Brunflo Fotbollsklubb avancerade via ett lyckat kval i höstas till klubbens andra division 3 sejour. Fotbollz.se har känt tränaren Adam Matiasson på den så kallade pulsen inför för den nya spännande säsongen.

Du är ju välkänd lokalt Adam men fotbollz.se har ju läsare över hela Sverige för att inte säga hela världen genom internet så vi kanske kan ta en liten presentation inledningsvis:

-Den aktiva karriären startade i IFK Östersund som är min moderförening, sen fyra säsonger i Stugun och tre i Frösö IF innan jag fick var med och starta upp Östersunds Fotbollklubb 1997. Ett fint minne och ett jätteroligt fotbollsår. Efter ytterligare en säsong i Frösön startade jag min karriär som tränare med U19-lag både i ÖFK och Frösön. Därefter seniortränare i Frösön fem säsonger och nu gör jag min tredje i Brunflo

Och nu tränar du ju faktiskt kommunens rankingmässigt näst bästa lag:

-Det tänkte jag inte på direkt men någon sa det i bussen hem efter sista kvalmatchen. Egentligen en fantastisk prestation, ett lag utan någon egentlig stjärna men med en enorm sammanhållning.

Vad har hänt sen dess:

-Vi hade en upptaktsträff i oktober där vi talade om vad som kommer att gälla framöver och sedan startade vi upp träningen i slutet av november. Faktiskt lite senare än vanligt men förhoppningen är att det istället skall vara lite kräm kvar hela säsongen. Sen har vi varierat med fyra eller fem pass i veckan. Vi kan absolut inte heller klaga på dom förutsättningar som finns för vinterträningen, riktigt bra. 20-22 spelare håller igång, kanske inte helt optimalt antal men inga dörrar är stängda.

Mattias Nyman och Niklas Wigen försvann efter ett år, varför:

-Bägge har problem med jobb contra fotboll, det är ju killar som jag känner väl sen Frösö-tiden och Mattias var verkligen sugen på att hänga på, men som sagt svårt att kombinera med jobbet. Jag tycker vi har fått bra ersättare i Andreas Wikström från IFK Östersund, och opekillarna Anton Sunding och Pontus Edholm. Andreas Hjalmarsson tillbaka från Tandsbyn och”Larsken” Nilsson f.d. Stuguns BK blir också viktig med sin division 3 rutin. Gabriel Röhdin åter efter långt skadeuppehåll och ettrige backen Björn Sterner finns också att tillgå igen. Sen har vi ungtupparna Alexander Yngve och Jocke Björnström som tagit ytterligare ett steg.

Truppen jämfört med i fjol och målsättning:

-Den är bättre, helt klart. Ett lag med stark moral och en fin gruppkänsla. Mjuka värden ger i slutändan ett hårt resultat. Det är svårt att ha en egentlig målsättning, vi vet inget om våra motståndare. Det är hopslagningar och en del värvade utlänningar. Naturligtvis går vi in för att vinna varje match.

Det speciella med att vara tränare i Brunflo:

-Som jag sa förut, gruppkänslan i och runt laget och sen många krafter som med små medel lägger ner ett enormt jobb.

Varför just fotbollstränare, på den här nivån förmodligen ingen vidare timpenning:

-Det är så otroligt roligt, att få vara med och utveckla en grupp och försöka ta steg för steg. Det har egentligen inte med serietillhörighet att göra. Sen har jag haft turen att få träna lag som verkligen vill något eftersom det är en förutsättning. Just nu är min uppgift att maxa Brunflo men sen är det ju klart att dom flesta vill nå så högt som möjligt i sin gärning.

Stort tack för pratstunden och till sist en klassiker, din högsta önskan:

-Om vi bortser från fred på jorden och sånt där så säger jag “Steven Gerrard...........”

