Ofta händer det märkliga saker i ÖFK.

Efter många om och men, efter tyckanden och frågeställningar har det nu blivit klart att kaptenen för ÖFK-skutan Magnus Powell har gett upp sin möda och träna och hjälpa sitt kära ÖFK. Han har nu flyttat hem till Oslo.

Det var säkert med tunga steg han stängde lägenhetsdörren och lämnade lägenheten där han bott i 2.5 år för att aldrig öppna dörren igen.

Hans höga och tydliga röst på träningsplanen har tystnat. Kampen när slut. Nu har Powell bara minnen kvar.

Powell kommer nog inte bara att minnas det dystra slutet.

Han kommer även att minnas de vunna matcherna på Jämtkraft Arena, då publiken stod upp efter matchen och applåderade. Han kunde ta del av glädjen, när han stolt gick ut på plan efter matchen och tackade spelarna för en god insats.

Utklassningen av starka Degerfors var ett sådant tillfälle. Alla var glada.

Det har nu uppstått en situation som ÖFK inte kan ställas till svars för.

Det var några tongivande spelare i det nyligen bildade spelarrådet, som inte ville ha Powell kvar.

Det var den vetskapen och tidningsrubrikerna som gjorde att Powell själv beslutade att lämna ÖFK. Bördan för honom blev för tung.

Styrelsen valde inte att fråga, vilka som var missnöjda med Powell och på och vad missnöjet bestod i. Man har kunnat säga till dem, om inte galoscherna passar så kan ni stiga ur dem. Det är kanske en för tuff åtgärd.

Nu tar andra tagit över.

Nu ligger bollen plötsligt hos spelarna. Nu måste de bevisa att de ska klara hösten med framgång.

Profilen Magnus Powell var en tränare med lidelse och med höga ambitioner och krav på både sig själv och spelarna.

Han var aktiv på träningarna och både kritiserade, tillrättalade och berömde.

Han arbetskapacitet var enorm. Han kan nästan jämföras med Grahams Potter.

Powell och hans vapendragare Stefan Lundin gjorde en enorm arbetsinsats när de kom till ÖFK, och på drygt två månader skulle värva ihop en nytt lag från det lägsta hyllorna. De lyckades, även om det blev kval de året.

Vi minns den avgörande matchen mot Falkenberg. Powell hade lyckats.

Året efter var ÖFK tippat som nedflyttingskandidat, men Powell och spelarna ville annat. ÖFK slutade femma, när serien var slutspelad.

Det gav Powell ny inspiration. Han höjde träningsdosen nästa år för att ÖFK skulle bli ännu bättre.

Ärets ÖFK har inte lyckats som Powell hade hoppats på. Trots mycket bra spel och många målchanser så hade spelarna svårt att göra mål och det blev svårt att vinna.

Detta tyngde Powell, som hade hoppas på en bättre plats än femte i år. Ibland kände han sig misslyckad, men han hade inte gett upp. Han var förvissad om, att det skulle bli en bra höst.

Övertygad var även fotbollschefen Stefan Lundin, när jag träffade honom på läktaren vid höstens tränarupptakt.

Omständigheterna gjorde, att de tillsammans inte fick chansen att bevisa det