom här förutsättningarna som Ian Burchnall ska pussla ihop årets första allsvenska startelva. Det är, som ni säkert förstår, inte alldeles lätt.
Här är, i all enkelhet och med en stor portion gissningar när det aktuell skadestatus, mitt förslag (4-5-1): Aly Keita – Isak Ssewankambo, Noah Sonko Sundberg, Thomas Isherwood, Tom Pettersson – Rewan Amin, Curtis Edwards, Tesfaldet Tekie, Ravel Morrison, Jerell Sellars – Dino Islamovic. (Om Aiesh kan spela så tror jag att Sellars får börja på bänken).

Det var i alla fall ett försök...

***

Douglas Bergqvist försvann till Norge i veckan, utlånad till Haugesund. Många kommer att sakna Douglas, en profil och en härlig pådrivare i flera säsonger. Men trots allt; visst är det viktigt att vara en stark röst i omklädningsrummet men det är jobbet på planen som är helt avgörande. Och jag tror att Douglas hade fått väldigt lite speltid den här sommaren!

***

Jag tippade ÖFK som sjunde lag i årets allsvenska i gårdagens krönika här på fotbollz.se. Det var inget originellt tips, ”alla” ser ut att placera ÖFK i mittens rike. Men när jag lyssnar igenom tränarrösterna från den allsvenska upptaktsträffen i förra veckan är respekten för ÖFK lite större än så. Många av konkurrenternas chefer är imponerade av vinterns jobb med spelartruppen men påpekar samtidigt att det kan ta tid att foga samman så mycket nytt. Det är en åsikt som jag hyser största respekt för; alla vet ju att Rom inte byggdes på en dag...

***

Det handlas alltså spelare in i det sista (fönstret stänger först i nästa vecka). Exempelvis plockade IFK Norrköping i dag ytterbacken Egzon Binaku från guldkonkurrenten Malmö FF.

***

Jag har i flera säsonger klagat på ÖFK:s ofta svaga hörnor. Är de inte utåtskruvade så är de så komplicerade att ingen riktigt verka förstå vad som ska hända. Utdelningen är i alla fall väldigt mager. Men jag förmodar att hela ÖFK-gänget kollade EM-kvalmötet mellan Sverige och Norge och den galna 3–3-kvitteringen på övertid. Svårare än så är det inte; det behövs bara en känslig hörnläggarfot (Ödegård) och en kraftig överbelastning vid den främre stolpen. Då är även en världsmålvakt som Robin Olsen chanslös (han hade inte en möjlighet att hitta igen den bollbanan) och planens kortaste spelare (Kamara) kan vinna höjdduellen. Se och lär!

***

ÖFK:s match på söndag döms av Glenn Nyberg från Borlänge. Tack, Nyberg är en av våra absolut bästa rättskipare. ”Årets domare” förra säsongen när spelarna fick göra sitt val!

Till sist; Så här ser den allsvenska premiäromgången ut, söndag: Falkenbergs FF–Örebro SK, Kalmar FF–IK Sirius FK, AIK–Östersunds FK, Helsingborgs IF–IFK Norrköping, AFC Eskilstuna–IFK Göteborg. Måndag: IF Elfsborg–Hammarby IF, Malmö FF–BK Häcken, Djurgårdens IF–Gif Sundsvall.

 
Det finns 6 kommentarer att läsa.

 
Jag är inte övertygad - men MFF tar guldet
28 Mars 2019 klockan 22:11 av Agne Svärd
 

Häcken har varit bäst så här långt. Men vem är bäst när Allsvenskan gör bokslut i november?
Ja, det är väl inte tiotusenkronorsfrågan precis, kandidaterna är ju inte så många. Experterna, både de som har fotbollen som sitt yrke och vi som står vid staketet, säger Malmö FF med fjolårsmästarna AIK, Häcken och IFK Norrköping som de tuffaste utmanarna.
Själv tillhör jag dom som tror på Malmö FF. Men jag är inte alls lika övertygad några dagar före avspark som jag var för ett par månader sedan, absolut inte.

Inför fjolårets seriestart trodde jag väldigt mycket på ÖFK. Spelartruppen innehöll massor av kvalitet och förspelet såg otroligt stabilt ut; i träningsmatcher, insatserna mot Arsenal i februari och i cupspelet (gjorde en utmärkt match även i semifinalförlusten mot MFF).
Men när seriespelet drog igång drabbades man av pyspunka, sju poäng på de inledande sju omgångarna och möjligheten att blanda sig i tätstriden var förlorad redan i början av maj.

Jag har funderat mycket på vad som gick snett, förmodligen är det en hel symfoniorkester av anledningar. Men jag är helt övertygad om att spelarna inte orkade hantera det tuffa programmet under 14 månader fram till seriestarten; cupspel fram till final (med lyckligt slut...), 30 allsvenska matcher och tolv matcher i Europa league (sista i Berlin några dagar in i december), bara en månads vila över jul och nyår, träning plus två läger i en månad, cupspel, sedan dubbelmöten mot Arsenal och nya cupmatcher ända fram till semifinalen mot Malmö FF, veckan därefter seriestart mot Djurgården...
Ni ser själva; många tävlingsmatcher under lång tid. Och lite träning och återhämtning. Lägg därtill tunga förluster mot Arsenal och MFF som inte gjorde livet gladare...

Nu är det MFF:s spelare som varit utsatta för samma stentuffa resa; cupspel, Allsvenskan, Champions league, Europa league, kort juluppehåll, träningsläger, cupspel, matcher mot Chelsea (två förluster), mera cupspel och till sist träningsmatcher i England och Nederländerna...
Alltså; massor av tuffa tävlingsmatcher men lite träning och återhämtning. Och tunga förluster mot Chelsea och motgångar i Svenska cupen (utslagen redan i gruppspelet trots gynnsam lottning).
Mönstret är alltså detsamma för ÖFK 2018 som för MFF 2019 med den lilla skillnaden att ÖFK tappade stinget när Allsvenskan började medan MFF fes ihop redan efter Chelseaförlusten!

Trots det så väljer jag alltså att sätta Malmö FF som vinnare i årets allsvenska. Min enda hållbara motivering: de har mest kvalitet i sin stora spelartrupp, dubbel (minst) täckning på samtliga positioner! Det tror jag ingen kan konkurrera med. Och dessutom kom svackan några veckor tidigare än ÖFK:s.
Så här slutar Allsvenskan 2019 som jag ser det:

1) Malmö FF
Tar revansch för fjolåret då man tidigt hamnade på efterkälken och trots en stark höst inte kunde utmana AIK om guldet. Med ny strategi (smal trupp med spets kompletterad med lärlingar har blivit en större spelartrupp med kvalitet på alla poster) ska Lennart Johanssons pokal föras tillbaka till Malmö. Mina frågetecken; några av nyckelspelarna (Rosenberg; Safari, Rasmus Bengtsson) har slitna kroppar och måste matchas med försiktighet. Och hur är kvaliteten på backlinjen, egentligen?

2) IFK Norrköping
Jag hoppas verkligen att Norrköpings sätt att bygga lag betalar sig. Det doftar kvalitet och offensiv inriktning lång väg, nyförvärv som Sead Haksabanovic och Christoffer ”Totte” Nyman borgar för ett ännu vassare anfallsspel. Frågetecknet, och det är ganska stort: Vem styr upp defensiven nu när Andreas Johansson inte längre finns att luta sig emot?

3) BK Häcken
Laget från Hisingen smyger som vanligt strax under radarn, trots en stark höst och lika bra försäsong som bland annat tagit klubben till final i Svenska cupen (mot AFC Eskilstuna). Precis som Norrköping ligget styrkan i det offensiva spelet; Paulinho kommer att spotta in 20 kassar även den här sommaren men viktigaste spelaren är nog Alexander Jeremejeff. Det var när han kom tillbaka från MFF förra sommaren som den sista pusselbiten föll på plats.

4) AIK
Fjolårets mästare har tappat ett par viktiga kuggar i backlinjen (Alexander Milosevic och Robin Jansson) och med tanke på att Rikard Norling bygger sina framgångar bakifrån kommer det förmodligen att ta några omgångar innan alla kuggar har kommit rätt. Ytterligare en fråga; vem blir kreatören på mitten när Kristoffer Olsson försvunnit till Krasnodar i den ryska ligan? Här finns en del att fundera över men det blir väl som vanligt; AIK vinner med 1–0... Men det kommer inte att räcka till att försvara titeln!

5) Hammarby IF
Fyrtioåtta spelare in och fyrtioåtta spelare ut... Ungefär så känns det om årets Hammarby, sportchefen Jesper Jansson har verkligen inte legat på latsidan den här vintern. Men trots allt nytt; Hammarby är inte lika bra i år! Målvakten Johan Wiland missar första delen av säsongen, likaså mittfältsgeneralen Junior (en av Allsvenskans mest underskattade spelare, Bajens Bachirou). Lämnat har Björn Paulsen, Netto Borges och Jiloan Hamad gjort. Sådana klippor tar tid att ersätta. Dessutom: bollen rullade Hammarbys väg väldigt länge i fjolårets serie. Den turen kommer man inte att ha en gång till...

6) Djurgårdens IF
Även här har sportchefen (Bosse Andersson) tvingats jobba hårt för att få till en slagkraftig besättning. Om han lyckats? Tveksamt. Men Astrit Ajdarevic är en prestigevärvning, om den slår rätt så kan det vara årets fullträff! Däremot är jag inte övertygad om att norske målvakten Per Kristian Bråtveit kan fylla tomrummet efter Andreas Isaksson och att Mohamed Buta Turay är med och slåss om skytteligatiteln. Jag tror att Buya Turay får rubriker om helt andra saker... En sak är i alla fall klar; årets Djurgården är bättre balanserat än fjolårets, utan tvekan.

7) Östersunds FK
Min förhandsfavorit förra året, betydligt blygsammare förväntning den här gången. ÖFK 2019 är för mig ett oskrivet blad. När vi startade fjolåret hade ÖFK självskrivna ledare (klasspelare) i alla lagdelar; Sotirios Papagiannopoulos styrde i försvaret och var tillsammans med Tom Pettersson ett urstarkt mittbackspar, kanske seriens bästa, på mitten var Brwa Nouri den självklara fältherren och i offensiven härjade Saman Ghoddos och Ken Sema med motståndarförsvaren. Ja, ni ser själva. Dagens ÖFK innehåller nio nya spelare (tio om man räknar in målvakten Kelland Absalom som tycks få följa med till AIK-matchen) men så här långt har ingen av de nya klivit fram som någon naturlig ledare. (Jag ska hinna med en grundligare ÖFK-genomgång innan söndagspremiären, håll utkik här på fotbollz.se).

8) IF Elfsborg
Trodde jag mycket på förra säsongen men boråsarna blev en stor missräkning. Laget var helt enkelt felbyggt; mittfältare i försvaret, mitttfältare på mitten och mittfältare i anfallslinjen. Det verkar vara åtgärdat men jag kan inte se att Jimmy Thelin har ett lag som kan vara med och hugga i det översta skiktet. Thelin bygger gärna sina lag bakifrån men här saknas faktiskt bra försvarsspelare!

9) Helsingborgs IF
Välkommen tillbaka till en klassiker i svensk fotboll, 66 säsonger i Allsvenskan och sjua i maratontabellen. Man kommer med ett lag fullpumpat med rutin, målvakten Pär Hansson, landslagets kapten Andreas Granqvist, Alexander Farnerud, Rasmus Jönsson, Wanderson... Hemma på Olympia kommer man att ta många poäng men hur roligt tycker dom här gubbarna att det är med en hundramilaresa till Östersund? Och dessutom konstgräs...

10) Gif Sundsvall
Överraskade förra året med en åttondeplats och positiv fotboll. Kommer säkerligen att hamna någonstans i mittens rike även i år. Såvitt jag förstår ser det ut som att Giffarna kommer med i stort sett samma manskap som förra året, här har det nog hänt minst av de 16 klubbarna. Det kommer att räcka en bit, om Linus Hallenius fortsätter att producera mål!

11) Örebro SK
Nja, det vill inte riktigt ta sig för närkingarna. Nia ifjol, lite sämre i år? Trots det tycker jag att ÖSK bitvis spelar alldeles utmärkt, och underhållande, fotboll! Men prestationerna varierar för mycket för att slutresultatet ska bli bra. Förlusten av Nahir Besara kommer att vara märkbar även om det inte slog gnistor om hans prestationer under hösten.

12) Kalmar FF
Nystart under Magnus Pehrssons ledning. Men materialet är ungefär detsamma; Elm och Elm kryddad med några B-rassar. Stabilt på mitten (när Rasmus Elm spelar) men inte tillräckligt bra varken framåt eller bakåt. Brukar vara svårslagna på hemmamark och det lär räcka för att hänga kvar.

13) IFK Göteborg
Elva ifjol, två platser sämre i år. Och absolut inte bättre. IFK Göteborg är en förening i sönderfall, jag kan inte se annat. Tunn spelartrupp, ingen sportchef på plats och en kassakista som skramlar om man släpper ned en tiokrona. Det är inte mycket som ska gå fel förrän laget hamnar på fel sida om strecken i bottenstriden. Hur ska det här sluta?

14) IK Sirius
Var länge inblandad i bottenstriden förra säsongen men slank undan i sista stund. Jag tror på samma scenario den här sommaren, trots att klubben satsat på ett nytt tränarpar. Materialet är i stort sett detsamma. Där finns mycket rutin men flera av de bärande spelarna dras med en skadehistorik som är besvärande. Ungefär som Kalmar, stabilt på mitten men sämre framåt och bakåt. Det såg vi inte minst när Sirius var på Jämtkraft arena för några veckor sedan (3–0 till ÖFK).

15) AFC Eskilstuna
Här är ett tips som man riskerar att få äta upp... AFC är ju framme i Svenska cupens final och dit tar man sig inte utan kvalitet. Men här vete fanken. Jag tror i alla fall inte att det räcker över 30 omgångar, det finns klara brister i samtliga lagdelar och jag är övertygad om att även det här besöket blir kortvarigt.

16) Falkenbergs FF
Här blir det tufft, det törs jag lova. Inte minst får målvakten Hampus Nilsson (jodå, samme Hampus som var i ÖFK för några säsonger sedan) vara beredd på hårt arbete. Framför sig har han en väl sammansvetsad backlinje medan det är svårt att hitta allsvenska kvaliteter i offensiven. Får hoppas på många hemmapoäng men det kommer inte att räcka.

 
Det finns 11 kommentarer att läsa.

 
...men Tekies mål var i alla fall snyggt
24 Mars 2019 klockan 20:03 av Agne Svärd
 
Det var nu vi skulle börja se konturerna av ÖFK:s nya lagbygge. Det var också nu som vi skulle få något annat att tänka på efter alla tråkiga diskussioner kring klubben den senaste tiden.
Men efter 4–1 i baken på Aker stadion i Molde är frågetecknen kring laget bara betydligt fler än före avspark. Och inte blev vi gladare heller, definitivt inte!
Jo, en sak; Tesfaldet Tekie gjorde i alla fall ett ursnyggt mål och det kan vi glädja oss åt. Men resten är bara att sopa ihop och stoppa i en soptunna, så illa var det.
ÖFK reste till Molde på den norska Atlantkusten för att möta fjolårets serietvåa i Elitserien (Rosenborg tog mästartiteln). Flygresan var lång (Stockholm, Oslo, Molde) och dramatisk i den rasande vinden. Och ungefär samtidigt som man landade i ”rosornas stad” stannade motorerna på kryssningsfartyget Viking Sky bara några mil därifrån och 1.300 personer hamnade i ett dygnslångt sjödrama som engagerade stora delar av världen.
Utan att överdriva kan man konstatera att ÖFK onekligen befann sig i händelsernas centrum på ett sätt de knappast hade räknat med när de lämnade Östersund tidigt på lördagsmorgonen...
Men efter det lilla sidospåret, som i ett större perspektiv naturligtvis är så oändligt mycket större och viktigare än en träningsmatch, kan vi återgå till de 90 minuterna på Aker stadion (en fantastisk anläggning vid Moldefjorden där Viking Sky lotsades in till vid kaj ungefär i samma stund som ÖFK lämnade arenan). Och det finns faktiskt inte mycket att berätta, sett med ÖFK-ögon.
Molde var där, i allra högsta grad. ÖFK var inte där, inte på något sätt!
Det är bara att konstatera; saknaden av formhöjande matcher efter uttåget (återigen, den förbannade insatsen i Karlstad) i cupen var alldeles påtaglig. Men var inte ens i närheten att hänga med i hemmalagets tempo. Molde såg ut att vara redo för seriespel, ÖFK var redo för, ja, vadå?
Att hålla bra fart på träningarna är en sak. Att möta Ytterhogdal i ett par träningsmatcher är också en sak.
Men att spela tävlingsmatcher (i cupen) mot allsvenskt motstånd är en helt annan sak.
Om vi inte visste det sedan gammalt så vet vi det nu.
En. Helt. Annan. Sak!
Ian Burchnall och hans kamrater i ledningen har nu en vecka på sig. Det är ingen tid alls i de här sammanhangen. Sedan väntar svenska mästarna AIK på Friends arena, det är allsvensk premiär.
# Under de här dagarna måste Burchnall hitta en startelva (hur det nu ska gå till när småskavanker och dålig form härjar lite överallt i den stora truppen).
# Under de här dagarna måste Burchnall också hitta en spelmodell som funkar (i dag, precis som vid flera andra tillfällen den här våren, var det noll anfallsspel och segt som kola på mitten. Dessutom havererade försvarsspelet. Men varför skulle det fungera när inget annat fungerar...?)
ÖFK 2019 är så här långt väldigt svårläst. Hur vill Burchnall ha det, egentligen? Jag ser inga linjer. Dom finns förmodligen men spelarna kanske inte förstår, vad vet jag?
***
ÖFK startade med den här elvan: Kelland Absalom – Sam Mensiro, Eirik Haugan, Tom Pettersson, Isak Ssewankambo – Rewan Amin, Tesfaldet Tekie, Charlie Colkett – Jerell Sellars, Ravel Morrison – Dino Islamovic. På bänken: Edvin Olsson, Francis Baptiste, Curtis Edwards, Noah Sonko Sundberg, Alhaji Gero, Ludvig Fritzson, Patrick Kpozo.
Islamovic kastade in handduken redan efter 19 minuter (känning av gammal knäskada), Gero ersatte. Speltid fick även Edwards, Sonko och Fritzson i andra halvlek.
Som ni ser av laguppställningen var den något annorlunda i försvarsdelen. Jag tror inte att vi får se den backlinjen så många gånger till under säsongen... Små plus delas ut till Ssewankambo (fina initiativ i offensiven i första halvlek, det är en fin spelartyp), Tekie (1–0-målet, det var snyggt) och Sellars (kom i alla fall till några avslut). Sammantaget var insatsen underkänd förutom 20 bra minuter i första halvlek.
Vilka fler än de som var med på Norgeresan kan då vara aktuella till den allsvenska premiären?
Målvakterna är naturligtvis tillbaka. Aly Keita från landslagsuppdrag och Sixten Mohlins knäskada ska inte vara allvarlig (sägs det...) Thomas Isherwood kan vi också räkna med om han nu är hel och kry efter landslagsspel och Douglas Bergqvist är också tillbaka.
Men sen? Ärligt sagt, inte så mycket mer med tanke på skadebilden. Det sägs att Hosam Aiesh ska vara klar för spel. Visst, men Aiesh har varit borta sedan cupstarten mot Halmstad (16 februari) då han steg av efter halva matchen. Han kan i varje fall definitivt inte vara i matchform och detsamma gäller nye Marco Weymans som försvann samtidigt med Aiesh i sitt enda riktiga framträdande i ÖFK-dressen..
Jamie Hopcutt, var är han? Ronald Mukiibi kan inte vara startklar efter en segdragen fotskada och Simon Kroon hoppas vi på – till hösten!
***
Jag har vid några tillfällen gnällt över stängda träningar (och nu även träningsmatcherna mot Ytterhogdal, suck...). Mig personligen spelar det naturligtvis ingen som helst roll men jag ogillar när media och intresserade stängs ute och i förlängningen av ett sådant resonemang är det alltid klubben som är förloraren på sista raden, tro inget annat!
Jag tar nu upp ytterligare två saker där bristen på transparans blir uppenbar;
# Först några timmar före start fick vi i dag veta att ingen av ÖFK:s tre målvakter (Keita, Mohlin och Andrew Mills) var med på resan till Molde. Det tycker jag är lite sent (egentligen jävligt sent), inte minst med tanke på att det varit klart sedan flera dagar (att Keita var borta på landslagsuppdrag var dock bekant). Så behandlar man inte sina supportrar. Det är ju inga statshemligheter det handlar om, bara att målet ska vaktas av Kelland Absalom (Ytterhogdal förra året, kontraktslös nu) och att Edvin Olsson sitter på bänken. I en träningsmatch mot norska västkusten när truppens tre målvakter inte är tillgängliga. No more, no less. Av vilken anledning berättar ÖFK inte det – i tid?
# Skadan på Simon Kroon. Den kallas numera för ”underkroppsskada” (en benämning som smugit sig in i svensk idrott på senare tid, förebilden är hämtad från NHL-hockeyn om jag är rätt informerad). När man nu snärjer in sig i den typen av benämningar riskerar man i det här fallet minst två saker:
1) Eftersom vi vet att det från början handlade om en muskelbristning i ena lårets baksida som blev väldigt segdragen kan vi ju misstänka att Kroon kom till ÖFK med en skada som han inte berättat om...
2) ...eller så kan vi anklaga ÖFK:s fysiogäng för ett uselt jobb som inte fått tillbaka Kroon i spelbart skick trots att det gått mer är ett halvår sedan skadan uppstod. Vi vet ju inget annat än Kroon har ”dragit en baksida” och så lååååång tid ska det väl inte ta att få honom tillbaka på banan...
Men om nu inte ÖFK vill berätta så gör väl jag det för att inte spekulationerna mot Kroon eller fysioteamet ska leva vidare: Simon Kroon opererades för en tid sedan för en trasig menisk!
Så var det alltså med ”underkroppsskadan”.
Jiddra inte så förbannat. Säg som det är och alla blir vinnare!
 
Det finns 7 kommentarer att läsa.

 
Det här får vi dras med hela säsongen
20 Mars 2019 klockan 18:56 av Agne Svärd
 

Jag förmodar att några, eller till och med ganska många, av er som läser den här texten redan kollat i det material som Uppdrag granskning, UG, i går presenterade på SVT play om Daniel Kindberg och ÖFK och de ekonomiska oegentligheterna. Om ni inte har hunnit eller kunnat se så har ni chansen i kväll när programmet (förmodligen i en något annan form än playversionen) sänds i SVT1 (kl.20.00).
Hela upplägget följer den dramaturgi som är känd sedan gammalt och som triggar igång hela media-Sverige; den fyra avsnitten som UG producerat hinner knappt landa på SVT play förrän samtliga redaktioner med någorlunda sjävaktning går igång. En hel skittunna full med, för Kindberg och ÖFK, besvärande uppgifter töms ut och några timmar senare sitter Kindberg (framförallt) och ÖFK i samma kanaler och på samma plattformar och försöker försvara och förklara sig.
Som extra salt i såret; det här kommer samma dag som de allsvenska klubbarna har sin upptaktsträff och stora delar av ÖFK-fokuset riktas mot den här affären. Eller som lagkaptenen Tom Pettersson sa när han sent på kvällen kom upp på podiet: ”Jag har tränat hela dagen på att svara på den här frågan...”

Till alla som gillar ÖFK, jag har skrivit det tidigare och jag skriver det igen: Var beredd på riktigt svettig sommar (oavsett väderlek...), Kindberg-gate kommer att vara i fokus så långt vi kan överblicka. När UG:s granskning kallnar drar rättegången mot Kindberg (och två andra män) igång i Härnösands tingsrätt (24 april) och pågår ända in i juni, domen faller kring midsommar och därefter kan vi med alla säkerhet, oavsett utgång, räkna med en överklagan till hovrätten och genast har vi hunnit långt in i hösten.
Det är så här det fungerar i en demokrati och i ett rättssamhälle. Och applåderar ni när journalister avslöjar politikers tvivelaktiga lägenhetsaffärer eller misstänkt penningtvätt hos våra vanligaste banker så får ni nog tugga i er det här också.
Även om det gäller ÖFK och mannen bakom framgångssagan.

Jag har följt den här trista historien från dag 1, den handlar till stora delar om människor, på alla sidor, som jag känner. I några fall riktigt väl. Daniel Kindberg, naturligtvis, ÖFK-folk, anställda och beslutsfattare på Östersundshem, politiker i Rådhuset – och granskarna. Jag ägnade julen åt att läsa hela förundersökningen (cirka 2.500 A4-sidor) som ledde fram till åtalet i december och jag har sett playversioen av UG.
Klart är att mycket är besvärande för Kindberg och de två andra som är åtalade.
Däremot är jag inte alls säker på en fällande dom när ärendet har tröskats genom hela rättssystemet, åtminstone när det gäller Daniel Kindberg och den så kallade Peab-mannen. Ekonomisk brottslighet brukar, oftast, vara väldigt svårt att bevisa. Exemplen är faktiskt hur många som helst.

Men!
Det finns saker som stör mig i den här processen. Här är några:

# Hur i helvete har Daniel Kindberg kunnat göra affärer med den så kallade Sollefteåföretagaren under så lång tid? Visserligen lär de vara vänner sedan många år men någonstans måste det väl finnas en gräns. Den här mannen, med sina flyttbilar, lastbilar och traktorer, verkar, om man ska tro förundersökningen, inte ha någon vidare ordning på sina affärer. Jag trodde inte att sådana här gubbar fanns längre. Kontoret på fickan och pengarna i madrassen (som han själv säger i ett av förhören...). Han har ingen som helst koll vilka bilar han haft på Stadsdel norr, han vet inte vilka som kört dem (”kanske heter någon Kent, eller Kalle, eller Olle. Efternamn? Kommer jag inte ihåg. Hur dom fick betalt? Vet inte, kanske var det gamla gentjänster...”). Den här mannen har dessutom suttit i styrelsen för några av Kindbergs fastighetsbolag (under en viss tid visste han inte ens om det...), härvan av ekonomiska transaktioner mellan honom och Kindbergs olika bolag är nästan omöjlig att reda ut och dessutom belönades Sollefteåmannen med en aktieutdelning från ett av bolagen på 2,1 miljoner kronor (som naturligtvis inte deklarerades). Phuu...
Jag menar: Kindberg har haft en otroligt hög svansföring som ordförande i ÖFK och då tänker jag inte bara sporstligt; kulturprojekt som ska utveckla spelare och anställda på alla plan, värdegrund, hbtq-frågor... Ja, ni känner igen alla fina honnörsord som ska genomsyra klubbens hela verksamhet. Samtidigt gör han den ena stora affären efter den andra med en man som inte ens kan stava till de här orden och dessutom är en av ÖFK:s största sponsorer, Kindberg hjälper också till så att Sollefteåföretagarens fakturor blir rätt utförda... Daniel Kindbergs moraliska kompass har tydligen pekat åt alla håll under de här åren och det gör mig förbannad!

# Från ÖFK:s sida har man hela tiden hävdat att ”vi är inte misstänkta”. Det blir ju bara larvigt när man läser förundersökningen där några ÖFK-anställda, som stått som företrädare för Driftaren AB (ÖFK-bolaget som skötte om Jämtkraft arena på uppdrag av Östersunds kommun) riskerade att få lämna både hus och hem när kronofogden knackade på dörren. Och så sent som i går meddelade kammaråklagare Niklas Jeppsson vid Ekobrottsmyndigheten (han som lett hela det här ärendet) att han vill att Driftaren AB ska betala 500.000 kronor i en företagsbot...

# Det är inte bara Sollefteåföretagaren som har dåligt minne. De ÖFK-anställda som varit på förhör verkar inte komma ihåg så mycket de heller. Eller så har de inget sett, inget hört. Märkligt, det här är ju skärpta killar allihopa.

# Det finns några nissar på Östersundshem som vet hur man utnyttjar media till att undgå egen granskning. Tillförordnade vd:n Christer Sundin slår nog alla rekord i den grenen, sällan eller aldrig har jag upplevt något liknande. Sundin satt i den styrelse som under flera år godkände Kindbergs framfart på stadsdel Norr. Nu är han själv den mest offensive i smutskastningen av bolagets förre vd, det finns ingen hejd på hur uselt som Kindberg skött sitt uppdrag. Det blir inte speciellt trovärdigt.

# För övrigt är det många som tar chansen att skaffa sig fördelar i den här härvan. Inte minst bland politiker i Rådhuset En sak som har jag lärt mig efter alla år i mediasvängen; ledande politiker berättar aldrig hela sanningen, de säger bara det som gynnar dem själva och deras parti!

# UG:s upplägg bygger ju på att Östersundshem förvärvade markområdet på Stadsdel Norr till ett kraftigt överpris (127 miljoner kronor) för att möjliggöra för KIndberg och ÖFK att utnyttja det för egen vinning. Och alla medspelare (ÖP, Östersundshem, dåvarande politiska oppositionen) hakar på. Men ingen kan fortfarande påvisa att priset var fel. Det så kallade ”hemliga dokumentet” som presenteras handlar ju till syvende och sist inte om det som affären kom att gälla, det blir som att blanda äpplen och päron, medan ÖP:s anonyma värderare (som satte priset på området till 86 miljoner) är ju inte värt ett skit så länge det är anonymt. Vi har ju ingen som helst aning om vem värderaren är och vilkens ärende han/hon går. I mina ögon faller därför den här tesen platt till marken.

Till sist; på söndag genrepar ÖFK inför den allsvenska starten då man reser till vackra Molde, rosornas stad, på den norska Atlantkunsten. Och då får vi snacka fotboll!

 
Det finns 10 kommentarer att läsa.

 
ÖFK studsade tillbaka under svåra förutsättningar
3 Mars 2019 klockan 22:10 av Agne Svärd
 

Sådärja! ÖFK studsade snabbt upp på banan igen efter förra lördagens smäll i Karlstad. 3–0 mot allsvenska kollegan Sirius är ju ett resultat som ger respekt i alla sammanhang, dessutom finns heller inte mycket att anmärka på prestationen.
Den här gången kan man säga att motivationen att ta revansch på en riktigt usel insats (ÖFK) var större än möjligheten att vinna gruppen (Sirius).

Som alla förstår var förutsättningarna för fotboll på Jämtkraft arena inte de allra bästa den här söndagseftermiddagen i början av mars. Sju minusgrader och snö i luften och på planen passar naturligtvis bättre för häng i tv-soffan med Vasalopp och VM-skidor. Därför; all heder till alla som bidrog till att gör det här till en hygglig fotbollsmatch!
Svårare än så här blir det inte att spela fotboll.

ÖFK-bossen Ian Burchnall hade lovat förändringar efter 2–3 i Karlstad. Naturligtvis ville han skicka in en granat i truppen och tala om att det är inte okej att prestera på det sättet samtidigt som här fanns möjligheten att matcha några spelare som annars hade fått vänta på sin chans eftersom cupen var förlorad.
Och förändringar blev det; fem nya spelare fanns i startelvan och även om den taktiska laguppställningen sa 3-5-2 på papperet var det något annat i verkligheten, fråga mig bara inte vad...

Men det här såg jag i alla fall: Det blev mestadels en fyrbackslinje med nya Eirik Haugan och Thomas Isherwood som mittbackar, Sam Mensiro till höger och Tom Pettersson till vänster. På mitten tog Rewan Amin sin vanliga ”sittande” roll medan Ravel Morrison var den mest offensive och stöttade Dino Islamovic i att störa Sirius mittbackar, Tesfaldet Tekie opererade däremellan. På kanterna såg vi Jerell Sellars och Curtis Edwards. Längst bak Aly Keita.

Innan jag redovisar resultatet av förändringarna: Det var en jäkla skillnad på inställningen och det är ändå det absolut viktigaste för att man ska vinna fotbollsmatcher. Det var full insats i duellerna från alla håll, tack för det!
Här är annars mina tre viktigaste noteringar;
# Dino Islamovic jobbade nu precis som jag vill att en spets ska göra. Förutom det så viktiga presspelet så var Dino ständigt på språng framåt. Det gav två snygga mål (2–0 på nick och 3–0 med högern i fritt läge) samt delaktighet även i förspelet till 1–0. Och det kunde ha blivit ännu mera från matchens lirare!
# Tesfaldet Tekies djupledslöpningar på mittplanen. Äntligen fick jag se det som saknats så här långt, en innermittfältare som ”slår” sin motståndare, vinner ytan och sedan blir ett hot mot backlinjen. Sånt gillar jag! Nu öppnade Tekies löpningar för två mål, det sista efter en 50-metersrepa med bollen klistrad vid foten.
# Thomas Isherwood har inte fått så många möjligheter att visa upp sig så här långt. När han nu fick chansen tog han den med besked. Isherwood var mycket rejäl i sitt spel, här togs verkligen inga fångar..., Isherwood var chefen i det stabila hemmaförsvaret.

Men det fanns mer att lägga till pluskontot:
# Ravel Morrison fick 70 viktiga minuter. Sköt 1–0, spelade fram till 2–0, bjöd på några tekniska läckerheter samt jobbade fint ihop med Dino Islamovic. Hinner förmodligen att fixa full matchform till den allsvenska premiären om fyra veckor.
# Aly Keita fick mycket skit efter sin tabbe mot Karlstad och det skulle han ha. Nu var det full skärpa i varje ingripande. Visserligen var det inte många som var kvalificerade men även de ”lätta” utfördes med hundraprocentig insats. Hellre en boll rensad upp på läktaren än ett mål i baken, ja, ni förstår...
# Det lyste revansch lång väg även om Tom Petterssons insats, lagkapten som han är. Tom, som var mycket besviken efter matchen i Karlstad, spelade nu mestadels vänsterback och därifrån jobbade han över i stort sett hela banan i 90 minuter. Det räckte bland annat till inlägget som bäddade för 1–0 och krampkänning i slutet av matchen.

ÖFK kan nu lägga cupspelet bakom sig och har den här månaden på sig att ställa in siktet mot den allsvenska premiären mot AIK på Friends arena. Bra så. Men skadeläget fortsätter att oro och listan förlängdes den här gången med Eirik Haugan som tvingades ge upp i början av andra halvlek. Dessutom måste nog ÖFK-ledningen hitta ytterligare träningsmotstånd. Just nu finns bara ett möte med norska toppklubben Molde inprickat och det är i fattigaste laget.

Ytterligare några noteringar;

# Sirius kom till Östersund med chans att vinna gruppen. Visserligen saknades några bärande krafter (Philip Haglund, Rpbert Åhman-Persson, Sam Lundholm...) men npg såg det ganska magert ut i Uppsalagänget, åtminstone om man tittar på den offensiva insatsen. Jag gissar på en svettig sommar för nya tränarduon Henrik Rydström/Mirza Jelecac. Riktigt svettig...

# Det är inte bara ÖFK som misslyckats i cupspelet. Malmö FF och IFK Norrköping tillhör också den utslagna skaran. MFF, med sin stjärntyngda spelartrupp, orkade uppenbarligen inte med att kombinera Europaäventyret (dubbelmötet med Chelsea) med spelet på hemmaplan medan jag vet inte vad Norrköping ska skylla sina insatser på. Östgötarna har rustat mer än alla andra men så här långt har utdelningen blivit mager. Jag gissar att det väcker en viss frustration hos dom inblandade.

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Nu är det bara att börja om från början, ÖFK
23 Februari 2019 klockan 21:07 av Agne Svärd
 

Man kan förlora. Och så kan man förlora som ÖFK gjorde mot den nyblivna division 1-klubben Karlstad BK.
Lördagens knock på Örsholmens IP skakar ÖFK i grunden, all den tro och optimism som byggts upp i rekordfart de senaste veckorna där namnkunniga nyförvärv staplat på varandra, är raserad!
0–0 hemma mot Halmstad (superettanlag, dessutom halvt utslaget av magsjuka) och 2–3 mot Karlstad BK (nykomling i division 1, ja, ni förstår, dom spelade för några månader sedan i landets fjärdedivision) är resultat som är direkt pinsamma för en klubb med ambitionen att vinna hela cupen och spela i Europa i sommar.
Fiasko är ett ord som jag sällan använder. Men den här gången går det inte att undvika.
Resultatmässigt, givetvis.
Prestationsmässigt, givetvis.
Det såg helt enkelt för jävligt ut i eftermiddag. I alla delar.

ÖFK:s möjligheter att avancera vidare från Svenska cupens gruppspel är alltså förlorade redan efter de inledande två gruppspelsomgångarna, trots att en mycket gynnsam lottning. Den utvecklingen var inte lätt att förutse, det ska villigt erkännas.
Men det som stör mig extra mycket: ÖFK lärde sig inte ett förbannat dugg av 0–0-insatsen mot Halmstad. Tvärtom, man gjorde samma misstag förutom att man gjorde det mycket sämre.
# Misslyckad grunduppställning (3-5-2).
# Uselt bolltempo.
# Inga djupledslöpningar, varken från centrala mittfältet eller forwards.
# Inga bollar bakom Karlstads backlinje (förutom första kvarten efter pausfikat).
Lägg därtill (i jämförelse med förra lördagen):
# Havererat försvarsspel
# Inget kantspel.
# Och usel inställning.

Ian Burchnall hade gjort tre förändringar i startelvan jämfört med förra lördagen. Hosam Aiesh, Marc Weymans och Jerell Sellars hade ersatts med Curtis Edwards, Patrick Kpozo och Jamie Hopcutt men uppställningen var densamma: tre i backlinjen, fem på mitten och två forwards.
Det gav precis samma typ av spel som mot Halmstad (som Burchnall absolut inte ville se...). Stort bollinnehav men bara ett evigt passande fram och tillbaka kring mittlinjen. Under den första halvleken lyckades man inte öppna Karlstads försvar (från division 1) vid ett enda tillfälle.
Ingen gick på djupet, inga bollar bakom backlinjen. Alla ville vara med och kladda på bollen kring mittlinjen och framför Karlstads backlinje.
Det gav 1–1 i halvtid sedan Dino Islamovic bankat in en straffspark i den 40:e minuten och värmlänningarna kvitterat åtta sekunder(!) före paussignalen där Tom Pettersson och Douglas Bergqvist i samarbete bjöd på ett katastrofalt försvarsjobb.

Till den andra halvleken styrde Burchnall om uppställningen till något som liknade 4-4-2 och några spelare i nya positioner. Det blev bättre, framförallt fick vi se ÖFK ta sig in bakom Karlstads försvarslinje och även runt på kanterna vid några tillfällen. Bolltempot var högre, löpviljan större.

Men allt raserades i den 68:e minuten då Aly Keita (den olycksfågeln) skulle briljera i ett till synes mycket enkelt ingripande. Men istället för att spela bort bollen med en bredsida (han hade all tid i världen) skulle ÖFK-målvakten briljera (och nu gissar jag men rörelsen kan inte vara någon annan) med att lägga bollen mellan den bakre fotens vrist och främre fotens häl och därifrån dra den över huvudet... Resultatet blev i alla fall att Keita sprang över bollen och Victor Edvardsen kunde rulla in 2–1 i tom bur!
Ja, ni ser själva hur tokigt det blev.

Jag har vid många tillfällen påpekat riskerna med Aly Keitas (och andra ÖFK-målvakters) hasardliknande spel. Men aldrig tidigare har jag sett något liknande. En plats på avbytarbänken och ett kraftigt löneavdrag måste väl bli resultatet?
Det här är målvaktsspel som hör hemma i korpen och då har det ingen som helst betydelse att Keita sedan gjorde ett antal räddningar som räddade ÖFK från total förnedring.

Efter den här smällen tappade ÖFK den linje man var på väg att hitta. Fortsättningen blev en uppvisning i frustration och dåligt humör och det är inga bra förutsättningar för att hitta ett vinnande spel. Karlstad kontrade in 3–1 innan Jamie Hopcutt snyggade till siffrorna strax före slutet med sitt 3–2-mål sedan Tesfaldet Tekie och Noah Sonko Sundberg gjort förarbetet.

Några ytterligare funderingar;

# Jag har många gångar varit kritisk mot Douglas Bergqvist och hans insatser, inte minst när han spelar i backlinjen. Nu kanske ni förstår vad jag menar. Douglas må vara viktig för gruppen men han har inte kvaliteter för att spela i Allsvenskan! (Dessutom tog han en huvudlös utvisning när ÖFK jagade mål i slutskedet och det är ju lagom begåvat...).

# Lagkaptenen Tom Pettersson var mycket besviken, och kritisk, efter matchen. Det här var en tuff smäll för den vinnarskallen. Men å andra sidan; Tom själv har varit ovanligt darrig i luftduellerna så här långt, tajmingen har inte varit den bästa. Som vid Karlstads kvitteringsmål strax före paus.

# Rewan Amin, Tesfaldet Tekie och Charlie Colkett är ett dreamteam på centrala mittfältet. Det har jag hävdat men där ångrar jag mig. Det går helt enkelt för sakta. In med Curtis Edwards och ta vara på hans egenskaper; spelsinne, löpstyrka och skottkraft. På kanten gör ju Edwards ingen nytta, i alla fall inte i den här typen av matcher.

# Två forwards, Islamovic och Hopcutt, och ingen hotar ett division 1-lag på djupet. Hur kan det bli så?

# Och varför inte använda Patrick Kpozo som ren vänsterforward när man förväntas äga bollen större delen av matchtiden? Med wingpositionen gav man Karlstad möjlighet att starta sina anfall på den kanten, fick ett numerärt övertag alldeles i onödan och tvingade Kpozo på defensiven.

# Europachansen är alltså borta, den svaga cupinsatsen ställer dessutom till problem efter nästa helg. Nu måste man ju jaga nya motståndare i träningsmatcher som man trodde och hoppades skulle vara något helt
annat.

# Dessutom; den här typen av insatser, sett till såväl resultat som prestation, är inget en tränare vill ha i uppkörningen av en säsong när man samtidigt har fyllt på med massor av nya spelare. Det skapar bara disharmoni och tar mycket energi ur gruppen. Visst, det är många veckor kvar till den allsvenska starten men den tiden hade Burchnall och övriga i staben velat lägga på andra saker än krissamtal med en stukad spelartrupp.
Nej, här är den bistra sanningen: Det är bara att börja om från början med det här ÖFK-bygget! Den första tanken räckte inte, den blev bara fel. Resultaten ljuger inte!

Nu är det bara att börja om från början, ÖFK
 
Det finns 6 kommentarer att läsa.

 
0-0 var okej men absolut inget mer
16 Februari 2019 klockan 22:44 av Agne Svärd
 

# 0–0 och bara en poäng mot Halmstads BK. Det är okej men inget att yvas över.
# Spelmässigt var det också okej men heller inte så mycket mer att skriva hem om. Det var stabilt, man vann bollinnehavet med typ 100–0 (överdrift, visst, men ni förstår...). Men det slog inga gnistor om varken spel eller spelare.
# Men det som definitivt inte var okej; Nye Marco Weymans (vänsterving från Belgien) och Hosam Aiesh fick kliva av med skador redan före pausfikat, inhoppande Ludvig Fritzson befaras dessutom ha fått en fraktur i ena handen. Tre smällar redan i årets första tävlingsmatch, det gillas inte.

Intresset och nyfikenheten på ”nya” ÖFK var stor när säsongen 2019 rullade igång på allvar. 2.206 åskådare hade letat sig till Jämtkraft arena för öppningsmatchen i Svenska cupen mot Halmstads BK. Det är starka papper för fotboll i Jämtland mitt i februari, allrahelst som konkurrensen från andra evenemang är mördande i dessa tider.
De gick hem, om inte besvikna så var de nog lite konfunderade. Visst var ÖFK några klasser bättre än sina motståndare från Superettan, hade mycket boll och vann avsluten med förkrossande 13–0.
Men trots några riktigt vassa möjligheter (Dino Islamovic fräsande volleyskott som räddades storartat av HBK-målvakten Malkolm Nilsson och Curtis Edwards träff i stolpens insida var väl dom hetaste) hände det inte speciellt mycket framför Halmstads mål, i varje fall inte så mycket som jag hade förväntat mig och hoppats på. ÖFK fick aldrig upp den fart som hade behövts för att spränga Halmstads försvarslinje. Det var bolltryggt och småfyndigt. Men alltför tempofattigt. Rutinerade mittbackarna Andreas Johansson och Peter Larsson har ställts på mycket svårare uppgifter i sina långa och framgångsrika karriärer då det i stort sett endast var Dino Islamovic som hotade på djupet.
I övrigt stannade bollen framför Halmstads backlinje eller trycktes ut på kanterna, precis enligt den matchplan som Halmstadstränaren Igor Kruljs hade mejslat fram.

Några noteringar;
# Jag hade hyggligt rätt i min startelva. Marco Weymans fick börja istället för Curtis Edwards (kände av en förkylning) och Dino Islamovic spelade där jag hade tänkt mig att Ludvig Fritzson skulle starta. Jag hade räknat bort Dino då han missat en del träning senaste veckorna.
Nu kom såväl Edwards som Fritzson i spel redan i första halvlek sedan Weymans gjort en ”Stina Nilsson-fällning” efter en halvtimme och fått känning i ljumsken och Hosam Aiesh signalerat skada och kastat in handduken strax senare.

# Första rapporten om Weymans och Aiesh skador var dock lugnande. Men när det gäller Aiesh och hans problem slutar jag dock aldrig att oroa mig... Större frågetecken för Ludvig Fritzson som kan ha fått en fraktur i ena handen.

# Jag hade gärna sett mer av Weymans i hans debut på sin nya hemmaarena. Den halvtimme han deltog lovade onekligen mera.

# Vi har alla stor förhoppningar på ÖFK:s innermittfält den här säsongen, kvalitetsspelare trängs med varandra i det området. Men den här gången blev det för mycket av det goda när Rewan Amin, Tesfaldet Tekie och Charlie Colkett fick sällskap av Jerell Sellars i en roll som varken han eller jag riktigt hittade. Det blev helt enkelt för många kockar i den berömda soppan, man stal rollerna av varandra. Och där försvann mycket av tempot i hemmalagets spel. Undantaget var slutdelen av första halvlek och några korta sekvenser i matchens sista del. När ÖFK skruvade upp tempokranen skapade man sina bästa chanser, det var väldigt lätt att konstatera!

# Ravel Morrison fick göra sina första 20 minuter ÖFK-tröjan. Någonstans måste han givetvis börja och det här var en lämplig start.

# Charlle Colketts fina vänsterfot var inte rätt kalibrerad den här gången. Och jag vill gärna se att han tar några djupledslöpningar också. Nu stod han gärna kvar och dirigerade från bakplan. Men där stod också Rewan Amin...

# Backlinjen sviktade inte många gånger under matchens 90 minuter och bakom den såg jag inte att Aly Keita tvingades till ett enda kvalificerat ingripande. Bra så!

# Apropå försvarsspel. När Halmstads mittbackar Andreas Johansson och Peter Larsson får koncentrera sig på en ganska statisk motståndare (Islamovic) och slipper hålla reda på ett antal kvicka fötter är dom nästan omöjliga att passera. Bara så att motståndarlagen i Superettan vet...

# Halmstad har också en väldigt duktig målvakt i Malkolm Nilsson.

# Vi ska också komma ihåg att hallänningarna kom till Östersund med en trupp drabbad av magsjuka. Två spelare tvingades stanna hemma och eländet fortsatte sedan när de kom till Östersund. Man fick bara ihop fyra spelare till avbytarbänken. En sådan gång värmer en poäng extra mycket!

Fotnot: I grupp 6 vann Sirius på bortaplan mot Karlstad med 2–1. I nästa omgång, på lördag om en vecka, möts Karlstad–ÖFK samt Sirius–Halmstad.

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Det fanns en tid när vi inte hade något cupspel...
15 Februari 2019 klockan 21:47 av Agne Svärd
 
Gammalt och nytt möts på lördagseftermiddagen när den 63:e upplagan av Svenska cupen rullar igång, bland annat på Jämtkraft arena. Gästande Halmstads BK tillhör aristokraterna i svensk fotboll med sina 54 säsonger i Allsvenskan (ligger nia i den allsvenska maratontabellen) medan ÖFK tillhör nykomlingarna i svensk toppfotboll med tre säsonger i högsta ligan och en 34:e plats i maratontabellen.
Men historia är trots allt bara historia, ÖFK är favorit både i matchen mot Halmstad och att vinna grupp 6 där även Sirius och Karlstad BK ingår.
Jag inledde min egen aktiva karriär i en tid när Svenska cupen inte hade någon som helst betydelse. Ja, det var så illa att den inte ens spelades mellan 1954 och 1966! Men även efter det att cupen återuppstod hade svensk fotboll svårt att få någon fyr på cupbrasan, faktiskt ända fram till 2013 då den hittade sitt nya och vinnande format.
Sedan dess vet vi cupens betydelse, inte minst efter ÖFK:s triumf 2017 och det efterföljande Europaspelet.
I dag är det inget av de 16 allsvenska lagen som har råd att inte ta Svenska cupen på fullaste allvar.
18 klubbar har delat på de 62 cuptitlar som delats ut. Helsingborg vann den första upplagan, 1941, då man besegrade Sleipner med 3–1 i finalen, Djurgården är senaste mästarna (3–0 i finalen mot Malmö FF förra året). Mesta vinnarna är Malmö FF, 14 titlar, AIK (åtta titlar) och IFK Göteborg (sju titlar) följer närmast.
ÖFK och Halmstad har varsin cupvinst, Halmstad vann 1994/1995 (finalvinst mot AIK, 3–1).
***
När nu tävlingssäsongen rullar igång, på hemmaplan dessutom, och ÖFK har ett jättespännande nytt lagbygge (sju nya spelare varav några riktiga profilvärvningar) är intresset för klubben stort. Jag kan naturligtvis inte påstå att det är hetare än någonsin (då ljuger jag) men efter det omtumlande fjolåret där precis allting hände är det definitivt något nytt och väldigt spännande som ska ta form.
Då passar klubben på att skjuta sig själv i foten med ytterligare stängda träningar. Det är, i mina ögon, ett kalkonbeslut.
När alla ÖFK-vänner är nyfikna på hur Ian Burchnall och hans medhjälpare ska formera det nya laget, möjligheterna och spekulationerna är oändliga, väljer klubben att sköta informationen själv. Och då bjuder man på reklam för en biltvätt, kosumentinfo om hur det ser ut på arenan under matchdag (bra, naturligtvis) och ett fullständigt innehållslöst pladder med Bobo Sollander (precis som man gjorde från träningslägret i Marbella).
Det duger inte. Allrahelst som man på lördagseftermiddagen konkurrerar med alpina VM-tävlingar och en stekhet ÖIK-match i grannarenan (dessutom gratis...). Bland annat!
Om nu ÖFK väljer att stänga sina träningar så får man faktiskt anstränga sig och servera kvalificerad sportslig information.
***
Trots att inget läckt ut från fredagens stängda träning (där brukar den observante kunna räkna ut startelvan) bjuder jag på den här uppställningen (3-4-3): Aly Keita - Noah Sonko Sundberg, Douglas Bergqvist, Tom Pettersson - Rewan Amin, Curtis Edwards, Tesfaldet Tekie, Charlie Colkett - Hosam Aiesh, Ludvig Fritzson, Jerell Sellars.
Som ni ser, bara Colkett av de nya från start. Men redan i nästa match, borta mot Karlstads BK den 23 februari, kommer det att se annorlunda. Det är i alla fall min gissning...
***
54 säsonger i Allsvenskan till trots, Halmstads BK håller för tillfället till i Superettan. Förra säsongen slutade man på femte plats. Truppen består av nytt och rutinerat. HBK-truppen anno 2019 innehåller tolv spelare under 20 år men även gamla rävar som Andreas Johansson, 37 (tillbaka efter många framgångsrika år i Norrköping), Peter Larsson, 34 (FC Köpenhamn, Helsingborg) och Johan Oremo, 32 (Djurgården, Gefle).
Fyra träningsmatcher har spelats så här långt; Gais 0–1, Lyngby 0–4, Mjällby 3–3 och Varberg 3–1 (där förre ÖFK-spelaren Thomas Boakye hoppade in efter paus, gjorde två mål och fixade en straff).
Fotnot 1: ÖFK spelar sin tredje och sista gruppspelsmatch hemma på Jämtkraft den 3 mars när Sirius kommer på besök. De åtta gruppvinnarna kvalificerar sig till kvartsfinalspelet.
Fotnot 2: Den allsvenska maratontabellen toppas av Malmö FF närmast före IFK Göteborg och AIK. På 65:e och sista plats ligger Billingsfors.
 
Det finns 4 kommentarer att läsa.

 
Bara Morrison kan avgöra sin egen framtid
14 Februari 2019 klockan 21:55 av Agne Svärd
 

Där satt den, ÖFK:s sista(?) pusselbit i säsongens lagbygge!
Det har varit mycket snack om Ravel Morrison, supertalangen som fostrades i Manchester Uniteds organisation och som nu hunnit bli 26 år gammal. Det inleddes redan i höstas och nu är han på plats. I dag blev han ÖFK:are på korttidskontrakt, fram till den sista juni.
Fågel eller fisk? Det kan bara Morrison själv avgöra.

Fotbollsvärlden är full av talanger som inte blivit något mer än just talanger. Många har gått sönder och aldrig fått en ärlig chans, andra har fått chansen men strulat bort den på ett eller annat sätt.
Ravel Morrison tillhör den senare kategorin. Absolut! Manchester United, West Ham, Birmingham, West Ham, Queens Park Rangers, West Ham, Cardiff, West Ham, klubblös, Lazio, Queens Park Rangers. Lazio. Atlas (Mexiko), Lazio och nu Östersunds FK.
Ja,som ni själva ser; Morrison karriär har inte varit spikrak. snarare väldigt krokig. När ni läser raden av storklubbar härovan och alla missade chanser att göra någonting av sin talang så är det väl bara att inse att ÖFK nu bjuder honom den absolut sista möjligheten.
Det kan bli en brakande succé, Östersund och Allsvenskan kan vara just det som sätter fart på Ravel Morrisons så länge utstakade fotbollsresa. Det hoppas vi alla som förstår att uppskatta skickliga yrkesmän och vi vet ju att han kommer hit med verktygslådan full av fantastiska redskap. Morrison kan vara Allsvenskans vassaste nytillskott den här våren.
Men, som ni säkert också förstår, det kan gå åt helvete även här!
Och som jag skrev ovan; Morrison avgör. Ingen annan!

***
När ÖFK gjorde bokslut i höstas, 3–3 hemma mot Hammarby, lovade Ian Burchnall att förstärka truppen med sex startspelare. Med Ravel Morrisons (och tidigare i veckan Eirik Haugans) namnteckning har ÖFK-managern tillsammans med sina nya medhjälpare skaffat sju nya spelare.
Det är alldeles utmärkt jobbat, även om det tog lite tid.
Men det är inte sex startspelare, snarare ett par riktiga prestigevärvningar (Morrison och Charlie Colkett) och väldigt mycket tillväxt! Sixten Mohlin, Thomas Isherwood, Marco Weymans, Francis Jno-Baptiste och Eirik Haugan är alla bara 20 och lite till och kommer på ett eller annat sätt att göra avtryck i den rödsvarta ÖFK-dressen, några redan den här säsongen, andra kan få vänta lite längre på sin chans.
Sammantaget ger det dock Ian Burchnall en helt annan möjlighet att bygga laget än den han hade i höstas. Då, som jag skrev några gånger, tyckte jag nästan synd om den sympatiske engelsmannen.

***

Dock har Ian Burchnall ett lyxproblem. Med Ravel Morrison i truppen blir det trångt på det centrala mittfältet; Rewan Amin, Tesfaldet Tekie, Curtis Edwards, Charlie Colkett och så Ravel Morrison.. Fem kvalitetsspelare slåss om tre platser, hur tänker ÖFK-managern där...?
Ett första svar får vi redan på lördag när ÖFK tar emot Halmstads BK på Jämtkraft arena i Svenska cupen.
Men bakom hörnet, faktiskt bara några månader bort, lurar också ett problem på samma mittfält: Morrision har alltså bara ett korttidskontrakt, Tekies låneavtal (från belgiska Gent) går ut och dessutom står Curtis Edwards utan kontrakt i juli och kan försvinna utan att klubben får en svensk sekin i ersättning.

Och det sistnämnda är något som klubben inte så gärna vill prata om. Det blev alldeles uppenbart när ÖFK i förra veckan direktsände på facebook från träningslägret i Marbella. Så fort tittarnas frågor om Edwards kontrakt kom upp (vid tre eller fyra tillfällen) såg både Ian Burchnall och den tekniske direktören David Webb väldigt obekväma ut och gav bara hummanden svar. Och det förstår jag; Curtis Edwards har ett av spelartruppens sämre kontrakt (det är en officiell hemlighet...) och sett till hans betydelse för laget (spelade mest säsongen 2017 och spelade mest säsongen 2018 då han dessutom svarade för sju mål) är det ett riktigt ”skitkontrakt”.

Sammantaget: Lagbygget är klart men fortfarande finns saker att reda ut. Och när det gäller utgående kontrakt brukar en klassisk lösning vara att placera spelare i frysboxen...

Till sist; i morgon ska jag skriva några rader om starten av tävlingssäsongen.

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Här fick vi se mycket av det 'nya' ÖFK
8 Februari 2019 klockan 22:20 av Agne Svärd
 
Mycket var bra, en del var konstigt och visst fanns det ett och annat som behöver slipas på.
Men framförallt efter ÖFK:s 4–2 mot ryska ligasjuan Rostov: Mycket av det vi såg från Marbella den här fredagseftermiddagen är det vi får se av ”nya” ÖFK den här säsongen när det blir allvar. Kanske inte (förhoppningsvis) ett baklängesmål efter fyra(!) sekunder (det kan jag inte påminna mig ha sett tidigare) men definitivt en laguppställning som ser ut ungefär så här!
Mycket var förändrat sedan 0–0-matchen mot Dynamo Kiev tidigare i veckan. Ian Burchnall valde den här gången, på papperet, en 4-3-3-uppställning: Aly Keita - Curtis Edwards, Noah Sonko Sundberg, Tom Pettersson, Marco Weymans - Tefaldet Tekie, Rewan Amin, Charlie Colkett - Hosam Aiesh, Ludvig Fritzson, Jerell Sellars. I klartext: bara tre spelare i startelvan mot Kiev fanns på plan när den norske domaren Kai Erik Steen blåste till spel.
Det var ungefär som jag förväntade mig, förutom att jag hade räknat med Dino Islamovic centralt i anfallet. Men han var inte disponibel och där fick slitstarke Fritzson en ny chans att visa upp sig.
Men som alla borde förstå och även kunde se; det här är ingen 4-3-3-uppställning, i varje fall inte när ÖFK har bollen. Anslaget är ju superoffensivt, det blir, typ, 2-5-3. Kvar blir bara mittbackarna Sonko och Tom P. ”Ytterbackarna” Curtis E och Marco W (ny från Belgien som fick sina första minuter i ÖFK-dressen) fyllde på till höger och till vänster utanför de tre centrala mittfältarna och längst fram fanns tre hungriga forwards som brottades med stora starka, men också tröga, ryska försvarsspelare.
Det gav mycket ÖFK med bollen, men också utrymme för snabba ryska omställningar i områden där ÖFK inte hade så många spelare att försvara sig med.
Men sammantaget; inget av lagen hade någon vidare spets i sina attacker och det var fattigt med målchanser under den första halvleken. Och när möjligheter uppstod fanns det bara lösplugg i puffran.
Två mål fick vi dock se;
# 0–1 efter fyra sekunder. Rysk avspark, boll tillbaka i backlinjen, långt uppspel, taffligt försvarsspel i ÖFK (Tom Pettersson bedömde bollbanan fel, Sonko Sundberg och Curtis Edwards kunde inte enas vem som skulle ta hand om bollen utan blev passiva åskådare) och så small det bakom Aly Keita. Alltså efter fyra sekunder, det måste bara upprepas...
# 1–1 i halvlekens sista anfall. ÖFK-hörna från höger, Colkett spelar in och Tom Pettersson (visst var det han...?) nickar in kvitteringen.
Den andra halvleken blev lite öppnare, inte minst därför att Rostov valde att byta ut i stort sett hela sitt manskap i den 55:e minuten. Det som hade varit stort och tungt blev nu betydligt mera snabbt och tekniskt. Men också lite sämre.
Det passade ÖFK alldeles utmärkt. Visserligen tog Rostov ledningen en gång till efter ett mönsteranfall men sedan small det tre gånger bakom den ryske målvakten.
# 63:e min: Douglas Bergqvist ”träffas” lite turligt efter en vänsterhörna och bollen seglar in i nät, 2–2.
# 68:e min: Sam Mensiro (ersatte Marco Weymans i den 60:e minuten) fälls och Charlie Colkett sätter den efterföljande straffen i nät, 3–2.
# 89:e min: Mensiro hittar Jerell Sellars med ett långt uppspel, Sellars rycker ifrån sin bevakare och pangar in 4–2. Där var det definitivt inte knallpulver i vänstern, snarare dynamit!
Några funderingar;
# Det var starkt att resa sig efter den tidiga snytingen, 0–1 efter fyra sekunder händer ju bara inte. Lika starkt var det att komma igen efter 1–2. Bra tåga där, även om båda kvitteringsbollarna såg något turliga ut. Men tur måste man ha, annars vinner man ingenting!
# Jag är övertygad om att dagens startelva till stora delar står på banan när ÖFK börjar tävla nästa lördag, Halmstad hemma på Jämtkraft arena i Svenska cupen.
# Charlie Colkett, Tesfaldet Tekie och Rewan Amin hittade varandra redan i första försöket tillsammans. Jag är inte ett dugg förvånad, tre begåvade fotbollsspelare kan inte bli fel även om det blev lite väl korta spelavstånd i den första halvleken.
# Gissar att Curtis Edwards blir fyran på mitten i en 3-4-3-uppställning mot Halmstad.
# Vi fick inte se så mycket av Marco Weymans i den här matchen då mycket av spelet under hans timme på banan försegick på högersidan.
# Hosam Aiesh hade några briljanta framstötar ute till höger i första halvlek. Men det är inget bett i avsluten, här finns absolut saker som kan bli mycket bättre!
# Jerell Sellars var osynlig i 89 minuter och jag var beredd att efterlysa höstformen. Sen small det och jag lovar att inte gnälla i fortsättningen. Ett sånt avslut får vi bara se av klasspelare!
# Sam Mensiro ser piggare ut på länge. Bra insatser varje gång han spelar. Nu fixade han en straff och spelade sedan fram till 4–2-målet. Mensiro i höstas var helt hjälplös på motståndarens planhalva, helt andra takter den här vintern.
# Charlie Colkett fick straffen av Hosam Aiesh. Det var ett snyggt sätt att säga ”välkommen i gänget”.
# 1–0 mot Henan Jianye, 2–0 mot Ranheim, 0–0 mot Dynamo Kiev och så 4–2 mot Rostov. Visserligen är det bara förspel. Men oavsett, så mycket bättre grund kan man inte lägga till en säsong!
Till sist; inte en rad om Ravel Morrison. Men för mig är det rätt enkelt, Morrison är inte ÖFK-spelare ännu. Hans tid kommer, förhoppningsvis. Och då blir det här riktigt spännande. Också förhoppningsvis!
 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Oavgjort efter ytterligare en stabil ÖFK-insats
5 Februari 2019 klockan 17:05 av Agne Svärd
 

Först som sist; ÖFK:s fortsätter att visa stor stabilitet i öppningen av den här säsongen. 0–0 mot stjärnspäckade Dynamo Kiev var bara en fortsättning på de inledande segermatcherna mot Henan Jianye (1–0) och Ranheim (2–0).
Fast ännu bättre!
Det här var ett helt annat motstånd, det ukrainska laget spelar 16-delsfinal i Europa league (mot grekiska Olympiakos) om en dryg vecka och på den nivån är naturligtvis inte varken kineserna eller norrmännen. Och ÖFK gjorde med en uppställning som bestod av både gammalt och nytt och långt ifrån den som vi kommer att få se när det blir allvar om några veckor...

Jag trodde nog att managern Ian Burchnall skulle ladda på lite vassare när ÖFK nu ställdes mot det här motståndet. Därför blev jag ganska överraskad när jag möttes av den här startelvan (3-4-3): Sixten Mohlin - Eirik Haugan (provspelande norrmanen), Douglas Bergqvist, Thomas Isherwood - Sam Mensiro, Rewan Amin, Curtis Edwards, Patrick Kpozo - Ludvig Fritzson, Francis Baptiste, Jamie Hopcutt.
Den var inte lätt att förutse, om man säger så.

Men ÖFK stod upp rejält, inte minst under inledningen. Låt vara att man inte lyckades skapa speciellt mycket framåt men i defensiven var det imponerande att se ut hur lätt, och med stort självförtroende, man avväpnade det namnkunniga motståndet.
Lite tyngre blev den andra halvan av första 45. Det var också där som Dynamo Kiev hade sina chanser att avgöra matchen; Sjaparenko sköt bland annat ett skott i stolpens utsida och ett som Sixten Mohlin kunde rädda och Fran Gol glidtacklade bollen över ribban när ÖFK-målet var vidöppet.
ÖFK:s bästa möjlighet hade Sam Mensiro som sköt vasst men strax utanför från dålig vinkel.

I paus gjorde ÖFK tre förändringar. Henrik Bellman, Tesfaldet Tekie och Npah Sonko Sundberg ersatte Isherwood, Mensiro och Amin. Ytterligare byten gjordes i den 63:e minuten då Charlie Colkett ersatte Edwards på mitten och Hosam Aiesh tog Hopcutts plats till vänster i anfallet. Sista förändringen kom en kvart före slutet då Tom Pettersson klev in i backlinjen (Haugan ut).
Resultatet av förändringarna? ÖFK kunde nu jämna ut matchbilden, hade bollen väl så mycket som sina motståndare och uppträdde med stor trygghet över större delen av banan.
Dock brast det med skärpan i den sista tredjedelen, passningsspelet blev oprecist, mottagningarna var slarviga och därför var inte mycket till chanser som skapades. En möjlighet fick man i matchens sista anfall då Hosam Aiesh brände skottet över ribban från utmärkt läge.
Dynamo Kiev hade heller inte många möjligheter i den andra halvleken. Närmast målkänning hade man när Verbic i den 82:a minuten prickade ribban med en frispark.

Några noteringar;

# ÖFK ser ut att vara välrustade på det centrala mittfältet; i den här matchen luftade man Rewan Amin, Curtis Edwards, Tesfaldet Tekie och Charlie Colkett i olika perioder. Jag gissar att det är många coacher i Allsvenskan som avvundas Ian Burchnall när det gäller den positionen...

# Thomas Isherwood och Colkett fick sina första minuter i ÖFK-dressen. Fina vänsterfötter på båda i olika kvaliteter.

# Det är möjligt att Eirik Haugan har spelat till sig ett kontrakt. 45 minuter mot Ranheim blev nu 75 mot Dynamo Kiev. Han har i alla fall fått en ärlig chans, om det räcker återstår att se.

# Vi har fått se en hel del Francis Baptiste de här första veckorna. Men han måste väl vara köpt på tillväxt (som Henrik Bellman)?

# Aly Keita, Dino Islamovic, Jerell Sellars och nye Marco Weymans fick ingen speltid den här gången, Simon Kroon och Ronald Mukiibi är inte redo efter sina skador medan Frank Arhin är upptagen av landslagsuppdrag och inte med på lägret i Marbella.

# Oavgjort resultat och en rejäl insats mot den här motståndet måste ge en härlig energikick (och skön arbetsro) i hela gänget. Då är det lätt att jobba vidare, närmast mot ryska Rostov på fredag eftermiddag.

Till sist; I förra veckan skrev jag att rättegången mot Daniel Kindberg och övriga två inblandade i Kindberg-gate skulle starta den 12 mars. Det datumet gäller inte längre. Nya uppgifter berättar om en utdragen process som startar i Ångermanlands tingsrätt (Härnösand) den 24 april och avslutas den 7 juni fördelat på tre perioder med sammanlagt tolv rättegångsdagar.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Stabil start med resterna från förra säsongen
29 Januari 2019 klockan 07:14 av Agne Svärd
 

1–0 mot Henan Jianye FC (från Kina) och 2–0 mot Ranheim (från Norge). Ingen kan klaga på utfallet av ÖFK:s inledande träningsmatcher säsongen anno 2019.
Låt vara att motståndet inte varit högkvalificerat, varken på papperet eller det dom visat upp på planen. Men en seger är alltid en seger och vi kan väl alla vara överens om att ÖFK gjort ett synnerligen stabilt intryck så här långt.
Inte glänsande på något vis men, som sagt, stabilt. Och man har gjort det med en restprodukt från förra säsongen, det nya ÖFK har vi inte sett skymten av än så länge. Vi kan bara ana...

Ett stort steg togs i fredags då man lyckades landa prestigevärvningarna Charlie Colkett från Chelseas organisation samt Thomas Isherwood (närmast från Bradford) på långa kontrakt. Min känsla är att det är två spelare som ÖFK kommer att få stor glädje av på många sätt. När jag såg det youtube-klipp på Colkett spm klubben lagt ut till sin text om 22-åringen log jag för mig själv; Colketts vänsterfot påminde om Kim Källströms – i kubik! Vilka passningar, gott folk. Vilka passningar...

Värvningarna kom också som en replik på den kritik som jag serverade i en krönika efter Cypernlägret där jag efterlyste dom spelare som Ian Burchnall utlovade när vi satte punkt för förra säsongen. Inte för en minut att jag tror att ÖFK bryr sig om vad jag skriver men jag hade mer än gärna sett att nyförvärven varit på plats redan till det första träningslägret, allt för att nå en maximal effekt till cup- och seriespelet.
För att förstärkningar behövs, det är jag, Burchnall och klubben fullständigt överens om. Det finns femtielva skäl till det.
Men naturligtvis dök de sedvanliga ÖFK.talibanerna upp med sina raljerande kommentarer, de som bara stöttar utan att ha en aning om vad de stöttar och föraktar alla som möjligtvis har en avvikande uppfattning (även om den sammanfaller med klubbens men det kan dom här fårskallarna inte förstå...).
Därför ska jag vara övertydlig med vad jag menar om vikten av att förstärka spelartruppen så att även de som inte ingår i begåvningsreserven begriper!

Här är några av de viktigaste skälen;
# Resultatmässigt.
Det förstår väl alla, ju slagkraftigare trupp desto större chans att vinna fotbollsmatcher. Och titlar!
# Träningsmässigt
Efter alla spelarförluster, jag behöver inte dra den långa och trista listan ytterligare ett varv, har Ian Burchnall tvingats jobba med en både numerärt och kvalitativt betydligt tunnare trupp än föregångaren Graham Potter. Lägg därtill att ett antal spelare sysslat med rehabilitering istället för att spela fotboll. Det ger naturligtvis sämre träningar, det vet alla som varit med i någon form av lagidrott. ÖFK:s problem är att det har pågått alldeles för länge, faktiskt mer än ett halvår. Det är, för att säga det på ren svenska, åt helvete! För vad man gör på träning är det som vi sedan får se på match. Därför hade jag gärna sett att de nya spelarna varit på plats före resan till Cypern.
# Slitaget
Risken är uppenbar att några spelare tvingas ta för mycket jobb i den här uppbyggnadsfasen, möjligheterna att variera laguppställningen blir begränsade. Det sker också i den tid på säsongen där man ständigt skiftar underlag; konstgräset i ÖP-hallen, naturgräs på Cypern, åter i ÖP-hallen, konstgräset i Abrahallen (Trondheim), ÖP-hallen, naturgräset i Marbella (nästa läger, avresa senare i veckan), ÖP-hallen och till slut konstgräset på Jämtkraft arena. Sånt sliter, allrahelst som belastningen på spelarna blir extra stor i en ”liten” och, som vi vet sedan tidigare, ganska skadebenägen trupp. Att se ÖFK:s tunna avbytarbänk i höstas, för att vara på elitnivå, vara bara trist. Och starten på den här säsongen har inte varit mycket bättre.
# Moralen
För varje dag som går och de utlovade förstärkningarna inte dyker upp tryter tålamodet i spelargruppen. Klubbledningen talar om att vinna titlar men kommer inte med verktygen. Utåt ser vi, naturligtvis, inget av det men under ytan pyser det. Det är min erfarenhet av 50 år med idrott på alla möjliga och omöjliga nivåer.
# Framtiden
Det finns alltid spelare som är beredda att dra vidare till nya jaktmarker. Jag är övertygad om att de allra flesta ser till sig själv och sin egen utveckling och vinning. Och utan en slagkraftig spelartrupp med duktiga lagkamrater är risken uppenbar att man stangerar i utvecklingen. D'ärmed blir också karriärmöjligheterna (och pengarna...) begränsade.

Med det här sagt; jag har full förståelse för att det kan ta tid att vinna slagen på transfermarknaden (det är en fullständigt osannolik bransch, det ska gudarna veta). Men efter allt som hände ÖFK förra sommaren hade klubben varit i stort behov av att ha nya spelare på plats så tidigt som möjligt. Nu hamnade man ett par veckor fel men samtidigt kunde det ha varit mycket värre. Att åka på ytterligare ett läger (Marbella) utan nytillskotten Colkett och Isherwood, den tanken törs jag nästan inte tänka.. Men marginalen var inte stor, bara några dagar...

***

Några funderingar kring måndagens 2–0-seger mot Ranheim;

# Ingen av dom nya spelarna fanns med i startelvan. Sixten Mohlin och Francis Baptiste började på bänken, Charlie Colkett var på plats i Trondheim medan Thomas Isherwood inte hann med på resan över kölen. Däremot var det roligt att såväl Hosam Aiesh och Tesfaldet Tekie var tillbaka i spel. Det gillas efter allt skadejidder!

# Provspelaren Eirik Haugan (från Molde) fick spela en halvlek, Ian Burchnall berömde hans passningsspel medan jag själv tyckte att han hade problem med tempot och hamnade lite för ofta i tidsnöd. Jag säger pass på honom så här långt. Just nu är det oklart om han blir med till Spanien.

# Rewan Amin vann otroligt mycket boll, och mark, på det centrala mittfältet och jobbade hårt över stora ytor. Passningsfoten var dock inte rätt inställd den här gången.

# Tom Petterssons offensiva försvarsspel som bäddade för Jerell Sellars 1–0-mål satt som en smäck.

# När ska Aly Keita sluta med sitt schabblande? Det som hände mitt i den första halvleken får inte hända, inte ens i en träningsmatch i slutet av januari. För händer det i januari så händer det även i maj!

# Jerell Sellars fick mycket beröm på sina håll för sina 45 minuter. Mmmmm, jag noterade hans målskott men i övrigt hade jag svårt att uppfatta hans storhet den här eftermiddagen. Han var ju inte med i spelet, han lika lite som Aiesh var det under den första halvleken. Men det är ju vad jag tycker, vi ser ju så olika på saker och ting...

# Curtis Edwards ute på en kant är ingen riktig hit. Inte för att han var dålig utan för att han inte kommer med i spelet så ofta som han borde. Curtis ska spela centralt och ha mycket boll! Då är han som bäst. Och då är också ÖFK som bäst.

***

Nu ser jag fram mot matcherna från Marbella mot Dynamo Kiev (3 februari) och Rostov (8 februari). Och sedan är det bara ytterligare en dryg vecka kvar innan första tävlingsmatchen spelas, den 16 februari hemma mot Halmstad i Svenska cupen. Som jag skrev i förra veckans krönika; det går fort nu!

***

Till sist; ÖFK stänger sina träningar för media under lägret i Marbella. Det vinner man inga poäng på, tvärtom. Klubben och deras mediaavdelning får en tillräckligt svettig vårsäsong då rättegången mot Daniel Kindberg rullar igång (12 mars enligt uppgift) utan att behöva störa relationen med pressen med det här korkade beslutet. Kindberg-gate ger med garanti en lång och het sommar för ÖFK:s alla vänner, oavsett vädret.

 
Det finns 13 kommentarer att läsa.

 
Tankar av Lars Larsson, Stockholm
26 Januari 2019 klockan 10:52 av Haldo Jonsson
 

”Konstaterandet att Charlie Colkett ansluter till ÖFK känns lite som att ÖFK nu är något speciellt. ÖFK är med andra ord mer intressant än Aston Villa, som också var intresserad av honom. Det skapar nästan en mytisk känsla. ÖFK vinner alltså kampen om ett brittiskt fotbollslöfte, gentemot en etablerad engelsk proffsklubb, och är de facto nu ett möjligt alternativ till de engelska lag som under Tipsextra tiden på SVT förgyllde våra lördagar. Det är inte för inte som det på allvar känns som att ÖFK nu kan matcha vilket nationellt och internationellt lag som helst.

Kanske ska man besinna sig lite i denna eufori, men ändå känns det som att något stort är på gång. I England vet jag att ÖFK:s seger mot Arsenal på Emirates 2018 har gjort stort avtryck. Kanske större än vi kan föreställa oss. Sellars, Baptiste och säkert även Colkett är medvetna om detta. Sellars och Baptiste har ju nämnt den matchen som en del i deras beslutsunderlag att bestämma sig för ÖFK. Sannolikt gäller det även för Colkett. Dessutom kan jag anta att ÖFK:s nya tekniske sportdirektör David Webb och hela den brittiska besättningen i ÖFK haft stor betydelse för hans beslut.

Jag finner det också positivt att ÖFK behåller sin värvningsfilosofi. Man skall tro på det man gör och vara uthållig. ÖFK har ännu inte avvikit ifrån detta, vilket jag är fullständigt övertygad om är rätt väg. ÖFK:s spotlights riktar in sig globalt och inte bara på svenska spelare i utländska lag. Jag får en känsla av att ÖFK:s skanning av spelarmarknaden är bredare och djupare än våra allsvenska konkurrenters dito. I botten finns alltid filosofin om vilka som skall värvas och hur det skall ske.

Nu är det med stor tillförsikt jag ser fram emot 2019. Helt övertygad om att det återigen blir något speciellt.”

 
Det finns 5 kommentarer att läsa.

 
Seger - men nu är det dags att komma med nyförvärven
21 Januari 2019 klockan 21:22 av Agne Svärd
 

Jaaap! Nu är vi igång igen.
Det är inte så att abstinensen slagit till, jag tillhör nämligen dom som har lite svårt att se att vinterkyla och fotboll lever i en lycklig symbios... Men jag måste erkänna att jag tyckte det var riktigt roligt att se ÖFK spela match igen. Trots minus 15 utanför fönstret, det var ju trots allt plusgrader och en grön gräsmatta på Cypern...
Och det såg väl ut ungefär som där vi slutade för drygt två månader sedan. Varken bättre eller sämre när ÖFK besegrade den kinesiska superligalaget Henan Jianye FC med 1–0.

Låt vara att ÖFK gjorde en alldeles utmärkt första halvtimme där Dino Islamovic var riktigt på hugget. Han nickade in 1–0 på hörna, han landade en slumpboll i ribbans översida och han pricksköt en frispark i stolpens utsida. Och han tvingade dessutom den kinesiske målvakten till en retur som Rewan Amin borde ha gjort 2–0 på. Spelet var stabilt, underhållande, varierande och effektivt, det kinesiska motståndet framstod närmast som hämtat från någon juniorserie på landsorten istället för landets superliga.
Men längre än så räckte inte motivationen, och energin, den här gången. Sedan blev det en sån där typisk träningsmatch som det går 13 på ett dussin av; massor av spelarbyten, organisationen faller mer eller mindre samman och ingen ser ut att tycka det är riktigt roligt längre. Kineserna lyckades till och med vaska fram ett par möjligheter.
Nåväl, det kan man leva med så här i sista delen av januari. En seger är trots allt en seger och då blir det genast lite lättare att jobba vidare.

Men, och det gör mig riktigt orolig. ÖFK har såhär långt inte skaffat en enda av de sex startspelare som managern Ian Burchnall lovade när man gick till vintervila efter 3–3-matchen mot Hammarby i början av november. Två nya spelare har visserligen tillkommit men målvakten Sixten Mohlin är bara Andreas Anderssons ersättare som andremålvakt och Francis Baptiste ytterligare en i raden av plantor som ÖFK hoppas ska blomma ut men där det inte finns några som helst garantier.
Tvärtom, ÖFK är just nu på minus(!) när vi räknar startspelare (Dennis Widgren till Hammarby). Lägg därtill att Simon Kroon fortfarande rehabtränar och i bästa fall är tillbaka till den allsvenska starten samt att Tesfaldet Tekie, Ronald Mukiibi och Hosam Aiesh alla dras med skavanker och inte får den kontinuitet i träning och matcher som är en absolut nödvändighet.
Jag skrev vid några tillfällen i höstas att jag tyckte synd om Ian Burchnall som inte fick en ärlig chans med en slagkraftig spelartrupp. Tyvärr gäller det fortfarande, på avbytarbänken i årets första träningsmatch var det ingen trängsel av klasspelare. ÖFK i januari 2019 skrämmer ingen konkurrent i Allsvenskan, det är hög tid att David Webb (den nye tekniske direktören) med ”alla sina kontakter” börjar leverera.
Så här långt har det varit mycket snack men väldigt lite verkstad, det är min bestämda uppfattning. För nu går tiden fort!

****
# För er som inte kunde se matchen, så här spelade ÖFK (uppställning 3-4-3): Aly Keita (Sixten Mohlin 46), - Douglas Bergqvist, Noah Sonko Sundberg, Tom Pettersson - Ludvig Fritzson (Samuel Narh, 79), Rewan Amin, Curtis Edwards, Patrick Kpozo - Jerell Sellars (Henrik Bellman 46), Dino Islamovic (Francis Baptiste 46), Jamie Hopcutt (Sam Mensiro 59). På bänken satt också Robin Wikberg och Isac Häggman.

# Samuel Narh känner naturligtvis ingen till. Den 24-årige norrmannen, med en sällsynt brokig bakgrund, spelar numera i den cypriotiska andraligan och har fått vara med vid några träningar under den här lägerveckan. Men låt det stanna där, visserligen bara drygt tio minuter på plan men det var väl tio för mycket?

# När jag ser den här typen av ”provspel” blir jag nervös – på riktigt! Så här kan man inte jobba i en klubb som jagar titlar.

# Mest positivt i den här matchen: det ”gamla” gardet (Keita, Douglas B, Sonko, Tom P, Amin, Curtis E, Fritzson, Dino och Hopcutt) såg ut att ha övervintrat väl och Jerell Sellars var lika bra nu som det han visade i slutet av förra säsongen.

# Ian Burchnall sa sig vara väldigt nöjd med den här veckan på Cypern. Det måste han säga och det ska han säga. Men allvarligt; när man drar iväg på den här typen av läger (det är ju inte det billigaste alternativet...) borde de tänkta nyförvärven vara på plats. Det skulle höja effekten av den här samlingen med väldigt många procent, det är också min bestämda uppfattning.

# Nästa träningsmatch blir på måndag, Ranheim i Abrahallen i Trondheim. Ranheim var, som sjua i Elitserien, fjolårets stora överraskning i norsk fotboll.

 
Det finns 22 kommentarer att läsa.

 
Examensdags - här är spelarbetygen
12 November 2018 klockan 11:30 av Agne Svärd
 

Efter Europaäventyret mot Arsenal, fem matcher i Svenska cupen, 29 i Allsvenskan och ett antal träningsmatcher är det examensdags i morgon, Hammarby hemma på Jämtkraft arena i Allsvenskans 30:e och sista omgång.
Det är dags att stänga säsongen 2018 för ÖFK.
Och det är dags att dela ut betygen...

Med första tävlingsmatchen redan tidigt i februari (3–0 mot Trelleborg i Svenska cupens gruppspel) blir säsongen lång och det är lätt att glömma det som hände i början, åtminstone i detalj. För att få en så rättvis bedömning som möjligt har jag därför gått igenom allt jag skrivit här på fotbollz.se under året, drygt 50-talet krönikor och några artiklar av nyhetskaraktär. Dessutom har jag tagit stöd av den omfattande statistik som finns, i det här fallet från sofascore.com.
Och när jag friskat upp minnet och jämfört med statistiken har jag i några fall tvingats ompröva mitt omdöme; det är inte alltid som ögat har registrerat samma sak som datorerna....

Säsongen har varit osedvanligt turbulent; förutom att klubben har stått under lupp för saker som ligger långt utanför det som presterats på planen, har spelare kommit och spelare gått. Och hela tränarstaben byttes ut i mitten av sommaren... Men på en skala från 6 (bäst) till 1 (sämst) så är det bara att konstatera att ÖFK:s spelartrupp 2018 har innehållit såväl en världsstjärna som någon som inte presterat det man kan förvänta av en allsvensk spelare!

Håll tillgodo, här är mina betyg:

6 poäng
# Saman Ghoddos. Stark öppning på säsongen (Arsenalmatcherna samt cupspelet), en liten dipp i första delen av Allsvenskan men sedan brakade fyrverkeriet igång, den ena missilen efter den andra fick de allsvenska målvakterna att skaka av fruktan. VM-spel för Iran, sedan ett snyggt kontrakt med Amiens i den franska högstaligan och till sist nominerad i kategorin ”årets forward” vid måndagens fotbollsgala. Ghoddos är en spelare för de stora scenerna och ska naturligtvis ha den högsta poängen.

5 poäng
# Curtis Edwards. Spelade mest förra säsongen och har spelat mest även i år. Missade bara premiären mot Djurgården och petades i Ian Burchnalls första startelva (Hammarby borta, fick börja på bänken sedan han råkat försova!) sig). Men annars har han jagat upp och ned över banan och förgyllt tillvaron för alla ÖFK-fans. En av Allsvenskans klokaste spelare med verktygslådan fylld av kvalitetsredskap, dessutom sju mål. Den ende som hållit formen från start till mål, bra i februari, bra i november och bra däremellan. Imponerande!

# Sotirios Papagiannopoulos. Missade de första förberedelserna i januari då han var upptagen med diverse förhandlingar för nya äventyr. Men några veckor före Arsenalmatchen anslöt han till truppen med ett nytt ettårskontrakt på fickan och vi kunde andas ut. Försvaret hade fått tillbaka sin chef! Brutalt stark i duellspelet, säker passningsfot och dessutom ett hot mot alla motståndare när han frustande drev bollen framåt över hela banan. Tackade för sig när serien gick till VM-uppehåll och flyttade till Danmark (FC Köpenhamn).

4 poäng
# Tom Pettersson. Snubblande nära en femma men första delen av säsongen var inte alldeles övertygande. Fick ta över kaptensbindeln när Brwa Nouri försvann och har efter VM-uppehållet varit en klippa i försvaret, åtminstone när han spelat som mittback. Vid några tillfällen har Tom tvingats ut på vänsterbacksplatsen och där är han inte lika bekväm som när han får ta dueller i stöket centralt kring strafflinjen. Har dessutom bidragit med två mål.

# Aly Keita. Är kanske inte den stabilaste av seriens målvakter men när Keita är bra (som exempelvis i bortamatcherna mot Malmö FF och Elfsborg) då är han riktigt bra och utan tvekan har han räddat ett antal poäng den här turbulenta sommaren. Keita gillar verkligen när han har mycket att jobba med, dessutom ser han ut att växa med namnet på motståndarna (det kanske hänger samman...). Däremot tappar han alltför ofta skärpan mot de ”sämre” lagen, där finns en kraftig förbättringspotential.

# Hosam Aiesh. Dribblingsekvilibristen. Assistkungen. Jo, jag hör protesterna, ”bara” en fyra? Men i min bok blir betyget inte högre. Många har förmodligen glömt att större delen av vårsäsongen kantades av skadeproblem och ganska lite spel. Blommade ut i derbyt mot Sundsvall (nionde omgången) där han gjorde tillvaron odräglig för sin motståndare och har sedan fortsatt att härja med Allsvenskans vänsterbackar. Aiesh kan bli hur bra som helst, vi har såvitt jag förstår bara sett en del av hans register. Men då måste han lyssna till fler röster än sin egen!

# Ken Sema. Var tidigt i form, briljant på Emirates i London när ÖFK skrällvann mot Arsenal och var även bra i cupmatcherna (inte minst mot Malmö FF). Men i Allsvenskan gick det lite tyngre (precis som för hela laget), Sema blandade och gav och hans insatser räckte inte till en plats i Janne Anderssons VM-trupp. Sema tog dock petningen på bästa sätt och avslutade starkt innan han försvann till Watford och Premier league.

# Dino Islamovic. Här tror jag att det är många som inte håller med mig, det är nästan så att jag inte håller med mig själv... Men åtta mål (näst bäst) är alltid åtta mål, låt vara att fem av dessa kommit mot Brommapojkarna, även om det inte slagit gnistor om flera av hans insatser. Men statistiskt (här är det många parametrar som vägs in) ligger Dino väldigt bra till och detta faktum böjer jag mig inför. Kan dock utnyttjas mycket bättre, Dino ligger ständigt beredd att löpa ”på diagonalen” in i ytan bakom motståndarnas vänstra mittback men den bollen kommer alldeles för sällan, oftast inte alls. För övrigt; drömpärlan från egen planhalva mot BP är bara den värd en extra pinne...

3 poäng
# Andreas Andersson. Förlorade striden om platsen som förstekeeper och har inte övertygat mig om sin storhet. Dock några riktigt bra matcher när han fått chansen, bland annat mot AIK på bortaplan. Har sin svaghet i spelet med fötterna och det blir naturligtvis besvärande i ett lag som ÖFK där målvakten är så involverad i uppspelsfasen. Risken är uppenbar att Andreas siktar på nya jaktmarker för att få fart på karriären. Villan i Odensala ligger hos mäklare för försäljning , dessutom har ÖFK skrivit nytt treårskontrakt med Andrew Mills och det påverkar säkert Andreas beslut om framtiden.

# Dennis Widgren. Med Dennis vet man vad man får. Stabilt backspel ute till vänster, löpningar längs kanten och en säker inläggsfot, i år dessutom två riktigt snygga mål. Men man vet också att Dennis bjuder på några ”indianare” varje sommar (de har faktiskt blivit färre) och ett hängande huvud när det går lite tyngre. Jag skulle vilja se Dennis ta för sig ännu mer i offensiven, han är både löpstark och passningssäker, och dessutom att inspelen kommer lite tidigare (mellan backlinje och målvakt). Nu blir det ofta ett tillslag för mycket innan passningen kommer och då har motståndarförsvaren hunnit samla sig.

# Ronald Mukiibi. Det pratades mycket innan säsongen om att i år skulle Mukiibi få sitt stora genombrott. Jag har inte sett det även om han på senhösten fått en delvis förändrad roll och därmed funnit nya vägar i sitt spel. Men annars påminner han mest om en pjäs i ett bordshockeyspel, Mukiibi opererar i väldigt bestämda fåror och tar för få egna initiativ. Med sin storlek borde han definitivt ha ett bättre huvudspel, inte minst i offensiven vid fasta situationer.

# Noah Sonko Sundberg. Började lite försiktigt till höger i backlinjen men fick sedan ta klivet in som ”Sottes” ersättare i mittförsvaret. Har växt allteftersom i den rollen, är snabb, tuff och resolut. Men även lite slarvig. Här finns potential att bygga vidare på.

# Brwa Nouri. Lagets fältherre som överraskande försvann under VM-uppehållet (Indonesien). Det är svårt att värdera Nouris insats under våren. I inledningen kämpade han med att ta sig tillbaka efter en operation och sedan tycker jag att Graham Potter misslyckades med att hitta bra lösningar på mitten, det drabbade framförallt ÖFK-kaptenen. Blommade upp på slutet när han fick spela tillsammans med Tesfaldet Tekie och Curtis Edwards. Då fick jag den Brwa Nouri som jag vant mig vid att se!

# Tesfaldet Tekie. Lovade tidigt väldigt mycket men har haft en trasslig säsong med skador som stört bilden. Bara deltagit i hälften av årets seriematcher varav tolv från start. Kan massor, det har vi sett när han fått några längre perioder utan skadekänning. Måtte han få ett bättre nästa år, då ska ni få se på saker...

# Rewan Amin. Kom in som Nouris ersättare, faktiskt samma typ av spelare. Men även här har det trasslat och det tog lite tid innan han var ikapp formmässigt. Har sett jättefin ut i slutdelen av säsongen; jobbar stenhårt över stora ytor, vinner mycket boll och har en bra passningsfot. Måste få upp tempot och hans skott är inget som skrämmer motståndarna så här långt.

# Ludvig Fritzson. Användbar till det mesta och har spelat mer än de flesta tror; 23 matcher så här långt varav tolv från start. I mina ögon borde Fritzson användas på ett annat sätt, lite längre ned i banan så att han får spelet framför sig. Hans relativa tröghet gör det svårt att bli framgångsrik i en offensiv roll. Främsta egenskapen: han jobbar stenhårt för laget och inte jaget!

# Alhaji Gero. Hade svårt att övertyga om sin storhet, man kan väl säga att hans insatser pendlade mellan högt och lågt. Med sin styrka var han förmodligen Allsvenskans bästa uppspelspunkt (snudd på världsklass) men problemet uppstod i moment 2; vad skulle han göra med bollen? Ofta trasslade han till det för sig istället för att ta den enkla vägen. Men han gjorde det i alla fall tillräckligt bra för att skaffa sig ett lukrativt kontrakt i Iran!

