Den sportliga delen av dramat avgjordes och avhandlades för några veckor sedan. Den ekonomiska fick sitt avslut i måndags; ÖFK vann båda!

Det betyder att jultomten kom ovanligt tidigt, åtminstone till länets fotbollsälskare; ÖFK är en del av svensk elitfotboll även kommande säsong.

Tack för den julklappen!

***

Det har varit några fina veckor för Östersunds FK, ja, sportsligt handlade det faktiskt om flera månader. Höstspurten var imponerande stark och den kunde vi dessutom följa från första parkett.

Svårare är det naturligtvis att hänga med i de ekonomiska turerna. Visst har den som velat se förstått att det var illa ställt, snudd på dramatiskt där ett konkurshot hotat runt hörnet.

Men å andra sidan; så har det väl sett ut sedan sommaren 2019!

***

Jag kunde inte låta bli ett kolla igenom mina krönikor från de senaste tre åren. Där hittade jag halsdukskampanjer, aktieförsäljning, Fjällfonden, licensnämnden, överklagandenämnden, 15 cypriotiska fuskmiljoner, mystiska saudiska sponsorpengar, FIFA-domar, CAS-förhandlingar, uppräkning av spelarnas värde, konkurshot, kontrollbalansräkningar...

Kort sagt; det ekonomiska kaoset har pågått hela tiden.

När nu Tom Pripp, nyligen inkastad ordförande i Elitbolaget, dagen efter kvalsegern mot Falkenberg, berättade att klubben behövde tio snabba miljoner inför mötet med Licensnämnden blev jag naturligtvis inte överraskad.

Åtgärdsplanen var densamma som flera gånger tidigare; swish (nytt grepp...) från supportrarna, givmilda sponsorer gav en extra slant och ytterligare åtta miljoner kom från räddningsplankan Östersunds Transferintressenter AB.

Alltså, intet nytt under solen!

Hedervärt? Absolut och mycket mer än så!

Nödvändigt? Javisst! (Annars hade det varit morsning och good bye).

Men det här måste väl ända vara sista gången som klubben kan mjölka supportrar och gynnare på nya miljoner?

Och det är väl sista gången som Licensnämnden lyssnar på och godkänner ÖFK:s handlingsplaner? Åtminstone i närtid...

***

Den här processen har givetvis stulit värdefull tid av klubben inför säsongen 2023. Och den är inte särskilt långt borta; cupstart den 18 februari (Varberg borta) och seriestart kring 1 april (Gais hemma). Innan dess måste spelartruppen vara förstärkt, matchdräkten fått sina sporsorloggor och reklamskyltarna finnas på plats. Plus tusen andra saker.

Cashen måste in och det med blixtens hastighet!

***

Sportsligt tror jag det går att fixa, utgångsläget jämfört med fjolåret är miltals bättre; tränaren Magnus Powell på plats och 16 spelare under kontrakt (ÖP/LT berättade i tisdags att även Yannick Adjoumani är klar). Det här tror jag att sportchefen Stefan Lundin kan reda ut även om han, åtminstone för tillfället, sitter med en tom plånbok.

På min önskelista;

# En mittback med speed i fötterna.

# En forward med spets i boxen, kort sagt en gammaldags hederlig måltjuv (det vill väl alla ha...?)!

***

Däremot måste nog organisationen redas ut, årets med sportchefen som assisterande tränare är inte hållbar på den här nivån.

Vem utkräver ansvar av vem när saker måste åtgärdas, typ assisterande tränaren sparkar huvudtränaren när resultaten går snett?

Det funkade den här sommaren (som var alldeles speciell eftersom Lundin & Powell kastades rakt in i en verksamhet som var fullständigt demolerad) men det kommer inte att funka en gång till!

Dessutom; Stefan Lundin måste bygga upp en sportslig stödorganisation som kan se på verksamheten lite utifrån (ju fler ögon, desto bättre). Magnus Powells bästa egenskap så här långt är som lagbyggare (annars hade ÖFK aldrig rett ut den situation som man försatte sig i) men som matchcoach var det illa alltför många gånger (bytesbonanzan höll på att göra mig galen) och dessutom misslyckades han med att utveckla några av spelarna. Cesar Weilid och Chovanie Amatkarijo var ett par av dem som tilläts göra samma misstag i november som i början av säsongen (alla med ett någorlunda friskt fotbollsöga kunde se dem...) och det är naturligtvis inte godkänt.

***

Styrelsefolk har kommit och gått, samma gäller de som slagit sig ned i vd-stolen (vilken omsättning, huvva). Bristen på kontinuitet och kunskap om branschens särart är naturligtvis bidragande orsaker till alla de bekymmer som drabbat klubben.

Nu bjuds vi på ytterligare en ny vd, Tommy Holmgren tar över men bara fram till årsmötet i mars.

Men välkommen till elitfotbollens vardag som gäller även lördag och söndag och dygnets samtliga 24 timmar!

***

Jag har ofta under de här stökiga åren klagat på ÖFK-ledningens brist på fotbollskunskap (och då menar jag inte spelet på planen). Den har varit ytterst besvärande. När det vid årsmötet i början av mars stod klart att Bosse Johansson skulle bistå klubben som "bollplank" tändes ett litet hopp.

