ÖFK lyckades bryta den segertorka som rått sedan slutet av april (1-0 borta mot Öster i femte omgången) när man besegrade anrika Örgryte IS (Sveriges äldsta elitserieklubb) med 2-1.

Alla som kan något om idrott vet hur viktig den här trepoängaren är. Nu kan ÖFK gå till sommarlov som ett mittenlag och det ska vi vara glada över.

Förlust? Ja, det hade betytt ett uppehåll fyllt av oro för alla som vi se elitfotboll i Östersund. Visserligen inte lika illa som förra sommaren, långt därifrån. Men tillräckligt!

***

ÖFK gjorde en riktigt bra första halva mot Örgryte, stärkt av den fina starten där Mansour Sinyan pangade in ledningsmålet 1-0 redan efter två minuter och 45 sekunder. Jag vill påstå att hemmalaget kontrollerade de första 45 minuterna med ett stabilt och stundtals fyndigt passningsspel och där Sinyan tillsammans med Erick Brendon på ÖFK:s centrala mittfält bestämde vilket tempo matchen skulle ha. Visserligen hade ÖFK svårt att vaska fram de riktigt glödheta möjligheterna (närmast var det när ÖIS höll på att göra självmål, bollen gick i ribban efter en fenomenal reflexparad av målvakten Mathias Nilsson) av sitt övertag och ibland var man överdrivet försiktiga och blev kvar på den egna planhalvan. Men å andra sidan kunde gästerna inte bryta upp ÖFK:s försvarslinje utan tvingades avsluta från distans och då briljerade Aly Keita vid ett par tillfällen.

***

Men vad hade ÖFK-ledningen stoppat i spelarnas halvtidsdricka?

***

Matchbilden efter paus var så olik den första som den någonsin kan bli. Energin var bortblåst och det tog faktiskt 25 minuter innan hemmalaget lyckades organisera sin första offensiv attack med lite tanke bakom.

Det lilla lyftet ledde dock så småningom till tre raka hörnor och på den tredje tryckte Myroslav Mazur in 2-0 från nära håll sedan Malcolm Stolt varit framgångsrik i duellspelet framför mål.

Men ÖFK hann knappt jubla färdigt så låg bollen i buren bakom Aly Keita, ditplacerad av Marcus Haglind Sangré på straff sedan målskytten Mazur fått bollen på armen i ett försök att blocka ett skott från Isak Dahlqvist.

Och genast var det match igen, känslan blev sådär otäckt nervös med tanke på alla tappade ledningar under senaste tiden...

Men ÖIS kunde inte utnyttja sitt spelövertag, det saknades helt enkelt bett i göteborgarnas attacker.

***

Men avslutningen ställer onekligen frågor om tränaren Magnus Powells ledarskap;

# Som matchcoach

Jag har vid flera tillfällen tagit upp Powells sätt att hantera lagets byten, jag gjorde det många gånger förra säsongen och jag gjorde det så sent som efter förra helgens förlust mot Västerås.

Nu var han där och kluddade igen i ett ytterst känsligt skede av matchen:

Tre minuter efter straffmålet får ÖIS sin sjunde hörna. Då väljer Powell att plocka Malcolm Stolt och André Österholm av banan. Hur tänkte Powell där, tänkte han över huvud taget?

1) Man byter inte vid hörnor emot sig, det är en grundregel att förhålla sig till.

2) Man byter framförallt inte ut de som tillhör lagets starkaste huvudspelare. Om du har möjlighet, kolla igenom matchen och du ser att det är Stolt och Österholm (tillsammans med Mazur) som vinner nickduellerna för ÖFK vid fasta situationer i eget straffområde.

Lägg därtill; ett par minuter in på stopptiden byter Powell ut Erick Brendon (och Chovanie Amatkarijo) fortfarande med pigga ben. Powell har gjort det tidigare i ett antal matcher. Hur tänker han där? Det är ju Brendon som i mångt och mycket avgör hur ÖFK:s försvarsspel ser ut; pressa eller falla? Och dessutom är brassen en av få i ÖFK som kan behålla kylan i ett pressat läge och våga hålla i bollen.

För mig är det här obegripligt.

