Man tror gång på gång att bättre än så här blir det inte. Men vad händer? 2-0 hemma mot Galatasaray SK, ett av dom lag man som fotbollsnörd sett genom åren först i den statliga televisionens enda och sedermera två kanaler. Vidare i olika marknadsmässiga utbud och senast ofta “streamat” genom en finurlig apparat kallad chromecast. Nu stod detta turkiska lag på andra sidan mittlinjen på Jämtkraft Arena i ett kval till Europas näst finaste turnering.

Det skall sägas på en gång, jag gav inte ÖFK på förhand speciellt stora möjligheter därtill borde den kollektiva skickligheten hos gästerna fälla utslag. Men som sagt, om ÖFK vet man aldrig nånting med säkerhet. Att laget skulle tordas spela sitt eget spel med bollen inom i laget med smarta och vågade passningar vilket ställde dom högt värderade stjärnorna.

Den inledande halvtimmen var med tanke på motståndet kanske dom bästa minuterna i klubbens historia. Rörelse, tempo i passningsspelet och ett jäkla go över hela banan. En ny dimension den här gången var betydligt fler bollar i djupet i stället för det ibland lite överdrivna spelet i sidled. Funderade ett tag om det hade med den breddade planen att göra? Större ytor och därmed andra möjligheter.

Galatasaray svarade upp betydligt bättre i andra och det kraftfulla mittfältet tog för sig allt mer utan att för den skull dominera och när Samman Ghoddos satte 1-0 i ett mönsteranfall tillsammans med Fouad Bachirou var det ju på intet sätt oförtjänt. Ett rejät tryck på “Arenan” blev om möjlig ännu bättre och fantastiskt hur publikengagemanget utvecklats under senaste året. Nu vågar alla klämma i för den berömda kungen och det berömda fosterlandet.

Trots stundtals massiv press från turkarna höll dom rödsvarta ihop det och när Jamie Hopcut drog ner ridån på övertid på ett sätt som bara han kan visste jublet inga gränser. Ren eufori också efteråt under lagets ärevarv. Jag säger bara, trots att jag är involverad i musikbranschen, Storsjöyra, presidenttal och hela rasket, släng er i väggen….

Det är naturligtvis en hel trupp som ligger bakom en sån här viktoria men Fouad Bachirou och Brwa Nouri, mittfältsgeneralerna stressade aldrig upp sig, höll i bollen, passade vid dom rätta tillfällena och skapade dynamik. Bakåt tycker jag Dennis Widgren visade varför Graham Potter ger honom så stort förtroende match efter match. Den känsliga vänsterfoten, blicken för öppningar, det lätta steget.

Det händer en del framöver, Djurgårens IF hemma på söndag, och retur i Istanbul på torsdag. Huruvida Daniel Kindberg är intresserad av att putsa det kommande övergångsfönstret lär väl bero på timpenningen. Kanske åker en och annan trasa fram. Dom två som i så fall kan titta ut mot en betydligt mer lukrativ tillvaro är väl som tidigare Ken Sema och Samman Ghoddos även om den senare tycker jag har gjort bättre matcher än denna.

En bubblare är Dennis Wdgren, kom ihåg var ni läste det först. Avslutningsvis, trots en lång “journalist” karriär har jag aldrig bevistat en presskonferens av större dignitet och det mesta som framkom går väl att läsa och höra via mer etablerade personer än skrivaren. Dock fäste jag mej vid en fråga till Samman Ghoddos om man sjöng i omklädningsrummet efteråt:

-Jag ställde mej upp och ville dra i gång men alla sa, fan Samman, det är bara halvtid…

Så sant som det är sagt!