"Bosse Bank", en av Sveriges mest meriterade idrottsledare under 2000-talet med 13 år som ordförande i IF Elfsborg samt tre år som ordförande i Svensk Elitfotboll, hade flyttat hem till Sveg och var beredd att ställa sin breda kunskap till förfogande.

"Jag har många kontakter, kan fotbollsekonomi och ställer upp med det de vill", sa Bosse efter årsmötet.

Resultatet av det "samarbetet" vad jag erfar: Noll samtal från ÖFK-ledningen (däremot har valberedning hört av sig vid några tillfällen).

Sedan marsårsmötet har Bosse hunnit väljas till ordförande i Brynäs IF. (Bara som ett apropå till att ta vara på kunskap...)

***

Som ni förstår av ovan; i dagsläget jag tror att ÖFK har goda möjligheter att få till en bra sportslig lösning men jag är tveksam till att klubben fixar det nödvändiga kringjobbet på ett bra sätt. Det är så mycket som behöver styras upp.

Jag förstår att Tommy Holmgren koll på det men vad hinner göras på några månader?

När samtidigt, som jag skrev här ovan, cashen ska in...

***

God Jul - och lycka till, alla inblandade!

Ett knappt dygn fick man i alla fall vara glad men sedan var ÖFK snabbt ute på banan och berättade om den ekonomiska misären.

Tio miljoner måste skakas fram på en vecka, åtminstone på papperet, för att man i ett första steg ska lyckas blidka Licensnämnden vid ett möte kommande nästa måndag.

Efter den sportsliga ångesten som plågat alla ÖFK-supportrar är det alltså dags för den ekonomiska. Inte det minsta överraskande för alla som velat se, men fortfarande lika trist.

Ska vi nöja oss med att konstatera att de kommande veckorna blir minst lika spännande som den sportsliga hösten och där utgången är minst lika oviss?

***

Efter söndagens lyckade upplösning av kvalspelet lovade jag att återkomma med årets betyg. Även om jag inte skrivit lika mycket som under de sex allsvenska åren (det finns cirka 300 krönikor någonstans här på sajten för den som vill se...) så har jag haft full koll, det var bara hemmapremiären mot Skövde som jag missade på grund av resa.

Här är mina betyg (de sportsliga!) - på föreningen, på tränarna och på spelarna (skala 1-6 där 1 är underkänt och 6 hög nationell klass)!

***

# Föreningen, betyg 1

Ja, det kan inte bli annat än ett bottenbetyg. ÖFK får helt enkelt inte ställa sig i den situation som man gjorde förra säsongen vid tillsättandet av ny sportchef. Anställningsförfarandet var en katastrof, sportchefens arbetsinsats var en katastrof. Resultatet blev att ÖFK vid nyår stod med en handfull spelare tillgängliga (förutom ett antal långtidsskadade). Det är så uselt så man inte tror att det är sant, jag gissar att det aldrig tidigare har hänt i svensk elitfotboll, åtminstone inte i modern tid. Och den enda slutsatsen jag kan dra är att den sportsliga kompetensen i föreningen var obefintlig när ingen reagerade. Där grundades årets alla problem! Dessutom; hanteringen av sparkade Amir Azrafshan var verkligen ingen hit. Visserligen ville klubben säkert ha ut någon form av prestation för hans lön men att sätta in en tränare som fått foten i teamet kring laget i en underordnad roll är ytterligare ett bevis på att styrelsen inte visste vad man sysslade med.

***

# Tränarna, betyg 3

Här blir det ros och ris i en salig blandning. Magnus Powell och Stefan Lundin tvingades utnyttja alla gamla kontakter för att få ihop en spelartrupp värdig namnet och lyckades ragga fram 15 nya spelare, ros för det. Men ris när det visade sig att kvaliteten inte visade sig hålla hos alltför många. Mer ris för att spelplanen inte harmonierade med materialet. ÖFK blev väldigt baktungt när man parkerade på den egna planhalvan och där försvann halva säsongen. Men absolut massor av ros för att man fyndade i sommarfönstret (läs brassen Erick Brendon från IFK Värnamo i första hand) och därifrån kunde bygga ett annat spel som vände ett till synes hopplöst läge till räddat kontrakt. Det var starkt, jag tror också att Powells & Lundins ledarskap passade den här gruppen som pucken i plocken! Slutresultatet blir bra med ett litet plus - men till utmärkt (en fyra) räckte det inte, därtill var den första halvan alltför svag!

***

# Spelarna, betyg 6

Nej, till nationell toppklass nådde givetvis ingen. Då spelar man inte i botten av Superettan.

***

# Spelarna, betyg 5

Här placerar jag Erick Brendon, utan att tveka. Jag gillade direkt det jag såg när han mitt i sommaren anlände från IFK Värnamo. Här hade ÖFK hittat det nav man saknat sedan Brwa Nouri drog till Indonesien; Brendon har en verktygslåda som innehåller nästan allt som en bra fotbollsspelare ska ha (även om hans huvudspel inte är mycket att skryta med, han tillhör dem som faktiskt blir kortare när han hoppar...). Brendon läser spelet som få andra, ser alltid till att skaffa sig själv (och därmed också sina lagkamrater) både tid och utrymme, passningsfoten är känslig och välriktad, skottet vasst och arbetsradien stor, han vet när han ska pressa och när han ska falla. I mina ögon en komplett lagspelare. Det enda jag funderar över varför han spelar på den här nivån?