# Men framförallt också som ledare för gruppen

Alla har vi kunna se hur gula och röda kort har staplats på varandra med avstängningar som följd, såväl förra sommaren som den här. Impulskontrollen tycks saknas hos fler än en ÖFK-spelare. Den här gången var det Mykola Musolitin som tappade huvudet. Efter fyra(!) minuter på banan sänkte han en motståndare (Hampus Dahlqvist) med en dansk skalle. Visserligen var Dahlqvists första tackling inte rumsren på något sätt men någon djävla ordning måste det väl ändå vara. Så där får man inte reagera, Musolitin riskerar ju att förstöra för sig själv men framförallt för laget.

Nu klarade sig Musolitin med ett gult kort av domaren Andreas Dufva-Johansson men där begick domaren ett grovt tjänstefel. Det kortet skulle ha varit rött, faktiskt blodrött!

Jag har sett ett antal skallningar och "skallningsrörelser" (där man måttar men inte träffar) i svensk elitfotboll den här våren. Musolitins är den i särklass grövsta.

Och när den här typen av dumheter upprepar sig match efter match, det är ju faktiskt ett mönster, kan jag inte göra annat är att påstå att det är ett ledarproblem.

Ansvaret, i mina ögon, faller väldigt tungt på Magnus Powell (och naturligtvis sportchefen Stefan Lundin). Det har funnits oceaner av tid att åtgärda otyget!

***

Powells usla matchning (han behöver hjälp, det vet vi nu) och spelarnas dumheter måste vara åtgärdade när ÖFK börjar om den 10 juli på Olympia i Helsingborg. Annars kommer det här inte att sluta väl!

***

Vi kan säkert också räkna med att det blir förändringar i spelartruppen under sommaren. Chovanie Amatkarijo ryktas bort, det är ju han som har högsta försäljningspotentialen och ÖFK är i behov av dom pengarna. Sedan kan vi nog räkna med att klubben avslutar lånekontrakten med Theodore Rask och Calvin Kabuye. Kostnaderna måste sänkas, Rask (även om han varit bra) har ersättare efter uppehållet medan Kabuye visat för lite så här långt. Och där kan André Österholm spela när Simon Kroon saknas, det visade han inte minst mot Örgryte!

***

ÖFK:s bästa mot Örgryte; Aly Keita, Myroslav Mazur och Erick Bredon, tre säkra kort som alltid levererar! Mansour Sinyan öppnade strålande och 1-0-målet var ett mästerverk men norrmannen tappade stinget mitt i första ronden och var rätt blek i fortsättningen (vad hände där?), Ziad Ghanoum fick revansch för några mindre lyckade insatser och Chovanie Amatkarijo gav ÖIS högerförsvar mycket huvudbry under den första halvleken. Dessutom all credd till André Österholm och Malcolm Stolt för deras tunga arbete över hela planen. Så ser riktiga lagspelare ut!

***

Utsikten leder Superettan, i sanning överraskande, fem poäng före Västerås och med Gais som trea. I botten ser det kärvt ut för Skövde AIK som måste göra en ÖFK-are för att reda ut situationen. Helsingborg ligger fortfarande under strecket efter en nattsvart vår. Mellan fyran Jönköping Södra och Örebro SK på 13:e plats skiljer bara sju poäng. Det är trångt i mittens rike där ÖFK just nu parkerar på en åttonde plats.

De fem inledande omgångarna smakade onekligen fågel, 11 poäng av 15 gav snudd på serieledning och en hel del att gotta sig åt.

De sex följande har inte varit lika lyckosamma, tvärtom. Här har det doftat fisk lång väg. 2 poäng av 18 ger en läskig påminnelse av fjolårets långa ökenvandring och det är heller ingenting som visat att man förtjänat något mer.

Jo, insatsen i söndagseftermiddagens 1-2 när Västerås kom till Jämtkraft arena var värd ett bättre slut.

***

Tyvärr kom domaren Rinon Hasani (från Ronneby) att spela huvudrollen när ÖFK tappade sin 1-0-ledning i matchens slutskede. Hasanis beslut i den 79:e matchminuten att ge Theodore Rask en andra varning, och därmed ett rött kort, är så nära ett haveri man kan komma som fotbollsdomare. Och den gav definitivt Västerås en extra chans att vända matchen.

