Martin Nylander med flera har i kommentarer tagit upp det som faktiskt varit ganska uppenbart hittills denna säsong, möjligen med undantag av starten mot Sundsvall och under perioder i matchen mot Trelleborg. Nämligen att ÖFK så sällan kan utnyttja en överraskningseffekt i förhållande till motståndarna i offensiven. Man hamnar i ett bollande sidledes och bakåt, med undantag av löpningar längs sidlinjerna. Jag saknar definitivt Mazurs ofta precisa längre bollar till spelare i rörelse framåt. Jag saknar också t ex Sinyans spel från en lysande säsongsstart förra året, då han flera gånger vann tiotalsmeter i bestämda och fyndiga löpningar framåt. Hedenqvist och ibland Musolitin glimtar till ibland med motsvarande agerande, men väldigt sällan andra. Visst håller vissa bollen ganska länge, men det slutar ofta i bollförlust, stresspassning, skott i svagt läge eller vändning tillbaka igen. Dessutom utnyttjas nästan aldrig inkast eller frisparkar till att snabbt vinna metrar framåt och skapa luckor och oreda hos motståndarna.

Tyvärr har dessa brister också tydligen lett till att allt färre spelare ser någon mening i att snabbt avancera framåt när ÖFK vunnit boll, och därför finns alltmer sällan alternativ för bollhållaren framåt. Jag hoppas att det inte är en lagd spelidé från tränarna, och jag vill inte tänka att det ska vara brist på spelsinne hos ett flertal av spelarna. I korta sekvenser av spelet har ju detta fungerat, med snabba rörelser och snabbt passningsspel till spelare som raskt söker nya positioner framåt. Möjligen har det onödiga säkerhetstänket förstärkts av tvivlet på att lyckas göra mer än ett mål per match. Missförstå mig dock inte. I grunden är en fungerande defensiv helt förutsättningen för ett fungerande anfallsspel. (Det verkar det svenska herrlandslaget för övrigt helt tappat bort efter VM 2018 och inte verkar det vara någon förbättring på gång där)

ÖFK:s försiktighet och brist på variation har hittills i år nästan helt gjort att motståndarna kan försvara sig rättvända och de hinner relativt lätt bli väl strukturerade i sitt defensiva spel innan ÖFK kommer i närheten av straffområdet. Därför blir det naturligtvis väldigt mycket svårare att komma till riktigt bra målchanser.

Detta bollhållarspel fanns definitivt också under Potters tid, som några påpekat, och det var väl hans enda svaghet enligt mig. Jag anser att det s k possession-spelet blivit tämligen omodernt, som de flesta varianter på fotboll som lyckats i ett antal år, tills de blivit alltför lättlästa. De lag som fortfarande kan slå underifrån är de som klarar att överraska sina motståndare på ett eller annat sätt. Allt spel som är förutsägbart tappar i effektivitet med tiden.

Jag märker att jag kanske blivit onödigt negativ i denna krönika, men jag vägrar faktiskt sluta tro på ÖFK:s trupp detta år, och jag hoppas att skador och sjukdomar blir färre. Ordonez är definitivt ett hopp framåt, och frågan är om inte Hedenqvist skulle få chansen att kliva upp bredvis Brendon vid något tillfälle. Det skulle kunna leda till att de båda kan växla mellan att vara den mer offensive respektive att säkra mer bakåt på innermittfältet. Jag skulle också vilja testa att ha Perry och Adjoumani på varsin kant, så att variationen blir större. Stolt och/eller Karlsson Grach tillbaka på planen kan också bidra till en större osäkerhet hos motståndarna.

Jag är ingen fotbollsexpert utan detta var några amatörmässiga och personliga iakttagelser, tankar och förhoppningar, men jag är lyckligt medveten om den oerhörda tjusning som finns i att vi ser på fotboll på olika sätt, och har olika tankar kring hur det skulle kunna bli ännu bättre, så tyck gärna till med vad ni tycker.