***

# Spelarna, betyg 4

Aly Keita håller fortfarande hög klass i buren även om gubben börjar bli gammal (fyller snart 36) och skadorna har blivit allt fler. Därför blev det "bara" 17 matcher i serien samt en av kvalmatcherna. Men såvitt jag förstår har Keita fortfarande ambitionen att spela på högsta nivå (Afrikanska mästerskapen nästa år) och är han så bra som i söndags platsar han även där. Men, och här vill jag vara tydlig; Keita måste lägga av med sitt satans maskande! Fem varningar den här säsongen kunde ha varit några till och även någon utvisning. Det är bara domarnas flathet som gjort att Keita fått vara kvar på planen i några matcher. Han driver med hela systemet och det är inte värdigt en lagkapten!

Simon Kroons kropp orkade med 18 matcher från start den här sommaren och det är mer än vad jag trodde att han skulle mäkta med. Och med Kroon på banan blir det skillnad; ÖFK får en stabil och bolltrygg pjäs att bygga sina anfall kring, dessutom fem mål (tre från straffpunkten) från sina fina skottfötter och tre målgivande passningar. Hade garanterat varit ännu bättre siffror utan återkommande skadeavbrott men som jag skrivit några gånger; jag gläds med alla framgångar som Kroon kan få på en fotbollsplan!

Myroslav Mazur är den som hållit ihop ÖFK:s försvarsspel om man ser säsongen som helhet, det visar också statistik som jag tagit del av. Mazur har varit jämnheten själv från start till mål, en riktig krigare även om det ofta ser lite kantigt ut då han bara kan använda sin vänsterfot. De få gånger han tvingas använda sin höger ser det konstigt ut. Stel som ett kylskåp skulle jag vilja säga, lite smidighetsträning skulle göra gott på den kroppen!

Ludvig Fritzson kvalade in till det här betyget med en bra höst i allmänhet och en urstark spurt i synnerhet. Med Erick Brendons intåg fick "Ludde" en lekkamrat på mitten som han stortrivdes med. Från att ha varit, precis som förra säsongen, seg och sur under hela våren har vi fått se den Fritzson som jag hoppats på under flera säsonger här i höst. Och det var jäkligt rättvist att "Ludde" fick bli matchhjälte när kontraktet säkrades i söndags, han har jobbat hårt och länge för en riktig fullträff i ÖFK-dressen!

***

# Spelarna, betyg 3

Andrew Mills har i Aly Keitas skadefrånvaro fått spela 13 matcher i Superettan och dessutom den första i kvalet mot Falkenberg. Det är säkert långt fler än Mills hade räknat med när säsongen rullade igång. Och han har gjort det bra som Keitas back up. Inte överraskande, Mills har alltid levererat när han fått chansen. Ibland riktigt bra men även några gånger, som i kvalet, lite skakigt.

Chovanie Amatkarijo toppar ÖFK:s poängliga med sina sju mål och tre assist och är nog den med störst potential i ÖFK-truppen att bli något riktig bra. Men vägen dit är faktiskt ganska lång, han har fortfarande massor som måste utvecklas. Inte minst att värdera när han ska dribbla och när han ska passa sin lagkamrater. Amatkarijo har tekniken, steget och skottet, den dag har får ihop detaljerna kan det bli extraextra! Men då måste även huvudet med...

Malcolm Stolt har inte fått någon riktig chans att visa sitt register då skador har förstört det mesta och tvingat honom att gnaga på hörntänderna de gånger han kommit till spel. Nio matcher från start i serien och två i kvalet utan att kunna förbereda sig ordentligt, bara för att laget behövde honom. Bra kämpat, Stolt är en krigare som ger och tar. Men den här sommaren fick han ingen ärlig chans, dock viktig i jakten på nytt kontrakt!

Kristian Novak kom under "sommarfönstret" men fick en trög start i sin nya klubb. Hans fatala misstag i hemmamötet med Jönköping kostade två mycket värdefulla poäng och den bilden kom att följa norrmannen långt in på hösten. Men med större ansvar, kanske också bättre tränad?, fick vi se en betydligt bättre Novak och när allt skulle avgöras var Novak som bäst. Men han fick jobba hårt för sin trea, det ska sägas.

Lille Yannick Adjoumani är ju lagets stora energiknippe, som han lubbat upp och ned på vänsterkanten. Många i laget har jobbat oerhört hårt, men ingen så hårt som Adjoumani! Det är därför som han får den här trean. Bitvis har han tappat huvudet i defensiven och framåt har han inte fått någon ordning på sina inspel trots många försök. Men två mål gjorde han och det ska han ha all credd för.

Cesar Weilid har gjort 26 matcher från start i serien och startade även i den första kvalmatchen. Det är väldigt lätt att ryckas med av hans energiska stil ute till höger. Men ju längre säsongen har gått desto mer tveksam har jag blivit till hans kvaliteter så trean är svag, det ska sägas. Jag gillar ju egentligen försvarare som är aggressiva i sin stil men det måste kunna kombineras med när man istället måste avvakta och bara täcka ut sin motståndare. Weilid saknar den förmågan, han bara smäller på och det kostade ÖFK dyrt under våren. Tre passningspoäng borde ha varit några till, så många chanser har han haft till inspel.

