Larsa Sjödin och hans hustru Ingrid tyckte att besöket i Östersund varit givande och att Opes satsning på att bli ett topplag såg intressant ut.

– Vi kunde mycket väl tänka oss ett par år i Östersund. Nu har vi bott här i 50 år, sa Larsa Sjödin när vi träffades en vacker sommardag för ett halvår sedan ute på Torvallen.

Men nu finns inte Larsa kvar längre. Ett par dagar för jul orkade inte hans trasiga hjärta något mera

Lars Sjödin avled på Östersunds sjukhus, 75 år gammal.

Vi pratade om slutet av 1960-talet och Ope IF hade bestämt sig för att göra en storsatsning på sitt fotbollslag.

Kay Wiestål med erfarenhet från bland annat Allsvenskan och den nystartade amerikanska proffsligan anställdes som klubbdirektör/tränare/spelare/marknadschef och utnyttjade sitt breda kontaktnät när han jagade förstärkningar i hela landet.

Lars Sjödin, i fotbollssammanhang nästan alltid kallad Larsa, i Sirius (Uppsala) var en av dem han ringde.

– Efter några samtal bestämde vi oss för att åka upp till Östersund och kolla vad Ope hade att erbjuda. Kay och Stig Bergström tog väl hand om oss, vi gillade det vi såg av Östersund och Ope IF tycktes vara en familjär förening. Och Kay hade jag ju koll på, han kunde vara som en tok på planen men vid sidan var han mycket trevlig och såg till att alla kring honom mådde gott, sa Larsa när han mindes 50 år tillbaka i tiden.

Året var 1972 när flyttlasset gick från Uppsala till Östersund och ytterligare en viktig pusselbit i Opes satsning mot eliten var lagd!

Larsa Sjödin fick sin fotbollsuppfostran i Domsjö IF (Örnsköldsvik), vid den tiden på 1960-talet en maktfaktor i den norrländska fotbollen med bland annat åtta säsonger i division 2 Norrland (nivån under Allsvenskan). Larsa var en tidig talang med spel i såväl juniorlandslaget (tillsammans med spelare som Ronnie Hellström och Staffan Tapper) och ungdomslandslaget (med legendaren Orvar Bergmark som ansvarig ledare).

Här fick han också vara med att skriva ett stycke svensk fotbollshistoria…

Det var säsongen 1967 när Domsjö kämpade med näbbar och klor för att undvika nedflyttning. Inför sista omgången, mot IFK Luleå, var förutsättningen glasklar; Domsjö behövde vinna och man måste hämta in nio (!) mål på Sandvikens AIK.

Domsjö vann med 10–1…och Larsa Sjödin gjorde fem av målen!

– Då hamnade man på förstasidan i Expressen, berättade Larsa och skrattade gptt åt minnet..

Men samtidigt gick snacket i fotbolls-Sverige; det måste väl ha varit en läggmatch, 10–1 när det behövdes nio mål…?

– Inte en chans, sa matchhjälten själv om det påståendet. Det är faktiskt sånt som kan hända i fotboll.

I sluttabellen hamnade Domsjö och Sandvikens AIK på samma poäng och samma målskillnad (30–31). Domsjös 1–0-seger i Sandviken under våromgången avgjorde, Domsjö klarade kontraktet, SAIK åkte ur serien…

Säsongen 1969 flyttade Larsa Sjödin till Uppsala för studier men framförallt spel i då storsatsande allsvenska nykomlingen Sirius.

PUB Bergström hade petat åtskilliga miljoner i föreningen och fått ihop en startelva med landslagsstatus; Arne Arvidsson, Hasse Mild, Torsten Furukrantz, Roland Grip, Hans Selander, Leif Eriksson – och inte minst Kay Wiestål.

Men ballongen sprack omgående. Sirius slutade sist i tabellen.

– Vi hade ett fantastiskt lag men klubben saknade fotbollskultur, sa Larsa om praktfiaskot, ett av de största i den svenska klubblagsfotbollen.

Kay Wiestål drog till Östersund och Ope IF och efter ett par säsonger i division 2 tyckte sig även Larsa Sjödin färdig med Uppsala och Sirius. Gefle IF var ett alternativ, Larsa hade en kompis som spelade där, men när gamle lagkamraten Kay och Ope kom sina inviter föll valet på Östersund.

Och starten kunde inte ha blivit bättre. Ope, som förutom Larsa hade gjort ytterligare några starka värvningar (Tommy Stenborg, också från Sirius och Torbjörn Svensson från Örebro för att nämna några) gick fram som en stenkross i sin division 3-serie. Inte minst hemma på Torvallen var man fullständigt överlägsna alla sina motståndare; elva raka segrar, 35–1 i målskillnad och 22 poäng lade grunden till en solklar serieseger.

Det definitiva avgörandet kom tre omgångar före slutet då Sund besegrades med 5–0 i en ren seriefinal.

– Och om jag minns rätt så gjorde jag fyra eller alla fem målen, berättade Larsa.

Efter ett lyckat kvalspel var division 2-platsen säkrad samtidigt som klubben tagit kommandot i den ständigt pågående kampen mot IFK Östersund om ”bäst i distriktet”…

Det skulle bli fyra säsonger division 2 för Ope med debutåret 1973 som det bästa med en tiondeplats.

– Vi hade ett jättebra lag. Jag vill minnas att vi i någon match hade en startelva där alla hade erfarenhet från spel i Allsvenskan.

– Men många av ”hemmaspelarna” utvecklades också under de här åren, spelare som Bertil och Gunnar Danielsson samt Janne Håkansson för att nu nämna några.

Larsa var med de tre första men efter säsongen 1975 (under Ulf Schramms ledning) tackade han för sig.

– Den säsongen var inte rolig, Schramm lyckades förstöra allt som Kay och föreningen hade byggt upp, sa Larsa och ruskade på huvudet åt det dystra minnet.

Efter avslutad karriär fortsatte Larsa att arbeta inom Ope IF, framförallt som tränare för sonen Niklas pojklag under många år där peaken var kvartsfinalen i junior-SM 1986 mot Malmö FF på bortaplan. Ope hade ledningen med 2–1 (efter två mål av Niclas Jönsson) tolv minuter före slutet men där skåningarna spurtade bäst och vann med 3–2.

Vid sidan om fotbollen hade Larsa även ett vanligt jobb att utföra. Det började som assistent hos Kay Wiestål på föreningens kansli, fortsatte som lärarvikarie och sedan vidare till landstingsborgen på Frösön för att till slut jobba med arbetsmarknadsfrågor i en mängd olika funktioner.

Efter sin pensionering fick Larsa problem med hälsan, det var hjärtat som krånglade.

– Några fler ruscher längs högerkanten kan vi nog inte räkna med från min sida, den tiden är förbi, skojade Larsa när han blickade ut över Torvallens gröna gräsmatta.

Och ett par dagar före jul orkade Larsas hjärta inte längre och en av Opes tidiga hjältar gick ur tiden, 75 år gammal.

Han sörjes närmast av makan Ingrid samt barnen Niklas och Malin med familjer.

Agne Svärd

Fotnot: Den här texten har under hösten varit publicerad i Ope IF:s hundraårsmagasin samt i Idrottshistoriska föreningens skrift "Idrottsminnen".

"Några fler ruscher på högerkanten blir det inte", sa Larsa Sjödin när han i somras blickade ut över Torvallens läckra gräsmatta.

Foto: Agne Svärd