Några fina dagar för ÖFK för tillfället; efter mersmakande 3-2 mot IFK Värnamo kom en ännu bättre prestation i lördags (2-2 mot Falkenberg) som ikväll följdes upp med en blytung trepoängare i Borlänge (4-2 mot Brage) där prestationen visserligen inte var femstjärnig men seger på bortamark är alltid mumma i de här sammanhangen, vi fick en dessutom del svar som vi väntat på och så vet vi nu att blixten faktiskt kan slå ned två gånger på samma plats...

***
Jag gillade verkligen spelet mot Falkenberg i lördags. Första halvan och 3-0 mot Värnamo helgen innan har blivit ett riktmärke för många ÖFK-vänner. Men jag hävdar att stora delar av matchen mot Falkenberg var ännu bättre och det var bara en ren stöld när de gul/vita kunde resa hem till staden vid havet med ett oavgjort resultat.

***
Jag fick samtidigt min tes om ÖFK:s lagbygge (se krönikan i fredags) verifierad; här finns en stabil backlinje med passningsskickliga fötter och ett centralt mittfält med ännu fler fina fötter, stor löpvilja och vassa fotbollshjärnor. Lägg därtill att kantspelarna Miljanovic och Adjoumani hade årets bästa dag på jobbet.
Det var långa bollar och det var korta bollar, i djupled och i sidled, stor rörelse och inget onödigt kladdande på bollen. Gästerna från västkusten var under långa stunder satt under hård press och vid tappat boll var hemmalagets återerövring snabb och brutal.
Kort sagt; det var fotboll som är lätt att gilla.

***
Om jag får gissa; var det inte så här som Kiarash Livani sa att ÖFK skulle spela förra året men vi aldrig fick se, Livani hade varken kunskap eller material och hela projektet var ytterst nära att haverera?

***
Det var egentligen bara en sak som fattades i lördags för att jag skulle ha varit riktigt nöjd: Slutprodukten.
ÖFK förtjänade verkligen mer än 2-2 och en poäng, mycket mer!

***
Det går ju inte att lämna mötet mot Falkenberg utan att kommentera målvaktsinsatserna, det var ju till slut allting kom att handla om. Melker Uppenberg i hemmaburen och Anton Andersson hade verkligen inte sin bästa dag. Fyra mål, fyra tabbar = sämsta målvaktsspelet på Jämtkraft arena sedan invigningen för snart 20 år sedan.
Jag har aldrig sett något liknande på den här nivån tidigare och, jag lovar, jag har sett det mesta!

***
Insatsen mot Brage i kväll var långt ifrån lika iögonfallande som den mot Falkenberg; visst gjordes försök men finishen i passningsspelet var långt ifrån lördagens, alltför ofta valde man att spela den långa bollen över mittfältet och då var man chanslös att skapa tryck på hemmalaget.
Det blev lite väl mycket ge och ta, åtminstone för min smak.

***
Men skitsamma; att åka hem från Borlänge med 4-2 och tre poäng är trots allt det viktigaste och det kommer nya matcher (redan på söndag hemma mot Sandviken).
Och här finns andra saker att lyfta fram och som betyder väl så mycket för laget. Sånt som ger syre i hela föreningen.
I första hand och allra viktigast:
# Abel Stensrud knäckte målkoden; 1-0 på nick från nära håll, 2-0 på målvaktsretur - också från nära håll.
# Edgar Navassardian knäckte också målkoden: 3-2 när han stack fram foten på en misslyckad bakåtpassning och 4-2 när han på övertid frispelades av Luka Bozickovic och tryckte in bollen i burhörnan.

***
Det här är två spelare som inte övertygat mig om sin storhet, faktiskt långt därifrån, och jag såg det verkligen inte komma att duon skulle smälla in fyra bollar tillsammans i en och samma match (Navassardian avlöste Stensrud i 75:e matchminuten), fyra riktiga måltjuvsfullträffar
Man skulle kunna påstå att här slog blixten ned två gånger på samma ställe...
Och när isen väl är bruten brukar det faktiskt komma mera!

***
Kul också att några andra av dom nya bidrog till målen:
# Nye fransmannen Hugo Azzi slog inlägget som Stensrud nickade in ettan på.
# Emil Özkan sköt det skott som hemmamålvakten Viktor Frodig lämnade retur på och där Stensrud forcerade in tvåan.
# Luka Bozickovic snodde den boll som han sedan severade Navassardian när slutresultatet spikades.