# Jamie Hopcutt. Precis som med Gero så har Hopcutt pendlat våldsamt mellan prestationerna. Jag tror att många med mig tycker att han sett vassare ut i de matcher när han fått starta på bänken. Men det kan var en villfarelse; fem mål snackar man inte bort och i statistiken har Hopcutt fina siffror.

# Douglas Bergqvist. Den här trepoängaren har jag svårast att motivera. I mina ögon har det inte gått något vidare för Bergqvist, varken i backlinjen eller som mittfältare. Men på något konstigt sätt har han krigat till sig en plats i startelvan vecka efter vecka, 21 matcher har han funnits på plan när domaren blåst till spel. Och i statistiken får han hyggliga siffror... Datorn har uppenbarligen uppfattat något som inte jag har sett. Hands up, jag ger mig!

2 poäng
# Sam Mensiro. En ytterst lojal spelare som kämpar vidare på skadeslitna påkar. Men också en spelare med begränsade kvaliteter. Mensiro har sin styrka som mittback där han kan härja och förstöra. Eller som när han fick uppgiften att plocka bort Sundsvalls Batanero i första derbyt. Men som ytterback eller på mittfältet blir hans brist på passningskvalitet och spelförståelse snabbt avslöjad.

# Simon Kroon. En drömdebut borta mot Elfsborg, sedan några bleka insatser innan säsongen var över med en trasig baksida av ena låret. Kroon var en prestigevärvning i somras som inte gav så mycket utdelning, åtminstone så här långt. Här har fysteamet ett viktigt jobb att göra under vintern.

# Patrick Kpozo. Får sällan chansen att göra det han är bra på, det offensiva spelet där han har täckning bakom sig. Som wing back, eller ännu värre ytterback, räcker han inte till i de här sammanhangen, man kan faktiskt se en tydlig brist på spelförståelse i de positionerna. 16 matcher i laguppställningen, fem från start.

# Jerell Sellars. Fick göra debut som startspelare i förra omgången (Trelleborg borta), i övrigt några korta inhopp. Det är naturligtvis inte tillräckligt för att göra en helhetsbedömning. Men absolut att insatsen i måndags lovar mera.

1 poäng
# Frank Arhin. Gjorde ett bra intryck tidigt i våras när han fick chansen i Svenska cupen mot Åtvidaberg på bortaplan. Men tyvärr, det är väl allt som varit bra det här året. I Allsvenskan har han inte gjort några som helst avtryck trots fyra försök i startelvan. Utvecklingen gick helt enkelt i stå och för 19-åringen gäller det att bita i det sura äpplet. Rimligtvis kommer det nya möjligheter.

Fotnot 1: Andrew Mills, Henrik Bellman och Jordan Flores har spelat för lite, eller inget alls, för att betygsättas.
Fotnot 2: För er som vill ha en enkel statistik om ÖFK-spelarna kan jag rekommendera https://www.svenskfotboll.se/serier/allsvenskan/spelarstatistik/. Om ni verkligen vill grotta ned er i vad varje spelare har presterat, klicka då på den här länken https://www.sofascore.com/sv/lag/fotboll/ostersunds-fk/1836. Där hittar ni allt och lite till om säsongen 2018!
Fotnot 3: Naturligtvis finns det massor av synpunkter på min summering. Men ni behöver inte vara oförskämda, skriv istället ned hur ni själva upplever den här säsongen. Utrymmet är, såvitt jag vet, obegränsat. Och använd gärna era riktiga namn, det blir så mycket trevligare!

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Snyggt slut på en säsong där allt hände
11 November 2018 klockan 22:57 av Agne Svärd
 

ÖFK och Hammarby spelade oavgjort 3–3 och sett till resultatet var båda förlorare; en poäng räckte inte för ÖFK att förbättra sin poängskörd från förra säsongen och en poäng räckte inte för Hammarby att behålla sin Europaplats.
Men egentligen var det bara Hammarby som var torsken, för ÖFK var resultatet mest av akademisk betydelse. Men vi drygt 6.000 som var på plats kan bara tacka och bocka för underhållningen. Matchen levde från första till sista spark.
Det var en riktigt bra fotbollsmatch där hemmalaget bjöd på tre fina spelmål. Men tyvärr även ett havererat försvarsspel i andra halvlek som gav tre mål i baken.

Som ni förstår var det Hammarby som hade mest att spela för. Men även om man startade med alla maskiner påslagna och skickade iväg ett antal projektiler mot Aly Keita fick man aldrig något riktigt grepp om den där tredjeplatsen som skulle ha tagit klubben ut i Europa; ÖFK kontrade vasst och det gav 1–0 (Ronald Mukiibi efter 29 minuter och 2–0 (Dino Islamovic) strax före pausfikat och då hade Hammarby ett helt berg att bestiga.

Läget ljusnade dock efter en reducering redan 25 sekunder in på den andra ronden (Nikola Djurdjic) och i matchens 70:e minut var man ikapp sedan Jiloan Hamad hamrat in en straff. Men sju minuter senare sänkte Jerell Sellars humöret på stockholmarna (både de på planen och de många anhängarna på södra stå) då han smekte in 3–2 från 20 meter med sin känsliga vänsterfot. Visserligen krigade Hammarby till sig en ännu en kvittering (3–3, Vladimir Rodic) men då var Malmö FF redan förbi och fyra övertidsminuter inte tillräckligt för att fixa ett hägrande Europaäventyr.

Några noteringar;
# Dino Islamovic hade en osedvanligt glödhet vänsterfot den här eftermiddagen. En missil letade sig in i Hammarbymålvakten Davor Blazevic högra burhörna, fyra smet strax utanför. Dino avslutade säsongen på bästa sätt och tillsammans med Saman Ghoddos är han ÖFK:s främsta målskytt den här säsongen, nio mål vardera.

# Försvarslinjen stod pall under den första halvleken trots att den stundtals utsattes för hårt tryck. Men Hammarby tvingades ta de flesta avsluten utanför straffområdet och då hade Aly Keita allt under kontroll. Sämre blev det efter paus. Douglas Bergqvist hamnade på villovägar vid Hammarbys första reducering, gjorde sedan en dundertabbe som tvingade Tom Pettersson att ta en straff vid 2–2 och sedan blev det fel igen för Tom vid den sena 3–3-kvitteringen.
Usch, det var försvarsspel av korpklass.

# ÖFK har visat upp ett vasst skytte den här säsongen. Ovanligt många mål har kommit från distans. Till den skarpskjutande skaran kan vi nu lägga även Jerell Sellers som skickade in sitt första allsvenska mål från några meter utanför straffområdet. Sellers visade fina takter redan i måndags i Trelleborg då han fick göra debut som startspelare, i eftermiddag var han ännu bättre!

# Ronald Mukiibi har under senhösten visat prov ytterligare en parameter som fotbollsspelare, helt plötsligt har han dykt upp som avslutare vid bortre stolpen. Det gav ett mål mot Djurgården, nästan mål mot AIK och nu ytterligare en fullträff sedan Curtis Edwards lyft in bollen över hela Hammarbyförsvaret. Gesten han skickade till tränaren Ian Burchnall efter målfirandet gick inte att misstolka! Det här gillade båda!

# Hosam Aiesh sa till Mittmedia efter matchen att han gärna vill följa med på landslagets januariturné. Då hoppas jag att Janne Andersson inte såg den här matchen.

# Rewan Amin och Curtis Edwards levererade som vanligt stabila insatser på mitten med lysande passningsstatistik ( 92 respektive 93 procent), Amin fick i den här matchen också stor användning av sin fina fysik när han vann många närkamper, Amin är med sin låga tyngdpunkt otroligt stark i markduellerna

Några noteringar från den här säsongen;
# Sammantaget: 49 poäng är en sämre än förra året, sjätte plats än också en sämre. Men med tanke på allt det som hänt den här sommaren: Prestationen är lysande!

# Ingen Europaplats: Hoppet fanns långt in i hösten men i sista delen av serien fanns inte resurserna, många omständigheter gjorde att spelarmaterialet inte räckte till. Men egentligen försvann chansen redan i början av serien, sju poäng på de inledande sju omgångarna var helt enkelt inte tillräckligt bra. Det skrev jag redan då. Men även jag fick upp hoppet efter tio raka utan förlust (åtta segrar och två oavgjorda) och en snabb klättring i tabellen.

# Bästa matchen: Som helhet, Häcken hemma i Graham Potters och många andra avskedsförställning (2–0-seger, helgjuten insats). Men det finns delar av matcher som absolut är värda att plocka fram när vintermörkret sänker sig, IFK Göteborg hemma, Gif Sundsvall borta, Elfsborg hemma och borta, Djurgården borta, Malmö FF i cupen (det var en riktig tungviktsfajt) för att nu nämna några.

# …men allra bäst: Givetvis 2–1-segern mot Arsenal på Emirates stadium i norra London. I en tävlingsmatch! I februari! DET är stort, riktigt stort.

# Apropå stort: 5.000 jämtar fanns på plats för att se det osannolika hända. Eller var det 8.000, jag har sett och hört alla siffror däremellan. DET är också stort.

# Sämsta insatsen: Måste vara svårt att slå 0–3 mot Dalkurd i den andra allsvenska omgången. Uselt på alla sätt. Vad hände där?

# Mina tips: Trelleborg placerade jag rätt, att BP, Dalkurd och Sirius skulle vara inblandade i bottenstriden stämde också (det trodde väl alla...). Att IFK Göteborg skulle få en tung säsong tyckte jag gick att förutse med det materialet, Kalmar och Örebro har presterat som jag hade förväntat. På den nedre halvan hade jag bra koll.

På den övre gick jag bort mig nästan totalt, jag hade ju ÖFK som vinnare. Största felberäkningen var IFK Norrköping och Elfsborg i varsin riktning. Norrköpings trupp innehöll betydligt mera kvalitet än jag hade koll på och Jens Gustafsson har gjort ett strålande arbete med den gruppen. Årets tränare i svensk fotboll! Segrande AIK hade jag som trea, när tipset gjordes var klubben inne i en otroligt tung period med massor av svåra och konstiga skador. Det löste man på bästa sätt!

# Till nästa år: Ian Burchnall siktar på att ha sex nya spelare på plats. Sex startspelare den här gången, inga juniorer på tillväxt. Och man söker nytt på alla positioner. Vilka försvinner? Ingen aning, det vet man aldrig i den här branschen. Men Ronald Mukiibi och Dennis Widgren sitter på utgående kontrakt medan Andreas Andersson kan bli utkonkurrerad av Andrew Mills som tvåa bakom Aly Keita och kanske söker nya jaktmarker.

Till sist; 159 dagar kvar till Allsvenskan startar på nytt sista dagarna i mars. Men tro inte att det blir tyst om ÖFK under den tiden. Om inte annat lär vi få läsa och höra ett antal nya (eller gamla) historier i Kindberg-gate där det finns många som ivrigt fingrar på puffran, beredda att skjuta direkt från höften. Mitt tips: Den soppan rullar vidare även långt in i nästa säsong!

Fotnot: Den som missat att jag delade ut betygen till ÖFK:s spelare redan under lördagen får leta vidare här på sajten. Kolla efter rubriken ”Examensdags...”

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Snyggt slut på en säsong där allt hände
11 November 2018 klockan 22:48 av Agne Svärd
 

ÖFK och Hammarby spelade oavgjort 3–3 och sett till resultatet var båda förlorare; en poäng räckte inte för ÖFK att förbättra sin poängskörd från förra säsongen och en poäng räckte inte för Hammarby att behålla sin Europaplats.
Men egentligen var det bara Hammarby som var torsken, för ÖFK var resultatet mest av akademisk betydelse. Men vi drygt 6.000 som var på plats kan bara tacka och bocka för underhållningen. Matchen levde från första till sista spark.
Det var en riktigt bra fotbollsmatch där hemmalaget bjöd på tre fina spelmål. Men tyvärr även ett havererat försvarsspel i andra halvlek som gav tre mål i baken.

Som ni förstår var det Hammarby som hade mest att spela för. Men även om man startade med alla maskiner påslagna och skickade iväg ett antal projektiler mot Aly Keita fick man aldrig något riktigt grepp om den där tredjeplatsen som skulle ha tagit klubben ut i Europa; ÖFK kontrade vasst och det gav 1–0 (Ronald Mukiibi efter 29 minuter och 2–0 (Dino Islamovic) strax före pausfikat och då hade Hammarby ett helt berg att bestiga.

Läget ljusnade dock efter en reducering redan 25 sekunder in på den andra ronden (Nikola Djurdjic) och i matchens 70:e minut var man ikapp sedan Jiloan Hamad hamrat in en straff. Men sju minuter senare sänkte Jerell Sellars humöret på stockholmarna (både de på planen och de många anhängarna på södra stå) då han smekte in 3–2 från 20 meter med sin känsliga vänsterfot. Visserligen krigade Hammarby till sig en ännu en kvittering (3–3, Vladimir Rodic) men då var Malmö FF redan förbi och fyra övertidsminuter inte tillräckligt för att fixa ett hägrande Europaäventyr.

Några noteringar;
# Dino Islamovic hade en osedvanligt glödhet vänsterfot den här eftermiddagen. En missil letade sig in i Hammarbymålvakten Davor Blazevic högra burhörna, fyra smet strax utanför. Dino avslutade säsongen på bästa sätt och tillsammans med Saman Ghoddos är han ÖFK:s främsta målskytt den här säsongen, nio mål vardera.

# Försvarslinjen stod pall under den första halvleken trots att den stundtals utsattes för hårt tryck. Men Hammarby tvingades ta de flesta avsluten utanför straffområdet och då hade Aly Keita allt under kontroll. Sämre blev det efter paus. Douglas Bergqvist hamnade på villovägar vid Hammarbys första reducering, gjorde sedan en dundertabbe som tvingade Tom Pettersson att ta en straff vid 2–2 och sedan blev det fel igen för Tom vid den sena 3–3-kvitteringen.
Usch, det var försvarsspel av korpklass.

# ÖFK har visat upp ett vasst skytte den här säsongen. Ovanligt många mål har kommit från distans. Till den skarpskjutande skaran kan vi nu lägga även Jerell Sellers som skickade in sitt första allsvenska mål från några meter utanför straffområdet. Sellers visade fina takter redan i måndags i Trelleborg då han fick göra debut som startspelare, i eftermiddag var han ännu bättre!

# Ronald Mukiibi har under senhösten visat prov ytterligare en parameter som fotbollsspelare, helt plötsligt har han dykt upp som avslutare vid bortre stolpen. Det gav ett mål mot Djurgården, nästan mål mot AIK och nu ytterligare en fullträff sedan Curtis Edwards lyft in bollen över hela Hammarbyförsvaret. Gesten han skickade till tränaren Ian Burchnall efter målfirandet gick inte att misstolka! Det här gillade båda!

# Hosam Aiesh sa till Mittmedia efter matchen att han gärna vill följa med på landslagets januariturné. Då hoppas jag att Janne Andersson inte såg den här matchen.

# Rewan Amin och Curtis Edwards levererade som vanligt stabila insatser på mitten med lysande passningsstatistik ( 92 respektive 93 procent), Amin fick i den här matchen också stor användning av sin fina fysik när han vann många närkamper, Amin är med sin låga tyngdpunkt otroligt stark i markduellerna

Några noteringar från den här säsongen;
# Sammantaget: 49 poäng är en sämre än förra året, sjätte plats än också en sämre. Men med tanke på allt det som hänt den här sommaren: Prestationen är lysande!

# Ingen Europaplats: Hoppet fanns långt in i hösten men i sista delen av serien fanns inte resurserna, många omständigheter gjorde att spelarmaterialet inte räckte till. Men egentligen försvann chansen redan i början av serien, sju poäng på de inledande sju omgångarna var helt enkelt inte tillräckligt bra. Det skrev jag redan då. Men även jag fick upp hoppet efter tio raka utan förlust (åtta segrar och två oavgjorda) och en snabb klättring i tabellen.

# Bästa matchen: Som helhet, Häcken hemma i Graham Potters och många andra avskedsförställning (2–0-seger, helgjuten insats). Men det finns delar av matcher som absolut är värda att plocka fram när vintermörkret sänker sig, IFK Göteborg hemma, Gif Sundsvall borta, Elfsborg hemma och borta, Djurgården borta, Malmö FF i cupen (det var en riktig tungviktsfajt) för att nu nämna några.

# …men allra bäst: Givetvis 2–1-segern mot Arsenal på Emirates stadium i norra London. I en tävlingsmatch! I februari! DET är stort, riktigt stort.

# Apropå stort: 5.000 jämtar fanns på plats för att se det osannolika hända. Eller var det 8.000, jag har sett och hört alla siffror däremellan. DET är också stort.

# Sämsta insatsen: Måste vara svårt att slå 0–3 mot Dalkurd i den andra allsvenska omgången. Uselt på alla sätt. Vad hände där?

# Mina tips: Trelleborg placerade jag rätt, att BP, Dalkurd och Sirius skulle vara inblandade i bottenstriden stämde också (det trodde väl alla...). Att IFK Göteborg skulle få en tung säsong tyckte jag gick att förutse med det materialet, Kalmar och Örebro har presterat som jag hade förväntat. På den nedre halvan hade jag bra koll.

På den övre gick jag bort mig nästan totalt, jag hade ju ÖFK som vinnare. Största felberäkningen var IFK Norrköping och Elfsborg i varsin riktning. Norrköpings trupp innehöll betydligt mera kvalitet än jag hade koll på och Jens Gustafsson har gjort ett strålande arbete med den gruppen. Årets tränare i svensk fotboll! Segrande AIK hade jag som trea, när tipset gjordes var klubben inne i en otroligt tung period med massor av svåra och konstiga skador. Det löste man på bästa sätt!

# Till nästa år: Ian Burchnall siktar på att ha sex nya spelare på plats. Sex startspelare den här gången, inga juniorer på tillväxt. Och man söker nytt på alla positioner. Vilka försvinner? Ingen aning, det vet man aldrig i den här branschen. Men Ronald Mukiibi och Dennis Widgren sitter på utgående kontrakt medan Andreas Andersson kan bli utkonkurrerad av Andrew Mills som tvåa bakom Aly Keita och kanske söker nya jaktmarker.

Till sist; 159 dagar kvar till Allsvenskan startar på nytt sista dagarna i mars. Men tro inte att det blir tyst om ÖFK under den tiden. Om inte annat lär vi få läsa och höra ett antal nya (eller gamla) historier i Kindberg-gate där det finns många som ivrigt fingrar på puffran, beredda att skjuta direkt från höften. Mitt tips: Den soppan rullar vidare även långt in i nästa säsong!

Fotnot: Den som missat att jag delade ut betygen till ÖFK:s spelare redan under lördagen får leta vidare här på sajten. Kolla efter rubriken ”Examensdags...”

 
Det finns 5 kommentarer att läsa.

 
Bara resultatet räddade den här kvällen
5 November 2018 klockan 23:25 av Agne Svärd
 

ÖFK vinner med 1–0 mot Trelleborg på Tjonga, förlåt Vångavallen, och det är bra. Det betyder att ÖFK blir ”bäst i norr” (före Gif Sundsvall) och har greppet om sjätteplatsen i tabellen (bara Djurgården kan hota).
Det bryter också förlusttrenden (tre raka mot topplag) bröts och det är viktigt inför söndagens avslutande hemmafest mot Hammarby.

Men, sorry alla ÖFK-vänner, det var också allt som var bra den här kvällen; Ian Burchnall har just nu en trupp som är slagen i spillror, lyckades bara skramla ihop tre utespelare på avbytarbänken (ingen fick spela...) och ÖFK-tränaren kunde heller inte gjuta något större mod i dom elva som var på banan. Några av spelarna visade upp en allvarlig brist på attityd. Det var trist att se, bara resultatet räddade den här kvällen från att bli ett riktigt bottennapp.

Ian Burchnall har inte haft många valmöjligheter de senaste veckorna när han formerat sina startelvor, den här gången var alterativen ännu färre med Ronald Mukiibi och Noah Sonko Sundberg avstängda samt nu också Jamie Hopcutt på den sedan tidigare långa skadelistan.
Det resulterade bland annat i att Jerell Sellars fick chansen att spela från start för första gången. Och Sam Mensiro fick ta den centrala rollen i en trebackslinje.
Det sistnämnda var ett bra beslut av Burchnall, Mensiro är bäst och gör sig själv mest rättvisa när han får ägna sig åt enbart försvarsspel.

Här är några noteringar;
# Hosam Aiesh fixade en straffspark efter fem minuter och tyckte sedan att han hade gjort sitt för kvällen. Här behöver ÖFK-tränaren ta ett allvarligt snack i veckan med dribblingskungen, det är faktiskt några veckor kvar innan det blir semester.

# Dino Islamovic blev matchvinnare när han satte den där straffen (skickade därmed sin tidigare klubb definitivt ur serien) och hade dessutom ett skott i ribban. Men han får följa med Aiesh in på Burchnalls kontor. Islamovic visade dålig gnista när han var tillbaka på sin gamla hemmaarena.

# Tredje länken i offensiven, Ludvig Fritzson, hade inte många rätt. I den här rollen blir hans senfärdighet avslöjad, det är alltid ett motståndarben i vägen när han ska avsluta. Men Fritzson visade i alla fall stor arbetsvilja och det ska han ha beröm för.

# Curtis Edwards dominerade på mitten. I en sådan här match måste man väl uppmärksamma den som för det mesta lyckas passa bollen till en medspelare (konkurrensen var inte stor, det ska gudarna veta). Det är engelsmannen som löser upp knutarna och står för kreativiteten. Samt springer mest!

# Tillsammans med Rewan Amin och Jerell Sellars såg Edwards också till att stänga det centrala mittfältet. Många bollvinster på den trion.

# Två andra plusvarianter: Aly Keita var tillbaka i målet. höll nollan och hade kontroll på det mesta samt Tom Pettersson som visade vad attityd betyder och är som kapten ett föredöme.

# Amin var en annan spelare som jobbade oerhört hårt för laget.

# Patrick Kpozo var nu något av en blandning mellan back och wingback på vänstersidan. Men oavsett, utan täckning bakom sig är ghananen en säkerhetsrisk alla dar i veckan! Kan jag få be om en offensiv roll på söndag? Om inte, då ska han sitta på bänken!

# Trelleborg har nu spelat 19 matcher i följd utan att vinna, senaste triumfen noterades i maj då man slog Brommapojkarna. Ett sådant facit betyder naturligtvis tack och adjö från Allsvenskan för den här gången. Jag tror inte att det är särskilt många som sörjer.

***
Jag tycker att det är trist att Daniel Kindberg fortsätter att upprepa (senast vid klubbens pressträff i förra veckan) sitt mantra ”att ÖFK går stärkt ur varje övergångsfönster”. Alla som har minsta insikt i fotbollsvärlden ser ju att så inte är fallet. De senaste två ”fönstren” är ju mer eller mindre misslyckade så här långt, åtminstone när man vet att klubben siktar på att ”vinna mästerskapet”. Det vore i alla fall klädsamt om Kindberg formulerade om det hela till ”att det är ÖFK:s ambition att gå stärkt ur varje övergångsfönster men att vi inte lyckas varje gång”.
Det skulle vara betydligt mera trovärdigt! För det är så det ser ut.

***
ÖFK:s starkaste besättning, all time high, såg vi förra hösten i Europaspelet. En tänkt startelva (4–3–3) med Keita i målet, Mukiibi, ”Sotte”, Tom P och Dennis W i fyrbackslinjen, Nouri, Bachirou och Curtis E på mitten samt Aiesh, Ghoddos och Sema längst fram är nästan landslagsmässig på alla positioner (jämför gärna med kvällens laguppställning...).
Svagheten då var väl på ytterbacksplatserna.
I dag hoppas jag att Mukiibi och Dennis Widgren skriver på nya kontrakt för att det ska finnas något att bygga vidare på till nästa säsong.
Det svänger fort i de flesta branscher men sällan så snabbt som i fotbollens värld!

***
Härlig avslutning på söndag där inget är klart. Men visst lutar det åt att AIK grejar guldet i Kalmar, Norrköping blir tvåa och Malmö FF trea sedan ÖFK besegrat Hammarby hemma på Jämtkraft... I botten får Dalkurd göra sällskap med Trelleborg till Superettan medan Brommapojkarna tar hand om kvalplatsen (mot AFC Eskilstuna, trea i Superettan) och kan fixa nytt kontrakt.
Helsingborg och Falkenberg är sedan tidigare redan klara som nykomlingar i Allsvenskan.

 
Det finns 7 kommentarer att läsa.

 
ÖFK gick i gammal fälla med en man mer
2 November 2018 klockan 00:46 av Agne Svärd
 

Att spela med en man mer är inte alldeles enkelt, det är sedan gammalt.
Men när man får chansen att göra det i nästan en hel match måste man kunna göra det bättre än vad ÖFK lyckades göra mot AIK.
Visserligen var det Sveriges bästa lag som stod på andra sidan (man leder Allsvenskan och har kopplat ett kraftigt grepp om mästerskapsbucklan) men 1–2 under de här omständigheterna kan bara ge
1) ett kraftigt underbetyg till spelarna.
2) ett kraftigt underbetyg till huvudtränaren Ian Burchnall och hans matchning.
3) ett kraftigt överbetyg för AIK:s sätt att samla sina styrkor efter Enock Kofi Adus utvisning redan i den fjärde matchminuten.

ÖFK föll just i den fälla som så många andra gjort när man blir övertaliga på banan; av någon anledning tror man att det ska öppnas ytor som går att utnyttja bara för att motståndarna är en man kort. Man slutar helt enkelt att anstränga sig, blir bekväma och tar inte dom där extra löpningarna som man måste ta för att få hål på motståndarna.
Men så fungerar inte fotbollen, allrahelst när det drabbade laget är så skickligt som AIK.
Serieettan tog bara bort en forward, sket fullständigt i att ÖFK rullade bollen fram och tillbaka i sakta mak kring mittlinjen (därifrån görs inga mål...), plockade ned sina tre mittfältare framför en fembackslinje i ett lågt försvarsspel och kontrade sylvasst de få gånger man fick låna bollen.
Mer behövdes inte för att sänka ÖFK den här kvällen.
# 30:e minuten: Curtis Edwards dräller bort bollen mitt på AIK:s planhalva, serieledarna ställer om snabbt, får en hörna och Panajotis Dimitriadis nickar in 0–1.
# 34:e minuten. Ny snabb omställning som slutar med att Tarik Elyounoussi trycker upp 0–2 i nättaket sedan Andreas Andersson lämnat retur på det första skottet.
ÖFK:s facit första 45: fem värdelösa hörnor och en nick utanför av Dino Islamovic. Det var allt – med en man mer på banan!

Där och då skulle naturligtvis Ian Burchnall ha agerat. Visserligen lär han ha delat ut en hårtork i omklädningsrummet men det räckte inte den här gången. ÖFK-tränaren skulle han ha möblerat om i sin uppställning när förutsättningarna nu var så radikalt annorlunda än när han drog upp riktlinjerna före avspark.
Då räcker det inte med att formera om laget, spelare måste bytas ut.
Direkt.

Nu lät Burchnall ytterligare nästan 20 minuter passera innan han gjorde något: Jamie Hopcutt ut/Jerell Sellars in (63:e min), Sam Mensiro ut/Ronald Mukiibi in (69:e min) och Noah Sonko Sundberg ut/Patrick Kpozo in (77:e min).
Då hände det plötsligt en hel del nere hos AIK-målvakten Oscar Linnér:
# 78:e minuten: En pressad Per Karlsson (AIK:s mittback) nickar in bollen i egen bur, 1–2, sedan Mukiibi, Aiesh och Islamovic varit inblandade i förspelet.
Därefter var det rena artilleriet mot Linnér.
# Sellars skjuter tungt, strax utanför krysset
# Mukiibi skjuter också tungt, Linnér räddar.
# Sellars hittar Mukiibi bakom AIK:s backlinje. Linnér räddar igen, nu frän nära håll.
# Edwards tappar balansen (tacklad precis i skottögonblicket) och trycker bollen utanför.
# Mukiibi får ytterligare en chans men får inte koll på bollen och Linnér kan rädda.

De här förändringarna skulle Burchnall ha gjort redan i halvtid, matchbilden var redan utstakad. Mensiro är ju fullständigt iskall i det offensiva passningsspelet, några andra har heller inte kapacitet att såra sina motståndare medan Kpozos vänsterfot och speed hade varit gjuten i det här läget då han inte behövde bekymra sig över några defensiva uppgifter.

Några noteringar;
# Det var något överraskande att domaren Martin Strömbergsson tog det röda kortet när Adu och Rewan Amin brakade ihop i mittcirkeln i matchinledningen. Visserligen är Adu vårdslös när han placerar dobbarna i låret på Amin men händelsen förstärks av att det Amin som har farten in i duellen, inte AIK-spelaren. Efter att ha sett reprisbilderna tycker jag nog att en varning hade räckt men Gävledomaren hade naturligtvis inte den chansen...

# Det var många i hemmalaget som inte hade sin bästa dag på jobbet, det kan vi alla konstatera. Men, som jag skrev i början, det blir en annorlunda matchbild när ena laget decimeras i jämförelse med spel elva mot elva.

# Det här gäller inte Rewan Amin. Han reste sig från Adus smäll och var bäst i hemmalaget.

# Jag vill också lyfta fram inhoppen från Mukiibi, Sellars och Kpozo. De förändrade matchbilden.

# Andreas Andersson fick chansen i målet men hade en hopplös uppgift. Under första halvtimmen fick han knappt röra bollen, sedan small det två gånger på fyra minuter. Usch, så trist.

# Som jag skrev efter Norrköpingsmatchen i söndags kväll; Tom Pettersson är mycket bättre i mittförsvaret. Hans offensiv som ytterback ser lite krampaktig ut, speciellt när högerfoten inte är något som man ska berätta om. Men med det begränsade materialet som ÖFK har nu i seriens slutskede får man spela där man behövs för att få ihop starkast möjliga lag.

# ÖFK:s offensiva kort var verkligen bleka. Dino Islamovic hade några avslut medan Ludvig Fritzson, Hosam Aiesh och Jamie Hopcutt inte ens var i närheten. Det säger väl det mesta när ÖFK har 81 procent av bollinnehavet mot AIK:s 19.... Löpningarna i djupled var i stort sett obefintliga.

# Men samtidigt säger det också en hel del om AIK:s heroiska försvarsinsats, det ska man verkligen inte glömma en sådan här kväll. Det var först när hemmalaget visade lite ”desperation” (i kombination med en viss trötthet, det kostar på att försvara sig i 90 minuter) som sårbarheten avslöjades.

Till sist; efter den här veckan tyder det mesta på att AIK tar hem det allsvenska guldet, Norrköping blir tvåa. Sedan håller jag kvar mitt tips att Malmö FF spurtar till sig den tredje och sista Europaplatsen medan Häcken och Hammarby gör upp om vilket lag som blir fyra och femma. ÖFK tar sjätteplatsen om man nu kan putsa till fjädrarna efter de senaste veckorna bakslag. Trelleborg borta och Hammarby hemma (11 november) stänger den här turbulenta säsongen

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Burchnalls jobb blev omöjligt när Allsvenskan skulle avgöras
28 Oktober 2018 klockan 23:45 av Agne Svärd
 

Utan att grotta ned mig i de avslutande tre omgångarna i Allsvenskan så är det väl nu klart, även i det teoretiska utfallet, att ÖFK inte kommer att ta någon av de Europaplatser som finns att spela om.
Söndagskvällens 4–2-förlust mot Norrköping var väl den definitiva spiken i ÖFK-kistan.
Men, som jag skrev redan förra helgen efter 0–2 mot Häcken; verkligheten har nu sprungit ikapp ÖFK. Materialet räcker inte längre för att konkurrera med dom bästa; spelarförluster och skador har gjort tränaren Ian Burchnalls jobb mer eller mindre omöjligt.
Valmöjligheterna var borta när Allsvenskan skulle avgöras, Burchnall får försöka pussla ihop resterna av den trupp som finns kvar och det är ett trist konstaterande.

I mötet med Norrköping lyckades man inte ens fylla bänken (det har ju hänt tidigare i höst), två platser var tomma och om jag förstår saken rätt var det väl heller aldrig tänkt att Ronald Mukiibi skulle användas, han bara markerade sin närvaro.
Men trots detta dystra faktum så tycker jag att ÖFK gjorde en bättre insats på Östgötaporten än senast mot Häcken på Hisingen. Första halvan av båda halvlekarna var bra med tanke på förutsättningar och motstånd och det var faktiskt match i 75 minuter innan domaren Mohammed Ak-Hakim bestämde sig för att spela huvudrollen, gav Norrköping en billig straff som gjorde att 2–1 blev 3–1 och ÖFK var ett slaget lag.

Alltså; vi är många som konstaterat att standarden på den allsvenska domarkåren är sämre än på många år (och det vill inte säga lite...). Det är bekymmersamt, otroligt bekymmersamt Al-Hakims insats den här kvällen är bara ytterligare ett exempel på eländet; om han väljer att döma straff för Sonko Sundbergs lilla handpåläggning på Simon Skrabb i den 75:e minuten måste han blåsa sisådär 20 straffar per match, så mycket ryck och slit är det i varje allsvensk drabbning.
Att Al-Hakim blåser i just den här situationen visar bara det jag sett tidigare av honom. Här saknas både bollkänsla och spelförståelse (precis som hos många av hans kollegor).

Mohammed Al-Hakim var domaren som i mitten av september tpg en time out sedan han i en match (Göteborg–Elfsborg) dömt straff för en förseelse som skedde utanför straffområdet (med marginal) och dessutom gjorde en egen tolkning av en situation när två spelare mätte sig med varandra huvud mot huvud (där blev han senare tillrättavisad av förbundets domarkommitté).
Al-Hakim skulle ha förlängt sin time out säsongen ut, det min bestämda uppfattning (jag är heller inte övertygad om att den straff han gav ÖFK strax före slutet var korrekt,. Eller hur, Tom Pettersson...? Men det domslutet hade bara akademisk betydelse, Norrköpings straff kan ha varit matchavgörande och det är en jävla skillnad).

Några noteringar och funderingar;

# Apropå Al-Hakim; det här var ju en tämligen lättdömd historia mellan två lag som sätter passningsspelet i förarsätet. Bara ett gult kort delades ut (Sonko Sundberg vid straffsituationen även om det sent på söndagskvällen inte finns noterat på förbundets hemsida) men visst ska man väl varna om man som Norrköpings Kasper Larsen först kör över Hosam Aiesh bakifrån i en feltajmad luftduell för att några minuter senare kapa Jerell Sellars j en våldsam och feltajmad tackling? Jag vet att domarna har en tuff uppgift men alltför många gånger sätter dom sig i svårigheter som inte finns.

# Därför skipades det rättvisa då Larsen var syndabocken när ÖFK fick straff på övertid (Larsen bommade både boll och spelare när Tom P dök i gräset, reprisbilder är väldigt avslöjande...).

# Tom Pettersson har i Dennis Widgrens skadefrånvaro blivit vänsterback när ÖFK väljer att spela med en 4-backslinje. Därifrån var han ÖFK:s vassaste anfallsvapen den här kvällen; Tom pricksköt 1–0 efter 12 minuter och Tom var alltså den som fixade straffen som fastställde slutresultatet 4–2. Men trots det, Tom kommer bäst till sin rätt som mittback. Alla dar i veckan!

# Det är nästan omöjligt att vinna fotbollsmatcher när motståndarna prickskjuter från långt håll. Mot Häcken förra helgen satte Paulinho upp två bollar i Aly Keitas vänstra kryss, nu sköt Alexander Fransson, Kalle Holmberg och Simon Thern (förutom straffen) utanför Keitas räckvidd. Fotbollsgodis, naturligtvis. Men då är det tungt att vara målvakt!

# Det räckte inte med fyra man i backlinjen den här kvällen, Norrköping hade inga problem att ta sig förbi på kanterna. Det var så östgötarnas två första mål kom till och man skapade ytterligare några möjligheter den vägen. Inspelen var supervassa. I mina ögon blir ÖFK:s försvarslinje alldeles för bred, pressa mer mot bollsidan och släpp den bortre ytan (den är ju minst farlig).

# Även ÖFK kom fram, åtminstone på högerkanten där Hosam Aiesh hade många fina dribblingar. Men dessvärre nådde sällan inläggen rätt adress.

# Dino Islamovich står noterad för sju mål så här långt. Fem av dessa har han gjort mot Brommapojkarna! Om BP hade varit kvällens motståndare hade han givetvis inte bränt den möjlighet som han fick i den 54:e minuten då han styrde bollen utanför öppen kasse. Sådana chanser får man bara inte missa! Dino har ett och annat att bevisa, svag i 90 minuter den här gången.

#Mittmedias betygssättning av ÖFK-spelarna går ju inte att ta på allvar. Den här gången blev det rena skämtet.

# Det är inte kul att konstatera men det måste sägas; Frank Arhin har dessvärre inte tagit ett enda steg framåt den här säsongen. Vad har hänt sedan fjolårets pigga inhopp som bjöd på mål, sylvassa instick och publikfriande dribblingar?

# Bäst den här kvällen; utan tvekan Curtis Edwards som bitvis dominerade mittfältet (apropå Mittmedias betyg...)

Till sist; Saman Ghoddos är nominerad som en av kandidaterna till årets forward i svensk fotboll (i konkurrens med Zlatan Ibrahimovic och Ola Toivonen). Men hans 15 matcher och nio mål i ÖFK (och dessutom VM-spel för Iran som ÖFK-spelare) räckte inte att bli en av tre nominerade som årets spelare i Jämtland/Härjedalen vid den lokala fotbollsgalan i november, utkonkurrerad bland annat av en spelare från division 3. Inget ont om John Eriksson från Alsen, det är en talangfull gosse som fått provträna med ÖFK här i höst. Men nog har han väl svårt att mäta sig med Ghoddos?

 
Det finns 23 kommentarer att läsa.

 
Lysande resultat & välkommen vila
6 Oktober 2018 klockan 17:49 av Agne Svärd
 
3–0 mot Dalkurd är ett lysande resultat, ytterligare tre poäng gör att ÖFK är med i racet om Europaplatserna långt in i den allsvenska slutspurten.
3–0 sätter också punkt för ÖFK:s starkaste period så här långt i Allsvenskan; tolv poäng på 13 dagar, nio gjorda mål och bara ett insläppt. Det är starka papper.
Och man har gjort det med en spelartrupp som är sliten ända ned till skosulan, den här fredagskvällen lyckades man bara skrapa ihop fyra utespelare på avbytarbänken. På hemmaplan!
Tack gode Gud för att serien nu gör ett par veckors uppehåll. Den vilan är ytterst välkommen för ÖFK!
Efter ytterligare en seger och ett litet steg uppåt i tabellen (en match med än några av konkurrenterna om Europaplatserna) vore det förmätet att klaga på underhållningen. Men jag påstår, trots att man var fjorton klasser bättre än sina motståndare, att den här kvällen kommer inte många att minnas om någon vecka.
Det var, trots 3–0, inte så mycket till fotbollsgodis som serverades. Första halvleken naturligtvis helt okej med total kontroll och stort bollinnehav (75 procent) men utan riktig spets, den andra seg som tjära. Här var det svårt att se någon större inspiration i hemmaspelet.
Men det var naturligtvis resultatet av det tuffa spelprogrammet i kombination med en vingklippt spelartrupp. Sånt sliter, det var väldigt tunga ben i hemmalaget den här kvällen. Det var många som inte hade den rätta spänsten i steget, Ludvig Fritzson och Hosam Aiesh för att ta ett par exempel. Och då tas heller inte de löpningar som är nödvändiga för att splittra ett motstådarförsvar. De gånger som man tog sig in bakom Dalkurds backlinje var lätt räknade.
Det behövdes dock inte för att vinna den här kvällen. Det räckte med en frispark (1–0), ett bra presspel (2–0) och en hörna (3–0). Samt ett ramstarkt försvarsspel som inte gav Dalkurd många möjligheter att närma sig Aly Keita.
Men det fanns dock ett lysande undantag;
Jamie Hopcutt var på ett strålande spelhumör när han nu fick möjligheten att starta matchen. Det är precis så här jag vill se Hopcutt, men tyvärr har det skett alldeles för sällan den här sommaren.
Hopcutt var delaktig i allt som ÖFK presterade i anfallsväg.
# Han hoppade över Curtis Edwards frispark och ställde därmed Dalkurdmålvakten Sixten Mohlin, 1–0 efter 12 minuter.
# Två minuter senare pressade han Dalkurds målman till ett dåligt utspel, fick sedan bollen av Hosam Aiesh och pangade in 2–0, ett klassavslut.
# Han var med och högg i höjdduellen när Noah Sonko Sundberg nickade in 3–0 på hörna i den 87:e minuten.
# Han hade också fyra vassa avslut i andra halvlek från området kring strafflinjen; två gånger smet bollen strax utanför Sixten Mohlins vänstra stolpe, två gånger räddade Mohlin snyggt.
Som ni ser så hände det saker kring Jamie Hopcutt den här gången. Han var också den, tillsammans med Dennis Widgren, som hade bästa trycket i sina löpningar. Det hade, högst troligt, med att Hopcutt klev in i den här matchen med friska ben, speltiden har ju varit begränsad den senaste tiden.
Några andra noteringar;
# Aly Keita gav Dalkurd deras enda chans när han i den 62:a minuten skulle dribbla bort Eero Markkanen strax framför sitt eget mål men halkade omkull (Keita är väl den målvakt i serien som halkar mest...?), tappade bollen och Markkanen prickade ribban. Det är så jävla onödigt av Keita att försätta sig, och framförallt laget, i den situationen (det har ju hänt förr...). Det finns bara ett råd till ÖFK-målvakten: Sluta, för helvete!
# Noah Sonko Sundberg (som nu gjorde sitt första mål i ÖFK-dressen) och Tom Pettersson var ett bombsäkert mittlås i första halvlek. Men handen på hjärtat, jag tycker inte att 450 (lätt överdrift) passningar mellan två mittbackar är den häftigaste fredagsunderhållningen. I andra halvlek bytte Sonko Sundberg plats med Sam Mensiro ute till höger i försvaret men kom aldrig riktigt med i det offensiva spelet. Det var inte Sonko Sundbergs fel, det var bara lagmaskineriet som kuggade ur.
# Dennis Widgren ser ut att vara i fin form för tillfället, med bra klipp i steget och stort självförtroende. Han borde ha blivit mer delaktig i offensiven i den första halvleken, det fanns många möjligheter att lyfta ut bollen när han stod ensam på sin kant.
# Curtis Edwards är den som spelar mest och springer mest, dominerade stort i första halvlek men försvann något efter pausfikat. Men ett mål (hans sjunde) och en passningspoäng (hörnan som gav 3–0) är ett bra fredagsfacit!
# Hosam Aiesh serverade Jamie Hopcutt vid 2–0-målet men hade i övrigt en svag kväll. När det inte stämmer måste man välja att göra saker och ting lite enklare. Men det är inte Aiesh-style, tyvärr.
# ÖFK fick, äntligen, lite betalt för sina hörnor. Den här kvällen var samtliga inåtskruvade (ja, ni känner till mitt tjat...). Men jag förstår inte varför Dino Islamovic ska slå hörnorna från höger, ÖFK är ju inte överdrivet starka i huvudspelet. Nej, Dino behövs framför mål och ska inte stå ute vid hörnflaggan. Dennis kan ta hörnorna från höger med sin fina vänsterfot, pressa dom mot första stolpen och där ska Dino, Tom P och Sonko finnas. Då kan det hända saker, jag lovar!
Till sist och det här går inte att poängtera tillräckligt ofta; ÖFK tar de här segrarna med flera starka kort på skadelistan. Simon Kroon och Tesfaldet Tekie har varit borta i flera veckor, nu saknades dessutom Rewan Amin och Ronald Mukiibi, två av hjältarna så sent som i söndagens segermatch mot Djurgården. Lägg därtill alla som försvunnit under resans gång (ja, det har ni väl hört tillräckligt många gånger nu) så förstår ni vilken prestation ÖFK står för den här sommaren. Det är inte vackert alla gånger men det är bra. Ohyggligt bra!
 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Taktisk fullträff gav tre nya poäng
30 September 2018 klockan 22:54 av Agne Svärd
 

Man kan vinna fotbollsmatcher på många sätt.
Exempelvis som ÖFK gjorde mot Djurgården på Tele2. Det var inte speciellt snyggt. Men 2–0 på det här viset ger inte bara tre nya poäng. Det är framförallt bra för moralen.
#Satan så spelarna kämpade!
# Och satan så bra som Ian Burchnall hade dragit upp riktlinjerna!

Man tager vad man haver (Cajsa Varg, fast egentligen skrev hon aldrig det...) är ju ett känt gammalt uttryck som mycket väl stämmer in på ÖFK för tillfället; efter alla spelarförluster har laget dessutom drabbats av ett antal oturliga skador och Ian Burchnall har sannerligen inte så stora valmöjligheter när han ska formera sina laguppställningar.
Den här gången valde han att lita på sina defensiva pjäser; en trebackslinje med Douglas Bergqvist, Noah Sonko Sundberg och Tom Pettersson, framför Sam Mensiro centralt medan Ronald Mukiibi och Dennis Widgren tog hand om varsin kant. Rewan Amin, Curtis Edwards, Dino Islamovic och Hosam Aiesh fick sköta resten (plus naturligtvis Aly Keita som var tillbaka i målet).

Det hände naturligtvis inte så mycket framåt. Men tillräckligt, Mukiibi stötte in in 1–0 (13:e minuten) med höger utsida och Dennis Widgren pricksköt 2–0 (48:e minuten) nere vid Andreas Isakssons vänstra målstolpen. Det var allt den här eftermiddagen.
Men det allra viktigaste: Så länge ÖFK spelade så här hade Djurgården inget som helst vapen att bryta sönder ÖFK:s försvarsorganisation. Stockholmarna hade mycket boll men väldigt få målchanser.
När lagen gick till pausvila var jag mycket nöjd med det jag hade fått se av ÖFK; ledning och en mycket kontrollerad defensiv.

Den andra halvleken fick ett helt annat utseende, främst beroende på att ÖFK drabbades av skador som tvingades till byte såväl spelare som organisation. Sam Mesiro fick kliva av redan i pausvilan (knäskadad), hans ersättare Ludvig Fritzson knockades av Aliou Badji i en höjdduell (58:e minuten) men kunde spela vidare efter lite vila, Douglas Bergqvist och Badji nickade ihop fem minuter senare och Bergqvist tvingades ge upp och till sist fick Rewan Amin en smäll i huvudet av Markus Danielsson och bars ut på bår. Då hade ÖFK redan gjort sina byten och fick avsluta matchen med en spelare mindre på banan – i 14 minuter!
Vilken röra. Med dom här förutsättningarna är det inte så konstigt att organisationen föll samman.

Men då gäller det att ta på sig tagelskjortan och det var precis vad ÖFK-spelarna gjorde. Det var inte vackert. Det sparkades både snett och vint och ibland ganska långt. Och för att störa hemmalagets rytm ytterligare tog ÖFK-spelarna varje chans att både vila och maska.
Och längst bak hade Aly Keita en sådan där dag som han har med ojämna mellanrum. Keita är som bäst när han har mycket att göra.
Det hade han den här söndagseftermiddagen!

2–0, första segern på bortaplan mot Djurgården (tidigare 0–3 och 0–3), betyder tredje raka segern på åtta dagar (vilken ”vecka”!) och ett ännu bättre läge i jakten på den heta Europaplatsen. Och det gör definitivt inte ont när övriga resultat också går ÖFK:s väg för tillfället. Och nya intressanta matcher på måndagskvällen...

Några noteringar;
# Trots segervinden, det är naturligtvis väldigt trist när skadelistan växer på det här viset. Inte minst när det handlar om huvudskador. Jag gissar att Ludvig Fritzson kan spela på fredag (hemma mot Dalkurd) eftersom han fullföljde matchen men Douglas Bergqvist behöver sannerligen inga nya smällar mot huvudet med hans skadehistorik och Rewan Amin fick tydligen den hårdaste smällen. Nu gäller det för Ian Burchnall att skrapa ihop det som finns kvar (Cajsa Varg, igen) för att ta sig genom fredagsmatchen och sedan hoppas att några av skadorna hinner läka ihop under det korta landslagsuppehåll som följer.

# Ronald Mukiibi och Dennis Widgren uppträdde som fullfjädrade skyttekungar när de fick sina chanser. Det är naturligtvis svårt att räkna ut att just de två wing-spelarna skulle bli matchhjältar. Mukiibi har inte gjort mål på två år medan Widgren nu sköt sitt andra mål i Allsvenskan – någonsin! (Det var kanske därför som hemmaförsvaret glömde bort att markera dem...?)

# Hosam Aiesh fick inte utrymme för mycket i offensiven den här kvällen. Men framspelningen till Mukiibi var läcker och ingen hade protesterat om domaren hade dömt straff när Aiesh blev omkullknuffad i fritt läge i matchens slutskede. Men det hade väl bara varit för mycket...?

# Tre mål mot Brommapojkarna i onsdags men den här gången var Dino Islamovic aldrig i närheten av att hota Andreas Isaksson. Men i första halvlek var han väldigt viktig som bollmottagare när ÖFK spelade bort hemmalagets press, försvann dock helt i den allmänna oredan efter paus.

# Oj, så mycket stryk Tom Pettersson fick den här matchen. Men så bra han var!

# Sonko Sundberg och Douglas Bergqvist hade bytt positioner jämfört med segermatchen mot BP i onsdags. Det gav bra effekt!

# Rewan Amin och Curtis Edwards gjorde åter ett hästjobb på mitten. Vilka kämpar, vilka fötter och vilka fotbollshjärnor.

# ÖFK har ett riktigt trevligt bortafacit den här sommaren: sex vinster, tre oavgjorda och bara tre förluster. Starka papper, inte minst med tanke på att ett halvt landslag har försvunnit.

Till sist; nu laddar vi för Dalkurd hemma på fredag kväll. Alla mot Jämtkraft arena!

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Kvällen var Din(o), Islamovic!
27 September 2018 klockan 00:16 av Agne Svärd
 
Det var bara några få plusgrader och vinden var grönjävlig.
Men trots de usla förutsättningarna: Det blev en fotbollsfest i alla fall!
Nåväl, det fanns givetvis mycket som kunde ha varit bättre. Men 3–1 mot Brommapojkarna och över 6.000(!) på plats som i skoteroveraller vinterluvor och bandyhandskar kunde jubla över att ÖFK är tillbaka på segerspåret och trots smockan med fyra raka förluster fortfarande har en möjlighet att vara med i striden om Europaplatserna.
Sju omgångar återstår, några av de andra topplagen (Hammarby exempelvis) knäar och ÖFK gillar att uppträda under bistra förutsättningar.
Det blir en spännande höst, trots allt!
Men först av allt; det här var kvällen när jämten tog till sig Dino Islamovics fotbollskonster på riktigt. Dino från Trelleborgs FF har inte haft någon större lycka på jämtländsk mark. Skador har stört, Potters possessionfotboll såg ut att göra den Hudiksvallsfödde skåningen både konfunderad och frustrerad. Bättre har det gått under Ian Burchnalls ledning och det något rakare sättet att anfalla. När Dino väl fått ordning på sin fysik har också chanserna blivit allt fler och insatserna allt bättre.
Dino hade en strålande första halvlek här hemma mot Malmö för tolv dagar sedan, mot Sirius i lördags gick det tyngre på naturgräset men den här kvällen blev Dinos.
Definitivt.
Tre mål, däribland en riktig läckerhet. Jag tar dem i tur och ordning:
# 18:e min: Hosam Aiesh snurrar bort Alexander Nilsson (tack för den uppvisningen) och sticker in bollen bakom BP:s backlinje. Där kommer Dino i sitt specielläge och med vänstern trycker han in bollen i målvakten Nicola Petrics vänstra burhörna.
# 49:e min: Dino tar emot bollen från Ludvig Fritzson, avancerar några steg framåt och klipper in 2–0 – från 56 meter! Dino var fortfarande kvar på sig egen planhalva när han såg att Petric var placerad långt ut framför sin bur, laddade med vänstern och med precision (och vindens hjälp) prickade BP-målvaktens högra kryss. Sicken fullträff, den kommer vi att få se repriseras många gånger i höst och måste vara en het kandidat till ”årets mål” i svensk fotboll!
Också definitivt!
# 58:e min: BP har precis gjort ett dubbelbyte för att vända matchutvecklingen när Hosam Aiesh skjuter i ribban från 20 meter och Dino Islamovic kastar sig fram och nickar in returen, 3–0 och game over! (Att sedan BP lyckades reducera till 3–1 var mest av akademisk betydelse).
Med den här trepoängaren fick ÖFK också häng på lagen närmast framför sig när såväl trean Hammarby som fyran Malmö FF föll i sina onsdagsmatcher. Fram till Hammarby skiljer nu bara fem poäng och söderbröderna är just nu inne i en riktigt tuff period resultatmässigt. Till Malmö FF är avståndet fyra poäng och kvällens förlust i Norrköping betyder väl att skåningarna inser att möjligheten att nå ikapp ledande AIK (åtta poäng skiljer och Solnas stolthet har en match mindre spelad) är i stort sett obefintliga. Det lär väl betyda ett allt större fokus på Europaspelet under hösten.
När vi nu kommit över den värsta besvikelsen över de där fyra förlusterna (dom svider, det ska ni veta) är det kanske dags att börja se lite nyktert på ÖFK:s insats så här långt. Och då kan det vara bra att ta lite siffror till hjälp, dom brukar ju inte vara så lätt att avfärda:
# ÖFK under Graham Potter: 11 matcher, 5 vinster, 2 oavgjorda och 4 förluster, 18–15 i målskillnad och 17 poäng. (1,55 poäng/match).
# ÖFK under Ian Burchnall: 12 matcher, 7 vinster, 1 oavgjord och 4 förluster, 21–13 i målskillnad och 22 poäng. (1,83 poäng/match).
Som ni ser; Burchnall har alltså bättre siffror – i allt! Trots att fått klara sig utan Sotirios Papagiannopoulos och Ken Sema under hela resan, sedan har ju även Brwa Nouri, Alhaji Gero, Smajl Suljevic och till sist även kronjuvelen Saman Ghoddos (det känns ju som ett halvt landslag...) lämnat klubben.
Men som jag skrev när det i våras spekulerades som allra värst om kommande spelarflykt: Det kommer att gå bra även i fortsättningen, men på ett annorlunda sätt.
Men det finns inget som inte kan bli bättre. Och det finns mer att plocka ur den här ÖFK-truppen, det är jag övertygad om utan att ha exakt koll på hur spelarslitaget egentligen ser ut.
Jag vet inte hur Ian Burchnall resonerade inför kvällens möte med BP men jag vill nog påstå att ÖFK kom undan med blotta förskräckelsen när BP inte förstod att utnyttja hemmalagets svaga vänstersida i defensiven. När man väl gjorde det (reduceringsmålet) var det redan för sent; Frank Arhin och Patrick Kpozo tillsammans blev bara en för mycket och bytet av Arhin (mot Ronald Mukiibi) borde ha gjorts mycket tidigare i matchen.
Några andra funderingar om laget;
# Jag har skrivit det tidigare och jag skriver det igen; Patrick Kpozo bör få mer speltid men då ska han ha en offensiv roll. Det är lite Ken Sema över grabben, snabb, teknisk och en härlig vänsterfot. Men bakåt är han en säkerhetsrisk!
# Douglas Bergqvist hade en av sina bättre dagar som mittback men lika förbannat så tappade han ett par meter i markeringen när BP (Philip Hellqvist) nickade in reduceringsmålet.
# Hosam Aiesh hade en kul dag på jobbet. Två målgivande passningar och en del andra läckerheter. Men som vanligt blev det lite för mycket av det goda och till slut försvann både bettet och omdömet.
# Rewan Amin och Curtis Edwards fick en nästan omöjlig uppgift på mittfältet när Frank Arhin inte bidrog med speciellt mycket, det blev ett helt hav att försöka täcka. Men med hårt jobb kommer man långt, det är sedan gammalt. Lite bättre blev det efter pausfikat när Ludvig Fritzson tog en lägre position och kunde hjälpa till att stänga högersidan.
# Men kvällen tillhörde, som ni säkert förstår; Dino Islamovic. Tre mål i en allsvenska match, sammanlagt sju i årets serie, tillhör verkligen inte vanligheterna. För Dino var det hans första hat trick som senior i tävlingssammanhang. Det satt som en smäck!
Till sist; kul initiativ av ÖFK att bjuda in alla lag och spelare i ÖFK-ligan. Det värmde – i kylan!
 
Det finns 6 kommentarer att läsa.

 
Inte speciellt vackert - men värdefullt!
23 September 2018 klockan 05:49 av Agne Svärd
 
Många segrar är inte speciellt vackra. ÖFK:s 1–0 mot Sirius på lördagseftermiddagen var definitivt inte det. Men den var ack så betydelsefull! Efter fyra uddamålsförluster på raken var det viktigt att att komma upp på segerspåret igen. Och då gjorde det mindre att det spelmässigt inte var mycket att skriva hem om.
Poängen var det viktiga och dom tog ÖFK. Alla tre!
Det är inte ofta man har fått berätta om Sam Mensiros insatser den här säsongen. Han har inte fått speciellt mycket speltid, inte minst sedan Ian Burchnall tog hand om chefsskapet har det blivit väldigt lite. Skador och brist på prestationer har hållit Mensiro utanför startelvan. Inget konstigt med det.
Men med Ronald Mukiibi på skadelistan blev högerbacksplatsen (eller rättare sagt höger wingplats) ledig den här eftermiddagen och den tog Mensiro.
Det gick sådär, kan väl sägas. Tajmingen var inte den bästa (brist på speltid) och Mensiro tappar i slagstyrka ju högre upp i banan han kommer, så även nu.
Men det hindrade inte honom för att bli ÖFK:s stora hjälte den här eftermiddagen!
I en match där lagen hade varsin ribbträff i mitten av den första halvleken men där de heta målchanserna annars lyste med sin frånvaro kom ÖFK:s möjlighet ungefär samtidigt som domaren Glenn Nyberg höll på att dra in luft i sina lungor för att blåsa av den synnerligen trista föreställningen. Mitt på Sirius planhalva spelade Curtis Edwards ut mot höger till Sam Mensiro, Mensiro spelade vidare till Jamie Hopcutt, Hopcutt hittade Aiesh på väg in i straffområdet och Aiesh spelade in bollen framför Sirius mål. Och vem kom där om inte Mensiro som stötte bollen förbi hemmamålvakten Lukas Jonsson.
Jag lovar; det är inte många gånger under en säsong som Sam Mensiro befinner sig i den positionen.
Matchuret visade 94 minuter och 50 sekunder när bollen landade i Siriusburen!
Efter förluster mot IFK Göteborg, Gif Sundsvall, Örebro SK och Malmö FF var ÖFK i desperat behov att bryta den trista trenden. Men starten i Uppsala gav nya problem. Matchen hann bara bli några minuter gammal när Tesfaldet Tekie fick känning av en knäskada och tvingades utgå. Hosam Aiesh ersatte men passade inte in i den planerade 3-5-2-uppställningen och det blev ingen ordning på ÖFK-spelet.
Bättre blev det när man skiftade till 4-3-3 men riktigt bra blev det aldrig. Och det var inte bara ÖFK:s fel. Sirius årgång 2018 är ett rätt stökigt lag att möta.
Några noteringar;
# Hosam Aiesh fick alltså, mycket överraskande, börja den här matchen på bänken. Till Mittmedia säger Ian Burchnall att det var ett taktiskt beslut. ”Vi visste att det skulle bli väldigt fysiskt spel. Tajt spel med lite ytor att spela på. Vi har tre matcher den här veckan, vi måste balansera det på ett bra sätt. Planen var att ta in Hosam i andra när spelet blev lite öppnare.”
När laget är i desperat behov att bryta en trist trend sätter alltså ÖFK-tränaren sitt vassaste anfallsvapen på bänken, av taktiska skäl.
Vem tror på sådana dumheter? Vilket skitsnack!
Aiesh var placerad utanför startelvan av disciplinära skäl sedan han uppträtt ytterst olämpligt i omklädningsrummet i förra helgens förlustmatch mot Malmö FF!
Jag har förtvivlat svårt med ledare och aktiva som slirar med sanningen istället för att säga som det är.
# Nu fick ju Aiesh sitta av sitt ”straff” i bara nio minuter. Han var precis som vanligt när han kom in; många fina initiativ men värderar fortsatt för dåligt. Skottet i ribban och framspelningen till segermålet ger givetvis plus i boken.
# Aly Keita hade inte mycket att göra men ett par onödiga returer kändes inte helt stabilt.
# Försvarslinjen fungerade i stort sett klanderfritt. I varje fall bjöd man inte sina motståndare på några gratischanser den här gången. Tom Pettersson var lagets främste och uppträdde som den kapten han är!
# Jobbet på mitten blev naturligtvis lidande av att Tekie försvann lika fort som han kom. Rewan Amin fick aldrig möjlighet att dirigera som senast mot MFF.
# Curtis Edwards jobbade oförtrutet, passade väl och får andrapriset efter Tom P.
# Dino Islamovic slet ont på naturgräset medan Ludvig Fritzson ser ut att hålla fin höstform.
# Jamie Hopcutt visade pigga ben i sitt korta inhopp.
# Matchvinnaren Sam Mensiro är vårdslös i sin spelstil, det vet alla och det brukar också ge en och annan varning under en säsong. Men det gula kort han fick mot Sirius kändes inte rättvist. Mensiro kan ju knappast lastas för att hemmalagets Jesper Arvidsson trampar snett när han landar efter höjdduellen, Mensiro råkar bara stå i närheten. Till min glädje ser jag att den varningen inte finns noterad i matchrapporten på förbundets hemsida och då måste väl Glenn Nyberg ha insett sitt misstag.
Till sist; ny match på onsdag, hemma mot Brommapojkarna. Det ser vi fram emot!
 
Det finns 8 kommentarer att läsa.

 
Den här möjligheten får man inte så ofta...
16 September 2018 klockan 00:07 av Agne Svärd
 

2–0 mot Malmö FF efter en kvart. Det är en möjlighet som man inte får så många gånger.
Men det räckte inte för ÖFK den här gången. När domaren Johan Hamlin blåste eld upphör hade den skånska lag- och segermaskinen krånglat sig hemmalagets tidiga nacksving och kontrat till sig en poängseger.
Efter 1–2 (Göteborg), 1–2 (Sundsvall) och 1–2 (Örebro) kom nu 2–3, ÖFK:s fjärde raka förlust och enligt dom som har koll på statistiken är det ÖFK:s sämsta resultatsvit sedan 2010!

Nu tror jag vi inte ska ta det på så stort allvar. Då är då och nu är nu som vi numera säger om det mesta. Och definitivt är det så att vi pratar om olika nivåer om vi kollar åtta år tillbaka i tiden. Ja, inte bara nivåer, skilda världar är väl en bättre beskrivning.

ÖFK och Malmö FF brukar kunna bjuda på helt galna matcher, det här mötet blev ytterligare ett i raden. Åtminstone om man ser till den första halvan; tätt & intensivt, fyra mål, en rad ytterligare möjligheter samt två solklara straffsituationer (en åt vardera hållet) där domare Hamlin valde att fria. Och det var definitivt hemmalaget som bestämde utvecklingen. ÖFK:s höga press satte gästerna i stora bekymmer och redan efter 15 minuter stod det 2–0 på resultattavlan;
# 9:e min: ÖFK-attack till höger där bollen studsar både hit och dit (i Norge brukar man beskriva det som klabb och blabb...) innan Ludvig Fritzson står frispelad (från en Malmöfot) och trycker in 1–0 förbi MFF-keepern Johan Dahlin. Tillfällighetsmål, visst, men ingen kan klaga på Fritzsons distinkta och exakta avslut!
# 15:e min: Dino Islamovic tar hand om ett utspel från Aly Keita, lämnar över bollen till Tesfaldet Tekie som sticker in bollen bakom MFF:s högerförsvar. Hosam Aiesh vinner löpduellen mot Eric Larsson och lyfter in 2–0 via Johan Dahlins vänstra stolpe. Snabbt, effektivt – och snyggt.

Och det kunde ha blivit ännu mer; Aiesh hade ett par riktigt vassa avslut från strax utanför straffområdet precis ovanför Johan Dahlins målribba och Tekie sköt strax utanför från ungefär samma håll.
Malmö FF, som under Uwe Rösslers ledning gått fram som en slåttermaskin, såg både skakat och handlingsförlamat ut. Man befann sig i ett läge som definitivt kändes obekvämt.
Men en formationsändring, från typ 3-5-2 till en gammal hederlig 4-3-3-uppställning, skulle ge en helt ny matchbild. Plötsligt uppstod de ytor som Malmö behövde för att snabbt och enkelt såga sönder hemmalagets försvarsorganisation.
Och så small det två gånger på tre minuter bakom Aly Keita;
# 36:e min: Hemmalaget är väl samlat men kan trots det inte hålla ihop försvarslinjen, Douglas Bergqvist ger Sören Rierks möjligheten att både vända och skjuta från hett område mitt framför mål. Rieks träffar dåligt men tillräckligt för att passera Aly Keita, 2–1.
# 39:e min: ÖFK anfaller kontrollerat när Rewan Amin ska vända spelet från höger till vänster. Men den enkla passningen till Tom Pettersson får fel skruv och därmed också fel adress, MFF kontrar, hemmaförsvaret tappar orienteringen och en frispelad Marcus Antonsson trycker in kvitteringen 2–2.
Så snabbt går det att sticka hål på såväl motståndare som publik. Det blev syrefattigt på hela Jämtkraft arena.

Efter här och nu reste sig aldrig hemmalaget, ÖFK tog sig inte tillbaka in i matchen. I varje fall inte på riktigt. Efter tre raka förluster som bjudit på ett antal frågetecken kändes det som om en tappad 2–0-ledning, mot Malmö FF, var precis det sista som Ian Burchnalls gäng behövde.
Att det sedan skulle komma ett skånskt segermål (2–3 i den 57:e minuten, Sören Rieks igen) låg liksom i tangentens riktning. Det var Malmö som hade kvalitet i sina aktioner medan ÖFK tappade såväl mod som ork och precision.
När forceringen skulle komma hände i stort sett ingenting, anteckningarna i protokollet blev inte många den sista halvtimmen. Åtminstone inga av värde.

Några noteringar;
# Douglas Bergqvist ersatte avstängde Noah Sonko Sundberg i mittförsvaret. Det fungerade utmärkt men bara så länge ÖFK orkade hålla sin höga press. När MFF lyckades flytta upp sitt lag blev Bergqvist rejält avklädd och han var inblandad i alla tre baklängesmålen. Bergqvist hamnar helt enkelt på mellis alldeles för ofta i straffområdet. Men å andra sidan, det är inte alla dagar som man tvingas ta fighten med spelare av Markus Rosenbergs kaliber...

#Försvarslinjen i övrigt? Inte riktigt övertygande på någon position men man måste ta hänsyn till motståndet. Annars är man orättvis.

# Rewan Amin fungerade alldeles utmärkt i ”Nouri-rollen” och styrde utvecklingen på mittfältet ända fram till den olyckliga passningen som gav Malmös kvitteringsmål. Där och då försvann Amin mer eller mindre ur matchbilden.

# Tesfaldet Tekie hade en snygg genomskärare till Aiesh 2–0-mål men annars var hans passningsfot inte alls så välriktad som han skämt bort oss med.

# Curtis Edwards gjorde ett hästjobb i den hemmapress som tvingade MFF ned i skoskaften den första halvtimmen då han ”sprang bort” både Fouad Bachirou och Anders Christiansen. Briljerade också med några tekniska nummer och passningar medan tajmingen i skottfoten ser ut att vara bortblåst för tillfället.

# Mest glädjande i ÖFK den här kvällen; Dino Islamovic visade i första halvlek upp de kvaliteter som han lyckats dölja tidigare den här sommaren. Några nummer var av absolut högsta kvalitet. Tröttnade rejält i andra och borde ha fått kliva av lite tidigare.

# Även Ludvig Fritzson gjorde en bra första rond, dessutom belönad med ett mål. Men även han blev anonym efter paus.

# Mest uppmärksamhet får, som alltid, Hosam Aiesh. Men jag fortsätter att hävda; om Aiesh värderar sina möjligheter lite bättre skulle ÖFK ha ännu större nytta av honom. Aiesh är en oslipad diamant!

# Malmö FF ska man helst ha på deras egen planhalva. Offensivt har skåningarna så mycket kvalitet så att det räcker och blir över. Den uppfattningen har jag torgfört flera gånger tidigare den här säsongen och jag finner ingen anledning att ändra mig efter kvällens föreställning...

Till sist; det här har jag också skrivit förr och jag skriver det igen: ÖFK bjuder alltför ofta in sina motståndare genom att spela hem bollen till Aly Keita, helt i onödan. Malmö är bara det senaste i raden av lag för förstod att utnyttja den möjligheten.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Uppenbarligen har något gått fel på vägen...
1 September 2018 klockan 23:53 av Agne Svärd
 

Låt oss vara överens om ett par saker;

# Det går tungt för ÖFK just nu. I Örebro kom tredje raka förlusten, 1–2 även den här gången.

# Det blir väldigt stökigt med Patrik Eriksson från Gävle som huvuddomare. Alltid!

Patrik Eriksson först.
Vi har sett honom på Jämtkraft arena flera gånger. Och vi har sett honom på många andra arenor (det här var hans 15:e match i årets allsvenska). Utfallet är nästan alltid detsamma; Eriksson kämpar och sliter, springer som ingen annan domare i Allsvenskan och finns överallt men ändå ingenstans. Och det blir alltid samma resultat: Det finns ingen konsekvens i hans bedömning, det blir alltid en massa oreda och stök därför att spelare, ledare och publik har svårt att förstå hur Eriksson tänker.

Så även denna gång. Jag syftar givetvis på Gävledomarens agerande i matchens 82:a minut när Eriksson först godkände ÖFK:s kvitteringsmål (2–2, Tom Pettersson) för att efter en lång stunds palaver underkänna målet och istället ge Örebro frispark för offside på ÖFK:s målskytt.

Detta hände: Ett inspel når Ludvig Fritzson mitt framför Örebros mål; Fritzson skjuter, bollen träffar en Örebrofot och styrs mot vänster till en offsidestående (knappt) Tom Pettersson som stöter upp bollen i målvakten Oscar Janssons vänstra burhörna.

ÖFK jublar, ÖSK rasar.

”Offside”, vrålar hemmaspelarna och uppvaktar både huvuddomaren och hans assisterande ute vid sidlinjen.

Och visst var Tom Pettersson i offsideläge när Fritzson avlossade sitt skott. Men skottets riktning ändrades radikalt av den Örebrofot som styrde bollen till Tom P. Domaren har då tre saker att beakta; var det en touch, räddning eller aktivt spel?

Uppenbarligen var det här som det krånglade till sig för Patrik Eriksson och hans team, man hade svårt att bestämma sig vad som egentligen hade hänt i röran framför Örebromålet. Till slut enades man om att det inte hade varit ”aktivt spel”, därmed återstod bara alternativet att döma offside. Först där och då, efter typ fyra minuter i kaos..., lyfte den assisterande domaren sin flagga.

Men, och det är väl kanske det allra sämsta i den här soppan; Patrik Eriksson misslyckades tydligen med att kommunicera till ÖFK-kaptenen Tom Pettersson vad han grundade sitt ändrade beslut på trots att ha tog väääääldigt lång tid på sig. Det blir alldeles uppenbart när Tom Pettersson efter matchen får chansen att redogöra för hur han uppfattade situation och hur samtalet med Patrik Eriksson hade utspelat sig.

Nåväl, det var naturligtvis inte bara domaren som stökade till det för sig den här lördagskvällen, det gjorde även ÖFK. En period i andra halvlek var bra, resten var mindre bra. Trots det höll man jämna steg med hemmalaget.

Och då förstår ni att det här inte var någon speciellt bra fotbollsmatch...

I det läge som ÖFK befinner sig efter alla spelartapp så är det av allra största betydelse att trion på ÖFK:s centrala mittfält (Amin, Tekie, Edwards) får möjlighet att styra matcherna. Det är där kreativiteten sitter, dom har nyckeln till ÖFK:s offensiva spel.

Men då måste dom också få en ärlig chans.

Det fick dom inte mot Örebro, definitivt inte. ÖFK:s spelplan var helt enkelt feltänkt. På mitten trängdes nu i stort sett hela laget; bakifrån sköt Ronald Mukiibi upp till höger och Dennis Widgren till vänster, Hosam Aiesh kom för lågt på sin högersida och Frank Arhin föll ned för lågt på vänstersidan. Och Ludvig Fritzson på topp ville gärna också ned och ta hand om uppspelen.

Alltså folk i massor kring och strax ovanför mittlinjen. Och nästan ingen passning längre än tio meter, ofta i sidled eller bakåt, väldigt få framåt... Då är det, som ni förstår, lätt för motståndarna att försvara sig.

Alltså; om ÖFK ska få till något i sin offensiv måste man ge Amin, Tekie och Edwards ytor att operera på. Då ska ni få se på själva fan...

Men om dom ska trängas med nästan alla lagkamrater så är de lika chanslösa som en snöboll i Sahara, det är min bestämda uppfattning.

Några noteringar;

# Tom Pettersson svarade för ÖFK:s kvitteringsmål 1–1 när han först drev upp anfallet från egen planhalva och sedan skarvade Tesfaldet Tekies skottpassning förbi Oscar Jansson. Dessutom var han i högsta grad involverad i det omdiskuterade målet som dömdes bort. ÖFK-kaptenen gjorde verkligen sitt för att besegra Örebro, även i försvarsjobbet!

# Aly Keita gjorde sig illa i samband med Örebros 2–1-mål och tvingades utgå (Andreas Andersson ersatte). Det kan ha varit anledningen till att han inte nådde Nordin Gerzic fullträff. Men att det skottet gick in kan lika gärna har berott på att Keita var felplacerad!

# Dennis Widgren hade en svart minut i samband med Örebros segermål. Med den typen av försvarsspel (två riktiga svaga aktioner i följd) vinner man inga matcher i Allsvenskan.

# Tekie och Curtis Edwards har haft sina passningsfötter betydligt bättre inställda än den här kvällen.

# Hosam Aiesh vill så mycket att det ibland blir tilt i skallen. Och då glömmer han bort att fotboll är ett lagspel och tänker bara på sig själv. Det här var en insats som Aiesh säkert vill glömma fortast möjligt.

# Ian Burchnall saknades på bänken den här kvällen. Han var på bröllop istället.

# Apropå Patrik Erikssons inkonsekvens; Gävledomaren tog tre snabba varningar under matchens första 20 minuter. Det var inga allvarliga saker men okej, han ville sätta nivån. Men när Örebros Albin Granlund kapar Dennis Widgren två gånger på ganska kort tid händer naturligtvis – ingenting... Det är då som vi som tittar på inte riktigt förstår hur Eriksson tänker. Om ni förstår...

# Noah Sonko Sundberg fick sitt tredje gula kort och tvingas nu avstå hemmamötet med Malmö FF den 15 september. Det är tur att det är ett par veckor till nästa match så kanske någon av de skadedrabbade hinner komma tillbaka. Den här gången orkade ÖFK inte ens fylla avbytarbänken...

Till sist; Som ni kanske kommer ihåg skrev jag för några veckor sedan (efter segermatchen mot Kalmar FF, tio raka utan förlust) att det var nu som ÖFK skulle skörda. Efter några sommarmånader med mer strul än någon ska behöva fundera över var allting på plats; Burchnall hade fått hit sina medhjälpare i ledarstaben, spelartruppen var konsoliderad och i stort sett skadefri och man hade åtta dagar (nästan en evighet) på sig att förbereda sig inför nästa match (IFK Göteborg). Efter det har det sett inte sett något vidare ut; 1–2 mot Göteborg, 1–2 mot Gif Sundsvall och 1–2 mot Örebro.
Förlora kan alla lag göra. Men uppenbarligen är det något som har gått fel på vägen.

 
Det finns 4 kommentarer att läsa.

 
Tappad spänst och smarta byten avgjorde när ÖFK föll i derbyt
26 Augusti 2018 klockan 23:36 av Agne Svärd
 

ÖFK hade 1–0 men Gif Sundsvall spurtade starkt och med två mål i matchens slutskede tog ärkerivalen sin första allsvenska seger på Jämtkraft arena.

ÖFK–Gif Sundsvall 1–2, det såg jag verkligen inte komma när matchklockan passerade 75 minuter. Inte ens när jag såg om matchen på datorn!

Men Giffarna gjorde några smarta byten och det i kombination med att hemmalaget tappade spänsten efter tre matcher på en vecka avgjorde det här Norrlandsderbyt.

Det var en match med två lag som verkligen bemödade sig om att vårda bollen. Men man tog få risker. Helst spelades bollen i sidled – eller bakåt. Det såg mest ut som två boxare som knuffade varandra fram och tillbaka i ringen. Jabb, jabb, jabb ... men inga slag med punch. Inga krokar, ingen rak höger, bara jabb, jabb, jabb...

Tråkigt? Kanske. Men det var i varje fall inget som hetsade den stora publiken (7.681). Det var synd, förutsättningarna fanns verkligen men rädslan att förlora syntes större än viljan att vinna den här gången.

Ganska typiskt för sådana här matcher; såväl 1–0 som 1–1 kom på skott som styrdes i nät. Inga rena träffar där heller...

Det rådde också enighet i båda lägren efter matchen. Det var en jämn tillställning som hade kunnat sluta hur som helst. Nu var det Sundsvall som drog det längsta strået med ett avgörande mål i matchens 89:e minut (inhopparen David Hero).

Men som jag skrev i början; när bara kvarten var kvar och ÖFK hade 1–0 var det verkligen inte mycket som talade för att Sundsvall skulle kunna vända matchen till sin fördel. ÖFK hade i det skedet sin bästa period i matchen sedan Tesfaldet Tekie kommit in och tagit hand om dirigentpinnen.

Men det gjorde Sundsvall, och man gjorde det så här:

# 78:e min: Nya mittfältsankaret Rawan Amin förlorar två dueller strax utanför eget straffområde, först mot David Hero, därefter mot David Batanero och hamnar på efterkälken. Batanero avancerar några steg, klipper till med vänstern och via Noah Sonko Sundberg smiter bollen förbi Aly Keita i ÖFK-målet.

# 89:e min: Ronald Mukiibi tar ett felbeslut när han kliver högt upp på Sundsvalls planhalva och försöker bryta. Mukiibi kommer på efterkälken och hinner sedan aldrig komma i rätt position när Sundsvall (Linus Hallenius) slår till på hans kant. Inspelet går förbi det samlade ÖFK-försvaret fram till David Hero som har öppen bur, 1–2.

Några noteringar;

# Jag gillade verkligen Rawan Amins första timme (sedan blev han trött...) när han nu fick göra sitt första försök som startspelare. Det var som att se Brwa Nouri tillbaka i ÖFK-dressen. Kvaliteterna är ungefär desamma, även bristerna (snabbheten). Jag har ju vid många tillfällen vurmat för ett centralt ÖFK-mittfält med Nouri, Tekie och Curtis Edwards men den möjligheten försvann som bekant rätt snabbt när Nouri drog till Indonesien. Jag tror dock att Amin, Tekie och Edwards kan bli väl så bra, åtminstone på sikt.

# Hosam Aiesh är verkligen publikens (och medias) favorit. Och visst tjusas även jag av hans dribblingar. När dom lyckas, ett par i första halvlek är ju fullkomligt lysande. Men, och det kommer jag att tjata om tills ”dödagar”: Kvaliteten på inspelen är för dålig! Bara vid ett tillfälle blir det riktigt farligt (Curtis Edwards bränner den chansen i slutet av matchen) och det räcker inte i min bok.

# Apropå Aiesh. När han fick chansen som frisparksskytt strax före pausvilan var det som att se Ronaldo förbereda sig (ni vet dom där karakteristiska baklängesstegen när han måttar in ansatsen...). Nu var det inte Ronaldos krut i dojan men det räckte ju i alla fall till 1–0 via ryggen på Curtis Edwards!

# Måste verkligen så många bollar spelas tillbaka till Aly Keita? Vid varje tillfälle får motståndaren chansen att flytta upp sina pjäser och sätta press på ÖFK. Och man kan dessutom göra det ganska högt eftersom alla vet att det är dåligt tryck i Keitas högerdoja, ÖFK-målvakten skär foten under bollen och får ingen längd på sina underskruvade bollar. Byt strategi!

# ÖFK:s eget presspel är inte så synkroniserat som det borde vara, försvaret kommer inte upp tillräckligt högt och det ger motståndarna möjligheter att spela in bollen bakom ÖFK:s första press. Spelare som Jamie Hopcutt och Curtis Edwards kommer att springa ihjäl sig till ingen nytta om man inte vågar flytta fram backlinjen.

# Ronald Mukiibi fick mycket beröm av tränaren Ian Burchnall i en intervju på fotbollskanalen.se på söndagen och jag ser att kollegan Hasse Thor hade honom som en av dagens ”triss-spelare”. Jag delar inte deras uppfattning: I mina ögon har Mukiibi problem att hitta rätt position i försvarsspelet och är svag i duellspelet. Och hans, som så många säger, fina passningsfot används nästan enbart till att spela bollen bakåt (lätt överdrivet...)! Offensivt skulle jag gärna vilja se mera av Mukiibi men å andra sidan: Det är inte så lätt att spela back bakom Hosam Aiesh som alltid markerar sidlinjen, det blir ingen plats att komma utanför.

# Dennis Widgren var bättre på den andra kanten. Två fina instick gav två frilägen (Kpozo och Fritzson), det höjer betyget!

# Simon Kroon fick ge upp redan efter en halvtimme (bristning, Ludvig Fritzson ersatte). Men centralt längst fram ser inte ut att vara Kroons favoritposition.

# Jamie Hopcutt är avstängd mot Örebro (borta på lördag) efter sitt tredje gula kort. Nu börjar det bli brist på offensiva krafter...

# Curtis Edwards gör en arbetsinsats som slår det mesta och passningsspelet kan ingen klaga på, det är bättre än hos de flesta. Däremot stämmer inte tajmingen kring straffområdet för tillfället.

# Sonko Sundberg och Tom Pettersson höll god ordning på Linus Hallenius även om Gif-kaptenen fick sina chanser.

# Svårast hade man att hålla reda på Peter Wilson, han var derbyts stora överraskning!

Till sist; Motgångar för ÖFK men ett par ex-spelare hade en fin helg: Saman Ghoddos fick chansen från start när Amiens på lördagskvällen besegrade Reims i franska Ligue 1 med 4–1, Ghoddos nickade in 2–0-målet. Och i London fick Ken Sema ta på sig kaptensbindeln när han hoppade in i matchens 73:e minut. Semas Watford besegrade Crystal Palace med 2–1 och tog tredje raka segern i Premier league. Det kan ju vara en liten tröst för alla ÖFK-vänner efter en synnerligen tuff vecka där bara cupvinsten på Gotland var något att minnas.

 
Det finns 8 kommentarer att läsa.

 
Lyckad blandning av gammalt och nytt
23 Augusti 2018 klockan 23:32 av Agne Svärd
 
ÖFK slår division 2-laget FC Gute från Visby med 5–2 och är därmed klar för Svenska cupens gruppspel som är upptakten på nästa säsong.
Bra så? Absolut!
Som alla ÖFK-vänner numera känner till är ju cupen en väg ut i Europa om man skulle misslyckas att ta den via Allsvenskan. Dessutom är ju det lättare att planera tiden fram till den allsvenska starten och att få förbereda sig med tävlingsmatcher är ju så mycket bättre än betydelselösa träningsmatcher.
I det tuffa spelschemat som gäller den här veckan fick (tvingades) Ian Burchnall chansen att ge speltid till några av dem som så här långt fått tillbringa större delen på avbytarbänken. Burchnall behöll stommen (Sonko Sundberg, Tom Pettersson, Dennis Widgren, Curtis Edwards, Douglas Bergqvist), slitstarka spelare som gav de nya en rimlig chans att kunna visa upp sig från sin bästa sida.
Det är inte alltid det slår väl ut, ibland går det fullständigt åt fanders (det var ju några allsvenska kollegor som åkte på en käftsmäll i den här cupomgången, Gif Sundsvall exempelvis...), trots att motståndet, på papperet, ser rätt visset ut.
Men för ÖFK:s del blev det en lyckad blandning och egentligen ska det naturligtvis inte kunna gå fel när man får 1–0 efter en minut och fyrtio sekunder (Ludvig Fritzson), 2–0 i den elfte minuten (Frank Arhin) och 3–0 i den 19:e minuten (Jerell Sellars) och har totalkontroll under hela den första halvleken.
Frågan måste dock ställas; vad hände egentligen under pausfikat?
Det ÖFK som kom ut till andra halvlek hade lämnat all energi i omklädningsrummet. Det gav gotlänningarna chansen att komma in i matchen: 1–3 i den 48:e matchminuten, 2–3 i den 51:a...
Hastigt, men mycket olustigt, var ÖFK riktigt illa ute och det var några minuter därefter som Ian Burchnall, och alla vi andra, kliade oss i roten och undrade vad som höll på att hända därute på Gutevallens gröna matta. Där och då var det ÖFK som såg ut som ett högst mediokert division 2-lag...
Nåväl, Ludvig Fritzsons andra mål för dagen, 4–2 i den 63:e minuten, återställde ordningen och den sista halvtimmen blev en ganska avslagen historia där hemmaspelarna inte längre hade någon kraft kvar att hota ÖFK-försvaret ytterligare en gång. Att ständigt tvingas jaga både boll och motståndare kräver till slut sitt pris.
Några noteringar;
# Jerell Sellars, ny från Cheltenham Town, fick sina första 90 minuter i ÖFK-tröjan. Dom förvaltade han på bästa sätt; ett mål samt en målgivande när han spelade fram Simon Kroon till 5–2 målet. Sellars kommer vi att få se mer av, det är jag övertygad om.
# Även Henrik Bellman (från FC Köpenhamn) fick mycket speltid. Började visserligen på bänken men fick hoppa in redan efter en halvtimme då Douglas Bergqvist blev skadad och tvingades ge upp. Även Bellman var klart bra i sin debut, uppträdde klokt och tog inga risker.
# Sam Mensiro hade hur mycket yta som helst att operera på som högerback. Men, som jag skrivit några gånger, Mensiro är helt ofarlig när han kommer in på motståndarnas planhalva. I mina ögon ska Mensiro enbart ha defensiva uppgifter, sådana här matcher passar honom allra sämst!
# Jag ser att Dennis Widgren går mera centralt när han lämnar sin backposition. Han gjorde det mot Göteborg i måndags och han gjorde det även i Visby i kväll. Det gillar jag inte (trots kanonmålet mot Göteborg...). Dennis kan ju bara använda sin vänsterfot och det ser mycket obekvämt ut när han hamnar en bit in i banan. Dessutom stjäl han ytan av Curtis Edwards.
# Apropå Edwards. Han fick pris som bäste ÖFK:are men visst har vi sett honom bättre än så här?
# Det känns nästan lite löjligt att man ska behöva vara orolig när ÖFK passar bollen i eget straffområde – mot ett division 2-lag. Men ingen kan påstå att det såg särskilt stabilt ut vid några tillfällen...
#Jag tyckte att Patrick Kpozo hade en fin första halvlek men försvann helt ur bilden efter paus.
# Frank Arhin skulle tjäna på att göra det lite enklare för sig. Det behöver inte var trolleritrick varje gång han får bollen!
#Ludvig Fritzson gjorde två mål och det räcker alla dar i veckan. Men jag fortsätter att hävda, som jag skrev för några veckor sedan, att Fritzson är bättre när han har spelet framför sig och jag är lite småsur över att han inte fått chansen i ”Nouri-rollen”.
Till sist; Uppgifter sent på torsdagskvällen berättar att Saman Ghoddos nu är klar för den franska ligue 1-klubben Amiens SC. Han ska ha signerat ett kontrakt som sträcker sig över fem år
 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Vi kommer igen
21 Augusti 2018 klockan 15:41 av Hasse Thor
 

Har länge haft planer på att definitivt gräva ner stridsyxan eller var det hammaren i det här fallet. Men så dyker det upp saker som gör att det brinner till en aning i den grånade och alltmer fårade skallen. Som till exempel måndagskvällens möte med IFK Göteborg på Gamla Ullevis naturgräs.

Ett antal tunga ordinarie namn har försvunnit tillsamman med en hel ledarstab ändå ståtade ÖFK innan gårdagen med tio raka matcher utan förlust. Åtta segrar och två oavgjorda varav fyra trepoängare på raken innan besöket i Göteborg.

Om det nu var en plattmach denna gången så får vi väl låta det gamla ordspråket att “inga träd växer till himlen” få råda. Vi har haft förmånen att kunna utnyttja Saman Ghoddos under hans botaniserande bland klubbar i den europeiska toppfotbollen. Ghoddos var viktig inte bara när han hade bollen utan drog också på sig extra bevakning och skapade ytor för medspelare.

Alternativ, låt vara inte på den nivån, har införskaffats och jag är övertygad om att Ian Burchnall och hans nykomponerade team kommer att lösa uppgifterna på ett tillfredsställande sätt framöver. Ett nyrenoverat IFK Göteborg som nyttjat “fönstret” till synes på ett bra sätt var ingen lätt motståndare den här gången. Hela klubben från spelare till ledare och supporters verkar ha gått samman och då kan det ske saker.

En härlig och hela tiden pushande stämning också runt arenan som naturligt vis lyfter ett poänghungrigt hemmalag. Beträffande ÖFK är jag inte lika pigg att starta röjsågen. Sticker till exempel ut hakan och säger att Douglas Bergqvist är ett helt okej alternativ på mitten när så krävs. Det är lite mer än bara hårda tag, en i mitt tycker underskattad spelförståelse också. Jamie Hopcutt tror jag är inne i en mental självförtroendesvacka just nu.

Han har varit med på hela resan och utvecklats i takt med den. Blivit rosad genom åren inte minst av skrivaren av dessa rader. Nu är det allsvenskan men Jamie har ett “steg” som räcker långt och sitter ett par bollar är jag övertygad om att han blir en tillgång framöver. Måste också erkänna att det kom en tår i ögonvrån när Dennis Widgren tryckte in kvitteringen. Också han en spelare under ett speciellt tryck.

Frank Arhin har jag gillat sen dag ett. Tyvärr väldigt dåligt med speltid efterhand och därmed lite överarbete när chansen väl kommer. Förstår Ians tänk, en liten kvick irrationell typ att ersätta Tesfaldet Tekie på mittfältet. En bra inledning men i en fysisk match som den här blir lille tunne Frank efterhand uppäten. Nåt år till i gymet så…..

En cupmatch på Gotland i veckan, ett bra tillfälle att lufta truppen innan söndagens derby mot Giffarna. En rejäl värdemätare huruvida ÖFK:s nya skepnad klarar av att åter beträda vinnarspåret. Ingen lätt uppgift nu heller men om Widgren putsar sin vänsterdoja och läktarna fylls runt Jämtkraft Arena finns väl alla förutsättningar.

 

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Istället för skörd är det risk för missväxt!
21 Augusti 2018 klockan 00:04 av Agne Svärd
 

Det var nu som ÖFK skulle börja skörda. Trodde jag.

Men efter måndagskvällens 2–1-förlust mot IFK Göteborg på Gamla Ullevi är det bara att konstatera att risken för missväxt är uppenbar, åtminstone om man tar den här matchen som intäkt.
ÖFK gjorde en förfärlig prestation. på alla vis! I konkurrens med den tidiga förlusten mot Dalkurd (0–3) var det här årets sämsta. Utan prut!

Jag gissar att Ian Burchnall och han närmaste medhjälpare sover rätt illa i natt.

Frågan de, och vi andra, givetvis ställer; varför blev det så här? Hur kunde Allsvenskans formstarkaste lag (tio matcher i följd, åtta segrar och två oavgjorda) uppträda så illa när titelracet skulle inledas?

Jag ger svaret direkt; ställer man upp med ett så obalanserat lag riskerar man faktiskt att det går åt helvete!

Med Saman Ghoddos (oklar orsak...) samt skadedrabbade Dino Islamovic och Tesfaldet Tekie utanför laget förstår jag att Burchnall fick fundera lite extra på startelvan. Försvarsmässigt var det inga problem, fyrbackslinjen var densamma som mot Kalmar och offensivt var alternativen inte så många. Aiesh, Hoppcutt och Simon Kroon kändes som rätt givet under de förutsättningar som rådde.

Men däremellan, Burchnall, däremellan. Frank Arhin (som vi knappt sett på banan den här sommaren och som vi inte såg den här gånger heller trots att han fick 64 minuter...) Douglas Bergqvist och Curtis Edwards på mittfältet (ofta förstärkt med Dennis Widgren som gled upp ute till vänster).

Det blev inte bra. Verkligen inte! Det måste ha varit det mest obalanserade mittfältet i ÖFK:s allsvenska historia. (Och inte blev det bättre av att både Jamie Hopcutt och Simon Kroon var nere och rotade i samma område).