Felix Hörberg skulle ju dra ett tungt lass i den här ÖFK-upplagan men istället drog han till Trelleborg efter halva säsongen. I spelstil påminner han och Weilid om varandra, defensiva spelare som är bäst när de får anfalla. Även Hörberg får en svag trea efter elva matcher från start och så mycket bättre tycks det inte ha gått hemma i Skåne, bara sju matcher från start utan större avtryck.

***

# Spelare, betyg 2

Peter Amoran var den stora talangen som här skulle få sitt genombrott. Men så blev det inte, mest för att han aldrig fick chansen att visa sitt kunnande när laget gick som allra sämst under våren. Nio matcher blev det från start innan han tog flyget till Italien för att utveckla sina färdigheter i en betydligt tuffare miljö. Lycka till, tvåan ska bara ses som ett steg på väg mot något mycket bättre!

André Österholm fick ingen vidare fjutt på sin första tid i Östersund, det var bara segt och tråkigt. Men uppryckningen kom under hösten och när allt ställdes på sin spets såg han riktigt bra ut. Det räddade tvåan och jag tror att här finns det utveckling!

Kevin Jablinsky värvades som någon slags försvarschef men hade länge svårt att övertyga om sin storhet. Och när han väl fick ordning på sitt yviga spel kom skadorna. 17 matcher hann det bli innan han tvingades ge upp säsongen och det är väl stora frågetecken hur hans framtid ser ut som fotbollsspelare. Jablinskys sargade knän får det tufft på en fotbollsplan. Men norrmannen är en kämpe utöver det vanliga, kan han ta sig tillbaka ännu en gång?

Ziad Ghanoum hade svårt att hänga med på den här nivån och fick åka hem till Ö-vik för att få lite speltid. Och när han kallades tillbaka på senhösten kom han som en ny spelare. Avslutningen var stark liksom den godkända tvåa som blir bedömningen för helåret. Men Ghanoum är framtiden, absolut!

Om Ghanoum har sitt bästa framför sig så gäller motsatsen för Sam Mensiro. Han har den här säsongen mest används som en ledarresurs men de gånger han spelat, fem från start, har han skött sina kort på ett godkänt sätt. Någon gång även med ett litet plus i kanten!

Henrik Bellman har fått jobba betydligt hårdare, 17 matcher från start och fem inhopp. Men Bellman har inte fått till det den här säsongen heller. Han vill så mycket men det blir så lite. Tvåa. Men inget mer!

Mansour Sinyan har inte fått så många chanser. Visade ingen form under den tuffa våren och när det började likna något slogs han med Brendon och Fritzson om en plats på det centrala mittfältet. 26 matcher i serien, 19 av dessa startades på bänken. Men Sinyan sköt det 3-3-mål mot Utsikten som gav ÖFK chansen när allt såg ut att vara kört och resten är fotbollshistoria. Precis som med Ghanoum kan även Sinyan vara framtiden.

Sebastian Karlsson Grach har spelat en hel del, visat massor av glöd men inte fått den utveckling som jag trodde var möjlig. Han fick trots allt smaka på en del i Allsvenskan förra året och den erfarenheten borde ha betalat sig i den här serien. Men nix, KG:s energispel har bara gett ett mål i utbyte. Det borde ha blivit mera för han har jobbat sig till en hel del möjligheter. Nja, här vete tusan vart utvecklingen tar vägen.

***

# Spelare, betyg 1

Nikolaos Dosis var en annan ungdom som jag trodde skulle kunna hävda sig i den här serien. Men trots ett kanonmål i öppningen mot Skövde, fyra matcher från start och fem inhopp blev det inte som jag trott, mest intetsägande insatser. Och när sommaren kom flyttade han karriären till Cypern, hur gick det till?

Erlend Sivertsen var en prestigevärvning från Kristiansund i Norge som kom med massor av erfarenhet i bagaget men aldrig fick en chans. Skadad på direkten och sedan har vi inte sett någonting som berättar om hans kvaliteter. Det enda jag minns från hans tio matcher (fem från start, fem inhopp) är snedsparken i sista sekunden som gav Brommapojkarna tre poäng (3-2-målet) hemma på Jämtkraft. Årets missräkning #1.

Jordan Attah Kadiri kom tillbaka till Östersund och ÖFK för att göra målen. Det visade sig att han inte utvecklats ett smack sedan han var här senast, tvärtom. Tre mål i en träningsmatch mot Dalkurd, typ, är vad han åstadkom innan han kallades tillbaka till Belgien. Årets missräkning #2.

Kamal Issah var ytterligare en värvning som sket sig. Hittades under träningslägret i Turkiet, kom försenad och dåligt tränad till Östersund och skulle sedan vara navet som ÖFK:s spel snurrade kring. Jo, tjena. Issah vägrade springa en meter extra, varken framåt eller bakåt, i sin centrala roll och skickades hem efter åtta matcher. Årets missräkning #3.

***

# Spelare utan betyg

Sadmir Zekovic (två matcher från start, åtta inhopp), Haris Avdiu (tre inhopp) samt Uche Sabastine (två matcher från start, fem inhopp) har spelat för kort tid för att få några betyg!