***
Tre omgångar och ÖFK har spelat in sju poäng med avstängde Ali Suljic utanför laget. På söndag är Suljic tillbaka centralt i trebackslinjen (jag kan inte tänka mig annat). I övrigt tror jag inte på några större förändringar, startelvan håller för ytterligare en prövning! Men onekligen spetsas konkurrensen av en seger som den i kväll.

***
Till sist; jag har svårt att släppa de "förlorade" poängen mot Falkenberg. Om inte hade ÖFK varit tvåa (minst) i tabellen - på allsvensk plats. Tanken svindlar - men vi är med i matchen!

Det finns anledning att känna en viss optimism

Fågel eller fisk?
Den frågan har man varit tvungen att ställa inför rätt många säsonger nu och svaret har alldeles för ofta blivit fisk.
Som ÖFK-vän, och men framförallt för idrotten i länet, har man blivit luttrad. Man vill ju så gärna att vi ska ha minst en fot i elitfotbollen (helst två naturligtvis), det betyder så mycket för så många.
Men nu, efter en stark insats i cupspelet och en lovande öppning på seriespelet, vågar jag tro på något mera. Jag känner faktiskt en försiktig optimism och hoppas att den känslan förstärks ytterligare efter lördagsmötet med serieledande Falkenberg.
Så här ser jag på ÖFK #2026 när vi kommit till omgång 6 i Superettan, styrkor & svagheter.

***
Sedan Stefan Lundin tog över ansvaret som sportchef i klubben har ungefär 50 spelare kommit och 50 har försvunnit, tio per år. Ett antal tränare har också hunnit passera revy.
Samma lika den här säsongen. Ett dussintal nya spelare och en ny tränare, Nemanja Miljanovic. Men en viktig skillnad; Miljanovic har haft några av de nya i tidigare klubbar, han visste vad han ville ha och vet vad han har att jobba med.
Och det har märkts. I cup och serie har startelvan varit tämligen statisk, Miljanovic har bjudit på få överraskningar.

***
Men truppbygget är obalanserat, här finns en överkapacitet på mittfältet (många riskerar att få minimalt med speltid) medan bristen på dugliga forwards är alarmerande!

***
På plussidan;
# Målvakterna Melker Uppenberg och Tyree Griffiths håller för Superettan, de gör sitt jobb men utan att briljera. Skulle det skita sig som förra året (ÖFK använde sex målvakter, svenskt rekord för elitfotboll) finns målvaktstränaren Arnold Origi att kasta in.
# Trebackslinjen med Sunday Anyanwu, Ali Suljic och hemvändande Dennis Widgren är betongstark. Det är inte många gånger de har sviktat så här långt. Dessutom är de utrustade med fina passningsfötter vilket inte är alldeles givet bland mittbackar. Närmast att ersätta vid skador eller avstängningar är väl fransmannen Hugo Azzi, det lilla jag hunnit se av honom lovar onekligen mer.
# Centralt på mitten är man bäst i serien, det är absolut plusplus. Inget lag kan matcha kvartetten Amar Begic, Curtis Edwards, Emil Özkan och Simon Marklund - förutom en stor arbetskapacitet finns här både huvud och begåvade fötter. ÖFK:s 2-0-mål senast mot IFK Värnamo är ett lysande exempel på vad det här gänget kan åstadkomma tillsammans; Özkan till Edwards som överraskande spelar rakt igenom försvarslinjen till Marklund som serverar Begic, ett-två-tre-fyra och så smäller det rakt upp i krysset.
Godis för en fotbollsälskare!
Curtis Edwards i kombo med Simon Marklund kan bara bli bra, Amar Begic (lagspelare personifierad) är ett fynd och Emil Özkan behöver bara komma ihåg att jobba vidare när han levererat första insatsen för att ta ytterligare ett steg i sin utveckling.