Vem skulle göra vad? Det vill jag gärna veta...

Resultatet av den oredan såg vi på banan under den första timmen; ett mål (Dennis Widgrens kanonskott från 25 meter) och en målchans (Aiesh schabblade bort den efter drömpass av Curtis Edwards), det var allt. Inte ett smack mera, mot IFK Göteborg, ett av Allsvenskans formsvagaste lag.

– Vi följde inte vår matchplan, sa Hosam Aiesh i Cmore direkt efter matchen.

Hm, den matchplanen skulle jag bra gärna fått mig föreskriven... Den var i alla fall fullständigt omöjlig att lista ut.

Det blev bättre, det ska sägas, efter två byten i matchens 64:e minut; ut med Simon Kroon och Frank Arhin, in med nye Rewan Amin och Patrick Kpozo. Dessutom ned med Douglas Bergqvist centralt i en trebackslinje tillsammans med Sonko Sundberg och Tom Pettersson, högre upp med båda ytterbackarna Ronald Mukiibi och Dennis Widgren medan Amin och Edwards styrde upp spelet på det centrala mittfältet.

Men det blev inte tillräckligt bra för att kunna ta sig ur den brygga man hamnat i sedan Göteborg tagit ledningen strax före pausfikat, framförallt lyckades man inte skapa några högkalibriga chanser.

Det offensiva spelet var synnerligen andefattigt, bara några inspel mot Tom Petterssons huvud i ett sista desperat försök att åstadkomma en kvittering gav hemmaförsvaret lite arbete.

Några noteringar:

# Dennis Widgren fick äntligen göra sitt första allsvenska mål. Vi vet sedan länge att Dennis har en fruktansvärd bössa i sin vänsterfot, han har genom åren gjort många försök utan att lyckas. Men nu gav det utdelning när han från 25 meter pangade in bollen via ribban rakt ovanför Göteborgsmålvakten Erik Dahlin, 1–1. Ett drömmål, vilken smäll!

# Men Dennis var också i högsta grad inblandad i Göteborgs 1–0-mål bara några minuter innan, en hörna (Giorgi Kharaishvill) som han släppte förbi sig och lurade målvakten Aly Keita. Och det är just den typen av hjärnsläpp som hindrar Dennis från att ta det sista lilla steget ut bland de stora. Dom kommer helt enkelt lite för ofta! Fokus, Dennis, det är bara fokus det handlar om.

#Apropå 1–0-målet. Där avslöjades också ÖFK:s brister i sin försvarsorganisation vid hörnor. Visserligen är det modernt att inte ha någon bevakning vid stolparna (nytt i ÖFK sedan Burchnall tog över), själv tycker jag bara det är korkat. Den bollen hade aldrig gått in om det funnits bevakning vid första stolpen, omöjligt!

# Försvarsinsatsen vid Göteborgs 2–1-mål var heller inget att skryta över. Douglas Bergqvist, Tom Pettersson och Noah Sonko Sundberg fanns alla på plats när Vajebah Sakor nickade in bollen på Kharaishvills utmärkta frispark.

# Hosam Aiesh briljerade ute på sin högerkant. Eller gjorde han verkligen det? Visst hade Aiesh ett kraftigt övertag på sin bevakare (Victor Wernersson) som han bitvis lurade varje gång. Men vad spelar det för roll när Aiesh ändå inte får till ett enda vettigt inspel sedan han slagit sin motståndare. Jag njuter också av skickliga dribblers, det är bland det roligaste man kan se på en fotbollsplan, men för mig är det viktiga det som händer därefter. Och, tyvärr, nu hände det inte mycket!

# Simon Kroons fina löpsteg måste utnyttjas på bättre sätt. En stillastående Kroon är ingen märkvärdig fotbollsspelare, en Kroon med fart är ett allvarligt hot mot alla försvar!

# Jamie Hopcutt var överallt men absolut ingenstans. Ytterligare en match...

# Curtis Edwards saknade verkligen en passningskompis (Tesfaldet Tekie?) på mittplanen under den första timmen.

# Sätt Douglas Bergqvist på bänken. Nu!

# Ronald Mukiibi har storleken men vinner inte många nickdueller. Framförallt är han helt ofarlig i offensiven. Dags för lite specialträning...

# ÖFK utåtskruvade hörnor är verkligen inget hot mot några motståndare. (Hur många gånger har jag skrivit det?)

# Var det verkligen ingenting som var bra den här gången? Sorry, alla ÖFK-vänner, inte ett smack (förutom Dennis målkanon)! Jag vet att det kan låta tufft när man (utifrån sett) håller jämna steg FK Göteborg på bortamark. Men kommer man med tio raka utan förlust, jagar allsvenskt guld och Europaplatser måste kraven var höga. Då krävs det faktiskt mycket mer än det ÖFK presterade i Göteborg den här kvällen.

Nu är det bara att tugga i sig motgången och snabbast möjligt komma upp på hästen igen; cupmatch på Gotland på torsdag och hemma på Jämtkraft arena mot Gif Sundsvall på söndag.

 
Det finns 18 kommentarer att läsa.

 
Trots tio raka - det är nu som ÖFK ska börja skörda
14 Augusti 2018 klockan 23:40 av Agne Svärd
 

Det har väl inte undgått någon fotbollsintresserad i det här landet att ÖFK är inne i en riktig flytperiod den här sommaren. Bollen rullar deras väg och har så gjort sedan början av maj; tio matcher utan förlust.

Och för att understryka den bedriften får ni här den sviten i en samlad repris, det är bara att njuta: AIK (b) 1–1, Gif Sundsvall (b) 3–2, Sirius (h) 5–2, Häcken (h) 2–0, Hammarby (b) 2–1, Malmö FF (b) 1–1, Trelleborg (h) 4–1, Elfsborg (h) 1–0, Elfsborg (b) 2–0, Kalmar FF (h) 2–0.

Som sagt; Tio spelade matcher, åtta segrar, två oavgjorda, 23–7 i målskillnad och 26 poäng.

Tjugosex poäng på tio matcher, det är ju egentligen inte riktigt klokt!

Jag backar gärna bandet till början av maj, den 5:e för att vara exakt. Då var tongångarna helt annorlunda. ÖFK hade förlorat med 2–0 hemma mot Norrköping och den tunga vårstarten hade blivit ännu tyngre; fjärde förlusten i den sjunde omgången efter ytterligare en tam insats utan riktig energi och det tippade topplaget parkerade i botten av tabellen med futtiga sju inspelade poäng. Jag skrev i min krönika efter matchen att det var dags att avskriva alla funderingar på toppstriden, nu fick vi hålla koll på strecken längst ned i tabellen.

Och dagen efter kallade Graham Potter in alla spelare för individuella krissamtal...

Men, som alla vet, då var då och nu är nu: Efter 17 omgångar parkerar ÖFK på en tredje plats i den allsvenska tabellen och är i högsta grad inblandad i titelracet (även om jag noterar att det fortfarande finns ”experter” som inte tagit till sig ÖFK:s makalösa sommarsvit...).

Alla vet också att ÖFK har gjort dom här resultaten under den kanske mest turbulenta tiden i klubbens historia; Kindberg-gate, trollkarlen Potters och övriga ledares flytt till Swansea och den ena tunga spelarpjäsen efter den andra har lämnat för nya äventyr; Papagiannopoulos, Sema, Nouri, Gero, Suljevic (inte så tung...) och Ghoddos.

Med dom förutsättningarna: Allt beröm till nye tränaren Ian Burchnall och hans medhjälpare för det sätt som de har tagit sig an uppgiften. Det måste bli fem plus i betyg för de här veckorna. Samma betyg går givetvis till spelarna som lyckats hålla fokus och resultatmässigt levererat som aldrig förr, trots allt stök.

Men, och det är dit jag vill komma: Det är nu som ÖFK ska börja skörda – på riktigt!

Efter söndagens 2–0 mot Kalmar FF kan vi nu se fram mot en höst där alla förutsättningar är kända: Ledarteamet är på plats, de spelare som skulle komma har kommit (det blir inga ytterligare förvärv enligt Daniel Kindberg i söndags), förmodligen kommer ingen fler att försvinna (där finns ingen garanti, internationella transferfönstret stänger 31 augusti). Och åtta dagar att förbereda sig till nästa match, på måndag mot IFK Göteborg, som ett träningsläger på hemmaplan med hela spelartruppen tillgänglig.

Jag kan inte, trots alla tunga förluster bland spelare och ledare, se det på ett annat sätt än att ÖFK står väldigt bra rustade inför fortsättningen.

Dessutom är spelprogrammet tilltalande (övriga toppaspiranter förutom IFK Norrköping på hemmaplan). Det är ingen garanti för framgångar, jag vet, men det ger i alla fall möjligheter...

Några noteringar;

# Det tycks var rejält mycket trassel kring Saman Ghoddos och hans framtida äventyr. Spanska La liga-nykomlingen SD Huesca hävdar att Ghoddos är deras spelare medan ÖFK har accepterat ett bud från franska Rennes. Det enda som är stensäkert i den här härvan (där väldigt många tycks vara inblandade...) är att fortsättning följer.

# Jag skrev i min krönika efter 2–0 mot Kalmar FF att Hosam Aiesh var inblandad även i det andra målet. Det var fel, Ronald Mukiibi stod för passningen (slog frisparken) till Saman Ghoddos som sedan spelade in bollen till målnickaren Patrick Kpozo. Rätt ska vara rätt!

# Jag har varit rätt bister mot Jamie Hopcutt och hans insatser, både nu och då. I söndagens match berömde jag honom för några riktigt fina löpningar men de var inte mycket värda då avsluten var av för dålig kvalitet. Men när jag såg om matchen upptäckte jag ett par riktigt vassa instick från Hopcutts högerfot (till Ghoddos respektive Aiesh) som var av högsta kvalitet. Även där rättar jag mig själv!

# Resultaten i den senaste omgången var lätt att gilla. Häckens 5–0 mot Djurgården passade extremt bra i kampen om tätplatserna och 0–0 i mötet mellan Norrköping och Hammarby gjorde heller inte ont...

# Linus Hallenius i Gif Sundsvall var klarsynt efter sina tre mål i segermatchen (6–1) not Trelleborg. Han tyckte att han gjort en rätt vissen insats och sågade sig själv efter matchen. Jag har alltid tyckt att det är alldeles för lätt att hylla målskyttar, det finns ofta andra detaljer som avgör fotbollsmatcher och som borde lyftas fram. Heder till Hallenius! Men det är klart, efter vinst med 6–1 är det lätt att vara storsint...

# Malmö FF, som på tisdagskvällen försvann ur Champions league efter 0–0 mot ungerska Vidi, fick fem plus av Sportbladet för sitt arbete under sommarfönstret (ÖFK fick två...). Visst har man värvat namnkunnigt men har man värvat rätt? Med en dåres envishet hävdar jag att MFF:s försvarsmaterial är darrigt och att det var där man i första hand borde ha lagt krutet, skåningarna gjorde tvärtom. Det kan vara rätt om man bara tänker på Allsvenskan men ute i Europa räcker det inte.

Till sist; Simon Kroon har redan hunnit presentera sig, Dalkurds Rewan Amin blir förmodligen näste nykomling som får chansen. Det skulle förvåna mig om inte ”Nouri light” kliver in på det centrala mittfältet i måndagens bortamatch

 
Det finns 4 kommentarer att läsa.

 
Tionde raka, Ghoddos till Frankrike & Kpozos glädje
12 Augusti 2018 klockan 23:17 av Agne Svärd
 

# Jag tar det viktigaste; ÖFK vinner med 2–0 mot Kalmar FF, spelar den tionde raka matchen utan förlust (åtta segrar och två oavgjorda) och är i högsta grad med i titelracet!

# Den stora snackisen; Saman Ghoddos reser till Frankrike för att diskutera sin framtid med Ligue 1-klubben Rennes (femma förra säsongen). ÖFK har accepterat det franska budet, nu gäller det för Ghoddos att fixa de personliga detaljerna.

# Och till sist, det kanske allra roligaste; Patrick Kpozo, 21-åringen som nu gör sin andra säsong i ÖFK, har verkligen inte gjort några större avtryck, förrän nu: assisterade till Saman Ghoddos 1–0 och nickade själv in 2–0 på pass från Ghoddos. Oj, så lycklig han var efter slutsignalen, gladare spelare var det länge sedan jag såg på Jämtkraft arena (och då har jag ju sett några under de här fantastiska ÖFK-åren). Och jag tror att lagkamraterna var lika glada för Kpozos skull. Här visade det sig att hårt jobb lönar sig...

Men, vi måste ta det i rätt ordning. Det var länge inte mycket som talade för ännu en ÖFK-framgång den här eftermiddagen. Gästande Kalmar FF bestämde matchbilden, hög press från minut ett gjorde att ÖFK aldrig fick igång sitt passningsspel, det fanns varken tid eller alternativ när backlinjen försökte hitta uppspelsvägar.

Hemmalaget, som valde att starta med Saman Ghoddos på bänken efter en strulig vecka, uppträdde närmast krampaktigt, det gick för sakta och marginalerna var för små. Den så fina sommarformen tycktes bortblåst med västanvinden.

Så såg det ut i närmare en timme.

Men några byten skulle ge en ny bild:

# 59;e min: Dino Islamovic ut, Hosam Aiesh in.

# 63:e min: Rasmus Elm ut, Adam Hallberg in.

Det förändrade spelet, helt: ÖFK fick nya uppspelsvägar och en spelare (Aiesh) som själv kunde spränga Kalmarförsvaret. Samtidigt plockade Kalmar bort sin regissör på mitten.

Ytterligare ett par byten satte spets på hemmaspelet:

75:e min: Simon Kroon ut, Saman Ghddos in.

87:e min: Douglas Bergqvist ut, Patrick Kpozo in.

En minut senare (88:e) kom ÖFK:s ledningsmål: Aiesh till Kpozo till Ghoddos och 1–0 satt i burhörnan till vänster om Kalmarmålvakten Lucas Hägg Johansson.
Och i den första övertidsminuten punkterades matchen: Aiesh till Ghoddos till Kpozo och 2–0-segern var spikad!

Aiesh, Ghoddos och Kpozo, de tre som byttes in, låg alltså bakom båda målen. Det är då man brukar geniförklara tränaren...

Några noteringar och funderingar;

# Bäst i hemmalaget, än en gång, målvakten Aly Keita. Visserligen hade Kalmarspelarna förfärligt svårt att träffa målet med sina skott men Keita var stabil och två räddningar på nick var av bästa märke och gav definitivt ÖFK chansen att vinna matchen.

#Tom Pettersson var tillbaka, direkt efter ett omtumlande dygn på BB (andra barnet, grattis) och var precis så stark som behövs i den här typen av matcher. Tom var försvarets rese.

# Tesfaldet Tekie och Curtis Edwards har i sommar skämt bort oss med att briljera på mitten. Det gjorde dom inte den här gången, tvärtom blev de ofta överspelade av listiga gäster som kunde plantera sina bollar mellan ÖFK:s mittfält och backlinje. Anledningen är enkel; tredje mittfältskuggen (Douglas Bergqvist) räcker helt enkelt inte till. Douglas kämpar och sliter, fine, men saknar tajmingen och deltar alldeles för lite i spelet, inte minst i den så viktiga rollen.
Jag säger bara: Välkommen Rewan Amin! (Men känn ingen press...)

# Simon Kroon, Dino Islamovic och Jamie Hopcutt bildade anfallstrio. Det märktes att det var deras första försök tillsammans... Kroon fick inte mycket att jobba med den här gången men hade inte samma tryck i steget som i debuten nere i Borås, Islamovic såg ut att ha rostat ihop under skadeuppehållet medan Hopcutt hade laddat med lösplugg. Engelsmannen sprang sig till en hel del fina lägen, all cred för det, men avslutningarna var för dåliga, några riktigt svaga.

# Jag skrev för några veckor sedan att Ian Burchnall borde testa Patrick Kpozo i en offensiv roll till vänster när Ken Sema lämnat för Watford i Premier league. Kpozo fick nu chansen i sex minuter. Det blev ett mål och en assist... Jag tycker att Kpozo kan få fler möjligheter i den rollen med en back bakom sig som trygghet (alltså inte i någon wing back-position), inte minst med tanke på att vassa forwards har lämnat och några av dem som är kvar ser hopplöst formsvaga ut! Kpozo har egenskaper som ÖFK kan ha stor nytta av – redan i höstens guldjakt!

# Saman Ghoddos ser nu ut att vara definitivt förlorad, franska Rennes är den troliga nya adressen. Det går knappast att regissera ett bättre avslut. Ett inhopp på en drygt kvart, mer behövdes inte för att ge ÖFK ännu en seger. Det är inte utan att jag fäller en tår över konstaterandet att Ghoddos nu drar vidare efter tre år i Östersund. Det är en makalöst bra fotbollsspelare, han har väl allt i sin verktygslåda, som bjudit mig och alla andra på många högtidsstunder. Jag bugar allra ödmjukast och säger lycka till!
Det ska bli ytterst spännande att få följa Ghoddos på hans vidare resa och se hur långt den sträcker sig.

Till sist: Sportbladet konstaterar på söndagen i en stor sammanställning att ÖFK har gjort ett ganska svagt sommarfönster och delar ut futtiga två plus. Samtidigt ger man Djurgården fyra plus för deras insatser på transfermarknaden. Svaret kom per omgående; ÖFK-Kalmar 2–0, Häcken–Djurgården 5–0... Fjunisarna på Sportbladet hade nog glömt att titta på sommarens resultat när man gjorde sin betygssättning...
Ett har jag i alla fall lärt mig: Det är verkligheten som gäller, inte kartan!

 
Det finns 38 kommentarer att läsa.

 
Kroons drömdebut - men Keita var ÖFK:s matchvinnare
6 Augusti 2018 klockan 23:45 av Agne Svärd
 

Jag förstår tidningssajternas vinkel direkt efter slutsignalen; Simon Kroon fick verkligen en drömdebut när ÖFK vann i Borås med 2–0 över Elfsborg när den allsvenska säsongen gick in på sin andra halva. Kroon passade till 1–0 (Curtis Edwards) i den 7:e minuten och sköt själv 2–0 i den 15:e. Som sagt, jag har varit med tillräckligt länge för att förstå...

Men min man i Borås var utan tvekan målvakten Aly Keita.

Sex räddningar av absolut högsta kaliber. Det sårade Elfsborg och gav ÖFK ytterligare en seger, nionde matchen i rad utan förlust (sju segrar, två oavgjorda) och dessutom den sjunde raka på bortamark utan att förlora. Därmed tog ÖFK ytterligare ett litet skutt uppåt i tabellen, nu på fjärdeplats med häng på tättrion.

Starka papper, alla dar i veckan. Men visst smakade Kroons debut mera, mycket mera!

Alla känner till ÖFK:s stormiga sommar, den behöver jag inte berätta en gång till. Men uppenbarligen får vi leva med fortsatt turbulens innan sommarfönstret stänger (11 augusti). Nu ser även Alhaji Gero ut att vara förlorad (Iran). Han skulle i vart fall inte ha varit med i Borås, avstängd som han var efter tre gula kort. Inte heller Hosam Aiesh fanns med i uppställningen (inte klar efter sin lårskada) och backklippan Tom Pettersson hade stannat hemma i väntan på familjens andra barn.

Det tvingade tränaren Ian Burchnall till nya grepp när han formerade sitt lag; en fyrbackslinje med Ronald Mukiibi, Sam Mensiro, Noah Sonko Sundberg och Dennis Widgren var inte helt enkel att klura ut innan start. Men nöden hade här ingen lag och defensivt höll kvartetten ihop ganska bra medan det fanns en del saker att anmärka på i anfallsuppbyggnaden. Här kan man säga att ambitionen att spela sig ur Elfsborg tidvis ettriga press var större än förmågan... Det blev helt enkelt för många indianare för att passa min smak,

Även framåt fick Burchnall tänka nytt. Det resulterade i att nye Simon Kroon (tidigare Malmö FF och sedan några säsonger i den danska superligan) efter ett par veckor i Östersund och sina nya kamrater i ÖFK fick chansen på högerkanten.

Kroon tackade för förtroendet med att springa sönder Elfsborgs vänsterförsvar i den första halvleken. Det gav bland annat en målgivande passning när han efter ett angrepp på högerkanten stötte fram bollen till Curtis Edwards 1–0-mål och några minuter senare utmanade ett fallande hemmaförsvar och med vänsterfoten tryckte in 2–0 förbi en chanslös Kevin Stuhr Ellegaard. Det doftade klass om det avslutet!

Simon Kroon fick nu 64 minuter i sitt första framträdande i ÖFK-dressen. För mig hade han gärna fått spela hela matchen. Jag gillade vad jag såg, framförallt visade han upp ett riktigt vasst löpsteg (vilket driv, bland annat vid sitt mål), härlig teknik och bra spelförståelse. Jag förstår att Burchnall har en plan för Kroon med tanke på hur han ligger i fas med säsongen och tyckte att det räckte med en dryg timmes spel i första försöket. Men Kroon hade betydligt mer kräm kvar i sina påkar än flera av sina lagkamrater, här skulle den nye ÖFK-chefen tänkt annorlunda!

Några noteringar:

# Sammantaget gjorde ÖFK en klart bra insats. 45 minuter (första halvtimmen samt öppningen i andra halvlek) var av högsta kvalitet, övriga 45 inte mycket att rapportera om. Här gick man ned, kraftigt, i intensitet. Sista tio i första halvlek såg ut som en kollektiv kollaps (ungefär som när man förra året tappade 4–2 till 4–4 på övertid mot samma Elfsborg, då med tio man...). Det var här som Aly Keita klev fram som kvällens matchvinnare.

# Apropå Keita. Det var världsklass på hans linjespel. Men hans i vanliga fall så vassa fötter höll inte ens korpklass den här kvällen. Vad hände där, Aly?

# Ronald Mukiibi gjorde nog sin bästa match för året och bjöd dessutom på ett par tekniska läckerheter. Samma gäller Sonko Sundberg, alltså årsbästa!

# Curtis Edwards och Tesfaldet Tekie dominerade stort när lagen möttes på Jämtkraft arena för en dryg vecka sedan. Inte samma bild den här gången även om båda tillhörde ÖFK:s främsta. Curtis blev dessutom målskytt, hans femte för säsongen, när han fick chansen från en bit ut i straffområdet (påminde väldigt mycket om hans 1–0 mot Trelleborg för några veckor sedan, då från vänsterläge, nu från höger).

# Saman Ghoddos gjorde nu förmodligen sitt sista framträdande i ÖFK-tröjan. Den franska klubb som jag skrev om förra lördagen lär vara Amiens och det talas om ett bud på 60 millar. Men enligt Daniel Kindberg ska det här vara ”helt grundlösa uppgifter” (Expressen ikväll). Jaja, den som lever får se... Ghoddos har i varje fall haft bättre dagar än på Borås arena, marginalerna var inte på hans sida den här gången. Men kapten Ghoddos kan trösta sig med tre nya poäng till laget samt utmärkelsen till juli månads spelare i Allsvenskan. Grattis!

# När jag ser Jamie Hopcutt såsa omkring i 80 minuter innan han blir plockad av banan blir jag både förbannad och ledsen. Av flera anledningar! Ni får själv räkna ut vilka.

# Jag kan inte låta bli att skicka en tanke till Elfsborgstränaren Jimmy Thelin. Fjärde raka utan att något mål blir gjort. Ingen kan anklaga boråsarna för att inte försöka. Den här gången var det Aly Keita som stod i vägen, för ett par veckor sedan storspelade Norrköpings målvakt Isak Pettersson, dessförinnan var det Johan Wiland I Hammarby som stoppade massor av Elfsborgsmöjligheter inklusive en straff på övertid... Thelin drömmer säkert mardrömmar om Allsvenskans målvakter... Det är bara att konstatera att det är en sådan där säsong där inget går boråsarnas väg. Nu börjar det dofta kris, inte minst med tanke på hur det närmaste spelprogrammet ser ut...

Till sist; det ska bli intressant vilka nya namn som dyker upp i ÖFK kommande vecka. Ett lär i varje fall vara 24-årige Kevin Kabran, tidigare BP-spelare som numera spelar i Start i den norska Tippeligan (ligger näst sist). Kabran sköt för övrigt Starts tröstmål i kvällens förlustmatch mot serieledande Brann (1–4).

 
Det finns 6 kommentarer att läsa.

 
En timme av bästa märke
29 Juli 2018 klockan 00:29 av Agne Svärd
 

”Sotte”, Sema, Nouri och en hel tränarstab... en efter en har de tunga namnen dragit vidare mot nya äventyr och många har skrockat om att luften har lämnat den alltför hårt pumpade ÖFK-ballongen.

Svaret: 1–0 mot Elfsborg efter en stark förstatimme, åttonde raka utan förlust (sex segrar och två oavgjorda, nytt klubbrekord i Allsvenskan) och ÖFK hakar på lagen uppe i toppen av tabellen.

Som jag skrev efter 4–1 mot Trelleborg för en vecka sedan: ÖFK:s segertåg rullar, trots sommarens alla motigheter, bara vidare...

Första timmen mot Elfsborg var av bästa märke; total kontroll, stabilt försvarsspel med tidvis hög press (även om den vid några tillfällen inte var synkroniserad på bästa sätt), fyndigt anfallsspel och en hel drös med bra målchanser. Men bara 1–0 i målprotokollet, Jamie Hopcutt strax före pausvilan sedan Saman Ghoddos skjutit från vänster och Hopcutt styrt bollen via stolpen och i nät.

En sak kan vi definitivt vara överens om: Elfsborg kom väldigt billigt undan i den här delen av matchen.

Jag ger ÖFK en stark fyra för den första timmen, det var kanske inte högsta Europaklass (hemmamatcherna mot Galatasaray, PAOK, Bilbao, Hertha, Luhansk...) men det var bra. Mycket bra!

Den avslutande halvtimmen fick ett helt annat ansikte;

# Elfsborg gjorde några intressanta spelarbyten som gav en annan offensiv kraft.

# ÖFK blev lite mer försiktiga, vissa stunder rent passiva, och tappade mycket av sin energi. Istället för att äga bollen blev man nu bolljägare. Och det sög i den här värmen.

Men Elfsborg fick inte ut så mycket av sitt övertag. ÖFK-försvaret var väl samlat hela tiden, boråsarna tvingades skjuta på avstånd och de bollar som smet in i straffområdet tog Aly Keita hand om på bästa sätt. Och ÖFK:s omställningar (inte så många men dock) var fortfarande vassare än det Elfsborgs lyckades prestera av sitt spelmässiga grepp.

Några noteringar;

# Jamie Hopcutt blev matchvinnare trots att han blev bestulen på ett mål. Från min utkikspost var det omöjligt att bedöma om bollen var över linjen eller ej när Hopcutt i den 22:a minuten skarvade en nick från Tom Pettersson förbi Elfsborgs målvakt Kevin Stuhr Ellegaard, tv-bilderna kan heller inte ge någon vägledning (usel produktion med få kameror på plats). Men bra placerade källor med stor erfarenhet av elitfotboll berättar om en boll som passerat linjen med mycket god marginal innan Stuhr Ellegaard grävde ut den med sin högerhand. Jag har full förståelse för att domaren Magnus Lindgren inte kunde bedöma hur långt in bollen var men den assisterande domaren borde väl ha varit perfekt placerad? Situationen uppstod ju i samband med en hörna.

# Ian Burchnalls val att fylla tomrummet efter Brwa Nouri som mittfältsankare blev Douglas Bergqvist. Inte helt oväntat. Nye ÖFK-tränaren valde alltså ”fegmodellen”. Bergqvist gjorde det han skulle (men absolut inte mer) när ÖFK dominerade, hade också en kraftfull nick i ribbans underkant men var definitivt en av dem som tappade luften när Elfsborg flyttade fram sina styrkor. I ”Nouri-rollen” vill jag ha en spelare som från ”bakplan” är betydligt mer delaktig i det offensiva passningsspelet. Definitivt!

# Planens dominanter var Curtis Edwards och Tesfaldet Tekie. De gjorde som de ville på mittplanen och var ett ständigt hot mot Elfsborgs backlinje. Stort arbete, genomlöpningar, instick, inspel och skott, både visade upp hela registret (nästa gång kanske Tekie också får skotten på mål, nu smet de strax utanför).

# Ian Burchnall var efter matchen framförallt nöjd med försvarsinsatsen. Jag förstår, det var verkligen stabilt över hela backlinjen den här eftermiddagen och längst bak visade Aly Keita upp ett helt annat fokus än senast mot Trelleborg.

# Saman Ghoddos, kapten för dagen, spelade den här gång mestadels ute till höger i anfallet. Han var bra även i den rollen. Det kan ha varit sista matchen på Jämtkraft arena för Ghoddos, nästa hemmamatch (mot Kalmar FF) är den 12 augusti och ”sommarfönstret” stänger dagen innan... Ihärdiga rykten på matcharenan gjorde gällande att Ghoddos har gjort klart med en fransk klubb. Den som lever får se vilken sanningshalt den ”nyheten” innehåller.

# Alhaji Gero gjorde, som vanligt, ett stort arbete men det är si och så med timingen i motståndarnas straffområde, också som vanligt! Det borde ha blivit åtminstone en fullträff den här eftermiddagen.

# Jamie Hopcutt hade i första rondensäsongens bästa 45 minuter som startspelare men tröttnade tidigt efter pausfikat. Men matchvinnare är alltid en matchvinnare, dessutom, som sagt, bestulen på ett mål.

# Jag ska inte lägga mig i hur Elfsborg ska få ordning på den här säsongen. Halva är nu avverkad och i det här fallet är det ganska enkelt att se vad som brister eftersom bilden är densamma i match efter match. Startelvan är väldigt baktung med alla dessa mittfältare som finns på i stort sett alla platser. Om Jimmy Thelin istället börjar där han oftast slutar, mot ÖFK, mot Norrköping, mot Hammarby, mot Örebro, mot ..., ja, då skulle tabellen se garanterat trevligare ut för de välspelande boråsarna. Den offensiva kraften finns men sitter på avbytarbänken. Och därifrån gör man inte så många mål, åtminstone inte vad jag vet.

# Apropå hur olika vi ser på en fotbollsmatch: Ian Burchnall gav mest beröm till försvarsspelet, jag och Hasse Thor, kollegan här på fotbollz som delade ut ”dagens triss”, hyllar framförallt mittfältarna Edwards och Tekie medan Mittmedias representanter ger sina högsta betyg till anfallarna Hopcutt och Ghoddos. Yes!

Till sist; serien vänder nu och ÖFK:s nästa match spelas i Borås måndagen den 6 augusti. Men redan nu kan man, precis som jag skrev före starten i våras, se hur serien skiktar sig; vi får en tätgrupp på sex lag, en mellangrupp på sex lag och så blir det fyra som slåss om placeringarna i botten. Ungefär så kommer det att se ut även i november.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Ge Fritzson en ärlig chans på Nouris plats
28 Juli 2018 klockan 09:23 av Agne Svärd
 

Det är bara att erkänna; det blev tilt i skallen när nyheten om Brwa Nouris flytt till Indonesien brisserade i onsdags. Den såg jag verkligen inte komma, inte alls!

Om man ska beskriva Nouris plötsliga uttåg; det är som att rycka proppen ur badkaret! Brwa Nouri har varit hjärnan i ÖFK:s posessionsspel i flera säsonger.

Mycket kan sägas om Brwa Nouri som fotbollsspelare. Han är inte den kvickaste (av och till har han haft bekymmer med det allsvenska tempot, det har hans belackare absolut rätt i), hans skott är ofta välplacerade men i de här sammanhangen att betrakta som knallpulver och hans huvudspel närmast obefintligt.

Men Nouri är så mycket annat. Han har hjärnan, blicken, passningsfoten – och så kan han skjuta straffar även i de mest pressade lägen!

Det har räckt och blivit över för att från en position strax framför backlinjen styra många allsvenska matcher. Och det har också räckt väldigt långt när namnkunniga motståndare stått på andra planhalvan i Europaspelet. När Nouri har varit bra (nästan jämnt) har också ÖFK varit bra. När Nouri haft en sämre dag (sällan), det är oftast då som ÖFK-maskineriet hackat.

En mittback (Sotirios Pappagiannopoulos) kan försvinna och ersättas, en rask kantspelare med briljant teknik och underbar passningsfot (Ken Sema) kan försvinna och ersättas, en anfallare med speed, teknik, hjärna och skott (Saman Ghoddos) kan försvinna och säkert också ersättas.

Men vad händer när fältherren själv (Brwa Nouri) tackar för sig för nya äventyr i en klubb som man inte ens hade hört namnet på?

Jag vågar påstå att en sådan nyckelspelare trollar Daniel Kindberg inte fram mer än vart femte år. I bästa fall och då har han fått anstränga sig jävligt mycket...

Jag hade sett fram mot en ÖFK-höst med Nouri, Curtis Edwards och Tesfaldet Tekie på det centrala mittfältet, tre spelare med vassare fotbollshjärnor och passningsfötter än de flesta. Det tror jag hade varit ÖFK:s skarpaste vapen i jakten på en allsvensk topplacering. Men den tanken sprack nästan lika fort som jag hade formulerat önskemålet...

Det ska bli mycket intressant att se hur nya tränarparet Ian Burchnall & Brian Wake löser det här problemet.

För min del kan jag tänka mig att ge Ludvig Fritzson en ärlig chans att spela till sig en bofast plats i laget. Jag har alltid tyckt att den snart 23-årige västgöten (född i Mölltorp i Karlsborgs kommun) haft alla verktyg i sin låda men trots det inte fått sitt riktiga genombrott på den här nivån. Oftast har Graham Potter använt sig av Fritzson till diverse offensiva uppgifter med blandat resultat. Men enligt mitt sätt att se på Fritzson så tycker jag att han fungerar allra bäst när han får spelet framför sig.

Och det skulle han definitivt få i en ”Nouri-roll”!

Dessutom tror jag att han skulle fungera väldigt bra tillsammans med Edwards och Tekie, bolltrygg och passningsskicklig som han är.

Jag skulle bli väldigt besviken om Burchnall & Wake väljer ”fegmodellen”, typ Douglas Bergqvist eller Sam Mensiro som mittfältsankare, defensivt starka men hopplöst svaga i det offensiva spelet. Det har prövats tillräckligt många gånger utan att lyckas, det är som att ÖFK ger upp sin passningsorienterade identitet.

Svaret på hur Burchnall & Wake har tänkt får vi veta på lördagseftermiddagen när Elfsborg kommer på besök.

Det är nästan lika spännande som matchen...

Till sist; Naturligtvis var det några ÖFK-talibaner som inte kunde hålla sig från att göra sig lustig över min kommentar förra lördagen om de senaste förvärven (då handlade det om Henrik Bellman & Jerell Sellars). Men jag menar bara att när spelare som Sotirios Papagiannopoulos, Ken Sema (i veckan också Brwa Nouri) försvinner, förmodligen även Saman Ghoddos, samtidigt som Dino Islamovic och Hosam Aiesh sliter med lårskador (som kan bli långvariga, det har hänt tidigare…) måste man faktiskt skaffa spelare som kan leverera omedelbart. Nu! Annars blir Daniel Kindbergs snack om att vinna mästerskap och även Champions league så småningom inte speciellt trovärdigt. Spelarutveckling med resultat på sikt är en helt annan sak. Men dom får heller inte bli för många, då är risken uppenbar att några faktiskt hinner att ruttna bort på avbytarbänken!
Efter det har Simon Kroon skrivit på för ÖFK och enligt Ian Burchnall ska Kroon finnas med i matchtruppen mot Elfsborg, på plan eller på bänken återstår att se. Men även där väljer jag att säga syn innan jag ropar hallelujah. Kroons karriär är inte så spikrak som vissa vill påskina, här finns frågetecken (Åge Hareides frysbox i Malmö FF, hoppade av ett Rysslandskontrakt och lite fram och tillbaka i Danmark) som bara han själv kan räta ut. På banan!

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Pang, pang, pang - sedan var den här matchen över
21 Juli 2018 klockan 22:54 av Agne Svärd
 

Det är sällan att man få se en match på den här nivån vara avgjord efter 10 minuter och 45 sekunder. I varje fall händer det inte särskilt ofta, det kan vi alla vara överens om.
Pang, pang, pang.
3–0 till ÖFK mot Trelleborg blev till slut 4–1 i en match som levde i ungefär en halvtimme, resten blev en enda lång och kontrollerad väntan på att domaren Kaspar Sjöberg skulle blåsa eld upphör och vi skulle hinna hem innan ovädret drog in över Jämtkraft arena.
Mitt i all turbulens rullar ÖFK-tåget vidare som aldrig förr. Det här var sjunde raka utan förlust, den femte segern efter hemmaförlusten mot IFK Norrköping (5 maj, 0–2).
Här är det dags att berätta en liten hemlis: Sent på lördagskvällen efter den bleka insatsen mot Norrköping ringde Billy Reid (och kanske någon fler) runt till samtliga spelare. Ordern var glasklar: ”Jag vet att det är söndag i morgon och att det är din lediga dag. Men Graham Potter vill träffa dig för ett individuellt samtal...”
I mötet med spelarna ville Potter bland annat veta vad de tyckte att han gjorde för fel (det här var ju i ÖFK:s tunga vårperiod) och varje spelare fick också bidra med hur de tyckte att laget skulle formeras...
Efter ”kvartssamtalen” har ÖFK tagit 17 poäng och blandat sig i den allsvenska tätstriden!
Hur mycket av det här som nya tränarduon Ian Burchnall och Brian Wake fått med sig är naturligtvis omöjligt att bedöma. Om vi tar insatserna mot Hammarby och Malmö (fyra poäng) innehöll väl dom två matcherna inte speciellt mycket av ÖFK:s DNA (förutom moralen) men i eftermiddagens möte på Jämtkraft arena var det Potter-fotboll av bästa märke, åtminstone fram till 4–0.
# 5:e min: Långt ÖFK-anfall avslutas med pass in från Hosam Aiesh som skär rakt igenom Trelleborgs straffområde, Curtis Edwards trycker in 1–0 i Marko Johanssons vänstra burhörna.
# 9:e min: Saman Ghoddos på frispark från 21 meter, över muren och in till höger om Trelleborgsmålvakten.
# 11:e min: Hosam Aiesh går på avslut efter ny upprullning, skjuter hårt men snett där bollen träffar en framrusande Ghoddos, 3–0.
# 33:e min: Ghoddos plockar upp en djup boll nere till höger, hittar Jamie Hopcutt framför mål och efter två försök ligger 4–0-bollen bakom en förtvivlad och förbannad Marko Johansson.
Sedan var matchen död och begraven. Låt vara att Trelleborg fick in ett reduceringsmål ett par minuter senare när ÖFK-målvakten Aly Keita kvartade till, ett slumpskott ur dålig vinkel. Men skåningarna hade inga som helst ambitioner att ta sig ur hemmalagets brygga, det gällde bara att komma undan så lindrigt som möjligt.
Några noteringar;
# Jag har att antal gånger pratat mig varm där ett centralt mittfält med Brwa Nouri, Tesfaldet Tekie och Curtis Edwards. Ni som var på plats i eftermiddags förstår nu vad jag menar. Låt vara att motståndet den här gången var ljummet men det är ingenting som ÖFK behöver be om ursäkt för. Nouri hade en fot (och en tanke) med i det mesta, Edwards var överallt (som vanligt), passade (som vanligt), sköt (som vanligt) och Trelleborg hade inget svar på Tekies snabba djupledsförflyttningar. Tillsammans kommer den här trion att vålla mycket bekymmer för höstens motståndare, även bättre lag än Trelleborg. Det är min fulla övertygelse.
# Försvarslinjen hade en mycket behaglig eftermiddag; Douglas Bergqvist chefade den här gången, Tom Pettersson tog duellerna medan Ronald Mukiibi och Dennis Widgren mestadels ägnade sig åt att delta i anfallsarbetet.
# Saman Ghoddos är alltid Saman Ghoddos. Två nya fullträffar, en passningspoäng och en massa fotbollsgodis. Jag misstänkte att det skulle kunna komma ett formtapp efter VM. Men icke, absolut icke även om klippet i steget inte är det supervassa för tillfället.
# Hpsam Aiesh spelade bara i 19 minuter och hann under den tiden med att spela fram till två mål, sedan fick han på nytt känning av en lårskada. Med facit i hand (det är alltid lätt att vara efterklok); Aiesh skulle aldrig ha varit med i den här matchen med tanke på det som hände nere i Malmö förra veckan. Här har alla ett ansvar, tränare, fysioteamet och inte minst Hosam själv. Som jag skrev efter MFF-mötet: Det handlar om hela hans karriär!
Till sist; Det rustas som aldrig förr i det här sommarfönstret, inte minst några av de riktigt tunga elefanterna (MFF, AIK, Djurgården...) har tagit på sig de allra finaste spenderbyxorna. ÖFK handlar fortfarande från en helt annan hylla. Henrik Bellman, 19, från FC Köpenhamn och Jerell Sellars, 22, från Cheltenham Town i den engelska fjärdedivisionen kommer inte att skrämma några allsvenska motståndare den här hösten. Möjligen på sikt. När det gäller Sellars måste frågan ställas: Vad har ÖFK sett som alla andra tycks ha missat?
 
Det finns 4 kommentarer att läsa.

 
Härlig vecka trots att spelet hackar
15 Juli 2018 klockan 00:05 av Agne Svärd
 

Tre poäng i måndags mot Hammarby (2–1) och en pinne i kvällens möte med Malmö FF (1–1), båda på bortamark. Vilken vecka för ÖFK, vilken härlig start efter sommarvilan!

ÖFK har nu sex raka matcher utan förlust, fyra segrar och två oavgjorda betyder 14 poäng av 18 möjliga efter 0–2-förlusten hemma mot IFK Norrköping (5 maj) och ÖFK har häng på tätlagen i tabellen. Det var nästan omöjligt att räkna hem den där dystra lördagen i början av maj när det mesta hade gått snett i inledningen av serien men även när Allsvenskan gick till VM-uppehåll. Jag menar; fyra poäng när Hammarby och Malmö FF väntar på bortaplan kan man möjligen önska men knappast begära om man har en någorlunda sund verklighetsuppfattning...

Mitt i euforin måste vi också vara ärliga. Spelmässigt har de här två matcherna i omstarten lämnat en hel del i övrigt att önska.

Jag tyckte det i måndags efter snygga 2–1 mot Hammarby.

Och jag tyckte det definitivt efter kvällens möte med Malmö FF. Poängen var en skänk från ovan (faktiskt rena stölden...) och det är bara att skicka ett stort tack till Aly Keita för hans fantastiska målvaktsspel och ett lika stort tack till Saman Ghoddos som skickade in en frisparksprojektil när det som bäst behövdes.

Och moralen, förstås! Precis som mot Hammarby. ÖFK är inte en gäng som viker ner sig, det är sedan gammalt.

Men prestationen?
Det var länge sedan jag såg ÖFK uppträda så oprecist, så ofokuserat, så slarvigt. Och det duger vanligtvis inte när man möter Malmö FF på bortaplan. Om man ska ha en chans att rubba pågarna i deras egen hemmakula måste man var oerhört noggrann i sitt jobb.

ÖFK var precis tvärtom, ovanligt givmilda och generösa. Det togs mängder av fel beslut i fel lägen, det var nästan så att man peggade upp bollen för hemmalaget som serverades en kavalkad av möjligheter.

Några noteringar;

# Ian Burchnall valde att balansera sitt lag väldigt offensivt från start i en 3-5-2-uppställning. Kanske kände han sig tvingad med både Ronald Mukiibi och Douglas Bergqvist avstängda. Men det blev inte bra, inte alls. ÖFK har sedan Sotirios Papagiannopoulos försvann inte material för en trebackslinje, det har jag skrivit tidigare och fick det åter bekräftat. ÖFK-försvaret läckte som ett såll, överallt! Nu blev det en fyrbackslinje efter paus men ordning och reda i försvarsarbetet blev det först sedan Sam Mensiro kommit in som högerback (64:e minuten). Där och då stoppades blödningen!

# Försvarsinsatserna i stort var dock osedvanligt darriga. Noah Sonko Sundberg, Tom Pettersson och Dennis Widgren har alla haft bättre dagar på en fotbollsplan. Det törs jag påstå utan att överdriva.

# Apropå försvarsarbetet. Hur var det egentligen tänkt att organisationen skulle se ut när MFF tog ledningen med 1–0 på sin fjärde hörna? Att Alhaji Gero och Tom Pettersson ska agera vid första stolpen är ju givet (två starka huvudspelare) men att Dennis Widgren ska ut till straffområdeslinjen för att täcka inspelet från hörnskytten begriper jag inte. Det är inget jobb för en försvarsspelare, det får någon annan sköta!

# Hosam Aiesh hade en härlig kväll på Tele2 arena i måndags. Mot Malmö blev det grisnit redan i första försöket att runda Sören Rieks (det kostade dock en varning för MFF:aren). Men redan där vann Rieks den kanten, Aiesh kom aldrig in i matchen. Blev dessutom skadad (bristning i låret?) i slutet och vill det sig illa blir han borta några veckor framåt. Aiesh är skadedrabbad och här måste fysioteamet hitta en långsiktig lösning, det är faktiskt så illa att hela karriären står på spel. (Det är också sedan gammalt med den här typen av skador).

# Jamie Hopcutt fick chansen från start. Det fungerade inte den här gången heller.

# Brwa Nouri hade en tung dag mot Hammarby, då besvärad av huvudvärk. Men han var lika blek mot Malmö. ÖFK-kaptenen har svårt när motståndarna hugger snabbt i sin tidiga press, nu har han hamnat i tidsnöd två matcher i rad. Då blir det trubbel i försvaret och trubbel i offensiven!

# MFF-målvakten Johan Dahlin måste drömma mardrömmar om ÖFK:s frisparksskyttar. Tidigare har Ken Sema skrämt slag på Dahlin vid ett par tillfällen, nu var det Ghoddos tur.

# Alhaji Gero jobbade hårt även den här matchen. Men jag vidhåller raderna från i måndags; om Gero spelade lite enklare skulle ha vara ännu bättre! Del 1 (mottagandet) är alltid mycket bättre än del 2 (leveransen)...

# Bäst, det har ni givetvis redan förstått, var målvakten Aly Keita. Det var Europaklass på kvällens insats, då förstår alla hur bra han var.

# Plus Ghoodos-frisparken, givetvis. Den duger, även i VM-tider!

Till sist; Nu väntar två hemmamatcher, Trelleborg (21 juli) och Elfsborg (28 juli). Vi ska inte ta ut något i förskott men när ÖFK tog sig igenom den här veckan med fyra poäng i bagaget så finns det all anledning att se ljust på i varje fall den närmaste framtiden. Jag tror mig förstå att Ian Burchnall & Brian Wake har lärt sig otroligt mycket av veckans prövningar. Det måste de ha gjort!

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
En av ÖFK:s allra viktigaste segrar
10 Juli 2018 klockan 00:01 av Agne Svärd
 

En sak har jag i alla fall lärt mig efter ett liv i idrottens tjänst: Det är alltid resultaten som räknas.
Det gäller även kvällens 2–1-seger för ÖFK mot, just nu, serietvåan Hammarby.
Det var mycket som gick snett för ÖFK den här kvällen. Men inte resultatet.
Det här är, efter allt som hänt under den här sommaren, en av klubbens absolut viktigaste segrar. någonsin! Den kommer att ge så otroligt mycket energi för framtiden, helt nödvändigt inför den nystart som klubben står inför.

Det är bara att erkänna; jag gav direkt underkänt till nye tränaren Ian Burchnall (jag dömde ut honom för mina nära och kära...) när jag såg vilken startelva han valt. Jag tycker inte att Douglas Bergqvist håller centralt i en allsvensk backlinje (inte på mittfältet heller för den delen). än mindre vill jag se Sam Mensiro i en mittfältsposition (om han inte ska ägna sig åt att plocka bort en viss spelare, typ Batanero...). Och Alhaji Gero har inte, av det jag sett den här sommaren, uträttat något som gör att han förtjänade en plats från start.

Mitt missmod blev inte mindre efter de första 45 minuterna och Hammarby i ledning med 1–0. ÖFK uppträdde både stressat och virrigt i sitt försvarsspel, mittfältet kunde inte försvara sig mot de centrala attackerna från framförallt Junior och framåt hittade jag inte en enda organiserad attack, bara starka enskilda aktioner av Hosam Aiesh (nästan varje gång) och Tesfaldet Tekie (inledningsvis).

Vändningen kom några minuter in på den andra halvleken. I den 54:e minuten noterade jag den första riktigt organiserade attacken framåt (avslutades med ett bra skott av Brwa Nouri som Johan Wiland räddade). Där och då fick ÖFK tag på takpinnen och några dramatiska minuter senare hade vi en helt ny matchbild.
# 57:e min: Brwa Nouri (huvudvärk) och Sam Mensiro byts ut, in kommer Jamie Hopcutt och Curtis Edwards.
# 58:e min: Tesfaldet Tekie bankar in kvitteringsbollen 1–1 från 20 meter bakom en skymd (av fyra spelare!) Johan Wiland. Dennis Widgren serverade den öppnande passningen till Tekie.
# 61:a min: Saman Ghoddos lämnas ensam strax innanför strafflinjen (det ska ju inte kunna hända, alla vet ju att han söker den här ytan...) och placerar in 2–1. Hosam Aiesh serverade inspelet från höger. Ghoddos målskott (hans femte för året) föregicks av tolv begåvade passningar, klassiskt ÖFK-spel!
Och det är bara att erkänna, igen. Där och då såg jag verkligen inte att det här skulle kunna hända!

Största anledningen till den här scenförändringen är givetvis ÖFK:s dubbelbyte, möjligen i kombination med en viss lättja från Hammarbys håll. Man hade ju matchen i sin hand... Men med Curtis Edwards på banan fick ÖFK in en central mittfältare som lyckades i alla detaljer; vinna dueller, hålla i bollen och lugna ned spelet samt hitta rätt med passningarna.
Det här fick många andra spelare att höja sina prestationer och ÖFK kunde hastigt och mycket lustigt odla ett eget spel.
Frågan är bara; hur kunde Ian Burchnall placera Edwards utanför startelvan? Det kommer jag aldrig att begripa!

Några noteringar;
# I gårdagens krönika hoppades jag på ett bättre utbyte av ÖFK:s starka kantspel. Jag blev bönhörd direkt; 1–1 inspel från vänster och pang! 1–2 inspel från höger och pang!

# Jag skrev också att jag ogillar (hatar!) när det blir hasard i målvakternas spel med fötterna. Aly Keita hade naturligtvis inte läst mina rader... Två gånger (tidigt i matchen) räddades han av enbart turen när han spelade med för små marginaler. Sedan blev det bättre (och lugnare...) och ingen kan klaga på Keitas insats den här kvällen. En av ÖFK:s bästa spelare, rätt val av Burchnall!

# Backlinjen blir en helt annan mot Malmö FF på lördag då såväl Ronald Mukiibi som Douglas Bergqvist är avstängda efter nya varningar.
# Lagkaptenen Brwa Nouri tvingades ge upp med huvudvärk men är säkert tillbaka redan på lördag. Då är det bara att spela med Nouri, Tekie och Edwards på det centrala mittfältet, Burchnall!

# Tesfaldet Tekie gjorde för övrigt sitt första allsvenska mål när han pangade in kvitteringsbollen. Det kommer mera.

# Det gör det alldeles säkert också från Saman Ghoddos fot innan han lämnar för nya uppgifter. Ghoddos bjöd, förutom målet, på några tekniska nummer som ingen annan i den här serien klarar av. Vilken lirare!

# Tänk om Alhaji Gero kunde göra del 2 lika bra som han gör del 1. Med sin styrka är Gero Allsvenskans bästa target, han är fantastisk i bollmottagandet. Men sedan blir det pannkaka alldeles för ofta. Spela enklare och Gero blir två klasser bättre, direkt!

# Jag blir inte riktigt klok på Dennis Widgrens spel, stundtals briljant, stundtals alldeles under isen.

# Men sammantaget: vilken kampvilja och ett sånt skönt resultat. 2–1 på bortaplan mot vårens stora snacklag och ÖFK skuttade upp till en femteplats i tabellen. 13 av 15 poäng på de fem senaste och den tråkiga starten hamnar allt längre in i glömskan!

***
...och så några reflektioner efter omstartens första spelomgång;
# AIK ser ut att stå välrustat inför fortsättningen. 4–1 på svårspelade Vångavallen (mot Trelleborg) imponerar alla dagar i veckan. Kommer garanterat att vara med i guldstriden ända in på mållinjen. I ledningen just nu men har spelat en match mer än tvåan Hammarby.

# Djurgården och Norrköping delade poängen (1–1) sedan östgötarna samlat ihop sig i den andra halvleken efter en bedrövlig start på matchen. Kryss i toppmatcher gillar vi som håller på ÖFK...

# Elfsborg ser ut att ha fått ordning på sitt spel efter en risig start på Allsvenskan. Imponerade så smått när man vände underläget borta mot Örebro efter en stark andra halvlek där man spurtade till 2–1-seger. Jag tror att boråsarna kan bli seriens raket i höst.

# Jag skrev redan innan den allsvenska starten i våras att det skulle bli ett tufft år för IFK Göteborg. 1–3 hemma mot Kalmar FF understryker bara detta faktum. Göteborgs spelarmaterial var svagt redan från start, efter sommarvilan är det ännu sämre. Här blir det en bekymmersam höst, garanterat!

# Ännu tuffare blir det i Uppsala där Sirius, på två matcher, i förra veckan noterade 1–7 och noll poäng. Får svårt att ta sig ifrån jumboplatsen.Också det garanterat...

 
Det finns 5 kommentarer att läsa.

 
Omstart & nystart
9 Juli 2018 klockan 06:19 av Agne Svärd
 
Orkar vi ladda om?
Klart att frågan måste ställas efter de senaste veckornas omtumlande VM-fest.
Svaret är; givetvis, även om den allsvenska omstarten den här helgen har rönt ett närmast uselt intresse från publiken. Kanske vi kan skylla på en baksmälla efter förlusten mot England (gäller åtminstone lördagskvällens matcher) men det kan lika gärna handla om en viss mättnad; ett par högkvalitativa drabbningar om dagen under närmare en månad kräver naturligtvis till slut sina offer. Allt annat vore orimligt.
Men det här är inget som ÖFK behöver bekymra sig över när man ikväll springer in på Tele2 arena där serieledande Hammarby står för motståndet.
Här blir det garanterat fullt tryck från alla håll när ÖFK gör omstart – och nystart!
Men Östersunds Fotbollsklubb och alla deras vänner har mycket annat, faktiskt massor, att fundera över en dag som denna. Ingen kan ju ha undgått det som hänt i ÖFK sedan vårfinalen den 26 maj (2–0 mot Häcken på Jämtkraft arena); backgiganten Sotirios Papagiannopoulos flyttade till Köpenhamn och FCK, managern Graham Potter sa tack och farväl efter drygt sju år i Östersund, drog till Swansea i The Championship och tog med sig hela tränarstaben och kantekvilibristen, den så läckre, Ken Sema flyttar till London för nya äventyr i Premier league med Watford FC.
Som ni ser; det här är smällar som skulle skaka om varenda svensk fotbollsklubb i grunden. Naturligtvis också ÖFK, även om både klubb och vi som hejar på har varit förbereda att det skulle hända saker den här sommaren. Men förväntade motgångar svider också, det är sedan gammalt! (Nu är det dessutom bara att vänta in när någon kommer med tillräckligt tjock sedelbunt för att hämta Saman Ghoddos...)
Nåväl, då är då och nu är nu som Janne Andersson brukar säga ... men tillstå att nya tränarteamet Ian Burchnall & Brian Wake står inför osedvanligt tuff uppgift den närmaste veckan; serieledarna ikväll och Malmö FF på lördag, båda matcherna på bortamark.
Det ser onekligen ut att vara ett högriskprojekt, inte minst sedan Graham Potter tog med sig i stort sett hela fotbollskunskapen ur staben kring laget. Kontinuiteten, den så viktiga, försvann rakt ned i ett stort svart hål. Hur fyller man på den kunskapen, på ett par veckor?
Det måste bli så, i det här läget, att spelarna får ta, tvingas ta, ett mycket större ansvar i alla delar av förberedelser och matchgenomföranden än vad de är vana vid när pappa Potter och hans gäng inte längre finns att luta sig emot. Givet är att lagkaptenen Brwa Nouri (med sin fotbollsklokhet, det viskas att han är ett tränarämne) går i bräschen men jag ser också Tom Pettersson, Curtis Edwards och Saman Ghoddos (än så länge) som givna frontfigurer i den här situationen. Sedan är det bara för dom andra att haka på.
Själv har jag några punkter som jag gärna ser Ian Burchnall (och den som sedan tar vid) utvecklar efter Potter-eran.
# Målvaktsspelet: Jag gillar verkligen att målvakterna är en del av lagets speluppbyggnad men jag hatar när det blir hasard över det hela. Säkerheten måste sättas främst i spelet med fötterna. Dessutom ogillar jag när målvakter lägger sig ner på marken så fort de har fångat bollen. I min värld ska målvaktens första tanke vara att såra sin motståndare med ett snabbt utspel som ställer den första pressen.
# Apropå första pressen: När ÖFK i uppspelen (oftast Nouri) lyckas sätta en rak boll upp i mittplan vill jag inte se att den spelas tillbaka. Det ger bara motståndarna en ny chans att organisera om sig och ÖFK:s första pass blir därmed helt värdelös. Vänd istället upp och hota ett försvar som tappat några spelare...
# Kantspelet: Nu är visserligen Ken Sema borta men jag kan, som jag skrivit några gånger i sommar, tänka mig Patrick Kpozo som offensiv vänsterbreddare. Kpozo är löpstark, har fin teknik och en utmärkt vänsterfot. Under våren har Hosam Aiesh och Ken Sema varit närmast löjligt överlägsna sina motståndarbackar utan att ÖFK fått ut speciellt mycket i målväg av alla inspel som kommit. Samtidigt som inläggen många gånger kunnat haft bättre kvalitet har det sett lite oorganiserat ut i straffområdet, löpvägarna har inte varit tillräckligt synkroniserade. Här finns det mycket att vinna för jag räknar med att ÖFK fortsätter att vara överlägsna på kanterna...
# Hörnorna: En käpphäst som jag vet att många håller med mig om. Här finns ÖFK:s största, och absolut enklaste, förbättringspotential. Jag säger bara; inåtskruvade, hårt pressade mot första stolpen. Med rätt uppställning är den typen av hörnor oerhört svåra att försvara sig emot, det behöver man inte vara raketforskare för att begripa...
***
ÖFK har de senaste veckorna spelat tre träningsmatcher; Gif Sundsvall (0–0), Odense (0–2) samt Vejle (2–2). Man har verkligen blandat och gett, såväl i laguppställningar som i prestation. Jag har ingen aning om vad Ian Burchnell sett i dom här matcherna. Men om jag vore i ÖFK-tränarens kläder skulle jag absolut satsa på en fyrbackslinje i kvällens möte med Hammarby. När Sotirios Papagiannopoulos inte längre finns i klubben håller det här materialet inte för att spela med en trebackslinje, åtminstone inte när det vankas tuffare motstånd.
Mitt lag i kväll (uppställning 4-5-1 eller 4-3-3, välj det ni önskar): Aly Keita/Andreas Andersson - Ronald Mukiibi, Noah Sonko Sundberg, Tom Pettersson, Dennis Widgren - Hosam Aiesh, Brwa Nouri, Tesfaldet Tekie, Curtis Edwards, Patrick Kpozo - Saman Ghoddos.
Som ni ser fegar jag på målvaktspositionen. Det beror på att varken Keita eller Andersson har sett ut att vara i form i träningsmatcherna (Keita fick dessutom utgå med skada mot Vejle), det får helt enkelt bli som det blir Jag vet heller inte om alla i ”min elva” är tillgängliga (de rapporter som finns berättar bara att Ludvig Fritzson inte är aktuell för spel, övriga ska alla vara hela och rena).
Nu tror jag inte att Burchnall väljer min uppställning. Han vill nog ha två forwards på topp och då tror jag att han satsar på Ghoddos tillsammans med antingen Jamie Hopcutt eller Dino Islamovic och då får inte Kpozo spela från start...
Till sist, några noteringar;
# ”Sotte”, Potter & co, Sema... tunga förluster, visst. Men ÖFK:s kassakista sväller. Så här långt i sommar har det väl ramlat in cirka 35 miljoner kronor om Daniel Kindberg skött sina kort.
# Ghoddos till Kina. Eller Frankrike. Eller Italien. Eller... När Kindberg då berättar att Ken Sema varit på väg mot London och Watford FC i närmare ett år förstår man hur mycket luft det finns i alla dom här spekulationerna. Förbannade agenter! Och fjunisar som springer deras ärenden, hela tiden.
# Nu kör vi, nästan två tredjedelar av Allsvenskan återstår!
 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Potters ande kommer att sväva över ÖFK även i fortsättningen
20 Juni 2018 klockan 22:52 av Agne Svärd
 
Graham Potter tog Billy Reid och Kyle Macaulay med sig och drog till Swansea i Wales för några veckor sedan.
Men lugn, alla ÖFK-vänner. Potters ande kommer att sväva över ÖFK även i framtiden!
På något annat sätt kan man inte tolka ÖFK:s val av nya tränare som Daniel Kindberg presenterade på onsdagseftermiddagen.
# Ian Burchnall, 35, kommer närmast från fem år i Norge (Sarpsborg, Hödd och Viking Stavanger) men känner Graham Potter väl sedan tidigare. Bland annat korsades deras vägar på akademien vid universitetet i Leeds och de talades vid i telefon så sent som i förra veckan. Burchnall har i Norge verkat både som assisterande tränare och som huvudansvarig, senast i Viking Stavanger, en uppgift han fick lämna två omgångar före slutet förra hösten när det inte längre fanns någon chans att rädda klubben kvar i högsta ligan. Efter skilsmässan med Viking har Burchnall väntat på ”rätt uppgift” och den hittade han nu i Östersund.
– Vi har fått otroligt goda vitsord om Ian, vi var tidigt i kontakt med honom och kände att han är helt rätt för oss och vårt sätt att spela och att vara, sade Daniel Kindberg.
– Jag har följt klubben i många år och gillar deras utveckling och framför allt det sätt som de spelar. Det ska bli spännande att vara en del av klubbens utveckling i framtiden. ÖFK är bara i början av den här resan, kontrade Burchnall.
# Brian Wake, fyller snart 36, var tidigare målspruta i ÖFK (24 mål på 20 matcher säsongen 2010) och assisterade Potter under hans första tid i klubben. Wake var också ansvarig för en tidig U21-satsning innan han drog vidare till Ytterhogdal och för ett halvår sedan till IFK Luleå. Men när Wake, överraskande, klev av tränarjobbet i Norrbotten för några dagar sedan högg Kindberg som en kobra, möjligheten att åter få vara en del av ÖFK kunde Wake inte motstå!
Som ni ser; det är ”Potters pojkar” som ska föra stafettpinnen vidare.
Ian Burchnall fanns på plats vid onsdagseftermiddagens pressträff på Jämtkraft arena medan Brian Wake (som tar över Johanna Almgrens roll som ”first team coach”) ansluter till laget under träningslägret i Danmark med start den 26 juni. Burchnall tar från nästa vecka över huvudansvaret för tränarteamet och ska ha det i första hand över de inledande två matcherna efter sommaruppehållet, bortamötena med Hammarby (9 juli) och Malmö FF (14 juli).
Sedan är det tänkt att Burchnall ska glida in i rollen som assisterande tränare.
– Det har jag inga som helst problem med, jag trivs i bägge rollerna, underströk Burchnall.
Som ni förstår av raderna här ovan arbetar Daniel Kindberg och ÖFK vidare i jakten på en huvudtränare. Och jag är helt övertygad om att Graham Potter har mer än ett finger med även i den rekryteringen. Jag tror också att den nye huvudtränaren, på ett eller annat sätt, är inblandad i pågående VM i Ryssland (tidsperspektivet när hela tränarteamet ska vara på plats indikerar på detta).
Fotbollz förde i går fram Graeme Jones (närmaste man till Belgiens förbundskapten Roberto Martinez) som en trolig kandidat till det här jobbet. Men när den uppgiften på onsdagens spreds vidare av andra medier valde Daniel Kindberg att dementera, Jones skulle inte vara aktuell för ÖFK-jobbet.
Dock; firma Martinez&Jones har länge haft nära band till Daniel Kindberg och ett tungt inflytande på utvecklingen i ÖFK, den kontakten sträcker sig mer än tio år tillbaka i tiden och jag är tror inte att jag har helt fel när jag påstår att det är kretsen av det belgiska tränarteamet som vi hittar ÖFK:s nye huvudtränare!
Att ÖFK jobbar vidare på det brittiska spåret behöver väl ingen tvivla på.
Fotnot 1: När ÖFK i morgon eftermiddag träningsspelar mot Gif Sundsvall (i Strömsund, avspark 17.00) är det Björn Hamberg som leder laget.
Fotnot 2: Att Johanna Almgren lämnar tränarteamet beror på att hon (och pojkvännen Tom Pettersson) väntar tillökning i familjen!
 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
En bra lördagskväll trots att 'Sotte' sticker
27 Maj 2018 klockan 07:14 av Agne Svärd
 

Frågan var bara vad som var hönan och vad som var ägget.
Alltså; 90 minuter mellan ÖFK och Häcken eller den snabbinkallade pressträffen efter matchen?
Medge att det var en kittlande lördagskväll på Jämtkraft arena!

Utfallet ska vi naturligtvis inte klaga på: ÖFK fortsatte att visa härlig vårform, vann med 2–0 efter att ha gjort pulvermos av motståndarna från Hisingen. Och när sedan Daniel Kindberg dissekerat alla rykten som surrat runt klubben de senaste veckorna blev det ”bara” försvarsgeneralen Sotirios Papagiannopoulos som försvann för att slita vidare i FC Köpenhamn (Nordens ledande fotbollsklubb sedan tio år tillbaka).
Det är naturligtvis illa, ”Sotte” har varit en klippa i såväl Allsvenskan som Europa. Men många ÖFK-fans hade fruktat betydligt tuffare besked den här kvällen. Några sådana kom inte nu men visst kan vi få både en och två, kanske flera, käftsmällar senare i sommar.
Men dom tar vi då!

För några veckor sedan (efter hemmaförlusten mot Norrköping och två tuffa bortamatcher som väntade) fanns det verkligen inte mycket som talade för ÖFK den här sommaren. Tvärtom, det tycktes kunna bli ett långt och ängsligt sneglande mot de där två strecken längst ned i tabellen.
Men det är svårt att sia om framtiden, det borde man ha lärt sig efter alla år. Hastigt, och mycket lustigt, har det ramlat in tio (av tolv möjliga) poäng på mindre än 14 dagar och ÖFK har studsat upp från en bottenplacering till en sjätteplats där avståndet till de främsta inte längre känns avgrundsstort.
Så himla kul! Och så himla välförtjänt!.
ÖFK är ingen klubb som ska slåss med lagen på den undre halvan i tabellen. Spelarmaterialet är alldeles för bra, det borde vi kunna vara överens om.

Mot Häcken var ÖFK faktiskt helt överlägset, åtminstone spelmässigt. Nu var det kanske inte så konstigt, Häcken blev ordentligt (ving)klippt i senaste matchen mot AIK (1–1) och tränaren Andreas Alm tvingades byta ut halva styrkan efter skador och avstängningar.
Och då kan det se ut så här, Häcken hade faktiskt bara en enda riktig farlighet under matchens 90 minuter och den serverades av ÖFK-backen Dennis Widgren…

Men det var inte bara Alm som tvingats möblera om i sin uppställning. Även Potter hade ändrat från onsdagens segermatch mot Sirius, Startspelarna Tom Pettersson (sjuk) samt Douglas Bergqvist och Alhaji Gero (bänkade) hade ersatts av Dennis Widgren, Ronald Mukiibi och Jamie Hopcutt. Dessutom kastade Sotirios Papagiannopoulos in handduken (dessutom för gott) redan efter 40 minuter . Där kom Noah Sonko Sundberg in istället.
Som sagt; en hel del nytt även här.Men, till skillnad mot Häcken, inte mycket sämre!

Några noteringar;

# Mot Sirius ritade Potter upp en trebackslinje med Douglas Bergqvist, ”Sotte” och Tom P. Den här gången blev det Mukiibi, ”Sotte” och Dennis W. Sånt kallas bredd!

# Aly Keita har nu vaktat målet i tre raka matcher. Det måste ha varit den lugnaste veckan hittills under hans långa karriär, Ett riktigt vasst ingripande den här dagen (reflexkräddningen på El Kabirs skott i andra halvlek), resten var plockpotatis.

# ”Sottes” dueller i första halvlek med nämnde El Kabir var en av matchens höjdare (det tyckte inte Häckenspelaren…). Det är så vi kommer att minnas ”Sottes” tid i ÖFK; brutalt stark i närkamperna (plus många andra goda egenskaper).

# Trion Nouri, Tekie och Edwards dominerade stort på mitten. Det var här ÖFK vann matchen, Häckenförsvaret fick aldrig en lugn stund när ÖFK fyllde på med folk bakifrån. Curtis Edwards var planens gigant. Var både här och där och överallt, från första till sista minut och fördelade bollar till höger och vänster.

# ÖFK hade ett kraftigt övertag på båda kanterna. Hosam Aiesh spelade fram till 1–0 (Dino Islamovic) och Ken Semas förspel till Jamie Hopcutts 2–0 (snyggt avslut) var fullkomligt briljant. Det är lätt att tjusas av både Aiesh och Sema men jag är kräsen: När dom här två lär sig att värdera sina möjligheter lite bättre (ibland är det verkligen omöjligt uppdrag dom ger sig in på…) då ska ni få se på grejer i höst. Jag lovar!

# Dino Islamovic och Jamie Hopcutt gjorde det dom skulle, varsitt mål. Men Dino hade en sådan där dag när han nästan var där han skulle medan Hopcutt inte hade samma tryck i steget som när han kom in mot Sirius i onsdags.

Till sist; Det är omöjligt att förutse var Swanseas intresse för Graham Potter kommer att landa i. Men jag tyckte att Daniel Kindberg såg tillräckligt konfident ut vid pressträffen för att inte låta min sommar haverera!

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Mycket stök när ÖFK krossade Sirius
24 Maj 2018 klockan 08:19 av Agne Svärd
 


Mycket om en Potter-flytt till Swansea och anfallsstjärnan Saman Ghoddos på VM-läger med sitt Iran i Turkiet.
Det var förutsättningarna inför onsdagskvällens ÖFK-möte med Sirius.
Inte de bästa kan tyckas, risken för att fokus skulle hamna på fel saker var uppenbar.
Hur det gick?
Ja, 5-2 var ett svar om något!

Det fortsätter att vara stökigt kring ÖFK. Till baksmällan efter Europaäventyret och Kindberggate ska vi nu lägga allt snack och alla skriverier om spelare och tränare på väg bort. Det ser inte ut att vara någon hejd på vilket elände som väntar runt hörnet.
Samtidigt har laget hittat stilen på planen; efter 1-1 borta mot AIK, 3-2-seger borta mot Sundsvall kom nu 5-2 mot Sirius.
Fem mål fördelat på fem olika målskyttar. Med Ghoddos i Turkiet.
Därför, alla som oroar sig över en ÖFK-framtid utan Potter, Reid, Macaulay, Ghoddos, Sema och "Sotte": Det kan funka ändå.
Men annorlunda!

Onsdagskvällens match på Jämtkraft arena hade två ansikten.
En första halvlek i bra tempo där ÖFK pressade högt och aggressivt första halvan men tappade koncentrationen efter Alhaji Geros ledningsmål (snygg chip över målvakten). Men summeringen blir mest stök och bök med alltför många tuffa närkamper..
Det blev betydligt mera organiserat hemmaspel efter pausvilan. Och så blev det en målfest som vi vanligtvis inte ser på den här nivån.
# 53:e min, 2-1: Curtis Edwards rakar in bollen i öppet mål sedan Tesfaldet Tekie gjort förarbetet.
# 68:e min, 3-1: Jamie Hopcutt trycker in bollen från straffpunkten på passning från Gero.
# 71:a min, 4-1: Dino Islamovic skjuter lågt vid Siriusmålvakten Joakim Wulffs första stolpe. Klassigt avslut (men målvakttavla) på en snygg genomspelning från Hopcutt.
# 93:e min, 5-2: Sotirios Papagiannopoulos sprintar fram på högerkanten(!), serveras en öppnade passning av Ken Sema och skjuter högt och hårt, snyggt och välförtjänt. Jag gillar verkligen när "Sotte" tar dom här offensiva utflykterna. (Det är det många andra som också gör, det går ett sus av förväntan när ÖFK:s mittbacksklippa kommer dundrande som ett X3000.)

Graham Potter menade efter matchen att utdelningen i den andra halvleken var ett resultat av det som gjordes första 45. Möjligt, men jag vill hellre peka på det här:
# Bytet i paus, Douglas Bergqvist ut och Ronald Mukiibi in. Douglas, som blev spelförare alltför ofta, hade dykarskorna på sig den här dagen och spred bollarna lite hur som helst. Mukiibi kom in med spelglädje, hade träff i passningsspelet och gjorde sin bästa halvlek för säsongen!
# Hosam Aiesh ut och Jamie Hopcutt in efter 65 minuter. Aiesh (bäst på plan i lördags mot Sundsvall) gjorde nästan bara fel den här kvällen medan Hopcutt gjorde nästan allt rätt när han nu var tillbaka efter några veckor med skadeproblem. Det tog bara tre minuter innan vi fick se ett typiskt Hopcutt-mål, snabb förflyttning några steg mot höger och sedan ett lågt skott tillbaka mot vänster. Det har blivit några sådana under åren i ÖFK! Framspelningen till Dino Islamovics 4-1 höll samma klass.

Här är några andra anledningar till att ÖFK nu gjort åtta mål på två matcher:
# Tesfaldet Tekie börjar hitta formen. Det här var hans bästa 90 minuter i ÖFK-tröjan. Tekie har en sällsynt förmåga att skaffa sig gott om svängrum trots att det ser väldigt trångt ut där han väljer att ta sig fram. Bäst på plan!
# Curtis Edwards får i rollen som offensiv spjutspets på mitten (men han är ju överallt) chansen att gå på djupet. Det gav utdelning i målprotokollet även den här kvällen. Med Nouri, Edwards och Tekie på det centrala mittfältet blir saknaden av Fouad Bachirou betydligt mindre.

Några andra funderingar;
# Alhaji Gero såg väldigt kantig ut i inledningen där bollen studsade både hit och dit innan han plötsligt plockade fram "mjuka foten" när han chippade in ÖFK:s ledningsmål. Den smekningen var verkligen svår att förutse? Efter målet växte Gero flera decimeter i sitt spel, inte minst när han flyttades ut till vänster. Hyllningen till sin nyligen avlidne far var rörande och säkert värd den varning han fick när han slet av sig matchtröjan.
# "Sotte" spelade 1-1 med sig själv. Några minuter innan sitt 5-2-mål orsakade han den straff som gav Sirius ett litet hopp. Det var inte "Sottes" bästa försvarsinsats den här våren.
# Tom Pettersson ser ut att vara på väg tillbaka mot fjolårsformen. Tom får, när Dennis Widgren hamnat utanför startelvan, en något annorlunda uppgift och ser inte alla gånger helt bekväm ut. Precis som "Sotte" är Tom som allra bäst när det blir trångt och stökigt.
# Ken Sema hade svårt att ta sig fram på sin vänsterkant i första halvlek när Sirius dubblade sin bevakning. Trivdes betydligt bättre när han fick byta till högersidan efter paus. Orsakade då stora revor i gästernas backlinje.
# Aly Keita gjorde några viktiga ingripanden i slutet av första halvlek men kvällen som sådan var osedvanligt lugn. Chanslös på båda målen (nick på frispark samt straffen).
# Domaren Kristoffer Karlsson från Höganäs delade ut nio varningar, tre till hemmalaget och sex till Siriusspelare. Om Karlsson hade varit mer alert från start och varnat Philip Haglund för den tidiga kapningen av Hosam Aiesh (13:e minuten) skulle han förmodligen ha fått en mycket lugnare afton. Haglund, som ofta är alltför vårdslös i sitt spel, klarade sig ända fram till 75:e minuten innan han fick det gula kortet. Det var på tok för länge!

Till sist; Jag har alltid haft svårt att hetsa upp mig för stort uppslagna nyheter, som det här Potterracet, när de baseras på brittiska tidningsuppgifter. Visst, det kan visa sig stämma i slutändan, men min erfarenhet är att brittisk media knappast är att betrakta som de största sanningssägarna. Snarare tvärtom, britterna är världsbäst i att spekulera!

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Potters ovanliga drag och kantspelet avgjorde derbyt
20 Maj 2018 klockan 00:11 av Agne Svärd
 

ÖFK var klassen, eller flera klasser, bättre än Giffarna men trots det blev Norrlandsdebyt med stort N en nagelbitare ända fram till slutsignalen.
Fotboll ÄR ett konstigt spel, åtminstone är det väldigt komplext.

Det finns naturligtvis ingen med det minsta kunskap om fotboll som inte kunde se att det var klasskillnad mellan ÖFK och Gif Sundsvall. ÖFK hade spelet och ÖFK hade spelarna. Giffarna hade, ja vaddå? Förutom Linus Hallenius, tvåmålsskytten som skakade ÖFK-försvaret vid några få tillfällen.
2–3 är siffror som är smickrande för Giffarna, åtminstone den här dagen. Det var ÖFK:s match från början och nästan hela vägen fram.

Det tog lite tid innan ÖFK-maskineriet kuggade ihop den här våren. Men senaste veckan har varit bra, mycket bra. Oavgjort mot AIK på bortaplan, seger mot Sundsvall, också på främjade mark.
Det ger åtta bortapoäng så här långt. Med ett ”normalt”, vad som nu räknas som ”normalt”, hemmafacit hade ÖFK varit betydligt högre upp i tabellen än den tiondeplats som man just nu ligger på. Tre poäng på Jämtkraft arena är för dåligt.
Men det ska vi ändra på, eller hur? Veckan som kommer bjuder nämligen på två hemmamatcher; Sirius på onsdag och Häcken på lördag. Om en vecka KAN det se riktigt trevligt ut att gå till sommarvila.

Graham Potter valde ett, för honom, annorlunda grepp för vinna den här matchen; Sam Mensiro, som haft en trasslig vår med lite speltid, fick det delikata uppdraget att plocka bort Giffarnas spelmotor David Batanero (briljant så här långt). Mensiro fullföljde sitt uppdrag till punkt och pricka, han vek inte en tum från sin motståndare (inte ens när ÖFK hade bollen…). Efter 76 minuter gav Batanero upp och lämnade planen och det var väl tur det. Annars hade Mensiro följt med honom ända in i duschen…
Det här gav en märklig matchbild: Det blev en tio mot tio. Och en mellan Batanero mot Mensiro (ingen av dem hade något med den riktiga matchen att göra…). ÖFK vann båda!

Men den stora skillnaden mellan de två lagen den här dagen, åtminstone i en dryg timme, var kantspelet. Hosam Aiesh och Ken Sema slog sina motståndare i stort sett varje gång, Aiesh sprintade fram till höger, Sema till vänster.
Det gav, bland annat, massor av hörnor (elva bara i första halvlek, 13 totalt) och tre mål.
Aiesh hade en fot i två av fullträffarna (framspelningen till Curtis Edwards 1–0 samt passningen till Edwards innan denne serverade Saman Ghoddos, 3–1) och mellan det nickade han in 2–0 efter en hörna.
Det var kort och gott Aiesh stora dag innan han tackade för sig efter 65 minuter.

Några andra noteringar från den här trevliga eftermiddagen;

# Aly Keita var tillbaka i målet och bjöd på blandade karameller. Några riktigt svettiga parader (som den strax före slutet när han räddade en styrning nere vid sin högra stolpe) men ingripandet vid Sundsvalls andra reduceringsmål höll inte allsvensk klass (men där hade hade god ”hjälp” av Sotirios Papagiannopoulos svaga försvarsjobb mot Linus Hallenius).

# ”Sotte” klantade sig alltså där men annars var han precis lika bra som vanligt.

# Douglas Bergqvist tog den här gången plats till höger i en trebackslinje. Det gick väl ungefär som vanligt. Men Douglas måste väl ha haft sin bästa minut i Allsvenskan någonsin då han först serverade Saman Ghoddos en fullständigt lysande och öppnade passning för att strax senare nicka fram bollen till Aiesh vid 2–0-målet.

# Äntligen fick vi ett mittfält med Brwa Nouri, Tesfaldet Tekie och Curtis Edwards (ja, plus Mensiro då, men han spelade som sagt en egen match). Och då blev blev det också betydligt mera och rappare passningsspel. Här fick också Edwards chansen att gå i djupet, precis som jag önskat vid flera tillfällen den här våren. Det gav ett mål, ett målgivande pass och snudd på ytterligare en fullträff när han kom glidande tusendelen för sent på ännu en Aiesh-passning.

# Ken Sema hade tagit Janne Anderssons vräkning från VM-truppen på bästa sätt (hur fan tänkte förbundskaptenen där, har inte Sverige tillräckligt med Marcus Rhodénare i den här truppen?). Starkt jobbat, Ken!

# Saman Ghoddos var stundtals briljant mot ett Gif-försvar som ständigt sparkade honom på benen. Oj, så skönt och välförtjänt han fick sätta 3–1-målet. Det kan var varit Ghoddos sista fullträff i ÖFK-dressen, det kan ha varit hans sista match för klubben. Jag måste förlika mig med den tanken. Men jag vill inte, absolut inte!

# Sundsvalls första mål måste väl ha varit offside med flera meter? Det är omöjligt att se på tv-bilderna hur det egentligen var men jag vågar nog påstå att det var fler än ÖFK:s spelare som stod och sov när Batanero skickade fram frisparken till Hallenius.

Till sist; jag brukar småle för mig själv när jag ser hur Mittmedias (ÖP, LT och femtioelva andra tidningar och sajter…) experter (dom kallar sig så) betygsätter spelarna efter varje match. Jag brukar tänka att dom inget begriper. Riktigt roligt (eller stolligt, kalla det vad ni vill) blev det när sex(!) ”experter” slog sina kloka huvuden ihop och betygsatte Sundsvall och ÖFK före lördagens match (sex olika kategorier). Den matchen vann Sundsvall med 28–17 (utan att ta hänsyn till hemmaplansfördelen, hur stor hade skillnaden blivit då?) vilket borde motsvara ungefär 4–1 på planen. Ja, ni ser hur det kan bli när man sätter bocken till trädgårdsmästare.

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Ghoddos frisparkspärla gav säsongens viktigaste poäng
14 Maj 2018 klockan 23:40 av Agne Svärd
 

Det finns all anledning att jubla över ÖFK:s poäng (1–1) mot AIK i deras egen så fruktade hemmakula.
Inte över spelet, det var inte speciellt mycket som liknade det ÖFK vi har varit så bortskämda med under lång tid.
Men moralen, att kriga sig tillbaka in i matchen och sedan få utdelning. Det är sånt som kan ge fina effekter längre fram på säsongen, förmodligen redan på lördag i derbyt i Sundsvall.
1–1 på Friends arena var, efter den bleka öppning på Allsvenskan, precis vad ÖFK behövde för att ta in i serien. Det borde i alla fall vara det. Tack Saman Ghoddos för kvitteringspärlan, en frispark från drygt 30 meter, som gav säsongens hittills viktigaste poäng.
AIK på bortaplan är en av de svettigaste uppgifterna under säsongen, det ska alla veta!

Men.
Här finns två saker som måste diskuteras. Båda handlar om managern Graham Potters sätt att matcha sitt lag (nu vet jag att får ett helvete från Potters alla anhängare och dom är ju rätt många…):
# Matchplanen. Potters uppställning var defensiv när vi tittar på de spelare han valde. I praktiken blev det ännu värre då två av de få offensiva korten (Aiesh och Sema) ofta hamnade utanför fyrbacklinjen på varsin kant. Försvarsmässigt blev det då sex man på linje längst bak och fyra framför som fick jaga livet ur sig för att försöka vinna bollen.
Det här har vi sett tidigare, exempelvis i bortamatchen mot PAOK Thessaloniki och hemma mot Arsenal. Det misslyckades då och det misslyckades nu. Det var verkligen inte många gånger som ÖFK lyckades hota AIK under de första 45 minuterna. Istället fick man hela AIK över sig nästan hela tiden och det bjöd Potter på.
# Att involvera målvakten i uppspelen. Jag har kritiserat det förr och naturligtvis finns det all anledning att göra det igen efter det som hände när AIK tog ledningen i den 21:a minuten. Nu var Andreas Andersson oskyldig till det som hände (ett riktigt skitpass från Noah Sonko Sundberg ställde ÖFK-målvakten totalt) men den här situationen var bara en i raden där man trasslade till det för sig själva. Andersson har inte fötter för det här spelet. Det finns också några i backlinjen som inte fixar detta. Uppenbarligen Sonko Sundberg men även Tom Pettersson när han i ytterbacksläge serveras bollen på fel sida. Då blir det krångligt, minst sagt..
Jag säger precis som Alexander Axén i Cmore-sändningen: Det här är inte allsvensk kvalitet!
ÖFK måste helt enkelt hitta nya vägar att starta sina anfall när bollen hamnar hos målvakten, i varje fall när valet faller på Andersson (det kan se riskabelt ut även när det är Aly Keita som står...). Det finns alternativ, jag lovar!

Nåväl, det blev betydligt bättre i den andra halvleken när Potter positionerade om sina gubbar till en betydligt mera offensiv uppställning. Nu var det ÖFK som bestämde takten, dock utan att vaska fram de riktigt stora möjligheterna. Sonko Sundberg var nära vid ett par tillfällen att spela 1–1 med sig själv innan Saman Ghoddos skickade in kvitteringsbollen i den 84:e minuten.
Det tycker jag var ett rättvist resultat i en match mellan två lag som var rätt försiktiga och inte ville riskera för mycket.
Man får nog säga att rädslan att förlora var större än viljan att vinna. Hos båda!

Några noteringar;
# Sotirios Papagiannopoulus var åter dominant i ÖFK:s försvarslinje. "Sotte" trivs verkligen i den här typen av matcher där det blir trångt och stökigt kring strafflinjen. Han är obeveklig i duellspelet, högt som lågt.

# Potter valde att bänka lagkaptenen Brwa Nouri och satsade på Douglas Bergqvist i en central roll på mitten. Bergqvist är en fighter, det vet vi alla sedan flera år tillbaka, men är begränsad i sitt passningsspel och har svårt med tempot. Det här är inte lösningen på mittfältsproblematiken!

# Det trodde jag att Tesfaldet Tekie skulle vara. Men här ser den tidiga vårformen ut att vara som bortblåst. Blekt inhopp mot Norrköping förra helgen och den här gången var han helt osynlig den halvtimme han fick spela.

# Curtis Edwards jobbade kopiöst i de olika roller han fick uppträda i under matchen. Men den känsliga passningsfoten trivdes inte på Friends gräsmatta.

# Hosam Aiesh var tillbaka efter skada och visade härlig löpglädje. Men timingen fanns inte där efter uppehållet.

# Ken Sema var nyttig i sitt bollhållande (gav ÖFK chansen att flytta upp sitt lag) men krånglade till det lite för ofta för att jag skulle vara helt nöjd. Jag hoppas dock att Sema får en plats i Janne Anderssons VM-trupp, jag håller dom två tummar jag har för ett positivt besked på tisdagskvällen.

# ÖFK:s vassaste vapen var och är Saman Ghoddos. Skottfoten är ett ständigt hot mot alla försvar, dessutom var det jäkligt vaket av honom att lossa iväg kvitteringsbollen innan AIK hade hunnit samla sitt försvar i samband med ett byte. Jag har sett Ghoddos utnyttja den möjligheten tidigare och nu gjorde han det igen.
# Men, jag upprepar det gärna: Det var moralen som gav den här poängen!

***
Att det skulle bli Magnus Pehrsson i Malmö som blev förste tränare att föras till stupstocken var inte lätt att se om vi backar bandet några veckor.
Rätt eller fel? Det är naturligtvis omöjligt att säga på det här avståndet.
Men jag vill bara påminna om att det är sportchefen Daniel Andersson som har satt MFF:s spelartrupp och utan att ta till några överord så är det väl där som det stora misslyckandet ligger. (Dessutom är det Andersson som raggat fram såväl Magnus Pehrsson som Allan Kuhn, tidigare sparkad tränare).
# Anderssons nyförvärv har inte levererat, inte ens Fouad Bachirou som tvingats spela med slitna ben och gipsad hand.
# Kvaliteten på försvarsspelarna är kraftigt övervärderad; Franz Brorsson skulle ses som en säkerhetsrisk i alla allsvenska klubbar, Behrang Safari är flera år och många kilon från sin bästa period som fotbollsspelare, Lasse Nielsen är en hygglig mittback men absolut inget mer och Erik Larsson (från Sundsvall) har inte hittat rätt i sin nya miljö. Lägg därtill att Andreas Vindheim sattes ur spel långt innan serien startade (långtidsskadad) och att Rasmus Bengtsson tvingats avstå ett antal matcher på grund av sjukdom.
Som ni ser (och det här borde jag och många andra ha sett innan serien började men det är ju alltid så lätt att vara efterklok…): Det här försvarsmaterialet räcker inte för att bygga ett guldlag!
# Men framförallt; Daniel Andersson och hans medhjälpare i ledningen gjorde ett strategiskt val när de bantade antalet etablerade spelare (som kompletterades med ”lärlingar”) för att få mera spets i sin trupp. Tveksamt i mina ögon, men jag trodde att det skulle hålla fram till sommarfönstret innan man tvingades öppna plånboken och handla nytt. Jag hade fel, det sket sig direkt!. Redan till seriepremiären hade skadehelvetet vingklippt skåningarna och man har inte repat sig än.
Nu tar Daniel Andersson själv över som huvudtränare.
Det är bara att säga lycka till! Utan att ha någon som helst tro på det…

***
Det är bara att ta på sig en så lång näsa att dumstruten inte ens räcker till när det gäller tipset om hur den allsvenska tätstriden skulle se ut. Av mina topp 5-kandidater är det bara AIK som håller stilen; ÖFK, MFF, Djurgården och Elfsborg har alla svikit på ett eller annat sätt.
Näste tränare att få kicken är väl Jimmy Thelin i just Elfsborg? Kvällens debacle mot Häcken på Hisingen (0–5 med två självmål som inte liknar så mycket annat) måste ha varit droppen.

***
Största överraskningen så här långt; serieledande Hammarby. Naturligtvis, sju segrar och en oavgjord på åtta matcher är oerhört starka papper men så har också det mesta rullat söderbrödernas väg. Om det håller hela vägen? Skulle inte tro det…
Norrköping har varit bättre än jag siade (gjorde en väldigt stark första halvlek här på Jämtkraft arena). lSamma gäller Örebro, Kalmar och Sundsvall.
I botten ser det väl ut ungefär som jag hade förväntat mig men i det här sammanhanget är det bara en tröst för tigerhjärtan.
**
Nu laddar vi för lördagens derbyfest i Sundsvall!
 
Det finns 4 kommentarer att läsa.

 
Kalla fakta ger hemska tankar
5 Maj 2018 klockan 23:39 av Agne Svärd
 

Det var nu som ÖFK skulle haka på lagen i täten. Men efter 0–2 i hemmaborgen mot IFK Norrköping halkade man tillbaka ned i källaren.
Därför är det bara att tugga i sig; efter den här lördagseftermiddagen ser jag det som en omöjlighet att ÖFK ska kunna vara med i den allsvenska tätstriden den här sommaren.
# Resultaten kommer inte.
# Prestationen är för dålig.
Det svider att skriva dom raderna. Men sju poäng på sju matcher är kalla fakta och håller den trenden i sig blir det att hålla koll på den nedre delen av tabellen i fortsättningen.

Graham Potter valde att jobba vidare från 4–0-segern mot Brommapojkarna i måndags. Samma manskap fick chansen från start.
Men istället för att ta ytterligare ett kliv på formstegen blev det en återgång till det vi sett alltför ofta den här allsvenska våren; ett ÖFK-spel i sirap.
Det ÖFK gjorde stillastående gjorde Norrköping med fart, i stort som smått. Det var den stora skillnaden mellan lagen. Lägg därtill att gästerna uppträdde med en helt annan aggressivitet än hemmalaget så förstår ni varför det var Norrköping och inte ÖFK som vann den här matchen.
Sammantaget: ÖFK uppträdde utan energi från första till sista minuten och det gör mig förbryllad.

Jag hade, som ni säkert kommer ihåg, svårt att avgöra om det var ÖFK som var bra eller Brommapojkarna var svagt efter måndagens match. Jag misstänkte att det var en blandning. Men jag hade gärna sett att Potter stuvat om på mitten, trots 4–0.
Potter valde dock att spela vidare med Ronald Mukiibi bredvid lagkaptenen Brwa Nouri samtidigt som Curtis Edwards fick slita vidare som högerback.
Det hävdar jag, med en dåres envishet, är ett feltänk.
# Mukiibi är bra på den egna planhalvan.
# Edwards har sin bästa bit i offensiven.
Efter 30 minuter och 0–2 fick Mukiibi och Edwards byta plats. Bra. Men då var det redan för sent, matchen var körd.