　Efter ett par månaders skrivtorka där annat för livets fortlöpande måste ges sitt kommer här några rader utan det skyddsnät som ibland måste finnas mot den ibland rejält lokalfotbollsfundamentalistiska fotbollz.se familjen. Inspirationen påverkas också av den i mitt tycke höjda standarden på kommentatorsfälten, många inlägg behandlar just saker som man själv funderat över och dessutom med stor stilistisk finess. Det finns med andra ord gott om krönikörämnen i vår grön-vit-blåa “republik”.

Nu är det inte så att jag på nåt vis vill ha nån sorts kvalitetscensur, tvärt om. Det är ju själva åsikterna som är viktiga, inte hur dom förpackas. Men som sagt, det blir gärna att man mer o mer lutar sig tillbaka och tar del i stället för att deltaga. När vi dessutom är mitt uppe i den så kallade “silly season” är en del självklara ämnen vilande.

För en vän av fotboll i allmänhet och Jämtkraft Arena i synnerhet var det från egen synvinkel en befrielse att det nya arenabygget enligt all tidigare enighet förläggs till det ursprungliga området. Det kommer, tror jag, stärka Östersunds redan goda rykte som ett idrottscentrum. Vi har inte nån vidare industriell potential och då är värden för den rent mänskliga stimulansen viktiga. Det blir attraktivt att flytta hit och därmed ökad stimulans för allt näringsliv. Placeringen ger också utrymme till expansion och samordning vilket inte är minst viktigt.

Fick i form av en för tidig födelsedagspresent boken om Zlatan. Har inte hunnit läsa den än men lovar att ge en högst personlig recension längre fram. “Zlatan delar folket” heter det och det är ju nästan ett understatement. Vid det privata köksbordet får jag ibland försvara den långe skåningen mot sambons allt vildare empati. Jag älskar dom positiva sakerna, det nästan överjordiska sinnet för dom oväntade lösningarna, tekniken och snabbheten i den stora kroppen. Tyvärr är dock denne man när det gäller det svenska landslaget nåt helt annat. Med någon slags inställning att jag är “Gud fader allsmäktig” är han enligt min utstickande haka en direkt belastning. På senare år dock ett undantag, EM-kvalmatchen mot Finland på försommaren där han från bänken kom in och dunkade in tre mål och med en massa annat matnyttigt.

Klart ifrågasatt då och av olika orsaker inte med i startuppställningen men då fanns motivationen, löpvilligheten och framförallt den stora glädje som är ett huvudfundament för all idrottslig verksamhet. Varför går inte denna inställning att uppbringa var gång den blågula munderingen dras på. Skall Sverige lyckas i Ukraina måste också Zlatan lyckas eftersom han “fit for fight” är den absolut förste som Erik Hamrén klottrar ner i sina uttagningsfunderingar. Vågar Hamrén bänka “Ibra” för ett strategiskt inhopp? Erik är en glad gamäng med stort fotbollskunnande och nånting nytt i den svenska ledningen men någon “Sir Alex” i den meningen tror jag aldrig han blir.

Vill också passa på att önska alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År där en synnerligen spännande säsong så småningom står för dörren. Tänk, IFK, Ope och Frösön i samma serie och det är inte division 3 det handlar om. Samtliga vill upp igen snarast möjligt, vilka fighter!! Och en våning upp på kommunens fotbollsgräddhylla sitter “Kung Adam” med sina brunfloadepter och tittar ner, leende och förväntansfulla.
En rad också om ÖFK, kul att Olle Hallström skrivit på, allt det som Zlatan saknar har Olle i överflöd.

Egentligen är det ett helt fantastiskt år det här, man har fem lag närmas hjärtat och alla fem lyckas med sin målsättning. Helsingborgs IF, “heåjeff”-”di röe”-”den gamla mjölkkossan” vilket man vill, vinner allsvenskan. Blågulrandiga Eskilsminne IF, från barndomskvarteren i samma stad, avancerar till division 2 för första gången sen bildandet för cirka 90 år sen. Östersunds FK tar tillbaka sin plats i division 1 och Brunflo FK, hemmaklubben där man genom åren spenderat mycken tid i härlig gemenskap avancerar för andra gången i modern tid till division 3 och helt hastigt och lustigt kommunens näst bästa lag. Dessutom som grädde på det så kallade moset fixar vårt blågula landslag efter många om och men plats i nästa års EM. Det är egentligen för bra för att vara sant.