Ja, en sån här eftermiddag vet jag inte var jag ska börja. Det är nästan omöjligt att samla ihop tankarna efter månader, ja, nästan ett helt år av ångest.

Fotbollsångest!

ÖFK-ångest!

Men till slut, efter rader av sorger och ännu fler bedrövelser blev det omöjliga möjligt. 2-0 mot Falkenberg på söndagseftermiddagen betyder att ÖFK behåller sin plats i Superettan, att Östersund är en plats där det även nästa sommar spelas elitfotboll och att väldigt många jämtar och härjedalingar har något att samlas kring även när vårsolen gjort sitt jobb.

Fotboll är både stort och viktigt, större och viktigare än de flesta av oss hade en aning om när ÖFK tog steget in i fotbollens finrum för tio år sedan.

Nu vet vi!

***

Jag har skrivit det tidigare och jag skriver det igen. Det ÖFK presterat den här hösten ska inte vara möjligt, åtminstone inte på elitnivå. Nio poäng och dyngsist efter 17 omgångar, det ska fan i mig vara omöjligt att resa sig ur den misären. Efter ett helt liv i fotbollens tjänst kan jag inte plocka fram ur min hårddisk att det tidigare har hänt. (Visst kan jag ha fel men i så fall bjuder jag på det).

Men 22 poäng på de avslutande 13 omgångar räckte precis för att skutta upp över nedflyttsstrecket, sedan 1-1 och 2-0 mot Falkenberg i direkt avgörande kvalspelet.

Hela hösten har varit fylld av "cupfinaler", det har varit "måstematcher" varje vecka och ÖFK har vunnit nästan alla.

Det indiska reptricket lyckades. Grattis!

***

När allt ställdes på sin yttersta spets plockade ÖFK fram sitt yttersta; söndagens första halvlek var spelmässigt en av den absolut bästa den här säsongen och Falkenberg blev mer eller mindre tillplattade. Åtminstone bortspelade och söndersprungna, nu var det ett framåtlutat hemmalag vi fick se till skillnad mot det ängsliga och baktunga som uppträdde i torsdagens 1-1-möte.

ÖFK:s spel gav dock bara en handfull chanser men inga mål. Visserligen låg bollen och dansade på Falkenbergs mållinje vid ett par tillfällen och Simon Kroon hade ett väl avvägt skott från strafflinjen som smet strax utanför krysset.

Men 0-0 är 0-0 och så small det i Aly Keitas målribba, det var i 41:a minuten som Taylor Silverholt visade att laget från havet också var inne i matchen.

***

Och när lagen kom ut efter pausfikat blev det riktigt svettigt;

# 46:e min: Erick Brendon sålde smöret och tappade pengarna vid egen strafflinje, Godwin Aguda fick fritt fram och bara en strålande fotparad av Aly Keita hindrade Falkenberg från att koppla greppet om matchen.

# 53:e min: Yannick Adjoumani gick fullständigt vilse i eget straffområde och bjöd Linus Borgström fritt fram. Men Aly Keita gjorde en ny prakträddning och när Robin Hofsö skulle rulla in returen var Keita i vägen igen. Phuuu, där var det svettigt...

***

Men så kom avgörandet;

# 57:e min: Falkenbergskaptenen Tobias Karlsson var för vidlyftig med sin vänsterarm i en höjdduell med Ludvig Fritzson, "Ludde" gick i backen och domaren Viktor Wolf pekade på straffpunkten. Simon Kroon var stensäker från elva meter, målvakten i ena hörna och bollen i det andra, 1-0!

# 69:e min: ÖFK-frispark i vänsterläge, Erick Brendon lyfter in och i röran framför Falkenbergsmålet är Ludvig Fritzson både snabbast och tuffast när han nickar in 2-0.

***

Återstoden av matchtiden blev den förväntade. Falkenberg kopplade på turbon men hade inte många idéer hur man skulle dyrka upp hemmaförsvaret. Det blev mest lycka till-bollar in mot ÖFK:s straffområde och bara vid ett tillfälle (i 88:e minuten när Aly Keita fumlade med bollen) blev det riktigt farligt men då fanns Kristian Novak som en räddade ängel på mållinjen.

***

4.257 fanns på plats på Jämtkraft arena den här vackra men kylslagna novembersöndagen. Jublet visste inga gränser när Viktor Wolf blåste av matchen efter sex övertidsminuter. Hemmaspelarna hyllades som de hjältar de nu är. Vi ska inte jämföra med cupguldet och de gyllene upplevelserna vid bjöds på i Europaspelet, det var på en helt annan nivå. Men på det sätt som de här länge uträknade grabbarna rest sig under hösten är de värda alla applåder som finns.

Och utan att sitta inne med facit vad som hade hänt om klubbens ras fortsatt ned ytterligare en serienivå (den frågan är ju numera bara hypotetisk!) är jag helt övertygad om att den här spurten och dagens kvaltriumf är helt avgörande för ÖFK:s överlevnad.

Nog för att jag sett det mesta i den här branschen men aldrig att någon har stoppat pengar i ett svart hål!

***

Mina hjältar den här dagen;

# Målvakten Aly Keita var tillbaka i buren och gjorde dom där räddningarna som måste göras för att man ska vinna fotbollsmatcher. De var visserligen inte så många. Men ack så viktiga!