Nu begriper även jag att det här är bara en del i det som misstämmer i ÖFK just nu. Men att lösa problemet på det centrala mittfältet måste ha högsta prioritet. Funkar inte navet så funkar heller inte det övriga, det vet alla som har den minsta kunskap om den här sporten.
Andra bekymmer;
# Saman Ghoddos fanns bara i laguppställningen den här gången. Det enda jag kommer ihåg av hans insats är ett stressat avslut när han blev frispelad i första halvlek. Mer måste vi kunna begära av Ghoddos, en av seriens absolut bästa spelare. Och dom dåliga dagarna har blivit några för många för att jag ska vara nöjd.
# Ken Sema har inget flyt i målskyttet. Det är nära men inte tillräckligt, i match efter match. Den här gången placerade han en nick i stolpens insida. Men Sema får trösta sig med att han hade en fot med i det mesta som hemmalaget skapade den här eftermiddagen.
# Ludvig Fritzson och Dino Islamovic gjorde båda starka insatser mot BP. Nu var de helt anonyma och brände dessutom varsitt jätteläge.
# Norrköping utnyttjade Andreas Anderssons svaga fötter och pressade hårt så fort de fick chansen. I mina ögon känns det onödigt av ÖFK att sätta sig i den situationen så ofta.
# Tesfaldet Tekie var äntligen tillbaka och fick spela en halvlek. Många fina intentioner men bristen på matchtempo var tydlig.

Några små plus;
# Sotirios Papagiannopoulos var som vanligt stark i duellspelet. Några brytningar var femstjärniga!
# Dennis Widgren och Curtis Edwards hittade in med några bollar bakom Norrköpings backlinje som gav fina möjligheter. Det behövs fler som sticker in bollar på djupet! Och, inte minst, det behövs fler som tar dom löpningarna!
# Patrick Kpozo (46) och Frank Arhin (70) svarade för pigga inhopp.

Som ni förstår. Det var inte mycket som jag var nöjd med den här eftermiddagen.
Nu väntar närmast två tuffa bortamatcher (AIK och Gif Sundsvall) innan ÖFK har nästa hemmamatch, den 23 maj mot Sirius.
Hur illa är läget då?
Det är hemska tankar som kommer flygande genom huvudet en sådan här kväll...

Till sist; vad är det för fel på våra toppdomare när de kommer till Jämtkraft arena? Senast tyckte jag att Jonas Eriksson, vår främste, såg oinspirerad ut och den här gången visade Martin Strömbergsson upp sig från en sämre sida. En av landets bästa ska inte visa inkast åt fel håll två gånger i rad (tvingades korrigera sig själv) och missa en hands ovanför huvudet (som alla 5.581 på arenan såg) på bara några minuter i inledningen. Det ger ett så slappt intryck och sätter prägel på hans insats i fortsättningen av matchen. Han är chanslös att hämta hem något förtroende, bortslarvat på struntsaker.

 
Det finns 8 kommentarer att läsa.

 
Viktig seger och strålande siffror men Potter måste lösa problemet på mitten
30 April 2018 klockan 21:07 av Agne Svärd
 

ÖFK besegrade Brommapojkarna på bortaplan med 4–0.
# Det var en mycket viktig seger.
# Och det var ett strålande resultat.
Men jag vet inte riktigt vad som var hönan och vad som var ägget. Alltså; var det ÖFK som var bra eller var det BP som var svagt?
Lite diplomatiskt säger jag att ÖFK gjorde en hygglig insats sammantaget där en hel del var riktigt bra men där det fortfarande finns frågetecken att reda ut medan BP har massor att fundera över (som om man inte redan hade det innan måndagseftermiddagens insats…).

Det är klart; att vinna med 4–0 på bortaplan i Allsvenskan är imponerande alla dagar i veckan, det kan naturligtvis ingen vettig människa argumentera emot.
Här är några av höjdpunkterna;
# Passningstempot var stundvis där jag vill ha det, inte minst i öppningen av andra halvlek Det gav stora revor i ett risigt hemmaförsvar, många möjligheter och tre snabba mål.
# Ett par av målen var riktiga läckerbitar; Dino Islamovic vänsterskruv i krysset som gav 2–0 och Saman Ghoddos frispark, 3–0 i samma kryss, tar jag med mig vidare in i säsongen.
# Islamovic fick göra ytterligare en fullträff (tåfjutt ur dålig vinkel, 4–0). Det är alltid viktigt för en forward att få göra mål, var det här islossningen efter en blytung inledning av säsongen?
# ÖFK har haft väldigt svårt att skapa något på sina hörnor, inte bara i vår utan i flera säsonger. Den här gången fick man elva försök och, faktiskt, ett gav utdelning! En variant med Ghoddos, Edwards, Sema och slutligen Islamovic inblandade ställde BP-försvaret. Snyggt!
# Ludvig Fritzson fick chansen från start den här gången. Den förvaltade han på bästa sätt, Fritzson hade en fot med i de flesta ÖFK-attackerna.
# Sotirios Papagiannopoulos var stabil, som vanligt, i försvarsjobbet. Men mest av allt gillade jag ett par offensiva initiativ; det gav ett fräsande vänsterskott (räddades till hörna) samt ett utmärkt frisparksläge (där Ghoddos klappade in trean).
# Ken Sema svarade för matchens prestation när han i samarbete med Fritzson några minuter in på den andra halvleken snurrade upp hemmaförsvaret, bland annat med en blixtrande tvåfotare i trängseln framför mål.. Bara en strålande målvaktsparad hindrade Sema från att komma med i målprotokollet. Det var där och då som ÖFK kopplade greppet om den här matchen.
# Tom Pettersson är en riktig fighter. Som han kämpade när han i slutminuterna räddade på mållinjen för att Andreas Andersson skulle få hålla sin nolla.

Men här finns också saker vi kan diskutera och som måste diskuteras, Inte minst hur managern Graham Potter försöker lösa problemet på det centrala mittfältet bredvid lagkaptenen Brwa Nouri. Det har inte fungerat med Douglas Bergqvist, det har inte fungerat med Sam Mensiro. Nu satsade Potter på Ronald Mukiibi. 4–0-segern till trots, det fungerade inget vidare nu heller!
Gemensamt för Bergqvist, Mensiro och Mukiibi: De blir sämre ju högre upp på planen de kommer! Och det är ju sällan lyckat för ett lag som vill vara spelförande, ÖFK tappar helt enkelt kraft i sina offensiva attacker när spelare inte bidrar.
I mina ögon krånglar Potter till det. Bygg det centrala mittfältet (så länge Tesfaldet Tekie inte är spelbar) kring Nouri, Edwards och Fritzson så är problemet löst!

Potters startelva gav också en väldig slagsida mot höger första 45 minuterna. Dennis Widgren hade en omöjlig uppgift när han ensam skulle sköta hela vänstersidan. Laget balanserades om efter paus och genast blev Widgrens uppgift mer hanterbar. Då blev han en viktig kugge i ÖFK:s överkörning av hemmalaget.

Med den här trepoängaren lämnar ÖFK bottenträsket och sniffar från sin elfteplats på övre delen av tabellen. Den ger naturligtvis en välbehövlig skjuts inför lördagens hemmamöte med IFK Norrköping. Nu är det bara att köra på, ÖFK har inte råd med så mycket mer schabbel efter den trötta starten.
Om Potter väljer rätt på mitten så blir det en ny seger. ÖFK gillar Norrköping, tre segrar förra sommaren!
 
Det finns 8 kommentarer att läsa.

 
0-2 mot Örebro var det sista som ÖFK behövde
22 April 2018 klockan 07:44 av Agne Svärd
 

0-2 mot Örebro SK, på hemmaborgen, var precis det sista som ÖFK behövde denna turbulenta aprilvecka.
Det är bara med resultat på planen som ÖFK kan vända allt det negativa som Kindberg-affären för med sig i släptåg, vare sig man vill eller inte är det bara att tugga i sig det faktumet.
Trepoängare, absolut ingenting annat.
Istället placerade man, om inte en fett så i alla fall en ministämpel i sin egen panna med bostäderna k r i s. den här lördagseftermiddagen.

Jag vet, det har bara spelats fem omgångar av Allsvenskan, 25 återstår. Men fyra poäng och ytterligare en blek insats räcker inte för ett lag som i förhandssnacket betraktades som en potentiell guldkandidat.
25 bra minuter i öppningen mot Örebro ger inga poäng. Sedan blev det bara sämre och sämre ju längre matchen fortskred.
Det var faktiskt vilja men inte kunna.

Jag har skrivit det några gånger under den här månaden; ÖFK:s spel går alldeles för sakta. Det som tidigare gick som en dans sker nu med stor tveksamhet. Det är ett evigt kluddande på bollen, det går fram och tillbaka i backlinjen, det går ut på en kant och sedan tillbaka i backlinjen och över till den andra kanten. Och så skickar man tillbaka bollen till målvakten för att börja om från början. Så fortsätter det. I makligt tempo, backlinjen, ena kanten, målvakten, backlinjen, andra kanten...
I ÖFK-lägret tycker att motståndarna nu har lärt sig att försvara sig mot deras spel.
Tacka fan för det så sakta som det går!
Och inte mycket som hotar i djupled.

Om jag ska sammanfatta inledningen på årets seriespel (sammanfaller mycket väl med prestationen mot Örebro) så blir det så här;
# Nyckelspelare som Saman Ghoddos och Ken Sema är långt från toppformen. Inte ens det så stabila mittbacksparet Sotirios Papagiannopoulos och Tom Pettersson är lika starkt som förra säsongen (dock fullt godkända, absolut).

# Några spelare är direkt svaga i match efter match. Ronald Mukiibi har inte tagit ett steg framåt sedan fjolåret, Dennis Widgren är Dennis Widgren med allt vad det innebär, Douglas Bergqvist saknar tempo för Allsvenskan, Jamie Hopcutt fortsätter att göra mig besviken (ser också temposvag ut), Alhaji Gero stångas och bökar, brottas och sliter men kommer hopplöst fel i straffområdet och när Dino Islamovic har fått chansen har han visat , typ, ingenting.

# Graham Potter har inte hittat nyckeln till det centrala mittfältet, saknaden av Fouad Bachirou blir större för varje match som spelas. Brwa Nouri har den här veckan fått kampera ihop med Douglas Bergqvist (två gånger) och Sam Mensiro (en gång). Det har inte fungerat, Nouri måste få en tempostark och passningsskicklig kamrat, annars blir han hajat i slaget om mitten.

Ingen kan dock klaga på att ÖFK-managern försöker röra om i grytan.
Den här gången skickade han in Patrick Kpozo som vänsterbreddare. Det var länge sedan sist men det såg ut ungefär som fjol. Fina initiativ i offensiven, bra stöt på bollen men hopplöst svag i eget straffområde. Kolla gärna reprisen på Örebros ledningsmål strax före halvtidsvilan. Det försvarsspelet är inget att visa på en instruktionsfilm.
Potter gav också Smajl Suljevic en första halvtimme att visa upp sig i ÖFK-dressen. Suljevic är bolltrygg men sannerligen ingen tempohöjare. Med Suljevic på banan blev det ytterligare en som skulle kludda på bollen innan den skickades vidare och det var nog inte riktigt det som ÖFK behövde i jakten på en kvittering.
Det blev som att dra ÖFK-spelet i tjära!

Nej, nu är det bara att hoppas på att tempostarka spelare som Tesfaldet Tekie och Hosam Aiesh snart är tillbaka från sina skador, att Frank Arhin får de chanser han ska ha, att Curtis Edwards fortsätter att visa sin härliga vårform och används där han gör bäst nytta (strax bakom anfallslinjen), att Ghoddos och Sema hittar den nivå där de ska vara alla dar i veckan och att ”Sotte” och Tom P blir det mittlås de var hela förra säsongen.
Först där och då kan vi börja räkna in poängen!

Bästa betyget mot Örebro går till målvakten Andreas Andersson (några riktiga klassräddningar) samt Curtis Edwards som började på mitten men fick avsluta som högerback. Han var dock som vanligt överallt och lite till.

Till sist; Domaren Jonas Eriksson har uttryckt sin besvikelse över att han inte får åka till sommarens fotbolls-VM i Ryssland efter åratals av internationella uppdrag. Men jag förstår varför; han är inte tillräckligt bra längre! Eriksson såg inte speciellt inspirerad ut den här eftermiddagen

 
Det finns 16 kommentarer att läsa.

 
Trist kväll, både här och där
19 April 2018 klockan 00:12 av Agne Svärd
 

Visst, vi kan vara glada över att att ÖFK tog sin första poäng i Kalmar, 1–1.
Men annars var det en trist onsdag, både prestationen på Guldfågeln arena och hemma i Östersund och Trygghetens hus där klubbens ordförande Daniel Kindberg sitter bakom lås och bom, misstänkt för ekonomisk brottslighet.

Vi tar fotbollen först.
ÖFK reste till Kalmar med en helt annan matchplan än den vi vanligtvis känner igen. Redan laguppställningen skvallrade om ett säkerhetstänk; Potter gav plats för såväl Douglas Bergqvist och Sam Mensiro i startelvan, modell typ 3-4-3.
Det gav ett ramstarkt försvarsspel i de centrala delarna. En backlinje med tre mittbackar och framför den Brwa Nouri och Sam Mensiro (Curtis Edwards och Dennis Widgren fick försvara varsin kant).
Det blev VÄLDIGT stabilt framför målvakten Andreas Andersson.
Men det gav inget eget spel!

Första halvleken var egentligen ett enda långt sömnpiller med ett par undantag:
# 25:e minuten: Curtis Edwards hittar Saman Ghoddos vid straffpunkten men avslutet smiter strax utanför.
# 33:e minuten: Edwards, Ken Sema och Brwa Nouri i samarbete avslutas med med att kapten Nouri trycker in ÖFK:s ledningsmål, 1–0.
Det vär allt vi behöver komma ihåg från de första 45 minuterna, där vi dock noterar att Kalmar FF var ännu sämre.

I ärlighetens namn finns inte så mycket mer att rapportera från den andra halvan heller, åtminstone inte med ÖFK-ögon. Det var tämligen slätstruket, rakt igen.
Däremot spottade hemmalaget upp sig rejält, i alla fall i inledningen. Det räckte till ett kvitteringsmål (Hiego) och sånär ett segermål men då klev Andreas Andersson fram som ÖFK:s hjälte den här kvällen då han räddade Romarios straff i den 55:e minuten.
Tack för den, Andreas. Annars hade den här kvällen blivit blytung.

Några noteringar och funderingar;
# Andreas Andersson och Curtis Edwards är de enda två som kan kvittera ut överbetyg, Andreas var säkerheten själv och den här gången var det heller inget fipplande med korta utspel medan Edwards var det offensiva hotet mot Kalmars backlinje.

# Mot Göteborg fick Douglas Bergqvist chansen på mitten bredvid Brwa Nouri, den här gången Sam Mensiro. Ett dåligt alternativ ersattes med ett ännu sämre, åtminstone i mina ögon. Mest lidande blir faktiskt Brwa Nouri som är beroende av en bolltrygg passningspartner för att vinna det centrala mittfältet. Men ÖFK-kaptenen fick i alla fall göra ett snyggt spelmål, det sker inte så ofta.

# Kalmar lägger mycket krut på de fasta situationerna, långa inkast, frisparkar och hörnor där Viktor Elms huvud alltid är målet. Där stod ÖFK pall förutom vid kvitteringsmålet då man blev helt bortfintade. Andreas Andersson räddade Elms nick men Hiego kunde forcera in returen.

# Ken Sema var planens kung mot Göteborg. Den formen försvann snabbt, det slog verkligen inga gnistor om insatsen tre dagar senare. Sema hade visserligen en fot med i ÖFK:s ledningsmål men det var också allt. Kvällens stora besvikelse, hoppas att förbundskapten Janne Andersson kollade någon av dom övriga matcherna...

# Med tanke på hur det såg ut på spelfältet tycker jag att Graham Potter reagerade för sent med sina byten, dessutom blev bara två gjorda. Det fanns gott om kandidater att plocka av banan i ett tidigt skede!

Det var alltså ingen vidare prestation som ÖFK levererade den här kvällen och man kan ju bara spekulera i hur mycket de senaste dygnens uppståndelse kring ordföranden Daniel Kindberg påverkat laget.
Spelare och ledare bedyrade både före och efter matchen att det var professionella och bara koncentrerade sig på det jobb som skulle utföras.
Det måste man naturligtvis hävda.

Men nu är Daniel Kindberg ingen vanlig ordförande. Han är ju en i gänget! Han jublar, hejar, svär, gråter, sover, äter, pratar och skäller med killarna. Med Potter. Och med alla andra runt laget.
Det är ju Kindberg bygge.
Klart att ordförandens tuffa sits finns med i spelarnas och Potters tankar, det är oundvikligt. Dom är ju bara människor som du och jag.

Daniel Kindberg sitter alltså anhållen i Trygghetens hus, misstänkt för ekonomisk brottslighet. Kindberg har ju tidigare varit i blåsväder, kritiker har hävdat att han töjt på regelverket i ett antal mark- och fastighetsaffärer på Stadsdel norr som gynnat både honom och ÖFK. Men ingen har så här långt kunnat kunnat beslå honom med några oegentligheter.
Hur historien slutar har vi ingen aning om men i den här typen av ärenden brukar det vara mycket svårt att fastställa att något brottsligt har begåtts. Åtminstone när det har passerat genom hela rättsapparaten.

Men oavsett; Det var nu, efter den sportsliga succéresan och all annan god renommé, som ÖFK skulle skörda. Istället skakas hela klubben i hela dess grundvalar.
Det är så trist att jag saknar ord.

På lördag är det match igen, Örebro SK på Jämtkraft arena. Vad har vi fått veta innan dess?

 
Det finns 5 kommentarer att läsa.

 
Två missiler spräckte ÖFK:s nollor
16 April 2018 klockan 00:35 av
 

Äntligen, en kväll som gjord för att spela fotboll efter snö och minusgrader.
Äntligen, måltorkan är bruten efter 238 minuter i årets upplaga av Allsvenskan.
Äntliigen och det allra viktigaste, ÖFK tog första trepoängaren!

Medge att det har varit en trist vecka efter 3–0-förlusten mot Dalkurd. Det var inte bara siffrorna som sved, prestationen var heller inget vidare. Och varje gång som den allsvenska tabellen skymtat förbi har det negativa intrycket förstärkts; ÖFK sist med noll poäng och noll gjorda mål efter de inledande två omgångarna
Kort sammanfattat: Det var inte kul, typ.

Efter 2–1 mot IFK Göteborg känns det bättre, mycket bättre. Nu är ÖFK med i matchen igen.
Men det skulle behövas två riktiga missiler för att modet och hoppet skulle komma tillbaka.
# 58:e minuten: Curtis Edwards lossar högerbössan från 27 meter. Bollen seglar i 124 km/tim (enligt Cmore) in i Göteborgsmålvakten Pontus Dahlbergs högra kryss. Det var en fruktansvärd projektil som ”Sheriffen” skickade i väg. Det är så en nolla ska spräckas!
# Sex minuter senare: Saman Ghoddos får skottutrymme i vänsterläge, 28 meter från mål. Ghoddos gör som så många gånger förr, tar några snabba steg in i banan, skjuter från höften med en kort pendelrörelse och Pontus Dahlberg hinner inte hitta igen den vobblande bollbanan. Mycket vackert men knappast otagbart.

Där och då såg det ut att vara avgjort, Göteborg var skadeskjutet och nästan besegrat. Men 2–0 är inget som är hugget i sten när ÖFK är en del av föreställningen.
Ett misslyckat utspel av målvakten Andreas Andersson gav gästerna chansen att komma in i matchen på nytt när Mix Diskerud tryckte in reduceringsbollen från nära håll i den 71:e minuten.

Mycket kan sägas om ÖFK:s sätt att involvera målvakterna i uppspelsfasen. Vi har vant oss vid att det, ibland, ser rätt våghalsigt ut, det är lite av hasard över det hela.
Med Aly Keita är jag nästan alltid trygg, han är en av seriens skickligaste målvakter med fötterna. Men när Andreas Andersson vaktar buren ser det stundtals livsfarligt ut, Andreas är inte lika duktig passningsspelare och har inte samma speluppfattning som Keita.
Därför; när Potter väljer att spela med Andreas Andersson (utmärkt i det ”traditionella” målvaktsjobbet) måste man samtidigt avstå den här typen av uppspel. Man får helt enkelt inte sätta Andreas i de här situationerna.
Den här gången kom man undan med ett baklängesmål och blotta förskräckelsen! För närmare än så här kom aldrig Göteborg.

Målvaktsbytet var en av de förändringar som Graham Potter vidtagit sedan förlusten mot Dalkurd. Nytt var också att Noah Sonko Sundberg fick göra allsvensk ÖFK-debut till höger i backlinjen, Douglas Bergqvist delade det centrala mittenjobbet med Brwa Nouri medan Curtis Edwards den här gången fick en mer offensiv roll än på länge.
Ändringarna utföll sådär;
# Sonko Sundberg var stabil i sin kantroll men känslan var att han sprang omkring med handbromsen åtdragen. Här finns mer att ta av!
# Douglas Bergqvist blandar och ger. Hans attityd och kampvilja är topp-5 i Allsvenskan, hans långa passningsspel är förlösande i vissa situationer men Douglas slarvar i det korta spelet och har svårt med tempot. Det måste finnas bättre lösningar på mitten, det är min bestämda uppfattning.
# Curtis Edwards klarade även den här rollen men jag vill helst se honom i en offensiv mittfältsposition. Därifrån kan han sticka in bollarna bakom motståndarens backlinje. Och därifrån kan han få bästa utrymmet för sin fina skottfot!

Några övriga noteringar;
# Ken Sema var planens kung, briljant i första halvlek, lite mer anonym efter paus. Den här gången var Sema offensiv i sina attacker, han utmanande sin bevakare (ofta mer än en…) med fart. För Göteborgs vänsterback Victor Wernersson blev det en mardrömskväll på jobbet…

# Saman Ghoddos var också en ständig källa till oro för Göteborgsförsvaret.

# ÖFK:s försvarslinje var lite väl spretig i den första halvleken, ett par gångar uppstod luckor mellan Sotirios Papagiannopoulos och Tom Pettersson och det är jag inte van vid att se. Det gav bland annat Tobias Hysén en jättemöjlighet efter en kvart men där räddade Andreas Andersson storartat!

# Men ÖFK:s spel lider fortfarande av att man inte är tillräckligt precisa. Många fina omställningsmöjligheter slarvas bort i svagt passningsspel. Den här gången var Brwa Nouri och Douglas Bergqvist de största syndarna, Curtis Edwards, Saman Ghoddos och Jamie Hopcutt missade också när chansen fanns att hota ett Göteborg i obalans.
När ÖFK får ordning på det här behöver man heller inte förlita sig på skarpskyttar som Edwards och Ghoddos för att såra sina motståndare!

Till sist; nu är det tätt på given. Match borta mot Kalmar FF redan på onsdag och på lördag kommer Örebro SK till Jämtkraft arena. Räkna med en helt annan tabell om en vecka!

 
Det finns 5 kommentarer att läsa.

 
Så här vinner ÖFK inga matcher
8 April 2018 klockan 23:47 av Agne Svärd
 


Start i uppförsbacke skrev jag efter påskdagens premiärförlust mot Djurgården.
Vad ska man då säga efter 3–0-förlusten mot nykomlingen Dalkurd? När det helt plötsligt står en hel bergvägg framför fortsättningen av ÖFK:s allsvenska säsong.

Dalkurd–ÖFK 3–0 är siffror som sänder ett helt batteri med frågor genom det fotbollsintresserade Sverige.
Exempelvis:
Hur står det det till med Graham Potters uppblåsta lagbygge, egentligen?
Eller, för att vända blicken mot det andra hållet:
Hur bra är Dalkurd, egentligen?

Tids nog får vi svar på dom frågorna. Men här och nu, efter två spelade omgångar, finns det all anledning att ta Dalkurd på allvar, i alla sammanhang. ÖFK för två år sedan, Sirius förra säsongen. Uppsalalaget Dalkurd, tidigare i Borlänge som har sin hemmaborg i Gävle (ni hör hur snurrigt det låter…) kan mycket väl bli deras motsvarighet den här sommaren. Förutsättningar finns, det såg vi inte minst i kvällens match.

Men ÖFK?
I mina ögon har det varit ett par rysarveckor: 0–1 mot Malmö i cupen (tog död på en ny Europadröm), 0–1 mot Djurgården i den allsvenska premiären och 0–3 mot Dalkurd, nykomling i högsta serien. Tre matcher, tre förluster och inte ett mål. Vi är många som står där med våra tappade hakor. Vad hände? Liksom.

Det är naturligtvis inte godkänt av ett lag som i många ögon tillhör guldfavoriterna. Och då spelar det ingen roll att ÖFK styrt spelet större delen av tiden i samtliga matcher.
Det är vad man gör med bollen som räknas. Mot Malmö fanns både spel och målchanser, mot Djurgården förmådde man inte bryta upp stockholmarnas starka försvarsblock.
Men i kväll var det faktiskt riktigt illa.
Kort sammanfattat:
# Svagt målvaktsspel.
# Svagt försvarsspel.
# Svagt anfallsspel, helt utan speed.

Jag gissar att Graham Potter och hans närmaste medarbetare har en hel del att fundera över de närmaste dagarna. Det här såg jag inte komma, säkerligen inte heller Potter & co. Det så flytande och flygande ÖFK-spelet, som tjusat så många och så länge, finns bara inte just nu.
Helt plötsligt ska alla, och då menar jag verkligen alla, kludda på bollen både en och två gånger extra. Och man gör det stillastående.
Det räcker till att hålla bollen utanför och framför motståndarnas försvarsbox. Man man förmår inte att spela igenom.
Det blir därför väldigt få öppna målchanser. Och inga mål.
ÖFK vinner bollinnehavet. Men ÖFK vinner inga matcher.

Egentligen är det anmärkningsvärt att det händer så lite i motståndarnas straffområde med dom här spelarna. Som jag skrev efter matchen mot Djurgården kunde man då inte klaga på Potters offensiva intentioner när han formerade sitt lag. Samma gäller den här söndagskvällen.
Men spelarna levererar inte, det är den bistra sanningen.
Därför ligger man också sist i tabellen. Hemska tanke! Och det är inte i någon form av hybris som jag formulerar mig så. Som jag skrev här ovan; jag såg verkligen inte det komma!

Några noteringar;
# Hosam Aiesh tvingades ge upp redan efter tio minuter och två dribblingar, skadad igen. Redan där föll ÖFK-bygget samman.

# Curtis Edwards var tillbaka efter sin skada. Han var en av få som höll måttet den här gången.

# När motorn hackar måste spelare som Saman Ghoddos och Ken Sema kliva fram. Det gjorde dom inte, Ghoddos var bara en blek skugga av sitt kunnande och Ken Sema dribblar stillastående varje gång just nu. Det går inte i Allsvenskan, internationellt blir han bli hajmat! Farten måste komma tidigare i dribblingen.

# Byt målvakt! Aly Keitas insats var för svag; första såg inte otagbar ur, placeringen vid tvåan var inte den bästa och returen före Dalkurds trea höll inte allsvensk klass. In med Andreas Andersson.

# Jamie Hopcutt var precis lika svag som alla andra gånger han fått chansen från start senaste året. Funkar mycket bättre när han får komma in som avbytare (av någon konstig anledning).

# Dino Islamovic är för mig ett enda stort ? Han förlorar till och med i luftduellerna. Fel av mig, han går inte ens in i luftduellerna.

# Sju nya hörnor, sju bortslagna målchanser. Gör något åt eländet! (Det måste väl finnas någon i klubben som kollar hur andra lag gör när man inte kan komma på det själv).

Som ni förstår tycker jag att det var en förfärlig söndagskväll i Gävle, sett med ÖFK-ögon. Nu kan det bara bli bättre till kommande söndag när IFK Göteborg besöker Jämtkraft arena.
Ja, det måste bli bättre. Så enkelt är det, på alla fötter!
 
Det finns 17 kommentarer att läsa.

 
ÖFK startade i uppförsbacke
2 April 2018 klockan 00:43 av Agne Svärd
 

De började med en uppförsbacke, det kan vi alla vara överens om.
Resultatmässigt: Noll poäng efter förlust mot Djurgården.
Målmässigt: Noll mål och nästan snudd på inga målchanser alls (lätt överdrivet).
Spelmässigt: Inte heller mycket att yvas över. Mycket boll, javisst. Men man gjorde inte så mycket med den. I varje fall gick det på tok för sakta under delar av matchen.

ÖFK mot Djurgården var den allsvenska premiäromgångens lilla läckerbit, två av årets förhandsfavoriter i ett prestigeladdat möte. Och visst blev det en match som levde hela vägen fram till slutsignalen. Den hade mycket men den hade inte allt.
Framförallt saknade hemmalaget den nyckel som skulle låsa upp Djurgårdens mycket solida försvarsspel.

Med Curtis Edwards skadad och Tesfaldet Tekie indisponibel av en annan anledning tvingades Graham Potter fundera ett par extra varv när han skulle komponera sin startelva. Det gällde för ÖFK-managern framförallt att hitta en fungerade lösning på mittfältet.
I min smak snurrade Potter till det i onödan:
# Ronald Mukiibi och Dennis Widgren fick skifta kant i försvarslinjen.
# Han plockade ned Saman Ghoddos på mitten.
# Och han lät Dino Islamovic bilda anfallspar med Alhaji Gero.

Man kan verkligen inte klaga på det anfallsglada anslaget i den här premiärelvan.
Men bra blev det inte!
Inte blev det speciellt offensivt heller. Målchanserna, med den här uppställningen, var synnerligen lätträknade, det blev mest skott från distans som smet en bit utanför Andreas Isakssons målbur. Eller hörnor – i massor.
# Ändringen i backlinjen begriper jag inte; Dennis Widgren blir ju helt handikappad på en högersida, han spelar ju fotboll med enbart vänsterfoten och blir närmast handlingsförlamad när han tvingas använda högern.
# Längst fram fanns inget som helst samarbete mellan Gero och Islamovic. Tanken var, om jag förstod det rätt, att Gero skulle ge Djurgårdens mittbackar full huggning medan Islamovic hade ett lägre utgångsläge. Av det blev inte mycket; Gero var överallt och ingenstans medan Islamovic inte hittade sin roll.

Bättre blev det när Potter gjorde tre byten i jakten på en kvittering. In med Jamie Hopcutt, Ludvig Fritzson och Frank Arhin, ut med Gero, Mukiibi och Islamovic. Och Dennis Widgren fick flytta tillbaka till sin trygga vänsterkant…
ÖFK blev lite mindre organiserat men det blev bättre rörelse, mera fart och ännu hårdare tryck mot Djurgårdens försvarslinje.
Men gästerna försvarade sig bra trots att man bokstavligt talas gick på knäna den sista kvarten.. ÖFK förmådde aldrig skapa den där chansen som hade kunnat ge ett kvitteringsmål. Det var alltid ett försvarsben i vägen vare sig det var Sema, Arhin, Hopcutt eller Ghoddos som lossade bössan.

Några noteringar;

# Sotirios Papagiannopoulos hade oturen att ställa hela försvarsblocket när han med huvudet råkade styra fram bollen till Markus Danielsson vid Djurgårdens segermål i den 13:e minuten. Sådana bollar är svåra att försvara sig emot. ”Sotte” var annars precis lika bra som vanligt, några avväpnande brytningar i svåra en-mot-en-situationer tillhörde matchens höjdare.

# Bäst i ÖFK var dock Brwa Nouri trots att Djurgårdens tillresta supportrar gjorde sitt bästa för att störa ÖFK-kaptenen. Men Nouri höll huvudet kallt och regerade på mitten.

# Saman Ghoddos bjöd, som vanligt, på massor av fotbollsgodis men den här gången lyckades hans aldrig komma i riktigt bra skottlägen.

# Hosam Aiesh och Ken Sema hade kraftigt övertag på sina respektive backar. Men Aiesh tappade stinget efter en lovande inledning och krånglade sedan till det mesta medan Sema blandade högt och lågt. Några nummer var dock helt briljanta.

# Men varför händer så lite på deras inspel? Vi har sett det tidigare i vår och vi fick se det igen.

# Jamie Hopcutt gjorde ett piggt intryck den dryga halvtimme han fick spela.

# Saknaden efter Curtis Edwards passningsfot och förmågan att transportera bollen i planens längdriktning var enorm. Men förhoppningsvis är han tillbaka i spel redan till helgen.

Till sist; Eftersnacket kom mest att handla om hur Djurgårdens supportrar hade uppträtt både före och under matchen; ölen som hälldes över Ken Sema när han strax före pausvilan råkade ramla strax framför djurgårdsklacken, texterna om Brwa Nouri, alla könsord som haglar över allt och alla. Ja, ni känner igen det. Ni hörde det för tio år sedan, ni hörde det i dag och ni kommer att höra det om tio år. Djurgårdens sportchef Bosse Andersson fick ta diskussionen den här gången. Men det här är en ”never ending story”. Det finns ingen som helst vilja hos storstadsklubbarna att kasta ut dräggen från våra arenor, det är min bestämda uppfattning.

 
Det finns 19 kommentarer att läsa.

 
Mitt tips: ÖFK vinner Allsvenskan!
23 Mars 2018 klockan 22:52 av Agne Svärd
 

Malmö FF och AIK är favoriter att vinna årets allsvenska, ÖFK är hetaste utmanaren.
Så kan man sammanfatta de tips som tränarna för de 16 lagen i vår högsta liga samt landets fotbollsjournalister levererade vid den allsvenska upptaktsträffen på Arlanda i onsdags.
Själv vidhåller jag den uppfattning som jag redovisade före cupsemifinalerna: ÖFK är Sveriges bästa lag och i dagsläget min absoluta guldfavorit!

ÖFK förlorade, som bekant, sin semifinal mot Malmö FF med 0–1. Eftersnacket har mest handlat om att det var skåningarnas vinnarmentalitet och vinnarkultur som avgjorde.
Skitprat, säger jag.
Den här matchen avgjordes av tillfälligheter, ingenting annat.

Jag har sett matchen flera gånger (en på plats, tre på datorn) och ska peka på fyra helt avgörande situationer där ÖFK inte hade marginalerna (tillfälligheterna, centimetrarna, välj det som önskas) på sin sida;
# Saman Ghoddos välmaskerade avslut på Hosam Aiesh inspel strax utanför i öppningen av andra halvlek.
# Brawa Nouris skott i insidan av stolpen (och sedan längs mållinjen…) i den 53:e minuten.
# Ken Semas frisparkskanon i undersidan av ribban av ribban några minuter före slutet.
# Och Jamie Hopcutts nick strax utanför stolpen på övertid.

I alla dom här fyra situationerna är MFF-målvakten Johan Dahlin helt bortspelad, Dahlin är inte i närheten av att nå Semas frisparkspärla och vid övriga tre avslut står han på hälarna mitt i målet, utan någon som helst chans att ingripa.
Malmö har bara ett avslut (förutom målet som kom efter riktig ÖFK-indianare) som kan konkurrera men där fanns ÖFK-målvakten Aly Keita på rätt plats och kunde rädda Mattias Svanbergs friläge i första halvlek.
Att då snacka om vinnarkultur när det handlar om tillfälligheter tycker jag inte är vaken speciellt juste eller speciellt begåvat.
Om exempelvis Nouris skott suttit en centimeter (kolla på måttstocken hur mycket det är…) mer till höger hade skåningarna fått stoppa upp den där kulturen där bak, svårare än så är det inte!

Så här tippar (och kommenterar) jag de 16 lagen i årets allsvenska:
1) Östersunds FK
"Har starkaste spelartruppen, kan bygga vidare på ett fantastiskt fjolår och får nu koncentrera sig på enbart seriespelet. Många är oroliga vad som ska hända i sommar (hur många försvinner?) men nu är nu och då är då. Att Graham Potter förlängde kontraktet med fyra år är ett viktigt signalvärde, på många sätt!.”

2) Malmö FF
"Har tappat flera viktiga kuggar från fjolårets mästarlag men har också handlat tufft från de översta hyllorna, i den här klubben råder ingen brist på kontanter. Men jag påstår att MFF har hamnat på minus i spelartruppen, detta i kombination att man bantat något på antalet etablerade spelare och fyllt upp med fler lärlingar. Min gissning är att man tvingas handla på nytt i sommarfönstret för att kunna kombinera Champions league-kvalet med hösten i Allsvenskan.”

3) AIK
"Även här har det handlats med den stora börsen. Men det har skett ganska sent och det tar säkert en tid för Rikard Norling att få ihop det här manskapet, insatsen i Svenska cupens gruppspel var högst blandad och i semifinalen mot Djurgården direkt svag! Att sedan Nisse Johansson (hjärtsjukdom) och Jesper Nyholm (benbrott) sent försvunnit ur backlinjen ger Norling bekymmer som han knappast hade räknat med.”

4) Djurgårdens IF
"Har tappat några riktigt tunga profiler, poängspelarna Kim Källström, Gustav Engvall och Magnus Eriksson. Men de ska ersättas med ett starkare lagbygge, laget före jaget Och starten på året är utan tvekan lovande, det syns att Özcan Melkemichel haft ett år på sig att bygga en fungerande stomme. Och Andreas Isaksson håller fortfarande högsta klass i målet, det ger många poäng på en säsong."

5) IF Elfsborg
"Här finns det offensiva materialet. Men hur står det till i defensiven? Ja, den frågan måste nye tränaren Jimmy Thelin (från Jönköping) ha ställt sig mer än en gång innan han tackade ja till jobbet. Men är det något som Thelin kan så är det att se till att försvarsspelet funkar. Därför tror jag att Boråslaget får en bättre säsong än på länge och blir främste utmanare till topp 4-gänget.”

6) BK Häcken
”Ska bli svenska mästare inom fem år, så sattes klubbens målsättning inför förra säsongen. Det finns i alla fall inget som talar att man lyckas det andra året heller, dessutom tar det säkert tid för nye tränaren Andreas Alm att få ihop laget. Stabilt mittenlag med ett litet plus är mitt tips..”

7) Hammarby IF
”Det var nu resultatet skulle komma. Men precis som vanligt blev det lite stökigt på söder, tränaren Jacob Michelsen fick sparken och man tvingas börja om från början. Men ingen kan klaga på anslaget i satsningen och man har förstärkt in i det sista. Och kan Stefan Billborn som huvudansvarig tränare ena alla skarpa viljor är Hammarby ett av de bättre lagen i seriens mellanskikt. Men det kan lika gärna gå åt helvete, det vet alla som följt Hammarby genom åren.”

8) IFK Norrköping
”Lite tunnare för varje år, det är känslan när jag kollar in Norrköpings spelarmaterial. Klubben tappade många starka profiler under förra året och det känns som man inte lyckats fylla dom luckorna trots ett par namnkunniga förstärkningar. Jordan Larsson i par med Kalle Holmberg är dock ett spännande anfallspar men bakåt ser det lite svajigt ut.”

9) Örebro SK
”Varken fågel eller fisk, jag tycker att Örebro är Allsvenskans mellanmjölk. När det stämmer för laget spelar man underbar fotboll men det sker, tyvärr, alldeles för sällan för att man ska kunna utmana de bästa lagen mer än i enskilda matcher. Och det räcker inte,”

10) IFK Göteborg
”Dessvärre, alla änglasupportrar, bättre än så här är inte materialet, det är min bestämda uppfattning. Framförallt ser det riktigt risigt ut bland forwards. Jag tror det blir väldigt stimmigt på västkusten den här sommaren, ingen kommer att vara nöjd med det som visas upp på Gamla Ullevi. IFK Göteborg är en klubb på dekis!”

11) Kalmar FF
”Svårläst, resultatet hänger i första hand på hur mycket Rasmus Elm kan vara med. Utan Rasmus blir det så mycket sämre, det är alla överens om. Men på hemmaplan lär det ramla in tillräckligt med poäng för att smålänningarna inte ska behöva hamna i bottenträsket.”

12) Gif Sundsvall
”Tippad sist av fotbollsjournalisterna på upptaktsträffen men fullt så illa är det väl inte? Visserligen har i stort sett hela backlinjen försvunnit sedan förra säsongen men det (lilla) jag sett så här långt har inte varit så pjåkigt. Jag tror att Giffarna klarar sig tillräckligt bra för att klara sig undan nedflyttning även det här året. Den stora frågan är en helt annan: Hur länge räcker pengarna?”

13) Dalkurd FF
”Uppbrott från Borlänge, flytt till Uppsala men hemmaarena i Gävle. Är det verkligen en framgångsrik kombination för allsvensk fotboll.? Tillåt mig tvivla även om Dalkurd är så långt man kan komma från en vanlig fotbollsförening. Här finns massor av fotbollskunnande men jag tror det blir en tuff säsong för den här spännande nykomlingen som på fredagseftermiddagen vässade sin offensiv ytterligare ett snäpp när man gjorde klart med Mohamed Buya Turay från AFC Eskilstuna.”

14) IK Sirius FK
”Fjolårets charmiga nykomling som länge tillhörde täten i Allsvenskan föll som en sten under hösten och, tyvärr, finns det inte mycket som talar för att fallet är över. Jag tror på en tuff sommar på Studenternas!”

15) IF Brommapojkarna
”BP har försökt flera gånger men inte lyckats etablera sig i högsta serien. Det är målsättningen den här gången. Tillåt mig tvivla. BP är, och kommer att förbi, en alldeles utmärkt leverantör av talanger. Men inte ett lag för Allsvenskan den här gången heller.”

16) Trelleborgs FF
”Nja, det här ska väl inte kunna gå, inte ens med hjälp av Tjonga, förlåt, Vångavallen? Trelleborg har i mina ögon inte material för Allsvenskan.”

Fotnot: Så här spelas premiäromgången:
1 april: 15.00 Hammarby–Sirius, Häcken–Kalmar FF. 17.30 ÖFK–Djurgården, Trelleborg–IFK Göteborg.
2 april: 15.00 Norrköping–Brommapojkarna, AIK–Dalkurd. 17.30 Sundsvall–Örebro, Elfsborg–Malmö FF

 
Det finns 18 kommentarer att läsa.

 
Europa får vänta till nästa år
18 Mars 2018 klockan 07:21 av Agne Svärd
 

Europa får vänta till nästa år

Jag hade förutspått en riktig tungviktsmatch.
Och vad fick vi? Just det, en riktig tungviktsmatch!
Cupsemifinalen mellan ÖFK och Malmö FF innehöll det mesta som en fotbollsmatch kan innehålla, möjligtvis saknade jag de flygande attackerna.
Men vaddå?
Bättre än så här blir inte en match mellan två svenska lag i mitten av mars när det är sex minusgrader förstärkt med vind från nordväst; här fanns intensitet, de heta duellerna, målchanserna, ramträffarna, passningarna, dribblingarna, skotten…
Matchen levde verkligen i 90 plus tre minuter, från första till sista spark.

Regerande svenska mästarna Malmö FF gick segrande ur den här holmgången, 1–0 sedan islänningen Arnór Traustason (ny i MFF efter en misslyckad sejour i Rapid Wien) delat ut högerkroken i matchens 80:e minut och därmed skickat ÖFK:s sista hopp om ytterligare ett Europaäventyr i soptunnan.
Målet kom sedan hemmabacken Dennis Widgren slagit en galen passning på mittbanan som öppnade vägen för en snabb MFF-attack (Alexander Jeremejeff) och där en frispelad Traustason mycket behärskat placerade bollen utom räckhåll för Aly Keita.

Rättvist?
Tycker jag inte även om det var väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att se vart den här matchen skulle ta vägen. Stundtals satt hemmalaget i förarsätet, stundtals var det gästerna.
Men det var ÖFK som hade dom bästa möjligheterna, det hävdar jag bestämt. Saman Ghoddos var ett ständigt hot mot MFF-målvakten Johan Dahlin, två tunga skott före paus och ett läckert avslut strax utanför Dahlins vänstra stolpe i öppningen av den andra halvleken kunde ha gett ÖFK momentum i matchen.
För att inte nämna lagkaptenen Brwa Nouris tunga skott (53:e minuten) i insidan av Dahlins högra stolpe där bollen sedan rullade längs mållinjen och ut….

Även i slutforceringen, när ÖFK med alla maskiner påslagna jagade kvittering och därmed också en förlängning, var man nära. Ken Sema prickade undersidan av ribban med en frispark i matchens sista minut och på övertid nickade Jamie Hopcutt strax utanför Johan Dahlins vänstra stolpe.
Närmare än så kan man inte komma!

Några noteringar och funderingar;

# Sotirios Papagiannopoulos var hemmalagets gigant. Kraftigt överbetyg även till Curtis Edwards (magnifik i första halvlek) och Saman Ghoddos var planens bäste forward.

# Plus i kanten till Brwa Nouri och Ken Sema. Tesfaldet Tekies inhopp efter paus gav ÖFK nya möjligheter i anfallsspelet.

# Aly Keita hade inte mycket att göra men visade en imponerande kyla i spelet med fötterna när MFF pressade högt för att vinna bollen.

# Tom Pettersson kom aldrig till spel, sjuk. Han var saknad!

# Dino Islamovic fick starta även den här gången. Han var lika iskall som i mötet med Gais förra helgen och byttes ut efter 45 minuter.

# Graham Potter har fortfarande inte hittat lösningen på mittfältet. I mina ögon är ÖFK-chefen för defensiv i sina tankegångar, åtminstone av de lösningar han presenterat i flera av de senaste cupmatcherna. Varken Sam Mensiro eller Douglas Bergqvist bidrar i det offensiva spelet, nytt bevis fick vi på lördagskvällen.

Nu har ÖFK ett par veckor på sig att slicka såren och ladda om batterierna innan Allsvenskan startar i påskhelgen (rivstart, Djurgården hemma). Det tror jag att man behöver efter ett par mycket intensiva vintermånader som slutat med tunga motgångar (Arsenal i Europaspelet och nu utslagna ur Svenska cupen). Det är som att bli knockad två gånger på raken…
Men nu vet alla, spelare, ledare, förening, falkar och alla andra, vad som gäller den här sommaren; fullt fokus på Allsvenskan och bara Allsvenskan.
Europa får väntar ett år!

Till sist; 3.416 kom till Jämtkraft arena. Det var lördagskvällens stora besvikelse.

Fotnot: I och med Malmös seger tar nu BK Häcken, som fyra i Allsvenskan, den fjärde och sista Europaplatsen. MFF är ju sedan tidigare redan kvalificerade till kvalspelet i Champions league, AIK och Djurgåden till Europa league.

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
ÖFK är bäst så här långt
16 Mars 2018 klockan 21:30 av Agne Svärd
 

ÖFK mot Malmö FF på Jämtkraft arena i morgon kväll, AIK mot Djurgården på Friends ett dygn senare.
Det känns stekhett, trots att temperaturen när jag skriver dom här raderna kryper ned mot minus 20…
Ska vi säga att säsongen sparkar igång på riktigt den här helgen? Bättre än så här blir det ju inte!

De fyra semifinallagen i Svenska cupen är de som varit starkast så här långt under försäsongen, det tror jag att de flesta som följer svensk elitfotboll kan skriva under på. Det är också de fyra hetaste kandidaterna att vinna Allsvenskan 2018, just nu ser jag ingen som ska kunna utmana den här kvartetten när det handlar om guldet.
Helgens matcher kommer att ge oss en liten fingervisning om vad som väntar senare i sommar, det är jag övertygad om.
Min rakning av de fyra så här i mitten av mars:
1) ÖFK
2) Malmö FF
3) AIK
4) Djurgården

Tycker ni att jag kollade med hemmaögon nu, speciellt ni i Stockholm och Skåne?
Det tycker inte jag. ÖFK har gjort en stark öppning även på det här året; fyra segrar i Svenska cupen utan att släppa in något mål (har knappt bjudit motståndarna på en enda målchans!) och dessutom segern mot Arsenal på Emirates i Europa league.
Det är resultat och prestationer som ingen av de tre övriga semifinalisterna mäktat med, oaktat att exempelvis Malmö FF sägs ha gjort en starkare försäsong än på mycket länge.

Jag har sett (på datorn) MFF:s fyra cupmatcher, gruppspelet mot Dalkurd, Gefle och Brommapojkarna samt kvartsfinalen mot IFK Göteborg. Fyra segrar och 8–1 i målskillnad.
Bra, absolut. Men inte imponerande!
Som jag ser det har MFF en bit kvar innan man får ihop det här laget. Man kommer säkert att lyckas men det tar tid att ersätta spelare som Anders Christiansen (Allsvenskans bäste förra året), Anton Tinnerholm, Erdal Rakip, Jo Inge Berget, Felipe Carvalho och Magnus Wolff Eikrem trots att man handlat från hyllor som sitter betydligt högre än dom som exempelvis ÖFK brukar fynda på…
Namn som Fouad Bachirou, Sören Rieks, Arnór Ingvi Traustason, Eric Larsson och Egzon Binaku är naturligtvis starka ersättare alla dar i veckan. Men de ska hitta sina roller, också.

Några noteringar inför lördagskvällen;

# Matcherna mellan ÖFK och Malmö FF har så här långt alltid varit välspelade, intensiva – och dramatiska. Inte minst det senaste mötet på Jämtkraft arena (2–2) på senhösten. Den matchen innehöll allt, en av fjolårets allra bästa i Allsvenskan. Vi hoppas på en upprepning!

# Malmö FF tvingas spela utan högerbacken Andreas Vindheim (korsbandsskadad mot IFK Göteborg, blir borta en längre tid) och mittfältsmotorn Oscar Lewicki (ljumsken). Vindheims ersättare är given, Eric Larsson (från Gif Sundsvall) kan göra det jobbet lika bra, kanske bättre. Svårare är det att lösa Lewickis frånvaro på mitten, han och Bachirou har varit ett starkt par så här långt.

# Apropå Bachirou. Han har fått lysande recensioner för sitt spel även i den ljusblå dressen. Jag tycker att han har sett ut som i ÖFK, varken mer eller mindre. Möjligtvis lite mindre...

# Inspel (främst från högerkanten) och fasta situationer har varit MFF:s främsta offensiva vapen så här långt, där har skåningarna varit väldigt skickliga. Varningen är härmed utfärdad!

# ÖFK:s Tom Pettersson har varit sjuk i veckan men sägs vara på bättringsvägen. Graham Potter tror att han kan ställa upp med bästa manskap.

# Det finns många taktiska finesser att fundera över. Själv är jag mest nyfiken på hur Graham Potter tänker försvara sig på vänsterkanten utan att Ken Sema behöver bränna för mycket krut i defensiven. Jag vill gärna se Sema hålla Eric Larsson fullt sysselsatt på den andra delen av planen…

# Det här talar för ÖFK: Formen, hemmaplan (både underlag och hemmafacit), kontinuiteten i lagbygget, cupspecialister samt firma Sema&Ghoddos (Sveriges vassaste anfallspar). Och kylan, förstås...

# Det här talar för MFF: Fasta situationer, huvudspelet, Markus Rosenberg.

Som ni ser; jag tror fortfarande på goda möjligheter till ett nytt Europaäventyr!

Till sist; AIK besegrade Örebro med 2–0 i sin kvartsfinal (större delen av matchen med en man mer på planen) medan Djurgården slog Häcken med 1–0 i en match där Häcken var väl så bra. I den semifinalen lägger jag min röst på AIK, Djurgården brukar ju inte vinna några derbymatcher…
 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Upplagt för en riktig tungviktare
11 Mars 2018 klockan 23:11 av Agne Svärd
 

Det var naturligtvis inte frågan om.
Utan när.
Men att det skulle ta 85 minuter och 22 sekunder för ÖFK att få hål på Gais och skjuta sig vidare till en plats i semifinalen i Svenska cupen mot Malmö FF var nog överraskande för många, även för mig.
Inte minst med tanke på hur det såg ut på Jämtkraft arena.
Det var väldigt mycket ÖFK och väldigt lite Gais.

Alhaji Gero har inte fått speciellt många chanser att visa sitt register i öppningen av den här säsongen. Och när han har fått det har det, i ärlighetens namn, inte sett speciellt bra ut. Styrkan har funnits, den känner vi sedan länge, men bollen har inte varit Geros bästa vän så här långt i vinter.
Även den här gången fick han starta på avbytarbänken. Där fick han sitta i 66 minuter., sedan ersatte han Dino Islamovic.
20 minuter senare, i matchens 86:e minut blev Gero ÖFK:s frälsare när han tryckte in matchens enda mål.
Ett ytterst viktigt mål för ÖFK, naturligtvis.
Men väl så viktigt för Gero personligen. Målskyttet hat inte varit hans bästa gren under ÖFK-tiden, alla har vi sett hur svårt han haft det i det så viktiga straffområdesjobbet. Den här fullträffen kan få kammen att växa!

ÖFK hade ett klart grepp om den här matchen men Gais försvarade sig väl, inte minst centralt. Och gästerna bjöd verkligen till för att det här skulle bli en bra fotbollsmatch. Laget innehöll många bollskickliga lirare, man bemödade sig verkligen om att försöka spela sig igenom ÖFK när man erövrat bollen. Men så mycket längre än till mittlinjen kom man inte, offensivt saknades det en hel del. Det var verkligen inte vid många tillfällen som ÖFK-försvaret sattes under press.

Hemmalaget hade dock svårt att vaska fram de riktigt heta målchanserna, speciellt i den första halvleken där det egentligen vara bara mittbacken Sotirios Papagiannopoulos som var riktigt nära.
I övrigt var det väldigt tafatta försök, trots att både Hosam Aiesh och Ken Sema hade ett kraftigt övertag på sina bevakare på respektive kant.
Men inspelen var inte tillräckligt precisa den här gången.

Betydligt hetare blev det i Gais straffområde i den andra halvan. Sam Mensiro hade chansen, Curtis Edwards sköt tungt och bra ett par gånger, Tesfaldet Tekie fick felträff när målet låg vidöppet, inhopparen Jamie Hopcutt hade ett friläge, Saman Ghoddos dribblade till sig en dubbelchans samtidigt som Aiesh och Sema fotsatte att runda sina bevakare och mata in bollar framför mål.
Men lägena sumpades och Damir Mehic gjorde ett bra jobb i Gaisburen.

Gaisnollan höll i drygt 85 minuter. Sedan sköt Brwa Nouri från 20 meter, Mehic släppte till en retur och då klev Gero fram med högern och skickade bollen upp i nättaket och ÖFK till semifinal.
Det var skönt och det var mycket välförtjänt!

Några noteringar;

# Försvarsarbetet var i det närmaste klockrent. När motståndarna inte lyckas spela sig till en enda het möjlighet under 90 minuter måste det givetvis få högsta betyg. ”Sotte” var kung där bak. Aly Keita behövde knappast duscha efter matchen… Fem cupmatcher utan insläppt mål, det är starka papper!

# Planens främste var utan tvekan Curtis Edwards. Utgångsläget var som högerback den här gången men som vanligt jobbade han från kortlinje till kortlinje, hade en överlägsen passningsfot och hann dessutom med några vassa avslut.

# Brwa Nouri styrde på mitten men led av att såväl Tekie som Mensiro var bleka, åtminstone om man tittar på den offensiva biten. Jag förstår inte varför Mensiro hade den här rollen, han var ju helt vilse när han kom in på Gais planhalva där han knappt deltog i spelet. För mig är Mensiro bara bra när han får härja framför det egna straffområdet, högre upp i banan finns det många i ÖFK:s trupp som kan göra jobbet bättre!

# Hosam Aiesh och Ken Sema såg ut som kungar på varsin kant men jag hävdar nog att det såg bättre ut än det var. Så många inspel, så få som gav avslut. Här finns det att slipa på, både när det gäller var bollarna ska läggas och hur löpvägarna ska se ut för centrala forwards.

# Dino Islamovic fick starta den här gången. Men han var iskall!

# Saman Ghoddos är alltid sevärd, trots att skottfoten den här kvällen var aningen felriktad.

Nu är det upplagt för en riktig tungviktsmatch kommande helg; regerande cupmästarna (ÖFK) mot regerande svenska mästarna (Malmö FF, slog IFK Göteborg med 1–0 i sin kvartsfinal).
Jag tror har fotbolls-Sverige ser fram mot det här mötet, ”snacklaget” ÖFK mot elefanten MFF från Skåne..
Det är också försäsongens i särklass två bästa lag.
Det ni!

Till sist; Jag vill också ta chansen att uttrycka min beundran för ÖFK:s spelare (och även de som gästar Jämtkrat arena) som i match efter match bjuder på den här grannlåten – under rådande omständigheter. Fotboll är ett komplicerat spel, att utföra det i kraftig kyla och med fötterna stundtals placerade i halvmeter djup snö vid sidan av planen, gör det än mer komplext. Jag lyfter på kepsen!

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Klart för kvartsfinal på hemmaplan
3 Mars 2018 klockan 22:55 av Agne Svärd
 

Sådärja! ÖFK:s tunga lagmaskin fortsätter att rulla över sina motståndare.
3–0 mot Kalmar FF säkrade både gruppseger och hemmaplansfördel i Svenska cupens kvartsfinalspel nästkommande helg.
Och dessutom; även om gaspedalen inte pressades i botten under matchens alla 90 minuter sände man här ytterligare en given signal till övriga Fotbolls-Sverige: På Jämtkraft arena måste man överprestera för att få någonting med sig. Även den här sommaren!
Kalmar FF var inte i närheten, långt därifrån.

Efter 3–0 mot Trelleborg och 2–0 i måndags nere i Åtvidaberg hade ÖFK peggat upp bollen inför gruppfinalen mot Kalmar FF. Oavgjort räckte för gruppseger, vinst skulle dessutom (förmodligen) ge hemmaplan i kvartsfinalen. Och efter 3–0 (nio poäng, 8–0 i målskillnad, överlägsen etta i gruppen) och gynnsamma resultat i lördagens övriga gruppspelsmatcher är det helt klart: ÖFK får spela på Jämtkraft arena kommande helg, oavsett vad som händer på söndagseftermiddagen.

Graham Potter valde att ställa en mycket anfallsglad startelva på benen den här gången; med Curtis Edwards och Dennis Widgren som ytterbackar på varsin kant var det upplagt för en tung hemmaoffensiv. Så blev det också. Det tog dock en halv halvlek innan man hittade den rätta rytmen, innan dess var ÖFK-spelet inte tillräckligt precist.
Men när det lossnade small det med besked, två gånger på några minuter:
# 26:e minuten: Brwa Nouri sätter 1–0 på straff sedan Jamie Hopcutt blivit nedsparkad.
# 29:e minuten: Saman Ghoddos hittar en fri yta mitt i Kalmars straffområde och trycker in 2–0.
Båda målen var i regi Ken Sema. Hopcutt hittades med en crossboll över Kalmars backlinje, Ghoddos serverades med en klassisk snett-inåt-bakåt-boll.

I det här skedet av matchen var Kalmar helt ute ur bilden. Lagkaptenen Brwa Nouri styrde och ställde från mittplanen, skickligt understödd av Curtis Edwards och Tesfaldet Tekies passningssäkra fötter. Och där framme kilade Sema och Ghoddos ut och in som de ville i Kalmars backlinje.
Det liknade ett ÖFK i högsäsong när man körde över sina motståndare, inte en tidig lördag i mars när det är tio grader kallt.

Nåväl, Kalmar lyckades efter paus täta till de värsta hålen på mitten samtidigt som ÖFK inte orkade behålla varken den rätta skärpan eller det höga bolltempot. Det jämnade ut spelet något, dock utan att Kalmar hade någon som helst möjlighet att skaka hemmalaget.
Det var fortfarande ÖFK som hade chanserna.
Det skulle också ge ett tredje mål, Dino Islamovic hade varit på banan i åtta minuter när han fastställde slutresultatet 3–0 framspelad av Dennis Widgren.

Här är några noteringar från lördagseftermiddagen;

# ÖFK:s försvarsspel var i det närmaste kassaskåpssäkert. Tillsammans är Sotirios Papagiannopoulos och Tom Pettersson ytterst svårforcerade både på marken och i luften.

# Jag tror att trion Nouri, Edwards och Tekie kommer att få många minuter tillsammans på mittfältet. Den här gången bjöd de på massor av finesser som fullständigt kollrade bort deras bevakare. Särskilt elegant blir det när Saman Ghoddos faller ned från anfallslinjen och förstärker på mittplanen. Små marginaler många gånger men ack så njutbart. Och effektivt!

# Ken Sema dominerade stort före paus, mindre i den andra ronden.

# Dino Islamovic ersatte Hosam Aiesh när drygt 20 minuter återstod. Det bytet kunde ha gjorts betydligt tidigare, Aiesh hade inte sin bästa dag.

# Dennis Widgren var drypsäker ute till vänster i första halvlek men tappade sitt passningsspel efter paus. Därför var det så skönt att det var just han som öppnade vägen för Islamovics 3–0-mål! Den assisten behövde Dennis självförtroende.

# Andreas Andersson har vaktat buren två matcher i följd. Han har väl sällan eller aldrig haft lugnare dagar på jobbet. Inte heller så kalla, brrrrr!

Till sist; Kvartsfinalerna, som spelas lördag och söndag nästa helg, lottas på söndagskvällen. Ni kan följa lottningen i Fotbollskanalen (www.fotbollskanalen.se) med start klockan 19.30.
 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Europa m.m.
27 Februari 2018 klockan 18:33 av Hasse Thor
 

Efter ett längre uppehåll under den här devisen kommer några synpunkter på ditt och datt. Efter att på plats bland alla media-honoratiores fått bevittna ÖFK:s på många sätt osannolika sextondelsfinal mot Arsenal FC i Euro League och det minst lika osannolika slutresultatet i bortamötet på Emirates Stadium framför skärmen finns en del reflexioner.

Efter första halvtimmen på Jämtkraft Arena och den överkörning som ÖFK fick utstå med ett bländande passningstempo från motståndet skrev jag i en inledande fras efteråt “hit men inte längre”. Men vad händer i London, 0-2 och sett till möjligheter hade ÖFK mycket väl kunnat peta in ytterligare en boll och därmed fått all psykologi på sin sida. Man skall tydligen ALDRIG räkna bort Graham Potters manskap i nåt sammanhang.

Att ÖFK:s framgångar gripit tag i folk långt utanför “republiken” är också lite speciellt, har en del släkt i den södra landsdelen som inte missat en match och min 94-åriga mor på hemmaplan har hängt med på hela europaresan. Hennes speciella favorit “Ghoddi", som hon ständigt kallar honom, får en hel del cred. Hon diskuterar också matcher med sin 87-åriga kusin i Helsingborg via telefonen.

Ett nytt cupäventyr, det svenska, har ju också inletts på bästa sätt i varje fall rent poängmässigt. En lång väg återstår om utfallet skall bli lika lyckat som senaste säsongen men större under har väl skett. Frank Arhin, ghananen som kom i fjol, var hypernervös när han fick hoppa in i London men visade mot Åtvidaberg att det finns potential. Lite av en Seon-Min Moon typ om nu nån minns honom.

Flera tongivande har ju valt att fortsätta i dom rödsvarta färgerna, i varje fall fram till nästa “fönster” dock inte Fouad Bachirou och om det finns ju en del åsikter. Den kanske störste läktarfavoriten med en egen sång och allt. Att den lille fransmannen inte fann sig helt tillrätta utanför planen är väl känt men ÖFK-hjärtat slog säkert lika hårt hos honom som i nån annan.

Hans spelförståelse, hans teknik och hans offervilja går att ersätta, däremot hade han två lungor som jag tror av och till kommer att saknas. Fouad Bachirou fanns överallt, var han än behövdes i nittio minuter. Gång på gång tänkte man, hur orkar karln? Första gången jag såg honom undrade jag också hur en sån kvalité kunde hamna så här långt ut i det perifera fotbollslandskapet. “Måste vara nåt exotiskt som hjortronplockning eller abborrfiske” minns jag att jag skrev.

Att han hamnade i Malmö FF känns naturligtvis surt för en gammal helsingborgare men personligen vill jag bara önska lycka till och tack för allt. Sen är det ju inte säkert allt per automatik blir bra hos “di blåe”, Alex Dyer blev väl inte den injektion som Elfsborg hoppades på till exempel. Fotboll på toppnivå är ju ingen social verksamhet egentligen och att dom stora pengapåsarna styr får vi leva med. Att Daniel Kindberg trots allt, i varje fall för stunden, lyckats utmana den ordningen skall vi vara tacksamma för.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Halvhjärtat men tillräckligt bra.
27 Februari 2018 klockan 00:18 av Agne Svärd
 

Det var tuffa förutsättningar när ÖFK cupspelade på anrika Kopparvallen i Åtviidaberg (Sveriges fotbollscentrum under första halvan av 1970-talet, på Ralf Edströms och Rolands Sandbergs tid ni som minns…) på måndagskvällen.
Fysiskt: Det var kallt, det snöade och underlaget hade mycket enkelt kunnat göras om till en skridskobana.
Mentalt: Nog var det många av spelarna som hade tankarna kvar på den underbara torsdagskvällen i London, fortfarande.
Därför var det tur att dagens Åtvidaberg inte håller samma klass som storhetstidens, långt därifrån. ÖFK:s 2–0 var egentligen inte mycket att skriva hem om men bäddar för en spännande fortsättning av Svenska cupen.

ÖFK var klasser bättre än sina motståndare, från första till sista minut. Men när inte arbetet görs med alla maskiner påslagna kan det se ut som det gjorde i kväll; man tvingas kämpa ända in i slutet innan motståndaren definitivt ligger på rygg.
Det kändes inte riktigt nödvändigt, ÖFK kunde ha skött det här lite snyggare. Insatsen såg ut ungefär som den i Härnösand i höstas i cupens inledande omgång: Halvhjärtat men tillräckligt bra för att vinna (även då med 2–0).

Men jag ska inte klaga. Två raka segrar ger ÖFK ett utmärkt utgångsläge inför lördagens gruppfinal mot Kalmar FF hemma på Jämtkraft arena. Oavgjort räcker för gruppseger och en plats i kvartsfinalen.
Hur många är det som redan nu låter tankarna rusa i väg till allt det trevliga vi fick vara med om förra våren…?

Några noteringar från måndagskvällen;

# Oavsett hur ÖFK:s uppställning såg ut på ritbordet blev verkligheten mer offensiv än någonsin. Här räckte det med tre man i backlinjen (ibland bara två då Ronald Mukiibi gärna följde med i anfallen…), tre på mittfältet och fyra forwards (Frank Arhin och Ken Sema på varsin kant, Saman Ghoddos och Dino Islamovic i mitten). Det kunde ÖFK unna sig den här gången när motståndet kom från division 1.
Men trots den enorma tyngden framåt det tog mer än en halvlek innan man hotade hemmaförsvaret på riktigt. Under första 45 var det bara Arhin som visade sitt kunnande. Övriga tre var precis lika bleka som den vita matchdräkten.

# Men Ghoddos fick fart på påkarna och riktningen på skottfoten efter pausvilan. 1–0 dunkade han in från den där ytan strax utanför straffområdet som han verkligen ser ut att älska och framspelningen till Jamie Hopcutts 2–0-mål strax före slutet var lika läcker som de passningar han levererade på Emirates i torsdags.

# Frank Arhin fick inte komma med i målprotokollet, två ribbskott var närmast. Det var synd, Arhin gjorde här ett helt annat intryck än det, visserligen korta men ack så virriga inhoppet, mot Arsenal i torsdags. Men det är klart, Emirates och Europa league är ju något helt annat än Kopparvallen och Svenska cupen.
Liksom motståndet…

# Men bäst, i särklass, var Curtis Edwards. Hans briljanta passningsspel, den här gången från vänsterkanten (han är ju användbar överallt), stack verkligen ut i den här matchen.

# Ett innermittfält med Douglas Bergqvist och Ludvig Fritzson i en match med förväntat kraftigt bollövertag, hur tänkte Potter där? Det var dömt att misslyckas och gjorde det också. Bergqvist bidrar inte med mycket konstruktivt och Fritzson har ingen fart i benen. Så tungt det går. Var är formen? När ska det lossna? Fritzson har ju alla verktygen i sin låda.
Där skulle naturligtvis, i Brwa Nouris frånvaro, Tesfaldet Tekie ha spelat. Alla dar i veckan!

# Backlinjen med Mukiibi, Mensiro och Sonko Sundberg hade en lugn dag på jobbet. Detsamma gäller naturligtvis målvakten Andreas Andersson. Men Andreas får i alla fall en assistpoäng för passningen till Ghoddos före 2–0-målet. Men den tar jag tillbaka för det huvudlösa uppspelet i matchinledningen...

# ÖFK hade sisådär 18-42 stycken hörnor. Alla ofarliga. Här finns mycket att jobba med. Massor!

# Och vem ska skjuta straffar när inte kapten Nouri är på banan? Den här gången brände Ken Sema, oren träff som prickade stolpen. Tidigare har, i närtid, Ghoddos, Hopcutt, Islamovic och Tom Pettersson missat från elva meter. Det känns inte bra.
Som ni förstår; det finns ett och annat att jobba med framöver. Redan på lördag krävs det en betydligt högre insats från många när Kalmar kommer på besök. Som jag skrev efter Arsenalmatchen: Den här Europaresan vill många gärna vara med om ytterligare en gång...
 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Den här resan vill vi gärna vara med om igen
23 Februari 2018 klockan 01:29 av Agne Svärd
 

Som jag skrev; det blir inget mirakel på Emirates stadium.
Men det var jävigt nära!
Vilken match ÖFK gjorde, vilken match!

ÖFK:s äventyr i Europa är över för den här gången. Men avslutningen, seger med 2–1 mot Arsenal, blev precis den osannolika final på den osannolika resa som man bara kan fantisera om i ett välskrivet bokmanus.
Det räckte inte till avancemang.
Men det räckte definitivt till att erövra Europa!

ÖFK:s Europaspel är som alla med lite insikt känner till ett stycke idrottshistoria i många olika nivåer; på hemmaplan, sett ur ett nationellt perspektiv men även internationellt. När såg vi senast den här typen av klassresa; ett svenskt lag marscherar rakt igenom det nationella seriesystemet och till ett slutspel i Europa. På den vägen smiskar man upp storheter som Galatasaray, PAOK från Thessaloniki, Hertha Berlin och skakar Athletic Bilbao i en alldeles underbar fotbollsmatch.
Och som grande finale åker man till London och vinner med 2–1 mot Arsenal på fruktade Emirates stadium.
Ja, jag skriver det igen: Mot Arsenal. Mitt i smällkalla vintern.
Det har aldrig hänt tidigare. Fotbollsvärlden häpnar!

Underläge 0–3 vid avspark gjorde att ÖFK stod inför ett gigantiskt berg att bestiga. Men det bekom inte laget ett smack (och varför skulle det göra det, här fanns verkligen inget att förlora). Redan i upptakten hade såväl Jamie Hopcutt som Brwa Nouri möjligheter att skaka hemmalaget.
Sedan small det. två gånger på en minut.
22:a min: Hosam Aiesh frispelas till höger och med hjälp av mittbacken Calum Chambers ena fot placerar han bollen bakom Arsenalmålvakten David Ospina, 1–0.
23:min: Ken Sema snurrar upp Chambers och trycker bollen lågt till vänster om Ospina med en mäktig vänsterpärla, 2–0.

Nu var Arsenal skakat, på riktigt. Arséne Wenger såg mer bekymrad ut än han gjort någonsin tidigare i sitt 68-åriga liv och Emirates riste i hela sin konstruktion.
# Arsenal hade inget spel, inget tempo, ingen energi men framförallt inga idéer.
# ÖFK hade ett spel och dessutom två mål.
När spelarna gick till halvtidsvila var oron stor på de engelska tabloidernas hemsidor. Vad är det som händer på Emirates, egentligen? Vad är det vi ser?
Det garvade redaktörsgardet, de som sett allt i världsfotbollen, trodde inte sina ögon...

Men för att mirakel ska kunna hända krävs det att man inte gör några misstag.
Och det blev återigen ÖFK:s öde. precis som hemma på Jämtkraft förra torsdagen. Andra halvleken hann bara bli en dryg minut gammal när Ronald Mukiibi, helt ostört, sparkade hål i luften när han skulle rensa bort ett inlägg och mer behövde Arsenal inte för att spräcka ÖFK-nollan (Sead Kolasinac målskytt).
Nu krävdes att ÖFK skulle göra ytterligare två mål och uppgiften blev i det närmaste omöjlig.

Men ÖFK gjorde onekligen ett försök att besegra hopplösheten. Närmast var Ronald Mukiibi, som var tiondelen för sen för att kunna stöta in bollen i nät, samt inhopparen Dino Islamovic när han styrde ett läckert Ghoddos-inspel precis utanför stolpen.
Men närmare än så kom inte ÖFK den här gången. 2–1 gav en otroligt snygg avslutning som något som bara för ett år sedan var ett fullständigt otänkbart scenario.

Några noteringar från torsdagskvällen;

# Arsenal ställde ett betydligt starkare lag till spel än jag hade räknat med. Åtta från startelvan på Jämtkraft fick förnyat förtroende, bara Mesut Özil och ett par i backlinjen hade ersatts från förra veckan.

# Ken Sema och Hosam Aiesh hade på varsin kant ett kraftigt övertag på sina bevakare i första halvlek. Det gav också båda målen. Sema fortsatte att storspela i andra ronden medan Aiesh fick skadekänning tidigt efter paus och tvingades utgå.

# Ersättaren Tesfaldet Tekie gjorde åter ett starkt inhopp. Min gissning är att Tekie kommer att få mycket speltid i Svenska cupen närmaste veckorna. Ja, det måste han få!

# Naturligtvis ska alla ÖFK-pelare ha betyget 6 på en femgradig skala när man slår Arsenal på bortamark, allt annat vore synnerligen orättvist. Men jag sätter gärna en extra stjärna bakom Ken Sema (jag gissar att han här tog ytterligare ett steg mot Janne Anderssons VM-trupp), Tom Pettersson (vilken fighter och vilken revansch för förra veckans misstag) samt Saman Ghoddos. Den här gången var det framspelaren Ghoddos vi fick se, ÖFK-stjärnans passningar öppnade för båda målen, bland mycket annat.

# Målvakten Aly Keita såg lite darrig ut i inledningen men i andra halvlek var han precis så bra som vi såg honom förra säsongen.

# ÖFK:s spelare och ledare hyllades efteråt som de hjältar dom är av ungefär 5.000 tillresta länsbor. Det var mäktigt, precis som det stöd som supportrarna gav sitt lag under matchen.

Till sist; Jag lånar Graham Potters ord vid midnatt när allt var över: ”Jag är riktigt stolt över våra spelare och våra supportrar”.
Bättre kan det inte sägas.
På måndag är det match igen, Åtvidaberg i Svenska cupen på bortaplan. Det är bara att ladda om, den här Europaresan vill vi alla vara med om en gång till!
 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Mirakel händer men inte här
21 Februari 2018 klockan 22:53 av
 

Ärligt!
Varken du, jag eller Graham Potter har någon större tro på att blixten ska slå ned på Emirates stadium i norra London i morgon kväll. Hur gärna vi än vill.
Att ÖFK ska vända 0–3 mot Arsenal kräver ett mirakel.
Mirakel händer. Men inte här!

Det är bara att erkänna; den där förbannade första halvtimmen i första mötet satte sig tungt i sinnet. Inte för att Arsenal skaffade sig en 2–0-ledning, inte för att ÖFK hamnade under stor press och inte lyckades samla ihop sig till några egna attacker.
Sånt händer. Inte minst när det ena laget kommer från Premier league i högsäsong och det andra från en allsvenska i vintervila.

Men när David möter Goliat får David inte kasta in bollarna i egen bur!
Två månader av uppdämd förväntan (sedan lottningen i december) hos oss alla dränerades efter misstag som såg ut att vara gjorda av övermodiga pojklagsspelare.
Och då spelar det ingen roll att den återstående timmen genomfördes på bästa sätt, 60 minuter där ÖFK var precis lika bra som Arsenal.
Det var kört. Straffade av sig själva, typ!

Nu gäller det för ÖFK att komma ifrån det här Europaäventyret på bästa sätt. Göra en bra prestation och ett bra resultat att lägga till det som hände i höstas; segrarna mot Galatasaray, Fola Esch och PAOK Thessaloniki, bragderna i gruppspelet mot Hertha Berlin, Athletic Bilbao och Zorja Luhansk.
Helt enkelt knyta ihop säcken och låta den där första halvtimmen mot Arsenal bli en parentes på en resa som väckt sådan enorm uppmärksamhet och glatt så många.
En bra insats på Emirates skulle också vara väldigt betydelsefull, på många sätt, för den säsong som väntar.

Några noteringar inför torsdagens möte (avspark 21.05):

# Det sägs att Emirates ska bli fylld till sista plats (nästan 60.000 åskådare). Det är inget konstigt med det, Arsenal fyller sin arena vecka ut och vecka in. Men att 5.000 av dem är klädda i rött och svart och kommer från länet har ju naturligtvis aldrig hänt tidigare. Fantastiskt!

# Saman Ghoddos tjusar fotbollsälskare i alla läger. Även Arsenalmanagern Arsène Wenger tillhör numera beundrarskaran. ”En underar spelare”, sa Wenger vid onsdagens pressträff på klubbens träningsanläggning. Senare på kvällen, vid ÖFK:s möte med pressen, tackade Ghoddos för berömmet och lovade en ännu bättre insats den här gången...

# ”Alla spelare tillgängliga” var ÖFK:s besked när man lämnade Östersund. Men när man landade i London hade målvakten Aly Keita problem med synen och försvarschefen Sotirios Papagiannopoulos känning i en lårmuskel. Här har Graham Potter problem att lösa.

# Wenger har andra problem (avdelning lyx) att brottas med. Med 3–0 i” halvtid” kan han tänka ”två matcher i en”; starkast möjliga startelva på söndag i ligacupfinalen mot Manchester City och övriga är tillräckligt bra för att ÖFK inte ska kunna vända på resultatet. Min gissning är att bara Alex Iwobi, Calum Chambers. Danny Wellback och Ainsley Maitland-Nies finns med från startelvan på Jämtkraft arena. Möjligen också målvakten David Ospina men jag blir inte ett dugg förvånad om Mat Macay vaktar buren den här gången, Macay fick en match i Arsenals gruppspel i höstas

 
Det finns 26 kommentarer att läsa.

 
Förspelet är avklarat, nu smäller det
15 Februari 2018 klockan 11:56 av Agne Svärd
 

Arsenal har landat, förspelet är avklarat.
Nu vet vi alla förutsättningar, och då menar jag precis alla, inför torsdagskvällens supermatch. Vi har ju vänt och vridit på det här i drygt två månader, allt sedan lottningsproceduren i schweiziska Nyon den där måndagseftermiddagen den 11 december.
15 februari: Östersunds FK – Arsenal FC. Avspark 19.00.
Yes!

”Bienvenue dans l'arène Östersund et Jämtkraft arena, monsieur Arsène Wenger. (Välkommen till Östersund och Jämtkraft arena…)… Minus 23 och en konstgräsplan inramad av en halvmeter snö och 8.000 jämtar på läktaren – i skoteroverall"
Så skrev jag direkt efter lottingen.

Vi är där nu. Några 23 minusgrader bjuder vi inte på men fyra-fem grader kallt i kombination med lite vind nyper i skinnet på såväl spelare som annat löst folk som gästar Östersund den här historiska kvällen. Och snödjupet, det ska vi bara inte snacka om...
Men det är inte väder och vind som avgör den här matchen. För, precis som Arséne Wenger påpekade under onsdagskvällens presskonferens, så är det rätt bistert även i London vintertid… Inte heller hur mycket dom två klubbarna omsätter, har pengar på banken och värdet på spelarna har någon avgörande betydelse, trots att skillnaden är avgrundsstor.
Allt avgörs på planen. Och ÖFK startar med lika många spelare som Arsenal, elva mot elva när domaren blåser till spel!

Graham Potter kan välja och vraka bland i stort sett alla sina spelare i sin trupp, bara Johan Bertilsson tvingas avstå på grund av sin knäskada.
Kollegan Arséne Wenger meddelade tidigt i veckan att han skulle flyga hit med sin starkaste uppställning, Arsenal har ju hamnat i ett läge där Europaspelet nu blivit betydligt viktigare än bara för några veckor sedan på grund av läget i Premier league i jakten på en plats i Champions league.
Men riktigt så blir det nu inte. Wenger har, av olika anledningar, tvingats lämnat starka profiler som Peter Cech, Alexandre Lacazette, Aaron Ramsey, Jack Wilshere, Laurent Koscielny och Pierre-Emerick Aubemeyang kvar hemma i London.
Det tackar vi för…
Men Wenger ställer givetvis upp med en slagkraftig startelva, trots stjärnfallet. Kan den möjligen se ut så här (4-3-3)?
David Ospina – Hector Bellerin, Shkodran Mustafi, Calum Chambers, Nacho Monreal – Mohamed Elneny, Granit Xhaka, Ainsley Maitland-Nies – Henrikh Mkhitarjan, Mesut Özil, Danny Welback.

Den här elvan innehåller sju startspelare från lördagens Londonderby mot Tottenham (0–1), övriga fyra satt på bänken. Som sagt; kattskit är det inte!

Svårare är det att räkna ut hur Graham Potter tänker sig sitt manskap (det vet ju alla att det egentligen är en hopplös uppgift…). Men jag gör ett försök, allt baserat på hur han matchat sitt ÖFK så här långt efter uppstarten (4-5-1): Aly Keita – Ronald Mukiibi, Sotirios Papagiannopoulos, Tom Pettersson, Dennis Widgren – Hosam Aiesh, Douglas Bergqvist, Brwa Nouri, Curtis Edwards, Ken Sema – Saman Ghoddos.
Jag chansar på några namn;
# Är Widgren redo för spel efter sin skada?
# Vad hände egentligen när Aiesh tvingades till behandling i cupmatchen mot Trelleborg och sedan klev av i halvtid?
# Douglas Bergqvist har fått mycket speltid i vintermen håller han på den här nivån?
Nyckelspelare i en sådan här uppställning blir kantgubbarna Aiesh och Sema. Som ni förstår kan dom få ett oerhört stort arbetsområde och frågan är då om det finns kräm som räcker även i offensiven?
Nåväl. Det svaret får vi om ett dygn…

Jag har ända sedan llottningen trott på att ÖFK, på hemmaplan, har en bra chans att skaka även ett lag av Arsenals kaliber (det finns här ingen anledning att upprepa fjolårets alla bedrifter, dom kan vi nu).
Jag tror det fortfarande.
Här är mina främsta argument:
# ÖFK:s enorma hemmastyrka.
# Arsenals svaga bortafacit.
# Konstgräset (Arsenal har inte brytt sig om att testa underlaget på Jämtkraft arena, besynnerligt!).

Om det räcker? Ja, även det svaret har vi om ett dygn!

Fotnot: För tre av Arsenals tänkta startspelare blir det första matchen i Europa league. Mesut Özil och Granit Xhaka deltog inte i höstens gruppspel medan Henrikh Mkhitarjan då tillhörde Manchester United.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
3-0, tre poäng och nu kommer Arsenal!
10 Februari 2018 klockan 00:12 av Agne Svärd
 

Helt okej!
Det får bli mitt ÖFK-betyg efter årets tävlingspremiär, 3–0 mot allsvenska nykomlingen Trelleborgs FF denna fredagskväll tidigt i februari.
# Resultatet är ju hur starkt som helst.
# Prestationen mer än godkänd i början och slutet medan det finns cirka 45 minuter däremellan som vi kan snabbspola och kasta i papperskorgen, det är inget vi behöver ta med oss hem från Jämtkraft arena.
Kom ihåg en sak:
Det är bara den 9 februari.
Kom ihåg en annan sak:
Arsenal kommer på torsdag!
Så jäkla lätt är det inte att hålla fokus i 90 minuter när det är minusgrader och klubbens i särklass största händelse (av redan alla stora…) väntar runt hörnet!

3–0 och tre poäng är en lysande start på säsongen, på alla sätt och vis. Det bäddar för en bra fortsättning i Svenska cupens gruppspel (Åtvidaberg borta och Kalmar FF hemma är övriga matcher). Och det ger Graham Potter arbetsro inför torsdagen, han behöver inte ödsla ett uns av energi på den här kvällen även om det gnisslade både här och där i maskineriet i matchens mittparti.
Däremot kan han glädja sig över det här, bland annat:
# Tom Pettersson fick vara försvarschef i Sotirios Papagiannopoulos frånvaro (ryggont). Tom var bäst på plan och fick dessutom göra mål när han nickade in 3–0 på hörna.
# Ken Sema och Saman Ghoddos var båda, bitvis, på strålande spelhumör och briljerade med teknik som gjorde banans övriga aktörer gröna av avund. Sema var för övrigt delaktig i alla tre ÖFK-målen medan Ghoddos inte fick utdelning på sina möjligheter den här kvällen (skott i stolpen som närmast).
# Brwa Nouri fick 90 hela minuter, det kändes viktigt. ÖFK-kaptenen dominerade stort i inledningen av matchen.
# Dennis Widgren var tillbaka i laget efter sin lårskada. Han fick spela 63 mycket värdefulla minuter. Därmed är väl problemet med vänstersidan löst till Arsenalmatchen?
# Dino Islamovic, ny från Trelleborg, bröt sin måltorka. Dino har säkert gjort ett och annat ”enkelt” mål tidigare i karriären. Men det här (1–0 efter nio minuter) tillhörde nog avdelningen dom lättaste när Sema serverade bollen på silverfat.
# Tesfaldet Tekie, även han ny i ÖFK-dressen (från Gent i Belgien), fick också göra sitt första mål, efter läckert förarbete av Sema och Jamie Hopcutt. Tekie fick 30 minuter i slutet av matchen och hans inhopp smakade onekligen mera.
# Aly Keita höll nollan (viktigt för alla målvakter…) och såg betydligt mer fokuserad ut än senast mot Dynamo Kiev. Ett par räddningar i andra halvlek var väldigt viktiga för resultatet i den här matchen.
# Curtis Edwards, såg första halvan av matchen från bänken, ersatte Hosam Aiesh efter paus. Fick som vanligt ett antal olika arbetsuppgifter men trivs naturligtvis bäst när han får operera i offensiven. Viktig med sin arbetskapacitet, passningsfot och skottkraft.
# Och kanske det mest värdefulla av allt; Potter behöver inte bekymra sig över några nya skador (Aiesh lfick en smäll i första halvlek men ÖFK-managerns första rapport var att högerbreddaren är tillbaka i träning redan på måndag).

Nåväl, nu lägger vi den här matchen till handlingarna och tar sikte mot något som är så stort att det känns svårt att omfamna. På torsdag kväll hälsar vi Arsenal Footballclub välkommen till Jämtkraft arena och det är naturligtvis någonting helt annat än Trelleborgs FF (förlåt, alla TFF-anhängare...).
Men alla matcher ska spelas och jag har god tro. Det måste man ha, ÖFK på Jämtkraft arena är tuffa papper även för en av världens ledande fotbollsklubbar. Arsenalscouten Stewart Houston fick väl knappast skrämselhicka av det han såg på plats i kväll men garanterat skickar han en larmrapport till Arséne Wenger om Semas och Ghoddos vassa vinterform.
Bland annat!

Till sist; Arsenal väljer, för mig väldigt överraskande, att inte bekanta sig med Jämtkraft arena, konstgräset och den för fotbollen något annorlunda miljön innan torsdagskvällens match. Istället genomför man förberedelserna hemma på den egna träningsanläggningen innan man flyger till Östersund på onsdagseftermiddagen. Skyll er själva, säger jag!

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Nu är det dags att börja tävla
3 Februari 2018 klockan 21:54 av Haldo Jonsson
 
Förberedelserna av avklarade, nu är det dags att börja tävla!
Om ÖFK är redo, trots att vi bara hunnit några dagar in i februari? Visst, det tror jag säkert efter 3–3 mot Lokomotiv Moskva för en vecka sedan och 2–2 på lördagseftermiddagen mot Dynamo Kiev, två lag som, precis som ÖFK, slagit sig fram till slutspelet i Europa league.
Det är siffror som ger råg i ryggen. Alla dar i veckan!

Jag trodde att Graham Potter den här eftermiddagen skulle satsa på en startelva som vi kunde oss förvänta oss mot Trelleborg på fredag och mot Arsenal den 15 februari.
Det gjorde han inte, definitivt inte. Potter har fått ett problem på vänstersidan som han inte räknat med då den alltid så stabile Dennis Widgren (nästan alltid i startuppställningen under flera säsonger) sliter med en lårskada och Gabriel Somi numera spelar fotboll i Amerika. Den här gången försökte han lösa det med att peta in Douglas Bergqvist som Sotirios Papagiannopoulos partner i mitten och förpassa Tom Pettersson ut till vänster.
Det var ingen bra lösning. Douglas håller inte måttet som mittback och Tom såg vilse ut på kanten. Min gissning är att Tom är tillbaka bredvid ”Sotte” i mittförsvaret till mötet med Trelleborg och Potter köper sig lite tid för att lösa vänsterproblemet till Arsenalmatchen.

Jag tror heller inte att Hosam Aiesh och Jamie Hopcutt (två av Potters favoriter) har stärkt sina aktier i dom här matcherna under Marbellalägret. Aiesh är inte, efter sin långa skadeperiod förra hösten, redo för tävlingsmatcher ännu. Hans spelstil kräver pigga ben och snabba fötter, dom finns inte just nu och då blir hans dribblande bara en belastning för laget medan Jamie Hopcutt var hopplöst anonym under de 45 minuter han fick mot Dynamo Kiev (men han gjorde ett snyggt mål mot Lokomotiv Moskva och borde ha fått en straff i första halvlek mot Kiev då han hakades upp i skottögonblicket).
Men för mig är Aiesh och Hopcutt utanför startelvan just nu!

Dynamo Kiev var en tuff motståndare för ÖFK, den ukrainska ligatvåan var betydligt bättre organiserad än Lokomotiv Moskva förra lördagen. Deras höga press (i kombination med den ojämna gräsmattan) ställde till stora bekymmer, inte minst under den första halvan av matchen, som tvingade ÖFK att ta många dåliga beslut. Ja, det var faktiskt så illa att ÖFK inte hade någon offensiv att berätta om innan Saman Ghoddos högg till sig en straff efter en halvtimme. Men det behövdes ett misslyckat bakåtpass och lagkaptenen Brwa Nouris straffmål (1–1) för att ÖFK skulle komma in i matchen.

Fortsättningen blev bättre, inte minst sedan Alhaji Gero ersatt Jamie Hopcutt i pausvilan. Geros styrka gav ÖFK en möjlighet att etablera lite spel på den ukrainska planhalvan och det såg genast lite bättre ut. Det gav också Brwa Nouri (så länge han var med) och Curtis Edwards möjligheten att odla ett passningsspel, att ”vila med bollen”. Under första halvan fick de ägna all kraft åt att jaga boll och motståndare, något kreativt var inte att tänka på.

Efter matchen mot Lokomotiv skrev jag, bland annat, att ”Saman Ghoddos har kvar klippet i både steg och skott”. Det fick vi se på nytt i dag; Ghoddos högg som en kobra när han fixade straffen och skottstyrkan visade han (bland annat) när han smackade in ledningsmålet 2–1 från drygt 20 meter strax före pausvilan. Att ge Ghoddos skottutrymme från området i närheten av strafflinjen är som att be om trubbel!
Ghoddos vassa intryck under dom här veckorna måste ge Potter & co i ÖFK-staben god nattsömn.

Men det man måste jobba mest med under den korta tid som återstår är naturligtvis spelet med boll på egen planhalva. Det ser verkligen inte bra ut. Och på ett ojämnt gräsunderlag blir det rena hasarden; nu straffade det sig med ett baklängesmål (2–2 på straff sedan Aly Keita misslyckats med att dribbla(!) en motståndare och sedan fällt honom) men det kunde ha gått illa vid flera tillfällen.
Att använda målvakten i uppspelsfasen är något av ÖFK:s signum. Men just nu är det problem!

Till sist; ”Ömsom vin, ömsom vatten” var rubriken på min krönika för ett par dagar sedan om Arsenal och deras spel de senaste veckorna. I kväll tog man emot Everton hemma på Emirates och då bjöds enbart vin. 5–1 var imponerande, både resultat och spel! Bara så ni vet...
 
Det finns 8 kommentarer att läsa.

 
Ömsöm vin, ömsom vatten
2 Februari 2018 klockan 10:49 av Agne Svärd
 

West Ham 0–0, Newcastle 1–0, West Ham 1–0 (Ligacupen), Liverpool 3–3, Crystal Palace 3–2, West Bromwich 1–1, Nottingham F 2–4 (FA-cupen), Chelsea 2–2, Bournemouth 1–2, Chelsea 2–1 (Ligacupen), Crystal Palace 4–1, Swansea 1–3.

