“Fotbollsmördare!!” Detta smått skräckinjagande epitet har ibland ekat runt diverse arenor i det här avlånga landet och även annorstädes. Är själv en fridens människa och går stora krokar runt all form av våld både i teori och praktik, lek och i allvar.

Ändå är det just det ovanstående jag tänker på när jag bevittnar ÖFK-Ljungskile SK längst upp på A-läktaren på Jämtkraft Arena, relativt behagligt avskärmad från den stekheta och soldränkta spelytan. Väntade mig en svår uppgift för ÖFK. Delade serieledarna på besök med drygt halva säsongen avklarad. Ett hungrigt LSK med ambition att återigen ta sig upp i det svenska finrummet, Allsvenskan.

Vad får vi oss då till livs? Ett gästande lag hela tiden på “rätt” sida om bollen, hela tiden med en i stort sett obefintlig press på offensiv tredjedel. Det går att spekulera i många orsaker naturligtvis. En seg bussresa dagen innan, det nästan ofattbart, med jämtländska mått mätt, varma vädret eller helt enkelt en rejält stor portion av respekt för Graham Potter och hans brokiga skara av rödsvarta fotbollskrigare.

Naturligtvis var inte Ljungskile helt ofarliga men ändå säkert en av ÖFK-målvakten Aly Keitas lugnaste dagar i sin karriär. Var det här matchen som definitivt placerar våra “jämtar” i den övre halvan av “Superettan”? Vad hade till exempel kunnat hända om inte Alexis Mendiola fått vårsäsongen förstörd mot just Ljungskile i seriepremiären.?

Dom dryga tjugo minuter mexikanen fick på sig innebar den direkta giftighet i boxen som saknats tidigare. Förmågan att hela tiden söka Modou Barrow med rätt bollar, inte minst via den synnerligen välförtjänta kvitteringen. Ett inhopp som lyckligtvis helt kullkastade den “dödgrävartaktik” som omhuldade LSK-tränaren Tor Arne Fredheim skissat på. Om alla gudar vaknat på rätt sida hade väl ett segermål också kunnat registrerats.

“En tabell ljuger aldrig” o.s.v.. I historieböckerna står ingenting om skönhetspoäng och bohuslänningarna har naturligtvis sin fulla rätt att värdera sitt motstånd och sin taktik utifrån sina egna förutsättningar och målsättning. Dock, för mej har aldrig fotboll varit nån sorts “hjärnornas kamp” vid taktiktavlorna. Kanske en lite naiv inställning men skall vi ha kvar vår idrott och helst utveckla den så är det min fasta övertygelse att allt görs för att skapa en så intressant upplevelse som möjligt. Inte minst med tanke på den marginalpublik som har lite till övers för taktiska finesser.

Tur i alla fall som sagt att det finns spelare som Mendiola. Spelare med det där lilla extra “ögat” som ser luckor där inga luckor finns och som använder alla delar av foten för att få precisionen så exakt som möjligt. Det är enligt min mening ett fotbollshantverk förhöjt till konst. Stort tack ÖFK för att konsten får blomma både på och utanför planen. Ett klart ökande röststöd på läktarna visar att ni är på rätt väg.