Jag tänker inte påstå att Häcken och Östersund båda blir topplag i allsvenskan i år – det krävs väldigt mycket mer än en glödande cupsemi för att slå fast en sådan sak. Men om vi bara tittar på just den här matchen, den här semifinalen av Svenska Cupen så är det helt omöjligt att betrakta den som något annat än en uppvisning av svensk klubblagsfotboll.
Det var en underbar match att betrakta, skriver Erik Hilmersson i Göteborgs-Posten.

Östersund visade direkt att man inte klivit in på Bravida med mössan i hand. Rasmus Lindgren och Nasiru Mohammed skickades båda in i reklamskyltarna med några minuters mellanrum och den som trodde att ”poplaget” Östersund bara är ett snällt gäng bolltrillare kan glömma det.
De reste till Göteborg för att vinna och de var beredda att tacklas, stångas och maska för att lyckas med det.

På andra sidan stod Häcken, som just i detta nu har den starkaste A-truppen föreningen någonsin skådat. Då spelar det inte så stor roll att de två inblandade lagen saknar troféerna, historiken och fansen som de stora klubbarna har: Det här var lik förbannat ett tungviktsmöte.

Häcken gjorde det bra. Men mardrömsstarten fick dem en aning ur balans och matchen utvecklade sig till ett enda långt jagande. Något som Östersund med sin nästan obefintliga erfarenhet av liknande situationer, skötte galant.
Det imponerade på mig.