Där har ni resultaten av de tolv matcher (nio i Premier league, två i Ligacupen och en i FA-cupen) som Arsenal FC har spelat sedan det den 11 december blev klart att man skulle får möta ÖFK i 16-delsfinalen i Europa league; fem matcher har vunnits, fyra har slutat oavgjort och tre har förlorats.
Som ni förstår, ömsom vin, ömsom vatten. Både när det gäller resultat och prestation. Det gäller ju trots allt Arsenal, en av de mest traditionstyngda fotbollsklubbar vi har och där allt handlar om att vinna matcher och som en konsekvens av det även vinna titlar, som Daniel Kindberg brukar säga.
Jag har sett dom flesta matcherna och kan intyga: Det har varit en salig blandning av högt och lågt!

Man kan se ett tydligt mönster i hur Arsenalmanagern Arsène Wenger (fransmannen som lett Londonklubben längre än vad ÖFK har funnits) matchat sitt manskap så här långt; ett gäng, de mest namnkunniga, spelar i Premier league, övriga i truppen får ta hand om cuperna (Europa league, Ligacupen och FA-cupen).
De tolv som spelade mest i höstens gruppspel i Europa league (tre matcher eller mer) hade nästan alla begränsat med speltid i Premier league. Det här gänget har även fått dra lasset i Ligacupen (klart för final och i FA-cupen (utslagna av gamla storheten Nottingham Forest, numera i andraligan The Championchip, 15:e plats) .
Ett par av dem, Jack Wishere och Mohamed Elneny, har efter jul tagit plats ”PL-uppställningen”, andra (Theo Walcott och Oliver Giroud) har i januarifönstret lämnat klubben för nya äventyr (Everton respektive Chelsea). Liksom Alexis Sanchez (en match i Europa league) som flyttat till Jose Mourinhos Manchester United.
Stjärnspelare som Mesmut Özil, Laurent Koscielny, Granit Xhaka, Alexandre Lacazette och Aaron Ramsey hade inte gjort en enda cupminut den här säsongen innan Ligacupsemifinalen mot Chelsea den 24 januari.

Hur tänker då Arsène Wenger när man kommer till Östersund och ett Jämtkraft arena i vinterskrud den 15 februari?
Min gissning är han han fortsätter på ”cupspåret”. Spelschemat är tufft för engelsmännen och Wenger litar på att det materialet är tillräckligt för att fixa ett resultat som är bra nog inför returen hemma på Emirates en vecka senare.
Ett aber för Wenger; Londonmötet spelas bara tre dagar innan Ligacupfinalen mot Manchester City och hur hårt törs han matcha sina stjärnspelare om det skulle ha gått snett på något vis i Östersund?

Arsenalmanagern måste alltså under dom där veckorna vikta en titel i Ligacupen mot ett avancemang i Europa league som, förmodligen eftersom ligaspelet inte går så bra, är klubbens enda möjlighet att fortfarande ha chansen att få spela i Champions league och de riktigt stora pengarna till hösten (slutseger i EL ger en plats i CL). Det här hade Wenger inte med i den tidiga planeringen inför dubbelmötet med ÖFK, då var en ”vanlig” seriematch (visserligen även den mot Man City!) inplanerad söndagen den 25 februari.
Nu står en cuptitel på spel den dagen och det är något helt annat!

Fotnot 1: Arsenal ligger för närvarande, efter 25 omgångar, på sjätte plats i PL, åtta poäng efter fyran Chelsea (som är sista platsen för Champions league-avancemang). Innan Arsenal kommer till Östersund ska man möta Everton hemma (3 feb) och Tottenham borta (10 feb) ii ligan.

Fotnot 2: Nyförvärvet från Dortmund (620 miljoner!) Pierre-Emerick Aubameyang får inte delta i Arsenals EL-äventyr eftersom hans gamla klubb är med i samma tävling. Däremot kan vi räkna med att Wenger använder Henrich Mchitarjan (ny från Man United, ingick i bytesaffären med Alex Sanchez) i någon form. Arsenal behöver all eldkraft som finns att uppbringa för att få fart på det offensiva spelet, inte minst sedan såväl Sanchez som Giroud försvunnit ur truppen.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Den här lördagen behövde vi!
27 Januari 2018 klockan 23:42 av Agne Svärd
 


Se, det var en riktigt bra ÖFK-lördag!
Beskedet att Sotirios Papagiannopoulos väljer att stanna ytterligare ett år var rena glädjepillret.
Och 3–3 mot Lokomotiv Moskva senare på kvällen på den spanska solkusten gjorde ju inte saken sämre. Låt vara att det handlade om en träningsmatch med allt vad det innebär men Lokomotiv är verkligen inget skitlag; suverän ledare av den ryska ligan när tio omgångar återstår och, precis som ÖFK, ett av lagen i Europa leagues slutspel.

Jag måste medge att det varit några tunga veckor som oss alla som gillar det ÖFK har åstadkommit. Visserligen är insynen begränsad, vad som sker bakom kulisserna i det mesta som kallas elitidrott är höljt i dunkel. Det är inget som vi ska veta...
Men, vi är varken blinda eller döva:
# Fouad Bachirou stoppade degen i fickan och drog till Malmö. I samma serie. Den övergången kändes som en käftsmäll och samtidigt en svidande prestigeförlust för hela klubben. Det var väl inte till sina konkurrenter som ÖFK:s stjärnor skulle säljas, Europas tunga elefanter stod ju beredd med sina feta plånböcker. Sas det…
# Samtidigt blev det känt att lagkaptenen Brwa Nouri drogs med skadeproblem efter en operation i december och hade svårt att träna. Navet Bachirou/Nouri, det så viktiga för både offensiven och defensiven, var bara borta. Puts väck! Några veckor före dubbelmötet med Arsenal...
Januarikylan, och den förbannade snön, kändes onekligen ännu tyngre än den borde.

# Och inte blev det lättare av att höra att försvarschefen Sotirios Papagiannopoulos (som gjorde så bra ifrån sig på landslagets januariresa) var på väg bort. Till Midtjylland i Danmark. Eller var det Standard Liege i Belgien? Eller var det någon annanstans? Men oavsett vart så kändes ”Sotte” förlorad. Han fick ju inte heller följa med till Marbella när ÖFK-planet lyfte i onsdags, förlåt, torsdags (naturligtvis skulle det jävlas med flyget också, en olycka kommer sällan ensam…)
Nu var inte bara navet borta, här gällde det dessutom att hitta en ny chef i backlinjen! Det kändes som om någon slitet ryggraden ur hela ÖFK:s lagbygge.
# Här kan jag tillägga att 0–1 mot skotska ligaåttan Motherwill och samma siffror (och dessutom en blek insats) mot Gif Sundsvall gjorde att missmodet kom krypande ända in på skinnet.

Därför behövde vi som står på sidan, men förmodligen hela klubben, den här lördagen. Vi behövde något att hålla i inför det som väntar om bara drygt två veckor. Vi kan inte möta Arsenal utan att vi åtminstone tror på möjligheten. Det går ju bara inte.
# Beskedet om att ”Sotte” finns med oss ytterligare ett år betyder hur mycket som helst. Det är ju en av landets bästa försvarsspelare och tillsammans med Tom Pettersson bildar han Allsvenskans starkaste mittlås. Det skrev jag många gånger förra året och jag upprepar det gärna igen.
# Vi fick också klart för oss att ÖFK kan matcha ett av Europas topplag (jag upprepar; jag vet att det var en träningsmatch). Lokomotiv Moskva vann sin grupp i Europaspelet, leder den starka ryska ligan (där det tydligen finns hur mycket pengar som helst) på ett övertygande sätt och ligger dessutom betydligt bättre till säsongsmässigt jämfört med ÖFK. Men jag påstår att ÖFK var väl så bra som det ryska laget den här kvällen.
# Till den här positiva lördagen måste också läggas att kapten Nouri var tillbaka i spel från start och fick 45 otroligt värdefulla minuter.

Om man tittar på detaljer från kvällens match så kan man konstatera att försvarsjobbet var utmärkt förutom vid några tillfällen.
Och då small det!
Ryssarnas fösta mål kom vid en snabb omställning (precis som mot Sundsvall i onsdags), det är sånt som händer, Men passiviteten, med ett samlat försvar, vid såväl 0–2 som 1–3, såg inget vidare ut. Och målvaktsjobbet har inte imponerat den här veckan, inte på något vis. Det gäller både spelet med fötterna (alltför många gånger chansartat) och det vanliga på linjen.
Framåt visar Ken Sema och Saman Ghoddos att de är att räkna med i alla sammanhang. Sema dribblar och passar bäst av alla, Ghoddos har kvar klippet i både steg och skott.
Nu gäller det för fler att kliva fram; några är tillbaka efter långa och besvärliga skador (Aiesh, Bertilsson, Bergqvist) och når förmodligen inte full matchform till Arsenalmötena medan jag gärna hade sett exempelvis Ludvig Fritzson lite rappare än det han visat mot Sundsvall och Lokomotiv.
Av de nya har Dino Islamovic varit hetast så här långt. Fem fina chanser (två mot Sundsvall och tre i dagens korta inhopp) men fortfarande inga mål. Men Islamovic tillför ÖFK välbehövlig styrka i luften, det ska verkligen inte underskattas!

Men det viktigaste av allt är att mötet med Lokomotiv ger Potter & co arbetsro, man vet att grunden är lagd och nu gäller det att slipa på detaljerna. Med ”Sotte” tillbaka är det bara att jobba vidare med försvaret, utveckla det man byggde förra säsongen. Och anfallsmässigt är ju förutsättningarna minst sagt smaskiga: Sema, Ghoddos, Gero, Bertilsson, Hopcutt, Islamovic, Aiesh…, ja, ni ser själva.

Nu gäller det att få ihop navet, fylla luckan efter den flyktade Bachirou. Jag vet att det blir svårt med alla de fina egenskaper som där försvann till Malmö. Men det måste gå.
Alternativen är många. Men vilket är det bästa?
Det måste Potter lista ut de närmaste veckorna. Och det ska bli riktigt spännande att se hur han tänker.

Till sist; ÖFK:s nästa match spelas den 3 februari mot Dynamo Kiev (tvåa i Ukrainas högsta liga, två placeringar bättre än Zorja Luhansk som ÖFK besegrade två gånger i Europa leagues gruppspel).

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Nya förutsättningar inom damfotbollen i distriktet
3 Januari 2018 klockan 12:21 av Per Lagerbäck
 

Ja, nu är det definitivt, en saga är all. ÖDFF finns nu endast kvar som ett integrationsprojekt. Eftersom jag bedömt detta slut som det mest troliga sedan i somras, så har jag avvaktat med tredje delen om damfotbollens historia i distriktet, alltså den del som ska handla om ÖDFF. Beslutet att nu lägga ner föreningen gör att jag skjuter ytterligare på att publicera den delen. För tillfället får det bli denna lite kortare krönika.

Jag blev väldigt glad när jag läste dels att Kent Persson blir kvar i IFK Östersund, och dels att han säger att det nu är fler lag som har chansen att sikta uppåt, t ex Ope IF. Detta är nämligen det jag tycker är det positiva med att ÖDFF drar sig ur, att det blir helt öppet med konkurrens igen. Jag hoppas att de flesta av dem som ständigt förespråkat att ett gemensamt elitlag är enda vägen framåt, nu klarar att ligga lite lågt ett par år framåt. Jag tycker att verkligheten visat precis tvärt om, nämligen att det är när föreningarna, inkl ÖDFF, lägger sitt krut på sin egen utveckling som det gett resultat. Det kommer att belysas lite ytterligare i kommande krönikor och historiebeskrivningar. Nu hoppas jag att stor kraft läggs på utvecklingen av egna spelare, men att det också satsas på ett par-tre utländska förstärkningar i de lag som vill satsa uppåt.

Ungdomsverksamheten bör utvecklas vidare, och någon gång måste föreningarna också våga att satsa lite extra på de spelare som själva är beredda att satsa lite extra, redan före gymnasiet. Jag tycker att det oftast visar sig att det är de spelare som vill och orkar lägga mycket tid på fotbollen, på både träningar och intresse för andra lag än sitt eget, som så småningom bir vuxna spelare av klass. Och vi måste erkänna för oss själva att det är ett lika stort mål att utveckla spelare till hög nivå, som att sysselsätta så många barn och ungdomar så länge som möjligt. Notera att jag skriver "lika stort mål"!

Jag är nu väldigt optimistisk gällande "toppen" av damfotbollen i länet, även om vi befinner oss i en svacka just nu, med endast ett div 1-lag. Ope kommer, liksom troligen även KD, att satsa på serieseger i tvåan i år. Ett litet frågetecken dock för KD, som valde att inte ta erbjudandet om att ta steget upp i ettan redan i år. Ope gjorde ett tappert försök att få ta över ÖDFF:s plats i div 1, men fick nobben av SvFF. Enda möjligheten hade nog varit att helt ta över ÖDFF, och inlemma resterna av den föreningen i sin verksamhet, men där fanns det nog alldeles för många frågetecken runt de rester som finns kvar. Och när beslutet från SvFF drog ut så länge på tiden så var det nog bäst som skedde, nämligen att Ope får satsa på toppen av div 2 år 2018 istället. Spelarna var inte alls förberedda på, eller tillfrågade, om spel i div 1.

IFK Östersunds utveckling "på egen hand" tycker jag visar vad föreningarna ska kunna åstadkomma, och det ska bli spännande att följa dem i div 1 andra året. Klokt av Kent Persson att inte sticka ut hakan för mycket, särskilt om Anna Jonsson inte blir kvar i truppen. Ett nytt kontrakt låter som en bra grund, så får allt annat komma som bonus.

Ett absolut problem är istället utarmningen av antalet seniorlag utanför tätortssamlingen öster om Storsjön (från Brunflo i söder till Krokom i norr), även om jag hoppats på ett lag från Ås. Det stora positiva utropstecknet är att Härjedalen kommer tillbaka på bred front, då såväl Sveg som Hede/Vemdalen anmält lag i trean. Järpen och Strömsund finns också kvar, men jag saknar verkligen lag från Berg, Bräcke och Ragunda kommuner. Och oj vad jag saknar ett lag från Frösö IF. Jag hoppas att man där satsar på ett av de stabilare äldre flicklagen, och förbereder dem på att kliva upp i seniorspel inom kort, med enstaka inslag av äldre spelare med anknytning till Frösön och Frösö IF. Jag hoppas trots allt på en ny boost gällande bredden i distriktet av flera skäl, inte minst beroende på att årgångskullarna ökar vad gäller äldre tonåringar.

Jag ser alltså verkligen fram emot fotbollsäsongen2018, dels utifrån innehållet i denna krönika, men även med godbitar som ÖFK:s förhoppningsvis fortsatta heroiska insatser i Europa League, och Allsvenskan, Sveriges och Islands deltagande i Herr-VM och damernas fortsatta kval till VM. Bland mycket annat. Jag följer ju med stort intresse även GIF Sundsvalls framfart, och om allt går vägen så ska jag under våren också för första gången se mitt brittiska favoritlag, sedan över 50 år, på plats. Nämligen Cardiff City!

Gott Nytt Fotbollsår på Er Alla!

 
Det finns 21 kommentarer att läsa.

 
Bienvenue, monsieur Wenger
11 December 2017 klockan 18:38 av Agne Svärd
 

Det blir som det blir.
Precis.
Det blev Arsenal Fotballclub!
Bienvenue dans l'arène Östersund et Jämtkraft arena, monsieur Arsène Wenger. (Välkommen till Östersund och Jämtkraft arena…).
Den 15 februari. Minus 23 och en konstgräsplan inramad av en halvmeter snö och 8.000 jämtar – i skoteroveraller…
Jag gissar att Wenger och hans stjärnspelare hade hoppats på en trevligare upplevelse när Europa league spelar vidare efter nyår.

ÖFK fick alltså det värsta och det bästa när sextondelsfinalerna lottades på måndagseftermiddagen i Uefa-högkvarteret i Nyon (Schweiz).
Det värsta; ja, tuffare rent sportsligt än den engelska storheten Arsenal ,med en meritlista som är längre än eftertexten till en Bergman-rulle, gick det naturligtvis inte att få av de 15 potentiella motståndare som fanns i glasskålen. En klubb med dubbla världsspelare på varje position, en klubb som omsätter fem miljarder kronor (nästan hundra gånger mer än ÖFK…). Möjligtvis att AC Milan kunde utmana.
Och det bästa; uppmärksamhetsmässigt går det heller inte att få ett bättre motstånd. Flera generationer av Sveriges befolkning är ju uppfödd med Premier league-fotboll rakt in i vardagsrummet (sedan Tipsextra-starten 1969), Arsenal har en stor och stark fanclub i vårt land och media tycker naturligtvis att det är tusen gånger roligare att berätta om Arsenal än, typ, Viktoria Plzen. (Se bara på reaktionerna direkt efter lottningen, våra tyngsta nyhetssajter fylldes med allehanda texter; intervjuer, analyser, spekulationer…). Dessutom så måste spel mot en av världens stora locka de spelare som går i flyttplaner att stanna. Vem vill hoppa av Europaresan i det här läget?

Alltså: ÖFK–Arsenal den 15 februari på Jämtkraft arena, Arsenal–ÖFK den 22 februari på Emirates stadium i norra London.
Graham Potter sa när slutspelsplatsen var säkrad (efter segern mot Zorja Luhansk) att det kändes som science fiction. Med den här lottningen kan vi väl gott påstå att resan fortsätter ännu längre ut i rymden…
Men alla resor, även de ut i det okända, har ett slut. Är det där vi är nu?

Den minnesgode (förmodligen ingen annan än jag själv…) kommer säkert ihåg vad jag skrev när ÖFK gick in i det här Europaäventyret för snart ett halvår sedan och den turkiska storklubben Galatasaray stod för motståndet. När de allra flesta betraktade ÖFK som chanslöst trodde jag på goda möjligheter, allt baserat på erfarenheter från drygt tio års bevakande av Europafotboll i Trondheim (Rosenborg i Champions league). Det blev som jag förutspådde; turkarna kom till Östersund otränade (mitt i sommaruppehållet), dåligt pålästa och fick spela på ett underlag som de ogillade. Och så gick det som det gick...
Sedan skulle ÖFK inte ha någon chans mot PAOK från Thessaloniki (Fola Esch däremellan ser jag som en parentes…), allra helst efter grekernas 3–1 på hemmaplan. Ja, ni vet även där hur det gick. PAOK var inte alls beredd på vad som väntade på Jämtkraft arena; inte tillräckligt tränade (tidigt på säsongen), tog inte ÖFK på allvar, det var ett konstigt underlag och så bjöds de dessutom på ett svinaktigt jämtländskt höstväder…
Att storlagen lågpresterar under sådana omständigheter hade jag sett så många gånger på Lerkendal. Jag sammanfattade det inför mötet med Galatasaray i rubriken ”Här slog blixten med på samma ställe i tolv år”.
Nu kanske ni minns…?

Blixten slog alltså ned även på Jämtkraft arena, mot Galatasaray, mot PAOK – och fortsatte sedan att slå ned även i Europa leagues gruppspel; Hertha Berlin, Athletic Bilbao, Zorja Luhansk. Det var överraskande även för mig, de här lagen hade ju hunnit en bit in i sitt seriespel men de var, precis som Rosenborgs motståndare på den tiden och som Galatasaray och PAOK i somras, dåligt pålästa. De tog inte ÖFK på allvar. Och de gillade varken underlaget eller vädret…

Tror ni att Arsenal kommer att ha bättre koll på ÖFK? Knappast!
Tror ni att Arsenal gillar konstgräs och jämtländsk vinter? Aldrig i livet!

Jag såg Arsenal spela Champions league-fotboll på Lerkendal i september 2004 (1–1, Fredrik Ljungberg gjorde engelsmännens mål) och som jag minns det kom Arsenal undan med blotta förskräckelsen. Besvikelsen i spelargruppen var stor efter matchen, ja, så stämningen var så infekterad att ett par spelare (lagkaptenen Patrick Vieira och backen Lauren) slogs(!) i spelarbussen utanför arenan och polis tvingades ingripa…
Det här var tidigt på PL-säsongen och jag vill minnas att Arsenal hade alla sina stjärnor med i uppställningen. Det tror jag inte att dom har mot ÖFK. Några dagar innan resan till Östersund spelar Arsenal ett hett Londonderby mot Tottenham, ett par dagar efter returmötet på Emirates väntar hemmamatch mot Manchester City…

Som ni förstår av ovan sagda; jag tror att ÖFK har en god chans att få det här mötet att leva till returen i London. Jag blir inte ett dugg förvånad om blixten slår ned ytterligare en gång på Jämtkraft arena – trots att det borde vara omöjligt när vi är mitt i februari!

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Skrivarglädje
11 December 2017 klockan 12:15 av Hasse Thor
 

“Hammaren” har inte för avsikt den här gången att på nåt vis försöka analysera eller bedöma skeendena nere i Berlin. Det har redan gjorts på ett informativt och professionellt sätt. Endast ett konstaterande att en fullständigt enastående säsong är till ända. För oss gamla stofiler som följt länsfotbollen, i mitt fall sen början av sextiotalet, är ju den resa som ÖFK gjort som sagt fullständigt enastående och egentligen helt obegriplig

I slutet av 90-talet “blev jag med dator” och fick därmed också möjligheten att på ett smidigt sätt lagra “journalistiska” alster från olika arenor. Hade då i nästan trettio år gått i en fin skola inför välkända namn som Thord Eric Nilsson, Per Hansson, Stefan Nolervik och Hans Andersson bland många andra. “Reservbänken” på ÖP-sport blev liksom en intellektuell utmaning till skillnad från den ordinarie sysslan som brevutdelare för Postverket, Inget ont om det jobbet, lite tidiga morgnar visserligen men man höll sig i form.

Skrivandet de första åren innehöll i stort sett Brunflo FK:s hemmamatcher i division 4, en “matsedel” alltså en relativt rejäl del av en spalt på sportsidorna. Helt otroligt egentligen med tanke på dagens minimerade situation med textrobotar o annat. Så småningom blev det aktuellt med våra dåvarande lag i division 3 på Hofvallen, Lövsta, Tigervallen, Hissmovallen, Åsvallen och Stuguns IP för att nämna några. Ishockey, basket, handboll, bandy, brottning, boxning, isracing och motocross dessutom. Motorsport är väl inte min grej, tummen är mitt uti hand, men får man intervjua “Posa” Sirenius är allt förlåtet.

En stor dag i livet, faktiskt, var när erbjudandet om att referera ÖFK kom. Att få stå utanför Hofvallens välanvända omklädningsrum och intervjua den nybildade klubbens förste tränare, Leif Widegren. Intervjuer kan ofta vara lite av en utmaning men i Leffes fall var det bara att ta fram pennan och skriva för glatta livet. Maken till öppnare och trevligare person i det fallet går väl knappt att hitta.

Sista tio åren har fotbollz.se med altmeister Haldo Jonsson i spetsen “förärats” mina tjänster. Det har blivit ett par hundra inlägg med referat och krönikor. I takt med ÖFK:s framgångar en upplevelse som slår det mesta.

Letade i arkivet gällande ÖP-sport och hittade ett par matcher från den 2 september 2001 och från den 9 april 2005. Att notera: publiksiffra: 360 personer, mycket vatten har runnit under broarna sen dess…..

 

Östersunds FK-Robertsfors 1-2 (1-2)

Målgörare: 0-1 (8) Lars Sandström, 0-2 (37) J-O Hemmervall, 1-2 (38) Fredrik Aliris

Hörnor: 6-3

Domare: Åke Nygren, Alnö

Publik: 360

Så spelade ÖFK: Kjell Jönsson, Jonas Runesson, Fredrik Aliris, Miguel Exposito, Petter Jacobsson, Lasse Mattila, Jimmy Anjevall, Mathias Larsson, Jimi Eiremo, (74) Niklas Vidjeskog, Daniel Johansson (81)

Ersättare: Martin Johansson (74), Jonas Lundmark (81)

Citatet: -Vår inledningskvart präglade hela matchen. ÖFK-tränaren Jan Westerlund sedan hans lag startat synnerligen lojt

ÖP:s plusliga:

XXX Fredrik Aliris. En som vanligt gedigen försvarsinsats med låg felmarginal, fick den här gången även krönas med ett mål. Tyvärr utan betydelse.

XX Jimmy Anjevall. Stor pådrivare i alla lägen. Hårt arbete hela matchen, vilket tyvärr inte gällde samtliga ÖFK-are denna dag.

X Petter Jacobsson. Fick pris som bäste ÖFK-are. Har kommit mer och mer under säsongen på sin backplats och fick även förstärka anfallet under slutminuterna.

 

Östersund(ÖP)

Efter fyra raka segrar med pånyttfött spel kom Östersunds FK ner på den berömda jorden igen i hemmamötet mot gästande Robertsfors. 1-2 (1-2) sedan ÖFK-s inställning i matchinlednigen lämnat en hel del i övrigt att önska.

-Vi förlorade matchen där, menade också en samlad hemmacoach Janne Westerlund.

Västerbottniska Robertsfors hade lite mer att spela för och det märktes direkt i inledningen. Anförda av sin högklassige forward Joel Cedergren, med förflutet i Umeå FC , ställde man till en hel del problem för ÖFK-försvaret. Tog ledningen i åttonde minuten genom Lars Sandström som lobbade i mål efter utboxning av hemmakeepern Kjell Jönsson. Jönsson tvingades till en snygg fotparad fem minuter senare och en ny lobb från gästerna höll så när på att leta sig i nät.

ÖFK arbetade sig emellertid in i matchen. Mathias Larsson hade ett skott tätt utom och Miguel Exposito en nick tätt över och en för dagen blek Niklas Widjeskog sköt rakt på målvakten. Därför kom 0-2 till Robertsfors lite som en kalldusch i 37 minuten. Duktige hörnskytten J-O Hemmervall knorrade en vänsterhörna direkt i nät.

Jämtarna reducerade dock psykologiskt en minut senare. Även det på hörna, Fredrik Aliris hann före eljest mycket duktige Calle Carlsson i Robertsfors-buren och knoppade lädret i nät.

En fullt godkänd avslutning på halvleken av ÖFK och ingen av dom 360 på läktarna trodde på annat än hemmaseger. Det här grejar ÖFK i andra. Tyvärr fick dock hemmagrabbarna tillbaka lite av "vårkänslorna", trillade visserligen boll ganska snyggt emellanåt men lyfte hela tiden meningslösa höjdbollar mot mitten som långe Calle Carlsson hela tiden tog hand om.

Daniel Johansson utmanade i vanlig ordning men hade ingen lycka i dribblingarna och hamnade i fel positioner. Niklas Widjeskog som styrt anfallsspelet framgångsrikt på höstomgången var inte på bettet och ÖFK presenterade en mycket tandlös andra halva.

-Det här var väntat, fortsatte Janne Westerlund.

-Vi har pratat om det men det hjälper inte. Tror man att allt ordnar sig av sig själv blir det så här.

ÖFK:s glädjeämnen fanns längre bak. Mittbackarna Fredrik Aliris och Miguel Exposito håller div I-klass och unge veteranen Jimmy Anjevall har det ÖFK-hjärta som måste plockas fram på alla elva positionerna i 22 omgångar om Superettan skall bli annat än en dröm i framtiden.

Hasse Thor

 

Östersunds FK-Kubikenborg 3-1 (2-0)

Så spelade ÖFK: Jens Bergius, Petter Jacobsson (31), Fredrik Edholm, Jonas Lundmark, Lasse Oscarsson, Johan Pihlström, Daniel Sunding (46), Martin Johansson, Lars Juliusson (78), Joakim Lundstedt, Daniel Westerlund

Ersättare: Alexander Sjöberg (31), Jörgen Nilsson (46), Kristoffer Henriksson (78), Jon Persson, Dennis Sandström

Målen: 1-0 (22) Joakim Lundstedt, 2-0 (24) d:o, 2-1 (59) Göran Sundqvist, 3-1 (61) Daniel Westerlund

Varningar ÖFK: Joakim Lundstedt, KIF: Cain Dotson x2 (utvisning)

Domare: Niklas Mårlind, Målsta

Publik ca 150

Brunflo(ÖP)

Östersunds FK svarade för en intressant tävlingsupptakt 2005. Matchen i Svenska Cupen mot gästande div III-laget Kubikenborg på ett dyngsurt Åkreäng-grus resulterade i välförtjänta 3-1 (2-0) och chans till spännande motstånd i nästa omgång.

Spännande också tränaren Uffe Kvarnlöfs nya skapelse. Borta är de mer eller mindre sofistikerade utländska "förstärkningarna", nu satsas det på en kompott med enbart lokala råvaror kryddat med en robust sista utpost i form av Jens Bergius från Hälsingland. Nygamla ingredienser också i form av Petter Jacobsson, f.d Friska Viljor och Jonas Lundmark, senast i Spårvägen.

Naturligtvis kan inga slutsatser dras efter en match mot en motståndare från en lägre division, men med den inställning och det "team-work" laget presterade bör de senaste årens oförklarliga djupdykningar kunna undvikas. Kort sagt en betydligt högre lägstanivå.

En nöjd Uffe Kvarnlöv också:

-Vi jobbar hårt och vinner rättvist, bra passningsspel också på en svårspelad plan.

Första kvarten dock Kubikenborgs. Laget har tränat utomhus sen mitten av februari på två olika konstgräsplaner. ÖP-Hallens ytor i all ära men förutsättningarna märktes inledningsvis. ÖFK duttade med passningarna och det tog en kvart innan man skaffade nåt som liknade en målchans.

Så småningom kom emellertid det rödsvarta maskineriet i gång och anförda av planens bäste spelare, lille mittfältaren Martin Johansson kom också lägena. 1-0 i 22:a minuten, signerat Jocke Lundstedt efter ett utsökt förarbete på vänsterkanten av Lasse Oscarsson och Lars Juliusson. 2-0 bara två minuter senare återigen genom Jocke Lundstedt sedan Kuben-målisen Ronny Bengtsson hamnat i bekymmer. Lite smolk i bägaren dock efter en halvtimma då högerbacken Petter Jakobsson utgick efter ett befarat brott på ett mellanhandsben.

Kubens nyförvärv från Giffarna, Cain Dotson, drog på sig sin andra varning och manegen syntes krattad men Ytterhogdals-bekante Göran Sundqvist klappade in 2-1 på frispark bakom en chanslös Jens Bergius i 59:e minuten. Kort glädje dock för gästerna då Daniel Westerlund i en tilltrasslad situation tåade in 3-1 två minuter senare efter fint förarbete av pigge inhopparen Alexander Sjöberg.

Många ÖFK:are passade på att visa upp sig. Unge Johan Pihlström f.d IFK Östersund, ficka agera både back och mittfältare med den äran. Frågan är dock om inte Pihlströms plats är längst fram. Påminner mycket både i spelstil och utseende om förre skyttekungen Daniel Johansson. Martin Johansson redan nämnd, Lars Juliusson stort arbete i det tysta och Jocke Lundstedt, två mål och resolut spel. Alexander Sjöberg hoppade in på topp, avig och energisk och nye målvakten Jens Bergius lite svårbedömd efter den här matchen men styrde sitt försvar med pondus. Bra i Kubikenborg Brunflo-fostrade mittfältaren Kim Eriksson.

ÖFK kan få ett allsvenskt lag hemma i nästa omgång före 21 april på gräs.

En omöjlighet i dagens läge.

-Hofvallen är i alla fall bar småskrattade Ulf Kvarnlöf lite uppgivet innan han lommade iväg genom gyttjan på Åkreäng.

Hasse Thor

 

 

 

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Dyrbar straffmiss men fem plus till ÖFK
8 December 2017 klockan 01:02 av Agne Svärd
 
Ett fantastiskt gruppspel, absolut. Men avslutningen, och då menar jag verkligen avslutningen, känns väl – sådär.
Alltså.
Sista minuterna på klassiska Olympiastadion i Berlin kommer inte vara de stoltaste när historien om Östersunds FK och speciellt deras första försök i Europaspelet ska skrivas. 86 minuter var spelade, ställningen mellan Hertha Berlin och ÖFK är 1–1 när lagkaptenen Brwa Nouri får chansen att säkra gruppsegern och ytterligare ett antal välbehövliga miljoner till skattkistan från elva meter.
Men Nouri, den så säkre, bränner straffen, bränner gruppsegern (Athletic Bilbao spurtade starkt mot Zorja Luhansk, 2–0 i Ukraina, gruppetta på inbördes möte) och bränner dessutom 5,5 miljoner kronor.

Jag kan ta oavgjort 1–1 mot Hertha Berlin, som spelar i en av världens starkaste ligor, alla dagar i veckan, Ja, det kan vi alla göra. Men en sådan här kväll är det något som gnager; bollen var ju faktiskt upplagd på straffpunkten i flera avseenden.
# Naturligtvis när Nouri fick chansen strax före slutet.
# Men framförallt att Hertha Berlin valde att ställa i stort sett alla sina etablerade spelare vid sidan den här kvällen. I startelvan återfanns bara en spelare, Maximillan Mittelstaedt, som deltog i ligan mot Eintracht Frankfurt i söndags, dessutom valde managern Pál Dárdai att ge ett par juniorer chansen (bland annat hans egen son…).

Men ÖFK förmådde inte utnyttja den gratischansen, av flera anledningar.
# Bristen på matchtempo, bara en tävlingsmatch den senaste månaden, var påtaglig.
# Svagheten på naturgräs. särskilt när fästet försvinner på grund av allt regn, fick en ny påminnelse.
# Första halvan hamnade man helt fel i sina positioner (påminde faktiskt inte så lite om bortamatchen mot PAOK Thessaloniki) och här kom ÖFK undan med blotta förskräckelsen. Det blev bättre när Graham Potter justerade uppställningen i andra halvlek.
# Men framförallt; alltför många spelare hade redan tagit på sig vinterpälsen. De var inte riktigt där, varken kropp eller huvud.

Nu kan vi stänga gnällbutiken, det var ju bara en match i raden av tolv och det finns ju så mycket att glädja sig över!
ÖFK är ju efter en fullkomligt sensationell Europahöst klara för slutspelet i Europa league med start i mitten av februari. Kvalet, inte minst mot Galatasaray (hemma och borta) samt dramat hemma mot PAOK Thessaloniki är matcher som för evigt är inristade i Östersunds, länets och svensk fotbollshistoria. Och att man dessutom tar sig vidare från gruppspelet med tre segrar, två oavgjorda och bara en förlust är nästan för bra för att vara sant.
Osannolikt är väl det ord som mest passar i den prestationen. Det har väl sagts ett antal gånger under den här resan men tål naturligtvis att upprepas.
Osannolikt!

Nu ser jag och många andra fram mot en ytterst spännande måndag och lottningsproceduren i schweiziska Nyon. Så här ser förutsättningarna ut:
Seedade (de tolv gruppettorna samt de fyra bästa rankade treorna från Champions leagues gruppspel): Villareal, Braga, AC Milan, Arsenal, Lokomotiv Moskva, Lazio, Zenit St Petersburg, Dynamo Kiev, Viktoria Plzen, Salzburg, Athletic Bilbao (kan inte lottas mot ÖFK, spelade i samma grupp), Atalanta, CSKA Moskva, RB Leipzig, Atletico Madrid, Sporting Lissabon.
Oseedade (grupptvåorna samt de fyra lägst rankade treorna från CL-gruppspelet): FC Astana, FK Partizan Belgrad, Ludgoretz Razgrad, AEK Aten, Lyon, FC Köpenhamn, Röda Stjärnan Belgrad. Marseille. Steua Bukarest. Real Sociedad, Nice, Östersunds FK, Spartak Moskva, Napoli, Celtic, Borussia Dortmund.

Till sist; bäst i ÖFK i kvällens match var försvarsresen, och målskytten, Sotirios Papagiannopoulos,. När det sviktade på många håll och framförallt kanter strandade de flesta tyska attackerna på ”Sotte”. Plus även till Aly Keita och Tom Pettersson. Som ni ser, snålskalan gällde den här gången... Men sett till Europaspelet som sådant blir det naturligtvis fem plus till hela gänget. Nej, nu var jag snål igen. Till hela klubben!
 
Det finns 10 kommentarer att läsa.

 
ÖFK är heta, även i december
7 December 2017 klockan 08:51 av Agne Svärd
 

Vi skriver den 7 december, termometern utanför fönstret visar på fem minusgrader och det är vitt på backen runt adventsgranen.
Alltså, vintern är här och fotbollen är lika het som en solvarm julidag!
# Halva Jämtland, nåja, i alla fall ett par tusen länsbor, har med tåg och flyg rest till Berlin för att se ÖFK avsluta gruppspelet i Europa league mot Hertha Berlin, en av Tysklands mest anrika föreningar.
# ÖFK leder grupp J, och kan till och med förlora kvällens match men ändock vinna gruppen. Slutspelet drar i gång i mitten av februari.
# Och när man spekulerar om hur många av ÖFK:s stjärnor som kan lämna klubben under januarifönstret presenteras två tunga nyförvärv!
Som sagt, det är den 7 december, snart kommer jultomten och vi pratar om fotbollen i Östersund som om det vore den mest naturliga saken i världen…

ÖFK är alltså redan klara för sextondelsfinalen i Europa league och behöver inte känna den pressen när man på torsdagskvällen kliver in på gigantiska Olympiastadion i Berlin.
Men, mycket står på spel. Förstaplatsen i gruppen ger möjlighet till en ”lättare” lottning – och en hel del pengar. Skillnaden mellan gruppetta och grupptvåa är cirka tre miljoner kronor.
Seger i kväll skulle betyda 6,5 nya miljoner in i ÖFK:s kassakista (3,5 milj för matchvinsten + 3 extra milj för gruppsegern).
Men ÖFK kan bli gruppvinnare även vid en förlust, allt hänger på hur mötet mellan Zorja Luhansk och Athletic Bilbao slutar. Kryss eller seger för Zorja betyder att inget av lagen kan passera ÖFK och deras redan nu ihopskrapade tio poäng!
(Som ni förstår av det här resonemanget har Hertha Berlin, sist i gruppen, inget att spela för i kväll, förutom matchpremien)

Det är alltså en ytterst rafflande kväll som ligger framför oss och precis lika spännande blir det på måndag då fortsättningen lottas vid en ceremoni i Uefa-högkvarteret i Nyon (Schweiz). Det blev sent på onsdagskvällen klart vilka åtta grupptreor från Champions league som får spela vidare i Europa league.
Här är de åtta i rankingordning (hur många poäng man tagit i CL-gruppspelet): CSKA Moskva, Sporting Lissabon, Atletico Madrid, RasenBallsport Leipzig, Napoli, Spartak Moskva, Celtic, Borussia Dortmund.

Först i kväll vet vi vilka 23 lag förutom ÖFK som kvalificerar sig för EL:s gruppspel. Men det här är ett antal av de som redan är klara: Villareal, Dynamo Kiev, Braga, Milan, Atalanta, Lyon, Arsenal, Salzburg. Steua Bukarest, Zenit St Petersburg, Real Sociedad, Lazio, Nice…
Som ni förstår kommer ÖFK, oavsett lottning, att få spela vidare bland Europas hermeliner efter nyår… Det går dock inte att spekulera i motstånd förrän gruppspelet är avslutat, vi vet ju först vid 23-tiden i kväll vilka som blir ettor och vilka som blir tvåor.
Jag tänker heller inte lägga någon större energi hur en eventuell lottning kan falla ut. Som förbundskapten Janne Andersson säger: ”Det blir som det blir och vi tar det därifrån…”
På måndag eftermiddag har vi facit!

Till sist; mitt i uppladdningen inför kvällens match presenterade ÖFK två saftiga förstärkningar. Dino Islamovic, 23-årig forward som var med och sköt upp Trelleborg i Allsvenskan för ett par veckor sedan, har skrivit på ett långtidskontrakt och så lånar man 20-årige mittfältstalangen Tesfaldet Tekie från belgiska klubben Gent i 18 månader. Islamovic är fotbollsfostrad i Malmö FF, flyttade sedan till Groningen i Holland där skador satte ett stopp i karriären. Han fick en möjlighet att börja om i Trelleborgs FF där han varit en starkt bidragande faktor i årets framgång. Tesfaldet Tekie gjorde ett par starka säsonger i IFK Norrköping innan han försvann till Belgien. Men där blev det ett misslyckat år och han nappar nu på ÖFK:s lockbete

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Det blev en väldigt speciell kväll
24 November 2017 klockan 07:20 av Agne Svärd
 

”Vi ska vinna och bjuda publiken på något stort”.
Sa försvarsgeneralen Sotirios Papagiannopoulos före ”gruppspelsfinalen” mot Zorja från Luhansk.
”Jag hoppas det blir en speciellt kväll i Jämtland”.

Sa chefen själv, managern Graham Potter, när han mötte pressen dagen före match.

Visst blev det som både ”Sotte” och Potter sa och önskade.
Det blev vinst (2–0), absolut att publiken fick något stort (vilket spel och säkrad plats i Europa leagues finalspel) och kvällen blev onekligen ”speciell” för alla som gillar ÖFK.
Den är också en väldigt ”speciell” kväll för svensk klubblagsfotboll. Visst har vi haft stora framgångar vid några tillfällen (Malmö FF i Europacupfinal i slutet av 1970-talet, IFK Göteborgs framgångar i Uefa.cupen några år senare för att nu ta dom bästa exemplen) men inget svenskt lag har lyckats ta sig till finalspelet i Europa league sedan starten säsongen 2009/2010).

Jag skrev i en krönika för ett par dagar sedan om ÖFK:s styrka i sin hemmaborg och radade upp massor av fina prestationer den här långa säsongen som inleddes med cupspel i mitten av februari.
Här lägger jag till ytterligare en tiopoängare!
Så mycket bättre (populärt uttryck i dessa tider…) kan det inte bli, allrahelst när så mycket ligger i potten.

Men det bekom inte Potters grabbar det minsta. Plattan i mattan från första spark och publiken, nästan 8.000 på plats denna märkliga höst/vinterdag, bara jublade. Våg efter våg sköljde i en oavbruten ström över Zorjas planhalva, skott på skott avfyrades, inlägg svepte in från höger och inlägg svepte in från vänster.
Det var rena uppvisningen inför en motståndare som inte hade en susning om hur de skulle bryta hemmalagets ursinniga anfallslusta (det tog 16 minuter innan ukrainarna lyckades spela sig till sitt första etablerade anfall och det tog 22 minuter innan domaren Kevin Blom från Nederländerna blåste sin första frispark…).
Men det blev inga mål!

Potter hade också valt en offensiv startelva, en 3-4-3-uppställning med Curtis Edwards och Gabriel Somi som extrema mittfältsbreddare på varsin kant. Och när backlinjen med lätthet kunde spela bort Zorjas första press blev det enorma ytor i mitten för Brwa Nouri och Fouad Bachirou att operera på. Därifrån kunde dom styra och ställa som dom ville.
Det skulle också ge utdelning, så småningom. Matchklockan hade hunnit fram till minut 40 när Somi ute till vänster lämnade över bollen till Saman Ghoddos, Ghoddos drog en cross över till höger där Curtis Edwards lämnats utan markering. Och Edwards pressade in bollen framför mål mot Alhaji Gero – och i mål!
Gero tilldelades målet först, sedan ändrades det till Edwards men i det officiella matchprotokollet blir det bedömt som självmål (Dmytro Grechyshkin)!

Efter paus skickade Zorja fram ytterligare spelare i sitt höga presspel och ÖFK fick inte samma möjligheter att briljera med sin fartfyllda passningsfotboll.
Men det kändes ändå som att hemmalaget hade full kontroll på läget. ÖFK hade också ett par giftiga skott från distans (Ronald Mukiibi och Saman Ghoddos) som mycket väl kunnat resultera.
Zorjas bästa chans kom när brassen Iury vände bort hemmalagets mittförsvar och tvingade Aly Keita till en mästerlig parad strax under ribban.

Avgörandet kom i matchens 77:minut, där och då säkrade ÖFK en plats i finalspelet i februari. Saman Ghoddos trollade bort ett par Zorjaspelare ute vid sidlinjen, stack rakt in i planen där han bröt sig förbi ytterligare tre motståndare innan han från 20 meter pangade in 2–0 med våldsam kraft nere i målvakten Andriy Lunins högra burhörna.
Ytterligare ett klassmål av Ghoddos, ett av många den här säsongen.
Världsklass!
Med den här segern har nu ÖFK en säkrad plats bland de 32 lag som kommer att finnas med när finalspelet startar i mitten av februari (24 från Europa leagues tolv grupper samt åtta grupptreor från Champions league). ÖFK toppar grupp J inför den sista omgången, två poäng före Athletic Bilbao (3–2 hemma mot Hertha Berlin) och sedan är det ytterligare två pinnar ned till Zorja Luhansk. Vem som får göra ÖFK sällskap till finalspelet avgörs den 7 december när Luhansk tar emot Bilbao samtidigt som ÖFK reser till Berlin för att om möjligt säkra gruppvinsten.

Den här kvällen gav också ytterligare påfyllning i ÖFK:s kassakista. Segern var värd cirka elva miljoner kronor. Det betyder att Europaspelet så här långt har genererat nästan 50 miljoner och det kan bli ännu mer om klubben vinner gruppen. För att inte tala om pengaregnet vid ett framgångsrikt finalspel.
Och ordföranden Daniel Kindberg säger ju att ÖFK ska vinna hela turneringen…

Men än så länge nöjer jag mig med att låna Graham Potters sammanfattning från pressträffen efter matchen: ”Det här är science fiction”.
Bättre kan det inte sägas. Vi har ju redan tidigare använt alla superlativer som står att finna för att beskriva den här ÖFK-resan.

Till sist; Det är väldigt enkelt att sätta betyg på ÖFK:s spelare efter den här prestationen. Det blir 6 till samtliga – på en 5-gradig skala! Extra plus ger jag till Sotirios Papagiannopoulos (vilket resning han har), Fouad Bachirou samt till Saman Ghoddos
 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Bokslut i hemmaborgen
21 November 2017 klockan 17:49 av Agne Svärd
 

Det började den 18 februari med 2–1 mot Varberg i Svenska cupen. Drygt 10 månader senare, på torsdag kväll, är det dags att göra bokslut för Östersunds FK i sin hemmaborg då Zorja från Luhansk i östra Ukraina kommer på besök.
Så här långt har den här resan bjudit på 24 matcher på Jämtkraft arena; Svenska cupen, Allsvenskan och Europa league.
16 segrar, sju oavgjorda matcher och en förlust (AIK i mitten av augusti när spelschemat var som allra hetast).
Vilken resa! Vilken vinter, vår, sommar, höst och vinter igen! Vilka upplevelser!

2017 blir ett år som vi fotbollsvänner kommer att minnas så länge våra hjärnor är i full form, ÖFK har bjudit oss på ett fullständigt makalöst år, ja, ett år som kan betecknas som närmast osannolikt!.
Vinst i Svenska cupen, gruppspel i Europa league (som kan bli ännu mera…) och Allsvenskans näst bästa hemmalag (efter vinnande Malmö FF).
Visst hade jag och många andra stora förhoppningar på den här säsongen. Men räck gärna upp handen ni som planerade för att utvecklingen skulle bli så här bra…

Om vi bryter ned hemmaspelet i de tre stora kategorierna blir min sammanfattning så här:

# Svenska cupen: Segrar mot Varberg (2–1), avgjorde på övertid), Hammarby (1–0), Trelleborg (4–1) samt finalen mot IFK Norrköping (4–1). Lysande!

# Europa league: Segrar mot Galatasaray (2–0), Fola Esch (1–0), PAOK Thessaloniki (2–0), Hertha Berlin (1–0) samt oavgjort (2–2) mot Athletic Bilbao. Lysande igen, plus, plus!

# Allsvenskan: Åtta vinster, sex oavgjorda samt en förlust. I min bok har jag antecknat sju starka prestationer, fem matcher som varit fullständigt okej och bara tre där insatsen inte varit tillräckligt bra av en eller annan anledning (Jönköpings Södra, 0–0, där smålänningarna inte ville spela fotboll utan bara ägnade sig åt fulspel, Halmstad, 0–0, där ÖFK inte hade tillräckligt med energi samt AIK, 0–3, där en omstuvad uppställning och en utvisning gjorde att ÖFK inte räckte till).

Tittar man på samtliga 24 spelade matcher får jag till tolv riktiga höjdare (alltså hälften av alla matcher på Jämtkraft arena), på ett eller annat sätt. Här är mina tiopoängare, matcher där jag vandrat hem med ett stort leende på läpparna även om alla inte vunnits:

# 9/4 IFK Norrköping: Hemmapremiären där ÖFK visade vad vi hade att hoppas på. Här kom Norrköping billigt undan, 1–0 var kraftigt i underkant efter den prestationen.

# 13/4 IFK Norrköping: Östgötarna var tillbaka efter fyra dagar för att spela cupfinal men hade inte lärt sig mycket från första besöket. ÖFK dominerade första halvan (2–0 i paus), Norrköping hade en bra start på andra halvlek (reducerade på straff) innan Alhaji Gero och Saman Ghoddos (vilket mål, det kan jag se hur många gånger som helst) satte varsin fullträff i slutskedet; 4-1, cupmästare och en plats i Europaspelet. En magisk, och, inte minst, historisk kväll på arenan!

# 3/6 Gif Sundsvall: Ingen av de bästa rent spelmässigt men 3–1 mot Sundsvall är fina derbysiffror och dessutom två baljor från Ghoddos som där bröt en tung förbannelse av brända målchanser. Det var viktigt för resten av sommaren!

# 6/7 Galatasaray: En av världens största och mest aktade klubbar får vända hem till Istanbul med svansen mellan benen efter en magisk ÖFK-uppvisning första 60 minuterna. 2–0, mål av Saman Ghoddos och Jamie Hopcutt och Europaresan fick en lysande start.

# 16/7 Djurgården: Graham Potter tvingades rotera kraftigt i manskapet i det täta matchandet och här, mot nyrustade Djurgården, mönstrade ÖFK-managern ett ”B-lag” (så får man inte säga men det var precis vad det var…). Men det spelade ingen roll, 2–1-seger efter en bragdartad insats! En maktdemonstration inför hela fotbolls-Sverige (och Europa).

# 24/8 PAOK Thessaloniki: Efter 1–3 i Grekland var ÖFK i brygga och Europaspelet på väg mot sitt slut. Men … en ny lysande timme och två mål av Saman Ghoddos (och en prakträddning av Aly Keita på övertid) var precis det som behövdes för att gå vidare till gruppspelet i Europa league. Herregud, hur gick detta till?

# 20/9 Malmö FF: Suveräna serieledarna på besök och spelmässigt fick blivande mästarna sig en omgång. Det borde man ha fått även i målprotokollet 2–2 var surt för ÖFK, inte minst sedan Jamie Hopcutt missat en straffspark på övertid. En av Allsvenskans bästa matcher den här sommaren!

# 28/9 Hertha Berlin: Nytt storbesök, den här gången från en av Bundesligas stabilaste klubbar. Det var tyska stormvindar i en halvtimme men ÖFK lyckades klara sig undan utan att blåsa av banan och jobbade sig
sedan in i matchen. Brwa Nouri sköt segermålet på straff. Stark hemmainsats, mycket stark!

# 14/10 Örebro: Härlig första rond av ÖFK gav 3–0. Klart och betalt redan i paus. (Sånt gillar jag...)

# 19/10 Athletic Bilbao: Om det var lysande i stora delar mot Galatasaray, PAOK och Hertha Berlin så vad var då det här? Vilket lag var svenskt och vilket kom från La liga? Den frågan sysselsatte alla ”experter” i dagar efter den här tillställningen. 2–2 var ett skitresultat för ÖFK sedan Bilbao kvitterat strax före slutet. Men vilken match av hemmalaget!

# 28/10 Elfsborg. 3–0 i första halvlek och ytterligare ett mål direkt efter pausvilan. Oj, så det svängde och räckte mer än väl till en ny trepoängare (4–1 till slut och, som sagt, jag gillar verkligen när det avgörs tidigt och man kan sitta och njuta av resultatet...).

Jag är inte helt säker på att alla delar mina intryck, fotboll är som jag påpekat vid några tillfällen ingen exakt vetenskap. Men jag är övertygad om att vi alla har bjudits på fotbollsupplevelser som vi inte ens kunde ana så sent som förra sommaren (och då var dom upplevelserna redan osannolika…).
Ja, ni fattar…
Nu gäller det bara att knyta ihop hela den här Europasäcken på torsdag kväll. Och visst finns alla förutsättningar för att ÖFK ska kunna lägga den sista pusselbiten till en plats i Europa leagues finalspel redan nu.
Det är klart att Zorjas spelare och ledare har koll på att Jämtkraft arena är en riktig hemmaborg. Även i Ukraina kan man läsa resultat & tabeller!

Till sist 1: Jag vill i det här sammanhanget också ta chansen att understryka att det är inte bara på planen som ÖFK gjort storartade prestationer. Jag är lika imponerad av klubbens sätt att sköta alla de här arrangemangen. Att fixa en allsvensk match är ingen lek, det ska gudarna veta. Att dessutom rodda ett Uefa-arrangemang är mer eller mindre en bedrift! Jag lyfter på kepsen till alla inblandade.

Till sist 2: Jag tänker inte ha några synpunkter på de utmärkelser som fördelades på den lokala fotbollsgalan lördags, alla som fick priser var säkerligen förtjänta vinnare. Men jag blev riktigt rörd när jag såg att Graham Potter gärna vill dela sitt ledarpris med Tommy Engstrand från Norra Lit. Jag och Tommy har följt varandra genom idrottslivet (inte bara inom fotbollen) sedan vi var riktigt unga och det kan jag säga; en mer reko människa är det svårt att hitta, ödmjuk och sportslig i alla lägen. Grattis Tommy, även här lyfter jag på kepsen!

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Bilbao - ÖFK på TV på Gran Canaria
11 November 2017 klockan 14:55 av Haldo Jonsson
 

Torsdagen den 19 befann vi oss på Gran Canaria på stranden mellan San Augustin och Playa del Ingles. På hemväg så gick vi förbi Tropical som ligger längs strandpromenaden. Där finns flera restauranger och vi har sett att de brukar visa fotboll där på Tv. Vi frågade därför om de sände matchen mellan Östersund och Billbao. De sa att de sände matchen mellan ostersund och Billbao och vi beslöt oss för att äta middag där samtidigt som vi såg på matchen. Det visade sig att det var flera Östersundare på plats men de flesta gästerna var spanjorer. När matchen började så försökte jag att prata med min bordsgranne. Detta gick inte så bra, han kunde ingen engelska och jag kan ingen spanska men jag förstod så mycket att han var från Billbao och han verkade känna till Ostersund, som han sa, mycket väl. Alla spanjorer hälsade på oss och sa Ostersund samt visade tummen upp och det blev en god stämning i restaurangen under och efter matchen. Det kändes mycket märkligt att sitta i denna sköna temperatur, omgiven av spanjorer och se hemmalaget spela fotboll.

Siw och Alf

Nyblivna fotbollsfantaster

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Bakslaget i Jönköping
5 November 2017 klockan 20:54 av Agne Svärd
 

Både chansen till medaljer och en Europaplats nästa år försvann när ÖFK spelade 0–0 i Jönköping. Det var årets första, och riktigt stora, motgång för ÖFK. Det var trist men inte helt oväntat. Någon gång måste även ÖFK åka på en tjuvsmäll och den kom i eftermiddags när allt gick emot; resultaten och det man själv producerade.
En slutlig femteplats i tabellen är tre placeringar bättre än debutåret men en bit från klubbens egen målsättning.

Graham Potter bytte ut fem man i startelvan jämfört med torsdagskvällens match i Bilbao. Tyvärr fick han inte det besked han ville av de som nu fick chansen att visa upp sig, bara målvakten Andreas Andersson fortsatte att visa stark höstform när han ersatte Aly Keita.
Men kvartetten Jamie Hopcutt, Ludvig Fritzson, Sam Mensiro och Gabriel Somi har all anledning att vara besvikna över vad de presterade på Stadsparksvallen. Ingen av dem visade, på något sätt, att de ska ha en plats i det lag som ska slutföra gruppspelet i Europa league.

Nu tänker jag inte lasta de ”nya” spelarna för dagens insats. Men de som slet tungt i Bilbao hade behövt hjälp med ny energi från de som kom in med fräscha påkar för att kunna rubba ett formstarkt Jönköping Södra. Det fick man inte; Hopcutt var lika formlös som under stora delar av hösten, Fritzson tempofattig, Mensiro ofokuserad och Somi spelade juniorfotboll.

Nu kunde det ha gått vägen i alla fall, möjligheter fanns onekligen. Men Jönköping hade ännu fler chanser. Bara utmärkt målvaktsspel i båda lagen gjorde att den här matchen sluttade mållös. 2–2 hade varit ett rimligare resultat.

Förutom Andreas Andersson går mina plusbetyg till Sotirios Papagiannopoulos, Dennis Widgren, Fouad Bachirou, Curtis Edwards (första halvlek) samt Ken Sema.

En kort sammanfattning av ÖFK:s år i Allsvenskan (och lite till):

# Bästa matchen: Malmö FF i hemmaborgen. 2–2 smakade onekligen mycket mera den där höstkvällen, inte minst när man fick en straff på övertid (som Jamie Hopcutt brände).

# Andra toppar: IFK Norrköping och FK Göteborg hemma tidigt på säsongen, absolut. Sedan finns det enskilda halvlekar som man gärna kommer ihåg; den andra borta mot Elfsborg i våras, första mot Sirius på Studenternas för en dryg månad sedan, första mot Örebro och första mot Elfsborg på Jämtkraft arena. Bättre kan det inte bli, kanonspel och många mål! Första halvan mot IFK Göteborg på Gamla Ullevi var också ytterst sevärd.

# Mest imponerande:: 2–1-segern mot Djurgården i mitten av juli när Potter bytte ut i stort sett hela startelvan för att orka med Europakvalet. Det var en mäktig maktdemonstration av klubbens slagstyrka!

# Sämst: Går fortfarande tillbaka till ett par vårinsatser, Halmstad och Örebro borta. Här fanns inget att skylla på. Förlusten i Kalmar kom när spelschemat var som tuffast i kombination med incidenten på Bromma flygplats (lagkaptenen Brwa Nouri blev avkastad, sånt suger energi ur alla grupper!).

# Årets svacka: Slutet av juli och hela augusti. Här slet ÖFK ont när Allsvenskan skulle kombineras med Europaspelet. I Europa gick det utmärkt, men i Allsvenskan tog man stryk.

# Glömmer inte: De tunga övertidsminuterna på våren mot Göteborg, Elfsborg och Malmö FF. Där försvann fem poäng (kunde ha varit sju, ÖFK hade ett skott i stolpen strax före MFF:s segermål…) alldeles i onödan.

# Slitstarkaste spelare: Curtis Edwards och Fouad Bachirou. Spelat mest, sprungit mest och tacklat mest!

# Bästa målskyttar: Saman Ghoddos (8), Johan Bertilsson (7), Brwa Nouri (6).

# Passade bäst: Ken Sema (sju assists)

# Passade mest: Brwa Nouri.

# Passade säkrast: Sotirios Papagiannopoulos.

# Passade längst: Curtis Edwards (tillsammans med målvakterna Aly Keita och Andreas Andersson).

# Dribblade mest: Ken Sema.

# Mest varnad: Saman Ghoddos (sju, sex på våren!).

# Mest utvisad: Alhaji Gero (två).

# Vad hände? Jamie Hopcutt gjorde fem mål trots lite speltid (sammanlagt ungefär två matcher!) under våren. I höst (efter ”bragdmålet” mot Galatasaray i första EL-kvalmatchen) har det inte blivit ett enda trots mycket speltid och massor av möjligheter. Målsumpandet höll i sig in i det sista, så även i dagens match på Stadsparksvallen. Snacka om att tappa målformen.

# Vill se mera av: Johan Bertilsson har inte fått chansen att visa sin fulla kapacitet ännu, irriterande småskavanker har stört hela säsongen. Trots det har det blivit sju mål från Bertilssons fötter.

# Kan ta nästa steg: Hosam Aiesh (som också haft trassel med skador och sjukdom). När han lär sig att värdera situationerna bättre kan det bli riktigt, riktigt bra.

# Malmö FF, AIK och Djurgården tog de tre Europaplatserna, fyran Häcken har också chansen beroende på utfallet i Svenska cupen. Det är där som nu ÖFK:s chans ligger, precis som det här året. Försäsongen kan bli riktigt svettig, Svenska cupen i kombination med, förhoppningsvis, finalspelet i Europa league. Daniel Kindberg får jobba hårt i januarifönstret!

# Största besvikelsen i årets serie är givetvis IFK Göteborg. Allt ser ut att ha havererat i klubben. Men den främsta orsaken till Änglarnas ras är givetvis att spelarmaterialet inte håller måttet. Den sanningen måste klubben tugga i sig, annars väntar många svåra år.

# Hammarby handlade mycket och dyrt under sommaruppehållet med sikte på nästa år. Med den här hösten som facit är det inget som tyder på att de ska några större förhoppningar om kommande storhetstider…

# Skönt att Gif Sundsvall reste sig på nio (och en halv…) och slapp kavla.

# Jönköping hade behövt alla poängen mot ÖFK för att undvika kval. Nu klarade man inte det och det tycker jag är rättvist. Intrycket från deras besök i Östersund i våras var osedvanligt trist, likaså från många andra matcher. Men Tommy Thelin och Daryl Smylie är två spelare som håller högsta allsvenska klass!

# Halmstad och AFC Eskilstuna lämnar Allsvenskan, Brommapojkarna och Dalkurd ersätter. Sista platsen tas av Jönköping eller Trelleborgs FF efter kvalspel med start den 15 november.

Till sist; att kombinera Europaspel och den inhemska serien är sällan enkelt. Se bara på FC Köpenhamn och Rosenborg, de två nordiska elefanterna. FCK, som leder grupp F i Europaspelet efter fyra omgångar, ligger bara femma i danska ligan efter 15 spelade omgångar (när hände det senast?) medan Rosenborg har lyckats på hemmaplan (säkrade i helgen sitt 25:e ligaguld) men är, i praktiken, chanslös på avancemang till finalspel i Europa league (ligger trea i grupp L, fem poäng efter tvåan Real Sociedad).

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
ÖFK behåller greppet
3 November 2017 klockan 01:03 av Agne Svärd
 

Första förlusten i gruppspelet men 1–0 i baken på San Memés i Bilbao kan jag ta.
Alla dar i veckan!

Torsdagskvällens matcher, den fjärde omgången, i grupp J i Europa league gav ”normala” resultat: att Athletic Bilbao slår Östersunds FK med 1–0 och Hertha Berlin vinner med 2–0 hemma mot Zorja från Luhansk är väl bara precis som det ska vara.
Även där alla dar i veckan.
Men.
För ÖFK betyder den här förlusten inte speciellt mycket,, faktiskt inte ett skvatt. Det gäller att vi alla håller huvudet kallt även om det nu kom en liten motgång. För när två matcher återstår har ÖFK, i kraft av att man fortfarande har greppet om gruppen, två servar att fixa en plats i finalspelet på andra sidan nyår. Det är ju ett fantastiskt utgångsläge!
Och jag tror att man redan den 23 november säkrar den platsen när Zorja Luhansk kommer till Jämtkraft arena, det är faktiskt min fulla övertygelse. Och bränner man där finns ju fortfarande chansen den 7 december i Berlin...
Som sagt; håll huvudet kallt!

Kvällens match i Bilbao blev ungefär som jag tänkt mig; hemmalagets höga och tunga press tvingade ÖFK att till stor del försvara sitt straffområde, åtminstone under den första halvan av matchen. Möjligtvis kan man säga att ÖFK hjälpte Bilbao en bit på vägen med en väldigt defensiv uppställning.
Stundtals kände jag vibbar från bortamötet i Thessaloniki (PAOK, förlust 3–1). ÖFK blev alltför baktungt med sin 5-backslinje
Visserligen skapade inte Bilbao speciellt mycket av sitt övertag men ÖFK:s planhalva blev överbefolkad och man fick inget utrymme för sitt eget spel.

Graham Potter möblerade om laget i andra halvlek. Curtis Edwards fick lämna sin plats till höger i backlinjen för att förstärka ett mittfält där Brwa Nouri och Fouad Bachirou hade ett helvete i första ronden. Och genast blev det lite lugnare när ÖFK kunde ”vila med bollen” betydligt oftare.
Och länge kändes det som att Athletic Bilbao hade varken kraft, fart eller teknik för att bryta upp ÖFK:s starka defensiv.
Men i den 70:s minuten small det bakom Aly Keita. I det läget kom det faktiskt som en överraskning. Men en touch och ett missat skottförsök fick ÖFK:s mittförsvar i obalans, veteranen Raul Garcia prickade ribban och ytterligare en oldboy, 36-årige Aritz Aduriz, kunde från nära håll nicka in segermålet.
Det är sådana tillfällighetsmål som kommer och går i dagens fotboll. Den här gången drabbade det ÖFK.

Här är min betyg;
# Bäst, utan tvekan målvakten Aly Keita även om han fumlade styggt med bollen vid ett tillfälle i första halvlek. Men räddningen på nicken från Aduriz i första halvlek var av absolut världsklass, flera andra ingripanden hade också kvalitetsstämpel.

# Sotirios Papagiannopoulos och Tom Pettersson höll åter högsta klass i mittförsvaret. ”Sotte” är urstark i duellspelet och Tom härligt uppoffrande i sina ingrepp. Men samtidigt måste det sägas att Bilbaos sätt att anfalla såg ut att passa dom här gossarna extremt bra…

# Dennis Widgren hade en tuff uppgift i mötet med hemmalagets enda riktigt kreativa kraft, Inaki Williams. Dennis blev lurad ett antal gånger av den snabbfotade kantspelaren men kämpade sig alltid tillbaka i duellerna.

# Ronald Mukiibi hade svårt med hemmalagets presspel och hamnade ofta i tidsnöd när han skulle leverera bollen.

# Curtis Edwards klarade sig godkänt som back i första halvlek men var betydligt bekvämare på mittfältet efter paus. Stod för en gigantisk arbetsinsats och levererade ett stort antal öppnade passningar. Edwards är helt enkelt en smart spelare som ser saker som vi andra inte gör.

# Brwa Nouri och Fouad Bachirou blev överkörda i första halvlek. Kom tillbaka i andra när de fick hjälp av Edwards och speciellt Bachirou växte(!) till en jätte.

# Ken Sema visade prov på sin höga kvalitet men tvingades offra lite för mycket krut i försvarsjobbet för att kunna vara ett riktigt hot mot Bilbaos försvarsblock.

# Alhaji Gero tog emot många bollar (och mycket stryk) men hade en sådan där kväll där passningsfoten var ständigt felriktad. Också ett offer för hemmalagets presspel?

# Saman Ghoddos har haft roligare dagar på en fotbollsplan. Ghoddos kom helt enkelt aldrig in i den här matchen.

Till sist; nu blir det tre veckors vila (i Europa league, i Allsvenskan spelar ÖFK mot Jönköping Södra redan på söndag eftermiddag). Den 23 november kommer Zorja Luhansk till Jämtkraft arena. Då blir det plastgräs och jämtländsk höstkyla, det passar ÖFK mycket bättre än naturgräs och 20 grader varmt!



 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Glödhet även i höstkyla
28 Oktober 2017 klockan 22:30 av Agne Svärd
 
En början där man gick bort sig i ambitionen om ett snabbt ledningsmål och ett baklängesmål på övertid.
Men däremellan, i 90 minuter, var det bara ÖFK!
Ja, nästan i alla fall. Elfsborg hade sannerligen inte mycket att säga till om den här eftermiddagen på Jämtkraft arena.

ÖFK fortsätter att glädja oss med segrar och strålande spel hela vägen in mot den svinkyla som väntar. 4–1 mot Elfsborg efter ännu en uppvisning i spelglädje och effektivitet.
Det är bara, ödmjukt, att buga och tacka!

Det verkar för stunden finns en aldrig sinande källa av energi (och fantasi) att ösa ur spelargruppen. Kanonmatch staplas på kanonmatch och jag vågar påstå att numera är det inte bara vi hemmablinda som applåderar. Hela fotbolls-Sverige (och -Europa…) står i kö för att hylla Potters bolltrygga skapelse och sättet som man utför sitt arbete på.
Varje match den här senhösten är en njutning för ögat och det är väl bara att upprepa det som sagts så många gånger: Är det här verkligen på riktigt?
Svaret på frågan: Givetvis!

Det här var sista gången vi fick se ÖFK på hemmaplan i årets allsvenska. En match återstår, Jönköping Södra på bortamark, innan vi har facit efter 30 omgångar. Efter nästa söndag vet vi om ÖFK lyckats jaga kapp en Europaplats (tvåa eller trea), blivit fyra och kan fortsätta att hoppas över vintern eller om en ny cuptriumf är enda chansen till nya äventyr på de europeiska scenen.
Ja, som ni förstår. Trots att vi kliver in i svinnovember är fotbollen glödhet i Östersund och kommer att så vara ytterligare en dryg månad. ”Vi lever i nya tider” är numera ett slitet uttryck. Men här gäller det mer än någon annanstans!

Några noteringar från eftermiddagen;
# Målvakten Andreas Andersson var ytterst nära att få hålla en ny nolla efter ännu en stabil insats. Men på övertid lyckades Viktor Prodell överlista Andersson sedan ÖFK tappat fokus i väntan på slutsignalen. Det var surt för Andreas, jag lovar.

# Sotirios Papagiannopoulos (1–0) och Fouad Bachirou l(2–0) lyckades båda spräcka sin målnolla i Allsvenskan. Välkommen i målklubben!

# Dennis Widgren ersatte den här gången Tom Pettersson som ”Sottes” partner i mittförsvaret. Det gjorde han utmärkt. Vågade dessutom stöta framåt och gjorde det framgångsrikt (suverän framspelning till Saman Ghoddos 3–0-mål).

# Centralt på mitten dominerade Bachirou, Brwa Nouri och Curtis Edwards. Fyndlådan tycks vara obegränsad, likaså arbetsförmågan. Dom är verkligen överallt och lite till, måste vara ett helvete för alla motståndare att möta.

# På kanterna gav inte Ken Sema (till höger) och Gabriel Somi Elfsborgs ytterbackar en lugn stund med bländande teknik och snabba framstötar.

# Och så han som spelade huvudrollen (igen): Saman Ghoddos. Chippen innan han rullade in hemmalagets tredje mål tål att ses hur många gånger som helst. (Det var bara en av Ghoddos många läckerheter den här dagen).

Till sist 1; det är skillnad på domare och domare. Efter en sommar med högst blandade insatser var det skönt att Jonas Eriksson äntligen kom till Jämtkraft arena. Visserligen var det en mycket snäll match som Eriksson hade att leda, båda lagen bemödade sig verkligen om att spela på bollen och inte på varandra. Men med Eriksson blir det ordning & reda. Och god stämning! Tack!

Till sist 2; nu laddar vi för torsdagens möte i Bilbao!
 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Starka papper i Göteborg
22 Oktober 2017 klockan 20:35 av Agne Svärd
 

En strålande uppvisning mot Athletic Bilbao (2–2) i torsdags, tre dagar senare byter Graham Potter ut fyra startspelare och ÖFK smiskar upp klassiska IFK Göteborg på lika klassiska Gamla Ullevi och vinner med 1–0.

Som jag haft anledning att skriva ett antal gånger den här sommaren; det går bra för ÖFK nästan jämnt.

ÖFK hade verkligen farten uppe från i torsdags när man klev in på Gamla Ullevi, den första halvtimmen gav i stort sett samma vibbar som mot Bilbao. Ett tidigt ledningsmål (Ludvig Fritzson) satte ett paralyserat hemmalag under stor press och Göteborg gjorde i stort ett alla fel som man kan göra medan ÖFK gjorde det mesta rätt. Det handlade om ren och skär uppvisning och redan här kunde (skulle) rött & svart ha stängt den här matchen.
Men.
När målchanserna radades upp blev besluten inte dom rätta.

Det gav Göteborg chansen att komma in i matchen. Den tog man också. Blåvitt flyttade upp sitt försvarsspel, gav ÖFK mindre tid och mindre yta samtidigt som ÖFK-spelarna såg ut att känna av torsdagens urladdning i Europaspelet.
Bara två riktigt svettiga räddningar av Andreas Andersson gjorde att ÖFK kunde gå till pausvila med sin 1–0-ledning.
Andreas fick göra rätt för lönen även under den andra halvan. Det gjorde han hur bra som helst, Andreas höll nollan för andra matchen i rad .
Men.
Mitt i hemmagreppet hade ÖFK flera goda möjligheter att definitivt sänka hemmaskeppet, Hopcutt, Ghoddos och Sema bjöds på frilägen men nu var siktet fel inställt eller så stod hemmamålvakten Erik Dahlin i vägen.

Sammantaget är dock 1–0-seger i Göteborg ett blytungt resultat, inte minst i kombination med Europaspelet. Det tror jag att alla är överens om. Göteborg är ju ett lag som sällan förlorar i sin hemmaborg, bara Djurgården har vunnit där den här säsongen före dagens match. Och innan Djurgården hade Göteborg 38 raka utan förlust. Starka papper!

Dom här tre poängen gör att ÖFK stärkte sina aktier i kampen om fjärdeplatsen i Allsvenskan som kan ge en plats i nästa års Europaspel. Däremot ser det svårt ut att ta nå någon av de tre direktplatserna sedan Djurgården lyckats ta en poäng i kvällens möte med Häcken (1–1). Två omgångar återstår, ÖFK har Elfsborg (h) och Jönköping (b) kvar att möta, och som det ser ut just nu är jag övertygad om att det inte räcker med full pott i avslutningen.
Dessvärre.

Några noteringar från dagens match;
# Andreas Andersson har haft diverse problem under säsongen. Nu ser han ut att ha hittat formen, bra mot Örebro och bra mot Göteborg. Andreas räddningar i dag blev avgörande för att ÖFK skulle vinna, säkert en skön revansch för vårens hemmamöte då Andreas på övertid gav Göteborg möjligheten att kvittera på straff efter en felbedömd utrusning.

# Sotirios Papagiannopoulos och Tom Pettersson fick jobba hårt den här gången när Göteborgs anfallsduo Tobias Hysén och Mikael Boman fick upp farten efter en blek inledning.

# Brwa Nouri och Fouad Bachirou dominerade stort på mitten under första halvlek. Nouri såg ut att tröttna i andra medan Bachirou fortsatte att trumma på ända fram till slutsignalen. Imponerande!

# Saman Ghoddos, Jamie Hopcutt och Ken Sema hittade många kryphål i ett Göteborgsförsvar utan riktig organisation. Bara målen saknades.

# Ludvig Fritzson blev matchhjälte med sin eleganta (och kanske även lite tursamma…) fullträff efter åtta minuter. Det betyder säkerligen en extra puff i ryggen för hans utveckling. Slet dock med att passningsfoten inte var så välriktad den här gången.

# Gabriel Somi hade mycket plats på sin vänsterkant men det var bara i början som han förstod att utnyttja den möjligheten. ”Gabbe” blev väldigt försiktig när hemmalaget flyttade fram sina positioner.

# Ronald Mukiibi var stabil som vanligt på högersidan.

Till sist; Ordförande Daniel Kindberg har under många tunga år skjutit till pengar för att hålla ÖFK-skutan flytande. Nu vet vi att det handlar om 16 miljoner kronor! Östersunds FK har varit Kindbergs FK, det har jag skrivit några gånger tidigare. I dag blev det känt att pengarna betalas tillbaka och klubben ska få en större och mer fungerande styrelse. Det är bra, då försvinner ett argument för dem som påstår att det inte går rätt till i klubben. Men såvitt jag förstår har Kindberg i det här ärendet bara följt de regler som gällt. Och det har han gjort förbannat bra!
 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Krönika damfotboll
20 Oktober 2017 klockan 23:42 av Per Lagerbäck
 

Som jag skrivit tidigare är JH:s damfotboll på väg in i en ny "kvantitetskris". Antal lag och antal spelare har drastiskt sjunkit de senaste säsongerna, och återigen noteras oro och trötthet på många håll. Vi kan börja underifrån och notera att Sveg och Myssjö/Oviken dragit sig ur trean under säsongen. Sveg återkommer nog snart, då de har ett riktigt duktigt lag som gjort bra ifrån sig i regionala F-17. Svårare att sia om Myssjö/Oviken. Föreningen är riktiga kulturbärare inom damfotbollen, och jag hoppas verkligen att det finns några knytna nävar i en del fickor väster om Sannsundet, så att vi får se damfotboll på Åsvallen och Kejsarvallen snart igen.

IFK Östersund har idag en riktigt bra och bred verksamhet, och jag ser inget som ska skymma sikten framåt just nu. Med ett lag i Div 1 och ett i Div 2 nästa år, så fortsätter utvecklingen. Vad man kan hoppas är att man inte sväljer för många spelare från föreningarna runt Östersund.

KD befinner sig i en ganska svår sits. Det är inte osannolikt att man, trots andraplatsen, kan komma att erbjudas en plats i Div 1. Jag tror att flera föreningar högre upp i seriesystemet hänger på en skör tråd, och kan komma att läggas ner. Ett rykte säger att seriesegrarna Kovland är en av dessa. Tränaren Anders Westlund har meddelat att han slutar, och flera av spelarna är tveksamma till satsning på Div 1. Tyvärr för den Norrländska damfotbollen kan beskedet komma redan innan SvFF lägger fast serierna, och då kommer platsen med all säkerhet att erbjudas till ett Götalandslag, då den landsdelen överlåtit en Div 1-ingång till Norrland vid den senaste serieomläggningen. Väntar man till efter att serierna läggs fast, så ska erbjudandet gå till ett lag från den aktuella seriens upptagningsområde, om jag är rätt underrrättad. Och i så fall, om jag nu räknat rätt, så ska KD med mkt knapp marginal vara den bästa tvåan i de fyra Norrlandstvåorna.

Men hur skulle KD klara en uppflyttning? Ja, svaret på det vet nog bara den innersta kärnan i den lilla styrelsen. Och hur tänker Frösö IF? Ska de fortsätta att finna sig i att i princip vara en del av KD:s organisation? Det kanske är för tidigt att starta upp ett seniorlag 2018, men planeras det på rätt sätt, så borde det kunna fungera 2019.

Ope hade sin kris den gångna vintern och våren. Nu tror jag att man är bättre rustade igen inför kommande år. Det finns många duktiga tjejer som fått bra utbildning, och erfarenhet från denna säsong. Jag tror att Ope, om det inte händer något riktigt annorlunda, kommer att finnas i kamp om seriesegern nästa år igen.

Häggenås är en förening som verkligen behövs, och jag hoppas att Myggan Handler orkar med att styra skeppet även 2018. Visst vore det oerhört tråkigt om Tigervallen inte befolkas även nästa säsong. Ni som är sugna på att spela vidare, med måttlig träningsinsats, sök er till Häggenås (eller annan ev förening som startas med samma inriktning)!

Sedan har vi ÖDFF, vars verksamhet nu under en och en halv säsong hängt i en skör tråd. Truppen har varit så tunn att flera spelare känt sig tvingade att spela oavsett fysisk och psykisk status. Många har lämnat, men ändå har man presterat mer än vad som är rimligt att förvänta. Jag tror att styrelsen är tämligen slutkörd, och efter säsongen kan vi fortsätta att spekulera om föreningens framtid. Och jag tror, sannolikt mer än de flesta, att chansen att hänga kvar är ganska hyfsad. Förlustmålet mot Kalmar senast var en tappad poäng, men möjligen innebär det två "vunna" poäng inom kort, då Holmalund har att möta just Kalmar. Om Kalmar hängts av kampen om den Allsvenska platsen tror jag nämligen att Holmalund slagit dem. Med segern mot ÖDFF i ryggen så tror jag inte att Kalmar förlorar. Jag tror att ÖDFF hänger kvar om man tar minst sex poäng på de tre sista matcherna, om tre av dem tas mot Böljan.

Om vi tittar lite på granndistrikten så anser jag att Sundsvall redan spurtat till sig nytt kontrakt i Elitettan. Selånger var stabila i sin Div 1-serie, men Timrå kapsejsade helt på hösten och åkte ur. Vi får se vad som händer med Kovland. I Hälsingland charmas jag av Ljusdals framgångar, där bl a Viktoria Forss, återbördad efter kort tid hos ÖDFF, åter kan förbereda sig för spel i Elitettan efter två klara kvalsegrar mot Notviken.

I Ångermanland har plötsligt Kramfors klivit upp i rampljuset efter en evighet i grådasket. Seger före Västerbottenslagen i Div 2 Norra Norrland Syd. Samtidigt kan det innebära döden för andra lag i närheten, men det får vi se. Jag tror att Kramfors kommer att utmana Själevad om epitetet Ångermanlands bästa lag. Jag tycker att det är positivt att olika lag kan dyka upp som en framgångssaga, och jag hoppas att det går bra för Kramfors.

Vad gäller problemet med tillräckligt antal spelare, så finns det i alla omskrivna distrikt. Flera föreningar hänger på en skör tråd. Sammantaget tror jag att det finns en risk för att det blir en urvattnad Div 2 Mellersta Norrland nästa år, men jag hoppas att jag har fel. Och så småningom hoppas jag att födelsetalen på första halvan av 00-talet räddar upp situationen.

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Världsklass. Ingenting annat!
20 Oktober 2017 klockan 13:22 av Agne Svärd
 


Det är lika bra jag klämmer till direkt så att det inte råder någon tvekan om vad jag tycker efter ÖFK:s möte med Athletic Bilbao i Europaligan:
Vilken!
Jävla!
Match!

Det är bara resultat jag retar mig på. 2–2 (som man kan ta alla dagar i veckan när det är ett lag från La liga som svarar för motståndet) är surt efter en sådan här prestation. Dessutom fick baskerna sina två mål på sådant sätt som brukar rista djupa fåror i hjärnbarken på dem som drabbas; ett olyckligt ingripande av målvakten Aly Keita vid 0–1 (slarvigt mottag av enkelt bakåtpass och halkade sedan omkull, varför skulle det ske i just en sådan här match?) och kvitteringen strax före slutet, precis när jag och väldigt många andra hade räknat hem ÖFK:s fullträff, den tredje raka segern i Europaligans slutspel.

Nåväl, en poäng är alltid en poäng och kan visa sig nog så viktig när allt ska summeras efter den sjätte och sista omgången den 7 december. Och trots två tappade pinnar kan man inte säga att läget försämrades i jakten på vårens finalspel, Zorja Luhansk seger över Hertha Berlin (2–1) gjorde ju inte ont den heller…

Jag tror att vi struntar i ett vidare resonemang om poängen, konstaterar att ÖFK fortfarande leder gruppen efter halva resan och istället tittar på prestationen.
Den var nämligen magnifik. Ingenting annat.
Världsklass. Ingenting annat.
Några röster:
”Starkaste insatsen som ett svenskt lag gjort mot sånt här motstånd i historien” (ÖFK:s ordförande Daniel Kindberg)
”Bästa jag sett under hela min karriär, mitt största ögonblick” (ÖFK-managern Graham Potter)
”Vi var helt borta i 75 minuter. Våra motståndare var mycket större än namnet, ett jättebra lag” (Bilbaos tränare José Angel Ziganda)

Jag skrev redan i gårdagens krönika att ÖFK hade stora möjligheter att straffa Athletic Bilbao, främst i kraft av att man är ett strålande bra fotbollslag och att man han många individuellt skickliga spelare. Inte på grund av underlag eller yttre omständigheter.
Men inte ens jag kunde i min fantasi föreställa mig att få se den här matchbilden, vilket av lagen som var spanskt och vilket som kommer från Nordpolen var omöjligt att lista ut om man inte hade koll på klubbdräkterna. Här var det ÖFK som spelade ”spanskt” medan Bilbao såg ut att vara coachade av Lars Lagerbäck…
Vilken uppvisning i teknik, rörlighet, passningsskicklighet, ja, här fanns hela handboken i konsten att spela attraktiv och framgångsrik fotboll. Matchfilmen från första halvlek kan användas vid alla tränarutbildningar som finns i hela världen.
Men, det stod 0–1 på resultattavlan. Det var grymt. Redan här skulle faktiskt ÖFK ha stängt den här matchen. Så stor var dominansen, så klara var målchanserna.

Någon form av upprättelse kom dock ganska snart efter pausfikat. Alhaji Gero tryckte in kvitteringsbollen (51:a minuten) sedan Bilbaomålvakten Iago Herrerin fumlat på ett Dennis Widgren-skott och Curtis Edwards volleysköt 2–1 (64:e minuten) på ett inspel från Saman Ghoddos. Och det kunde ha blivit mer, bara målvakten Herrerins inspirerade spel hindrade Bilbao från rena katastrofen.
Här såg det ut som att ÖFK hade kopplat greppet men Bilbao tog sig ur bryggan,
flyttade upp sina positioner samtidigt som hemmalaget kroknade en aning och mer behövdes inte för att det skulle komma ett kvitteringsmål (Inaki Williams) .
Matchklockan visade då 88:36…
Det var tufft, det ska erkännas.

Mina betyg till hemmaspelarna:
# Bäst:
Curtis Edwards. Sprang, passade, dribblade, sköt och till slut även målskytt. Men det såg länge ut som att den hårt jobbande mittfältseleganten skulle bli hemmalagets olycksfågel den här kvällen. Vilka möjligheter han brände under den första halvan! Men Edwards fick sin revansch när han prickade in 2–1-målet. Det var mycket välförtjänt.

# Andra topprestationer:
Sotirios Papagiannopoulos och Tom Petterssons mittbacksspel. Jag har sagt det tidigare, som par är de bäst i Sverige!
Fouad Bachirou vann bollar och stora ytor, jagade upp och ned i 90 minuter och lämnade inte de spanska centrala mittfältarna en lugn stund.
Saman Ghoddos och Ken Sema i många utmärkta samarbeten. Stor kreativitet (som vanligt), bara målen saknades.

# Största överraskningarna:
Alhaji Gero, som haft svårt att övertyga senaste tiden, gjorde ett kanonjobb i båda riktningarna och hade stor framgång med sin fina fysik. Målskytt, inte att förakta!
Dennis Widgren gjorde årets absolut bästa match. Såg ut att ha käkat rått björnkött före avspark. Så här vill jag se Dennis i varje match!

# Blandade & gav:
Lagkaptenen Brwa Nouri var inte lika dominant som han varit tidigare i Europaspelet. Ett par missade chansbrytningar hade kunnat bli dyrbara för hemmalaget.
Ronald Mukiibi varvade bländande spel med enkla misstag. Ofokuserad när han fick fina skottchanser i Bilbaos straffområde.
Aly Keita som varit så stabil i målet under lång tid klantade sig vid 0–1-målet och såg lite skakig ut efter den missen. En jätteräddning i 85:e minuten rätade upp slutbetyget till klart godkänt.

Men betyget för laget som helhet är givet. Så mycket bättre än så här blir det inte! Jag tror hela fotbolls-Sverige står upp och applåderar den här insatsen. Ja, det måste dom bara göra
Vilken kväll, kära vänner. Vilken kväll!

 
Det finns 7 kommentarer att läsa.

 
Potter lägger pressen på Bilbao...
19 Oktober 2017 klockan 11:28 av Agne Svärd
 

Det är mindre än ett dygn kvar till avspark mellan ÖFK och Athletic Bilbao.
Det största som hänt så här långt på Jämtkraft arena?
Möjligt. Men det är svårt att vikta lag och ligor mot varandra när man hamnar på den här nivån.
Det enda jag kan säga med säkerhet är att det är så häftigt, en storklubb från en av de allra största ligorna är på besök. Det som för inte så lång tid sedan var en omöjlig tanke är nu verklighet och nästan lite vardag.
Klart att det är stort, oändligt stort!

Det kan i sammanhanget var värt att gör en liten resumé av ÖFK:s Europaresa så här långt, allt för att sätta in torsdagskvällens match i ett sammanhang och samtidigt påminna om vilka tungviktare som tvingats bita i Jämtkrafts artificiella gräsmatta så här långt:
# Galatasaray, turkisk storklubb som just nu är etta i sin liga efter åtta omgångar (2–0 hemma, 1–1 borta, 3–1 sammanlagt).
# Fola Esch, inte fullt lika känt, från Luxemburg, ligger fyra i hemmaligan efter åtta omgångar (1–0 hemma, 2–1 borta, 3–1 sammanlagt).
# PAOK Thessaloniki, grekisk storklubb som toppar ligan efter sju omgångar (3–1-förlust borta, 2–0 hemma, 3–3 sammanlagt men vidare på bortamål).
# Zorja Luhansk, från Ukraina, sjua i ligan efter tolv omgångar (2–0-seger på bortaplan i första gruppspelsomgången).
# Hertha Berlin, på 13:e plats i Bundesliga efter åtta spelade omgångar (1–0-seger på Jämtkraft arena).

Nu väntar alltså Athletic Bilbao, mittenlag (elfteplats) i La liga efter åtta spelade omgångar. Inte riktigt där dom vill vara och dessutom bara en poäng (oavgjort i Berlin) efter två omgångar i Europaspelet. Ett rimligt antagande är väl att placera den baskiska klubben i samma fack som Galatasaray, PAOK och Berlin?

Dagens förspel på Jämtkraft arena bjöd naturligtvis inte på några överraskningar. Inte alls, ömsesidig respekt är väl sammanfattningen av de två klubbarnas möte med pressen.
Men.
Trots att ÖFK leder gruppen efter två raka segrar medan Bilbao sladdar i kön med sin enda pinne ville inte ÖFK-managern Graham Potter kännas vid något favoritskap. Tvärtom, Potter lade sig lägre än lågt när han sa att om ÖFK och Bilbao skulle mötas 365 gånger på ett år så skulle Bilbao vara favorit varje dag…

Potter lägger alltså pressen på baskerna, åtminstone utåt sett. Jag gissar att snacket internt i ÖFK-gruppen går i en annan riktning och varför inte? Potter och hans medarbetare kan ju plocka fram hur många positiva bilder som helst från den här trivsamma sommaren (det är ju bara att kolla listan här ovan…). Laget har vunnit sina fyra Europamatcher hemma på konstgräset och hållit den så viktiga nollan! Klart att de måste känna att chansen finns.

Och jag tror att det är fullt möjligt att ÖFK kan vinna även den här matchen. Då tänker jag inte bara på att Bilbao den här gången ställs inför prövningar som konstgräs och bitande jämtländsk höstkyla. Det tror jag för övrigt att de kan hantera.
Nej, framförallt lutar jag mig emot det faktum att ÖFK är ett sjusärdeles skickligt fotbollslag med många individuellt skickliga spelare!
Det blir något att bita i för baskerna, det är jag helt övertygad om efter den här sommaren och hösten.

ÖFK:s nyckel till framgång, tror jag, blir att klara Bilbaos mycket skickliga presspel, det är den detalj som jag blivit mest imponerad av efter några videokollar. Det blåste friskt mot Hertha Berlin för några veckor sedan, blåvita tyskar surrade som bålgetingar kring bollförande ÖFK-spelare under den första halvtimmen och hemmalaget hade det kämpigt i den delen av matchen. Men den här detaljen av spelet är Bilbao ännu skickligare på än Hertha Berlin. Ett hårt arbetande kollektiv är min sammanfattning av torsdagskvällens motståndare.

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Det gäller att göra jobbet!
14 Oktober 2017 klockan 22:54 av Agne Svärd
 

2–0 mot Härnösand i Svenska cupen i tisdags och så 3–0 i eftermiddag mot Örebro SK i Allsvenskan. Två bra resultat och som omstart efter landslagsuppehållet kan vi skriva in ytterligare en fin ÖFK-vecka i raden av många andra.

Insatserna påminner också till stor del om varandra även om de utfördes på två helt olika planeter, det går ju inte direkt att jämföra Härnösand och Örebro SK.
Men.
Man måste göra jobbet för att nå resultat, oavsett motstånd. Det går inte att fuska.
ÖFK gjorde jobbet i Härnösand i andra halvlek, det gav en seger som var väldigt viktig för nästa säsong.
Det gjorde ÖFK också i första halvlek mot Örebro (tre mål på åtta minuter…). Det ger fortsatt chans på en av Europaplatserna i Allsvenskan.

Men ÖFK fuskade också i två halvlekar, första i Härnösand och i den andra mot Örebro. Det var 2 x 45 minuter där man inte var beredd att jobba det där lilla extra som behövs. I Härnösand hade det ingen större betydelse eftersom motståndet inte var tillräckligt bra. Mot Örebro såg målvakten Andreas Andersson till att 3–0-ledningen aldrig hotades på allvar. Andreas svarade för en handfull fina ingripanden, var hemmalagets främste och hade dessutom marginalerna på sin sida (två stolpträffar).

Jag måste medge att jag blev bekymrad när jag såg hur Graham Potter formerat sin startelva mot Örebro. Jag trodde på starkaste möjliga uppställning efter uppehållet, vad som stod på spel i serien och med tanke det som väntar på torsdag (Athletic Bilbao). Men Keita, Tom Pettersson och lagkaptenen Brwa Nouri var placerade på bänken, Ghoddos, Mukiibi, Somi och Aiesh vilades helt, mer eller mindre skadade. Istället skickade Potter ut en skapelse som vi inte sett tidigare den här händelserika sommaren.
Men det gick bra det med. Riktigt bra. Min oro var helt obefogad. Första halvlek var en av de trivsammare vi haft på Jämtkraft arena; spelet, tempot, målen.
I tabellen låg ÖFK placeringen bättre än ÖSK. På planen var skillnaden betydligt större. Hemmalaget bjöd sina supportrar på fotbollsgodis i 45 minuter och tvingade Örebro till krishantering mitt i halvleken för att stoppa blödningen.