Rasks förseelse var en bagatell! (Samlat ÖFK-försvar och fasthållning på en felvänd motståndare närmare mittlinjen än det egna målet).

Frispark? Javisst. Gult kort? Inte en chans.

Dessutom; ÖFK hade dragit på sig tre frisparkar mellan Rasks första och andra varning. På 28 minuter! Det var alltså inte så att det blåste hett om Hasinis öron och han behövde finna en anledning att stämma i bäcken, här blev det så fel det bara kan bli!

***

Jag har full förståelse för ÖFK-tränaren Magnus Powells ilska efter matchen. Rinon Hasani gav inte hans lag en fair chans. Det är en ytterst svårhanterlig känsla för den som har ansvaret vid sidan om, nästan omöjlig att bemästra.

Men samtidigt;

Powell hjälpte också Västerås på vägen när coachingen var tillbaka till fjolårets låga nivå då han (och Stefan Lundin) gav bort massor av poäng i slutet av matcherna genom dåliga byten.

Nu är vi där igen.

# I onsdags bytte han ut Malcolm Stolt, Erick Brendon och André Österholm under matchens sista tio och Brage kunde avgöra (2-1) på övertid.

# I dag bytte han på fem platser sista halvtimmen; ut med Jakob Hedenquist, Mansour Sinyan, Calvin Kabuye, Malcolm Stolt och André Österholm. Och Västerås kunde vända 0-1 till 2-1, segermålet på övertid...

Powells bytesbonanza ger ÖFK sämre kvalitet, sämre organisation och, kanske framförallt, minskad längd. Utan Hedenquist, Sinyan, Stolt, Österholm (och utvisade Rask) är man ytterst sårbara i utrymmet framför Ali Keita och det är ingen tillfällighet att det var två förlorade nickdueller (båda med Cesar Weilid inblandad) som gav Västerås båda målen (en passning och en direkt i nät).

***

Ja, jag vet. Byten måste göras; skador, trötthet eller av taktiska skäl. Hedenquist fick sin tredje match på en vecka efter långt uppehåll och hade säkert mjuka ben när han ersattes, samma med Kabuye som inte har så många minuter seriespel i kroppen och nu fick chansen från start medan Österholm fick lämna med kramp.

Men Sinyan?

Och Stolt?

När man ska försvara en ledning och är satt under press. Obegripligt!

***

Speciellt irriterad blir jag när Powell öppnar låset på mitten Brendon & Sinyan. Det är dom som tätar framför backlinjen och det är dom som ger laget en chans att vila med bollen och kanske även göra något vettigt framåt.

Lika obegripligt!

***

Spelmässigt var Västeråsmatchen en klar bättring efter några riktigt trista veckor. Trelleborg borta (0-1) var hemskt, Eskilstuna borta (1-1) var bara segt, mot Utsikten hemma (1-2) fick man aldrig chansen efter Mazurs tidiga utvisning och ingen kan påstå att det slog några gnistor om ÖFK i veckans bortamöte mot Brage (1-2).

Jag varnade tidigt (efter den framgångsrika starten...) att det skulle kunna komma kärvare tider framöver, det räckte med att studera listan över alla varningar för att begripa det. Nu blev det värre än så, förutom alla avstängningar tillkom såväl sjukdomar som skador och bräckligheten i ÖFK-bygget var avslöjad när kontinuiteten bröts.

Jag har ett svagt minne av att staketexperterna på den här sajten häcklade mig för dom raderna... Några var för övrigt riktigt oförskämda. Jag gissar att dom håller käften efter två poäng på sex matcher och rutschkana i tabellen!

***

Ledningsmålet mot Västerås var för övrigt en riktig goding; lång boll från Weilid till Stolt, vidare till Kabuye och så ett läckert instick till Österholm. Pang och Österholm hade gjort sitt första seriemål i ÖFK-dressen.

***

Bästa betygen; Cesar Weilid (den här gången till väster i backlinjen, Adjoumani avstängd) kan ju inte rå för att han är så kort och inte räcker till i luften i hettan framför Aly Keita, han kämpade som en galning matchen igenom, Theodore Rask höll ihop försvaret när Myroslav Mazur för en gångs skull sviktade betänkligt, Erick Brendon som vanligt och André Österholm som gjorde sin bästa insats hittills i ÖFK, därtill målskytt.

