I lördags var det dags igen för att åka till Jämtkraft Arena för att se fotboll. Det har jag gjort oräkneliga gånger. Någon GPS behövs inte. Bilen hittar snart dit själv som en självkörande bil.

Det är alltid med förväntan som man åker på match. Förväntan är en mycket viktig del i vårt liv.

Denna gång gällde det Landskrona BOIS, som siktar mot att bli ett topplag, och som värvat flera spelare under sommaruppehållet.

Det pekade på en svår match.

Visst var jag orolig hur det skulle gå för ÖFK. Det är man alltid. Det känns ibland som det vore någon typ av ångest. Oron och nervositeten förstärktes av att det var flera på läktaren som hade samma känsla.

Det kändes som att ÖFK var mer eller mindre tvungna att vinna. ÖFK har av olika anledningar varit lite svajiga den senaste tiden och har halkat långt ner i formtabellen. Nu måste det bli ett stopp.

Samtidigt tänkte jag att det var ett mycket sämre läge i fjol för ÖFK. Då var det nästan deppigt och man hade anledning att börja fundera på om ÖFK var för dåliga för Superettan.

Se här: ÖFK hade ifjol i 14:e omgången bara sju poäng och man hade gjort bara nio mål och dessvärre släppt in hela 26 mål.

Vid motsvarande omgång i år har ÖFK 19 poäng och har gjort 20 mål och släppt in bara 16. Det är en total scenförändring.

Det belyser, att ÖFK är ett betydligt starkare lag i år och det har gett alla spelare och fans mera råg i ryggen och tron på ÖFK har markant ökat.

Så till matchen:

Oron hos flera av oss på läktaren släppte helt när ÖFK gjorde 3-O efter en fantastisk andra halvlek Oj va skönt!!! nu var matchen vunnen.

Målen trillade in på med jämna mellanrum och det var underbart, en lisa att på nära håll få känna denna positiva känsla rakt in i ÖFK-hjärtat och efter matchen få dela glädjen med många på läktaren och med spelarna

Bildtext: Många ur publiken stannade kvar efter matchen och hyllade spelarna en lång period med stående applåder. Det var det värda efter att ha bjudit oss på seger och stor fotbollsunderhållning.

Så till något helt annat:

ÖFK har ett stort reservkapital på bänken. Vi kollar på mittfältarna:

Jag instämmer helt i vad Hasse Thor skrev i referatet om ukrainaren Musolitin. - "Det välbyggda kraftpaketet från Ukraina är ingen Chovanie Amatkarijo på vänsterkanten men oj vad mycket matnyttigt han serverade den här dagen."

Musolitin är en spelare som kan gå långt i sin fotbollskarriär.

ÖFK har fått en spelare som kan slå inlägg med precision. Mykola Musolitin är en kvick spelare med bra teknik och som jobbar hårt för laget.

Musolitin är en löpstark spelare som alltid vill framåt i banan och han är en bra passningsspelare. Dessutom är han orädd, kraftfull i sitt uppträdande på plan som ger allt och han är inte rädd att ta en hård närkamp.

Det var mycket posistivt.

Efter en lite besvärligare period, (mycket på grund av kriget) så tror vi att han kan få fart på sin karriär igen hos oss och bidra till lagets fortsatta utveckling, det sa Stefan Lundin, sportchef i Östersunds FK när Musolitin kom till ÖFK. Nu är han på väg!

En mittfältare som stora förutsättningar att bli en bra fotbollsspelare är André Nader. Han behöver mera speltid för att utvecklas. Jag ser mycket positivt hos honom. Han har egenskaper som en mittfältare ska ha.

En annan är Albin Sporrong. Jag har inte sett honom så mycket, men jag kan konstatera att han blir bättre och bättre efter varje gång jag ser honom. Även han har bra förmåga på mittfältet och kan utvecklas till något bra.