I andra halvlek tog hemmalaget aldrig tag i grejerna (som vi brukar säga i travets värld) och då var det Örebro som var det bättre laget. Det syns också i matchfaktat: Ett ÖFK-avslut efter pausfikat, åtta för gästerna. Några var dessutom riktigt vassa men, som sagt, hemmalaget hade en inspirerad Andreas Andersson i buren.

Några noteringar;
# 18-årige Frank Ahrin fick till sina egen, min och många andras överraskning chansen från start.Facit: Ett mål (på nick, hur gick det till men den storleken?), en målgivande passning och utmärkt spel i första halvlek. Kom bort efter paus då fysiken inte räckte när Örebro stängde till sitt försvarsspel.

# Johan Bertilsson får alltmer förtroende och tackar för det med att göra mål. Två stycken den här gången. Första (1–0) var en riktig läckerhet, både löpningen och avslutet höll högsta kvalitet. Det andra (3–0) var betydligt enklare, buren var tom sedan bröderna Sema (Ken & Maic) och Örebromålvakten Oscar Jansson kraschat och låg utslagna vid straffpunkten. Men en fotskada i mitten av andra halvlek kan betyda trubbel för Johan de närmaste veckorna.

# Apropå bröderna Sema; det är ingen tvekan om vem som vann den matchen. Ken var inblandad i två av hemmamålen och var en ständig källa till oro för Örebroförsvaret.

# Sotirios Papagiannopoulos var åter en rese i hemmaförsvaret. Han gjorde pulvermos av Örebros toppforward Kennedy Igboananike.

# Jag ger högt betyg även till Sam Mensiro. Han är väldigt ofta befriande rejäl i sina ingripanden.

# Curtis Edwards är Potters egen lilla potatis, användbar till det mesta. Den här gången fick han börja som vänster wingback. Det gick bra även det, särskilt som han ser ut att trivas i närheten av Ken Sema. Det var Edwards som stack bollen i djupled före Semas inspel vid 2–0-målet. De har haft många fina samarbeten den här sommaren och hösten.

# Ludwig Fritzson hade många fina intentioner men saknade tajmingen i Örebros straffområde.

# Jamie Hopcutt löper och löper, skapar fina möjligheter men det står alltid en motståndare i vägen när bollen ska rulla över mållinjen. Måltorka sedan matchen mot Galatasaray. När är det proppen ur?

# Dennis Widgren blandade och gav i vanlig ordning. Nu vill jag gärna se Dennis hålla ihop spelet i 90 minuter, det är dags att ta det klivet!

# Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen. ÖFK:s hörnor är för dåliga!

Till sist; nu laddar vi för torsdagens Europafest. 5.000 kom till dagens match, mot Bilbao blir vi ytterligare 3.000. Vilken fest! Och så finns det folk som lägger sin energi på att klaga över att ÖFK inte har något damlag. Men å andra sidan, jag är inte förvånad. Inte ett dugg!

 
Det finns 12 kommentarer att läsa.

 
ÖFK pallade även den tyska stormen
29 September 2017 klockan 00:40 av Agne Svärd
 
Det blåste full storm, ja, nästan orkanvindar i ÖFK:s straffområde, målvakten Aly Keita fick hjälp av såväl Tom Pettersson (7:e minuten) som Ronald Mukiibi (12:e minuten) för att stoppa tyska skott från att gå i mål. Hertha Berlins tunga press mot hemmalagets försvarslinje såg ut att ställa ÖFK inför problem som man aldrig tidigare upplevt under den här sommaren i Europa (och inte i Allsvenskan heller för den delen…) här hemma på Jämtkraft arena.
Men trycket lättade, efter 21 minuter tilldömdes ÖFK en straff (hands) och lagkaptenen Brwa Nouri gjorde som så många gånger förr; målvakten i ena hörnet och bollen i det andra.
1–0 till ÖFK.
Det höll hela vägen och nu har vi, jag säger alltså vi för det brukar man göra när det går bra…, kopplat greppet om grupp J i Europa league:
Två matcher, två segrar och sex poäng.
Zorja Luhansk ligger tvåa (efter den överraskande segern i Bilbao, 1–0) med tre poäng, Hertha Berlin och Atlethic Bilbao har så här långt bara varsin pinne.
Den karamellen suger vi gärna på i tre veckor, fram till den 19 oktober när Bilbao kommer till Östersund.

Det är naturligtvis ingen överdrift att påstå att Östersunds Fotbollsklubb fortsätter att slå Europa med häpnad, den ena tunga elefanten efter den andra blir lagd på rygg av klubben som är sämst rankad i hela turneringen. Och man gör det på ett sätt som charmar alla. Inte ens när den tyska anstormningen var som allra svårast att freda sig emot i matchinledningen gjorde ÖFK avkall på sitt sätt att spela fotboll även om man den här gången hade det toksvårt att ta sig förbi den aggressiva Berlinpressen.
Ofta misslyckades man, inte minst Brwa Nouri och Fouad Bachirou var ständigt omringade av blåvita motståndare som stängde alla möjligheter att odla den passningsfotboll som ÖFK vill spela. Men ibland gick det, man tog sig fram och in i det tyska straffområdet några gånger och till slut man fick man med sig en straff.

Det vände, och avgjorde, hela matchen.
I fortsättningen var ÖFK väl så bra som Hertha Berlin (om man undantar den tyska slutforceringen som var tung men saknade spets) och hemmalaget (läs Saman Ghoddos) hade också dom bästa möjligheterna att göra ytterligare mål.
Apropå Ghoddos: Mitt i den plötsligt uppkomna turbulensen om vilket land han ska representera, Iran eller Sverige, en fråga som kan få även den starkaste av de starka att vackla, presterade karln ännu en kanonmatch där han visade upp hela sitt briljanta register. Han var helt enkelt osannolikt bra, bara målen saknades.
Men det är ingen som helst tvekan om att ÖFK:s kassakista kommer att bli välfylld den dag Saman Ghoddos väljer att falla för locktonerna från någon av storklubb, han höjer sitt värde för varje minut han uppträder på Europascenen!

Här är mina betyg på torsdagskvällens hemmahjältar;

# Målvakten Aly Keita växer för varje match han spelar den här sommaren. Otroligt stabil men perfekt tajming i nästan varje detalj.

# När motståndarna gör som Hertha Berlin, satsar på inspel från kanterna, växer backlinjen med flera meter. Ronald Mukiibi, Sotirios Papagiannopoulos och Tom Pettersson tog hand om det mesta som matades in. Och när tyskarna försökte skjuta sig till framgång bildade trion en mur framför Keita. Oj, så de offrade sig! Ibland såg det ut som att ÖFK spelade med fler än en målvakt...

# Curtis Edwards blev något av en wingback till höger. Den uppgiften klarade han galant, Curtis var en av hemmalagets främsta den här kvällen, kanske den som hanterade den tyska pressen (med teknik och kyla) bäst av alla. Han var också den ÖFK:are som hade mest boll (enligt statistiken) och bäst öppnade upp det tyska försvarsblocket. Bland annat serverade han Saman Ghoddos två utmärkta möjligheter.

# Gabriel Somi hade motsvarande uppgift till vänster. Där gick det inte lika bra. När tyskarna blåste på som värst var det ofta bakom Somi som det läckte. Blev också utbytt (mot Dennis Widgren) tidigt i andra halvlek.

# Nouri och Bachirou hade tuffaste jobbet att utföra när tyskarna skruvade på tempokranen, de fick aldrig den tid som behövdes för att bygga hemmalagets spel. Men ingen kan klaga på deras enorma arbetsinsats.

# Hårt jobb men inte så mycket i anfallet gällde även för Alhaji Gero och nyblivne landslagsmannen Ken Sema. Gero kom till några riktigt bra avslut medan Sema den här gången inte lyckades skapa några farligheter.

# Saman Ghoddos har redan fått skopan full med beröm. I dag hoppas jag att han säger ja till Janne Anderssons VM-kvaltrupp men har min fulla respekt om han står kvar vid sitt beslut att välja Iran!

Till sist; Det är helt fantastiska scener som spelas upp efter dom här framgångarna, att se spelare och ledare vandra runt arenan, ta emot publikens jubel och samtidigt tacka för det kraftfulla stödet. Jag blir lycklig, alla på plats blir lyckliga (den här gången drygt 8.000 människor) och jag förmodar att många andra också blir lyckliga över det som ÖFK presterar. Jag har skrivit det många gånger förr och jag gör det mer än gärna igen: Det här är livskvalitet, gott folk!
 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Bedrövlig helg på alla plan
24 September 2017 klockan 21:24 av Agne Svärd
 

Usch!

Det är väl den enda rimliga sammanfattningen av ÖFK:s helgresa till Kalmar. Lagkaptenen Brwa Nouri kastades av planet på Bromma sedan har tjurat med kabinpersonalen och desutom förlust (2–1) på Guldfågeln arena.

Det är inte så länge sedan jag skrev att ÖFK skulle åka på en och annan tjuvsmäll under den här högintensiva fotbollshösten, så måste det bli när det matchas flera gånger i veckan. Men knappast hade jag räknat med att laget skulle bli indraget i ett bråk med flygplanspersonal, sånt drabbar bara påverkade rockstjärnor och berusade charterturister...
Men ÖFK och lagkaptenen Brwa Nouri? Tidigt en lördagsmorgon, på väg till bortamatch?
Nä, det händer inte, kan inte hända.
Men lika förbannat.
Det hände!

Oavsett vem eller vilka som hade en dålig dag där på Bromma flygplats den här lördagsförmiddagen så är incidenten inte bara en tjuvsmäll på den tuffa höstresan. Det är ett skott i foten på hela ÖFK och allt det som klubben säger sig stå för. Värdegrunden, ett skitord som egentligen inte betyder ett skvatt men som alla med lite makt svänger sig med så fort de får chansen. Men ändå; som fått många fler än bara fotbollsnördar, inte minst många kvinnor, att engagera sig i klubbens göranden och låtanden.
Brwa Nouri skulle helt enkelt inte ha fått spela söndagens match som en markering till alla dem som inte riktigt har koll på elitfotbollens alla smutsigheter, för dem som så gärna vill tro att ÖFK inte är ”som alla andra”.
Efter det här, och några andra intermezzon (en beramad rattfylla förra säsongen, till exempel), så vet vi att även ÖFK består av människor som du och jag med de fel och brister vi har. Tro inget annat!

Vad det här flygbråket hade för inverkan på söndagens insats mot Kalmar FF är givetvis omöjligt att säga. Men klart är att den här typen av händelser stjäl massor av energi av såväl spelare och ledare, annat vore orimligt.
Och det kan vi väl alla vara överens om; det var ett ÖFK utan energi som uppträdde på Guldfågeln arena. Trots ett massivt övertag i bollhållandet så var det bara i korta sekvenser i första halvlek (som när man tog ledningen, Ludvig Fritzson) som man lyckades skaka hemmalaget. I övrigt hände nästan ingenting. Fem avslut berättar väl hela sanningen.

Graham Potter hade till den här matchen bytt ut åtta spelare från startelvan mot Malmö FF i onsdags, bara Ronald Mukiibi, Nouri och Jamie Hopcutt var kvar. Det märktes. I den 3–5–2-uppställning som inledde såg det darrigt ut i försvaret, inte minst när man själva hade bollen, och på topp fungerade inte samarbetet mellan Hopcutt och Johan Bertilsson. Det var egentligen bara på det centrala mittfältet (Fritzson, Nouri, Curtis Edwards) som ÖFK var bättre än hemmalaget men det räckte inte den här gången.

Några noteringar;
# Sam Mensiro var, som mittback i mitt tycke, planens dominant förra söndagen då Sirius krossades med 5–0 på bortaplan. Den här gången var skärpan som bortblåst, inte minst var passningsspelet för dåligt. Ett slarvigt Mensiro-uppspel bäddade också för Kalmars 1–1-mål, bara tre minuter efter det att Fritzson tryckt in ÖFK:s ledningsboll.

# Jag blir alltid lite orolig när Tim Björkström ställs inför en-mot-en situationer. Kolla Kalmars segermål så förstår ni vad jag menar… Alltså, så får en försvarsspelare inte uppträda. Det är bara att bjuda forwarden på en sida (vanligtvis utåt) och inget annat! Jonathan Ring fick Björkström att snurra som en propeller innan han lyfte in bollen bakom Andreas Andersson.

# Jag blev heller inte imponerad av Dennis Widgrens insats vid Kalmars första mål. Men Dennis spelade 1–1 med sig själv då han i slutet av matchen styrde en ”givet” mål utanför stolpen.

# Patrick Kpozo har inte fått så många chanser sedan han kom till ÖFK i somras. Det förstår jag, insatsen i dag var för dålig trots att han stod för en snygg framspelning till ÖFK:s ledningsmål.

# Jamie Hopcutt såg ut att ha straffmissen mot Malmö, matchens sista spark, kvar i huvudet. Helt vilsen den här gången, tyvärr.

# Den här förlusten tog illa i tabellen. Nu blev det väldigt långt till tvåan(Djurgården) och trean (AIK).

Till sist; Nu gäller det för ÖFK, ja, då menar jag hela klubben, att ruska av sig den här synnerligen, på alla plan, bedrövliga helgen. Redan på torsdag väntar nya tuffa papper, Hertha Berlin i Europaspelet. Inte minst blir det viktigt att klara av förspelet till matchen. ÖFK måste helt enkelt ha en strategi hur man ska hantera frågorna kring Nouri och flygplansbråket. För frågorna kommer att ställas, om och om igen ända fram till avspark. Så fungerar mediadramaturgin kring den här typen av händelser.

 
Det finns 15 kommentarer att läsa.

 
Tack för underhållningen
21 September 2017 klockan 00:22 av Agne Svärd
 

Det är bara att lyfta på kepsen och tacka för underhållningen.
Kvällens möte mellan ÖFK och Malmö, matchen som skulle avgöra vilket som är Sveriges bästa lag…, hade allt man kan begära. Men ingen vinnare.
2–2 var väl ett resultat som de flesta kan acceptera som någorlunda rättvist även om jag med hemmaögon inte hade protesterat om ÖFK vunnit med tanke på möjligheten man fick i den vansinnigt spännande avslutningen.
Det är inte ofta man får chansen att avgöra med matchens sista spark men Jamie Hopcutt pallade inte för trycket när han brände från elva meter. Eller ska vi vara snälla och säga att det var MFF-målvakten Johan Dahlin som gjorde en bra räddning?
Välj det som känns bäst…

Det här var årets bästa match på Jämtkraft arena, förmodligen en av de bästa i Allsvenskan den här säsongen. Den hade allt; snabbt och precist passningsspel, individuella prestationer, ständiga taktiska omdispositioner, avslut, tempo, fysisk kamp – och som så ofta när ÖFK (och MFF) är inblandad – en ytterst rafflande upplösning där det var hemmalaget som hade marginalerna både med sig och mot sig.
Om inte de drygt 6.000 på arenan (plus alla som följde matchen på annat sätt) gick hem och var nöjda med underhållningen den här kvällen, ja, då blir dom det aldrig. Så bra var det!

Jag gör en snabbspolning fram till dramatiken: MFF:s 1–0-mål i första halvlek (Erdal Rakip) kom sedan ÖFK:s vänsterförsvar fipplat med bollen i ett par sekvenser, det såg inte helt stabilt ut. Hemmalaget kvitterade i öppningen på andra halvlek (Brwa Nouri på straff) medan MFF återtog kommandot i matchens 66:e minut sedan Oscar Lewicki snuvat Fouad Bachirou på bollen och klappat till från en bit utanför straffområdet.

Där startade hemmalaget en intensiv jakt på kvittering. Jamie Hopcut sköt i burgaveln, en hörna ställde till stora bekymmer för MFF-försvaret och Jamie Hopcutt sköt igen, den här gången utanför krysset. Det såg som förgjort ut när hemmalaget fick en frispark strax utanför MFF:s straffområde. Klockan tickade mot 90 minuter när Ken Sema drog till mot Johan Dahlins högra kryss. Där satt bollen precis där den skulle, 2–2, och hela arenan exploderade.

Men ÖFK ville mer och fyra stoppminuter skulle ge nya chanser. Jamie Hopcutt tog ett snyggt initiativ och brakade i högsta fart in i MFF:s straffområde och föll på Rasmus Bengtssons utsträckta ben. Straff! När klockan visade 93.50…
Hopcutt tog straffen själv, sköt lågt till höger om Dahlin men där låg redan MFF-målvakten.

2–2 var ju inget riktigt bra resultat för ÖFK, om Hopcutt hade gjort mål på den avslutande straffen hade läget i jakten på en ny Europaplats varit betydligt gynnsammare. Det är en väldig skillnad på en poäng och tre poäng, det ska vi ha klart för oss.
Men för MFF var en poäng på den här utflykten till Östersund mycket värdefull i jakten på ännu ett allsvenskt guld. Jag tror att tränaren Magnus Pehrsson var otroligt nöjd med resultatet eller som han uttryckte det på presskonferensen: ”Det var viktigt att komma härifrån med nånting…”.
Respekten för ÖFK och deras prestationer är stor, även bland de största!

Några noteringar om ÖFK-spelarnas insatser;

# Saman Ghoddos var matchens kung. Bara målet fattades den här kvällen. Ghoddos, med det självförtroende som han uppträder, skulle givetvis ha tagit den avslutande straffen (när straffskytt 1, lagkaptenen Brwa Nouri, lämnat banan), mål från elva meter så sent som i söndags mot Sirius.

# Ken Sema hade svårt att hitta utrymme i första ronden då MFF styrde ÖFK:s uppspel till den andra kanten. Desto mer aktiv efter paus och frisparksmålet var guld!

# ÖFK:s försvarsspel var verkligen darrigt över hela planen i matchöppningen. Sedan fungerade det lysande med ett par undantag. Båda gångerna gjorde MFF mål… På den här nivån straffas man hårt när man tappar koncentrationen!

# Hosam Aiesh härjade svårt med MFF:s vänsterförsvar i första halvlek. Fortsatte att utmana i andra men hade inte samma skärpa som före paus.

# Curtis Edwards fick börja på bänken men byttes in i andra halvlek. Det gav ÖFK ytterligare ett vapen att såra MFF-försvaret. Han ska spela från start, alla dar i veckan!

# Jamie Hopcutt var piggare än på länge, löpte kopiöst och gjorde många bra saker. Men han har inte marginalerna på sin sida, verkligen inte och inte nu heller. Det var därför han skulle ha avstått att skjuta straffen även om det var det han, och enbart han, som fixade den.

# Sotirios Papagiannoloulos och Tom Pettersson var otroligt starka i duellspelet mot MFF:s två anfallstoppar.

# Brwa Nouri och Fouad Bachirou dominerade ipå mittplanen även om de inte fick samma ytor som vanligt den här gången.

# Gabriel Somi fyllde inte ut tröjan till vänster. Såg lite vilsen ut (som han kan göra) i defensiven och ett genombrott framåt i första är för lite för ett överbetyg.

Till sist; Matchen slutade i ett allmänt kaos efter straffdramat. Vad som verkligen hände och inte hände, vad som sades och inte sades, går nog inte att reda ut i detalj, Det var mycket känslor inblandade, precis som nere i Malmö i våras,. Det slutade i att domaren Stefan Johannesson gav rött kort till Alhaji Gero (för en ”skallning” även om det på tv-bilderna mest ser ut som att Gero och Rasmus Bengtsson ”mäter sig mot varandra”) och gult kort till Bengtsson. Nåväl, Johannesson kunde ha dömt hur som helst i den röran som uppstod, det hade nog inte blivit varken rätt eller fel.
Johannesson gjorde dock ett misstag när han inte varnade MFF-målvakten Johan Dahlin för agerandet före straffen. Det var ytterst osportsligt att gå fram till straffpunkten och rulla bort bollen som Hopcutt hade lagt upp. Johannesson var då upptagen med andra uppgifter och hade ryggen åt situationen. Men det finns ju tre domare till…

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Självförtroende & spelglädje
17 September 2017 klockan 23:02 av Agne Svärd
 

Det går bra nu!

För ÖFK.
5–0 på Studenternas i Uppsala mot ett Sirius som fullständigt tappat farten efter att länge och väl varit med i den absoluta tätstriden är naturligtvis ytterligare ett styrkebesked. ÖFK-skutan stävar vidare i kraftig medvind.
Om inte annat säger väl fem raka segrar och 14–0 i mål det mesta. Ja, allt!

Graham Potter hade skiftat ut halva laget efter torsdagskvällens sena Europaäventyr i Ukraina; Keita, Edwards, Bachirou, Sema och Ghoddos var startspelarna som fick dubbla sitt skift, sex nya plockades in från bänken.
Det gick bra det med, faktiskt alldeles utmärkt. Den stora tillresta ÖFK-klacken fick njuta av både sol och spel den här eftermiddagen. Och fem fullträffar som fick Sirius att fullständigt kapitulera.
Pinsamt, var den samlade hemmabedömningen efter överhalningen.

Framgång föder framgång är ju ett gammalt talesätt. ÖFK är där nu, de senaste veckornas fullständigt makalösa prestationer gör att spelarna, vem det än må vara i den stora truppen, uppträder med ett självförtroende som fullkomligt sprutar ur öronen.
Ta bara ledningsmålet efter tre minuter och trettio sekunder; trängd Keita spelar bollen till trängd Dennis Widgren som spelar tillbaka till trängd Keita som skickar en 50-meterskula som friställer Ken Sema ute till höger. Sema avancerar 30 meter, utmanar Siriusförsvarare, fintar höger, går vänster och smackar in bollen nere vid målvakten Joshua Wicks vänstra stolpe.
Så agerar bara spelare med kraftig vind i ryggen. parat med stor spelglädje.

Och så här fortsatte det i stort sett hela halvleken. Visserligen hade Sirius lite mera boll. Men hemmalaget lyckades inte åstadkomma något som skakade ÖFK.
Men när ÖFK hade bollen var det precis tvärtom. Säkert och listigt bollhållande gav stora revor i hemmaförsvaret. Där stormade Sema fram till höger, Ghoddos i mitten och Bertilsson till vänster. Och när Bertilsson drog sig inåt fyllde Gabriel Somi på med riktigt låååånga löpningar.
Det gav ytterligare två mål innan pausvilan, Saman Ghoddos båda gångerna.
# 2–0 efter 32 minuter; Edwards till Sema som lyfter in bollen i mitten där Ghoddos kommer flygande med sin skalle.
# 3–0 tre minuter senare; Ghoddos blir knuffad av hemmamålvakten och får straff (såg absolut inte korrekt ut men det är svårt att avgöra på tv-bilderna om kontakten sker i eller utanför straffområdet, från läktarplats var det omöjligt). Ghoddos tar straffen själv och smäller in sitt sjunde allsvenska mål för säsongen.

I den andra halvleken blev det ännu mera Sirius med bollen men ÖFK-försvaret var väl samlat i mitten där Sam Mensiro dirigerade arbetet med stor pondus. Det blev inte speciellt farligt nu heller och när den sista energin runnit ur hemmalaget stack Johan Bertilsson till vid två tillfällen från en position kring straffpunkten, två sådana där ”Bertilsson-mål” som vi vetat förr eller senare skulle komma från en spelare som ständigt flyger under radarn. 4–0 och 5–0 och då packade många hemmasupportrar ihop sina prylar och vandrade hemåt, bedrövade!

Här är mina ÖFK-betyg på Studenternas;

# Bra: Aly Keita, Tim Björkström, Dennis Widgren, Curtis Edwards, Fouad Bachirou, Ludvig Fritzson, Gabriel Somi, Johan Bertilsson.
# Bäst: Ken Sema, Saman Ghoddos.
# Allra bäst: Sam Mensiro.
Lägg därtill korta, men bra, inhopp av Ronald Mukiibi, Alhaji Gero och Jamie Hopcutt.

Ja, av det här förstår ni att det var en riktigt trevlig eftermiddag i Uppsala. Och det gör det naturligtvis inte speciellt mycket svårare att ladda om till onsdagens möte med Malmö FF på Jämtkraft arena.
Höjdpunkterna kommer, som ni ser, slag i slag och försätter långt in i vinterkylan. Det är bara att suga i sig, buga & bocka!

Till sist; jag har funderat mycket på varför ÖFK:s passningsspel var mindre bra i torsdagens segermatch mot Zorja Luhansk, ÖFK hade där bara 70 procent i passningsträffar, vanligtvis ligger man mellan 80 (som i dag) och 90 (mot AFC Eskilstuna). Jag har bara två förklaringar, den ojämna gräsplanen i kombination med att Zorjas presspel var betydligt tuffare än vi först uppmärksammade. Det var inte där som ukrainarna hade sina brister. Men de var tämligen taffliga när de erövrat bollen och det tackar vi väl för…?

 
Det finns 4 kommentarer att läsa.

 
Segern som skickar ytterligare en signal till fotbolls-Europa
15 September 2017 klockan 00:41 av Agne Svärd
 

Jag lovar att inte ta i för mycket.
Men en sak törs jag stå för. När Alhaji Gero efter 3 minuter och 47 sekunder in på stopptiden smackade in en projektil som höll på att skicka hela målställningen upp på läktaren och samtidigt betydde 2–0 mot Zorja Luhansk sänder det, tillsammans med segrarna mot Galatasaray, Fola Esch och PAOK Thessalonik, ytterligare en signal till hela fortbolls-Europa:
Östersunds FK, det okända laget från den där kylslagna platsen långt upp i norra Sverige som var rankat sist av alla 48 lag som är med i gruppspelet, får vi allt ta på allvar, stort allvar. Dom är inte med för att deltaga, dom är med för att vinna fotbollsmatcher även på den här nivån! Precis som ordföranden Daniel Kindberg pratat om. Hela tiden!

Ja, bättre kunde naturligtvis inte gruppspelet i Europa league ha startat. 2–0 i Ukraina är ett fantastiskt resultat som ger massor av energi inför den tuffa hösten. Och cirka 3,5 miljoner kronor i kassakistan!
Segern togs efter en imponerande arbetsinsats och med stor skicklighet i motståndarnas straffområde. Målen, av Ghoddos och Gero, var stor fotbollskonst.
Däremot haltade ÖFK:s spel betänkligt, det är sällan man ser så många bolltapp och missriktade passningar, ett tag undrade jag om det pågick någon form av intern tävling i att slå bort så många bollar som möjligt till sina ukrainska motståndare.
Men det har jag inga som helst problem att lägga bakom mig en sån här kväll, inte alls.
2–0-seger på bortaplan i Europaspel är så bra, det ska gudarna veta. Det gäller även för turneringens stora elefanter. Hur stort ska det då inte vara för ÖFK, färskast av dom färska i de här sammanhangen?

Jag tycker att ÖFK hade bra kontroll på stora delar av matchen trots att man inte fick spelet att fungera som man är van att se. Men det finns några perioder då det kändes som att man kom snett i organisationen, sista kvarten i första halvlek, en period efter 1–0-målet. samt i slutet. Men Zorja hade inte förmågan att utnyttja ÖFK:s obalans. Ett ribbskott blev det men inte mer. Resten hade Aly Keita och försvaret koll på.

Mina höjdpunkter från kvällen;

# Målen.
1–0 i 50:e minuten. Ken Sema vinner en duell (ojuste, absolut) på mittplanen, vinner snabbt mark och sätter passningen exakt på Saman Ghoddos högerfot. Pang nere i målvaktens högra burhörna och Ghoddos värde på marknaden ökade ytterligare ett antal miljoner!
2–0 nästan fyra minuter in på stopptiden. Inkast ute till höger, Aiesh kastar mot Alhaji Gero (kom in i matchens 80:e minut) som vänder bort två hemmaförsvarare (uselt försvarsspel), följer bollen en bit in i straffområdet och dräper till med västern rakt upp i nättaket. Jag gissar att det tillhör premiäromgångens allra vackraste fullträffar och visas om och om igen i Europas tv-kanaler. Kul för Gero som inte har haft någon vidare timing i motståndarnas straffområde den här sommaren. Nu small det. Ordentligt!

# Försvarsarbetet. Det går verkligen inte att klaga på. Backlinjen gjorde ett otroligt jobb, Sotirios Papagiannopoulos var planens kung, men hade god hjälp av Ronald Mukiibi och Tom Pettersson. Och framför krigade Fouad Bachirou i sedvanlig stil.

# Lyckade byten. Gero, naturligtvis, när han satte sista spiken i hemmakistan. Men Sam Mensiro och Gabriel Somi stärkte defensiven i sina inhopp.

# Hosam Aiesh jobbade hårt och stängde högerkanten. Det var viktigt i den här matchen.

Som jag skrev i inledningen; jag lovar att inte använda de stora bokstäverna. Men 2–0 på bortaplan (på ett naturgräs som verkligen såg ut att störa många av ÖFK:s skickliga bollspelare) ger förutsättningar inför fortsättningen som vi inte riktigt kan greppa. Närmast väntar två hemmamatcher, Hertha Berlin den 29 september och Athletic Bilbao den 19 oktober.
Då är det kallt, jävligt och konstgräs.
Och kanske att ÖFK får spelet att fungera!

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Låt er inte luras av Zorjas siffror
14 September 2017 klockan 09:25 av Agne Svärd
 


Två segrar, två oavgjorda och fyra förluster. Efter åtta spelade omgångar i Ukrainas Premier league ligger Zorja från Luhansk, ÖFK:s premiärmotståndare i Europaligans gruppspel, på sjundeplats med sina åtta poäng.
Det är, milt sagt, inget som varken skrämmer eller imponerar.
Men, kära läsare, låt er inte luras! Bakom de kalla siffrorna döljer sig ett mycket bättre fotbollslag. Jag lovar, ÖFK står inför en tuff motståndare på torsdag!

Jag påstår inte att jag är någon expert på ukrainsk fotboll, verkligen inte. Men jag tror mig kunna bedöma om ett lag är bra eller inte. Visserligen är underlaget bristfälligt, en hel match samt ett antal videoklipp. Men det räcker åtminstone en bit på vägen. Och efter att ha sett Zorjas segermatch mot seriejumbon Chornomorets Odessa (5–0) i ligans sjunde omgång för ett par veckor sedan säger jag bara: Pass upp, här finns kvalitet i massor!
Jag är faktiskt lite småimpad…

Här är något av det jag noterat;

# Stor intensitet i spelet, i såväl försvar som anfall. Och man brakar på i 90 minuter trots att det står 4–0 redan efter 39 minuter.

# Klar ÖFK-stuk i spelet med boll med många passningsskickliga spelare som gärna flyttar bollen i högt tempo med ett tillslag (känner ni igen er?). Största skillnaden är att det sker mer i planens längdriktning än hos ÖFK (inte minst många överraskande direktskarvar från mittlinjen in bakom motståndarnas backlinje).

# När man förlorar bollen startas försvarsspelet omgående med kraftig press på bollhållaren, den pressen behåller man i ett mycket aggressivt försvarsspel. Inte minst mittbackarna Vasyl Pryima och Vyacheslav Checher ligger ”på brytning” (kliver in framför motståndarens forward) så fort chansen finns.

# En spelskicklig vänsterback, Artem Sukhotsky påminner mycket om Tysklands Philipp Lahm.

# Brassen Iury hugger på allt. Det gav två mål (och dessutom en missad straff) mot Chornomorets.

# God fysik med starkt närkampsspel.

Jag läser på osdsport.se att Graham Potters närmaste man, Billy Reid, har haft ansvaret för att studera torsdagens motståndare. Billy ska ha sett Zorja i fem matcher och, enligt hemsidan, hittat svagheter som han tror att ÖFK ska kunna utnyttja.
Så är det säkert och så måste naturligtvis Billy lägga fram det för sina spelare.

Själv har jag egentligen bara hittat en, målvakten Andriy Lumin som spelat fem av de åtta ligamatcherna.
Zorjas burväktare är bara 18 år och verkligen växt som en burväktare, 191 centimeter lång och väger 80 kilo, en fin typ! Men, givetvis, orutinen lyser igenom. Inte minst är Lumin, precis som hela laget, väldigt aggressiv i sin stil och det såg osäkert ut när motståndarna matade in bollar rakt framifrån, där hamnade han gärna i ryggen på sina försvarare. Inspel från kanten var däremot inga bekymmer, dom bollarna plockade Lumin med stor säkerhet.
Lumin såg heller inte ut att vara någon mästare med fötterna och, enligt min bok, var hans utgångsläge vid skott lite väl nära mållinjen (inte ovanligt när det gäller målvakter med god längd, kortare målvakter måste stå längre ut för att täcka vinklarna…)

Några små noteringar;

# Zorjas spelartrupp bär stark inhemsk prägel. I de senaste två seriematcherna har tio av startspelarna varit från Ukraina, bara brassen Iury har taget sig in i hemmadominansen. (Truppen innehåller fyra spelare från Brasilien men övriga tre har fått begränsad, eller ingen, speltid).

# Zorja kommer från Luhansk i sydöstra Ukraina men tvingas (på grund av konflkten med Ryssland) spela sina Europamatcher i Lviv (något större stad än Östersund) i västra delen av landet, bara åtta mil från gränsen till Polen. Det lär vara 135 mil mellan de två städerna. Man kan knappast påstå att Zorja spelar sina matcherna på ”hemmaplan”…

# Graham Potter har matchat sitt ÖFK sedan 2011. Potters kollega i Zorja, Yuriy Vemydub, har också styrt i sin klubb sedan 2011. Den här typen av kontinuitet är inte så vanlig i dagens fotboll.


 
Det finns 7 kommentarer att läsa.

 
Sista perioden
10 September 2017 klockan 13:34 av Hasse Thor
 

Det finns alltid numera ett stort mån av förväntan när man bänkar sig på Jämtkraft Arena för att på plats beskåda ÖFK:s göranden och låtanden. Efter ett par veckors abstinens kändes det fint att åter få ta del av den numera i mitt tycke smått högtidliga och värdiga inledningen med ungdomar, flaggor och vanligtvis strama jämtlänningar på läktaren med i symbios utsträckta halsdukar.

Ett AFC Eskilstuna på uppgång, en mix av spelare inte helt olikt hemmalagets eget upplägg och dessutom sedan en tid tillbaka med en ung engelsman vid rodret. Därmed upphörde dock alla likheter, måste säga att jag blev lite besviken på det motstånd dom för dagen blåklädda sörmlänningarna presterade. Frånsett inledande tio minuter där en reflexparad från Aly Keita förhindrade ett friläge från omskrivne Mohammed Buya Toray hade ÖFK ett generalgrepp över tillställningen.

Extra roligt också att “marginalspelarna” Johan Bertilsson, Ludvig Fritzon och Tim Björkström fick matchvinnande betydelser. Alla tre har tuggat på, trots mer eller mindre speltid, förmodligen ett betyg på den anda som råder i det rödsvarta lägret. Även om man inte är på planen så lär man sig nånting hela tiden, när man väl får chansen är man förberedd.

Speciellt Fritzon har jag fått en viss förkärlek för. En fysisk, hårt jobbande mittfältare som egentligen är ganska olik det kvalitativa tvärsnitt som råder i laget i övrigt. Men kanske just därför ett högst välkommet inslag, speciellt med det tuffa schema både nationellt och internationellt som står för dörren. Björkströms “utsida” som resulterade i 1-0 har jag i efterhand studerat och ett bevis på att försvarare ofta har oväntade vapen i sin arsenal. Frank Arhins debut också intressant. Ghananen med fin blick för blottor hos motståndaren.

Sen kan jag inte undgå att förundras över hur Graham Potter gång på gång överraskar med spelarnas roller på planen. Jag är ingen som normalt grottar ner mig i taktiska finesser, en oväntade genomskärare i djupled eller hårda skott i krysset, typ, är oftast min största behållning av fotboll. Men att få studera vilken fri roll Tom Pettersson tilldelades den här gången var fascinerande.

I avsaknad av Fouad Bachirou fanns ett utrymme på mittplan defensivt till vänster som Tom effektivt täppte till utan att för den skull till synes äventyra bakåt. AFC lyckades aldrig utnyttja det “hålet” samtidigt som den forne göteborgaren blev en viktig del i den egna speluppbyggnaden. Just Potters tillit till sina spelare, att Sam Mensiro, förmodligen seriens skickligaste “städgumma”, med eller utan vidhäftat rutbidrag, klarar av en utökad roll.

Avslutningsvis, har ägnat en hel del funderingar över hur en relativt liten klubb med små resurser nått ända fram till ett europeiskt gruppspel. Har studerat Malmö FF:s framfart i Champions League, i princip “hit men inte längre” trots en tradition och en ekonomi som är väsenskild från dom jämtländska förhållandena. Kan det vara så enkelt att ÖFK:s vilja att ständigt utmana sig själva och sina motståndare i dom svåraste av situationer utvecklar laget till en speciell nivå?

Att varje match blir som ett träningspass i bollbehandling, rörelse och passningsspel i ett så högt tempo som det över huvud taget är möjligt? Mot AFC Eskilstuna kunde jag stundtals konstatera, tyckte jag, att just tempot i aktionerna klädde av motståndet. Ett lag som för nån vecka sen tryckte i 3-0 mot MFF för att sedan till slut hålla undan till uddamålet. Det är en hel del kvar “until the fat lady sings” för den här säsongen men inledningen av “sista perioden” bådar gott.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Ett drama utan manus
25 Augusti 2017 klockan 01:05 av Agne Svärd
 

Det finns stunder.

Och så finns det stunder som den här!

2–0 gällde när ÖFK och PAOK från Thessaloniki möttes igen på Jämtkraft arena. Ingenting annat (nu pratar vi givetvis om ÖFK, inte om grekerna).
Och 2–0 blev det efter ett drama som inte ens går att skriva ett manus till. Det bara blev och det blev därmed också ytterligare ett stycke jämtländsk fotbollshistoria (givetvis), ett stycke jämtländsk idrottshistoria (givetvis) och naturligtvis också ett stycke svensk fotbollshistoria (givetvis).
Inte ens Åshöjden tog sig ut i Europa, i varje fall inte till gruppspelet efter fyra kvalomgångar även om jag inte har superkoll på Max Lundgrens gamla fotbollsberättelser från slutet av 1960-talet.
Men ÖFK har nu gjort det, drygt 20 år efter klubbens bildande, sex år efter det att man spelade i division 2. Kom igen alla inköpare i den svenska tv-branschen. Det här tyckte ni inte var värt att visa.
Jag vet att pengarna styr, jag vet. Men skämmes tamejfan när man så totalt saknar bollkänsla och inte kan lukta sig till att här kan det hända något.

För här hände det något i ett nittiofyra minuter långt drama som innehöll allt man kan begära av en fotbollsmatch.
Absolut allt.
Och dessutom bjöd på ett slut som, precis som jag skrev här ovan, är svensk fotbollshistoria (och det kan jag skriva utan att varken behöva rodna eller beskyllas vara lokalpatriot).

Det finns naturligtvis många nycklar som passade för att ÖFK skulle få matchen dit man ville. Här är några:
# Det var lite Galatasaraykänsla över matchstarten. Pang på, ta initiativet. Det tror jag inte grekerna var beredda på efter förra torsdagens möte i Thessaloniki, inte alls.

# Aggressivt försvarstal över hela banan stressade PAOK till att göra enkla misstag (samma bild fast tvärtom från första mötet). Inte minst var det helt underbart att se hur backlinjen (Mukiibi, Papagiannopoulos, Pettersson) vågade ta steget framför grekiska forwards för att bryta uppspelen. När den typen av brytningar lyckas så växer kammen på hela laget, jag lovar.

# Otroligt uppoffrande arbete av Hosam Aiesh och Gabriel Somi för att stänga kanterna. PAOK:s normalt så offensiva ytterbackar kom aldrig med i spelet.

# Och så det viktigaste; tre centrala mittfältare (Edwards, Nouri och Bachirou), precis som jag önskade mig i gårdagens krönika, utrustade med känselspröt i sina passningsfötter och glöd i sina figheterhjärtan.
Här vanns matchen, här tog ÖFK tillbaka den identitet som inte riktigt funnits på plats under en väldigt tuff sommar. Nouri var här precis lika bra som han var i matcherna mot Galatasaray, Edwards och Bachirou inte långt efter.

Första halvleken var helt underbar spelmässigt, på nästan alla sätt och vis. Men det gav inte dom stora chanserna, den där riktiga spetsen fanns inte för att bryta upp den grekiska försvarsmuren. Det var alltid en fot, ett ben eller ett huvud i vägen. Och då såg det svårt ut för ÖFK, tiden krympte och 1–3 började definitivt att kännas som 1–3.

Men så klev han in i handlingarna, ÖFK:s spjutspets Saman Ghoddos och sköt upp sitt värde ytterligare ett antal miljoner i höjden.
# 71:a minuten: Curtis Edwards laddar från drygt 20 meter och Ghoddos styr in 1–0 (i misstänkt offsideläge, det måste sägas även om det är omöjligt att avgöra på de tv-bilder som finns att tillgå).
# 77:minuten: Ghoddos får bollen av Jamie Hopcutt och drar till från 25 meter och ÖFK är klar för gruppspelet i Europa league.

Strax före klockan 21 blåser den polske domaren Pawel Raczkowski av matchen sedan Aly Keita prakträddat en grekisk nick från nära hålla (med livet som insats) och det som sedan utspelar sig på Jämtkraft arena är sånt som alla idrottsintresserade jämtar kommer att ta med sig i åratal framöver. Jag tror jag kan tala för alla som var där (utom dom grekiska supportrarna); den mäktiga känslostorm som rusade genom kropp och knopp.
Är det verkligen sant det vi har sett och nu ser där ute på den elljusbelysta gröna mattan? Har det här hänt på riktigt?

Jo, det var alldeles sant.
Jo, det är på riktigt.
Och snart blir väl Graham Potter staty utanför Jämtkraft arena. Det är väl lika bra att smälla upp en på Daniel Kindberg också. Vilket jobb dom har gjort. Vilket jobb!

I dag, klockan 13, får vi veta vilka som ÖFK får möta i gruppspelet.
Europaresan fortsätter. Det blir sex matcher till. Minst!

Till sist; det är svårt att få ett riktigt grepp om vad Europaspelet betyder ekonomiskt för ÖFK. Det talas om i runda slängar 30 miljoner kronor men uppgifterna från Norge (Rosenborg kvalificerade också till gruppspelet efter sammanlagt 4–2 mot Ajax) berättar om betydligt högre summor. Här nämns allt mellan 50 och 100 miljoner norska kronor. Men den som lever får se, pengarna betyder i alla fall att ÖFK kan behålla sina spelare genom hösten om ingen kommer med en riktigt fet plånbok, ja, så tjock att inte ens Daniel Kindberg säger nej.

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
2-0. Inget annat!
24 Augusti 2017 klockan 07:12 av Agne Svärd
 

2–0!

Det är resultatet som gäller i kväll för att ÖFK ska kunna segla vidare på sin Europaresa. Två mål framåt räcker om man kan hålla sin egen nolla. Ett grekiskt mål, ja, då får vi börja spekulera i sånt som tangerar till det omöjliga. 2–0 känns svårt nog, det tror jag att vi kan vara väldigt överens om.

Alla förberedelser är gjorda. ÖFK genomförde sista träningen vid lunchtid på onsdagen, på kvällen var det PAOK, gästerna från Thessaloniki som för första gången fick bekanta sig med konstgräset på Jämtkraft arena. Båda lagen genomförde också sina obligatoriska pressträffar, allt enligt det formulär som gäller i dom här sammanhangen. Ordning och reda, den här dagen före bjuder verkligen inte på några överraskningar.

Jag vill påstå att Graham Potter hamnade i ett extra svårt bryderi när målvakten Aly Keita slog knock på en grekisk anfallare och orsakade den straff som gav PAOK 3–1 några minuter före slutet i förra torsdagens möte. Ett underläge med ett mål hade varit hanterligt (speciellt som ÖFK hade lyckats göra det så viktiga ”bortamålet”). Men två mål betyder att ÖFK måste både gasa och bromsa, ni vet den slitna klyschan som alla företagsledare brukar ta till när de vill att medarbetarna ska prestera ännu mera trots att resurserna bara krymper… (Och hur många gånger lyckas man lösa den ekvationen? Hands up, ni som har något bra exempel att bjuda på…)

Kvällens uppgift är, som alla förstår, mycket tuff för ÖFK. Men varken omöjlig eller hopplös. Det är som bekant fotboll det handlar om och ett mål för hemmalaget förändrar förutsättningarna markant, inte minst det mentala spelet. Men då får det inte se ut som det gjorde förra torsdagen nere i Thessaloniki där PAOK dominerade fullständigt, där ÖFK aldrig fick en chans att spela sin fotboll.

Att det blev den utvecklingen berodde givetvis på en mängd faktorer, inte minst yttre som en väldigt tuff miljö, en värme som sög musten ur spelarna och ett underlag som verkligen inte inbjöd till ”ÖFK-fotboll”.
Men också ett par fotbollsmässiga;
# PAOK innehöll massor av individuell skicklighet som mer än väl kompenserade den brist som lagspel som man trots allt kunde skönja, det är inte alldeles lätt att få lagdelar att kugga samman när det är tidigt på säsongen och tränaren jobbat en vecka med laget.
# ÖFK:s taktiska tänk blev för defensivt, man gav upp ytorna på kanterna för att fånga upp de offensiva grekiska ytterbackarna för sent och hamnade därför under press alldeles för mycket på egen planhalva. Och när man väl lyckades erövra bollen fanns varken tid eller kraft till att odla ett eget spel.
Man fick, som jag skrev direkt efter matchen, inte en chans att ”vila med bollen”. Något som är oerhört viktigt i dagens fotboll, annars brister det förr eller senare, precis som så skedde i Thessaloniki.

Det är där, som jag ser det, ÖFK har en chans att ändra matchbilden och därmed också att kunna vända det 1–3-underläge som man startar med. Jag vill därför se att ÖFK startar med tre forwards där man sätter båda sina yttrar i ett högt utgångsläge så att PAOK:s backar får annat att tänka på än offensiva utflykter. Det tror jag är nyckeln till en ÖFK-framgång i kväll, lyckas man lösa detta har man kommit en bit på väg.
Jag kan tänka mig en 4-3-3-uppställning så här: Aly Keita – Sam Mensiro, Sotirios Papagiannopoulos, Tom Pettersson, Gabriel Somi (jag tror inte att Dennis Widgren kan spela med sin känning i låret) – Curtis Edwards, Fouad Bachirou, Brwa Nouri – Hosam Aiesh, Saman Ghoddos - Ken Sema.

Med den här uppställningen kan ÖFK hitta tillbaka till sin identitet, sitt rörliga och säkra passningsspel. Och inte minst; här finns också den kreativitet som behövs för att skära upp den grekiska plåtburken. Det är ett absolut måste.
För det är 2–0 som gäller. Inget annat!

 
Det finns 6 kommentarer att läsa.

 
Det gick åt helvete som väntat
20 Augusti 2017 klockan 22:43 av Agne Svärd
 

Det var upplagt för att det skulle gå åt helvete.
Det gjorde det också.
Nej, jag tänker då inte på att ÖFK förlorade för första gången sedan november på Jämtkraft arena, 0–3 mot serietrean AIK.
Jag syftar naturligtvis på domaren Bojan Pandzic.

Dom här raderna hade jag lika gärna kunnat skriva innan avspark. Jag var också på väg sedan jag kollat fotbollförbundets hemsida och upptäckt att matchen skulle dömas av Bojan Pandic från Hisings Backa. Jag anade nämligen hur det skulle se ut... Men jag hejdade mig, och det ångrar jag nu.

Den minnesgode känner naturligtvis igen namnet, ja, man behöver faktiskt inte ha speciellt gott minne för att komma ihåg det.
Det är ju bara två veckor sedan han bestal ÖFK på två poäng i mötet med Gif Sundsvall. Det var Pandzic som strax före slutet blåste straff för en situation som skedde ett par meter UTANFÖR straffområdet.
Pajasdomaren, som jag kallade honom då.

Jag blev alldeles kall när jag upptäckte den här domartillsättningen.
# Hur tänkte man på förbundet när man satte upp Pandzic på ännu en ÖFK-match, bara två veckor efter en av de större, och matchavgörande, domartavlorna i svensk elitfotboll på många år? Tänkte man över huvud taget?
# Och hur tänkte Pandzic? Hade det inte, för hans egen del (och för ÖFK:s) varit lämpligt att avstå resan till Östersund och gjuta lite olja på vågorna, låta tiden läka såren när han inte var karl nog att direkt efter Sundsvallsmatchen kliva in i ÖFK:s omklädningsrum och säga ”sorry, grabbar, jag gjorde en jättetabbe och ber om ursäkt för den”.

Nej, inte Pandzic, domaren som älskar att ställa sig själv i centrum. Istället hävdade han att straffen var rätt dömd, åkte till Östersund och levererade ännu en pajasföreställning!
Det är så trist, så trist. För alla inblandade. Men så här får det inte se ut i svensk elitfotboll.

Det är omöjligt att säga i vilken grad Bojan Pandzic påverkade resultatet. Men att han påverkade det står helt klart när han i matchens 51:a minut gav Curtis Edwards en andra varning, därmed också rött kort och decimerade ÖFK med en spelare. Jag satt rätt nära den situationen och där och då var det helt obegripligt att Pandzic blåste frispark, ännu mera obegripligt att han började leta efter det gula kortet (som skulle bli rött eftersom Edwards hade fått en varning, även den väldigt tveksam, i första halvlek). När jag sedan i lugn och ro kollar igenom tv-sändningen från matchen styrks jag bara i min uppfattning.
Det är ju Edwards som spelar på bollen, sedan träffar han AIK:s Daniel Sundgren. Men ÖFK-spelaren måste ju landa någonstans med sin fot? Och Sundgren är definitivt tvåa in i situationen, att han får n smäll på foten är ren och skär otur.

I eftersnacket påstås Pandzic hävda att Edwards stämplar AIK-spelaren.
Då ljuger Pandzic. Precis som han ljög för 14 dagar sedan när han även efter matchen hävdade att Tom Pettersson och Linus Hallenius brottades i straffområdet.
Svensk fotboll behöver, minst av allt, elitdomare som inte ser vad som händer. Och som dessutom ljuger!

Några noteringar;
# Graham Potter valde att sätta in tio nya startspelare (måste väl vara nytt rekord i Allsvenskan) jämfört med torsdagsmatchen i Thessaloniki, bara Sam Mensiro var kvar (dock i ny position). Med tanke på det gjorde ÖFK en klart godkänd insats i dryga timmen, åtminstone försvarade man sig mer än väl och arbetsmoralen kunde ingen klaga på.

# Curtis Edwards var, så länge han fick vara med, bäst i hemmalaget tillsammans med Sam Mensiro och Tim Björkström.

# Foaud Bachirou (och Saman Ghoddos) spelade sista halvtimmen. Bachirou hann under den tiden att visa upp en väl dold egenskap i sin verktygslåda. Skjut mer, stänkaren i ribban från 25 meter var inte att leka med!

# Nye Patrick Kpozo har en läcker vänsterfot men han har en bit kvar till att matchtempot sitter där. Och försvarsinsatsen vid AIK:s 1–0-mål imponerade inte.

# Kunde man inte skönja lite mera bett i såväl Jamie Hopcutts som Johan Bertilssons steg den här eftermiddagen? Och visst börjar Ludvig Fritzson allt mer se ut som en allsvensk spelare?

#Alhaji Gero jobbar kopiöst men var även nu ovän med bollen. Inte minst i motståndarnas straffområde.

# Douglas Bergqvist lyckas inget vidare när man spelar i backlinjen och har inte gjort det någon gång den här säsongen. Sålde sig ordentligt vid 1–0-målet när Daniel Sundgren skottfintade och hade oturen att släppa Stefanellis 2–0-skott mellan benen. En-mot-en-situationer är inte Bergqvists bästa gren.

# Andreas Anderssons var tillbaka i målet efter sin skada. Det gick inget vidare. Chanslös på första målet men jobbet vid såväl tvåan som trean kunde ha utförts på ett bättre sätt. Behöver matcher för att komma i form!

# AIK-tränaren Rikard Norling var imponerad av bredden i ÖFK:s trupp. Det ska vi alla vara!

# PAOK inledde sitt seriespel på söndagskvällen med 0–0 borta mot Levadiakos.

# Nu kraftsamlar vi mot torsdagskvällen. Alla!

 
Det finns 13 kommentarer att läsa.

 
Jämtländsk damfotbollshistoria, del 2, 2002- 2016
20 Augusti 2017 klockan 12:18 av Per Lagerbäck
 

Först hoppas jag att det är några orkar läsa hela artikeln, då den blev ganska lång. Egentligen borde jag ha delat upp den i två separata delar, men jag hoppas att ni som är intresserade ändå finner det uthärdligt. Jag återkommer senare med del 3, då i huvudsak om ÖDFF:s historia. Då jag ska försöka att hålla del 3 så fri som möjligt från eget tyckande, så kommer det lite sådant i denna del.

Jag avslutade första delen med att Ope IF och Frösö IF tillsammans bildade Ope/Frösö DFF, och med frågan om det blev bättre. Ope lämnade över sin plats i seriesystemet och startade om i trean. Frösön hade själva spelat sig ner dit. Ope damer blev farmarlag till det nya s k elitlaget, och hade inledningsvis i stort sett samma styrelse också.

Första året, 2002, blev inte alls vad den nya föreningen hade tänkt sig, utan distriktets bästa lag blev ett mittenlag i div 2. Den sämsta placeringen nationellt i den Jämtländska damfotbollens historia. I särklass. Dittills. För distriktets bästa lag. Åren fram till och med 2007, då äntligen andra lag vågade utmana ÖDFF, blev enligt mig och statistiken, de sämsta i vår damfotbollshistoria! Förutom att åren 2000/2001, som pressade fram denna lösning, också tillhör de sämsta åren.

En ny utmanare som seglar upp, i spillrorna efter Ope och Frösön, är Åzö DFF. En sammanslagning mellan IFK Östersund och Ås IF. De vann trean med 21 segrar, och inget poängtapp, med målskillnaden 136- 10! Ope blev trea, Frösön blev femma. Emellan dem ytterligare en uppkomling som snart skulle börja röra på sig, nämligen Krokom/Dvärsätt. Tvåa då? Jo det blev ett riktigt bra IFK Strömsund.

Året därpå fick nye tränaren Robban Wassdahl ordning på Ope/Frösön och lotsade dem till serieseger och avancemang, trots att tvåan IFK Gävle gjorde nästan dubbelt så många mål, 117 mot 60, och släppte in 6 färre. Åzö fick direkt vända tillbaka till trean, tyvärr. Strömsund vann trean före Ope, och tog steget upp i tvåan denna gång. Förra gången de hade chansen tackade de nej. Åzö kämpade med KD om segern i trean året därpå, men blev sedan farmarlag till ÖDFF några år, innan man dog sotdöden 2009, varvid IFK Östersund och Ås återuppstod med egna lag.

Trots att Ope/Frösöns ledning inför säsongen 2004 firade sin nyvunna div 1-plats med att definitivt markera sin självständighet mot de båda initiativföreningarna, genom att ändra namn till Östersunds DFF, så blev det en sista plats i Norrettan. Detta inledde den absolut mörkaste tiden inom Jämtländsk damfotboll. Strömsund ramlade ur tvåan, och sedan gjorde KD ett försök i tvåan 2005, utan framgång. Dock vann deras B-lag trean överlägset, men fick naturligtvis inte kliva upp. Inget av de övriga erbjudna lagen tog heller chansen till spel i tvåan. Om ni tittar under artikeln, så ser ni de mörka siffrorna för åren 2000- 2007, och allra sämst siffror under de tre sista åren. De tydligt sämsta placeringssiffrorna genom tiderna.

Det som enligt mig räddade vår damfotboll då var att Frösön, KD och inledningsvis också Ope tog upp striden med ÖDFF om uppflyttningarna i seriesystemet. Det störde tydligen ÖDFF:s ledning, som flera gånger uttalade att det var negativt för Jämtländsk damfotboll att ha fler än ett lag på "elitnivån" div 2. Dock innebar det att nämnda ledning tvingades att vässa sina vapen och prestera en bättre produkt än de tidigare åren, och det visade sig att de inom ett par år kunde klara av det.

2007 blev alltså startskottet på en vändning för ÖDFF, men också deras sämsta år på många sätt. I seriespelet var man med tre omgångar kvar djupt indragna i nedflyttningsstriden, tillsammans med bl a KD. Tre raka segrar på slutet räddade dock ansiktet, och troligen föreningens överlevnad. KD föll ur för andra gången. Notera att det näst bästa JH-laget under alla år 2008- 2015 var bättre placerade än vad ÖDFF var 2007 som bästa lag. 2010 var t o m tredje laget bättre placerade.

2007 hade Ope det kanske mest lovande laget någonsin, med ett stort antal väldigt duktiga spelare födda främst 90- 91. Innan serien avgjordes vann Ope DM-finalen mot ÖDFF med ett lag med en medelålder på 17 år. Och det var ingen tävling ÖDFF tog med en klackspark, prestigen och adrenalinet sprutade kring båda lagen och dess anhängare i finalen. C:a 250 personer såg matchen.

Ope förde sedan en hård kamp med storsatsande och värvande Frösö IF, med dynamiske Henka Lundkvist som tränare, om segern i div 3. Tyvärr för Ope sken orutinen igenom i det avgörande derbyt på Lövsta konstgräs, och Frösön blev det lag som tog klivet upp i tvåan. Under stor del av säsongen därpå låg man före ÖDFF i tabellen. Från Ope gick hela 14 spelare, genom några ivriga föräldrars agerande, till ÖDFF inför säsongen 2008. De flesta dock till deras nystartade B/utvecklingslag. Året därpå gick ytterligare tre Opespelare till ÖDFF. Två av dessa 17 spelare var Anna Jonsson och Lisa Landin.

2008 var också meningen att bli ett historiskt år, då ÖDFF:s och ÖFK:s styrelser kommit överens om att ÖDFF skulle uppgå i ÖFK som en damsektion där. Detta skedde samtidigt som ÖDFF fick ett treårigt miljonsponsoravtal med ett fastighetsbolag. Båda dessa nyheter slogs naturligtvis upp stort i media. Någonstans på vägen gick det dock fel, och sammanslagningsdiskussionerna med ÖFK löstes upp i tysthet.

2008 blev ÖDFF till slut trea och Frösön fyra i tvåan. ÖDFF:s bästa placering på fyra år. Året efter vann ÖDFF tvåan, för första gången under det namnet, på alltså femte försöket, efter att ha fått både Frösön och KD som blåslampor bakifrån. Innan säsongen gjordes åter ett minnesvärt uttalande av ÖDFF:s dåvarande ordförande till media, om att tre JH-lag skulle spela på den "höga" nivån div 2: "Det är en utveckling som egentligen inte gagnar någon part".

Jag var då, och är nu, av en helt annan uppfattning. Det var den största anledningen under den tidsperioden att jag ofta hamnade i polemik med olika företrädare för ÖDFF. De ville inte ha konkurrens, utan bara service. Jag har alltid trott på konkurrens som det viktigaste bränslet för utveckling i fotboll. Men jag tror också på samarbete mellan föreningar, men då enligt ordets ursprungliga betydelse. Alltså att man genomför överenskomna uppgifter tillsammans för gemensam nytta.

2010 åkte ÖDFF ur ettan igen, efter en heroisk säsong där de borde ha blivit belönade med nytt kontrakt. Frösön blev tvåa, KD fyra och Ope åtta i den div 2-serie som ÖDFF:s företrädare några år tidigare kallade "elitnivå". Plötsligt hade alltså damfotbollen i Jämtland på ett par-tre år tagit ett gigantiskt kliv framåt, utan att så många egentligen funderade över varför. Jag tror att man dels ska tacka drivande och duktiga ungdomsledare kring årgångarna födda runt 1990, och att det dök upp rejält engagerade ledare på seniornivå, som ville föra sina lag och föreningar framåt, i flera olika föreningar samtidigt.

Inför år 2011 försökte Henka Lundkvist få till ett "samarbete" med ÖDFF för att, enligt honom, ytterligare höja nivån i Jämtland. I det läget hade Frösön enligt många en bredare och troligen minst lika bra trupp som ÖDFF, men Henka satt i en förening där de flesta var engagerade i herrfotbollen. ÖDFF kunde inte heller tydligen då tänka sig att ingå i ett sådant "samarbete", med bl a följande kommentarer i media från dåvarande tränaren Kent Persson: "Det är helt omöjligt att genomföra i dag. Det är som om Frösön vill ta över ÖDFF. Problemet är att ingen vill jobba kring ÖDFF om laget finns i division 2 och blir andralag bakom Frösön. Man kan inte slå sönder saker." Jag tyckte att det som var mast skönt var att div 2 äntligen inte betraktades som elitnivå.

Troligen var det lite vinna eller försvinna över utspelet från Frösön, och luften gick nog lite ur både ledare och spelare därefter, samtidigt som ÖDFF mobiliserade på nytt. Som de alltid gjort när de varit i trängda lägen lokalt. 2011 och 2012 vann ÖDFF div 2, men stupade i kvalen. Båda åren med KD tätt efter, som tvåa resp trea. Frösön åkte ur 2011 liksom Myssjö/Oviken.

Inför 2013 skulle seriesystemet helt göras om, och Elitettan skapades. ÖDFF och KD var klara för nya div 1, och hela fem lag från JH

kvalificerade sig för nya div 2. Ope, Frösön, Häggenås, Brunflo och IFK Östersund. ÖDFF och KD gjorde bra ifrån sig och blev trea och femma i div 1 Norrland. Ope vann tvåan, där också Frösön och Häggenås hamnade mitt i tabellen, medan Brunflo och IFK åkte ur.

2013 blev dock ett mörkt år för bredden inom JH. Div 4 försvann för första gången sedan den etablerades för 30- 40 år sedan, och antalet lag minskade i ett svep från 19 till 14 lag. Sedan dess har det minskat ytterligare till dagens ynka 11 lag. Bl a tvingades Brunflo lägga ner verksamheten 2014, men har lyckligtvis kommit igång igen. Att kvantiteten minskat är tveklöst rätt, och det är en stor risk för den framtida utvecklingen. Det var också en tydlig svacka i kvantiteten runt millennieskiftet, då krisen kanske var större än idag. Men jag hoppas innerligt att lag återuppstår t ex i Ragunda, Bräcke och Härjedalens kommuner, som idag är helt utan lag på damsidan. Se nedan utvecklingen av antalet seniordamlag inom JH.

I samband med detta kan också konstateras att under 2000-talet är det bara Ope, KD, Myssjö/Oviken och Strömsund som haft egna lag alla år. Detta fram till nyheten som kom under finslipningen av denna artikel, nämligen det ytterst tragiska att Myssjö/Oviken för tillfället lägger ner sin damfotboll. En riktig katastrof tycker jag. Därmed är nu också Bergs kommun utan representationslag. Nu är det alltså bara Ope, Strömsund och KD som haft egna lag alla år detta millennium.

Föreningar därutöver som haft egna representationslag i minst 10 år under 2000-talet är Myssjö/Oviken, ÖDFF, Frösön, Sveg, Järpen och Orrviken. Mellan fem och nio år har Häggenås, HLK (tillsammans 17 av 18 möjliga år), IFK Östersund, Åzö (tillsammans alla år), Funäsdalen och Stugun deltagit. Ett till fyra år har Alsen, Aspås, Björnen, Bräcke, Föllinge, Hackås, Hammerdal, Hede, Hoting, Klövsjö, Mörsil, Nälden, Offerdal, Ragunda, Tandsbyn, Vemdalen och Ås deltagit. Därutöver har Berg och Rätan deltagit i kombinationslag med Myssjö/Oviken 2. Hoppas att jag inte missat något lag.

En spännande historia med tragiskt slut inför säsongen 2014 var att tränaren John-Rune Wikén, som fick gå från ÖDFF efter säsongen 2012 och tagit över Ope, lockade över ett antal spelare (Anna Jonsson, Lisa Landin, Sandra Nilsson, Tove Modin-Brissler, Ida Högberg och Åse Perman) från ÖDFF till Ope för spel i div 1, efter seriesegern i tvåan. Han lockade dem inte aktivt, utan för att han var omtyckt av spelarna, och att flera av dem var besvikna på ÖDFF. Tyvärr avled John-Rune tragiskt under vintern och Ope hamnade i en situation där man hade väldigt svårt att hitta ny tränare. Den nye tränaren tillträdde sent och klev av under säsongen. Allt detta sammantaget gjorde att Ope inte klarade att prestera och trillade ur ettan.

ÖDFF tvingades till en rejäl satsning på spelare från annat håll, och lyckades ganska bra med sina värvningar. Man vann både serien och kvalet. KD gjorde åter bra ifrån sig med en fjärdeplats, men Ope åkte alltså ur. I tvåan fanns inget JH-lag i toppen, utan Frösön slutade femma emedan Myssjö/Oviken och Ope 2 klev ner i trean igen. Upp klev istället ett pånyttfött IFK Östersund, nu med Kent Persson som tränare. Kent som alltså tidigare var i ÖDFF tillsammans med John-Rune Wikén.

2015 gjorde ÖDFF en fantastisk säsong enligt mig. Med ett lag som var en blandning av spelare från distriktet och duktiga spelare från åtminstone sex andra länder så kom man på en hedrande åttondeplats. Jag trodde innan säsongen absolut inte att man skulle klara en sådan fin placering. Det blev också den näst bästa placeringen genom tiderna för ett JH-lag, sedan Allsvenskan startades 1988. Endast Ope 1993 placerade sig snäppet bättre.

KD hade svårt att få ihop en slagkraftig trupp efter att flera av de viktigaste spelarna lämnat, och att de klarade att hänga kvar i div 1 var nog en ännu mer heroisk insats. Ope blev tvåa i div 2 efter en hård kamp med och på samma poäng som segrande Timrå. IFK Östersund blev femma och Frösön åtta. Dock haltade det rejält för Frösön under säsongen och man använde en mängd spelare av vilka många knappt visade sig på träningarna, och inför 2016 hände det ofattbara. Frösö IF fick lägga ner sitt representationslag. Dock återuppstod man delvis genom att i princip kliva in i KD:s organisation och det bildades ett gemensamt lag, Frösön/KD 2.

Efter två mycket framgångsrika år 2013 och 2014 började det att alltså att halta placeringsmässigt 2015, trots ÖDFF:s framgång. För de båda bästa lagen blev det jobbigt 2016, då ÖDFF med en väldigt liten trupp under hösten gjorde en lite sämre säsong med en tiondeplats, och KD till slut ramlade ur div 1. Glädjeämnen var Ope och IFK Östersund som stred om seriesegern i tvåan ända in på mållinjen, och där Ope till slut vann med två poängs marginal, och utan att något av lagen förlorade mot något annat lag i serien.

Inför 2017 så visade det sig att samarbete ibland kan vara riskfyllt för det lag som ligger lägre i serienivå. Ope var nu enda JH-lag som laddade för spel i ettan, och man hade haft ett hyfsat samarbete med ÖDFF under ett par säsonger. Under vintern hade ÖDFF väldigt ont om spelare och Ope stöttade dem genom att låta ett ganska stort antal spelare träna med ÖDFF, till gemensam nytta. Dock visade det sig att ÖDFF hade svårt att locka till sig andra spelare, och plötsligt skrevs sex Opespelare över till dem. Det, tillsammans med svårigheterna att hitta tränare, omöjliggjorde satsningen på div 1 för Opes del. Istället fick alltså IFK Östersund till slut chansen att spela på div 1-nivå 2017.

2017 års historia pågår alltså för fullt just nu. ÖDFF och IFK Ösd kämpar för att hänga kvar i Elitettan resp div 1. KD slåss om segern, emedan Häggenås och Ope kämpar för att klara sig kvar i div 2. IFK Ösd 2 och Brunflo i första hand finns med i kampen om segern i div 3.

Om vi räknar på just de tre bästa JH-lagen så blev 2010 den näst bästa, och 2014 den femte bästa säsongen genom tiderna placeringsmässigt. Endast 1986, 1987 och 1995, då Frösön och Ope konkurerade som mest och Myssjö/Oviken hade riktigt bra lag, kan konkurrera. Gemensam platssiffra för 2010 var 141, och för 2014 var det 162, medan siffrorna för de tre tidigare toppåren var 119, 147 och 159.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att rent statistiskt placeringsmässigt är vi absolut ännu inte nere i någon kris, och inte alls i närheten av hur illa det såg ut under millenniets start, men vi har börjat att tappa igen de senaste åren. Och kvantitetsmässigt är tappet större än under den krisen. Men det tappet kan nog delvis bero på de mycket låga födelsesiffrorna i slutet av 90-talet, så jag hoppas på att fler lag dyker upp igen inom kort. Vad gäller utvecklingen framåt, så hoppas jag åter på vässad konkurrens inom distriktet, och även på samarbeten där två eller flera parter på så jämlika villkor som möjligt kan dra nytta av det. Jag tror INTE på att det ska avtalas fram något första lag. En framträdande roll i distriktet ska förtjänas. Och den tesen tycker jag definitivt stöds av denna historiebeskrivning och statistiken.

Placeringar i Sverige för bästa, andra och tredje Jämtlandslag:

(uträkning strikt på placeringar, och med reservation för enstaka felräkningar)

1983*: 25, 63, 105 (totalt: 191, de två bästa: 88)

1984: 17, 81, 103 (201, 98)

1985: 17, 49, 104 (170, 66)

1986: 29, 37, 53 (119, 66)

1987: 37, 43, 67 (147, 80)

1988*: 37, 55, 91 (183, 92)

1989: 29, 55, 109 (193, 84)

1990: 23, 109, 133 (265, 132)

1991: 25, 49, 133 (207, 74)

1992: 23, 49, 157 (229, 72)

1993: 19, 37, 145 (201, 56)

1994: 29, 35, 157 (221, 64)

1995: 28, 52, 79 (159, 80)

1996: 34, 43, 106 (183, 77)

1997: 31, 40, 124 (195, 71)

1998: 34, 43, 132 (209, 77)

1999: 34, 61, 132 (227, 95)

2000: 43, 106, 131 (280, 149)

2001: 31, 133, 159 (323, 164)

2002*: 64, 127, 153 (344, 191)

2003: 37, 118, 127 (282, 155)

2004: 35, 118, 127 (280, 153)

2005: 64, 118, 127 (309, 182)

2006: 64, 127, 153 (344, 191)

2007: 73, 109, 127 (309, 182)

2008: 55, 64, 125 (244, 119)

2009: 37, 55, 91 (183, 92)

2010: 31, 46, 64 (141, 77)

2011: 37, 46, 100 (183, 83)

2012: 37, 55, 100 (192, 92)

2013: 39, 51, 99 (189, 90)

2014: 26, 44, 92 (162, 70)

2015: 20, 69, 117 (206, 89)

2016: 22, 81, 98 (201, 103)

2017*: 24, 87, 96 (207, 111)

*1983 första år med enhetligt seriesystem i hela landet; 1988 första året för Allsvenskan; 2002 Ope/Frösö DFF, sedermera ÖDFF, bildas; 2017 ställningen 15/8.

De fem bästa åren från 1983 vad gäller bästa laget:

1984 och 1985; Ope plats 17

1993; Ope plats 19
2015; ÖDFF plats 20
2016; ÖDFF plats 22

De fem bästa åren från 1983 vad gäller de två bästa lagen:

1993; Ope och Frösö, platssiffra 54
1994; Frösö och Ope, platssiffra 64
1985 och 1986; Ope och Frösön resp Frösön och Ope, platssiffra 66

2014; ÖDFF och KD, platssiffra 70

De fem bästa åren vad gäller de tre bästa lagen:

1986; Frösön, Ope och Myssjö/Oviken, platssiffra 119
2010; ÖDFF, Frösön och KD, platssiffra 141
1987; Ope, Frösön och Myssjö/Oviken, platssiffra 147
1995; Frösön, Ope och Myssjö/Oviken, platssiffra 159
2014; ÖDFF, KD och Ope, platssiffra 162

Antal JH-lag i seriespel:

1972: 7

1973: 12

1974: 14

1975: 16

1976: 15

1977: 11

1978: 14

1979: 15

1980: 17

1981: 22

1982: 21

1983: 22

1984: 29

1985: 27

1986: 25

1987: 26

1988: 23

1989: 26

1990: 23

1991: 24

1992: 23

1993: 21

1994: 21

1995: 19

1996: 22

1997: 22

1998: 19

1999: 18

2000: 14

2001: 18

2002: 15

2003: 19

2004: 21

2005: 22

2006: 19

2007: 20

2008: 22

2009: 20

2010: 20

2011: 21

2012: 19

2013: 14

2014: 14

2015: 14

2016: 13

2017: 11

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Debattkrönika om damfotboll
18 Augusti 2017 klockan 09:49 av Haldo Jonsson
 

Otroligt tråkigt detta med Myssjö/Oviken

Trenden har funnits de sista åren med att det är allt färre fotbollspelare som vill spela seniorfotboll. Spelarna har blivit allt yngre.
Många tjejer väljer annat under den korta sommaren vi har.
Fotboll har inte blivit så viktigt att man brinner för den. Man väljer utlandsresor mitt i säsong som inte förekom förut. Då for man när det var speluppehåll. Och detta förekommer även längre upp i seriesystemet.

Sedan vart omläggningen av seriesystemet förödande för norrlandsfotbollen. Det finns inte ekonomi för en elitetta och div 1 serie. På papperet rent sportsligt ser det kanon ut. Som trenden är nu i Elitettan så minskar norrlandslagen år efter år. Dessa tjejer är inte proffs som på herrsidan, utan de går till sina jobb och sedan ska de träna 5-8 pass i veckan, så efter gymnasiet blir det svårt att fortsätta spela. Kontentan av det hela blir att man måste plocka unga spelare ifrån lägre serier och då underminerar man hela fotbollen.

Vi måste få flera tjejer att brinna för fotbollen längre och det är en jätteuppgift för fotbollsförbundet tillsammans med föreningarna att vända trenden och göra tjejfotbollen viktig igen och att framför allt tjejerna tycker att det är viktigt att tillhöra ett fotbollslag där alla hjälps åt för att lagen ska överleva.


Till och med stadsklubbarna har svårt att få spelare att fortsätta.
Och då fylls det på med spelare ifrån de små klubbarna i distriktet. Om man går igenom laguppställningar(Frösö.IFK.OPE) vart spelarna kommer ifrån så ser man att det finns massor av spelare som tillhört de små klubbarna som just nu har svårt att få ihop lag.
Sedan måste träningsmöjligheterna för tjejer förbättras under vinter vår för lagen utanför stan om intresset ska utvecklas


Micke Olofsson damtränare. Domare.mm

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Enligt planen men bara i 77 minuter
18 Augusti 2017 klockan 00:30 av Agne Svärd
 

Det gick bra i två matcher mot Galatasaray. Och det gick också enligt planen mot PAOK..
Men bara i 77 minuter!
Sedan small det två gånger bakom Aly Keita och ÖFK har nu en hel fjällkedja att bestiga efter 1–3 i Thessalonikis tryckande värme.

Det är mycket möjligt att ÖFK:s Europaäventyr tog slut där och då när Alexandar Prijonic (med ett förflutet i bland annat Djurgården) först nickade in 2–1 i den 77:e minuten och sedan bankade in en straff bakom Keita tio minuter senare, 3–1. Men bortamålet (Brwa Nouri på straff efter 21 minuter, 1–0) ger ändå en strimma av hopp. 2–0 hemma på Jämtkraft arena nästa torsdag räcker till gruppspel i Europa league.
Men om sanningen ska fram; inte gav den här kvällen någon förhoppning om en vändning på hemmaplan.

Mot Galatasaray valde Potter att formera en fembackslinje i defensiven, två centrala mittfältare framför och tre forwards. Hemma var taktiken en fullträff (2–0) och borta räckte det också för att hålla turkarna stången (1–1).
I Thessaloniki blev det ännu mera defensivt när man dubblerade bevakningen på båda kanterna, Aiesh/Mensiro till höger, Mukiibi/Widgren till vänster för att ha beredskap när grekernas offensiva backar fyllde på.
Om man ska sätta någon form av sifferkombination på det hela blir det 6-3-1 (Ghoddos ensam och kringskuren på topp).

Det blev, i mitt trycks, lite väl försiktigt. Visserligen hade PAOK stora svårigheter att ta sig igenom ÖFK-försvaret långt och länge in i matchen.
Men det blev ju inget kvar för ÖFK att själva spela någon slags anfallsfotboll, aldrig någon chans att odla ett spel inom laget, en chans att vila med bollen som är så viktigt när man blir satt under press.
Det var bara att freda sin egen målbur där Aly Keita såg ut att stortrivas. Och han kunde inget göra då Leo Matos nickade in kvitteringen 1–1 en kvart efter Nouris straffmål.
Oavgjort i halvtid kändes mer än okej med tanke på den grekiska överlägsenheten på banan, dessutom hade ÖFK fått ett viktigt ”bortamål”. Och visst kunde man skönja en påtaglig irritation bland hemmaspelarna när mycket gick fel i försöken att spränga ÖFK:s försvarsblock.

Första halvan av andra halvlek blev bara en förlängning av den första ronden, kanske man kunde ana att ÖFK fick allt svårare att hålla ihop sitt försvar. Men så långt höll den taktiska planen, 1–1 var ju ett alldeles lysande bortaresultat.
Två byten i den 71:a minuten (Mukiibi mot Douglas Bergqvist, Ken Sema mot Alhaji Gero) skulle dock förändra hela bilden. Organisationen föll, dessvärre, mer eller mindre samman. Och då räckte heller inte Keitas storspel för att rädda ÖFK kvar i matchen.
# Minut 77: Dennis Widgren blir tunnlad ute till vänster och Tom Pettersson förlorar nickduellen mot Prijonic, 2–1.
# Minut 87: Aly Keita knockar en hemmaspelare i en misslyckad utrusning, straff och Prijonic igen, 3–1.

2–1 hade varit ett resultat som varit helt okej med tanke på bortamålet. Men 3–1 träffade den jämtländska ÖFK-stoltheten mitt i solar plexus. Det måste erkännas.
Det är klart att det blir andra förutsättningar nästa torsdag. Underlag, väder, arena, ja, vi försöker väl plocka fram allt det som kan tala till ÖFK:s fördel.
Men det allra viktigaste måste vara att ÖFK hittar tillbaka till sin identitet och finner något som kan hota PAOK:s försvar. Fråga mig inte hur det ska gå till, jag vet bara att inget försök gjordes i kvällens möte.

Några små noteringar;
# Jag trodde inte att ÖFK skulle torska i höjdspelet i eget straffområde med "Sotte", Tom Pettersson och Mukiibi i ett samlat mittförsvar. Men två baklängesmål på nick svider. Vid det första agerade Mukiibi och Dennis Widgren åskådare och vid det andra blev Tom Pettersson regelrätt besegrad av Prijovic.

# Det är sällan man ser så taffligt försvarsarbete som PAOK bjöd på när ÖFK fick straff (Aiesh fälld av PAOK:s målvakt Rodrigo Rey).

# Många av ÖFK:s spelare såg ut att ha problem med underlaget. Inte minst Ken Sema snubblade omotiverat omkull vid flera tillfällen.

# Hosam Aiesh gjorde ett storartat arbete ute på högerkanten – i båda riktningarna. Han var den ende som hotade hemmaförsvaret den här kvällen. Aiesh var tillsammans med Aly Keita ÖFK:s främsta.

# Nu gäller det för ÖFK, spelare, ledare, ja, hela klubben, att man snabbt kommer upp på hästen igen. Det finns ingen tid att slicka såren. AIK redan på söndag och så en ny kraftmätning med PAOK nästa torsdag.

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
När en utopi blir ett axiom
14 Augusti 2017 klockan 14:08 av Hasse Thor
 

Dom inre delarna av mellannorrland har begåvats med ett allsvenskt lag om detta har jag uttrycket min stora glädje vid ett flertal tillfällen. Att Östersunds Fotbollsklubb dessutom har en rimlig chans att nå gruppspelet i Euro League och därmed det ekonomiska tillskott som det för med sig är ju kort sagt fantastiskt.

Jag blir då som den sanne supporter jag är lite uppbragt över att det letas fel på allt och alla. Att nå 2-2 borta mot Hammarby IF är fan i mej inte kattskit, 20 000 mer eller mindre galna “Bajen” supportrar på läktarna och ett nyrenoverat lag där man äntligen verkar ha släppt handbromsen och utnyttjat dom resurser som lagets fantastiska stöd borde rendera.

Måhända har jag en lite mossig och inskränkt syn men varför inte i stället samfällt glädjas åt det som uppnåtts, det fordras säkert enorma uppoffringar framöver för att stan över tid skall fungera i det allsvenska finrummet och då förhoppningsvis även internationellt. Det behövs kanske framförallt en fortsatt kontinuitet i ledarskapet. Just kombinationen entreprenörskap/sportslig kvalité är väl kanske det viktigaste fundamentet i den här framgången.

Om vi nu skall förflytta oss från övergripande saker och ner på planen så har ju kreativitet debatterats en del, Lagets kanske ende utpräglade kreatör, Curtis Edwards, har fått agera hjälpgumma i lite olika lagdelar vilket enligt min mening fått honom att tappa lite av det självförtroende som varit engelsmannens signum. I mina ögon är Edwards inte helt olik flyktade Alex Dyer och förhoppningen är att han flyttas framåt i banan.

Apropå nästa internationella runda så kan vi väl bara hålla tummarna. Att börja borta är ju en ny erfarenhet men kan man peta in en tidig strut så sätter ju det en behagligare prägel på matchen fortsättningsvis. Dessutom förmodligen ett välfyllt Jämtkraft Arena veckan efter. Mycket att se fram emot egentligen, AIK hemma nu på söndag, tack för att vi får uppleva allt detta!

 
Det finns 7 kommentarer att läsa.

 
Stanna upp och fundera ett tag
8 Augusti 2017 klockan 09:27 av Haldo Jonsson
 

Allt eftersom framgångarna kommer så ökar också förväntningarna på ett lag. I det här fallet ÖFK. Att en klubb som bildades 1996 redan spelar sin andra säsong i Allsvenskan, redan har en cupseger och nu dessutom avancerat till play-off till Europa League gör att det känns som om ÖFK och intresset för klubben alltid har varit så här stort.

Och nu ska ÖFK vinna Allsvenskan. Eller?

Men halt lite. Stanna upp och fundera ett tag. Innan ni skenar iväg och tror att ÖFK ska vinna Allsvenskan och dominera svensk fotboll.

Missförstå mig inte nu. Självklart ska alla ställa krav på ÖFK. Självklart ska ni kritisera när de inte spelar bra. Men ibland är det bra att stanna upp och tänka till och analysera lite.

Jag kan räcka upp handen och säga att jag ibland blir frustrerad när ÖFK inte vinner matcher, gör mål i bra lägen eller krampaktigt spelar bollen fram och tillbaka utan att det händer något framåt.

Då är det bra att sätta ÖFK och denna fantastiska fotbollsklubb i relation till andra klubbar.

Jag satt på måndagskvällen på Tele 2 Arena och såg två giganter inom svensk fotboll de senaste 50-60 åren i en fantastisk match. Djurgården med sju SM-guld har en fantastisk organisation som de har byggt upp under många år.

Djurgården har gjort 58 säsonger i Allsvenskan! Jo, ni läste rätt, 58:a säsonger! Jämför det med ÖFK som gör sin andra säsong.

Malmö FF med 19 SM-guld i fotboll hade när ÖFK bildades 1996 tagit 14 SM-guld.

Liter fler jämförelser, Djurgården omsatte drygt 130 miljoner förra säsongen, Malmö FF omsatte en halv miljard. ÖFK omsatte cirka 55 miljoner kronor. 2012 var den siffran 5,5 miljoner.

ÖFK har 2300 medlemmar, Djurgården har 12 000 medlemmar, Malmö FF drygt 6000 medlemmar.

Okej, jag vet att ÖFK besegrade Malmö FF på bortaplan förra säsongen och var nära att ta poäng borta i år också. ÖFK har 1-1 i matcher mot Djurgården i år.

Men framgångar bygger man långsiktigt, några få gånger kommer framgångar väldigt snabbt – precis som det har gjort för ÖFK:s del. Men det är långsiktigt arbete och det är när en klubb fått chans att spela ihop ett lag som framgångarna kommer.

Vad vill jag då säga med dessa ord?

Jo, ha lite tålamod med ÖFK. Visst är det roligt när framgångar (cupguld och kval till Europa League) kommer redan nu.

Visst är det underbart att ÖFK kan pressa storlagen då och då.

Men räkna inte med SM-guld i år! Räkna inte med att ÖFK vinner Europa League den här säsongen!

Jag tror allvarligt talat att ÖFK har en stor chans till det. Med kontinuitet och en tydlig idé hur klubben ska drivas och vilken fotboll som ska spelas är ÖFK inte bara en klubb som är uppe och sen kommer att dala ner i seriesystemet och glömmas bort.

Men vänta lite säger ni, ska vi behöva vänta 20 år innan ÖFK vinner mästerskap? Ska vi bli ett mittenlag för många år framöver?

Nej, ÖFK kommer att bli ännu bättre. Inom några år kan vi konkurrera med de största klubbarna i landet.

Varför kommer ÖFK att kunna göra det då undrar ni när ni tittar längst ner på den här sidan och ser att ÖFK är en liten plutt jämfört med exempelvis Malmö FF och Djurgården när det gäller omsättning, medlemmar, resurser mm.

Jo, ÖFK är ingen vanlig fotbollsförening. ÖFK har en tydlig plan vad de vill med sin förening. ÖFK har en tydlig plan med hur de vill spela fotboll. ÖFK har en annan syn på hur en klubb ska skötas.

Det är allt detta som gör att jag tror, trots mindre resurser och tradition, att ÖFK kommer att bli en storklubb i Sverige.

Niclas Lidström

Foto: Niclas Lidström




 
Det finns 7 kommentarer att läsa.

 
Bra lottning, jättebra!
4 Augusti 2017 klockan 22:45 av Agne Svärd
 

Lotten sa det grekiska topplaget PAOK från Thessaloniki.
Jag säger: Kanon!

Efter fredagsluchens ceremoni i schweiziska Nyon steg mina förhoppningar om att ÖFK ska kunna ta sig till gruppspelet i Europa league. Ja, egentligen kändes det bra redan på förmiddagen när det stod klart vilka sex möjliga motståndare det kunde bli.
Många talar om att PAOK är en drömlottning för ÖFK. Möjligt. Men jag törs inte sträcka mig dit då jag har alldeles för dålig koll på det grekiska laget.
Jag nöjer mig med ett det känns riktigt bra, faktiskt jättebra.

ÖFK fick en tuff start på sitt Europaspel då man ställdes mot den turkiska storklubben Galatasaray i den andra kvalomgången. Det löste man galant, annat kan man inte säga efter 2–0 hemma och 1–1 borta, sammanlagt 3–1.
Betydligt enklare, åtminstone på papperet, blev det i tredje kvalomgången. När lotten föll på halvprofessionella Fola Esch från Luxemburg förstod jag att ÖFK skulle ha en jättechans att ta sig vidare. Det gick, kanske inte galant men väl med marginal. 1–0 hemma och 2–1 borta blev också 3–1 i sammandraget.

Jag törs nästan påstå att fru Fortuna var på ÖFK:s sida även vid dagens lottning i playoff-spelet och i min värld ser jag stora möjligheter för ÖFK att kunna krångla sig vidare även till gruppspelet. Jag grundar min optimism på lex Galatasaray.
Ja, jag kan lägga ett karbonpapper på resonemanget inför matchen mot turkarna som byggde på en mångårig erfarenhet från Rosenborgs spel i Champions league och Europa league. Lite måste man väl ha lärt sig av det flitiga resandet till Trondheim, fan vore väl annars…
Det viktigaste;
# Tiden
PAOK är, precis som Galatasaray var, mitt i förberedelserna för sitt seriespel. Den grekiska Superligan har premiär den 19 augusti, två dagar efter ÖFK:s besök i Thessaloniki.
När jag sett den ena storheten efter den andra falla på Lerkendal har vi varit betydligt längre in i hösten, de matcherna har spelats i slutet av september, oktober och början av november. Trots det har de inte hunnit hitta formen.
Alltså. Kraftigt plus för ÖFK!

# Underlaget
ÖFK klarar naturgräset, 1–1 i Istanbul och seger i Luxemburg i går kväll. Bättre kvitto kan vi inte få. Men vad tycker PAOK om konstgräset på Jämtkraft arena? Galatasaray tyckte i varje fall inte om det.
Nytt plus till ÖFK!

Till det här kan vi lägga faktorer som vädret (om den jämtländska ”sommaren” fortsätter i samma stil), arenan (enkel och pittoresk i jämförelse med de PAOK vanligtvis uppträder på) och inte minst grekisk underskattning. Jag lovar, trots att ÖFK satte krokben för Galatasaray, kommer PAOK att vara dåligt pålästa inför mötet den 17 augusti. Jag lovar!

Jag tror att Graham Potter, Daniel Kindberg och övriga i den innersta ÖFK-kretsen tyckte att det var en riktigt trevlig fredag, ja, nästan lika bra som torsdagskvällen i Luxemburg.
Men nu är det söndag och Gif Sundsvall som gäller! Äventyret i Europa får vi fundera vidare på om några veckor...

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Till sjunde himlen på sju minuter
4 Augusti 2017 klockan 00:25 av Agne Svärd
 

Det var med ett visst besvär, ja, det tog faktiskt en dryg timme för ÖFK att säkra avancemanget till fjärde kvalrundan, play off-matchen, i Europaspelet..
Men nu är dom där, 2–1 i Luxemburg betyder sammanlagt 3–1mot Fola Esch.
Jag säger precis som det stabila Mittmediaparet Adam Johansson (ett fynd) och Andreas Olsen sammanfattade i direktsändningen:
Mäktigt!
Visst är det mäktigt! Och vilken spännande fredagseftermiddag vi har att se fram emot (som om dramatiken inte var tillräcklig redan i kväll…). Vad står det på lappen som plockas upp ur glasskålen vid lottningsproceduren i schweiziska Nyon?

Inte heller i den här matchen hade ÖFK någon speciellt bra dag, spelmässigt. Första halvleken var i det närmaste bedrövlig men efter Graham Potters hårtork i pausvilan blev det betydligt bättre. Bytet, Tim Björkström ut och Saman Ghoddos in, samt några positionsförändringar gjorde att ÖFK kunde greppa taktpinnen.

Men när spelet haltar blir andra det andra egenskaper som avgör. I det här fallet stavas det karaktär och den här gången krävdes det en extra portion av den varan sedan Fola Esch, lite överraskande, tagit ledningen i matchens 53:e minut.
1–1 sammanlagt i det läget och matchen kunde ha tagit vilken riktning som helst.

Sju gyllene minuter skulle dock skicka ÖFK till sjunde himlen och nästa rond i Europaspelet.
# 59:e minuten: En rensning från Sam Mensiro nere till höger landar hos Fouad Bachirou på mittplan, Bachirou sätter högsta fart framåt, hittar Gabriel Somi med en perfekt avvägd stickare och en chip senare seglar bollen in i tom bur. Oj, ett sånt vackert fotbollsmål,. Från Mensiros fot till att bollen låg i nät tog det 11 sekunder.
Så ska en kontring se ut!
# 66:e min: Brwa Nouri lyfter in en frispark från höger och i duellen framför mål är Tom Pettersson hetast och starkast. 2–1 till ÖFK, hemmalaget måste plötsligt men mindre lustigt göra tre mål på 24 minuter och kastar in handduken.

Graham Potter hade huvudvärk när han skulle bestämma sig vilka elva som skulle starta matchen och förvalta den 1–0-ledning man hade från mötet på Jämtkraft arena. Sist in i laget blev Gabriel Somi (på bekostnad av Curtis Edwards), Potter ville få in lite mera speed än den han hade i sin tänkta startelva. Det blev en fullträff sett till att just Somis snabba djupledslöpning gav kvitteringsmålet.
Däremot fick Potter dålig utdelning på överraskningen Tim Björkström som högerback. Hur tänkte ÖFK-managern där, egentligen?

Men det var alltså inte med sitt stabila (och vackra) sätt att spela fotboll som ÖFK överlevde den tredje omgången av kvalspelet, det tror jag att vi kan vara överens om. Nej, här krävdes det andra egenskaper och vi har sett ÖFK plocka fram dom tidigare när grundspelet inte suttit där det ska. Jag tänker närmast på den tidiga vårmatchen på bortaplan not Häcken i Svenska cupen där ÖFK tappade sin identitet men kunde vinna i kraft av en heroisk viljeinsats.
Torsdagskvällen i Esch-sur-Alzette påminde om den.
Visserligen var ÖFK inte lika hårt pressat den här gången, därtill var luxemburgarna inte tillräckligt bra, men med den matchutveckling som det nu blev krävdes det exceptionella egenskaper för att vända det till sin fördel.
Den karaktären visade sig ÖFK ha. Än en gång!

Några noteringar;
# Fouad Bachirou var även nu matchens gigant. Satan så bra han är, match efter match. Det formligen lyser form om honom. Han platsar i vilken liga som helst!