***

För övrigt; Såväl Sebastian Karlsson Grach (nick) som Chovanie Amarkarijo (skott) var sånär att sänka Västerås strax innan västmanlänningarna avgjorde till sin fördel. Det är små marginaler i den här sporten...

***

Jag ser att röster höjs för att byta ut Aly Keita mot Andrew Mills i buren. Jag skriver som jag gjorde förra säsongen när debatten var densamma; ni har fel! Keita har under sina tio år i klubben aldrig varit någon mästare i luftrummet och kommer aldrig att bli. Däri finns ingen större skillnad. Men de nickmål ÖFK har släppt in den här våren har inte varit Keitas bollar, dom måste uteförsvaret ta hand om. I dagens fotboll, där inläggen oftast är hårt pressade, är det omöjligt för målvakten att hinna ut. Det gick möjligen på den gamla goda tiden när allting gick så mycket saktare, trafiken inte alls lika intensiv och inläggen luftpastejer som singlade ner från luften. Glöm därför snacket om målvakter som "äger straffområdet", Kalle Svensson gjorde det möjligen men det är 75 år sedan...

Ska man kritisera Keita får man gör det för de vinkelskott han släppt in (som exempelvis mot Eskilstuna). Där har det inte sett hundra ut, det ska erkännas.

***

När vi nu går mot sommarlov (bara söndagens hemmamatch mot Örgryte återstår) parkerar ÖFK på den nedre halvan av Superettans tabell, plats 10, men där avståndet till den nedre delen är betydligt närmare än till den övre.

Det trodde vi inte för några veckor sedan.

Om vi har anledning att vara oroliga?

Det tycker jag absolut. Det måste man alltid vara när ingenting rullar ens väg och det gör det inte för ÖFK just nu, absolut ingenting!

Därför är det dags för ÖFK att börja flyga igen!

Ja, så var ÖFK:s nolla i förlustkolumnen ett minne blott. 1-0 i baken på Vångavallen mot ett krisande Trelleborgs FF är inget som vi kommer att minnas när vi summerar Superettan framåt senhösten. Möjligen då som en påminnelse om att det var måndagen den 15 maj som vi landade i verkligheten. Och att insatsen var riktigt usel!

***

Jag gjorde efter 3-3-matchen mot Jönköping Södra en notering om ÖFK låg risigt till i "varningsligan". sju spelare fanns inför resan till Trelleborg noterade med vardera två varningar och riskerade att bli avstängda vid ytterligare gula kort.

I mina ögon kändes det skakigt.

Men för tränaren Magnus Powell var det inga problem, i varje fall uttryckte han sig så i en helgintervju i ÖP/LT. "Vi har en bred och bra trupp sa vi kan hantera det", sa Powell.

Han kanske måste säga det men förr eller senare kommer verkligheten ifatt. Den här gången dröjde det bara ett par dagar innan han stod med brallan neddragen. Plötsliga febertoppar på Erick Brendon och Jakob Johnsson under matchdagen samtidigt som Theodore Rask tvingades vila efter förra helgens hjärnskakning och med Mansour Sinyans fortfarande avstängd berättade sanningen. ÖFK den här måndagskvällen hade inte mycket att visa upp. Startelvan hängde inte ihop på något sätt.

# De nya som fick chansen höll inte måttet.

# Och de rutinerade som skulle bära det något vingklippta laget höll heller inte måttet när de ställdes inför nya roller och andra uppgifter.

***

För så här är det;

Sedan slutet av augusti förra året har ÖFK haft en fantastisk period. 15 serie- och två kvalmatcher har resulterat i åtta segrar, åtta oavgjorda och bara en förlust (hemma mot AFC Eskilstuna), alltså bara en torsk på 17 matcher. Det är starkt alla dar i veckan.

