Nu är klubben – dödsdömd så sent som för ett halvår sen – plötsligt tillbaka och utmanar om en allsvensk plats.

Ja, jag vet, sakta i backarna, säsongen är i sin linda, 25 omgångar återstår att avverka. Men ändå, min känsla efter att ha sett ÖFK i ett antal matcher här i serieupptakten är att laget i-n-t-e nödvändigtvis är en dagslända där uppe i tabellens översta skikt utan i stället bör tas på största möjliga allvar.

Det började förvisso lite skakigt, eller, för att vara ärlig, mer normalt med kryss i premiären hemma mot Gais och delad pott borta mot Örebro.

Men sen dess har plattan tryckts i mattan med tre raka segrar mot i tur och ordning Skövde, Gif Sundsvall och Öster som följd.

I de två sistnämnda matcherna imponerade ÖFK stort – på olika sätt, vilket gör det mer intressant.

I haussade norrderbyt mot Giffarna var man bara rätt och slätt det klart bättre laget och mot 3-0-segern finns inte det minsta att invända.

Mot seriefavoriten Öster, däremot, tvingades ÖFK verkligen bända loss trepoängaren efter att ha fått mittfältaren Mansour Sinyan utvisad redan i slutet av första halvlek.

ÖFK är alltså obesegrat i superettan efter fem omgångar.

2021 åkte ÖFK ur allsvenskan med buller och bång. Så sent som i oktober i fjol låg laget på nedflyttningsplats i superettan. Med ryggen fastnitad mot väggen återstod ett ynka val:

Vinn – eller försvinn.

Vid det laget hängde konkurshotet som ett becksvart moln över Jämtkraft Arena, men ÖFK lyckades mot alla odds att göra det som ingen trodde att laget var mäktigt.

Man gick obesegrade genom de fyra sista, rimligen rätt nervkittlande omgångarna och kom ut helskinnad på andra sidan för att sen avspisa hotet från Falkenberg i kvalet för att hålla sig kvar.

Trots den bedriften var vi rätt många som trodde att det bara handlade om konstgjord andning, att ÖFK bara sköt på begravningen en säsong.

Men tji fick vi.

För det ska sägas med en gång:

Det är inte enbart resultatmässigt som ÖFK övertygat i vår.

Även spelmässigt har det i perioder sett riktigt bra ut.

Ett minst sagt gediget försvarsspel, vilket två insläppta på fem matcher tydligt indikerar, och ett anfallsspel som stundtals både är fyndigt varierat och skapligt effektivt.

Kredd här såklart till fotbollschef Stefan Lundin, som slitit ont för att mejsla fram en slagkraftig trupp och till tränaren Magnus Powell som nyttjat materialet som ställts till hans förfogande på bästa tänkbara sätt.

Individuellt går det att lyfta fram ett halvdussin – minst – men vi nöjer oss med tre.

Veterankeepern Aly Keita, Mittbacken Myroslav Mazur, Simon Kroon

Jag är även stort förtjust i ytterbackarna Cesar Weilid och Häckenfostrade Adjoumani, coole, bolltrygge brassesexan Erick Brendon och norske tvåvägsmittfältaren Mansour Sinyan där jag inbillar mig att det finns klart skaplig försäljningspotential.

Fotnot: Valda delar ur Krönika i Sportbladet