# Sam Mensiro har också bra form. Hade en otacksam roll på mittfältet i första halvlek, betydligt stabilare som högerback efter paus. Mensiro lägger inga fingrar emellan när han griper in.

# Lagspelare kan ju definieras som många sätt. Jag säger bara; kolla på Tom Pettersson! Dessutom matchvinnare. Heja Tom!

# Lagkapten Brwa Nouri hade, precis som hemma mot Fola Esch, en sån där dag när det tog lite för lång tid att behandla bollen.

# Jag säger inte att Aly Keita ska ta luxemburgarnas ledningsmål, absolut inte. Men jag säger, än en gång, att Keita har svårt på höga bollar på sin högra sida! Nu var han inte ens nära.

# Jamie Hopcutt var blek mot Halmstad och lika blek den här gången. Var är formen, Jamie? Vi vill ju så gärna se den komma.

# Saman Ghoddos är ovärderlig för ÖFK:s anfallsspel. Ännu ett bevis den här kvällen. Det är bara att hoppas att hälen håller för det tuffa matchprogrammet (eller åtminstone delar av det…)

# Sotirios Papagiannopoulos har sett tung ut i båda matcherna mot Fola Esch. Jag misstänker ett litet formtapp på den ack så viktige mittbacken.

# Och det tål att upprepas, Vilken spännande lottning det blir i eftermiddag. Med lite tur kan det komma ett lag som känns möjligt att matcha. Dom riktigt tunga elefanterna kan få vänta till gruppspelet.

Till sist 1; att kritisera en enskild ÖFK-insats väcker alltid ilska hos ett ganska stort antal av klubbens supportrar. Det låter sig helt enkelt inte göras, hur man vara så illasinnad efter den fantastiska klassresa som klubben gjort sedan Graham Potter kom till stan? Men sorry alla Falkar och andra rättrogna ÖFK-fans, elitidrott, (och många andra verksamheter i tillvaron) fungerar inte så. Det är alltid den senaste matchen som blir bedömd (som kvällens här ovan) och då kan det till och med komma ett och annat burop. Det som hände i förra veckan, förra månaden eller förra året, ger inga poäng. De prestationerna får vi bedöma, njuta av och jubla över i andra sammanhang. Den som tror något annat får nog heja på Nordkorea, typ.

Till sist 2; det som drabbade ÖFK mot Halmstad drabbade även Bayern München, den lilla (OBS! ironi) klubben i södra Tyskland, i veckan efter några sämre insatser i de senaste träningsmatcherna. 0–2 mot Napoli fick fansen att, just det, bua och då handlade det om visselorkaner som ingen kunde undgå att höra! Vad har inte den klubben PRESTERAT och VUNNIT genom en räcka av år? Men bayrarna är väl bara bortskämda och historielösa, åtminstone om man får tro Martin Fransson i DN. Det var så han beskrev Östersundspubliken efter Halmstadsmatchen. Dessutom, bäste herr Fransson, är det kvalificerat skitsnack att påstå att Östersund, vid sekelskiftet, var idrotts-Sveriges sämsta stad. Det om något skvallrar om en historielöshet som är besvärande. Om man nu inte är så korkad att man tror att idrott bara handlar om fotboll, ishockey och basket.

 
Det finns 9 kommentarer att läsa.

 
Nya kliv
3 Augusti 2017 klockan 15:03 av Hasse Thor
 

I kväll smäller det igen, bortamatch mot Fola Esch från Luxemburg i Euro Leagues tredje omgång. Har försökt hitta igen vad som händer fortsättningsvis vid lyckat resultat men gått bet. Kan bara konstatera att “so far” är ju resan fantastisk. Som den genuine ÖFK-kramare jag är nyper jag mig i armen med jämna mellanrum både beträffande allsvenskan och nämnda europaspel.

Därför är det lite trist från min egen utgångspunkt att ett från början ljummet engagemang för ÖFK på senare tid övergått till ett överengagemang hos en del. Naturligtvis med lagets bästa i åtanke men ändå ett bevis på hur ribban höjs och en utopi omvandlats till en självklarhet. Att Graham Potter reagerade på detta på presskonferensen efter Halmstad-matchen senast är förståeligt.

Något av det klokaste som sagts rörande utgången av en fotbollsmatch är enligt min mening det följande och ofta citerade: “Man spelar inte bättre än vad motståndarna tillåter”. Det finns med andra ord alltid ett lag på andra sidan mittlinjen och i allsvenskan finns inga dåliga lag. Då hade dom aldrig varit där. Sen finns det naturligtvis fysisk status och andra faktorer som påverkar.

Apropå Potter fick han ju börja med i princip ett “tomt blad” i division två och forma sin grupp efter dom idéer om fotboll som han hade. Som person väsenskild från sin arbetsgivare Daniel Kindberg men där båda hittade en kemi och en ömsesidig respekt för varandra som enlig min mening lade grunden för klättringen i tabellerna.

Min fromma förhoppning är att Graham Potter med familj väljer Storsjöns stränder för ytterligare nåt eller några år av sitt liv. Det finns säkert hugade arbetsgivare i större klubbar runt om i Europa men där tålamod och krav på snabba resultat kanske inte går hand i hand med den långsiktighet som den gode engelsmannen säkert föredrar.

ÖFK-kramare ja, som krönikör skall man helst vara lite vass, lite kontroversiell och lite utmanande för både läsare och det ämnet man behandlar. Allt eftersom åren gått, 10:e säsongen vid det här laget i fotbollz.se, har ovanstående blivit allt svårare att förhålla sig till.

Det man saknade som nybliven jämte i slutet på 50-talet var i första hand allsvensk fotboll och för den egna aktiviteten gröna gräsmattor i mars. Torskfisket i Öresund kompenserade abborrarna i Halasjön. Nu har vi allsvenskan här och cirkeln är på nåt vis sluten. Lite komiskt i och för sig att HIF för tillfället spelar i Superettan.

Fotbollz.se har utvecklats, knutit till sig tunga veteraner från den lokala mediamarknaden och det är naturligtvis bra och visar på den status som sajten fått. Nog om detta, nu laddar vi för dramat i Luxemburg om nu dom tekniska färdigheterna klarar av att ta hem fighten. Ett vidare avancemang skulle naturligtvis vara fantastiskt så jag säger bara: Potter & company, “go for it!”

 
Det finns 4 kommentarer att läsa.

 
En poäng och sparad energi
30 Juli 2017 klockan 21:34 av Agne Svärd
 

En poäng och sparad energi

Mot Halmstad gällde det för ÖFK att göra ett bra resultat med så liten energiinsats som möjligt.
Hur det gick?
Nja, sådär resultatmässigt. 0–0 mot ett av seriens sämre lag (enligt tabellen) är väl inget som jag står upp och klappar händerna över. Men med de förutsättningar som gällde för matchen är det helt okej.
Energimässigt däremot var det nästan en fullträff. Fem av lagets tyngsta pjäser (”Sotte”, Tom Pettersson, Sema, Nouri, Ghoddos) behövde inte bli svettiga över huvud taget och några (Bachirou, Aiesh, Widgren, Mukiibi) jobbade bara halvtid eller ännu mindre. De kommer därför fulltankade till torsdagens Europaspel i Luxemburg!

Graham Potter gjorde alltså som mot Djurgården för ett par veckor sedan. Inte nog med att många bänkspelare fick chansen från start. De etablerade fick, till viss del, uppträda i positioner där de inte är helt bekväma. Av det här hopplocket blev det ett ordinärt allsvenskt lag.
Vackert så. Men naturligtvis inte ett lag att kunna bedömas vara ett av seriens allra bästa. Då använder vi en felaktig måttstock, lite rättvis måste man vara.

Men det här är svårt för folk som kommer till match och förväntar sig en topprestation varje gång, utan att ta hänsyn till förutsättningarna. Och då kan det bli som i eftermiddag, 0–0 och en småseg prestation resulterade i spridda burop när spelarna lämnade banan.
Det gjorde Graham Potter urförbannad (med Potter-mått mätt, han är ju verserad även i den situationen).

Jag förstod först inte varför Potter uppträdde som han gjorde på presskonferensen, många av mina kollegor var lika förvånade. Men att i det läget lyfta fram Falkarna och samtidigt såga delar av den övriga publiken (”dom kan lika gärna stanna hemma och titta på tv”) känns inte riktigt bra. Det finns ju trots allt bara några hundra Falkar men faktiskt 5.000 andra länsbor (10.000 kom till storbildssändningen mot Galatasaray) som troget kommer till match efter match och som oftast tokhyllar både ÖFK och Potter. Att några burop riktade mot lagets prestation eller någon enskild spelare (hur vet man vad missnöjet egentligen riktade sig mot?) ska föranleda den här reaktionen tycker jag verkar en aning småaktigt, det ingår i den värld som Potter och ÖFK lever och verkar i varje dag att man gör några besvikna. Men det kan vara ett resultat av att även den vanligtvis så balanserade ÖFK-managern känner sig pressad av situationen, vad vet jag?

Några noteringar;
# Sam Mensiro (som kastades in i startelvan precis före avspark sedan Gabriel Somi tvingats avstå på grund av skada) var tillsammans med Curtis Edwards (med sina defensiva tillkortakommanden, men de känner vi sedan gammalt) överlägset främst i hemmalaget. Hemmapubliken älskar Curtis oftast så precisa crossbollar.

#Alhaji Gero kunde ha fått samma betyg. Några prestationer är av absolut högsta klass, bland annat den i mitten av andra halvlek när han tog sig fram till ett avslut som smet strax ovanför ribban. Men Geros egenkära spel blir bara för mycket för mig. Mindre jag och mera lag skulle bli mycket bättre för alla parter.

# Smekmånaden med Jamie Hopcutt är över. Nu är det dags att leverera även spelmässigt. Dagens insats gjorde ingen glad, absolut ingen.

# Ludvig Fritzson och Darijan Bojanic lider svårt av bristen på speltid. Goda intentioner blir till intet när tempot saknas.

# Tim Björkström och Bobo Sollander har inte heller spelat så mycket. Men i deras defensiva uppdrag märks inte det lika väl. Båda skötte sig klart godkänt. Än en gång; Bobos klassresa är imponerande!

# Men jag ser inte varför Potter envisas med att skicka upp Bobo på topp när ÖFK jagar ett segermål. Det ger ingenting, har inte gjort det i tidigare försök och inte den här gången heller.

# Jag gillade att Halmstad, i kraftigt behov av poäng; kom till match med en så positiv inställning, det är vi inte bortskämda med på Jämtkraft arena. Laget innehåller också många duktiga fotbollsspelare. Men här saknas spets i avsluten, Johan Oremo måste prestera mer än i dag för att hallänningarna ska överleva i Allsvenskan, det är nog den bistra sanningen.

# Vi har de domare vi har i serien, kvalitén varierar verkligen. Kristofer Karlsson från Höganäs hade en mycket snäll första halva men när det hettade till efter paus tappade han orienteringen alldeles för lätt. Som alltför många av sina kollegor visade Karlsson brist på spelförståelse, han läser helt enkelt situationerna fel. Jämför gärna med spanjoren och tysken som dömde ÖFK i Galatasaraymatcherna. På rätt plats med rätt beslut, hela tiden. Vilken skillnad!

Till sist; jag har inte ägnat alltför många timmar åt pågående EM-spelet för damer i Nederländerna (varför säger vi inte Holland längre?) men jag såg bland annat när Sverige i går kväll föll i kvartsfinalen mot värdnationen med 2–0. Nu söker experter i tv och tidningar (dom är inte få, det har jag sett) efter diverse förklaringar varför det gick som det gick. Och dom borrar verkligen på djupet. Men ingen, jag lovar, ingen säger som det är: De svenska tjejerna är för dåliga fotbollsspelare, några i laget är faktiskt riktigt usla!
Varför ska det vara så svårt att säga som det är?
Ajdå, jag glömde precis att jag lever i ett land där det inte är PK att kritisera vissa företeelser, typ damfotboll. Och får man ens säga damfotboll? Jag konstaterar att publik service (radiosporten och svt-sport) numera inte använder ordet utan säger att ”Sverige deltar i fotbolls-EM” när de menar damlandslaget medan Janne Anderssons landslag kallas för ”det svenska herrlandslaget”.
Det är där vi landat när hen-generationen tagit över makten i våra viktigaste medier. (Kan vara värt att tänka på när det gäller betydligt viktigare frågor än fotboll, det mesta presenteras med en tydlig vinkel från… Nej, så exakt ska jag inte vara, det får ni själva räkna ut! )

 
Det finns 31 kommentarer att läsa.

 
1-0 men ÖFK gjorde inte jobbet
28 Juli 2017 klockan 00:14 av Agne Svärd
 

Domaren från Ukraina blåste i sin pipa, matchen var över och drygt 6.000 reste sig upp och jublade. ÖFK hade slagit Fola Esch från staden Esch-sur-Alzette i sydvästra Luxemburg med 1–0 och tagit ytterligare ett litet kliv mot de stora matcherna i Europa league.
Själv slog jag ihop reporterblocket, suckade tungt för mig själv och tänkte; vilken jävla skitmatch!

Resultatet 1–0 är okej, vinst på hemmaplan och en hållen nolla. Det brukar räcka en bit i de här sammanhangen, i varje fall har ÖFK skaffat sig ett bra läge inför fortsättningen i Luxemburg nästa torsdag.
Men prestationen?
Usel! Den var så dålig att klockorna stannade.

Jag vet. Vi pratar om Europaspel, ÖFK har precis tagit sina första stapplande steg i den ligan och man har kanske inte har rätt att ställa för stora krav tycker några. Men nu pratar vi om professionella fotbollsspelare, jag vet vad dom kan och dom har visat det så många gånger. Det är också en klubb som säger att man ska spela i Champions league (ytterligare en nivå uppåt).
Då får det inte se ut på det här viset.
Slarvigt, slarvigt och åter slarvigt –från start till mål. Och, det måste poängteras, det var inte Arsenal eller Roma som var ÖFK:s motståndare utan Fola Esch från fotbollens absoluta bakgård.

Graham Potter brukar, nästan alltid oavsett resultat, säga att han är ”proud of the guys”. Den här gången sa han att resultatet var bra och det var bra att hålla nollan. Men att mycket jobb återstår att göra.
Det jobbet hade varit betydligt enklare om ÖFK-spelarna ansträngt sig mer när man nu hade chansen på hemmaplan.

En sekvens i matchen:
I minut 32 spelar sig ÖFK till en chans ute till höger som avslutas med att Ronald Mukiibi trycker in en boll framför motståndarburen som leder till en hörna. Bakom mig hör jag en upphetsad reporterröst som vrålar ”herregud, vilka chanser ÖFK skapar!”.
Jag skriver i mitt block: Vilken match är det han refererar?
Där och då hade ÖFK inte haft ett enda etablerat anfall på 25 minuter, inte sedan Curtis Edwards brände en skottchans i den sjunde minuten.
25 minuter. Mot ett lag från Luxemburg. På hemmaplan. Inte ett anfall.
Nej, mig lurar ni inte. Jag har varit med lite för länge, sett för mycket och det här var inte bra. Långt ifrån!

Den känslan förstärktes för övrigt efter matchen. Hosam Aiesh försökte visserligen när han sa att ”han var nöjd men inte jättenöjd” (den killen har alltid en optimistisk syn på saker och ting, ja, har tror till och med att han kan springa rakt igenom sina motståndare…) men det var bara tomma blickar bland de flesta spelare och ledare som passerade genom pressrummet.

Det här var en match där så många hemmaspelare gjorde mig besviken. Lagkaptenen Brwa Nouri, som bar laget genom bragdmatcherna mot Galatasaray, vaknade inte på 90 minuter, normalt så stabile Sotirios Papagiannopoulos blev utmanövrerad av Samir Hadji alldeles för många gånger för att det skulle kännas tryggt, Ronald Mukiibi hade ett passningsspel som inte ens hans mamma kunde gilla, Alhaji Gero gjorde ingen glad och fick vila i andra halvlek, Curtis Edwards sköt snett i sjunde minuten och tappade orienteringen, Dennis Widgren var åter där han blandade högt och lågt, Ken Sema kör numera med handbromsen i och är långt ifrån den blixtrande vårformen, Jamie Hopcutt kom inte till ett vettigt avslut när han fick chansen i andra halvlek, Hosam Aiesh kan få ett litet plus för sin energi men minuset blir större då jaget är större än laget.
Ja, ni ser att det var mycket som var svagt den här gången, åtminstone i mina ögon. Så många tekniska fel som hemmalaget bjöd på den här kvällen är det, tack och lov, sällan man får se.

I min bok får bara Aly Keita, Tom Pettersson och inhopparna Sam Mensiro & Johan Bertilsson små plus i kanten, de gjorde klart godkända insatser.
Foaud Bachirou får däremot ett stort plus! Bäst på plan och matchvinnare dessutom då han (i samarbete med Hosam Aiesh) snodde bollen av Veldin Muharemovic och pangade den förbi Folamålvakten Thomas Hym i det ”långa” hörnet. Bachirou lossar sällan sin bössa. Nu gjorde han det och det ska vi var väldigt glada över.
Plus att han i sedvanlig stil jobbade furiöst och stal hur många bollar som helst av sina förvånade motståndare, inte bara vid målet. Det är lätt att förstå varför Bachirou är en given favorit hos hemmaklacken.

Redan på söndag eftermiddag är det ny match (Halmstad i Allsvenskan) och nu måste Potter och övriga i ÖFK-staben hitta något som snabbt fyller spelarna med energi. Resultaten, som ju är mer än godkända (jag säger absolut inget annat) räcker uppenbarligen inte riktigt.
Galatasaray-matcherna, som gav klubben både sportslig framgång och massor av värdefull erfarenhet på alla plan, kostade kraft.
Vi såg det mot Djurgården i söndags och vi såg det definitivt i kväll. Trots segern!

 
Det finns 20 kommentarer att läsa.

 
ÖFK kraschlandade på Tele 2
23 Juli 2017 klockan 22:13 av Agne Svärd
 


Dubbla möten mot Galatasaray och Djurgården på elva dagar. Det blev en match för mycket! På annat sätt kan man knappast förklara att ÖFK kraschlandade på Tele 2 arena efter succén i Europaspelet.
0–3 är stygga siffror i de flesta sammanhang. Men här finns i alla fall en rimlig förklaring; det fanns inte tillräckligt med energi i varken ben eller huvud för att rubba ett Djurgården som den här söndagseftermiddagen var några klasser bättre än för en vecka sedan på Jämtkraft arena.

På den här nivån fordras att man är på topp, i match efter match, för att kunna nå framgångar. 90 procent räcker inte.
Söndagens ÖFK-upplaga var inte ens där, inte på långa vägar.
Energitappet var märkbart i alla detaljer; markeringen, närkamperna, passningarna (inte minst många bortslagna så kallade enkla), löpningarna, dribblingarna… Det var egentligen ingenting som var sig likt.
Trots det var ÖFK med i matchen till strax före pausvilan. Men en frispark från Kim Källströms mäktiga vänsterfot och Jonas Olssons fina löpning och nickskarv, 0–1, och redan där och då kom känslan att det här skulle ÖFK inte kunna vända.
Det fanns ingen kräm att slå håll på hemmaförsvaret. Tre byten i andra halvlek förändrade bilden något men inte tillräckligt mycket och i slutet small det ytterligare två gånger bakom Aly Keita.

Graham Potter skiftade inte så mycket från torsdagens Galatasarayuppställning. Men tunga ÖFK-kort fick vila. Och utan Sotirios Papagiannopoulos, Saman Ghoddos och Ken Sema blir ÖFK ett sämre lag, kanske inte alltid, men garanterat oftast. Som i dag.
Det anfallsspel som ÖFK visade upp den här gången räcker inte för att hota ett allsvenskt topplag på bortaplan, inte en chans. Det var helt enkelt riktigt torftigt.

Men det är i den här världen som ÖFK måste lära sig att leva och det ganska snabbt. Det är tuffa veckor som väntar, match torsdag-söndag så långt vi kollar almanackan och förhoppningsvis ännu längre. Redan på torsdag kommer Fola Esch (från Luxenburg) på besök och till dess måste ÖFK vara tillbaka på högsta nivå, hemmaplan är ju så otroligt avgörande i de här cupturneringarna.

Nu tror jag att ÖFK klarar av att ladda om, det har man gjort förut. Man får några viktiga dagar på hemmaplan att slicka såren efter en sällsynt tuff period, motståndet ser inte ut att vara det blodigaste (utan att jag har någon riktig koll, hade aldrig hört talas om klubben innan lottningen) och sedan har man på söndag ytterligare en hemmamatch (Halmstad i Allsvenskan).
Och hemma är ÖFK starka, i alla väder!

Några noteringar;
# Djurgårdsfansen uppträdde, som väntat, genomuselt mot ÖFK-kaptenen Brwa Nouri. Det är så trist, så trist. Men jag blir faktiskt lika upprörd över Galatasarayspelaren (nr 7) Yasin Öztekin som före matchen i Istanbul vägrade hälsa på Nouri. När inte spelare (och för all del även ledare) kan uppträda med hyfs mot varandra, hur ska vi då kunna kräva att berusade och påtända supportrar ska göra det? Idrotten har sidor som jag skäms över, jag har berört det många gånger genom min år som skribent.

# Ludwig Fritzson fick chansen från start. Han tog den inte!

# Jamie Hopcutt må vara en riktig målspruta. Men i eget försvarsområde gör han sällan någon nytta. Hopcutt var den som förlorade duellerna mot Jonas Olsson när denne nickade in två bollar. Det är väl inget konstigt i sig, det skiljer ju en del i längd mellan de två. Men hur kan ÖFK hamna så snett i sitt försvar? Okej att man väljer zon, men den måste väl kombineras med någon form av markeringssspel. Annars kan det blir hur galet som helst. Som i dag…

# Sam Mensiro har haft en period med starka insatser. I dag blev det pannkaka av det mesta. I första halvlek fick han husera fritt på sin högerkant men hade en nattsvart dag

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Gigantiskt stort och ännu mer överraskande
21 Juli 2017 klockan 00:19 av Agne Svärd
 

Medge att det kändes otroooooooooooligt bra när ÖFK:s lagkapten Brwa Nouri sprang fram till straffpunkten, klippte till med höger insida och placerade bollen lite till vänster medan Galatasarays målvakt Fernando Muslera kastade sig åt andra hållet.
Medge det, vilken magiskt härlig känsla som förenade de jämtar som stöttade laget på plats, de 10.000 (fantastiskt) som letat sig till storbildsfesten i solskenet på skidstadion och vi andra som trängdes i tv-sofforna.
Och för alla inblandade i Östersunds Fotbollklubb. Givetvis!
1–0 i matchminut 60 och miraklet i Istanbul var på väg att fullbordas. Att det turkiska storlaget skulle kunna göra de fyra mål som då behövdes för att vända det här dubbelmötet till sin fördel, på en halvtimma, fanns inte på världskartan. I varje fall inte på min.

Det gick naturligtvis inte. Visserligen lyckades det turkiska storlaget trycka in en kvitteringsboll men mer blev det inte. Efter 1–1 och sammanlagt 3–1 fortsätter nu ÖFK resan ut i Europa.
Det är klart att det är stort. Ja, det är så stort att det är svårt att klä i ord. Men det kanske räcker med att säga att det är jämtländsk idrottshistoria, av episkt format!
Och det är ännu mer överraskande. Det är väl där man landar om man försöker hålla huvudet kallt och var någorlunda klarsynt. Tanken har faktiskt varit helt omöjlig att tänka (ungefär som att någon skulle kunna åka till månen eller att vi skulle ha vår tillvaro samlade i en mobiltelefon…) och då behöver jag inte backa bandet speciellt långt bakåt i tiden.
Det är, som bekant, i nutid som ÖFK har stångat pannan blodig med storheter som Anundsjö, Robertsfors och tappat derbypoäng mot, just det, IFK Östersund.

Kvällens möte på Türk Telekom arena blev bara en fortsättning på förra torsdagskvällens på Jämtkraft arena; 21 av 22 spelare hade hälsat på varandra tidigare (Galatasaray hade bytt Rodrigues mot Belhanda), matchbilden var ungefär som den i andra halvlek med stort bollinnehav för turkarna men deras tempo var fortfarande alltför långsamt. Och det var egentligen bara i första halvlekens slutskede som ÖFK:s 2–0-ledning kändes skakig men närmare än en boll i stolpens utsida kom inte Galatasaray.
Turkarna var, precis som jag anande efter det första mötet, inte tillräckligt bra att spränga det jämtländska försvarsblocket där Sotirios Papagiannopoulos och Tom Pettersson stod pall för i stort sett allt, både på marken och i luften. Och det som rann igenom tog Aly Keita hand om med säkra händer men något darrigare fötter.

Och så kom då den här underbara kontringen efter en timmes spel, från ingenstans, där Galatasarays mittback Ahmet Calik inte kunde bestämma sig hur han skulle attackera luftpastejen som ÖFK-försvaret hade skickat i väg och blev grundligt snuvad av Saman Ghoddos. ÖFK:s forwardsstjärna stormade sedan in i straffområdet, fälldes av Muslera och resten är, som sagt, idrottshistoria.

ÖFK:s trollkarl Harry, förlåt, Graham Potter krånglade inte till det när han formerade sina trupper på bortamark. Det som fungerade hemma på Jämtkraft arena skulle väl kunna funka även i Istanbul och Potter hade givetvis rätt. Fembackslinjen med Mensiro, Mukiibi, ”Sotte”, Tom P och Dennis Widgren var lika tät som förra gången även om den hamnade onödigt långt in i straffområdet vid ett antal tillfällen. Framför kämpade lagkaptenen Brwa Nouri och hans parhäst Fouad Bachirou oförtrutet. Oj, så dom sprang. Och dom hade fart i benen i matchens samtliga 94 minuter. Imponerande!
Lagkapten Nouri har i matcherna mot Galatasaray gjort sitt hittills största intryck i ÖFK-tröjan. Det är stort att visa vägen när det gäller som allra mest!

Framåt orkade inte ÖFK åstadkomma speciellt mycket den här gången, det ska villigt erkännas. Nu gällde det att försvara det som skapats en vecka tidigare i Östersund och till det bidrog Gero, Ghoddos och Sema med stor offervilja!

ÖFK:s Europaresa rullar nu vidare. Redan på torsdag i nästa vecka är det ny match, i den tredje kvalomgången väntar Fola Esch från Luxemburg och en vecka senare (3 augusti) är det retur på bortaplan. Ni ser, det blandas högt och lågt i den här turneringen…
Däremellan har ÖFK jobb att göra i Allsvenskan, Djurgården borta på söndag och Halmstad hemma söndagen därpå. Det här betyder att det inte ställs oerhört tuffa krav endast på spelare och ledare, hela föreningen måste upp på en nivå där man inte varit i närheten av tidigare.
Och vill det säg väl fortsätter det så här hela hösten!

Till sist; ett grattis till den eller de inom Östersunds kommun som såg potentialen i ÖFK:s Europaspel. 10.000 sägs ha varit på skidstadion i kväll för att kolla fotboll på storbildsskärm. Arrangemanget fick stor genomslagskraft och det var magnifika bilder som kablades ut över landet i våra tyngsta nyhetssändningar. Snyggt jobbat!

 
Det finns 4 kommentarer att läsa.

 
Flera möjligheter för Potter i Istanbul
20 Juli 2017 klockan 10:18 av Agne Svärd
 


Graham Potter spelade tufft inför matchen mot Djurgården (2–1) när han bytte ut i stort sett hela startelvan från segermatchen mot Galatasaray. Och tog hem hela potten!
# Tre poäng, i första hand. Därmed behåller man kontakten med den allsvenska täten.
# Fräscha spelare till torsdagens möte i Istanbul.
# Och han gav inte Igor Tudor ytterligare en chans att spana in sina motståndare.

Läget inför ”andra halvlek” kan givetvis inte bli bättre för ÖFK, 2–0 i torsdags ger fantastiska förutsättningar. Och Potter erbjuds olika möjligheter att matcha sitt lag.
Alternativ 1 är givetvis att han fortsätter som han spelade i första mötet, alltså en fembackslinje med två centrala mittfältare framför och tre offensiva kort. Den här uppställningen överraskade Galatasarays tränare Igor Tudor, som inte hittade någon metod att spränga försvarsblocket.
Men Potter är en lurig fan och kan välja en mera offensiv taktik och därmed finta Tudor även denna gång, han saknar ju verkligen inte alternativ i sitt manskap… Ett tidigt ÖFK-mål på Türk Telekom arena skulle nämligen tvinga turkarna att göra minst fyra mål.
Sug på den karamellen, kära vänner!

Nu tror jag att Potter väljer det första alternativet som bevisligen fungerade i 90 minuter på Jämtkraft arena. Låt vara att omständigheterna kring matchen med underlag, vind, kyla, regn och allt vad det nu var spelade ÖFK i händerna, men; Galatasaray åstadkom inte ett skvatt den här kvällen!
Det är samma motståndare på torsdag och inte blir formen så mycket bättre på en vecka! Dock är underlaget ett annat (men ÖFK spelar ju många matcher på naturgräs och tränade en hel del på naturgräs i Krokom under uppehållet), värmen är ju ingen nyhet (även om den är sällsynt…) och stök på läktaren är det även i Allsvenskan (Malmö borta för att ta ett exempel).
Kort sammanfattat Jag tror att ÖFK har lättare att klara av svårigheterna i Istanbul än vad Galatasaray hade i Östersund.

Jag tror heller inte att Igor Tudor göra så stora förändringar i sin startelva. Uppställningen på Jämtkraft arena var ju en blandning av spelare med lång erfarenhet i klubben och några prestigefyllda värvningar. Dom misslyckades i Östersund men får säkerligen en ny chans., jag kan inte tänka mig annat.
Deras sätt att spela kommer heller inte att förändras. Lagkapten Selcuk Inan (nr 8) vill säkert ha en fot i varje anfall även den här gången. Och är inte han spelförare tar Tolga Cigerci (nr 6) över. Problemet; båda såg ut att ha svårt med tempot. Det var de för övrigt inte ensamma om. Trögast av alla var mittbacken Maicon. Kolla in klippet när han blir lurad och frånsprungen av Jamie Hopcutt vid 2–0-målet. Det är närmast pinsamt av en spelare med dom meriterna! Hur trött var inte han i det läget?

Galatasaray hade bästa farten till vänster i Lionel Carole (nr 23) och Kap Verdes landslagsman Garry Rodrigues (nr 24). Men där fanns också blottorna bakåt. Båda ÖFK-målen kom från den kanten och det var verkligen ingen slump. Där fanns också mycket mer för ÖFK att hämta och det förmodar jag att Graham Potter noterade.

Några noteringar;
# Det blir IFK Östersunds målvakt Andrew Mills som ersätter fotskadade Andreas Andersson. MIlls har tränat med ÖFK en hel del, känner ÖFK-miljön och ÖFK känner Mills. Ett naturligt val!

# Att kalla ÖFK:s uppställning i segermatchen mot Djurgården för ett ”B-lag” upprörde känslorna på en del håll, det var väntat. Att nämna saker vid dess rätta namn är inte gångbart i det här landet där allt ska vara så utslätat och ingen får vara bättre än någon annan. Men det här är elitidrott, allting mäts och jämförs, och det är därför ÖFK spelar i Istanbul på torsdag kväll. Över en hel säsong är alla 23 i truppen viktiga, javisst. Men några är dock viktigare än andra!

# Att ha i åtanke inför festkvällen i Istanbul; det kan vara tufft ute i Europa. Det fick Malmö FF erfara på tisdagskvällen när man åkte ur Champions league-kvalet efter 3–1-förlust mot FK Vardar i Makedonien. Hur många hade koll på Vardar före den här matchen? Hands up…
# Tränaren Jörgen Lennartsson förlorade maktkampen i IFK Göteborg. Sparken i kväll. Det var naturligtvis den lättaste lösningen för Blåvitt. Förmodligen inte den bästa!
 
Det finns 15 kommentarer att läsa.

 
Jämtländsk damfotbollshistoria, del 1 (1971- 2001)
18 Juli 2017 klockan 23:24 av Per Lagerbäck
 

Jämtländsk damfotbollshistoria, del 1 (1971- 2001)

I en kommentar runt ÖDFF:s problem uppmanades jag att skriva en artikel om läget för Jämtländsk damfotboll i ett historiskt perspektiv, bl a utifrån att flera personer känner sig övertygade om att det står sämre till än nånsin. Lyckligtvis är det inte så illa, i alla fall vad gäller placering i Sverige, men att det finns problem är ju uppenbart. Kvantiteten däremot kan vara på en av de lägsta nivåerna sedan tidigt 70-tal.

Jag har faktiskt filat på en minst tredelad artikel om just detta sedan i vintras, men av flera skäl tvekat att lägga ut den. Mest beroende på att en del i huvudsak är en beskrivning av ÖDFF:s historia. Men nu tänker jag i alla fall, efter en stunds tystnad och begrundande, faktiskt skriva dessa rader om den jämtländska fotbollshistorien, och då gällande just damfotbollen.

I del 1 tänkte jag behandla tiden från 70-talet, decenniet ut, och något år till. Jag nämner inte så många namn på spelare eller ledare, utan väljer denna gång att mest ge en bild av vår plats i ett nationellt perspektiv.

Jämtland var ju faktiskt, om inte pionjärer, så ändå väldigt tidiga i svensk och därmed också internationell fotbollshistoria. Åtminstone redan 1971 korades en DM-segrare, och det var Ope som slog Bräcke, enligt de uppgifter jag fått fram. Möjligen hade DM spelats något år tidigare, men jag tror inte det. 1972 spelade sju lag i den jämtländska serien, och redan 1973 fanns 11 lag uppdelade i två nivåer, och där Skärvången vann den lägre serien. I år finns 12 jämtländska seniorlag i seriespel.

Ope lade beslag på förstaplatserna fram till 1976, då det för första gången skapades interregionala serier, där det jämtländska inslaget var Hackås, Ope, Kälarne och Backe. Hackås vann då faktiskt serien före Ope och lag från Medelpad och Ångermanland. Men då Ope vunnit DM var de med och spelade om SM, som anordnades för fjärde gången som en utslagstävling mellan DM-segrarna. Ope chockade då hela den svenska eliten genom att gå ända till final, och där också nå sensationella 1-1 i bortamatchen mot Jitex. Tyvärr förlorade man ganska klart i returen hemma på Torvallen. Förbundskaptenen Hasse Karlsson sa bl a: "Det finns ju fullt av landslagskandidater i Ope. Jag hade ingen aning om att flickorna från Norrland kunde spela så fin fotboll". Lite anmärkningsvärt med den dåliga kunskapen, då Ulla Nilsson från Ope gjorde landskampsdebut redan 1973, ett par år innan Pia Sundhage gjorde sin första landskamp. Bl a Opes framfart bidrog till att ett nationellt seriesystem planerades att göra sin entré 1978.

Men faktum är alltså att Hackås klev in och placerade sig före Ope såväl 76 som 77 och 79. De chockade också både nationellt och internationellt genom att ta hem ett par segrar i Gothia Cup, vilket de väl fortfarande är ensamma om vad gäller jämtländska fotbollslag. Rätta mig om jag har fel. Denna konkurrens spetsade jämtländsk damfotboll ännu mer, och när det för första gången skapades ett riksomfattande seriesystem (där dock norrlandslagen av ekonomiska skäl delades upp i först tre serier, och kort senare i två) så fanns fem Jämtlandslag med bland de 24 norrländska div 1-lagen. Det var Ope, Hackås, Häggenås, IFK Östersund och Kälarne. Förresten så var Tord Grip förbundskapten ett par år vid denna tid.

Först 1982 skapades ett helt enhetligt seriesystem i Sverige, men med fyra div 1-grupper, som dock redan året därpå skulle krympas till två. Hackås var kvalificerade till högsta serien 1982, men valde att avstå. Ope spelade där, men föll på målsnöret i kvalet mot AIK, och var därmed inte kvalificerade till högsta serien 1983. Från 1982 går det alltså att på ett rimligt sätt jämföra placeringarna över åren, ända fram till idag, för de bästa jämtländska lagen som spelare på nationell nivå.

Ope och Strömsund var de två jämtländska lag som spelade i div 2 detta år. Ope vann både serien och kvalet till högsta serien. Strömsund klarade sig kvar och Hackås vann Jämtlandstrean och var tillbaka på nationell nivå igen 1984. Det året blev ett rekordår för jämtländsk damfotboll. Hela 29 lag spelade seniorfotboll. Ett rekord som står sig ännu idag. Ope hängde kvar i div 1, men inte Hackås i div 2 (Strömsund drog sig ur), och under dessa serier fanns en div 3 och tre st div 4-serier i JHFF. Frösö IF vann div 3, medan Stugun, Kälarne och Ytterhogdal vann var sin div 4-serie. Exempel på lag som inte gjort så mkt väsen av sig senare var t ex Hoting, Skarvarna, Hede, Älvros och Norra Lit. Klövsjö hade t o m ett B-lag. Ni är hjärtligt välkomna tillbaka allihop!

Eftersom Ope med minsta marginal åkte ur högsta serien 1985 så möttes året därpå tre lag i div 2 som kom att sätta prägel på jämtländsk damfotboll under många år, Ope, Frösön och Myssjö/Oviken. Alla tre hamnade på övre halvan, och chockerande nog för Ope kom Frösön på platsen före, med en poäng mer. Tyvärr var platsen den andra, så inget avancemang detta år. 1987 blev det sista året i Sverige utan en Damallsvenska. Inget jämtländskt lag lyckades vinna div 2 heller det året, men alla fyra (Hackås var åter med i hetluften) klarade sig kvar i konkurrens med lag ända ner från Västmanland och Dalarna.

1988 fanns det bara två div 1-serier direkt under Allsvenskan och tyvärr var inget lag kvalificerat ens till den nivån, efter att Jämtlandslag under många år tillhört åtminstone nivån alldeles under de allra bästa. Men den interna konkurrensen inom JH ändrade på detta, och Ope som för två år sedan hade Frösön före sig hade kraftsamlat ordentligt och vann sin div 2-serie, Norra Norrland, överlägset. Frösön kom på en god fjärdeplats, medan IFK Östersund tyvärr föll ur, vilket oxå Myssjö/Oviken och Hackås gjorde i Södra Norrland. IFK hade behövt en enda poäng till för att hänga kvar. Lite bittert, då div 3-segrarna Bräcke förlorade i div 2-kvalet mot Själevad. Ope klarade sig säkert kvar i div 1 året därpå och Frösön var topplag i div 2.

Ope var sedan ett topplag i div 1 i flera år fram till att man år 1993 bara är någon enda poäng från att ta steget upp i Allsvenskan. Under dessa år blir även Frösön allt bättre, och vinner just 1993 div 2, och tar sig upp i näst högsta serien. Myssjö/Oviken och Järpen smakar dessa år på spel i div 2 med föga framgång. 1994 startar den envetna tvekampen mellan Ope och Frösön, som dock ger oss minst ett lag i näst högsta serien fram till år 2001, då Ope åker ur div 1 och Frösön året innan ramlat ur div 2.

Under denna tid vandrade många jämtländska spelare vidare till Allsvenskan, och jag har inte namnen på alla, men här är några: Åsa Johansson, Katarina Karlsson, Anneli Andersén, Tina Fröberg, Lena Persson, Paula Lundkvist, Helena Svärd, Nadja Gyllander. Hjälp mig gärna med fler. Emilia Reimer och Maja Åström tog klivet lite senare. Jämtland skapade alltså en positiv grogrund för utveckling av damspelare till elitnivå under 80- och 90-tal.

Men den enorma besvikelsen hos de ledare och spelare som varit vana att kämpa väldigt nära den yppersta eliten i Sverige skapade hos en liten grupp personer en grogrund för idéer om ett s k elitlag. Till 2002 var föreningen Ope/Frösön skapad. Ur en upplevd krissituation, trots att ungdomsfotbollen befann sig på en riktigt bra nationell nivå. Men blev det bättre? Det tar vi i nästa artikel.

Placeringar i Sverige för bästa, andra och tredje Jämtlandslag under denna tid:
(uträkning strikt på placeringar)

1982: 21, 121, 158 (de två första hopslagna 142)
1983: 25, 63, 105 (88)
1984: 17, 81, 103 (98)
1985: 17, 49, 104 (66)
1986: 29, 37, 53 (66)
1987: 37, 43, 67 (80)
1988: 37, 55, 91 (92)
1989: 29, 55, 109 (84)
1990: 23, 109, 133 (132)
1991: 25, 49, 133 (74)
1992: 23, 49, 157 (72)
1993: 19, 37, 145 (56)
1994: 29, 35, 157 (64)
1995: 28, 52, 79 (80)
1996: 34, 43, 106 (77)
1997: 31, 40, 124 (71)
1998: 34, 43, 132 (77)
1999: 34, 61, 132 (95)
2000: 43, 106, 131 (149)
2001: 31, 133, 159 (164)

2002
2003
2004
2005
2006
2007
2008
2009
2010
2011
2012
2013
2014
2015
2016
2017

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Det ska inte gå, avdelning 2.0
16 Juli 2017 klockan 23:10 av Agne Svärd
 


Det ska inte gå, avdelning 2.0

ÖFK besegrade i torsdags storklubben Galatasaray (2–0) och det var rätt många som hävdade att det skulle inte ha gått.
I går kväll vann ÖFK över Djurgården med 2–1. Och här tror jag att alla är överens; det ska inte gå det heller. Med B-laget!

Graham Potter brottades länge med sina tankar innan han bestämde sig vilka elva som skulle få förtroendet från start. I normala fall, det vill säga alltid, meddelar Potter sin uppställning vid frukostmötet på matchdagen. Den här gången fick spelarna vänta till dagens andra träff, lunchen tre timmar före avspark.
Startelvan var mycket överraskande: Andreas Andersson – Tim Björkström, Sam Mensiro. Dennis Widgren – Hosam Aiesh, Douglas Bergqvist, Curtis Edwards, Gabriel Somi – Jamie Hopcutt, Bobo Sollander-Jansson, Johan Bertilsson (även om ÖFK, som vanligt, gjorde allt för att förvirra allmogen med att stuva om namnen i den taktiska uppställningen).
Bara två från torsdagskvällens Galatasaray-lag (Mensiro och Widgren), nio spelare hämtades från avbytarbänken!

Jag har verkligen inget stöd av några fakta när jag påstår att detta aldrig tidigare hänt på den här nivån. (Det är ju inte Real Madrid eller Chelsea vi pratar om…) Men det är en helt sensationell laguttagning och vi var många som undrade: Hur tänkte Petter där, har han gett upp Allsvenskan och går all-in för torsdagens returmöte i Istanbul?
Så går ”B-laget” ut och (stundtals) spelar skjortan av seriens prestigelag (vilka värvningar men dom har absolut haft sina bäst-före-datum...). Och vinner med 2–1.
Herrejävlar!
Det är en seger med bragdstämpel, ett av klubbens starkaste resultat någonsin sett till en enskild match och ÖFK sänder ytterligare en kraftfull signal, till sina alla tidigare: Räkna med oss, samma hur vi ser ut!

Jag har skrivit om det många gånger tidigare, inte minst inför den allsvenska premiären i våras, att ÖFK står väldigt väl rustade på spelarsidan. Visserligen fick insatsen i en träningsmatch mot Sundsvall för några veckor sedan mig att börja tvivla men när det blev allvar fanns kvaliteten där, från målvakt till sista forward. Och på bänken satt delar av gänget som sopade till Galatasaray; Keita, Pettersson, ”Sotte”, Gero, Nouri… Sema, Ghoddos och Mukiibi var inte ens ombytta medan Bachirou var avstängd.

Det här gav elva nya hjältar! Mina toppar den här gången:
# Mittlåset Sam Mensiro & Dennis Widgren.
Mensiro låg rätt hela tiden och stängde av alla ytor, dessutom distinkt i sina ingrepp. Och målskytt! Dennis gjorde här sin absolut bästa insats för säsongen. Stod rätt hela tiden, hade ett stort lugn i sitt agerande och såg ut att trivas tillsammans med Mensiro. Bara otur när han styrde Kevin Walkers kvitteringsboll mellan benen på Andreas Andersson.
# Mittfältsparet Douglas Bergqvist & Curtis Edwards.
Douglas fick äntligen chansen att glänsa efter en första halva av säsongen med nästan bara jävelskap (skador och svaga insatser i backlinjen). Spelade lugnt och vårdat (men fortfarande med power när så behövdes) och blev dessutom matchvinnare när han pressade in 2–1-målet på Gabriel Somis frisparksinlägg. Curtis Edwards var besviken över petningen mot Galatasaray (offrades för taktiken), nu dominerade han på mitten med stort jobb, smarta passningar och tekniska finesser. Och han fick glänsa inför sin pappa, på besök från Middlesbrough (Curtis spelade ju i farsans korplag för bara ett par år sedan, mäktig resa!).

Några noteringar;
# ÖFK gjorde båda sina mål på fasta situationer, hörna respektive frispark från höger. Båda slagna med inåtskruv från Gabriel Somis känsliga vänsterfot. Jag fortsätter att tjata; inåtvridna bollar mot första stolpen är oerhört svåra att försvara sig emot (se Mensiros 1–0 på nick). Så ska det se ut. Alltid!

# Målvakten Andreas Andersson fick ge upp efter en dryg halvtimme med en stukad vänsterfot. Oklart om han repar sig till torsdagens möte i Istanbul. Men här måste väl ÖFK snabbt smida en reservplan. Det kan bli ett spännande äventyr för någon som aldrig kunnat drömma om att få byta om på Türk Telekom arena…

# Mäktig syn vid slantsinglingen före avspark, kaptenerna Bobo Sollander-Janssson och Kim Källström. Skilda världar, verkligen!

# Djurgårdens stjärnmålvakt Andreas Isaksson var rasande när domaren Andreas Ekberg blåste av matchen, en frustrerad Isaksson tyckte att Ekberg lagt på alldeles för lite tid (tre minuter). Djurgårdsmålvakten rusade från egen bur fram till mittlinjen, gapade och gestikulerade. Ekberg halade upp det gula kortet men Isaksson gav sig inte utan fortsatte att skälla. Utan att Ekberg reagerade. Det är tydligt att här gäller inte lika inför regelboken, stjärnor behandlas annorlunda och det vet vi sedan gammalt. Isaksson skulle haft ett rött kort för sitt uppträdande.

Till sist; jag hade gärna varit en fluga på väggen i IFK Göteborgs omklädningsrum när de i halvtid låg under med 0–4 mot Örebro på Behrn arena (ÖSK spelade ÖFK-fotboll första 45). Det stormar kring Blåvitt, intressanta veckor följer.

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Ingenting är tydligen omöjligt
14 Juli 2017 klockan 11:50 av Hasse Thor
 

Man tror gång på gång att bättre än så här blir det inte. Men vad händer? 2-0 hemma mot Galatasaray SK, ett av dom lag man som fotbollsnörd sett genom åren först i den statliga televisionens enda och sedermera två kanaler. Vidare i olika marknadsmässiga utbud och senast ofta “streamat” genom en finurlig apparat kallad chromecast. Nu stod detta turkiska lag på andra sidan mittlinjen på Jämtkraft Arena i ett kval till Europas näst finaste turnering.

Det skall sägas på en gång, jag gav inte ÖFK på förhand speciellt stora möjligheter därtill borde den kollektiva skickligheten hos gästerna fälla utslag. Men som sagt, om ÖFK vet man aldrig nånting med säkerhet. Att laget skulle tordas spela sitt eget spel med bollen inom i laget med smarta och vågade passningar vilket ställde dom högt värderade stjärnorna.

Den inledande halvtimmen var med tanke på motståndet kanske dom bästa minuterna i klubbens historia. Rörelse, tempo i passningsspelet och ett jäkla go över hela banan. En ny dimension den här gången var betydligt fler bollar i djupet i stället för det ibland lite överdrivna spelet i sidled. Funderade ett tag om det hade med den breddade planen att göra? Större ytor och därmed andra möjligheter.

Galatasaray svarade upp betydligt bättre i andra och det kraftfulla mittfältet tog för sig allt mer utan att för den skull dominera och när Samman Ghoddos satte 1-0 i ett mönsteranfall tillsammans med Fouad Bachirou var det ju på intet sätt oförtjänt. Ett rejät tryck på “Arenan” blev om möjlig ännu bättre och fantastiskt hur publikengagemanget utvecklats under senaste året. Nu vågar alla klämma i för den berömda kungen och det berömda fosterlandet.

Trots stundtals massiv press från turkarna höll dom rödsvarta ihop det och när Jamie Hopcut drog ner ridån på övertid på ett sätt som bara han kan visste jublet inga gränser. Ren eufori också efteråt under lagets ärevarv. Jag säger bara, trots att jag är involverad i musikbranschen, Storsjöyra, presidenttal och hela rasket, släng er i väggen….

Det är naturligtvis en hel trupp som ligger bakom en sån här viktoria men Fouad Bachirou och Brwa Nouri, mittfältsgeneralerna stressade aldrig upp sig, höll i bollen, passade vid dom rätta tillfällena och skapade dynamik. Bakåt tycker jag Dennis Widgren visade varför Graham Potter ger honom så stort förtroende match efter match. Den känsliga vänsterfoten, blicken för öppningar, det lätta steget.

Det händer en del framöver, Djurgårens IF hemma på söndag, och retur i Istanbul på torsdag. Huruvida Daniel Kindberg är intresserad av att putsa det kommande övergångsfönstret lär väl bero på timpenningen. Kanske åker en och annan trasa fram. Dom två som i så fall kan titta ut mot en betydligt mer lukrativ tillvaro är väl som tidigare Ken Sema och Samman Ghoddos även om den senare tycker jag har gjort bättre matcher än denna.

En bubblare är Dennis Wdgren, kom ihåg var ni läste det först. Avslutningsvis, trots en lång “journalist” karriär har jag aldrig bevistat en presskonferens av större dignitet och det mesta som framkom går väl att läsa och höra via mer etablerade personer än skrivaren. Dock fäste jag mej vid en fråga till Samman Ghoddos om man sjöng i omklädningsrummet efteråt:

-Jag ställde mej upp och ville dra i gång men alla sa, fan Samman, det är bara halvtid…

Så sant som det är sagt!

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Potter vann slaget vid ritbordet
14 Juli 2017 klockan 01:30 av Agne Svärd
 
Yes!
Yes, yes yes!
Östersunds FK– Galatasaray SK 2–0. Just det, blixten slog ned även på Jämtkraft arena!

Jag skrev det tidigare i veckan och jag skriver det gärna igen: Det går att rubba dom stora fotbollselefanterna bara förutsättningarna är dom rätta. Jag har sett det hända så många gånger tidigare på Lerkendal i Trondheim och nu fick jag se det igen. På hemmaplan i Östersund.
Det är nästan för bra för att vara sant. Men nu är det sant. Och det är magiskt!

Förutsättningarna var verkligen passande i går kväll: Galatasaray var inte preparerade för en tävlingsmatch på den här nivån, det var ÖFK. Underlaget gynnade hemmalaget, den svinkalla kvällen (och blåsten, isande nordvästan) gjorde det inte speciellt trivsamt för turkarna (kanske inte heller för hemmalaget om man ska vara ärlig men vanan har dom i alla fall…). Och så var Galatasaray, precis som många andra är när de möter en mindre klubb på främmande mark, dåligt pålästa.
Jag vågar påstå att Graham Potter lurade sin kollega Igor Tudor å det grövsta när han valde en ganska defensiv uppställning. Potter offrade Curtis Edwards för att ställa upp en fembackslinje i utgångsläget (Mensiro, Mukiibi, Papagiannopoulus, Pettersson och Widgren). Det blocket hade Tudor inte förväntat sig och han kunde inte under 90 minuter hitta någon metod att spräcka det.
Kort sammanfattat: Potter vann slaget vid ritbordet och hans spelare gjorde det ute på planen. Det var dessutom mycket rättmätigt!

Det fanns naturligtvis många hemmahjältar den här kvällen. Min störste var, utan tvekan, lagkaptenen Brwa Nouri. Jag har ibland tyckt att det blir för mycket Nouri i matcherna, att han överarbetar bollhållandet och transporterandet, tröttar ut sig själv och försvinner ur matchbilden sista halvtimmen.
Den här gången var det annorlunda, Nouri dominerade från start till mål, var klok som en pudel och höll huvudet iskallt hela vägen. Det syntes att han njöt av situationen, det formligen lyste form om ÖFK-kaptenen.
Nästan lika bra var mittbanekollegan Fouad Bachirou. Matchbilden, och något trögfotade turkiska motståndare, passade slitvargen som handsken.

Den här ÖFK-segern väcker naturligtvis stor uppmärksamhet i hela fotbollsvärlden, Galatasaray är ju inte vilken dussinklubb som helst. Med 20 ligatitlar, 17 cupsegrar och vinnare av Uefacupen år 2000 har man skaffat sig miljontals följare, inte bara på hemmaplan utan i hela världen. Klart att 0–2 mot en okänd klubb långt upp i kalla Norden ger reaktioner.
Nu tror säkert de flesta att turkarna kan vända det här på hemmaplan.
Men jag är inte lika säker. Ett ÖFK-mål i Istanbul och Galatasaray måste göra minst fyra för att vinna i sammandraget. Det är inte det lättaste, Galatasaray i-mitten-av-juli-form gör inte fyra mål på beställning på ett så bra lag som ÖFK. Det är min bestämda uppfattning.

Dessutom tror jag att det går att krama ur ytterligare några procent ur ÖFK-spelarna (ni ser, kammen växer fort). Många prestationer var lysande, inte minst i det defensiva jobbet. Men framåt finns mer att göra, det fattades lite i exaktheten kring Galatasarays straffområde. Och så fanns en högerkant som ofta var ren (Mensiro hade hur mycket yta som helst) men glömdes bort i den första halvleken.
Men trots det bjöd hemmalaget på två klassmål (båda uppkomna på just högersidan…). De gjorde mig, många jämtar och härjedalingar samt säkert alla fotbollsvänner i hela Sverige överlyckliga. Och det lever vi gott på i minst en vecka!

Några noteringar;
# Naturligtvis skulle det, trots ett massivt säkerhetspådrag, dyka upp ett par stollar som stormade in planen en bit in på den andra halvleken. Om jag fattat saken rätt ska det ha rört sig om en manifestation för en fängslad kurdledare.

# Oavsett om ÖFK tar sig vidare eller inte så har klubben lärt sig ofantligt mycket redan av Europaspelet, för oss som står bredvid är det omöjligt att förstå hur mycket som krävs av klubbar på den här nivån. Och här är ÖFK riktiga nybörjare men man har klarat den första utmaningen med beröm godkänt, inte minst tack vare hjälp från andra klubbar. Malmö FF, IFK Norrköping och Häcken är några av dem som bidraget med värdefull kunskap, enligt ordföranden Daniel Kindberg.

# Egentligen är det väl bara strulet med biljetter som har varit plumpen i protokollet. Det räckte, tyvärr, hela vägen in i mål. Det fanns gott om plats på den ombyggda södra ståplatsläktaren då Galatasarayfansen inte kom i de skaror som förväntades. Där hade många hemmasupportrar, som nu blev utan biljett, kunnat få plats. Publiksiffran, 5.407, var dagens enda lilla besvikelse.

# Det var på dagen tio år sedan Jämtkraft arena invigdes. Jag var på plats och, herregud, av någon anledning medverkade på scenen. Jag brukar ha gott minne för detaljer men här har jag faktiskt ingen aning vad vi pratade om (mer än att jag till min lättnad kunde svara på några frågor om ÖFK…). Men jag är helt säker på att vi inte berörde något framtida Europaspel, inte med ett enda kommatecken!
 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Här slog blixten ned på samma ställe i tolv år
11 Juli 2017 klockan 20:09 av Agne Svärd
 

Den vanligaste frågan jag möter inför torsdagens supermatch på Jämtkraft arena; Har ÖFK någon chans att vinna mot Galatasaray?
Mitt raka svar: Javisst!

Jag har sett Galatasaray i motsvarande sammanhang tidigare. En sen oktoberkväll för snart 20 år sedan (1998) gästade den turkiska storklubben Lerkendal i Trondheim. Det handlade om gruppspel i Champions league och det gick inget vidare, inte alls. Hemmalaget Rosenborg vann med 3–0!
Galatasaray är bara en i raden av ett 30-tal europeiska storklubbar av varierande dignitet som misslyckats i Trondheim. Läs gärna tröndernas imponerande resultatsvit under en dryg tioårsperiod, från mitten av 1990-talet och fram till 2007, och medge att förhoppningarna stiger, åtminstone en aning: Besiktas 3–0, Blackburn 2–1, Legia Warszawa 4–0, Panathinaikos 3–0, IFK Göteborg 1–0, Juventus 1–1, MTK Budapest 3–1, Olympiakos 5–1, Porto 2–0, Real Madrid 2–0, Club Brügge 2–0, Galatasaray 3–0, Athletic Bilbao 2–1, Feyenoord 2–2, Borussia Dortmund 2–2 (3–0-seger borta!), Boavista 2–0, Bayern München 1–1, Paris SG 3–1, Helsingborg 6–1, Bayern München 1–1, Juventus 1–1, Celtic (med Henke Larsson och Johan Mjällby) 2–0, Inter 2–2, Ajax (med Zlatan) 0–0, Lyon 1–1, Arsenal (med Fredrik Ljungberg) 1–1, Panathinaikos 2–2, Olympiakos 1–1, Valencia 2–0, Benfica 2–1.
Man påstår ju att blixten aldrig slår ned två gånger på samma ställe. Det stämmer inte, på Lerkendal slog den ned flera gånger varje höst – i tolv år!

Jag såg nästan alla de här matcherna på plats (samt ett antal matcher som Rosenborg förlorade men de var inte många) och jag vet att det går att skaka dom stora elefanterna. Rejält dessutom.
Nu kanske vi inte kan jämföra Rosenborg och ÖFK rakt över disk. Trönderna hade under den perioden ett fantastiskt lagbygge, och dit har ÖFK ännu inte nått, deras resa har egentligen bara startat.
Men likheter finns.
Precis som ÖFK i dag gärna vill äga bollen så kontrollerade Rosenborg sina matcher med ett stort bollinnehav men där det gick betydligt snabbare i planens längdriktning än vad det gör för ÖFK. Stundtals bjöds en närmast besinningslös offensiv. Karismatiska och skickliga tränare har också haft stor betydelse för framgångarna, Nils Arne Eggen, Norges i särklass främste fotbollsideolog (och mycket annat,) styrde Rosenborg med järnhand under storhetstiden och Graham Potters betydelse för ÖFK känner vi alla till.

ÖFK:s största fördel på torsdag (precis som det varit för Rosenborg trots att deras matcher spelats lite senare på hösten): Man är mitt i hetaste serieperioden, tävlingstempot finns på plats, medan Galatasaray fortfarande har en hel månad kvar till starten av Süper Lig (11 augusti) med allt vad det innebär.
Men jag ser ytterligare några faktorer som talar ger små ÖFK-plus:
# Underlaget. Galatasarays spelare har garanterat minimal erfarenhet av konstgräs.
# Arenan. ÖFK hälsar välkommen till en lilleputtanläggning i de här sammanhangen, långt ifrån de jättearenor som Galatasaray vanligtvis uppträder på.
# Vädret. Vi ska, enligt prognosen, bjuda på jämtländsk sommar när den är som allra sämst. Torsdagskvällen kommer definitivt inte att påminna om vardagen i Istanbul, inte ens i närheten...
# Underskattning. Turkarna är dåligt pålästa och söndagens tv-sända ÖFK-möte med Jönköpings Södra gjorde dem garanterat inte så mycket klokare. (Det förvånade mig alltid när den ena storheten efter den andra gick bort sig på Lerkendal, ingen visste vad som väntade trots att det hela upprepades höst efter höst i så många år, man struntade i läxan).

Så varför skulle inte blixten kunna träffa även Jämtkraft arena…?

Några noteringar;
# Nytt ”gräs” och tre meter bredare plan, 16.000 kvadratmeter grus har justerats och asfalterats och södra ståplatsläktaren har fått 1.300 sittplatser. Det är de största förändringarna i den snabbrenovering som vidgåtts Jämtkraft arena under sommaren. Kostnaden så här långt, enligt kommunen, är någonstans mellan 10 och 11 miljoner kronor. Den summan lär fördubblas när norra ståplats byggs om senare i sommar. Räkna med nya protester där arenautvecklingen ställs mot uteblivna kultursatsningar och färre dagisplatser.

# Galatasaray kommer till Östersund strax efter lunch på onsdagen. Med på resan från Istanbul finns 63(!) personer. Deras högkvarter under tiden i Östersund är förlagt till Quality Hotel Frösö Park.

# Galatasarays spelartrupp värderas till 837 miljoner kronor, ÖFK:s till 76 miljoner. Bara målvakten Fernando Muslera (90 landskamper för Uruguay) är värd mer än den samlade ÖFK-truppen, 106 miljoner (allt enligt hemsidan Transfermarkt. com). Jag har sett sådana värderingar tidigare men när den spanske domaren Juan Martinez Munuera blåser till avspark har dom ingen betydelse!

# Det turkiska storlaget har också stor överlägsenhet när det gäller landslagserfarenhet, 519 A-landskamper jämfört med ÖFK:s 14! (Då kan man väl räkna bort Wesley Sneijders 131 kamper, holländaren finns, enligt uppgift, inte med på resan till Jämtland.) Men precis som med pengarna här ovan, siffrorna betyder inte mycket på torsdag kväll.

# Även AIK och IFK Norrköping spelar i Europa leagues andra omgång på torsdag. AIK reser till Bosnien för att möta Zeljeznicar medan IFK Norrköping har hemmamatch mot Trakai från Litauen. Ser lite mera bekvämt ut än Galatasaray, trots allt.

 
Det finns 20 kommentarer att läsa.

 
Potter gick vilse i uppställningen
10 Juli 2017 klockan 00:15 av Agne Svärd
 

Potter gick vilse i uppställningen

Nja, ÖFK lyckades knappast skrämma varken Galatasaray eller deras miljontals anhängare med söndagskvällens insats mot Jönköpings Södra (1–1).
Det är väl närmast tvärtom; de turkar som följde tv-sändningen från Jämtkraft arena måste ha undrat om det var rätt match som visades; Är dom i rött och svart verkligen våra motståndare på torsdag?
Så illa spelade ÖFK den här gången, tyvärr. Trots att man var 48 klasser bättre än sina motståndare!

Med Saman Ghoddos (avstängd) och Ken Sema (lättare fotskadad) tvingades Graham Potter dribbla om i sin uppställning. Det gick inget vidare, Potter gick faktiskt helt vilse i sina tankar. Det blev, i mitt tycke, ett ytterst obalanserat lagbygge.
Så här: Eftersom ÖFK kom att dominera matchbilden, som väntat (64–36 i bollinnehav, Jönköping gjorde inga som helst försök att försvara sig förrän mitt på egen planhalva) blev mittbackarna Sotirios Papagiannopoulus och Tom Pettersson (som stod uppsatt som vänsterback) bollförare tillsammans med Ronald Mukiibi (högerback som istället opererade på centrala mittfältet). Säga vad man vill om ”Sotte”, Tom och Mukiibi, de har otroligt många fina egenskaper som fotbollsspelare, men de är verkligen inte de mest kreativa gossarna i ÖFK:s trupp. Men de kom att dominera ÖFK:s spel medan lagkaptenen Brwa Nouri, som normalt har en fot i varje planerad ÖFK-attack, trycktes ut till vänster och blev osynlig, Fouad Bachirou klämdes från alla håll och inte visste vart han skulle ta vägen. Detsamma gällde forwardsduon Alhaji Gero och, framförallt, Jamie Hopcutt. Spelövertaget gjorde att Sam Mensiro kom att operera som någon form av högerforward (inte alls hans grej) och till vänster fanns Gabriel Somi (som tappade den vassa AIK-formen lika fort som den kom).
En enkel sammanfattning av den uppställningen blir att 20 utespelare trängdes på, i bästa fall 25 meter! Och i den gröten var det väl egentligen bara Curtis Edwards som tog några löpningar som fick Södras försvarsmur att spricka något.
I övrigt hände – egentligen inte mycket. Det var som att titta på den bekanta uppvärmningsövningen ”kvadraten”, inte så mycket mer.
Det blev heller inte så mycket bättre när Potter gjorde ett par snabba byten i mitten av andra halvlek (Mukiibi mot Johan Bertilsson, Hopcutt mot Ludwig Fritzson, senare även Somi mot Dennis Widgren). Det var fortfarande lika andefattigt.

Matchbilden blev samtidigt ordentligt sönderryckt av ett synnerligen cyniskt motståndarlag. Jönköping kom till Östersund för att rädda det som räddas kunde. Det kunde till och med ha blivit tre poäng men det hade bara varit för mycket.
Värst; målvakten Francisco Marmolejo Mancilla som i den 27:e minuten, uppenbarligen, gjorde sig illa i axeln när han räddade en Mensiro-attack. Mancilla tog sedan varje chans att demonstrera hur ont han hade i sin axel, vänligen omklappad av domaren Kaspar Sjöberg vid varje tillfälle. Jag kräver inte att Sjöberg ska vara någon doktor men någonstans måste det finnas en gräns för vad som kan tillåtas. Antingen kan man spela vidare eller så är smärtan så svår att man måste kliva av. Punkt!
Det här blev till slut rena parodin innan Mancilla gav upp i den 52:a minuten (efter ytterligare fyra minuters uppehåll!).
Hans ersättare, Evgenij Kobozev, var av samma skrot och korn. Han tog varje chans att maska. Det tog en halvtimma innan domare Sjöberg halade upp det gula kortet. Men det bet inte på Kobozev som fortsatte att fördröja spelet varje gång han fick chansen och fick Sjöberg att framstå som en driftkucku.
Det var trist men Sjöberg får skylla sig själv att det hettade till på slutet.
För min del får Jönköping gärna åka ur Allsvenskan (men det kommer inte att ske, det finns några lag som är sämre). Men den här sortens fotboll kan jag vara utan, alla dar i veckan!

Några noteringar;
# Johan Bertilsson fick äntligen göra det han normalt är så bra på, mål! Och det kom precis på det sätt som vi sett honom göra så många gånger tidigare i andra klubbar. Från ingenstans dyker han upp bakom ryggen på sin försvarare och trycker in bollen. Bertilsson smyger alltid under radarn, den här gången gav det utdelning.
# Aly Keita spelade 1–1 med sig själv den här kvällen. En strålande räddning i första halvlek på Jonathan Taminis skott men svagt agerat vid Jönköpings ledningsmål. Keita hade ett offensivt utgångsläge när frisparken slogs men fegade ur och istället för att gå ut och plocka ned den bollen backade han in mot linjen och kom på mellanhand.
# Trissen jag delade ut i matchreferatet (på annan plats) motiverar jag så här: ”Sotte” och Tom belönas för några defensiva insatser av absolut högsta klass, inte för deras offensiva spel. Curtis Edwards får sin tvåa för att att han med sina löpningar och längre passningar bryter ett mönster som i den här matchen blev besvärande statiskt.

Nåväl, nu lägger vi den här matchen till handlingarna och ser fram mot veckans festivitas när ÖFK tar steget ut i Europa. Det blir någonting helt annat, jag lovar!
Välkommen Galatasaray!

 
Det finns 9 kommentarer att läsa.

 
Korpen, vänstersmällen & seriens buse
5 Juli 2017 klockan 22:14 av Agne Svärd
 

Prestationsmässigt var det väl så bra man kan önska men resultatmässigt var 2–2 mot AIK en liten besvikelse sedan ÖFK, för femtieflte gången den här sommaren, åkt på ett skitmål i slutminuterna. Den här gången var det Dennis Widgren som tappade huvudet och uppträdde som en korpspelare när Denni Avdic smög upp bakom ryggen och styrde in bollen bakom Aly Keita.
Så onödigt och så trist, inte minst för Dennis som i övrigt gjorde en mycket bra insats.
Man kan väl säga, utan att överdriva, att marginalerna inte är med ÖFK riktigt hela vägen så här långt. Om så vore hade poängsskörden varit betydligt större och man hade utmanat Malmö FF rejält om tätpositionen. Tveklöst!

Största överraskningen på Friends arena var, utan tvekan, vänsterbreddaren Gabriel Somi som nu fick chansen från start för tredje gången den här säsongen. Han tackade för Graham Potters förtroende med att leverera en alldeles utmärkt insats – och två snygga fullträffar. Tvåan var en vänsterkanon som hela fotbolls-Sverige pratat om den här veckan.
Somis femstjärniga prestation såg jag inte komma efter förra veckan då han gjorde en blek figur i träningsmatchen mot Gif Sundsvall.

På söndag kommer Jönköping Södra till Jämtkraft arena. Då får ÖFK klara sig utan Saman Ghoddos, avstängd för andra gången den här sommaren efter att i söndags ha dragit på sig ytterligare en varning, hans sjätte(!).
Jo, ni läste alldeles rätt. Ghoddos är Allsvenskans mest varnade spelare så här långt. I ärlighetens namn, jag fattar ingenting. Hur kan en av seriens mest tekniska och vindsnabba spelare, en riktig lirare i ordets rätta bemärkelse, dra på sig så många gula kort?

Jag har borrat lite i den omfattande statistik som numera finns att tillgå och där finns inget som styrker att Ghoddos är den ”buse” som varningsligan skvallrar om. Tvärtom, Ghoddos är en av de spelare som får mest stryk i hela serien! Två straffar har han fixat och 27 gånger har han fått frisparkar med sig (det borde ha varit ett antal ytterligare), bara 15 emot sig (drygt en per match). Inte heller historien berättar om Ghoddos som en fuling på plan; två varningar förra säsongen, tre säsongen innan och fyra säsongen 2014.
Min enkla slutsats; Ghoddos behöver i år inte göra mycket för att ådra sig domarnas missnöje medan han själv får stå ut med motståndarnas många gånger tuffa smällar. Det känns inte särskilt rättvist!
Apropå frisparkar och ÖFK: Alhaji Gero och Ken Sema är de som drar på sig flest frisparkar, 22 vardera så här långt. Dennis Widgren är mest juste, bara två frisparkar emot sig (enligt statistiken).

Några små funderingar om Allsvenskans andra halvlek:
# Markus Rosenberg fick en bristning i sätesmuskeln redan efter några minuter mot AFC United i lördags och blir nu borta en tid framöver (det talas om minst tre veckor). Det kan betyda att konkurrenterna får en gratischans att närma sig MFF i täten, Rosenbergs betydelse för regerande mästarna ska inte underskattas, ingen spelare sägs betyda så mycket för sitt lag som just MFF-kaptenen.
# Norrköping, som redan har en ganska tunn trupp, spelar nu vidare utan Nicklas Bärkroth (dragit till Polen). Jag tror att östgötarna får lida av det framåt hösten, i varje fall blir det ytterst besvärligt om man drabbas av skador och avstängningar.
# Djurgården ser ut att ha mått bra av sommaruppehållet. 4–1 mot Kalmar var imponerande (snygga mål!) även om man ska komma ihåg att smålänningarna haft en usel öppning på serien (jag tyckte närmast synd om dem när de gästade Jämtkraft arena, så dåliga var dom…). Men tiden talar för Djurgården som fick ihop sin trupp precis lagom till den allsvenska premiären.
# Hur stor är krisen i IFK Göteborg, egentligen?
# Bollen ser ut att rulla Sirius väg. Det är bara så den här sommaren. Imponerande!
# Lagen i botten har alla bytt tränare. Kalmar FF satsar på ett gammalt säkert kort (Nanne Bergstrand), Halmstad väller ungt (Igor Krulj tar över när Janne Jönsson sparkas uppåt i organisationen, manager) medan AFC United har ersatt Pelle Olsson med okänt, engelsmannen Michel Jolley. Men oavsett gammalt, ungt eller okänt, jag har svårt att se att det löser de här tre klubbarnas situation. Spelarmaterialet räcker helt enkelt inte till.

Till sist: När det stort klart att Galatasaray skulle bli ÖFK:s motståndare i Europa league skrev jag att det inte var riktigt den lottning jag hade önskat mig. Framförallt hade det varit bättre med ett något mindre namnkunnigt motstånd så att ÖFK hade haft chansen att trimma sin organisation under lugnare former. Sällan att man får så rätt; veckans biljettstrul är inte värdigt en arrangör av en sådan här match. Låt vara att klubben kan lasta över en del av ansvaret på en samarbetspartner men själva har man också bidraget till att ställa till problem för sina supportrar. Det här hade garanterat inte uppstått med motstånd från Nordirland eller Färöarna…

 
Det finns 4 kommentarer att läsa.

 
En bra prestation och en riktigt usel
27 Juni 2017 klockan 21:27 av Agne Svärd
 



3–0 mot Hammarby med ”A-laget” och 0–4 mot Gif Sundsvall med ”B-laget”.
Det är väl ungefär så man får sammanfatta ÖFK:s två träningsmatcher den här veckan inför helgens omstart av Allsvenskan och Europaspelet.
Slutsats; räkna inte med att Graham Potter stuvar om så värst mycket från den uppställning han lutade sig emot under stora delar av den allsvenska inledningen. Av det gänget vet han vad han får (och det är ju ganska mycket…). Bänknötarna får fortsätta att vänta på sina chanser. Ingen, och då menar jag verkligen ingen, tog chansen att visa att de vill vara med och slåss om en plats i startelvan. Jo, förresten: både Ronald Mukiibi och Ludwig Fritzson levererade godkända prestationer i segermatchen mot Hammarby medan dom som spelade i Sundsvall på tisdagseftermiddagen har en del att bevisa (på flera sätt).

Mot Hammarby, på naturgräs i Norrtälje, valde Potter att ställa upp med samma backlinje (Edwards -Papagiannopoulos-Pettersson-Widgren) och samma anfallstrio (Sema-Gero-Ghoddos) som vi vant oss vid under senare delen av våren. Däremot var det byte i målet (Andreas Andersson istället för Aly Keita) och på mitten fick lagkaptenen Brwa Nouri kampera ihop med Mukiibi och Fritzson. Trots det säg det mestadels ut som det gjort under lång tid, ja, faktiskt ända sedan omstarten av Allsvenskan förra sommaren..I ett helt år, med några få undantag, har spelet suttit där. Visserligen var den första kvarten präglad av lite semesterrost men sedan var det precis som vanligt; stabilt bakåt, kreativt framåt och många fyndigheter däremellan.

I andra halvlek kom också målen. Fritzson öppnade på en målvaktsretur, Saman Ghoddos visade att klippet i högern sitter där när han bankade in 2–0 från 20 meter (Ghoddos har Sveriges snabbaste och mest exakta tillslag, vilka projektiler han skickar i väg) och så forcerade Alhaji Gero in trean sedan Ghoddos stått för förarbetet.

3–0 mot Hammarby och ett spel som till stora delar fungerade, mycket mer kan vi inte begära inför omstarten och Europaspelet (Galatasaray) när både resultat och prestation sitter där.

Jag hade därför stora förväntningar inför tisdagsmötet med Gif Sundsvall på Idrottsparken. Visserligen ett helt nytt lag men inte vilket som helst; det är inte många klubbar i Sverige som kan ställa upp med en så namnkunnig ”B-uppställning”. Men ack så fel det blev. 0–1 efter tre minuter, 0–3 efter drygt 20 och 0–4 (som kunde ha varit ännu värre) innan första halvleken var över. Tack Sundsvall för att ni bytte halva uppställningen efter paus, annars hade det här blivit förfärligt.

Med facit i handen kan vi lätt konstatera att ÖFK ställde elva utmärkta fotbollsspelare på plan – men inget lag! Här saknades de flesta beståndsdelar som behövs för att få ett lag att fungera, framförallt fanns det inget kitt mellan de olika lagdelarna. Fotboll är utan tvekan ett betydligt mera komplicerat spel än många tror.
Möjligen att den tunga starten bidrog till att ÖFK aldrig kom in i den här matchen. Men det kan inte vara hela sanningen bakom den usla insatsen. Här fanns inte ens inställningen att jobba hårt för varandra och då är det illa. Att se spelare som Gabriel Somi, Johan Bertilsson, Sam Mensiro, Hosam Aiesh, Darijan Bojanic, Jamie Hopcutt och Douglas Bergqvist prestera så svagt, samtidigt, gör ont.
Och så måste Aly Keita försöka lista ut hur han ska stoppa motståndarnas frisparkar. Alltför många går i mål (MFF borta, Kalmar hemma och nu mot Sundsvall). ÖFK-keepern ser helt enkelt för tung ut (speciellt på bollar mot hans högra kryss) och har inte varit i närheten av de här skotten. Det känns faktiskt inte bra.

Nåväl, nu får vi inte låta tisdagsmatchen överskugga måndagens i Norrtälje, det var trots där vi såg det ”riktiga" ÖFK. Och kan man prestera som mot Hammarby när AIK tar emot på Friends arena på söndag blir jag mer än nöjd!

Till sist; jag stör mig så otroligt mycket på att media inte kan skriva laguppställningar rätt. Inte minst när ÖFK:s egen sajt, osdsport.se, dribblar med namnen. Backlinje, mittfält och anfallslinje ska skrivas från höger till vänster. Mot Hammarby var det både ock medan det mot Sundsvall inte var någon ordning alls. Så här har det tyvärr sett ut under hela säsongen. Jag tycker det är otroligt nonchalant mot alla som följer laget med stort intresse, det är inte professionellt. Och inte blir det bättre när spelare får fel namn, den här gången var det Mukiibi som fick ett nytt förnamn och Mensiro fel efternamn. Skärpning, kollegor! För trovärdighetens skull.

 
Det finns 11 kommentarer att läsa.

 
Vi måste vara förberedda ? på alla plan!
19 Juni 2017 klockan 21:59 av Agne Svärd
 

Det blev Galatasaray, det turkiska storlaget från Istanbul. Satan i gatan, vilken lottning!

När alla bollar rullats runt i dom där glasskålarna i Uefa-högkvarteret i schweiziska Nyon stod det klart; det blev ingen motståndare från Nordirland, Lettland eller Färöarna (som det gärna vill bli i de inledande omgångarna av de här Europacuperna) som kommer till Jämtkraft Arena den 13 juli. Det blev Galatasaray, det största av de stora i de här sammanhangen. Samtidigt det svåraste av de svåra….

I drygt två månader, ända sedan ÖFK besegrade FK Norrköping den 13 april med 4–1 och blev svenska cupmästare, har vi spekulerat om motståndet i Europa league. Möjligheterna var oändliga, parametrarna om möjligt ännu fler. De här lottningsprocedurerna i Nyon brukar brukar sannerligen inte tillhöra de mest upplyftande tillställningarna men den här gången, med ÖFK som en av deltagarna, var det naturligtvis annorlunda.
Det var faktiskt oliiiiiiiiiiiidligt spännande innan det stod på pränt; Östersunds FK–Galatasaray SK!

Jag kan inte påstå att jag jublade över upplösningen, jag hade hellre sett att ÖFK fått en något mjukare start på sitt Europaäventyr. Av flera anledningar men framförallt sportsligt, naturligtvis. Men jag hoppades att klubben hade fått en chans att trimma det här arrangemanget under lugnare former än vad som nu blir fallet. Turkiska supportrar är inte att leka med, oavsett hur många som nu dyker upp i Östersund, det hade varit betydligt tryggare att ta hand om några finländare eller färingar. Om man säger så…

Europaspel är något helt annat, på alla plan, än en vanlig allsvensk match. Och, utan några som helst fördomar, så är den här lottingen den tuffaste utmaningen som ÖFK ställts inför. Det säger jag med drygt 50 års erfarenhet av svensk och internationell fotboll. Det kan gå hett till i dom här sammanhangen. Och här räcker det inte att ÖFK klarar sina åtaganden. Här måste hela stan stå rustad.

Jag hade under drygt tio år förmånen att följa Rosenborg på nära håll i såväl Champions league som Uefa-cupen (föregångaren till Europa league). Det blev ett 30-tal matcher på Lerkendal i Trondheim med lag som Real Madrid, Juventus, Arsenal, Paris SG, Celtic och Chelsea för att nu nämna några. Många kom med stora supporterskaror i släptåg men organisationen var vältrimmad och ”buset” fick oftast aldrig en chans.
Men det fanns gånger när det inte fungerade, som när ryska FC Zenit (St Petersburg) var på besök i februari 2006. Tusentals, många redigt berusade, ryssar utrustade med diverse pyroteknik ställde till ett helvete. Deras plats på läktaren påminde mest om en raketbas där avfyrningarna kom oftare än målchanserna. Då var jag rädd!
Nåväl, nu ska vi inte måla fan på väggen, vi har ju bara nyss konstaterat hur lottingen utföll. Men vi måste vara beredda. På allt!

Sportsligt då, kan vi räkna med att ÖFK ska kunna skaka även en av Europas storheter?
Naturligtvis kan vi det!
Här är två faktorer som talar för ÖFK, åtminstone i den första matchen på hemmaplan.
# ÖFK är mitt i tävlingssäsongen och ska vara i full matchform. Galatasaray befinner sig däremot i semesterperioden mellan två säsonger med stor osäkerhet om hur det ser ut i spelargruppen och där playan är viktigare än fotbollen. Finns deras stjärnor med över huvud taget?
# Konstgräset!

Men sedan kommer det förstås en bortamatch veckan efter. Och det är en helt annan sak. Det får vi ta om några veckor.
 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Trea i Allsvenskan
5 Juni 2017 klockan 15:41 av Hasse Thor
 

Brukar av och till försöka summera lite från en egen utgångspunkt av ÖFK:s göranden och låtanden inför uppehåll och efter avslut. Andra säsongen i Allsvenskan och måste konstatera att dom eventuella farhågor man haft kommit rejält på skam. Den skall ju enligt all praxis vara den svåraste men som på så många andra plan går våra rödsvarta hjältar en helt egen väg.

Var lite rädd också att det succéartade cupäventyret skulle påverka energin under seriespelet men icke. Tre raka segrar som avslutning till exempel. Dessutom en delvis omgjord strategi från Graham Potter, att vaska om så lite som möjligt i startuppställningen. Där behöver säkert den gode engelsmannen utöva en del psykologi rörande spelare typ Darijan Bojanic, Gabriel Somi, och Ludvig Fritzon.

Laget har ju haft ett nästan osannolikt flyt när det gäller skador och eftersom det inte finns nåt vettigt matchalternativ för alla med liten speltid eller ingen speltid alls är det väl säkert något som Potter grunnar på under ensamma stunder. Där spelar väl ÖFK:s, från en utomstående synvinkel, familjära och omhändertagande upplägg en stor roll.

Vad har då stuckit ut rent kvalitetsmässigt på planen? Enligt mitt tycke och som redovisats tidigare en större bredd i det taktiska tillvägagångssättet. “Tuta och kör” är väl kanske ingen riktig benämning på tidigare säsonger på senare år men numera ett defensivt tänk på ett annat vis i den stora arsenalen. Man spelar mer på resultat helt enkelt.

Tycker inte personligen att det tagit ner underhållningsvärdet. Försvaret har enkelt fått ett större focus, Aly Keita i mål har vuxit ut och gör i princip inte ett misstag och utnyttjar sina fina fötter i uppspelen. I “Sotte” Papagiannopoulus och Tom Pettersson har man ett gediget mittbackspar där Tom efter en liten svacka kommit igen strålande. Överhuvudtaget är balansen mellan offensiv och defensiv något som utvecklats.

Fouad Bachirou, inte lika bra i allsvenskan har man sagt men den lille fransmannen har alltmer hittat sin roll även där. Epitetet “bläckfisken” stämmer väldigt bra, oerhört nyttig defensivt och även offensivt. Minns till exempel nu senast framspelningen till Jamie Hopcut. Många vapen också framåt, är speciellt imponerad av Alhaji Gero som förutom sin tyngd och arbetskapacitet visat upp en inte oäven bollbehandling och targetegenskaper.

Fantastiskt också den stämning som numera råder på Jämtkraft Arena, all heder till alla som organiserat detta. För några år sen handfasta applåder vid frisparkar och hörnor på sin höjd, en enorm skillnad. Lite trist dock för min personliga feststämning efter derbyt med den banderoll som hissades upp i slutskedet på Norra stå.

Jag är förmodligen en gammal surgubbe som inte vill ta till mej den tid vi lever i men att strö salt i sår är ingen framgångsväg enligt min mening. För många år och många kilo sen tog jag till mej ett citat: “Var snäll mot alla du möter på vägen upp, risken är stor att du möter många av dom på vägen ner.”

Önskar en fortsatt skön sommar!

 

 
Det finns 5 kommentarer att läsa.

 
Till sommarvila med en härlig känsla
4 Juni 2017 klockan 13:58 av Agne Svärd
 

Känslan var god. Genomförandet helt okej. Resultatet alldeles utmärkt!

Det är en snabb sammanfattning av ÖFK:s 3–1-seger i derbyt mot Gif Sundsvall och egentligen skulle man kunna stanna där för att skriva att vi kan se fram emot en kort sommarvila på allra bästa sätt.
Men nej. Jag vill också fylla på att Saman Ghoddos blev dubbel målskytt för att förstärka den känslan. Oj, så skönt, så roligt.! Det var precis vad vi som tittar på och, naturligtvis, ÖFK behövde.

Låt mig först som sist understryka att ÖFK inte gjorde någon bra match den här gången. Visst fanns det perioder, speciellt den andra halvan av första halvlek sedan Ghoddos spräckt nollan i en kombination av stor skicklighet (rycket när han snappade upp en illa slagen Sundsvallspassning och snuvade en back på mittlinjen) och en massa tur (fick bollen på sig sedan Gif-målvakten Tommy Naurin räddat första försöket men bollen studsat på ÖFK-spelaren och seglat in i buren) där nästan 8.000 på plats kände igen hemmalaget från många matcher tidigare.
Men starten var tveksam, inte minst spelade man med mycket små marginaler i anfallsuppbyggnaden för att det skulle kännas bra. Och andra halvlek var egentligen en enda lång gäspning, för dåligt bolltempo och på tok för lite lagspel. Här var det många av hemmaspelarna som trodde att det gällde att visa upp sina egna färdigheter istället för att ta hjälp av varandra. Så kan man inte spela fotboll!

Men det räckte mer än väl den här gången. Sundsvall hade inte många vapen i sin arsenal som kunde skaka ÖFK. Det är den bistra sanningen för gästerna från kusten, även om tränaren Joel Cedergren i sin analys tyckte sig ha sett möjligheter till poäng. ”Den var en jämn tillställning”, sa Cedergren.
Hm… Om han nu verkligen såg det på det viset så förstår jag att Sundsvall har problem och ligger där dom ligger med sina elva poäng och 1–10 de sista tre matcherna. Ska jag vara snäll så säger jag att där kommer sommaruppehållet mycket lägligt.

Det gör det naturligtvis även för ÖFK. Våran har varit osedvanligt lång och tuff.
Men mycket framgångsrik!
24 matcher har spelats, bara tre (Halmstad, Örebro och Malmö FF, alla på bortaplan) har förlorats. Det har blivit cupguld och 21 poäng på tolv allsvenska matcher och man går till vila som serietrea (inför söndagens matcher). Spelartruppen är intakt och i stort sett skadefri och där skador finns eller har funnits kommer tid för återhämtning.
Och så väntar Europaspel som grädde på moset.
Naturligtvis är det med beröm godkänt. Men jag hörde på Graham Potter när han summerade serien så här långt att han gärna hade räknat in ytterligare några poäng. Dom där övertidsminuterna mot Göteborg, Elfsborg och Malmö svider även för ÖFK-managern…

Här är en kort sammanfattning av ÖFK:s tolv allsvenska matcher, som jag ser det:
# Bästa matchen: Två sticker ut bland många fina prestationer, hemmapremiären mot IFK Norrköping (1–0) och mötet med IFK Göteborg, 1–1, där ÖFK ”rånades” på en pinne i fjärde övertidsminuten.
# Bästa halvleken: Den andra mot Elfsborg då man gick från 2–0-underläge i halvtid till ledning med 4–2 när klockan passerade 90:e minuten. Fyra mål på en halvlek i Borås, har något annat lag klarat det tidigare? Att sedan Elfsborg kom igen och gjorde två mål på övertid är en historia för sig…
# Sämsta matchen: Delad förstaplats mellan bortaförlusterna i Halmstad och Örebro. Det var inget att skriva hem om.
# Bästa målskytt: Jamie Hopcutt har spelat ungefär två matcher om man summerar hans inhopp. Det har blivit fem mål på den tiden. Mot Sundsvall fick han tretton minuter på banan, det räckte för att bli målskytt även den här gången. Stormvarning i höst för den grabben!
# Bästa spelare: Ken Sema, han har satt myror i många högerförsvar den här våren. Men Sema har sett lite sliten ut i de senaste matcherna och insatsen mot Sundsvall glömmer vi med det snaraste.
# Näst bästa spelare: Jag nämner tre; mittbacksparet Sotirios Papagiannopoulos och Tom Pettersson samt Fouad Bachirou. Tre oerhört viktiga pusselbitar i ÖFK:s lagbygge.
# I egen klass när det stämmer: Saman Ghoddos. Vårens målsumpare fick äntligen bli den matchhjälte han så väl förtjänar när han dunkade in två bollar i dagens match. Ettan är beskriven här ovan, det andra var en praktträff från 20 meter som letade sig in via ribban. Att det skulle lossna i hans målskytte var bara en tidsfråga, spelare med Ghoddos kvaliteter landar alltid på fötterna. Som jag skrev inför matchen: vilken verktygslåda han är begåvad med. Hur länge får ÖFK behålla honom, egentligen?
# Lite förvånande: Potters sätt att matcha sitt manskap. Vi har ju lärt oss genom åren att det varit i stort sett omöjligt att lista ut hur ÖFK-managern formerar sin uppställning, variationerna har ju varit oändliga. Så har det inte varit den här våren, särskilt inte den senare halvan. Men det förvånar mig att Potter spelat formsvage Hosam Aiesh så flitigt. Jag vet att Potter gillar Aiesh och den tidiga våren var stark. Men efter sjukdom gick Aiesh ner i källaren och har inte kommit upp därifrån. Han har helt enkelt haft en usel majmånad. Jag hade gärna sett andra lösningar på högersidan, ingen kan påstå att alternativ saknas!

Nåväl, här åker gnällhatten av och jag tar på mig sommarkepsen. Trevlig sommar så ses vi på den här sidan om en månad (om det inte händer något spännande innan dess).

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Fyra ? och det kunde ha varit ännu bättre
1 Juni 2017 klockan 23:14 av Agne Svärd
 

…och nu ligger ÖFK på fjärde plats!
Den allsvenska tabellen ser allt trevligare ut för varje omgång som spelas. Åtminstone om man vill att det ska gå väl för ÖFK. När en dryg tredjedel är spelad och bara en match återstår innan serien går till sommarvila är det bara de gamla storheterna Malmö FF, IFK Norrköping och Djurgårdens IF som varit något bättre. Sug gärna på den karamellen, alla ÖFK-vänner!

Nu är det här ingen överraskning, åtminstone för mig. Redan inför seriestarten skrev jag att ÖFK mycket väl kunde vara med i det övre skiktet. Det grundade jag på den fina andra halva av serien som man gjorde premiärsäsongen och upptakten av den här då man gick mycket starkt i såväl tränings- som cupmatcher. Dessutom var spelartruppen spännande, bred och i stort sett skadefri när serien drog igång.
Det finns, som alla förstår, ingen anledning att få mig att tycka annorlunda efter elva spelade matcher.
Och det kunde ha varit ännu bättre. För precis som managern Graham Potter antydde efter måndagens segermatch mot Häcken; ÖFK har fått arbeta hårt för poängen, inget har varit gratis. Och för att understryka det påståendet räcker det med att skriva IFK Göteborg, Elfsborg och Malmö FF. Och lägga till fyra övertidsminuter. Nog ältat om detta...
Som sagt, det kunde ha varit ännu bättre (och redan här har jag glömt att påminna om att ÖFK vann Svenska cupen och ska ut i Europaspel). Vilken vår det har varit (och då tänker jag verkligen inte på vädret, shit). Vilken jävla vår, det är faktiskt som en våt dröm!

Det finns heller ingen anledning att det inte ska gå bra även i fortsättningen. Spelartruppen är oförskämt intakt efter en svettig vår och formen ser ut att vara stadigt stigande; insatserna mot Sirius, Kalmar FF och Häcken (sju poäng som borde varit nio) har varit oerhört stabila. Inte minst var det imponerande att återigen (precis som i Svenska cupens semifinal) besegra starka Häcken på Bravida Arena. Utan att sitta på fakta vågar jag påstå att det är inte många som åker hem från Hisingen två gånger i rad med full pott i kappsäcken. Rätta mig gärna om jag har fel.