Men man har kunnat göra det med med i stort sett samma spelare i match efter match, firma Powell & Lundin har kopierat startelvan (som varit ytterst välbalanserad i en 4-2-3-1-formation, det ska sägas) och så har det rullat på. Vecka efter vecka, månad efter månad. Det enda som hänt under snart åtta månader är att Ludvig Fritzson (nu i Brommapojkarna) har ersatts av Mansour Sinyan på mittfältet och att Theodore Rask (inlånad från IFK Norrköping) tagit plats i backlinjen när Kristian Novak blev skadad.

Variationerna har alltså varit väldigt få, i årets sex inledande omgångar före resan till Trelleborg närmast obefintliga: Keita, Weilid, Rask, Mazur, Adjoumani, Brendon, och Kroon hade startat samtliga matcher, Sinyan, Jonsson, Amatkarijo och Stolt i fem matcher. Ghanoum, Österholm, Musolitin och Karlsson Grach var övriga startspelare, en match vardera.

***

Den bredd som Magnus Powell pratar om finns helt enkelt inte. Just nu, men förmodligen på sensommaren/hösten då spelare som Sporrong, Hedenquist, Ouattara, Kabuye, Mills och kanske någon till hunnit ikapp efter skador och annat trassel.

Då kan man ta några smällar.

Inte nu, avslöjandet på måndagskvällen blev brutalt; ett lag med möjlighet att ta klivet upp på andraplatsen i tabellen ska inte behöva hålla på i 87 minuter innan man lyckas skapa sin första, och enda riktiga vassa, målchans när man ställs mot en klubb i trubbel efter en skakig inledning.

***

Som ni förstår av raderna här ovan; ÖFK:s anfallsspel var verkligen inte mycket att skriva hem om den här trista måndagskvällen. Låt vara att slutstöten hade en viss tyngd men så mycket mer än ett antal hörnor blev inte utdelningen. Det var idéfattigt och slarvigt, inspelen från båda kanterna saknade adress vid varje tillfälle.

Det är i sådana här matcher som Simon Kroon måste kliva fram och bära laget. Men i den ambitionen slår han knut på sig själv och trots att han nu varit med i elitfotbollen sedan Hedenhös dagar uppträder han som en dribblingskåt junior och kör fast i stort sett varje gång.

Jag skriver det igen: Kroon måste spela enklare (då blir det mycket bättre för laget!).

***

Jag fattar inte att Chovanie Amatkarijo fick vara kvar på banan matchtiden ut. Amatkarijo spelade pojkfotboll och tog inte en duell på 90 minuter. Bara trist i mina ögon.

***

Av de "nya" som kastades in i startelvan ger jag klart godkänt till André Österholm för berömvärt arbete, inte minst i egna straffområdet (avvärjde två ytterst farliga hemmaattacker före paus). Mykola Musolitin har jag så här långt inte alls sett storheten i och Calvin Kabuye slocknade snabbt efter en lovande inledning.

***

Sebastian Karlsson Grach är alltid mycket vassare som inhoppare än som startspelare. Varför är det så? Fanns väl bara med i laguppställningen den här gången, jag såg inget som var bra.

***

Mittbackarna Ziad Ghanoum och Myroslav Mazur hade ingen lätt uppgift den här gången då det läckte som ett såll framför dem. Godkänt, absolut, men inte så mycket mera. Samma blir betyget till ytterbackarna Cesar Weilid och Yannick Adjoumani. Båda har i alla fall en härlig inställning till jobbet!

***

Aly Keita var faktiskt den ende ÖFK-aren den här kvällen som höll sedvanlig klass. Räddningen uppe i hans vänstra kryss på Haris Brkic mäktiga högerslägga i den 28:e minuten var matchens höjdare och egentligen det enda som ÖFK ska ta med sig från den här Skåneresan.

***

Apropå det här med varningar; Cesar Weilid drog på sig sitt tredje gula kort och är, precis som Mansour Sinyan, avstängd i nästa omgång (Eskilstuna borta på söndag).

***

Till sist; Nu kanske alla förstår Erick Brendons betydelse för ÖFK:s spel, både framåt och bakåt!

Ja, så var ÖFK:s nolla i förlustkolumnen ett minne blott. 1-0 i baken på Vångavallen mot ett krisande Trelleborgs FF är inget som vi kommer att minnas när vi summerar Superettan framåt senhösten. Möjligen då som en påminnelse om att det var måndagen den 15 maj som vi landade i verkligheten. Och att insatsen var riktigt usel!

