Det finns anledning att en stund ägna sig åt att jämföra ÖFK:s första år i Superettan med vad de presterat i år.

Den slutsats vi kan dra av det, är att årets lag med i stort sett samma spelareso ifjol, har utvecklats mycket. Vad det beror på har jag skrivit om flera gånger tidigare och det behöver jag inte upprepa här.

Under förra säsongens tidigaste skeende och även långt inne i säsongen, hade ÖFK svårt att skapa målchanser. Det blev bättre efter hand och slutdelen av serien och i kvalet hade det avsevärt förbättrats. Förmågan att skapa målchanser hade ökat och den trenden består fortfarande. Det var glädjande att se.

Mot AFC Eskilstuna hade ÖFK 10 avslut, vilket kan jämföras med 5 för AFC.

I förlustmatchen mot Trelleborgs FF hade ÖFK 18 avslut och Trelleborg 12. Känns som onödigt att behöva förlora då.

Ett fungerande mittfält är viktigt för att nå resultat.

I näst matchen mot Trelleborg var det anmärkningsvärt, att det nykomponerade inre mittfältet och avsaknaden av Sinyan och Brendon hade lmera boll än Trelleborg. Mot ADC var bollinnehavet 46-54.

Det var Musolitin och Sporrong som ersatte och gjorde det bra.

Musolitin är en kämpe som satsar allt under macherna. Han förenar detta med styrka, teknik och spelförståelse. Med större matchvana är han en stor tillgång för ÖFK.

Sporrong kompletterade bra, men kommer att bli bätte. Vi måste komma ihåg, att han har nyss avslutat rehabträningen efter en operation.