***
På minussidan;
# Kantspelet har inte imponerat så här långt. Yannick Adjoumani, som ju är något av en publikfavorit, borde få ut mer av all den yta han erbjuds att operera på, det finns liksom ingen stadga i hans spel och jag upplever att utvecklingen har stannat av. Jag tror att han behöver tydligare instruktioner i den här något nya rollen han fått. På andra sidan jobbar Daniel Miljanovic (tränarsonen) hårt men saknar spets, åtminstone så här långt. Precis som för "Adjou" har han ofta mycket plats i offensiven utan att få till något som hotar. Alldeles för många kantspelare tar en touch för mycket innan bollen spelas in och då fastnar den på första försvararen, Miljanovic är en av dem.
# Men framförallt, på forwardssidan är det svagt för att vara på den här nivån. Abel Stensrud har abonnerat på platsen så här långt. Norrmannen springer mycket, det ser bra ut, men kommer sällan (Värnamomatchen undantagen) till avslut. Och kommer han till skott så prickar han målvakten. Rakt på, varje gång - och med knallpulver i skottfoten.
Problemet?
Det finns just nu inget alternativ till Stensrud! Hoppet står möjligen till Gustav Odenlind som är på väg tillbaka efter sin långa skadefrånvaro. Vi vet bara att det är ett löfte som inte fått chansen att visa vad han kan. Men oavsett, här måste Stefan Lundin satsa allt krut under sommarfönstret.
En forward i den här rollen måste producera 10 mål, helst några fler. Det är närmast ett krav.

***
Bästa insatserna så här långt; Försvarsmässigt mot allsvenskt motstånd i cupen, stark premiärvinst på bortaplan (Varberg) i premiären, stabil första halvlek borta mot Öster men framförallt den första halvan mot IFK Värnamo (3-0 i halvtid) förra helgen. Det spelet gladde många, även mig.
Sämst; stundtals blir det väldigt stirrigt i försvarsspelet då det höga presspelet går tokfel (som mot Värnamo efter pausvilan). Här efterlyser jag en plan B (ett samlat försvar som börjar jobba vid mittlinjen).
Men det borde väl inte vara så svårt att fixa?

***
Kul serie så här långt. Alla slår alla och klassiska IFK Norrköping, som rivstartade med en 6-0-seger, är några matcher senare inblandad i bottenstriden. Här går det ju inte att räkna på någonting och det ger mig ytterligare en anledning att känna en viss optimism för ÖFK:s del.
Men då måste man sköta korten väl, helst redan mot Falkenberg.

Kraftig vind i planens längdriktning, gräsyta som var såväl torr som gropig (har Påskbergsvallen någonsin varit i god kondition vid den här tiden på året?), tvingad till ett målvaktsbyte precis innan avspark och ett kraftigt favorittryck på hemmalaget.

Det var tuffa förutsättningar för ÖFK i årets premiär i Superettan.

Men man löste det på bästa sätt. 2-1 i Varberg gjorde att de 85 milen hem till Östersund inte kändes så betungande även om ett sovstopp i Mora förlängde hemresan med ytterligare några timmar.

***

Jag måste medge att mycket kändes osäkert med årets ÖFK-bygge inför dagens seriepremiär; ny tränare med nya idéer, många nya spelare där alltför många håller till på mitten och alltför få ser ut att vara bekväma i motståndarens straffområde. Vi hade bjudits på starka insatser i cupspelet (kryss mot allsvenska IFK Göteborg och Degerfors och stark hemmavinst mot Trelleborg) men också tämligen slätstruket i några träningsmatcher.

Vad vi fick?

Samma starka laginsats som i cupen och en högst oväntad matchhjälte; Curtis Edwards, 32-årig hemvändare som inte gjort något mål sedan en cupmatch i England för några år sedan som bara hans närmaste kommer ihåg. Nu blev det helt plötsligt två - en styrning med vänster lår(!) och en hörna från vänster som med vindens hjälp seglade rakt in i Varbergsmålvakten Oscar Ekmans bortre burhörna.

***

Curtis Edwards osannolika fotbollsresa är bekant för väldigt många fotbollsintresserade, åtminstone den fram till tiden för pandemin. Den har berättats åtskilliga gånger, från en uppgiven ungdomskarriär i hemstaden Middlesbrough i nordöstra England som landade i pappans "publag" via Ytterhogdal, ÖFK:s monumentala framgångsresa som kulminerade i cupseger och Europaspel till svensk mästare i Djurgården 2019. Efter ytterligare ett par säsonger i huvudstaden flyttade han till Oslo och spel i Elitserien (Stabaek) och där och då försvann han från radarn för de flesta. Och inte blev det bättre när han flyttade hem till de brittiska öarna med hjälp av bland andra Graham Potter och Ian Burchnall och spel en bit ner i det engelska seriesystemet. Få har noterat hans insatser i Woking utanför London, Notts County (världens äldsta professionella fotbollsklubb) i Nottingham och senast i Gateshead i utkanten av Newcastle.