***

Jag gjorde efter 3-3-matchen mot Jönköping Södra en notering om ÖFK låg risigt till i "varningsligan". sju spelare fanns inför resan till Trelleborg noterade med vardera två varningar och riskerade att bli avstängda vid ytterligare gula kort.

I mina ögon kändes det skakigt.

Men för tränaren Magnus Powell var det inga problem, i varje fall uttryckte han sig så i en helgintervju i ÖP/LT. "Vi har en bred och bra trupp sa vi kan hantera det", sa Powell.

Han kanske måste säga det men förr eller senare kommer verkligheten ifatt. Den här gången dröjde det bara ett par dagar innan han stod med brallan neddragen. Plötsliga febertoppar på Erick Brendon och Jakob Johnsson under matchdagen samtidigt som Theodore Rask tvingades vila efter förra helgens hjärnskakning och med Mansour Sinyans fortfarande avstängd berättade sanningen. ÖFK den här måndagskvällen hade inte mycket att visa upp. Startelvan hängde inte ihop på något sätt.

# De nya som fick chansen höll inte måttet.

# Och de rutinerade som skulle bära det något vingklippta laget höll heller inte måttet när de ställdes inför nya roller och andra uppgifter.

***

För så här är det;

Sedan slutet av augusti förra året har ÖFK haft en fantastisk period. 15 serie- och två kvalmatcher har resulterat i åtta segrar, åtta oavgjorda och bara en förlust (hemma mot AFC Eskilstuna), alltså bara en torsk på 17 matcher. Det är starkt alla dar i veckan.

Men man har kunnat göra det med med i stort sett samma spelare i match efter match, firma Powell & Lundin har kopierat startelvan (som varit ytterst välbalanserad i en 4-2-3-1-formation, det ska sägas) och så har det rullat på. Vecka efter vecka, månad efter månad. Det enda som hänt under snart åtta månader är att Ludvig Fritzson (nu i Brommapojkarna) har ersatts av Mansour Sinyan på mittfältet och att Theodore Rask (inlånad från IFK Norrköping) tagit plats i backlinjen när Kristian Novak blev skadad.

Variationerna har alltså varit väldigt få, i årets sex inledande omgångar före resan till Trelleborg närmast obefintliga: Keita, Weilid, Rask, Mazur, Adjoumani, Brendon, och Kroon hade startat samtliga matcher, Sinyan, Jonsson, Amatkarijo och Stolt i fem matcher. Ghanoum, Österholm, Musolitin och Karlsson Grach var övriga startspelare, en match vardera.

***

Den bredd som Magnus Powell pratar om finns helt enkelt inte. Just nu, men förmodligen på sensommaren/hösten då spelare som Sporrong, Hedenquist, Ouattara, Kabuye, Mills och kanske någon till hunnit ikapp efter skador och annat trassel.

Då kan man ta några smällar.

Inte nu, avslöjandet på måndagskvällen blev brutalt; ett lag med möjlighet att ta klivet upp på andraplatsen i tabellen ska inte behöva hålla på i 87 minuter innan man lyckas skapa sin första, och enda riktiga vassa, målchans när man ställs mot en klubb i trubbel efter en skakig inledning.

***

Som ni förstår av raderna här ovan; ÖFK:s anfallsspel var verkligen inte mycket att skriva hem om den här trista måndagskvällen. Låt vara att slutstöten hade en viss tyngd men så mycket mer än ett antal hörnor blev inte utdelningen. Det var idéfattigt och slarvigt, inspelen från båda kanterna saknade adress vid varje tillfälle.

Det är i sådana här matcher som Simon Kroon måste kliva fram och bära laget. Men i den ambitionen slår han knut på sig själv och trots att han nu varit med i elitfotbollen sedan Hedenhös dagar uppträder han som en dribblingskåt junior och kör fast i stort sett varje gång.

Jag skriver det igen: Kroon måste spela enklare (då blir det mycket bättre för laget!).

***

Jag fattar inte att Chovanie Amatkarijo fick vara kvar på banan matchtiden ut. Amatkarijo spelade pojkfotboll och tog inte en duell på 90 minuter. Bara trist i mina ögon.