# Ludvig Fritzson som under senhösten visat det som jag trott han vara kapabel till men alldeles för sällan visat. Fullpumpad med energi jobbade han stenhårt och framgångsrikt från kortlinje till kortlinje, tog duellspelet på såväl marken som i luften. Dessutom matchhjälte då han fixade straffen (1-0) och nickade in 2-0-bollen. Bättre än så blir det inte!

# Simon Kroon fick göra ett nytt och viktigt straffmål och jag jublar inombords varje gång Kroon lyckas på fotbollsplanen. Hans skott i första halvlek hade också kunnat få gå innanför målramen, det var så satans snyggt utfört i alla dess beståndsdelar.

# Erick Brendon styrde för femteelfte matchen i rad spelet på mittbanan. Låt vara att hans tabbe i öppningen av den andra halvleken kunde ha blivit kostsam, där blev han räddad av kapten Keita, men det kompenserade han med massor av fotbollsgodis. Bland annat den frispark som Fritzson nickade i mål!

# Medans jag kommer ihåg det; Brendon och Fritzson är otroligt starka tillsammans!

***

Ett par riktigt glada överraskningar;

# Kristian Novak har gått från en halvsovande start i ÖFK-dressen (han såg nästan otränad ut när han kom) till en backklippa när allt skulle avgöras. Nästan felfri i årets viktigaste match!

# Ziad Ghanoum gjorde en helt fenomenal första halvlek med genomspelningen till Ludvig Fritzson som topp. Ghanoum har höjt sig flera klasser under den här sommaren.

***

Myroslav Mazur hade också kunnat kvittera ut ett toppbetyg. Starten på den andra halvleken var dock så svag att jag blev riktigt orolig för vad som var på väg att hända. Det blev fel varje gång han var i närheten av bollen, det var Mazur och hans dåliga beslut som gav Falkenberg chansen att ta sig in i den här matchen.

Men, sett över hela sommaren är det Mazur som hållit ihop ÖFK-försvaret. Statistiken är tydlig, Mazur har varit en av seriens bästa försvarare!

***

Straff eller inte när Tobias Karlsson var oförsiktig med sin arm mot Fritzson? Jag är övertygad om att domaren Viktor Wolf lade ihop ett plus ett; Karlsson var i första halvlek inblandad i två dueller med Malcolm Stolt (också innanför straffområdet) där armen placerades i ÖFK-spelarens ansikte utan åtgärd. När det blev tredje gången gillt blåste Wolf. Och Wolf hade full koll på händelsen från sin position!

***

Jag tycker att Magnus Powell tog ett bra beslut när han satsade på André Österholm från start istället för en formsvag Cesar Weilid. Det gav en väldigt stabil högersida.

***

Samtidigt ska det sägas att Weilid gjorde ett väldigt bra inhopp när han ersatte Österholm sista 20!

***

Falkenberg blev ett offer för sin egen självbild. Sällan har jag läst så många uppblåsta kommentarer före en match. De målade upp sig själva som oslagbara, efter 1-1 i torsdags (utan att imponera) skulle de åka till Östersund och bara köra över hemmalaget!

Jaha, hur tänkte dom där?

Jag väl aldrig hört något lag åka till minerad bortamark och se det som en fördel.

Och mycket riktigt, när det blev allvar hade de bara lösplugg att bjuda på!

Förblindade av framgångarna i division 1 visste Falkenberg inte riktigt vad de gav sig in på i det här kvalspelet, det är min enkla summering av ÖFK:s motståndare.

***

När vi pustat ut efter den här sportsligt så dramatiska, och framgångsrika, hösten är det dags för nästa match.

Ekonomin!

Min gissning att den spelplanen där är minst lika komplicerad och jag får säkert anledning att återkomma i ärendet, förmodligen i närtid.

***

Men innan dess kommer jag att dela ut årets betyg på spelare och ledare och det blir både ris och ros, naturligtvis. Kommer inom kort som det heter på bio.

Innan dess, sug på karamellen; ÖFK fixade kontraktet och det är en bragdartad prestation med tanke på förutsättningarna!

***

Till sist; ÖFK får en tuff start på nästa säsong. Motståndarna i Svenska cupens gruppspel blev också klara under söndagen; Allsvenska femman AIK, Varberg (som klarade allsvenska kontraktet efter kvalseger mot Öster) samt ÖFK:s seriekollega Västerås svarar för motståndet. Start helgen 18-19 februari.

Starten var fantastisk med ett tidigt ledningsmål, spelet den första halvtimmen helt okej men resten kan vi stoppa i en sopsäck och skicka till förbränning.

Det är min korta sammanfattning av torsdagskvällens ÖFK-insats nere i Falkenberg.

Kvaldramat rullar alltså vidare och ska avgöras på Jämtkraft arena på söndag, 1-1 efter första 90 minuterna ska ÖFK se som en seger även om Falkenberg inte var speciellt mycket bättre. Men dom vare bättre!

***

Det var en regntung och slipprig gräsmatta, blåsten var besvärlig. På läktaren sköts fyrverkeripjäser, en av linjemännen blev halt och tvingades bryta medan Aly Keita fick en skadekänning redan före avspark och aldrig kom till spel.

Ja, vill man vara riktigt elak kan man nog påstå att dramatiken var större vid sidan om banan än på.