Inte minst har ÖFK visat upp en oerhört stark centrallinje de senaste veckorna. Aly Keita fortsätter att vara säker i målet. Mot Häcken hade han god hjälp av sin målribba (tre träffar) och ett stabilt försvarsblock (Sotirios Papagiannopoulos & Tom Pettersson, vilket mittförsvar) men Keita gör väldigt få misstag för dagen och det är det bästa betyg en målvakt kan få.
På mitten dominerar lagkaptenen Brwa Nouri tillsammans med Fouad Bachirou, två väldigt boll- och passningsskickliga herrar som uppträder med stort självförtroende och dessutom jobbar över stora ytor, inte minst Bachirou finns överallt. Båda är så trygga i sina roller att de kan spela med ett högt risktagande. Svagheten är att det kan bli väl mycket Nouri, han vill gärna ha en fot med i varje ÖFK-attack, och det håller inte i 90 minuter, inte för någon spelare. Svackan för Nouri brukar komma efter en timme och det då som motståndarna, som exempelvis Häcken i måndags, kan ta kommandot och tvingar ÖFK att bli det jagande laget istället för det spelförande. Här har Potter ett problem att fundera över, inget avgörande men heller inte helt oväsentligt!

Sedan undrar jag bara när det ska släppa för Saman Ghoddos? Satan, så bra han var mot Häcken, bara målen saknas. Det har bara blivit ett på elva matcher så här långt och det kanske inte är någon tillfällighet om man tittar på alla brända chanser det blivit från Ghoddos fot under den här våren. Men jag vägrar tro på det resonemanget. Det måste bara lossna för en spelare med så många verktyg i sin låda, så formstark som han ser ut med klippet i steget och den underbara tekniken. När den kombinationen fungerar, som i måndags, lyser det internationell klass om den 23-årige ÖFK-forwarden.
Samma klass håller naturligtvis Ken Sema ute till vänster, vårens spelare. Men inte heller Sema har haft någon större lycka i sina avslut, även här har det bara blivit en fullträff så här långt. Men visst var volleyskottet mot Häcken värt ett bättre öde, timingen var helt underbar på Curtis Edwards långa cross från höger.

Nu rustar vi för lördagens derbyfest mot GIF Sundsvall. Jag måste säga att jag går till match med en god känsla. Det är ingen tvekan om vilket av lagen som befinner sig i den så kallade zonen (vilken betydelse det nu har i en enskild match?). Men Sundsvall har onekligen, efter en överraskande bra start, haft det motigt på slutet och då finns det roligare uppgifter än att åka till Östersund och möta ett formstarkt hemmalag med stöd från, kanske, 8.000 supportrar.
Tre nya poäng till Potters gäng, gärna med Ghoddos som målskytt, och sommarmånaden juni känns i hamn, trots att iskalla vindar från norr ska fortsätta att svepa in över oss ytterligare en tid, enligt prognoserna. Och dom är ungefär lika säkra som mina tips, tolka det som ni vill…

Till sist; Det är ingen tvekan om att resultaten i årets serie går ÖFK:s väg. Jag måste tillstå att torsdagskvällens oavgjorda resultat mellan Norrköping och AIK (0–0) inte gjorde direkt ont, det heller. När övriga topplag kryssar, speciellt mot varandra, då jublar jag.

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Så klipper man Häcken
30 Maj 2017 klockan 17:19 av Hasse Thor
 

Inte helt enkelt att i en relativt fin sen vår-försommarkväll med sin allra skiraste grönska, krypa upp i den mer vinterbetonade TV-soffan. Ett antal små måsten också för en villaägare, typ året första gräsklippning m.m.m.m Denna gång också två matcher samtidigt (BK Häcken-ÖFK och Helsingborgs IF-Syrianska FC). Nu har ju inte vetenskapen lyckats klona människan ännu och valet föll därför på drabbningen på Hisingen. Och det måste sägas på direkten från min egen högst privata utgångspunkt, var inte detta ÖFK:s bästa match hittills i det allsvenska finrummet? Här fanns alla ingredienserna förutom det omvittnade och beundrade passningsspelet.

En detalj, Mikael Stahre, Häcken-tränaren. Tillsammans med Rikard Norling, AIK och i viss mån Alexander Axén, Örebro SK, tre coacher som lyfter den mediala konversationen från plattityder enligt formulär 1:A till filosofiska analyser. Denne Stahre i presskonferensen efteråt:

“ÖFK har lagt till ytterligare en dimension i sin arsenal, cynismen. Att utnyttja ett tidigt ledningsmål i situationerna och därmed störa motståndaren. Och jag gillar det, naturligtvis inte när motståndarna håller på, men det finns nåt nästan “sexistiskt” i det hela och en del av möjlighetena att vinna en fotbollsmatch".

Oerhört ärligt enligt mitt sätt att se det och en anledning till att man älskar den här sporten och alla dess infallsvinklar. Jag har fortfarande inte insett att dom rödsvarta länshjältarna i princip kan knäcka vilket svenskt motstånd som helst, när som helst och var som helst och trodde inte på en seger i Göteborg. Därtill skulle ett revanschhungrigt och i fin form varande BK Häcken bli för svåra.

Jag har en egen personlig rättvisa och enligt den borde hemmalaget vunnit i kraft av antal målchanser och med ett större tryck bakom dom. Men ÖFK 2017 har som sagt lagt till en dimension, att knyta ihop och kontra. Dessutom, dom som sticker framåt är hela tiden beredda att göra jobbet hemåt vilket fick till följd att Alexander Farnerud och company den här gången inte fick dom ytor som behövdes och när dom kom fanns trävirket och en omutlig Aly Keita i vägen.

Övertidsminuterna, ett gissel på senare tid, klarades också galant och att så och så många poäng tappats tycker jag man kan glömma. Allting jämnar ut sig. Nu väntar en stormatch hemma på lördag, slaget om “Mittens Rike” och om Sotirios Papagiannopoulus, jättematch i gårkväll, dirigerar sina styrkor lika framgångsrikt ser det förhoppningsfullt ut. Dessutom, Samman Ghoddos borde väl ha lite innestående hos han som bestämmer "däruppe" och dessutom kanske Jamie Hopcutt på plan. Som någon skrev, “en kalv på grönbete“. Apropå grönbete, nu blir det gräsmattan…..

 

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Potter-kramare
21 Maj 2017 klockan 13:20 av Hasse Thor
 

Jag är en Potter-kramare, inte minst i kraft av den verklighet som den balanserade britten organiserat i våra trakter. Därför har det varit en balansgång mellan stenhård support och mer eller mindre aktivt granskande på denna sajt och det som känts tryggt med fotbollz.se för min del är att det funnits utrymme för bägge delar.

Kan väl erkänna att supporten i de flesta fall tagit överhanden, ett superettanlag och sedermera allsvenskt lag i dom här bygderna är nåt helt fantastiskt och något som man vill skall vara för evigt. Är tillräckligt gammal för att ha upplevt Ope IF med elitfotboll under Kay Wieståhl och Janne Holmberg-perioderna, dock upp som en sol och mer eller mindre ner om inte som en pannkaka så i varje fall till en mer undanskymd tillvaro.

ÖFK har en enligt min mening unik position i fotbollsverige för närvarande och den dag mer bemedlade aktörer på allvar börjar rycka i organisationen gäller det att det finns en “plan B“. Där är naturligtvis det lokala intresset oerhört viktigt, att folk fotsätter komma till matcherna, att den härliga stämning som skapats via “Falkarna” bibehålls och att sponsorer därmed känner det meningsfullt att bidra.

Detta om detta, gårdagens härliga seger mot Kalmar FF har utförligt och initierat delgetts av ett par kollegor i vår lilla fotbollz.se familj men ändock några personliga iakttagelser. Graham Potter har inte roterat i sin trupp enligt gängse modell på senare tid. Tre-fyra spelare har konstant befunnit sig om inte i “frysboxen” så i varje fall helt utan speltid.

Mot Kalmar dock en förändring, med tanke på det täta matchandet också fullt förståeligt. Tycker att alla tre som fick chansen tog den. Sam Mensah i centrala backlinjen, imponerande i höjdduellerna trots sina relativt få centimeter. Gabriel Somi ute till vänster ett offensivt tillskott med sin kapacitet en mot en. Darijan Bojanic har jag följt en hel del som helsingborgssupporter (senaste klubben). Började till vänster men bytte så småningom kant med Ken Sema.

Bojanic är dom små marginalernas företrädare, går det hem är det succé och tvärtom ser det rätt taffligt ut, hans bolltouch är dock som en dröm för en fotbollsnjutare. Har en förhoppning om mer speltid för smålänningen, ÖFK:s sätt att ta sig an sina uppgifter borde passa som hand i handsken. Apropå Ken Sema så borde han enligt min mening vara permanentad på vänsterkanten. Hans ryck mot kortlinjen som få försvarare kan läsa funkar inte på samma sätt till höger.

Som sagt en härlig stämning numera på “Arenan”, fantastiskt att en tidigare mer eller mindre inbunden A-läktare nu hakar på “Norra stå” och skapar en dynamik värdig serietillhörigheten. Måste kännas skönt för grabbarna på plan vilket också syntes på den omfattande “Eriksgatan” efter matchen. En viktig sådan, en rutinerad motståndare med stora poängbehov är ingen lätt uppgift. Svåra uppgifter också framöver med europaspel, med eller utan asfalt, planbredd och erforderliga sittplatser…….

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Man får ta det onda med det goda...
20 Maj 2017 klockan 21:56 av Agne Svärd
 


Det sägs att man får ta det onda med det goda.
Det goda var naturligtvis att ÖFK besegrade Kalmar FF med 2–1 och tog dom där tre poängen som var så utomordentligt viktiga för att man skulle kunna haka på den främre träffen i tabellen, alltså lagen bakom suveräna ledarna Malmö FF.
Det onda; ja, det var väl att hemmalaget den här gången inte orkade hålla trycket uppe i 90 minuter. Men det kanske man inte kan begära med tre matcher på en vecka? Och vi vet ju mer än väl att goda prestationer inte alltid blir belönade...

Det blev en mycket förväntad utveckling av den här matchen; ÖFK tog tidigt hand om taktpinnen medan Kalmar parkerade sin buss på egen planhalva. Och där stod man in princip den första timmen, oförmögen att hota hemmalaget det minsta. Ett tag tyckte jag nästan synd om smålänningarna, SÅÅÅÅÅ tandlöst har jag inte sett något allsvenskt lag uppträda på Jämtkraft Arena tidigare, det blev verkligen inte många rätt när man försökte.

Det här kunde hemmalaget naturligtvis utnyttja. Bollinnehavet var massivt, tekniken överlägsen passningsspelet utmärkt. Bollen flyttades fram och tillbaka med bra precision. Men farten var för dålig, det blev inga hål i Kalmarmuren. I varje fall var de inte tillräckligt stora.
Till slut ville jag bara vråla:
”SKJUT FÖR HELVETE!”
Och visst var det några som försökte, Gero och Ghoddos var flitigast, men det var knallpulver i deras bössor. Dessutom var de illa riktade.

Men efter 39 minuter kom utdelningen. Ken Sema, dominant som vanligt, pangade på från vänstervinkel, målvakten Lucas Hägg-Johansson förmådde inte hålla bollen och den returen kunde Alhaji Gero inte missa, det gick bara inte.
Oh, så skönt efter ytterligare en vecka av missmod där bra prestationer bara belönats med en futtig pinne. Var det möjligen början till vårens islossning?

Njaa, så blev det nu inte. Visserligen kunde ÖFK öka på till 2–0 på straff (Nouri sköt, sedan Gero blivit nedsprungen av målvakten) men ju längre tiden gick desto mer krampaktigt blev det. Visserligen bjöds på några läckra upprullningar men det var långt mellan godbitarna och när Romario Pereira Sipiao pricksköt 2–1 i Aly Keitas högra kryss kunde man ana en viss panik i hemmalaget. Organisationen föll mer eller mindre samman men Kalmar vår för dåligt för att kunna utnyttja ÖFK.s oreda.

Graham Potter spelade högt när han formerade sitt lag den här gången. Uppställningen var superoffensiv med två ytterbackar, Curtis Edwards och Gabriel Somi (ersatte Dennis Widegren) som båda är bättre ju högre upp på planen dom kommer. Potter räknade naturligtvis rätt; Kalmar hade inga vapen som kunde utnyttja Edwards och Somi defensiva svagheter samtidigt som hemmalaget fick extra power i offensiven.

Men, som sagt, det gick lite för sakta för att det skulle bli riktigt effektivt. Lagkaptenen Brawa Nouri sög åt sig lite för många bollar (allt skulle gå ge honom kändes det som) och var inte tillräckligt precis i sina leveranser, Fouad Bachirou hade inte sin mest kreativa dag och debuterande Darijn Bojanic saknade matchtempo.
Men däremot visade Bojanic upp en massa andra fina egenskaper, härlig teknik, vasst passningsspel och utmärkt speluppfattning. Den förre Helsingborgsspelaren borde också ha blivit målskytt när han i första halvlek prickade samma back tre gånger i rad (!) då Kalmarmålet låg vidöppet. Det var en miss som påminde om den som förstörde nattsömnen för Saman Ghoddos i onsdags.
Apropå Ghoddos; även den här gången blev det en målsumpning som säkert skapar ännu en orolig natt. Ibland är det bara som förgjort!

Matchvinnare blev nu Alhaji Gero, ett mål och upphovet till straffsparken. Men mest ska han hyllas för sitt uppoffrande jobb, något som Graham Potter (grattis på 42-årsdagen) gärna underströk efter matchen. ÖFK-managern menar att Gero tagit stora steg i sin utveckling sedan fjolåret och det är väl bara att hålla med.
Naturligtvis gäller detsamma för Ken Sema. Ständigt på hugget före paus, lite mer anonym därefter.

Till sist; grattis också till Sam Mensiro som fyllde 28 i går och nu fick chansen i mittförsvaret när Potter valde att vila Sotirios Papagiannopoulus. Mensiro tillhörde en av de bästa i hemmalaget den här gången, hans frejdighet är en tillgång när det blir lite väl småduttigt i spelet.

 
Det finns 4 kommentarer att läsa.

 
Samma matchbild som i onsdags?
19 Maj 2017 klockan 21:20 av Agne Svärd
 

Det är tätt på given just nu, redan i morgon eftermiddag spelas det allsvensk fotboll på Jämtkraft Arena när Kalmar FF kommer på besök.
Och jag som tycker att jag nyss kom hem från ÖFK:s möte med Sirius...
Som sagt; lagen i vår högsta serie matchas tufft i inledningen av säsongen. Vi har knappt hunnit få plusgrader på termometern när vi skriver omgång 9!

Jag gillade verkligen ÖFK:s första halvlek i onsdags. Det var balans i både anfall och försvar; bra rörelse i hela laget, korta och långa passningar med god precision, uppspel till höger, uppspel till vänster, lite längre bollar i mitten på Gero, crossbollar från höger till vänster (framförallt) men även från vänster till höger. Det var bara målen som saknades men det borde naturligtvis varit minst ett när Saman Ghoddos brände sin möjlighet och förstörde nattsömnen för sig själv och ett antal supportrar…
Försvarsmässigt tog man udden av Sirius redan i den tidiga pressen.
I mina ögon kan vi inte begära så mycket mera av ÖFK, det var verkligen hög allsvensk klass. Jag tror också att Graham Potter var nöjd med det han såg från sin utkikspunkt vid sidlinjen.

Jag hoppas på en liknande prestation i morgon eftermiddag. Jag är i varje fall övertygad om att matchbilden kommer att bli ungefär densamma som i onsdags kväll. Skadedrabbade Kalmar FF, näst sist i tabellen med bara en seger och två oavgjorda så här långt, har naturligtvis ingen ambition att slå på anfallsturbon utan kommer säkert att uppträde med stor försiktighet (som betydligt formstarkare lag brukar göra vid sina Östersundsbesök) och försöka rädda det som räddas kan i vassa kontringsattacker.
Det borde passa ÖFK.

Med den förväntade matchbilden tycker jag att Potter mycket väl kan låta Curtis Edwards fortsätta som högerback. Mot Sirius var dom defensiva uppdragen minimala (som tur var, Edwards har ju egentligen inte dom försvarskvaliteter som man kan ställa på allsvensk toppback). Men från den här positionen blir han nu ett extra anfallsvapen och det är bara att hoppas att han kan ta sig en bit in i banan. Därifrån kan hans säkra passningsfot bli extra giftig, både i att vända spelet men framförallt de raka insticken bakom motståndarnas försvarslinje. Hans vassa skott från distans heller inte att förglömma.
Det funkade utmärkt första 45 mot Sirius. Efter paus glömdes han bort ute vid sidlinjen när ÖFK envisades med att hålla till vänster större delen av tiden.

Jag skrev efter Siriusmatchen några rader om att jag upplevde ÖFK:s vänstersida som ett litet problem. Det kan ju upplevas förmätet med tanke på Ken Semas utomordentligt vassa säsongsstart, han briljerar ju i match efter match. Och det är lätt att bländas av hans spel, ingen kan ju undgå att se hur hans underbara teknik och speed river upp stora sår i motståndarförsvaren..
Men när jag pratar om problem så menar jag att det hackar i samarbetet med Dennis Widgren, framförallt då man ställs mot ett försvar som hunnit positionera sig. Både Sema och Widgren är då ute efter samma yta, utanför backlinjen. Där blir det ofta stopp. Framförallt tycker jag att Sema i det läget ska värdera lite bättre när han ska dribbla och när han ska passa, det ska vara satan till trollkarl som tar sig förbi en pressande back som har hur mycket understöd som helst.
Jag vill också att Sema tar med sig sin bevakare in i banan lite oftare så att det blir plats för Dennis Widgrens fina inläggsfot. Där finns ett vapen som ÖFK fått ut för lite av så här långt i vår.

Kanske lösningen på det här är att Sema tar steget ut till höger. Det går ju lika bra att lura backen på den kanten!

Till sist; Behrang Safari fick två matcher för sin lätta örfil, Jamie Hopcutt två matcher för sin knuff och Franz Brorsson tre matcher för överfallet på Saman Ghoddos. Så fördelade fotbollförbundets disciplinnämnd straffen efter holmgången på Swedbank stadion mellan Malmö FF och ÖFK i söndags. Okej för Safaris och Hopcutts domar, rött kort direkt även vid relativt lindriga förseelser brukar ge en extra match förutom den obligatoriska. Men Brorssons tre matcher är rena skämtet. MFF-spelaren rammade ju Ghoddos som ett godståg, charging är benämningen när vi pratar ishockey. Fängelse är en möjlig påföljd om du utför ett liknande överfall på gatan.
Jämför det här med Örebros Kennedy Igboananikes FYRA matchers avstängning för en, i det här sammanhanget, tämligen oskyldig armbåge i ryggen på Eskilstunas Ludvig Öhman för några veckor sedan, en förseelse som ingen såg när den utfördes men senare avslöjades av tv-kamerorna.
Disciplinnämnden går inte att ta på allvar i fortsättningen. Byt ut klabbet, ledamöterna har inte en aning om vad dom sysslar med. Uppenbarligen, de avslöjade sig själva!
 
Det finns 6 kommentarer att läsa.

 
Bra prestationer räcker inte för ÖFK så här långt
18 Maj 2017 klockan 00:03 av Agne Svärd
 

Bra prestationer brukar löna sig. Kanske är det så i längden.

Men definitivt inte så här långt för ÖFK i årets seriespel.
Definitivt inte.

Det tål att upprepas; på kort tid har ÖFK tappat fem poäng efter smått galna avslut i matcherna mot IFK Göteborg, Elfsborg och Malmö FF. Och vi kan alla vara överens om att ÖFK i dom matcherna gjort alldeles utomordentliga prestationer.
I kväll flög ytterligare två poäng all världens väg när ÖFK ”bara” fick 0–0 mot seriens stora överraskning så här långt, trean Sirius. Efter ännu en bra prestation...

Vi var 4.758 på Jämtkraft Arena som alla såg ÖFK prestera en mycket stark första halvlek. Laget visade upp en härlig spelglädje där både det korta och långa passningsspelet stundvis var excellent. Det var en fröjd att vara hemmasupporter, ja, det det var faktiskt en fröjd att även vara fotbollssupporter. Sirius bjöd också till men den här kvällen var man inte tillräckligt bra.
Men sammantaget blev det väldigt underhållande. Och bra.
Det var bara ett hemmamål som saknades för att jag skulle ha varit riktigt nöjd. Det borde också ha blivit ett; Saman Ghoddos fick chansen efter 23 minuter sedan Sotirios Papagiannopoulus och Ken Sema stått för ett briljant förspel. Men Ghoddos lyckades träffa Siriusmålvaktens arm när målet låg vidöppet.
Det var fotbollsgodis av absolut bästa sort, förutom Ghoddos miss förstås…

Efter paus sjönk hemmalagets tempo och då fick Sirius betydligt lättare att försvara sig, trots ett kompakt hemmaövertag. Då kom heller inte chanser, i varje fall inga öppna. Det var ständigt en massa vitklädda som försvarade sitt straffområde och när ÖFK inte hade farten blev det heller inga hål i Siriusmuren, åtminstone var de inte tillräckligt stora för att ett omständligt hemmalag skulle ta sig igenom.

Dessutom; visst är det så att några av de starkaste offensiva korten inte har formen i topp. Jag tänker först och främst på Saman Ghoddos. Han gör så otroligt många bra saker; han är listig som en hel rävfarm, dribblar skickligt, springer snabbt och skjuter skarpt. Men det känns som han inte får ihop det hela till hundra procent just nu. Han kommer aningen sent in i situationerna, han tar besluten lite för sent. Och då bränner han chanserna (som den i mitten av första halvlek). En spelare i form missar inte sådana möjligheter, aldrig i världen.
Men när det gäller Ghoddos hyser jag ingen oro; han hittar snart tillbaka till den strålande försäsongen och då kommer även målen!

Desto mer tveksam är jag till kantspelaren ute till höger, Hosam Aiesh. Han har hamnat i en riktig svacka där inget blir rätt. Usel och irriterad nere i Malmö i söndags och helt under isen i kväll. Det ska inte vara möjligt att ta så många felbeslut och ändå få vara med i startelvan. Måste bänkas på lördag (mot Kalmar FF)!

Om det var lite krampaktigt i offensiven, åtminstone om man ser till antalet skapade målchanser i förhållande till spelet, så var det desto stabilare i de bakre regionerna. Det var bara vid några fasta situationer som Sirius (i kraft av längd) kunde skaka hemmalaget. ”Sotte” och Tom Pettersson var hur stabila som helst och kunde också den här gången vara mer delaktiga i offensiven än vanligtvis. Aly Keita hade full koll i målet men borde ha varit lite mera vaken på att han hade Curtis Edwards sopren ute till höger när han skulle sätta igång spelet, Keita valde nu vänster de flesta gångerna. Där blev det väldigt statiskt i andra halvlek.

Vänstersidan är faktiskt ett litet problem i sig; Dennis Widgren och Ken Sema stjäl utrymme av varandra, båda är ytterst intresserade av ytan utanför motståndarnas högerförsvar. Alldeles för ofta trampar dom varandra i hälarna. Sema, bitvis briljant även den här gången, skulle kanske ta klivet över till höger lite oftare (eller rent av starta där?) så att Widgrens känsliga inläggsfot kommer till mer användning än som sker just nu. Widgren tillsammans med Johan Bertilsson har fungerat utmärkt de minuter de fått tillsammans, Bertilssons rörelsemönster ger Widgren större ytor att briljera på.

Till sist; ÖFK gjorde ett alldeles utmärkt hörnmål när Häcken besegrades i Svenska cupens semifinal tidigare i vår. En inåtvriden (Ken Sema från höger) som Tom Pettersson vräkte in med huvudet vid första stolpen. Sedan dess har jag sett nästan bara utåtvridna (och ofarliga) hörnor. Som mot Sirius när man hade tolv chanser. Alla utåtvridna, bara den sista gav ett farligt avslut. Det är för dåligt! Speciellt när man är underlägsen i längd måste man pröva något annat (exempelvis hårt pressade och inåtvridna mot första stolpen). Tipset är fullständigt gratis!

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
ÖFK visade moral - på flera sätt
7 Maj 2017 klockan 22:47 av Agne Svärd
 

För 14 dagar var det ”vi”
I tisdags var det ”vi” igen.
Men i eftermiddags var det ”dom” (som gillar Hammarby).

Nästan varje gång ÖFK spelar match bjuds vi på fullständigt galna avslutningar. Mot IFK Göteborg och Elfsborg flög fyra poäng ut genom köksfönstret. Mot Hammarby kom två tillbaka.
2–1 var mycket rättvist, inte minst sett till hur ÖFK:s start på årets allsvenska har sett ut. Det var även rättvist sett till hur matchen mot Hammarby utvecklade sig.
Men, som sagt, i fotboll är det inte alltid det bästa laget vinner. Det vet vi alla, mer än väl, efter all galenskap vi upplevt de senaste veckorna.

Hammarby har varit något av en ”önskemotståndare” för ÖFK; 1–1 och drömspel på bortaplan i den allsvenska debuten förra våren, en rejäl överkörning (2–0) här hemma i höstas och seger (1–0) i Svenska cupens gruppspel för ett par månader sedan. Men den här gången var det andra bullar. Hammarby gav ÖFK en tuff uppgift i drygt 94 minuter.
Inte ens när Jamie Hopcutt pricksköt ÖFK:s 2–1-mål från 20meter efter 93.43 var det klart. Innan domaren Bojan Pandzic blåste av dramatiken hann Tom Pettersson kasta sig i vägen för en Bajen-kanon och Johan Bertilsson ta bollen med handen innanför straffområdet.
Straff där och nästan 6.000 hemmasupporters på plats hade knalldött i akut besvikelse. Då hade det bara blivit för mycket…

Det finns många spelare och ledare som vittnat om hur tungt det var efter tisdagskvällens bedrövelse i Borås. 4–4 var verkligen två förlorade poäng, inte en vunnen. Därför är det bara att buga sig för det arbete som gjorts för att gjuta mod i laget till den här uppgiften.
Besvikelsen, missmodet, svårmodet – kalla det vad ni vill – hade försvunnit med nordvästanvinden. Imponerande av alla inblandade!

Potter hade också dribblat om i laguppställningen. Aly Keita var tillbaka i målet (han har plågats av en lårskada senaste veckorna) och försvaret dirigerades åter av Sotirios Papagiannopoulus. Det gjorde skillnad. Med ”Sotte” som försvarschef blir det ett helt annat lugn, faktiskt i hela spelet.
Dessutom tvingades Saman Ghoddos stå vid sidan, avstängd. Alhaji Gero ersatte och gjorde det förtjänstfullt även om han drog på sig två gula kort på rekordtid och satte laget i en svår sits några minuter före slutsignalen. Men Gero hade dessförinnan tagit ÖFK tillbaka in i matchen när han bankade in en målvaktsretur i 72:a minuten och kvitterade Hammarbys 1–0-ledning.

Matchvinnare blev dock Jamie Hopcutt som återigen visade att han vet hur en målskytt ska agera. Hopcutt kom in efter 65 minuter, hann bränna två frilägen innan han klappade in segerbollen nästan fyra minuter in på övertiden. Det var engelsmannens fjärde fullträff så här långt. På 155 spelade minuter!
Alltså; det är dags att motståndarna börjar ta den 25-årige engelsmannen på allvar. Mål var 38:minut är respekt! Hur svårfångad blir han när matchtempot finns i kroppen?

Men det är fler som ska hyllas en sådan här dag; Aly Keita var chanslös på målet i övrigt hur stabil som helst, ”Sotte” har jag redan berömt, Tom Pettersson är en riktig lagspelare och Dennis Widgren var här lika bra som i båda matcherna mot Norrköping. På mitten tog Brwa Nouri revansch för den bleka insatsen i Borås, lagkaptenen hade en fot i det mesta när ÖFK gick till anfall. Hosam Aiesh var vass före pausfikat medan Curtis Edwards stod distansen ut, i flera olika roller. Curtis är inblandad i det mesta som sker kring motståndarens straffområde.
Även mot Hammarby. Det var han som sköt när keepern Ögmundur Kristinsson lämnade retur vid Geros kvitteringsmål, det var han som slog 40-meterspassningen från höger till vänster när Hopcutt gjorde segermålet och det var han som trädde in bollarna bakom Hammarbys backlinje vid Hopcutts båda frilägen. Bland annat.
Lägg därtill ett hårt jobb över stora ytor i 90 minuter.
”En av seriens absolut bästa spelare”, skrev Sportbladets Per Bohman direkt efter matchen.
Curtis belönades också av matchsponsorn som dagens bäste hemmaspelare.
Av Mittmedias utsände fick han (tillsammans med Dennis Widgren) LÄGST betyg av samtliga hemmaspelare.
Vem kan påstå att fotboll är en exakt vetenskap?

Sammantaget: En bra fotbollsmatch där Hammarby hade ett litet grepp i första halvlek men ÖFK var klart starkare efter paus. Jag gillade i stora stycken det jag såg och jag gillade, framförallt, de tre poängen. Det var starkt att avgöra med en man mindre på banan. Det kallar jag moral.

Men det var jävligt kallt!

Till sist; Att skriva krönikor är heller ingen exakt vetenskap. Den bakåtpassningen skickar jag till signaturen ”Suck”.

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Frågorna som måste ställas
3 Maj 2017 klockan 21:35 av Agne Svärd
 

2–0 blev 2–4 som blev 4–4 efter två mål på övertid. Ja, visst är det bara att hålla med om att ÖFK:s möte med Elfsborg på Borås Arena blev en galen tillställning – i alla dess beståndsdelar!
Och det fanns definitivt ingen vinnare här. Bara loosers där Potters gossar var de största.
Definitivt!

Naturligtvis är det svårt, till och med lite övermaga, att gnälla över ett oavgjort resultat på erkänt svåra Borås Arena mot ett erkänt starkt hemmalag. Men de sanslöst overkliga övertidsminuterna, fyra, väcker frågor som måste ställas, allrahelst som det är bara en dryg vecka sedan vi fick ett märkligt och trist avslut här hemma mot IFK Göteborg.
Som dessutom, till delar, påminde om det här!

# Kan vi verkligen lita på Andreas Andersson i målet?
Vi har ju i färskt minne Andreas klumpiga utrusning som orsakade straff och två förlorade poäng i slutminuten mot Göteborg I Borås bjöd Andreas på nya tavlor. Misslyckad passning mitt i banan (till Nouri) gav Elfsborg 1–0 (Alex Dyer) och sedan fumlade han med bollen när han skulle plocka ned ett inlägg i slutsekunderna som i momentet senare gav Elfsborg chansen att kvittera till 4–4 på straff.
Det är tre ingrepp som inga lag har råd med, inte ens på lägre nivå än allsvenskan. Man måste kunna lita på att målvakten klarar det basala, naturligtvis gärna kryddat med matchvinnande ingrepp. Men det är det trygga spelet som är helt avgörande. Alla dagar i veckan!
Just nu har Andreas Andersson en hel del att bevisa om att han ska vara etta, åtminstone för mig.

# Douglas Bergqvist har haft en tung öppning på säsongen, kanske främst efter nya smällar mot huvudet. Men prestationsmässigt har det också varit en högst blandad kompott. I premiären mot Halmstad blev Douglas grundlurad av Sead Haksabanovic vid hallänningarnas segermål, han gick bort sig innan straffen mot Göteborg och i Borås var Douglas inblandad i tre av baklängesmålen; bortfintad av Viktor Prodell (2–0) på samma sätt som nere i Halmstad, otroligt passiv i duellspelet före Elfsborgs tredje mål och dessutom en korkad hockeytackling (Per Frick) efter Andreas Anderssons schabbel som tvingade domaren Patrik Eriksson att peka på straffpunkten.
Douglas vinnarskalle är hans främsta egenskap som fotbollsspelare. Men samtidigt också hans största svaghet; Douglas blir otroligt avslöjad när han ställs mot skickliga dribblers.
Det är forwarden som ska göra första draget, inte han!
I mina ögon är Douglas inte en allsvensk försvarsspelare. Inte just nu i varje fall. På mitten klarar han sig bättre.

# Tom Pettersson har varit en av ÖFK:s bästa spelare sedan han kom från IFK Göteborg. Stabil som tusan, nästan alltid på rätt plats. Men i de hetsiga slutminuterna mot såväl Göteborg som Elfsborg har Tom uppträtt lite väl stirrigt för att jag ska vara riktigt nöjd. Mot Göteborg missbedömde han det långa uppspelet och nickade in bollen i det egna straffområdet, mot Elfsborg slog han hål i luften när han skulle rensa bort en enkel boll före Lasse Nilssons 3–4-mål.
Vad hände där, Tom? Det såg ju riktigt amatörmässigt ut.

Nåväl, när vi väl är inne i avdelningen gnäll så tar jag väl lite till från matchen i Borås. Jag såg att Graham Potter tyckte att den första halvleken var bra. Det tyckte inte jag, på min datorskärm var den riktigt blek.
# Massor av enkla misstag (hur många korta och lätta passningar slogs bort, egentligen?)
# Högersidan (Mukibi och Aiesh) var helt otimad. Aiesh skulle aldrig ha fått starta, han såg inte alls ut att vara klar för spel efter sin sjukdom.
# På vänstersidan spelade Dennis Widgren sin alibifotboll, fem passningar av fyra gick hemåt.
# Lagkaptenen Brwa Nouri var helt osynlig på mitten.
# Och i anfallet såg Saman Ghoddos mest ledsen ut efter hemmaförsvarets tuffa behandling utan att domaren ingrep.

Men det skulle bli bättre, så otroligt mycket bättre. Potter satsade på alla offensiva kort han hade att tillgå. Bertilsson, Hopcutt och även Gero så småningom kom in och hemmalaget, som pressat högt och framgångsrikt den första halvan, trycktes ned i skoskaften. Det var en fröjd att se svängningen av matchbilden.
Vilket spel!
Ken Sema var matchens kung, Ghoddos, Hopcutt och Gero röjde i hemmalagets straffområde, Bachirou härjade på mitten, Edwards stack in bollar på djupet och skickade dom kors och tvärs över banan, Widgren (bra assisterad av Bertilsson) fick, äntligen, plats på vänsterkanten och då kom även inspelen.
Och målen.
Ja, man trodde inte att det var riktigt sant när boll efter boll placerades i nätet bakom Kevin Stuhr-Ellegard i Elfsborgsburen; 1–2, 2–2, 3–2, 4–2. Dessutom fick hemmalaget, i spillror, en man utvisad.
Tio minuter kvar och det kunde inte ha varit mera klart och betalt.

Men så var det dom där fyra extraminuterna efter 90. Och vi sitter där med våra frågor. Jag är övertygad om att det är fler som har ställt dom under det här senaste dygnet.
Inte minst i den innersta kretsen kring laget. Hur står det till med handen, Graham?

Fotnot: Apropå det där med Potters hand. Det var Patrick Sjöö (osdsport.se) som avslöjade att den vanligtvis så sansade ÖFK-managern drog näven i en tegelvägg efter upplösningen i Borås. Jag förstår precis!

 
Det finns 57 kommentarer att läsa.

 
Curtis sköt missmodet och AFC i sank
27 April 2017 klockan 17:02 av Agne Svärd
 

Missmodet hängde tungt på mina axlar när jag i söndags kväll lämnade Jämtkraft arena. Visst har man genom åren varit med om diverse motgångar, inte minst inom idrotten, men den här kom som från ingenstans; 1–0-ledning, ett drömanfall som skulle ge 2–0, sticka dolken i IFK Göteborg och få alla fotbollsälskare att klappa händerna blodiga av hänförelse. Så vackert var det när Ghoddos spelade till Nouri som släppte till Sollander mot ett fullständigt bortspelat änglaförsvar.
Men ett flygande försvarsben (Emil Salomonssons) kom i vägen, drygt tio sekunder senare blåste domaren Glenn Nyberg straff på motsatta sidan av planen och den snudd på ultimata insatsen, den var ju ändock IFK Göteborg som stod för motståndet, slutade 1–1 och två förlorade poäng
Som jag skrev efter matchen, från himmel till helvete på några sekunder och jag tror att väldigt många kände samma sak. Den här typen av motgångar är dom tyngsta.

Det där missmodet hängde faktiskt med några dagar, jag tänkte ofta på den där sekvensen. Allt, precis allt, hade varit bättre än den drömupplösning ÖFK var på väg att rulla upp i Göteborgs straffområde. Ghoddos kunde ha klappat upp bollen till Falkarna på ståplats, han kunde ha tagit upp bollen med händerna och stoppat den innanför tröjan och sprungit ut till hörnflaggan, ja, vad som helst utom att passa den till Nouri. Och Nouri kunde för sin del tagit avslutet själv istället för att spela vidare till Bobo Sollander. Och Bobo skulle naturligtvis ha skjutit lite högre för då hade inget ben i världen kunnat stoppa bollen. Eller lägre...
Och domaren hade mycket väl ha blåst av för offside!
Ni ser; om det bara blivit ett avbrott i spelet på något sätt så hade segern (och de tre poängen) varit ÖFK:s!
Nu blev det en kontring, ett huvudlöst målvaktsingripande, en straff och bara en poäng.

Nåväl, idrotten kan ibland vara rättvis. I gårdagens möte mot AFC i Eskilstuna tog det bara en dryg minut så blåstes de sista resterna av söndagskvällens missmod all världens väg. De togs inte av den iskalla nordvästanvinden som plågat oss de senaste veckorna, nej, istället var det en 23-årig engelsman som fick mig, och många andra, att må betydligt bättre med när han från 20 meter pricksköt in 1–0-målet.
Vem hade på förhand kunnat räkna ut att Curtis Edwards efter fem omgångar skulle vara i topp (tillsammans med fem andra) av den allsvenska skytteligan med sina tre mål (han skottade en halvtimme senare in även 3–0-målet)?
Jag tror att det inte är många som räcker upp handen på den frågan!

Egentligen skulle Curtis ha fått hjälterubrikerna redan i söndags, det var ju han som skickade in ÖFK:s ledningsmål mot Göteborg med en praktfull högerslägga. Istället fick, även han, lämna arenan i besvikelse. Kanske mest av alla (i konkurrens med målvakten Andreas Andersson)? Ja, han drog hem omedelbart hem till lägenheten och parkerade sig i soffan för att kolla El Classico.
Curtis mådde, garanterat, betydligt bättre efter gårdagens 3–1-seger i Eskilstuna.

Att den sympatiske engelsmannen från industri- och hamnstaden Middlesborough längst upp i nordost på gränsen till Skottland, kommer att hamra in ytterligare några bollar i årets serie törs jag nästan lova; Curtis finns nästan alltid på plats när det luktar målchans, har en bra träff på bollen och skjuter gärna från distans. Men framförallt är han en lojal lagspelare, en ”vattenbärare” som jobbar stenhårt (väldigt få i hela serien springer så långt som han under matcherna), passar både kort, långt och rätt. Dessutom är han otroligt skicklig med bollen när han snurrar runt sin egen axel (åt båda håll). Det var den första egenskapen jag lade märke till när han kom från Ytterhogdal förra sommaren, han ser ju inte riktigt ut att vara den smidigaste snubben på planen. Kolla gärna!

Några andra detaljer från årets första bortavinst;
# Jamie Hopcutt var nu redo för sin första allsvenska match från start efter sitt tunga skadeår. Han kunde lämna planen efter en timme sedan han gjort ett mål och ett gediget jobb. Och alla var nöjda och mycket glada, bra jobbat alla inblandade! Här har ÖFK ett sparkapital som kan bidra med många poäng i sommar.
# Douglas Bergqvist tvingades ge upp strax efter pausvilan sedan han knockats ytterligare en gång, den här gången av ett skott som tog lite från sidan och Douglas stöp som en klubbad oxe. Jag lider verkligen med Douglas, det finns få som fotbollen ser ut att betyda så mycket för. Men frågan är; hur många smällar mot huvudet tål en fotbollsspelare? Här har Douglas, och inte minst ÖFK-ledningen, något att fundera över. Tiden som aktiv är förhållandevis kort. Livet mycket längre!
# AFC:s Mohamed Buya Turray visades av banan sedan han fullständigt huvudlöst kapat Dennis Widgren i slutet av matchen. Det var så korkat så det inte var sant, AFC-spelaren hade god tid på sig att planera sitt agerande. Efteråt hävdade Turray att det var domarens fel (”beslutet var orättvist”, sa han till Expressen) att han blev utvisad och han tänkte minsann inte ändra sitt sätt att spela fotboll.
Det var ännu mer korkat!
Ingen som helst ånger på den kanten. Att han förstör för sig själv, att han sabbar för laget genom att bli avstängd, att han med sin kapning riskerar att fimpa Widgrens karriär, kanske för alltid med lite otur, är inget som dyker upp i hans skalle. Inte ens när det gått ett antal minuter efter matchen och han har fått chansen att lugna ned sig.
Ibland, eller ganska ofta, blir jag bekymrad över hur fullständigt hjärndött idrottsmän, just män, uppträder.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Nära, nära
24 April 2017 klockan 13:37 av Hasse Thor
 

Fy f-n vad kallt! Fiberställ, dunjacka och stickad mössa över öronen. Använder sällan nånting på skallen eftersom jag är oerhört stolt över att ha det mesta av kalufsen i behåll. Det enda beträffande utseendet för övrigt att vara stolt över.

Nog om detta, stoltheten av att det finns ett allsvenskt fotbollslag i Östersund är däremot genuin och äkta. Det går dessutom fortfarande inte att ta in att “vi” klarar av att gång efter annan matcha mångåriga storheter i svensk elitfotboll och cupsegrare som “kronan på moset” eller vad det nu heter.

Inledningen av allsvenskan är väl från den jämtländska horisonten kanske inte helt enligt möjliga förväntningar. Frånsett att Malmö FF i kraft av överlägsna resurser förmodligen kommer att segla iväg poängmässigt så tror jag det blir tuffa tag över hela linjen. Nån “walk in the park” blir det knappast för nåt lag i övrigt.

Därför var det inte helt lyckat att ÖFK tappade två i dom olycksaliga slutminuterna i går kväll mot IFK Göteborg. Förra säsongens möte på “Arenan” mellan lagen slutade ju mer eller mindre med en förnedring av gästerna där Tobias Hysén vägrade i ren frustration ta emot blommor som sitt lags bäste spelare.

Nånstans kändes det den här gången som om göteborgarnas revanschlusta skulle fälla avgörandet och undertecknad i ett anfall av plötsligt svårmod tippandes 1-3 i sajtens eget “Plaza-tipset”. En betydligt jämnare tillställning också den här gången och 1-1 kan väl egentligen igen opponera sig emot. Sen finns det alltid detaljer i själva avgörandet som svider.

Som vanligt också lite rockader i Graham Potters uppställning. Brwa Nouri på bänken och Fouad Bachirou lagkapten i hans ställe. Ett förtroende som den lille fransmannen förvaltade charmant, fanns överallt i gammal god stil.

Andreas Andersson i stället för Aly Keita längst bak där vi minns bland många fina ingripanden en superb reflexräddning på linjen. Trist för honom dock med straffen i slutminuten. Fifty-fifty grejor i straffområdet är väl mardrömmen för en målvakt. “Sotte” Papagiannopoulus trygg där bak tillsammans med Tom Pettersson.

Ronald Mukiibi härlig att se tillbaka, “konstnärliga” backar växer inte på träd. ÖFK:s offensiv togs väl om hand den här gången, Jörgen Lennartsson i IFK-staben hade läst på rejält. Alhaji Gero hade en hel del svårigheter och Samman Ghoddos försökte och försökte. Kul för Curtis Edwards med den snygga fullträffen. Väger lite lätt emellanåt men många konstruktiva idéer.

Som sagt, säkert fullt krig om poängen framöver och nykomlingen AFC Eskilstuna borta nästa omgång, och då är väl poängen senast trots allt bättre än ingen alls. Dessutom, Jamie Hocutt verkar allt närmare en startplats……..

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Från himmel till helvete på några sekunder
23 April 2017 klockan 23:16 av Agne Svärd
 

”Väldigt välförtjänt”. Sa Göteborgstränaren Jörgen Lennartsson.

Själv tycker jag att ÖFK rånades på två poäng när Göteborg kvitterade till 1–1 på övertid i en synnerligen dramatisk avslutning på en mycket bra fotbollsmatch.

Men, som ÖFK-managern Graham Potter summerade: ”This is what football is”.

Precis!

Från himmel till helvete på några sekunder. Det var väl så alla ÖFK-anhängare upplevde upplösningen av söndagskvällens drama på Jämtkraft arena. Matchuret var på väg mot 92 minuter (fyra minuters tillägg) när ÖFK kontrade, i ledning 1–0. Saman Ghoddos vann en tuff närstrid med IFK-kaptenen Mattias Bjärsmyr mitt på Änglarnas planhalva och hemmalaget hade, hastigt och mycket lustigt, fyra spelare mot Göteborgs två; Ghoddos, Gero, Nouri och Bobo Sollander mot Emil Salomonsson och målvakten Pontus Dahlberg. Ghoddos spelade förbi Salomonsson till Nouri som istället för att avsluta spelade vidare till Bobo som bara hade att hamra in den sista spiken i Göteborgskistan, målet låg ju vidöppet.

Men där kom Emil Salomonsson tillbaka, flygande, och stoppade Bobos knallhårda avslut.

Istället för 2–0 seglade bollen ut på banan igen och Göteborg kunde kontra blixtsnabbt, Tobias Hyséns klackpassning öppnade ett obalanserat hemmaförsvar och målvakten Andreas Anderssons huvudlösa utrustning slutade i att han ”fällde” Henrik Björdal med högerhanden.

Straff, Emil Salomonsson, nu i den här änden av planen, och 1–1!

Det är lätt att hänga ÖFK-målvakten för dom tappade poängen. Visst, Andersson, som i går fick göra allsvensk premiär i ÖFK-dressen, tog ett felaktigt beslut när han drog iväg på sin ”bärtur”. Men arbetet framför honom imponerade inte i den här situationen. Douglas Bergqvist var på helt fel plats, han behövde inte alls förstärka i mitten för där fanns redan gott om försvarskraft.

Sedan kan man ju också hävda att ÖFK, i den här dramatiska sekvensen, inte hade någon tur med domaren Glenn Nybergs beslut utan att denne gjorde något som helst fel;

# Nyberg kunde ha blåst frispark när Bjärsmyr brottade ned Ghoddos men valde att ge ÖFK-spelaren chansen när han var snabbare upp än sin motståndare.

# Nyberg kunde ha blåst offside på Sollander men gav IFK fördel när bollen vände ut på planen efter Salomonssons flygande räddning.

# Och hur mycket rörde ÖFK-målvakten den framstormande Björdal? Egentligen? (Det är ju sådana här tillfällen som lika ofta brukar sluta med att domaren plockar upp det gula kortet och varna anfallaren för filmning…).

Men för att sammanfatta det hela. Det var inte domarens fel att ÖFK inte vann den här matchen, tvärtom, Nyberg var ju iskall när han lämnade två fördelar i lägen där en något mer stressad domare hade blåst i sin pipa. Det var heller inte orättvist att Göteborg fick med sig en poäng, matchen som helhet var jämn och chansmässigt var det likvärdigt (glöm inte bort Andreas Anderssons praktparad på Tobias Hyséns jätteläge strax före pausdrickat).

Det var upplösningen jag inte gillade, där hade ÖFK kontroll på skeendet. Men som Potter alltså sa: ”This is what football is”.

ÖFK gjorde, som helhet, en mycket bra match, den påminde faktiskt ganska mycket om fjolårets uppgörelse här i Östersund. Det kändes som att det var hemmalaget som styrde utvecklingen. Man hade inga som helst problem att spela sig ur Göteborgs första press, ofta var Roland Mukibi (välkommen tillbaka) helt ren på sin högerkant och där kunde ÖFK ganska lätt ta sig fram. Curtis Edwards (ÖFK:s målskytt med en högerslägga efter en hörna i 62:a matchminuten) och Saman Ghoddos skojade ganska friskt med gästernas vänsterförsvar dock utan att skapa några större farligheter medan Ken Sema till vänster hade betydligt svårare att ta sig förbi Emil Salomonsson, där mötte Sema, för en gångs skull, en fullvärdig motståndare.

Mina tre ”hemmahjältar” den här svinkalla söndagskvällen var mittbackarna Sotirios Papagiannopoulus och Tom Pettersson (han måste ha tyckt att det var skitkul att möta sina gamla polare, oj så laddad och koncentrerad han såg ut) samt, framförallt, Fouad Bachirou, virvelvinden på mitten som hinner vara med överallt på planen. Det måste var ett helvete att ha Bachirou som motståndare. Tio plus på den mannen!

Till sist; Göteborg kom till Östersund med största respekt. Men i mina ögon tyckte jag att deras uppställning var i försiktigaste laget. Bara en renodlad forward i startelvan och med Hysén och Mikael Boman på bänken. Det kunde ha straffat sig. Och borde ha gjort det. Men underläge och skador tvingade fram en offensivare avslutning som också gav utdelning.

 
Det finns 7 kommentarer att läsa.

 
Elitettan startar i helgen
15 April 2017 klockan 16:18 av Per Lagerbäck
 

Elitettan har startat i helgen, och ett par av resultaten hittills har ställt en del av mina tankar på huvudet. Jag tror egentligen att Umeå, Uppsala, AIK, Kalmar, Växjö och Hovås/Billdal ska göra upp om de två Allsvenska platserna. En mellangrupp har jag tänkt mig skulle bestå av Kungsbacka, Mallbacken och Holmalund. Om nedflyttning tror jag att Assi, ÖDFF, Sundsvall, BK 30 och Böljan kommer att kämpa. Hovås/Billdal började då med att förlora med 6- 0 borta mot Växjö, och Umeå bortaslog AIK med 2- 0. Faller då dessa båda förlorande lag bort ifrån toppstriden i mitt tips. Njae, inte riktigt, även om det kanske ger vissa indikationer.

Jag är lite bekymrad gällande ÖDFF, och då främst beroende på att tränaren Håkan Lindström ständigt varit så positiv till lagets insatser under försäsongen. Detta trots inställda matcher beroende på för lite folk, svaga resultat, och åtminstone i den enda match jag sett, DM-finalen mot IFK, att spelet såg allt annat Elitettanmässigt ut. Jag tror att man har en hyfsad startelva, som kan knipa en hel del poäng, men man är otroligt beroende av att de bästa spelarna är hela. Och att de stannar kvar i föreningen. Jag vill låta några matcher gå, innan jag stadfäster de vibbar som jag ändå känner.

Jag ska ge mig på att gissa hela tabellen, trots att jag har alldeles för "lite på fötterna" egentligen. Men i övrigt kommer jag bara att tippa ÖDFF:s matcher i de flesta omgångarna.

1. Växjö

2. Umeå

3. Uppsala

4. AIK

5. Kalmar

6. Mallbacken

7. Hovås/Billdal

8. Holmalund

9. Kungsbacka

10. Assi

11. Sundsvall

12. ÖDFF

13. Böljan

14. BK 30

Och jag ska alltså tippa ÖDFF- Assi, som spelas på Jämtkraft Arena Annandag Påsk kl 15.00. Jag tror på att ÖDFF lyckas knipa en poäng, med resultat 2- 2.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Cuptitel som är modern fotbollshistoria
13 April 2017 klockan 23:48 av Agne Svärd
 


Sett som en enskild händelse är det inte speciellt överraskande att ÖFK vinner finalen i Svenska cupen över IFK Norrköping, ÖFK var faktiskt favorit och besegrade ju Norrköping så sent som i söndags.
Men lyfter man blicken något, och det behövs sannerligen inte mycket, så inser man att ÖFK:s första titel (och då räknar jag naturligtvis inte klubbens DM-tecken…) är så mycket, mycket, mycket, mycket, mycket, mycket, mycket större.
Ja, det är historiskt stort. ÖFK är just nu Sveriges bästa fotbollslag, Bara drygt 20 år efter att klubbens bildande, sex år sedan man harvade i division 2
Det har aldrig hänt tidigare, åtminstone inte modern tid.
Hallo, Europe, here we come!

Det finns hur mycket som helst att plocka ur den här underbara eftermiddagen på Jämtkraft arena, så många hjältar att hylla, ja, faktiskt, och givetvis, fanns det några förlorare också. Exempelvis det här från min utsiktspunkt längst upp under taket på huvudläktaren;
# Mål präglar nästa alla fotbollsmatcher, det är ju ett mantra vi lärt oss att förhålla oss till. I söndags chockartade ÖFK med mål redan efter drygt fyra minuter. Nu hann matchuret ticka fram till åtta minuter när Sam Mensiro nickade in en hörna (vem hade trott på det?) och ytterligare nio när Hosam Aiesh dunkade in tvåan. Den dubbelstöten visste var den tog, Norrköping knäade resten av den första ronden.
# Ken Sema hade en en känslig vänsterfot med i båda målen. Och den var definitivt avgörande när Alhaji Gero golvade Norrköping med sitt 3–1-mål. Snyggare kan man inte skära upp ett motståndarförsvar. Sema äger ett trollspö längst ned till vänster.
# 4–1 mot IFK Norrköping är siffror som skickar en kraftig signal till Fotbolls-Sverige vad som väntar på Jämtkraft arena (om de nu inte redan visste…) Stora siffror där det känns som något mål kom retroaktivt från söndagsmatchen.
# Saman Ghoddos höjde sitt värde med ytterligare några miljoner när han klippte in 4–1. Snabb attack, bollen mellan benen på försvarande Eric Smith och pang upp i Michael Langers vänstra kryss. Snyggare kan det inte bli. Vilket tryck i steget, vilken teknik, vilket tillslag (dessutom mitt i steget, sånt gör bara dom bästa). G(h)odis för alla fotbollsälskare.
# Aly Keita hade en betydligt jobbigare eftermiddag i jämförelse med för fyra dagar sedan. Han räddade straffen men tvingades släppa in returen men i övrigt var han klockren. Räddningen när han först nådde Kalle Holmbergs välplacerade kula nere vid stolpen och sedan krypande(!) lyckades stöta undan bollen framför fötterna på Sebastian Andersson (som hade tom bur) var magnifik.

Det är lätt att hitta hjältar längst fram och längst bak. Men jag skulle vilja lyfta fram ett par andra spelare som haft stor betydelse för att dubbelmötena mot Norrköping slutat i två segrar och en fin pokal;
# Curtis Edwards har på mitten haft ett ständigt vakande öga på Norrköpings spelmotor Örjan Sjölund. Curtis har helt enkelt kvävt Sjölund i hans roll som härförare. Stort jobb, mycket i det tysta.
# Ute till vänster satte Dennis Widgren effektivt stopp för speedkulan Nicklas Bärkroth. Det lyckades Dennis med i 180 minuter sånär som första kvarten av andra halvlek i cupfinalen. Det var också då som Bärkroth fixade straffen som gav Norrköping en chans att komma in i matchen. I övrigt var det stopp, tvärstopp.

ÖFK:s största vinnare fanns dock inte på plan, den här gången heller. Men utan ordföranden Daniel Kindberg samt managern Graham Potter och hans kompetenta stab (och det är rätt många) hade naturligtvis inte den här resan varit möjlig. Inte på något sätt, det förstår alla och envar. Och som bekant är vi, förmodligen, bara i början av den med den här cuptiteln.
Men redan nu vet att Kindberg & Potter har höjt livskvaliteten för väldigt många människor i Östersund och hela länet. Nu var över 8.000 på plats för att få uppleva cupfesten.
De allra flesta kommer att minnas den här dagen, skärtorsdagen den 13 april 2017, resten av sina liv!
Sådana här matcher sätter djupa spår.
Jag vet.

Till sist 1; cupfinalens stora förlorare var Jens Gustafsson, den sympatiske Norrköpingsmanagern. När han skulle rätta till misstagen från i söndags gick han helt fel i sina tankegångar. Misstaget rättades visserligen till i halvtidsvilan men då var det för sent, ÖFK hade redan kopplat greppet om bucklan. Till Gustafssons försvar ska dock sägas att han inte hade någon större hjälp av sina spelare, varken nu eller i söndags. Det var många som svek både en och två gånger.

Till sist 2; nu jagar vi vidare i allsvenskan. ÖFK spelar i Örebro på söndag (påskdagen) medan Norrköping matchar hemma mot Sirius på måndag. Tänk, 28 härliga omgångar är kvar. Och så lite Europaspel som krydda på moset!

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Glad över segern, besviken på resultatet...
9 April 2017 klockan 22:12 av Agne Svärd
 


ÖFK vinner över stabila topplaget IFK Norrköping med 1–0 och studsar tillbaka i matchen efter den svidande motgången i Halmstad för en vecka sedan. Och ändå är jag lite besviken när jag lämnar Jämtkraft Arena. Inte över segern, naturligtvis, det är ju hur jävla bra som helst.
Men siffermässigt.
Varför blev det inte 2–0?. Eller 3–0? Ja, jag kunde även ha tyckt att 4–0 inte hade varit ett alldeles galet resultat den här gången.
ÖFK var bättre än Norrköping. Inte så mycket spelmässigt, där var det tämligen jämnt skägg, två bra lag med en ständig strävan att spela en positiv och passningsorienterad anfallsfotboll Men kollar man antalet målchanser befann sig lagen på två olika planeter! Norrköping hade bara två avslut på mål, från 20 respektive 25 meter, samt en farlig nick som smet ovanför Aly Keitas ribba på stopptid.
ÖFK hade hur många möjligheter som helst!
Därför kändes det så befriande skönt att höra Norrköpings tränare Jens Gustafsson kallt konstatera att ÖFK vann rättvist, inte ens ett liten antydan om att ”det kunde ha gått hur som helst”.
Hur många av Gustafssons kollegor är så storsinta?

Varför blev det då ”bara” 1–0 (ni ser att man har krav när man skriver ”bara”…) i hemmapremiären? Här är tre klassiska förklaringar:
# Norrköping hade en mycket bra målvakt. Michael Langer, och bara Michael Langer, gav Norrköping möjlighet att vara med i matchen fram till slutsignalen. Norrköpings i särklass främste den här dagen, en fin målvaktstyp.
# Otur. Som när Johan Bertilsson smackade upp bollen i ribban i en visslande kontring. Målställningen framför södra stå skakar fortfarande.
# Slarv. Som när Saman Ghoddos fick chansen från straffpunkten efter 69 minuter och skulle stänga matchen. Men istället för 2–0 hamnade bolluschlingen på läktaren då snidaren Ghoddos valde att gå på kraft.

Jag tycker det här var en riktigt bra fotbollsmatch med två olika ansikten. I första halvlek böljade attackerna fram och tillbaka med hemmalaget som spelförare. Och framförallt; ÖFK kom till avslut. Redan efter drygt fyra minuter föll ledningsmålet (och segermålet) när Ken Sema växlade Norrköpings högerförsvar (Nicklas Bärkroth och Linus Wahlqvist). Inspelet passerade en framstörtande Saman Ghoddos men bakom honom kom Hosam Aiesh farande och kunde trycka in bollen i öppen bur.
En klassisk upprullning kan man väl kalla den flygande attacken, som gjordes när ÖFK hade en spelare mindre på banan (Dennis Widgren var på behandling).

Målet föll efter ett vänsteranfall. Men det var företrädesvis till höger som ÖFK tog sig fram. Målet gav Aiesh skopor av självförtroende och Norrköpings vänsterförsvar stora bekymmer. Och centralt gjorde en spelglad Saman Ghoddos lite som han ville med Norrköping något tungfotade mittbackar Andreas Johansson och Jon Gudni Fjoluson. Det var väl bara ytterligare mål som saknades, annars var det här en av ÖFK:s bättre halvlekar i allsvenskan, absolut en av de stabilaste.
Norrköping, med nästan lika mycket boll, hade inte ett enda avslut. 8–0 i hemmafavör avslöjade den officiella statistiken.

Den andra halvleken såg något annorlunda ut. Nu var det Norrköping som förde spelet i jakt på en kvittering, ÖFK försvarade sig lågt, samlat och bra.
Och kontrade vasst.
Sylvasst!
Sema, Ghoddos, Johan Bertilsson (bytte av en skadad Curtis Edwards i början av andra halvleken, Curtis jobbade kopiöst den halvlek han var med) och till sist även Bobo Sollander) hade alla möjligheter.
Men det var här som vi såg att ÖFK har vässat sitt försvarsspel sedan fjolåret. Sotirios Papagiannopoulus var tillbaka efter lång skadefrånvaro som chef. Välkommen! ”Sotte” stod rätt i 90 minuter och spred stor trygghet till sina medspelare. Douglas Bergqvist och Tom Pettersson assisterade berömvärt i en tät trebackslinje och utanför jobbade Hosam Aiesh och Dennis Widgren kopiöst mot svåra och snabba motståndare.
Målvakten Aly Keita behövde bara stoppa en farlig boll, en ”tv-räddning” på Bärkroths frispark från 25 meter.För det belönades han som hemmalagets främste. Märkligt…men okej då. Det är väl mest hans våghalsiga passningsspel som imponerar så här långt. Även om vi på läktaren tvingas kippa efter andan vid några tillfällen…

Vad kan då ÖFK göra bättre till skärtorsdag när Norrköping kommer tillbaka för att spela cupfinalen? Det som fungerade sämst, vilket konstigt ord efter en sådan här match, är den första pressen. Ambitionen att plocka bort Daniel Sjölund ur spelet ledde till ”räknefel ” ett antal gånger, gästerna blev helt enkelt övertaliga på mittplanen. Det kändes inte riktigt nödvändigt och även om det nu inte hade någon betydelse så har Potter lite att fundera över hur man ska undvika att hamna i det läget.
I övrigt tror jag att cupfinalen blir en fortsättning på dagens 90 minuter. Det är ju två lag med tydliga spelidéer och säkerligen också i stort sett samma 22 spelare på banan.
Välkommen tillbaka Norrköping. Då blir vi dubbelt så många som stöttar hemmalaget!

Till sist 1; övriga resultat i omgång 2 passade ÖFK rätt så bra, fyra kryss av sex spelade matcher så här långt. Att konkurrenterna tappar två poäng gör inte ont…

Till sist 2; när jag kommit så här långt med texten har naturligtvis besvikelsen över resultatet (alltså siffrorna, inte segern) hunnit sjunka undan. Målen får vi ta en annan gång, lämpligtvis på torsdag då en pokal och en plats i Europa står på spel.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Jag vill se mer desperation - särskilt på naturgräs
5 April 2017 klockan 15:30 av Agne Svärd
 

Pumpade vi upp ÖFK-ballongen för hårt?

Nja, jag vidhåller det jag skrev i förra krönikan att det finns klubbchefer och tränare som behöver oroa sig mer än Graham Potter och Daniel Kindberg. Det gäller även efter premiäromgången.

Men.

0–1 på Örjans Vall mot nykomlingen Halmstad var inte den start som jag drömde om, definitivt inte önskade mig. Den sätter onekligen myror i huvudet på mig och många andra även om det bara handlar om en enskild match och dessutom årets första förlust efter tio segrar och en oavgjord.

Jag väljer att skylla på (man måste ju alltid skylla på något när man har fel i sina förutsägelser…) underlaget. ÖFK:s bollhållande och passningsorienterade fotboll var inget segerrecept denna lördag eftermiddag.

# Bollen rullar inte lika fort på naturgräs i vårligt tillstånd i jämförelse med konstgräs.

# Den uppför sig definitivt inte som på konstgräs; spelarna tvingas till flera tillslag för att få den under kontroll. ”Kluddandet” medför per automatik att tempot sjunker.

Mer behövdes faktiskt inte för att ÖFK:s possesion-spel skulle få bekymmer när Halmstad parkerade sin ”buss”(som det numera heter när man samlar sitt försvarsspel) på egen planhalva. Det gick helt enkelt för sakta!

Nu var det givetvis inte första gången det här inträffade. ÖFK (och andra lag med liknande spelfilosofi, jodå, det finns fler…) har ställts inför det här problemet tidigare och misslyckats. Och det är väl här som jag efterlyser en plan B, något som bryter mönstret.

Jag vill helt enkelt se lite längre bollar, kalla det gärna desperation, som tvingar motståndarna att släppa ned sin backlinje ett antal meter.

Bara att motståndarna känner det hotet gör att ”bussen” blir lite längre och därmed lättare att spela sig igenom!

Nåväl, det var fler lag än ÖFK som inte presterade som jag hade förväntat mig i första ronden. Djurgårdens 0–2 mot nykomlingen Sirius var det som överraskade mest. Djurgården har handlat ungt, gammalt och dyrt, några nyförvärv ramlade faktiskt in precis före avspark. Men resultatet, och spelet, avslöjade att Djurgården helt enkelt glömde bort att bygga grunden i jakten på snabbköpta framgångar.

Kalmar FF:s 1–5 mot Elfsborg var överraskande, inte att boråsarna vann utan siffrorna. Förre ÖFK-aren Alex Dyer var högst delaktig när Elfsborg vände matchen med fyra mål på 19 minuter och fem under sista halvtimmen.

Noterbart i övrigt; Stockholmslagen hade alla, alltså inte bara Djurgården, en blek start.. AIK mäktade bara med 0–0 hemma mot Häcken efter en tam insats och Hammarby föll i Norrköping (precis som väntat).

För ÖFK väntar nu just Norrköping på söndag (och på skärtorsdag, cupfinalen). Det blir svettigt; Norrköping har de senaste säsongerna varit ett absolut topplag (mästare 2015, trea förra säsongen) med ett mycket stabilt och effektivt grundspel. Årets upplaga ser också bra ut, om än något tunnare spelartrupp än de senaste säsongerna. Andreas Johansson (backlinjen) och Daniel Sjölund (mittfältet) är ju två kontinuitetsbärare som får alla klubbchefer att dregla av avund och längst fram hittar vi allsvenskans intressantaste och målfarligaste anfallspar; Sebastian Andersson och Kalle Holmberg.

Se upp!

Sebastian och Kalle har gjort mål på ÖFK tidigare, inte minst här på Jämtkraft Arena. Förra året blev det två vardera, Sebastian sänkte ÖFK i 2–0-segern och Kalle satte två underbara strutar när han i Örebros svartvita dress var med och besegrade ÖFK med 4–2 tidigt på säsongen.

Som sagt; varningen är utfärdad.

Till sist 1; ÖFK knöt i sista stund Djurgårdens Tim Björkström till sig. Det såg jag inte riktigt komma. Men förmodligen är frågetecknen kring några i högerförsvaret (skadorna på "Sotte", Mukibi, Douglas, Mensiro) lite större än vi anade.

Till sist 2; I min förra krönika dristade jag mig till att ha synpunkter på Mittmedias ÖFK-bevakning. Det var givetvis, och det hade jag naturligtvis förutsett, som att sticka in pinnen i en myrstack. Lika givet var att tidningarnas försvarsadvokat Stefan Nolervik skulle dyka upp i kommentatorsfältet. Däremot var det ingen som uppmärksammade berömmet till Sportbladet och deras ”Fotbollsbibel”. Jag visade där på ett exempel hur jag tycker att media kan arbeta, bara möjligheter ges, och hur bra det kan bli. Det handlar givetvis inte om medarbetare A, B och C på ÖP/LT (även om bristerna på fotbollskunskaper är besvärande för några) utan om vilken strategi man valt, i stort och smått.

Till sist 3; Signaturen ”inte mittmedia” var bekymrad över att jag inte fick vara kvar på sporten. Jag kan lugna skribenten med att jag lämnade sporten helt frivilligt när man 2008 bestämde sig för att slå ihop LT:s och ÖP:s sportredaktioner (zport.se, ÖP:s initiativ, tro inget annat). Jag tyckte det var helt huvudlöst vilket jag också meddelade ÖP:s vd Göran Henriksson som var den som ledde projektet (på uppdrag av andra starka ÖP-krafter, tidnings-vd:ar brukar väldigt sällan lägga sig i redaktionella projekt…). Jag avslutade mina 50 år på LT (32 år som arbetsledare, bara åtta som sportchef) med fem år som nattchef, för tredje gången…

 
Det finns 9 kommentarer att läsa.

 
Jag vill se mer desperation – särskilt på naturgräs
5 April 2017 klockan 14:07 av Agne Svärd
 

Pumpade vi upp ÖFK-ballongen för hårt?

Nja, jag vidhåller det jag skrev i förra krönikan att det finns klubbchefer och tränare som behöver oroa sig mer än Graham Potter och Daniel Kindberg. Det gäller även efter premiäromgången.

Men.

0–1 på Örjans Vall mot nykomlingen Halmstad var inte den start som jag drömde om, definitivt inte önskade mig. Den sätter onekligen myror i huvudet på mig och många andra även om det bara handlar om en enskild match och dessutom årets första förlust efter tio segrar och en oavgjord.

Jag väljer att skylla på (man måste ju alltid skylla på något när man har fel i sina förutsägelser…) underlaget. ÖFK:s bollhållande och passningsorienterade fotboll var inget segerrecept denna lördag eftermiddag.

# Bollen rullar inte lika fort på naturgräs i vårligt tillstånd i jämförelse med konstgräs.

# Den uppför sig definitivt inte som på konstgräs; spelarna tvingas till flera tillslag för att få den under kontroll. ”Kluddandet” medför per automatik att tempot sjunker.

Mer behövdes faktiskt inte för att ÖFK:s possesion-spel skulle få bekymmer när Halmstad parkerade sin ”buss”(som det numera heter när man samlar sitt försvarsspel) på egen planhalva. Det gick helt enkelt för sakta!

Nu var det givetvis inte första gången det här inträffade. ÖFK (och andra lag med liknande spelfilosofi, jodå, det finns fler…) har ställts inför det här problemet tidigare och misslyckats. Och det är väl här som jag efterlyser en plan B, något som bryter mönstret.

Jag vill helt enkelt se lite längre bollar, kalla det gärna desperation, som tvingar motståndarna att släppa ned sin backlinje ett antal meter.

Bara att motståndarna känner det hotet gör att ”bussen” blir lite längre och därmed lättare att spela sig igenom!

Nåväl, det var fler lag än ÖFK som inte presterade som jag hade förväntat mig i första ronden. Djurgårdens 0–2 mot nykomlingen Sirius var det som överraskade mest. Djurgården har handlat ungt, gammalt och dyrt, några nyförvärv ramlade faktiskt in precis före avspark. Men resultatet, och spelet, avslöjade att Djurgården helt enkelt glömde bort att bygga grunden i jakten på snabbköpta framgångar.

Kalmar FF:s 1–5 mot Elfsborg var överraskande, inte att boråsarna vann utan siffrorna. Förre ÖFK-aren Alex Dyer var högst delaktig när Elfsborg vände matchen med fyra mål på 19 minuter och fem under sista halvtimmen.

Noterbart i övrigt; Stockholmslagen hade alla, alltså inte bara Djurgården, en blek start.. AIK mäktade bara med 0–0 hemma mot Häcken efter en tam insats och Hammarby föll i Norrköping (precis som väntat).

För ÖFK väntar nu just Norrköping på söndag (och på skärtorsdag, cupfinalen). Det blir svettigt; Norrköping har de senaste säsongerna varit ett absolut topplag (mästare 2015, trea förra säsongen) med ett mycket stabilt och effektivt grundspel. Årets upplaga ser också bra ut, om än något tunnare spelartrupp än de senaste säsongerna. Andreas Johansson (backlinjen) och Daniel Sjölund (mittfältet) är ju två kontinuitetsbärare som får alla klubbchefer att dregla av avund och längst fram hittar vi allsvenskans intressantaste och målfarligaste anfallspar; Sebastian Andersson och Kalle Holmberg.

Se upp!

Sebastian och Kalle har gjort mål på ÖFK tidigare, inte minst här på Jämtkraft Arena. Förra året blev det två vardera, Sebastian sänkte ÖFK i 2–0-segern och Kalle satte två underbara strutar när han i Örebros svartvita dress var med och besegrade ÖFK med 4–2 tidigt på säsongen.

Som sagt; varningen är utfärdad.

Till sist 1; ÖFK knöt i sista stund Djurgårdens Tim Björkström till sig. Det såg jag inte riktigt komma. Men förmodligen är frågetecknen kring några i högerförsvaret (skadorna på "Sotte", Mukibi, Douglas, Mensiro) lite större än vi anade.

Till sist 2; I min förra krönika dristade jag mig till att ha synpunkter på Mittmedias ÖFK-bevakning. Det var givetvis, och det hade jag naturligtvis förutsett, som att sticka in pinnen i en myrstack. Lika givet var att tidningarnas försvarsadvokat Stefan Nolervik skulle dyka upp i kommentatorsfältet. Däremot var det ingen som uppmärksammade berömmet till Sportbladet och deras ”Fotbollsbibel”. Jag visade där på ett exempel hur jag tycker att media kan arbeta, bara möjligheter ges, och hur bra det kan bli. Det handlar givetvis inte om medarbetare A, B och C på ÖP/LT (även om bristerna på fotbollskunskaper är besvärande för några) utan om vilken strategi man valt, i stort och smått.

Till sist 3; Signaturen ”inte mittmedia” var bekymrad över att jag inte fick vara kvar på sporten. Jag kan lugna skribenten med att jag lämnade sporten helt frivilligt när man 2008 bestämde sig för att slå ihop LT:s och ÖP:s sportredaktioner (zport.se, ÖP:s initiativ, tro inget annat). Jag tyckte det var helt huvudlöst vilket jag också meddelade ÖP:s vd Göran Henriksson som var den som ledde projektet (på uppdrag av andra starka ÖP-krafter, tidnings-vd:ar brukar väldigt sällan lägga sig i redaktionella projekt…). Jag avslutade mina 50 år på LT (32 år som arbetsledare, bara åtta som sportchef) med fem år som nattchef, för tredje gången…

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Allsvensk premiär. Som vi har längtat
31 Mars 2017 klockan 22:26 av Haldo Jonsson
 

Allsvensk premiär. Som vi har längtat.

Andra säsongen i allsvenskan och ÖFK hyllas överallt.
Men ska vi vara oroliga över alla hyllningar?
Ska vi sänka våra förväntningar på en topplacering i Allsvenskan för Östersunds FK?
Svaret är nej på båda frågorna!


ÖFK förtjänar all uppmärksamhet de får och har fått under 2017. Helt plötsligt pratar man om en möjlighet att vinna Allsvenskan! Ja, det är den första april idag men tipsen kom före premiärdagen i Allsvenskan.
Jag kan inte bestämma mig för vilket ben jag ska välja att stå på. Antingen är jag den förnuftiga, tråkiga som pratar om ”den andra säsongen i allsvenskan är alltid den tuffaste och ÖFK har inte resurserna att slåss med topplagen”.


Eller om jag ska gå efter hjärtat och skena iväg i hyllningskören?
En gång på 90-talet förlorade jag som journalist allt vett och trodde på allvar att Jämtland Ambassadors skulle spöa alla lagen i Basketligan för att de hade skaffat en före detta NBA-spelare och landslagsmän från Finland och Norge. Men den gången slutade det i konkurs och allt annat än mästerskapstitel.
Trots minnet av den händelsen kan jag inte låta bli att börja drömma om en riktig topplacering för ÖFK i årets Allsvenska. Men att ÖFK skulle ha chans att vinna Allsvenskan tror jag inte på. Det är för tidigt för det.


En topplacering bland de fem bästa lagen i Allsvenskan är ett fantastiskt resultat. Och skulle det bli bättre än så är det en bragd.
Men glöm inte bort att jag är en usel tippare. Jag har haft fel förut och jag har gärna fel den här gången också.


Allsvensk premiär idag lördag, Halmstad mot ÖFK på klassisk mark!
Nu kör vi!

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Jag lovar - många sover sämre än Potter & Kindberg
30 Mars 2017 klockan 14:18 av Agne Svärd
 

Bara två dygn återstår till ÖFK:s allsvenska premiär i Halmstad på klassiska Örjans Vall. Och jag kan lova att det är många tränare och klubbchefer i vår högsta serie som sover sämre än Graham Potter & Daniel Kindberg.

Mycket sämre!

Sällan eller aldrig kan ett lag kliva in i seriespelet och vara i sådan medvind som Östersunds FK.. Visserligen är det svårt att kolla bakåt i historien hur förberedelserna sett ut för dom allsvenska klubbarna men det ÖFK presterat så här långt efter nyår kan inte göras så mycket bättre; elva spelade tränings- och cupmatcher, tio vunna, en oavgjord, 31 gjorda mål och bara sju insläppta, 2,82 poäng i snitt (bara två tappade pinnar av 33) Låt vara att motståndet har varit gott & blandat men hur tror ni att det sett ut för övriga 15 lag i serien?

Nej, även där har träningsmotståndet bestått av en salig blandning av högt och lågt. Det är inte så att Malmö FF, AIK, Djurgården och andra ”storheter” matchat mot Barcelona eller Roma var och varannan vecka. Ingalunda, Degerfors, Brommapojkarna, Molde och Odense (för att ta några exempel) har stått på andra sidan. Trots det har prestationerna varit högst varierande, både resultat- och spelmässigt.

Dessutom;

# ÖFK har klarat sig, åtminstone och man tittar på lagets offensiva arsenal, alldeles utmärkt bra på skadesidan, lite tuffare i försvarsblocket utan att man behöver ana en kris runt hörnet. Det finns dubbel täckning (minst!) på alla positioner, oavsett hur Potter formerar laget (och det vet vi, som bekant, aldrig...).

# Långtidsskadade Sotirios Papagiannopoulos och Jamie Hopcutt är tillbaka. Kanske inte i full matchform redan till helgen men inte långt borta. Hopcutt är att ses som ett nyförvärv som kommer att blir en obehaglig överraskning för många försvarsblock (vi kan ju bara drömma om hur bra det kan bli med vassa avslutare som Saman Ghoddos, Johan Bertilsson och Hopcutt tillsammans i motståndarnas straffområde, dream on…)

# Jag tycker också att premiärmotståndet är alldeles lämpligt. Nykomlingen Halmstad skrämmer verkligen inte (avstigningskandidat tillsammans med likaledes nya AFC Eskilstuna) och är dessutom ett lag som måste vara lätt för Potter och hans team att kartlägga; en klassisk 4-4-2-uppställning med en stor och tung forward tillsammans med en liten och kvick (ungefär som alla svenska lag såg ut under många. många år). Den här uppgiften ser ut att passa ÖFK som handsken. Bara ett taskigt naturgräs (det är ju väldigt tidigt på våren) kan bli en fälla.

# Och, inte minst, alla pratar så gott om ÖFK! Beröm kommer från hela fotbolls-Sverige. varje dag, överallt; Potter är Sveriges bäste tränare(överlägset) tycker fansen, laget spelar allsvenskans attraktivaste fotboll säger avundsjuka konkurrenter, mångfaldsarbetet och kulturprojekten väcker uppmärksamhet långt utanför arenor och tidningarnas sportsidor. Ja, klubben framstår som rena reklampelaren för Östersund, det är bara att slicka i sig sötsakerna. Det var ju omöjligt att se för bara några år sedan, fullständigt omöjligt. Tänk gärna på det.

Hur långt kan det då räcka?

Ja, det är naturligtvis inte möjligt att räkna ut. Årets upplaga av Allsvenskan kan bli en svettigt oviss historia. Mästarna Malmö FF får de flesta tipsen men AIK kommer välrustade, Norrköping ser bra ut men måste klara sig utan skador (tunn trupp för att vara ett tippat topplag), många tror att det äntligen ska bli Häckens år och Djurgården har plockat hem dom namnkunnigaste (och äldsta…) nytillskotten. I det här blocket ska ÖFK kila sig in.

Möjligt? Absolut!

Troligt? Jajamensan!

Överoptimistiskt? Tror jag inte alls!

Min uppfattning är att årets ÖFK-upplaga är betydligt starkare än det som startade fjolårets serie och bättre än det ÖFK som avslutade i höstas. Lagets spel utvecklades markant efter EM-uppehållet, framförallt i och kring motståndarnas straffområde. Den utvecklingen har fortsatt under årets förberedelser. Nästan tre mål i snitt på hittills spelade matcher är kalla fakta, det kan ingen snacka bort.

Till sist 1; jag har den här veckan med största förtjusning plöjt igenom Sportbladets ”fotbollsbibel” inför säsongsstarten. Informativt, visst, men framförallt snyggt, genomtänkt. och genomarbetat. Så kan det se ut när skrivare, fotografer och redigerare flår möjlighet att lägga ned tid på sitt arbete. Alltså raka motsatsen till den smörja (snabbköpsjournalistik, ”sätt upp en kamera och håll fram en mikrofon så blir allmogen nöjd”) som ÖP och LT (Mittmedia) skickar till våra brevlådor och datorer.

Till sist 2; inte en bokstav om braksuccén i Svenska cupen och finalen mot IFK Norrköping den 13 april. Jag gör som ÖFK – det är nästa match som gäller. Bara nästa match! Och den spelas i Halmstad på lördag eftermiddag

 
Det finns 28 kommentarer att läsa.

 
Jag lovar – många sover sämre än Potter & Kindberg
30 Mars 2017 klockan 14:07 av Agne Svärd
 

Bara två dygn återstår till ÖFK:s allsvenska premiär i Halmstad på klassiska Örjans Vall. Och jag kan lova att det är många tränare och klubbchefer i vår högsta serie som sover sämre än Graham Potter & Daniel Kindberg.

Mycket sämre!

Sällan eller aldrig kan ett lag kliva in i seriespelet och vara i sådan medvind som Östersunds FK.. Visserligen är det svårt att kolla bakåt i historien hur förberedelserna sett ut för dom allsvenska klubbarna men det ÖFK presterat så här långt efter nyår kan inte göras så mycket bättre; elva spelade tränings- och cupmatcher, tio vunna, en oavgjord, 31 gjorda mål och bara sju insläppta, 2,82 poäng i snitt (bara två tappade pinnar av 33) Låt vara att motståndet har varit gott & blandat men hur tror ni att det sett ut för övriga 15 lag i serien?

Nej, även där har träningsmotståndet bestått av en salig blandning av högt och lågt. Det är inte så att Malmö FF, AIK, Djurgården och andra ”storheter” matchat mot Barcelona eller Roma var och varannan vecka. Ingalunda, Degerfors, Brommapojkarna, Molde och Odense (för att ta några exempel) har stått på andra sidan. Trots det har prestationerna varit högst varierande, både resultat- och spelmässigt.

Dessutom;

# ÖFK har klarat sig, åtminstone och man tittar på lagets offensiva arsenal, alldeles utmärkt bra på skadesidan, lite tuffare i försvarsblocket utan att man behöver ana en kris runt hörnet. Det finns dubbel täckning (minst!) på alla positioner, oavsett hur Potter formerar laget (och det vet vi, som bekant, aldrig...).

# Långtidsskadade Sotirios Papagiannopoulos och Jamie Hopcutt är tillbaka. Kanske inte i full matchform redan till helgen men inte långt borta. Hopcutt är att ses som ett nyförvärv som kommer att blir en obehaglig överraskning för många försvarsblock (vi kan ju bara drömma om hur bra det kan bli med vassa avslutare som Saman Ghoddos, Johan Bertilsson och Hopcutt tillsammans i motståndarnas straffområde, draam on…)

# Jag tycker också att premiärmotståndet är alldeles lämpligt. Nykomlingen Halmstad skrämmer verkligen inte (avstigningskandidat tillsammans med likaledes nya AFC Eskilstuna) och är dessutom ett lag som måste vara lätt för Potter och hans team att kartlägga; en klassisk 4-4-2-uppställning med en stor och tung forward tillsammans med en liten och kvick (ungefär som alla svenska lag såg ut under många. många år). Den här uppgiften ser ut att passa ÖFK som handsken. Bara ett taskigt naturgräs (det är ju väldigt tidigt på våren) kan bli en fälla.

# Och, inte minst, alla pratar så gott om ÖFK! Beröm kommer från hela fotbolls-Sverige. varje dag, överallt; Potter är Sveriges bäste tränare(överlägset) tycker fansen, laget spelar allsvenskans attraktivaste fotboll säger avundsjuka konkurrenter, mångfaldsarbetet och kulturprojekten väcker uppmärksamhet långt utanför arenor och tidningarnas sportsidor. Ja, klubben framstår som rena reklampelaren för Östersund, det är bara att slicka i sig sötsakerna. Det var ju omöjligt att se för bara några år sedan, fullständigt omöjligt. Tänk gärna på det.

Hur långt kan det då räcka?

Ja, det är naturligtvis inte möjligt att räkna ut. Årets upplaga av Allsvenskan kan bli en svettigt oviss historia. Mästarna Malmö FF får de flesta tipsen men AIK kommer välrustade, Norrköping ser bra ut men måste klara sig utan skador (tunn trupp för att vara ett tippat topplag), många tror att det äntligen ska bli Häckens år och Djurgården har plockat hem dom namnkunnigaste (och äldsta…) nytillskotten. I det här blocket ska ÖFK kila sig in.

Möjligt? Absolut!

Troligt? Jajamensan!

Överoptimistiskt? Tror jag inte alls!

Min uppfattning är att årets ÖFK-upplaga är betydligt starkare än det som startade fjolårets serie och bättre än det ÖFK som avslutade i höstas. Lagets spel utvecklades markant efter EM-uppehållet, framförallt i och kring motståndarnas straffområde. Den utvecklingen har fortsatt under årets förberedelser. Nästan tre mål i snitt på hittills spelade matcher är kalla fakta, det kan ingen snacka bort.

Till sist 1; jag har den här veckan med största förtjusning plöjt igenom Sportbladets ”fotbollsbibel” inför säsongsstarten. Informativt, visst, men framförallt snyggt, genomtänkt. och genomarbetat. Så kan det se ut när skrivare, fotografer och redigerare flår möjlighet att lägga ned tid på sitt arbete. Alltså raka motsatsen till den smörja (snabbköpsjournalistik, ”sätt upp en kamera och håll fram en mikrofon så blir allmogen nöjd”) som ÖP och LT (Mittmedia) skickar till våra brevlådor och datorer.

Till sist 2; inte en bokstav om braksuccén i Svenska cupen och finalen mot IFK Norrköping den 13 april. Jag gör som ÖFK – det är nästa match som gäller. Bara nästa match! Och den spelas i Halmstad på lördag eftermiddag.

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Moralen blev segervapnet när ÖFK tappade sin identitet
18 Mars 2017 klockan 23:05 av Agne Svärd
 

Ja, jäklar!


Det går att vinna fotbollsmatcher på många olika sätt. Visst trodde jag att möjligheterna var goda att ÖFK skulle besegra Häcken på Bravida Arena, det måste man ju tro efter den starka öppningen på den här säsongen.

Men inte på det här sättet.

Definitivt inte.

Det här var ingen ÖFK-fotboll, långt därifrån. Det var kämpa-till-sista-blodsdroppen--där-vi-ger-fan-i-hur-det-ser-ut-bara-vi-vinner.

Men, som sagt, det går att vinna även sådana matcher.

ÖFK skrev fotbollshistoria när man klappade till Häcken med 3–1, spelade sig vidare till finalen i Svenska cupen och tog ännu ett steg närmare Europa utan att vara i närheten av att prestera vad man kan.

Förutom att man visade upp en imponerande moral.


ÖFK vägrade helt enkelt att vika ned sig trots att man efter Häckens reducering (1–2 i den 32 minuten) fångades i en strypsnara och tappade i stort sett hela sin identitet. Det är en viktig egenskap att lägga till övriga kvaliteter när vi närmar oss allvaret; cupfinal, 30 allsvenska drabbningar och kanske också Europaspel.

Saman Ghoddos stjäl, med all rätt, ofta hjälterubrikerna. Det är ju en målskytts privilegium. Lördagskvällen blev inget undantag, Ghoddos pangade in två bollar bakom Häckenmålvakten Peter Abrahamsson. Jag vågar påstå att Ghoddos är en av landets hetaste anfallare den här våren. Och vilka mål han gör, träffen vid 2–0-skottet är så klockren att den borde skickas ut som instruktionsfilm till alla fotbollsskolor.

Det här tar jag också med mig från lördagskvällen på Hisingen:

# Aly Keita var, något överraskande, tillbaka i målet. Och när man trodde att Andreas Andersson vunnit kampen om förstaplatsen kontrade Keita med en helt suverän insats. Flera räddningar var direkt matchavgörande. Starkt jobbat!

# Tom Pettersson och Sam Mensiro höll ihop försvarsblocket på ett suveränt sätt. Tom blev dessutom målskytt när han redan efter sex minuter nickade in en hörna.

# Att ÖFK fick utdelning på just en hörna gör mig extra glad, genom åren har det ju varit en av lagets sämre egenskaper. Men det är just så här, hårt pressad och inåtvriden mot första stolpen, som dom ska slås. Den typen av bollar är svår att försvara sig emot, för en målvakt är det nästan omöjligt. Fråga Peter Abrahamsson, han hamnade sist i kön när Tom Pettersson kom farande med skallen. Det göra alla målvakter!

# När vi får den här typen av matchbild där motståndarna nästan bara satsar på långa uppspel (Häckentränaren Mikael Stahre ville skapa kaos kring ÖFK:s strafflinje) försvinner spelare som Bachirou och Nouri. Det är inte deras cup-of-tea.

# Sköna bilder som når oss från Bravida Arena där spelare och ledare firar tillsammans med tillresta supportrar efter segern. Snygg gest av klubben att bjuda ett hundratal på resan till Göteborg.

Nu ser vi fram mot söndagskvällen så vi får reda på vem som blir ÖFK:s motståndare i finalen den 13 april (skärtorsdag), IFK Norrköping eller Brommapojkarna? Och som jag skrev för ett par veckor sedan; vilken fotbollsvår vi fick och vi har inte börjat påriktigt ännu.

Ja, jäklar!

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Tankar inför matchen
18 Mars 2017 klockan 08:04 av Haldo Jonsson
 

Semifinal i Svenska cupen och ÖFK är ett av fyra lag kvar. Rätt häftigt och rätt märkligt. Okej, säger många, Svenska cupen är väl inte så märkvärdigt att vinna? Tja, jag håller med om att Svenska Cupen kanske inte är så jättestort för många av lagen, men när cupen gjordes om för några år sedan fick Svenska cupen ett lyft och är nu perfekt för många klubbar för att få bra motstånd och tävlingsmatcher redan i februari och mars inför starten av Superettan och Allsvenskan.

Frågar du tio spelare i Malmö FF så hade alla tio velat spela Svenska Cupen. Istället får nu Malmö FF en låååång försäsong utan träningsmatcher.

Med andra ord, Svenska Cupen är en viktig turnering för de flesta klubbarna i Sverige och nu är det bara fyra lag kvar och ÖFK är ett av dem. En häftig känsla och roligt!

ÖFK är alltså två matcher ifrån att få spela i Europa och få kvala mot motståndare som vi aldrig hade kunnat drömma om att få se uppe i Jämtland.

För mig som har följt fotbollen i länet sedan 1980-talet känns det här overkligt. Lika overkligt som att ÖFK spelar i Allsvenskan. Lika overkligt som att tränare efter tränare tror att ÖFK blir ett topplag i Allsvenskan.

Häcken står för motståndet ikväll, en jättesvår match mot ett lag som lever ett undanskymt liv i Sveriges näst största stad Göteborg. De lever helt i skuggan av storebror Blåvitt men fostrar ändå talanger i massor och kommer att tillhöra toppen av Allsvenskan kommande säsong tror jag.

Det här är det bästa laget som ÖFK möter i årets cup, visst Hammarby är ju bra men känslan är att Hammarby inte kommer att bli ett topplag i årets allsvenska.

Går ÖFK ut och spelar sitt spel och kan hålla tätt bakåt så kan det här bli en rolig kväll på fina Bravida Arena.

Tänk er en cupfinal mellan Brommapojkarna och ÖFK på skärstorsdagen? Vem hade vågat sätta en hundralapp på det spelet för två månader sedan?

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Sagan fortsätter
13 Mars 2017 klockan 23:10 av Hasse Thor
 

Efter en viss vinterdvala känns “Hammaren” åter aktuell. Logotypen är kanske inte helt adekvat då skrivaren förmodligen är en av dom mest opraktiska individer som trampar Moder Jord. Dessutom av naturen en synnerligen fridsam människa och mycket lite gemensamt med min namne bland dom gamla gudarna.

Nåväl, nog om detta. Jag har under dom gångna månaderna funderat en hel del över hur utvecklingen av ÖFK och dess framgångssaga kommer att te sig. Det är under andra året i en högre serie som man får “bekänna färg” brukar det heta och vad gäller försäsongen har inte kulören varit något att klaga på. I skrivande stund en semifinalplats i Svenska Cupen efter flera imponerande skalper.

Häcken borta på Hisingen i Göteborg är naturligtvis ingen lätt uppgift men enligt min mening något mer överkomlig än Solna AIK på Friends Arena eller var det nu hade blivit av. Traditionstyngda och med en fanatisk svartgul klack i ryggen.

Ägnade hel del av söndagen åt nämnda cup-fotboll med specialintresse av Elfsborg-Brommapojkarna där inte helt obekante Alex Dyer agerade på boråsarnas mittfält. I en relativt defensiv och blygsam roll enligt mitt tycke och inte alls som i ÖFK där han hade ett finger eller kanske snarare en tå med i det mesta som hände.

Dyer är ju en av många som under Graham Potters varsamma och utvecklande ledarskap nått oanade höjder i sin utveckling. Till synes seg och temposvag inledningsvis men i lugn och ro utvecklandes sin kapacitet med en alldeles speciell fotbollshjärna som sitt signum.

Individerna får i en trygg miljö finslipa det man är bra på och ta tag i dom andra bitarna, dessutom en fin gemenskap inte minst kryddad med dom kulturprojekt man tagit sig an. Ett alldeles speciellt självförtroende där man vågar i alla situationer på och utanför plan tr