***

Av de "nya" som kastades in i startelvan ger jag klart godkänt till André Österholm för berömvärt arbete, inte minst i egna straffområdet (avvärjde två ytterst farliga hemmaattacker före paus). Mykola Musolitin har jag så här långt inte alls sett storheten i och Calvin Kabuye slocknade snabbt efter en lovande inledning.

***

Sebastian Karlsson Grach är alltid mycket vassare som inhoppare än som startspelare. Varför är det så? Fanns väl bara med i laguppställningen den här gången, jag såg inget som var bra.

***

Mittbackarna Ziad Ghanoum och Myroslav Mazur hade ingen lätt uppgift den här gången då det läckte som ett såll framför dem. Godkänt, absolut, men inte så mycket mera. Samma blir betyget till ytterbackarna Cesar Weilid och Yannick Adjoumani. Båda har i alla fall en härlig inställning till jobbet!

***

Aly Keita var faktiskt den ende ÖFK-aren den här kvällen som höll sedvanlig klass. Räddningen uppe i hans vänstra kryss på Haris Brkic mäktiga högerslägga i den 28:e minuten var matchens höjdare och egentligen det enda som ÖFK ska ta med sig från den här Skåneresan.

***

Apropå det här med varningar; Cesar Weilid drog på sig sitt tredje gula kort och är, precis som Mansour Sinyan, avstängd i nästa omgång (Eskilstuna borta på söndag).

***

Till sist; Nu kanske alla förstår Erick Brendons betydelse för ÖFK:s spel, både framåt och bakåt!

ÖFK spelade oavgjort 3-3 när Jönköping Södra besökte Jämtkraft arena på lördagseftermiddagen. Det betyder att ÖFK fortfarande, efter sex omgångar, inte vet hur det känns att förlora en seriematch den här våren.

Men samtidigt; jag förstår till fullo besvikelsen i ÖFK-lägret efter två förlorade poäng. Det här var en match som visserligen svängde fram och tillbaka men det var ingen tvekan om att det var hemmalaget som var det bättre.

Absolut!

***

Men när utdelningen inte blev den bästa får vi plocka fram ett antal russin ur kakan;

# ÖFK slingrade sig ur J-Södras grepp vid tre tillfällen; 0-1 (redan innan matchklockan hunnit fram till två spelade minuter), 1-2 och 2-3. Sånt är, precis som förra helgens kämpaseger nere i Växjö, ytterst välgörande för moralen!

# Vi är många, inte minst ÖFK-arna själva, som varit besvikna på att inspelen från kanterna (och de är rätt många) har givit så dålig utdelning. Nu fick vi se två hemmamål sedan Yannick Adjoumani serverat Chovanie Amatkarijo (2-2) och Sebastian Karlsson Grach (3-3) varsin välriktad passning från vänsterkanten.

# Apropå Amatkarijo, efter ett par tama insatser var han tillbaka där jag vill se honom. Två fullträffar där den vältajmade löpningen in bakom J-Södras backlinje vid 1-1-målet var något som man kan visa som instruktionsfilm för klubbens alla ungdomar (för att inte tala om Erick Brendons genomskärare, den återkommer jag till).

# Jag vill också uppmärksamma backklippan Myroslav Mazurs passning som öppnade för ÖFK:s andra fullträff den här eftermiddagen; en 30-metersboll längs vänsterkanten som slog ut hela J-Södras första press och gjorde jobbet lite enklare för firma Adjoumani & Amatkarijo. Pass-pass-nick och bollen hade flyttat sig 80 meter på några sekunder och in bakom en chanslös motståndarmålvakt.

Sånt gillas!

***

Två insläppta mål på fem matcher - nu tre på 90 minuter. Ska vi vara oroliga?

Tycker jag inte! Det är sånt som kan hända i fotboll utan att man behöver söka efter fel i strukturen.

# 0-1; inspel från höger som går över hela backlinjen blir till ett stenhårt inspel från vänster och en volleystöt från Robin Books högerfot rakt upp i Aly Keitas högra kryss. Grattis J-Södra till ett riktigt klassmål (men räkna inte med någon repris den närmaste tioårsperioden...)!