För det var en riktig skräpmatch, inte minst från ÖFK:s sida.

***

Annars fick ÖFK en drömstart. Redan i den sjätte minuten skickade Erick Brendon in ledningsmålet. Brassens inspel från vänsterkanten letade sig hela vägen in i nätmaskorna sedan Ludvig Fritzsons misslyckade flygförsök att nå bollen grundlurat hemmamålvakten Nadeem Omar.

Billigt kan tyckas men det är sådana här mål som man faktiskt kan se en hel del av under en säsong.

***

Målet gav ÖFK grepp om matchen, inte för att det gav något i utbyte mer än att den förväntade hemmaoffensiven lät vänta på sig väldigt länge. ÖFK kunde kontrollera tempot men när man hellre spelade bakåt än framåt kunde Falkenberg sakta med säkert flytta fram sina positioner och till slut satt kvitteringsbollen bakom Andrew Mills.

# 41:a min: Erick Brendon förlorar en duell på mittplan, ett snyggt överhopp grundlurar Myroslav Mazur och en frispelad Godwin Aguda placerar till höger om ÖFK-målvakten.

Ett riktigt snyggt fotbollsmål, det måste sägas!

***

I den andra halvleken fick ÖFK ingen fyr på sin panna; de individuella misstagen var alldeles för många för att man skulle få till något som liknade ordnat spel. En frispark från Chovannie Amatkarijo mitt i famnen på hemmamålvakten och ett avslut utanför målställningen från Simon Kroon var allt som ÖFK orkade med i offensiven.

Det handlade betydligt mer om hemmalaget som med vindens hjälp kunde trycka ned ÖFK i försvarsställning.

Men även Falkenberg var synnerligen tandlöst. Det blev bara bök & stök i och kring ÖFK:s straffområde och inga skarpa avslut.

***

Om det var få ÖFK-avslut i andra ronden så var de ännu färre första 45. Brendons inläggsmål är faktiskt en noteringen i förbundets matchrapport. Och då kan ni förstå att anfallsspelet var inte ÖFK:s bästa gren den här kvällen.

Tvärtom, det var nästan så att jag fick vibbar från den fullständigt värdelösa första halvan av serien. Det var tungt, segt och fantasilöst när man passerat mittlinjen.

***

Å andra sidan; har det inte sett ut så här varje gång som ÖFK spelat i Falkenberg?

***

Men det är just den här detaljen som gör att jag kan känna en viss oro inför söndagens avgörande slag, intrycket från serieavslutningen mot Norrby bara förstärktes den här kvällen; Malcolm Stolt har tunga ben, detsamma gäller speedkulan Chovannie Amatkarijo som inte längre förmår sprinta ifrån sina motståndare. Och när Cesar Weilid ute till höger bara springer utan minsta tanke på vad han ska göra blir anfallsspelet väldigt taffligt för stunden.

Simon Kroon får nu ta hela det kreativa ansvaret när dom andra bara krånglar till det.

Hm, det kan gå.

Men risken är alldeles uppenbar att ÖFK bara har lösplugg att erbjuda när allt nu ställs på sin absoluta spets.

***

Jag noterade att ÖFK-tränaren Magnus Powell var mer nöjd med avslutningen än inledningen på matchen.

Det är alldeles uppenbart att man kan se fotboll på olika sätt...

***

Försvarsmässigt kan jag inte klaga på insatsen, absolut inte. Myroslav Mazur tycks tåla hur mycket stryk som helst och Kristian Novak behåller sin fina höstform. På kanterna spelade såväl Ziad Ghanoum som Yannick Adjoumani både vårdat och förståndigt.

Men ÖFK:s styrka sitter den här hösten i det centrala mittfältet. Visst tabbade sig Erick Brendon när han förlorade bollen vid Falkenbergs kvittering men dribblingen gjordes högt upp i banan med gott om täckning bakom sig. I övrigt drog han tillsammans med Ludvig Fritzson ett oerhört tungt lass även denna gång, dessutom målskytt!

***

Andrew Mills fick ett sent besked att han skulle ersätta Aly Keita i buren. Det var naturligtvis ingen optimal förberedelse och kan ha bidragit till att det nu såg darrigt ut mest hela matchen. Mills uppträdde utan sedvanlig skärpa i alla delar av spelet, det måste sägas!

***

En kort analys inför söndagen; jag vill tro ÖFK att sitter i förarsätet. Att få med sig ett kryss på bortamark brukar räcka långt när avgörandet ska ske i hemmaborgen. Och jag är helt övertygad om att ÖFK kan höja sin prestation åtskilliga nivåer jämfört med det man visade i kväll, det måste jag tro.

Men kan Falkenberg det?

Svaret får vi strax före klocka 15 på söndagseftermiddagen.

Katten har nio liv, ÖFK har tio!

Därför har klubben fortfarande den ena foten kvar i elitfotbollen. 1-0 hemma mot Norrby efter straffmål av Simon Kroon var precis vad som behövdes för att få chansen att kvala sig kvar i Superettan medan det blev morsning och goodbye för såväl Norrby som Dalkurd.

Ska vi säga att det indiska reptricket lyckades?

Ja, det måste man säga oavsett vad som väntar i kvalet mot Falkenberg (borta på torsdag, hemma på söndag).