Det blev inte många rubriker under den tiden men Curtis bidrog starkt till att Woking kom på rätt köl I National league våren 2024 och starten i Notts Co hösten samma år var bra innan en våldsam tackling slet av ett ledband i hans vänsterfot. Efter operation, lång rehab och ett inte helt lyckat klubbyte har speltiden krympt och när chansen dök upp för ett par månader sedan tog familjen (fru som kommer från Östersund och två små barn) beslutet: Vi flyttar "hem"!

Och nu är allt på plats; barnen på förskola, flyttlasset kom från England i veckan som gick, huskontrakt skrevs under några timmar senare och i eftermiddag matchhjälte, bäst på plan med två mål, listiga framspelningar och stort jobb.

Välkommen tillbaka, Sheriffen!

***

Matchen som sådan? Inte mycket att hänga i påskriset, faktiskt. Vinden styrde (och förstörde) matchbilden; Varberg hade medvind första 45 och var bäst då, ÖFK hade greppet och de bästa intentionerna i andra halvlek.

***

Det är svårt att spela bra fotboll i halv storm, det vet de flesta som varit med. Se bara på Sunday Anyanwu, till höger i ÖFK:s trebackslinje. I motvinden före paus var han rena säkerhetsrisken då han kom fel på det mesta, efter paus dominerade han och var sådär "äckligt bra" som han kan vara när det stämmer.

Försvarsjobbet som sådant var precis så stabilt som det var i cupspelet mot Göteborg och Degerfors, det var inte många lägen som Varberg lyckades vaska fram - inte ens med vindens hjälp

***

Tyree Griffiths fick ta hand om målvaktsjobbet i absolut sista stund sedan Melker Uppenberg kastat in handduken efter uppvärmningen. Det gjorde han på bästa sätt där vinden var en svårare motståndare än hemmalaget. Kul, Tyree hade inget bra förstaår i ÖFK där skador (knä och hälsena) förstörde det mesta.

***

Noterat från helgen;

# IFK Norrköping satte skräck i alla tilltänkta utmanare efter 6-0 mot IFK Värnamo (både i Allsvenskan förra året)!

# Helsingborgs 4-1-seger mot Öster hemma på Olympia kom väl från ingenstans? Visst har det snackats om årets HIF - men det har det väl gjorts så länge som jag kollat på fotboll?

# Påskens rysare, Gif Sundsvall mot nya Nordic United. Startade i söndags men fick avbrytas efter halva första (häftigt snöfall...) och spelas klart på måndagen. Nordic United hade greppet, ledde med 2-1 långt in på stopptiden men en straff och ett överraskande skott från 35 meter gav 3-2 och tre sköna hemmapoäng. Den vändningen såg jag inte komma.

***

Samling på Jämtkraft arena på lördag, Norrby kommer på besök. Senast boråsarna var här skickade ÖFK ned dem i division 1!

Vad var det jag sa...?

Nej, jag tänker inte ta en så billig poäng när Kiarash Livani tvingades lämna tränarjobbet i ÖFK på tisdagsmorgonen. Men efter ett helt liv på och kring en fotbollsplan känner jag när det skaver.

I det här fallet skavde det redan från dag ett och det var snö på marken. Rejält!

Kiarash Livani var helt enkelt för mycket, löftet var att ÖFK skulle ockupera motståndarlagets planhalva i 90 minuter men verkligheten blev ett snurrande kring det egna straffområdet där en målvakt med klumpfot skulle vara spelmotor.

Ja, jävlar så fel det blev.

"Katastrofalt", skrev jag på den här sajten den 28 mars efter tio träningsmatcher och det var examensdags. Målvakternas fipplande gav lätta baklängesmål, på mitten fanns ingen broms vid tappade bollar och det så omtalade presspelet var osynkroniserat och lämnade oceaner av yta för motståndarna att operera på. Det var verkligen inte mycket som hängde ihop.

Där och då borde klubben ha dragit i nödbromsen, alla med minsta fotbollskunskap kunde se att spelidé och manskap inte korrelerade.

***

Men Livanis process fick fortsätta, spelarna - alla som fick chansen att uttrycka sig- gav tränaren sitt starka stöd ("vänta bara, resultaten kommer"). Nu är vi där efter nästan 40 matcher (träningsmatcher, cupspel och 26 serieomgångar), processen pågår fortfarande och ÖFK riskerar ytterligare ett kvalspel när fyra omgångar återstår.