I många glädjebägare finns det dock ofta en del smolk och till den kategorin får väl räknas Frösö IF, IFK Östersund och Stuguns BK. Kunde aldrig i min vildaste fantasi och den är stundtals rätt vild ana att samtliga dessa tre föreningar skulle flyttas ner till division 4 Jämtland/Härjedalen. På Frösön där jag tillbringat tolv år av den yrkesverksamma karriären ivrigt cyklandes i den mer eller mindre lodräta topografin och försett frösöborna med förmodligen mindre önskade fönsterkuvert. 1968 när man var uppe i Sveriges andra division bjöd “Sventa” Holmberg och company på fin underhållning på Hofvallen.

IFK är väl kanske den största negativa överraskningen men samtidigt ett bevis på att allt kan hända i idrott. Laget har varit och vänt i fyran förut och gör det säkert igen och med Leffe Widegren och ÖFK-kontakten ser det väl ljusare ut på sikt. SBK lärde jag mej älska som nästan ständigt utskickad reporter under den senare ÖP-tiden. Matcharrangemang av högsta klass och en speciell Stugun-anda med alla lirare från bygden. Kanske är det den som delvis gått förlorad i och med att man som det verkar öppnat upp för folk utifrån. Detta förmodligen på grund av att glesbygdsproblematiken nått ikapp även Stugun. Ett nytt Stugun dock via Alsens IF, kvar i trean, där också sammanhållningen runt laget verkar ha en icke oäven inverkan. Skall bli verkligen kul att få se både Alsen och Ytterhogdals IK här hemma på Åkreäng nästa säsong, kan bli riktiga publikfester.

En teori jag gått och burit på rörande turbulensen i vår division 3-fotboll är om barnens och ungdomens förändrade aktiviteter inverkar. Om den tekniska mediautvecklingen blivit passiviserande och spontanidrotten allt mer kommer i kläm. Vi har ju i det norrländska inlandet av naturliga skäl inte den bredd som i mer kustnära regioner. Nu läste jag i ett kommentatorsfält att vi via BFK:s lyckade kval har bättre standard på fyran än både Västerbotten och Ångermanland så ingen sanning är väl helt rättvisande.

Till sist apropå spontanidrott, i min barndom spelade vi fotboll nästan var ledig stund under säsongen som var rejält lång i vår sydligaste landsända. Ett par grabbar fick i uppgift att ragga ihop gänget, 10-14 stycken. En gräsplätt, helt naturligt benämnd “Gröningen” var spelplats. Skylten “Bollsparkning förbjuden” sket vi högaktningsfullt i. Klädespersedlar till målstolpar och sen delade vi lag. Vi hade växt upp tillsammans, gick på samma skola, firade födelsedagar hos varann och ingen som råkade bli vald sist kände av det på nåt vis. Vi var trygga med varann. En målsättning för världen, på alla plan.

Har försökt följa ÖFK:s öden och äventyr på “Arenan” den här säsongen så fort tillfälle givits. Hopplöst avsågade Junsele var väl ingen direkt adrenalinhöjare den här gången men samtidigt en chans att se bägge afrikanerna och spanjoren “in action” och som det verkade dessutom i startelvan. Tillhör väl den skara som inte har några som helst synpunkter på hur många “utbölingar” som kommer hit, bara vi begåvas bra fotboll. Det höjer intresset på alla plan enligt min mening.

