Jag ska ikväll se ytterligare ett derby mellan ÖFK och Giffarna. Jag har härmed ett erkännande att göra, då jag gjort en resa mellan dessa klubbar, som jag delvis skäms för. Jag brukar nämligen inte svika ett förtroende, och helt har jag väl inte gjort det här heller. Men ändå.

Jag är uppvuxen i klyktattarriket Medelpad, extremt fotbollsintresserad från späd ålder. Självfallet var det Giffarna som gällde, så snart jag lärt mig läsa. Sundsvalls Tidning fanns i familjen och Giffarna var topplag i div 2 Norrland. Det fanns då fyra div 2-serier, direkt under Allsvenskan. Giffarna kvalade till Allsvenskan -61, -63 och -64. Intressant var att man placerade sig före blivande svenska mästarna Öster alla tre kvalen. I det första gick Djurgården och Högadal från Blekinge upp. 1963 gick GAIS och IFK Eskilstuna upp, men till sist 1964 så öppnades det Norrlandsfönster som sörlänningarna tjatat om många år, då Giffarna och Hammarby lade Öster och Halmstad bakom sig. Dock blev det bara en seger och fyra oavgjorda i Allsvenskan 1965. !975 gjorde man ett kort försök till, men sedan under några år tog IFK över hegemonin i Sundsvall, och spelade fem säsonger i Allsvenskan åren 76- 81, och då var Giffarna lite på dekis.

Under den perioden visade det sig att jag inte var något hardcorefan till Giffarna ens då, utan mer en lokalpatriot, vilket väl också förklarar utvecklingen på 2010-talet. Jag höll nämligen även på IFK när de började att prestera, och en av de mest minnesvärda matcherna med dem var segern över Kalmar första säsongen i Allsvenskan med 9- 2. Jag var på plats. IFK föll sedan åter tillbaka och Giffarna har sedan en bit in på 80-talet varit "förstalaget" i stan. 87, 88 (bästa placeringen, 5:a), 89, 91, 2000, 01, 02, 03, 04, 05, 08, 12, 15, 16, 17, 18 (bästa Norrlandsåret med ÖFK 6:a och GIF 8:a), 19 och 22 har Giffarna spelat i Allsvenskan. Det är förståeligt att det var svårt att ta att ÖFK 2016- 21 var förbi.

Efter sejourer i Umeå, Härnösand och Södertälje under några år på 70- och 80-talet, men där ägnade jag inte den lokala fotbollen särskilt mycket energi. 1982 valde jag flytt till Östersund. Jag upplevde den härliga kampen mellan Ope och IFK de första åren och kommer väl ihåg Opes seger på Torvallen mot Hammarby i seriepremiären i div 1 1993. Ja, tänk vad andradivisionen fått ändra namn. Från div 2 till div 1 och sedan Superettan. Div 2 är numera div 4. 1989 blev jag för första gången ungdomsledare i Ope, och det har sedan dess också varit mitt lag, främst på dam/flicksidan.

Mitt förhållande till ÖFK har varit en resa, eller kanske en berg- och dalbana. Självklar stöttning och engagemang i starten och under de första åren. Men jag började att tappa detta då ÖFK, liksom ÖDFF på damsidan, vilka jag också klart stöttade inledningsvis, började ta för givet att de skulle villkorslöst stöttas av alla andra föreningar i dsitriktet. Och detta utan att egentligen vara beredda att ge något särskilt tillbaka. Spiken i kistan blev, trots att jag inte är en IFK-supporter, när ÖFK-representanter 2003 blev kränkta och förbannade över att IFK hade hejaklackar och kämpade som djur i derbymatcherna det år de båda spelade i samma serie. Det blev 1- 1 i båda matcherna och första matchen drog över 2000 personer på Hofvallen. IFK anklagades sedan för att ÖFK inte spelade i Superettan redan 2004, då, när sluttabellen var klar, det hade räckt med två tvåmålssegrar i derbyna för detta.