# 1-2; inlägg från höger som passerar Theodore Rasks huvud och där Ziad Ghanoum inte orkar med Pashang Abdulla i duellen där bakom. Inte mycket att säga om, Ghanoum vägde helt enkelt för lätt. Men, och det tål att sägas, målet påminde väldigt mycket om det Skövde gjorde på Jämtkraft för några veckor sedan.

# 2-3; Misslyckad J-Södra-hörna från höger ska rensas bort av Simon Kroon. Men Kroons högerfot är feltajmad, han sparkar framåt men bollen går rakt bakåt(!) och blir en målgivande passning till en mycket förvånad Robin Book (inte heller här kan J-Södra räkna med någon repris inom överskådlig tid, det vete fan om jag sett någon så felriktad spark under snart 60 år i fotbollens tjänst...).

***

Om jag nu ska ha några synpunkter på försvarsspelet hamnar dom på målvakten Aly Keita. Duellspelet i luften ser inte stabilt ut. Jag tycker han gjorde rätt när han stod kvar på linjen och lät Rask/Ghanoum ta matchen med Abdulla vid 1-2-målet (här ser jag att det många som har tyckt annorlunda) men när han tio minuter senare sänkte Rask blev det så fel det nu någonsin kan bli.

***

Jag skrev förra sommaren sedan jag sett Erick Brendon första gången att ÖFK:s chanser att rädda nytt kontrakt var att brassen fick vara skadefri. Det fick han och han bar sedan laget genom den framgångsrika hösten, Brendon var helt enkelt klassen bättre än alla andra.

Det är han även den här säsongen. Det är sällan man ser en spelare dominera ett lag som Brendon gör, lördagens insats var bara en i raden av femstjärniga insatser.

Brendon är överallt på banan; han har bollen mest, han passar den bäst (det kan alla se med blotta ögat utan att bläddra i statistiken) och därtill kryddad med delikatessen som öppnade för Amatkarijos 1-1-mål (och lite annat), Dessutom, ÖFK:s hörnor och frisparkar utgör numera ett verkligt hot sedan Brendon tog hand om servarna.

Men Brendons betyg från mina kollegor är ofta rätt ljumma (kolla bara "Trissen" på den här sajten, fyra "poäng" på sex matcher varav jag gav honom tre i matchen mot Skövde...). Jag måste erkänna att här fattar jag ingenting! (Jo, det gör jag naturligtvis men det vill jag inte skriva...)

***

En liten notering; så här långt (innan tisdagens Skånederby mellan Landskrona och Helsingborg) har ÖFK tagit lika många poäng (12) som de tre Skånelagen i serien - tillsammans!

***

Om det ser bra ut i tabellen, ÖFK ligger fyra just nu, så är det sämre i varningsligan. Hela sju man (och där ingår inte Mansour Sinyans utvisning förra helgen) har dragit på sig två gula kort och riskerar avstängning.

***

I Sinyans frånvaro fick Cesar Weilid vikariera på det centrala mittfältet, ett givet val då Weilid testats där under våren och fick ta den ack så viktiga rollen när ÖFK tvingades stuva om i uppställningen efter utvisningen mot Öster. Enligt tränaren Magnus Powell är nye Mykola Mysolitin också tänkbar bredvid Erick Brendon. Själv funderar jag på en tredje kandidat, André Österholm!

Det kan finnas ytterligare några då vi sett väldigt lite av ett par av nyförvärven (skadedrabbade).

Till sist; Vi har ju alla kunnat konstatera att kvaliteten på domarna i den här serien kan variera. Därför var det roligt att se Erik Mattssons prestation i lördagens match. Gävledomaren är relativt färsk i de här sammanhangen, han hade fyra "provmatcher" i Superettan förra säsongen och mötet mellan ÖFK och J-Södra var hans fjärde i årets serie. Gävle har i många år fostrat bra domare (Bosse Nilsson, Sven-Olov Thunman, Bosse "Shopping" Persson, Bertil Andersson, bröderna Strömbergsson...) och gemensamt för dem alla var deras goda speluppfattning, dom hade/har koll på grejerna. Erik Mattsson ser ut att fullfölja den traditionen. Den här killen dömer i Allsvenskan om några år!