Dessutom; källor med mycket god insyn berättar om ett bristande ledarskap, det är andra som fått göra jobbet när Livani varit frånvarande.

ÖFK-styret har noterat men inte agerat, inte förrän efter 1-6-smällen mot Västerås SK i lördags. På måndagen tvingade man Livani att flyga upp från Stockholm för att berätta hur han tänkte sig att vända den negativa trenden. ÖFK-tränaren ritade och berättade i flera timmar men efter mötet konstaterade ledningen att det där hade man hört och sett tidigare och på tisdagsmorgonen gav man Livani sparken.

***

Att ÖFK åter känner sig tvingade att göra sig av med sin huvudtränare under brinnande seriespel (det har ju hänt några gånger för mycket sedan Potter-tiden) är naturligtvis ett misslyckande - för ledningen, för sportchefen Stefan Lundin, ja, för hela klubben. Att göra sig av med sin skeppare när bara fyra omgångar återstår och så mycket står på spel är naturligtvis ett enormt risktagande.

Men från mig får klubben fullt stöd, det borde bara ha gjorts så mycket tidigare. Jag kände Azrafshan-vibbar ganska direkt när Kiarash Livani anlände till Östersund. Den nye ÖFK-tränaren tog in mycket luft när han snackade men precis som för Amir Azrafshan (ÖFK-tränare 2020-2022 och fick sparken två gånger!) var innehållet väldigt många tomma ord.

***

Det blir nu Tor-Arne Fredheim som får försöka ta ÖFK i mål på bästa sätt den här sommaren. Där har ÖFK-ledningen gjort ett bra jobb; ingen behöver tvivla på Fredheims fotbollskunskaper. Han har levt hela sitt liv i den svenska elitfotbollen, både som spelare och som tränare, han kan fotbollens ABC. Fredheim kan med stort lugn kliva in i omklädningsrummet och presentera ett grundspel som räcker för att ÖFK ska överleva även denna säsong i Superettan, han behöver inte bygga något luftslott.

***

Fredheim fanns förmodligen inte på så mångas radar när det spekulerades om vem som skulle bli Livanis ersättare. Jag skulle nog betrakta honom som en av tränarkårens grå eminenser, känd och respekterad av den inre kretsen men knappast för den breda fotbollspubliken. Många ÖFK-vänner drömde givetvis om en arbetslös Graham Potter (tänk att så många fortfarande ser Potter som en återvändare - hallå, han spelar på helt andra arenor numera där en eller annan rispa i lacken inte har någon betydelse) och själv hade j Lars Lagerbäck som ett möjligt alternativ. Den gamle förbundskaptenen är visserligen skriven i Solna men trivs allra bäst på hemgården i Ovansjö på Ånge-skogen och dit är det ju bara armlängds avstånd.

Men lösningen fanns alltså närmare än så. Tor-Arne Fredheim bor sedan en tid tillbaka på Odensalagatan i Östersund och arbetar med fotboll på en gymnasieskola i stan.

Det var nog den riktigt stora överraskningen när ÖFK:s jakt på Livanis ersättare var över.

***

Hemmamatcher mot Brage och Trelleborg borgar för att ÖFK har sitt öde i egna händer. Jag tror att man krånglar sig ur det här på något sätt. Men det förutsätter att ett antal spelare, ja, helst hela bunten, steppar upp några pinnhål. Större delen av hösten har varit synnerligen energifattig.

***

Med en ny tränare räknar jag med att Erick Brendon plockas fram ur frysboxen och finns med i startelvan när Brage kommer på besök nästa lördag. Livanis behandling av den brasilianska mittfältseleganten är den mest skamlösa jag upplevt under mina drygt 60 år i fotbollens tjänst. Vuxenmobbning, de luxe!

Att ingen i klubben har slagit näven i bordet är lika skamlöst. En haverikommission borde tillsättas!

***

Lycka till, det behöver både Fredheim & klubben!

"Processen", Kiarash Livanis projekt med ÖFK:s lagbygge, är på väg mot ett fullständigt haveri, 1-3 i lördagseftermiddagens derby mot Gif Sundsvall var bara en i raden av undermåliga insatser den här sommaren.