Sedan blev det en period med måttligt intresse för mig, som inte tog sig förrän 2012, då ÖFK med en ny spännande engelsk tränare vandrade rakt igenom div 1, och i en dräpande spännande slutspurt lämnade Sirius och Forward bakom sig i kampen om en plats i Superettan. Med i laget framför 5468 personer på Studenternas var bl a Mensiro, Widgren, Hopcutt och Bobo Sollander.

I Superettan 2013 ställdes ÖFK och Giffarna mot varandra för första gången i seriesammanhang. Båda derbyna drog över 4000 åskådare, men ÖFK hade högre snittpublik än kulturbärarna från kusten. Dock satt mitt hjärta fortfarande djupare hos Giffarna. Följande år tog Giffarna åter klivet upp i Allsvenskan, säkert lite sporrade av konkurrensen, och tack vare att de fanns med i toppstriden så hade de en högre snittpublik. ÖFK placerade sig dock på en fantastisk femteplats, och kunde hota vilket lag som helst. Jag började att ha två herrlag i mitt hjärta.

Året därpå händer det otroliga. ÖFK går upp ännu ett steg, åter i kamp med just Sirius. Tänk, ett jämtlandslag i Allsvenskan. Helt otroligt. Och Giffarna hänger kvar. derbyn i Allsvenskan! Ännu mer otroligt. Nu ser jag dock inte fram emot derbyna. jag ser dom mer som en plåga, och går inte på dom med någon entusiasm. Men det fantastiska är att ÖFK spelar sig fram till en plats på övre halvan, och med ett publiksnitt hemma på 5914, ett och ett halvt tusen fler än Sundsvall. Hoppsan, nu hetr dom Sundsvall, inte Giffarna. Vad håller på att hända.

Våren 2017 vinner ÖFK Svenska cupen. Jag är såld. Helt osannolikt, men i sommar ska ÖFK spela i Europa. Den historien känner vi alla till. ÖFK "kvitterar" mot Sundsvall genom att även fixa en femteplats som de blåtröjade gjorde 1988. Men den fantastiska Europaresan kanske bidrog till att den största hypen med Allsvenskan bleknade och ÖFK tappade faktiskt till 5265 i publiksnitt, och Sundsvall närmar sig, trots en trettondeplacering. Men det är ingen tvekan. ÖFK är nu mitt förstalag, men jag kommer aldrig att sluta att även stötta Giffarna därutöver. Tyck vad ni vill.

2018 startar nästa kapitel i ÖFK, och min syn på den historien skjuter jag framför mig. Potter med hela fotbollsledargänget lämnar skeppet i juni, liksom många spelare kom att göra under året. Att ÖFK denna säsong ändå kommer på en sjätteplats, efter fem storstadslag, är kanske den största prestationen man gjort, med hänsyn tagen till förutsättningarna. Och att publiksnittet blir 6020 är också otroligt stort. Burchnall måste få rejält med cred för sin insats detta år!

Samtidigt som jag skäms en del som ÖFK:are över en hel del negativt blir mitt engagemang nästan större de kommande åren. På något sätt gillar jag motvind, och jag har alltid engagerat mig i underdogs. Jag börjar att även skriva lite herrfotboll i Fotbollz. Damerna har jag skrivit om länge. Jag inbillar mig att jag har en ganska nykter och realistisk syn på fotboll, och jag tror verkligen på att ÖFK nu sakta håller på att skapa något ur den aska som blev kvar efter de intensiva åren.

Oc jo, jag kommer att stå på ÖFK-läktaren ikväll i Sundsvall och tveklöst hålla på de rödsvarta. Men i övriga matcher Sundsvall spelar, så håller jag på dem. Om det inte drabbar ÖFK. Samtidigt som jag skäms lite för att ha "bytt klubb", finns det ingen tvekan idag. Apropå underdogs så håller jag i brittisk fotboll på samma lag som jag gjorde redan som nioåring. Nämligen Cardiff City. Liksom jag hållit på Färöarna i landslagsfotboll sedan de startade i riktiga tävlingssammanhang med en fantastisk match hösten 1990. Efter Sveriga och Island.