***

Backar vi bandet till mitt i den svenska högsommaren var det garanterat inte många som var beredd att satsa en slant på att ÖFK skulle klara den här uppgiften;

# 3 augusti, 1-0 i baken mot Brage på bortamark, fyra poäng på de senaste 13 matcherna, nio poäng efter 17 spelade omgångar och dyngsist i tabellen.

Ingen kan klandra dem som misströstade, läget var kolsvart. Och det värsta av allt, ÖFK förtjänade heller inget mera!

***

Men bättre tider skulle komma. Ett par segrar (3-1 mot Landskrona och samma siffror mot Skövde) betydde i alla fall kontakt med lagen närmast ovanför i tabellen samtidigt som prestationerna gav hopp ytterligare framgångar. Med brassen Erick Brendons (från allsvenska IFK Värnamo) ankomst under "sommarfönstret" fick vi se ett nytt ÖFK i alla delar.

Det är sällan, för att inte säga aldrig, jag sett en enskild spelare förändra karaktären på ett helt lag.

Brendon har spelat 15 matcher i ÖFK-dressen. Han har varit bra i alla, i många har han varit superp!

Och när vi nu summerar: 22 poäng på de avslutande 13 omgångarna är starka papper av ett lag som länge betraktades som seriens slagpåse. Det räckte precis att ÖFK skulle ge sig själva chansen att kvala sig kvar i elitfotbollen och mer än så kunde vi inte begära när det var som allra mest dystert. Sett med hemmaögon är det närmast en bragdartad prestation.

Tack för den!

***

Lördagskvällens möte på Jämtkraft arena var som en direkt avgörande cupfinal med den lilla skillnaden att ÖFK behövde vinna medan för Norrby skulle det räcka med kryss.

Och som jag ser det var det mycket rättvist att ÖFK stod som segrare när dramat var över. ÖFK var det bättre laget och hade mycket väl kunnat sänka Norrby i inledningen då såväl Simon Kroon som Cesar Weilid brände femstjärniga möjligheter.

Nu fick vi vänta till den 55:e minuten innan ÖFK kunde avgöra.

# Straff sedan en Norrbyförsvarare tagit bollen med handen efter en hemmahörna: Simon Kroon skjuter bollen i ena hörnet medan Norrbykeepern Anton Cajdoft dyker i det andra!

***

Om det finns någon rättvisa i den här världen är det helt givet att Simon Kroon blir ÖFK:s hjälte en sån här kväll. I varje fall om det är jag som skriver manuset!

***

Efter Kroons straffmål var Norrby tvingat att rita om sin spelplan när man inte längre kunde luta sig emot resultatet. Det gick sådär. Visserligen hamnade bollen ofta på ÖFK:s planhalva den sista halvtimmen och det blev stirrigt vid några tillfällen i hemmaförsvaret. Men jag kunde inte se att Aly Keita behövde anstränga sig vid ett enda tillfälle för att hålla sin nolla när boråsarna jagade kvitteringsmålet.

***

Naturligtvis ska alla i hemmalaget ha högsta betyg för den arbetsinsats som lagt grunden till att man lyckades hiva sig över nedflyttningsstrecket. Som det har kämpats! Nu krävs ytterligare två kraftprov - på kort tid...

***

Erick Brendon (belönades som årets spelare i länet på fredagskvällen, har det någonsin hänt efter bara en halv säsong?) var mästerlig även denna gång, detsamma ska sägas om Ludvig Fritzson. "Luddes" höst har varit stark och det var nära att han kröna den här insatsen med ett mål men hans nick i 71:a minuten gick på fel sida stolpen.

***

Avstängningen av Myroslav Mazur tvingade ÖFK-ledningen till att stuva om i sin backlinje. In kom Sam Mensiro i mittförsvaret och hans första timme var den bästa på mycket länge, lite svajigare blev det i slutet när benen såg trötta ut.

***

Kristian Novak blev nu försvarschef och gjorde sin bästa match hittills i ÖFK! Han såg ut att trivas med det nya ansvaret.

***

Ziad Ghanoum studsade tillbaka snabbt efter den svaga insatsen förra helgen och hans första 45 måste också det ha varit de bästa minuterna sedan han kom till klubben.

***

Om man ska gnälla på något så får det bli att ÖFK utnyttjade sin vänstersida alldeles för lite i första halvlek trots att där fanns ofta oceaner av yta att spela på, att Malcolm Stolt kom till spel med blytunga ben och inte heller Chovanie Amatkarijo hade det sedvanliga klippet i steget. Det gjorde att vaken Stolt eller Amatkarijo förmådde brotta ned Norrbyförsvaret så värst många gånger den här kvällen.

***

...men vad gör väl egentligen det med facit i hand?

***

Här måste det dock tankas så mycket ny energi som bara är möjligt fram till nästa uppgift på torsdag. Det gäller naturligtvis för hela gänget. Falkenberg, tvåa i den södra division 1-serien, är en tuff kvalmotståndare - allrahelst på bortaplan!

***

4.378 på plats för att stötta. Det tycker jag är en bra siffra när svinnovember gjorde sig påmind för första gången. Och jag tror att alla var nöjda och glada när de drog hemåt i höstmörkret.

***

Om jag skriver att det är en kvalfylld vecka som väntar alla ÖFK-vänner så har jag väl täckt in det mesta?