När resultaten skulle komma, det lovade ju såväl Livani som hans lojala spelare, har istället förluster och svaga prestationer staplats på hög, sedan den 1 juni har ÖFK vunnit en av nio matcher, man har tagit sex poäng av 27!

Utveckling har blivit avveckling.

***

Kom inte och säg att jag tidigt varnade. Alla med ett någorlunda tränat fotbollsöga kunde se redan under försäsongen att Livani-fotbollen inte korrelerade med spelarmaterialet. Inte ens några lättförtjänta gratispoäng i serieinledningen kunde dölja detta faktum.

Efter dagens förlust råder rena orkanstyrkan i skitstormen på sociala medier. Jag förstår det, synd bara att det skulle ta så lång tid för supportrarna att reagera. Men nu är det hög tid att Daniel Molander, ordförande i såväl fotbollsklubben som elitbolaget, kallar in tränaren Kiarash Livani och hans chef Stefan Lundin (som är minst lika skyldig till misslyckandet) och slår näven i bordet.

Det är möjligt att Molander inte kan ett skit om fotboll (jag har faktiskt ingen aning). Men eftersom det saknas fotbollskompetens i hela ÖFK-ledningen (och har så gjort under på tok för lång tid) är det han som sitter med den samlade makten.

Hur han utnyttjar den struntar jag högaktningsfullt i. Bara att han gör något.

Kraftfullt!

***

Daniel Molander kan exempelvis klargöra för herrar Livani & Lundin...

# ...vem som är chef för vem i den sportsliga ledningen (tidigare, i nästan tre år, var det Magnus Powell som körde över Lundin, nu är det Kiarash Livani)

# ...att Lundin som första åtgärd ställer krav på att Livani omedelbart avbryter sin "process" och hittar en spelmodell som passar spelargruppen

# ...att nu får det, en gång för alla, vara slut med hasarden i och kring det egna straffområdet som kostar baklängesmål i var och varannan match.

# ...och att det inte finns utrymme att konstra - det här en order och ska ske nu!

***

Jag har för länge sedan skrivit om Livanis behandling av Erick Brendon, bland annat i en krönika den 27 maj, där jag bedömde ÖFK-tränarens placering av den bollskicklige brassen i frysboxen som ren och skär mobbning.

Efter det har vi inte sett Brendon i startelvan, knappt heller på avbytarbänken (en start och tre på bänken så här långt, 19 matcher in på serien!).

Och när Livani bestämmer kommer Brendon att fortsätta sitt ÖFK-liv i frysboxen. Tro inget annat (vid onsdagens träning när det spelades elva mot elva fick Brendon inte ens med utan tvingades jogga vid sidan tillsammans med några juniorer enligt rapporten på op.se).

Men jag tänker så här;

# Stefan Lundin var sportchef även när Erick Brendon värvades från allsvenska IFK Värnamo mitt i säsongen 2022.

# I 2,5 säsong (med Lundin som chef...) bar Brendon det här laget och jag påstår att ingen enskild spelare i Superettan under den perioden var så viktig för sitt lag som Erick Brendon var för ÖFK.

# Nu skulle Brendon, som dessutom är en av de klubbens bäst betalda spelare (och fortfarande med Stefan Lundin som chef) inte ens platsa i ett B-lag...

Alltså; hur fungerar Stefan Lundin som närmare än någon annan kunnat se Erick Brendons betydelse för ÖFK under så lång tid samtidigt som han accepterar att samma spelare placeras i frysboxen bara för att det kommer en ny tränare med vilda idéer utan förankring i verkligheten?

***

Det enda rimliga i det här läget är, som ni säkert nu har fattat, att Stefan Lundin tar det befäl över den sportsliga verksamheten som han är satt att göra.

Och att Livani accepterar läget,.

Om inte är det bara för honom att ta tåget söderut till nya jaktmarker (på en annan nivå).

***

Om jag tror på det här?

Naturligtvis inte. Daniel Molander har jag knappt sett till sedan han klev på sin dubbla ordföranderoller under senvintern, Stefan Lundin tar inga konflikter med sina underordnade och Kiarash Livani kommer att fortsätta på spåret som leder till avgrunden.

Men det känns viktigt att röra om i grytan, få verkar ju våga göra det trots att sakernas tillstånd är alldeles uppenbara.

För nu går tiden fort och tid är det minsta som ÖFK-ledningen (Daniel Molander) har för att styra den här skutan mot rätt kurs.