Och frågan är väl, har ÖFK någonsin, rent kvalitetsmässigt mönstrat en trupp likt dagens? Juan Hervias, mittbacken visade sig vara precis så solid som man förväntat sig, elegant i sitt försvarsspel och ett klart och tydligt engagemang för lagets väl och ve. Låt vara att Junseles offensiva attacker mer kunde kategoriseras under rubriken “ärtbössa” men ett gammalt ärrat fotbollsöga avgör förhoppningsvis det ändå. Sam Mensah, speedkulan på högerbacken, som jag inte heller sett tidigare gav också en ny dimension till det rödsvarta garnityret

Isaac Shaze, jag kanske var lite elak med honom i ett tidigare reportage, var den här gången betydligt effektivare i sin mittfältsgärning och stort engagemang även där. Av dom mer “hemtama” utlänningarna gladde naturligtvis Brian Wake med ny målaptit. Synd bara att jag inte vågade frångå honom i sajtens “Plaza”-tips, tre mål men tyvärr i fel ordning. Borde följt hjärtat i stället och röstat på Kyle Hawthorne som satte det för tävlingen så viktiga första målet.

Kyle är en typ av lirare som jag verkligen gillar vilket inte undgått dom som till äventyrs följt mina rader här i detta medium. Grabben kan förmodligen inte ens stava till ordet “säkerhetspassning”. Utsidor, instick, lobbar och en mycket underhållande vilja att hela tiden sätta motståndaren på pottan. Naturligtvis delar en spelare med dom små marginalerna in åskådarna i två läger, antingen älskar man det eller också är det rena motsatsen. Jag tillhör definitivt dom förstnämnda. Gav i en tidigare skrift Potter rådet att flytta in Kyle i en mer central roll tillsamman med Wake men min blygsamhet förbjuder mig att tro att han lyssnat just på mitt råd.

Mycket utrymme till importer men gladast är jag nog över Dennis Widgrens fortsatta utveckling. Blev lite brydd när Graham Potter bänkade honom några matcher men engelsmannen är förmodligen klok som en pudel. En så ung spelare mår säkert bra av att få tagga ner lite, att allt inte går som på räls. Gjorde det mesta rätt i går eftermiddag och överhoppningen innan 1-0 var ett litet mästerverk i spelförståelse. Just tajmingen i all bollkontakt är en ren njutning att se. Viktor Ageskär, en annan ungdom har jag uppmärksammat förut och han fortsätter också en positiv utveckling. Svårstoppad efter kanten men behöver ha upp tempot lite enligt min mening i närkampsspelet.

Mycket ÖFK den här gången men jag tycker Kindberg & co fått upp ångan i lokomotivet på Stadsdel Norr. “Friskt vågat är hälften vunnet” sa nån tänkare en gång och i varje fall Division 1 norra bör väl kunna räknas dit. Sen är det ju inte fel om våra lag i trean får ett positivt utfall i dom avgörande omgångarna. Och varför inte lite sällskap av Brunflo……..

Efter en längre tid utan “hammarslag” där andra aktiviteter krävt sin uppmärksamhet pumpar nu adrenalinet och nånstans måste det få ett utlopp. Som vanligt när man höjer sig ovanför huvudläktaren på Jämtkraft-Arena eller all annan fotboll med lokal anknytning sitter det alltid nån fundamentalist som tycker att sajten till minst 150 % skall handla om just den lokala fotbollen. Man får dock ta en del risker här i livet och delar av nedanstående avsnitt är väl en av dom.

Bevittnade i går Sveriges semifinal i damernas VM-fotboll. Många ansåg ju att vägen nu låg öppen fram till dom ädlaste medaljerna sen Japan sensationellt betvingat värdnationen Tyskland. Har inte följt “Nippons” fotboll speciellt genom åren det skall erkännas och tänkte efter segern mot tyskorna att det här gör dom inte om, inte ens via 50 möjligheter till. Efter gårdagskvällen är jag dock beredd att tänka om, rejält.

Visserligen fick coach Dennerby vaska om en del i sin uppställning men på den här nivån och med dryga 20 spelare i truppen skall det fungera ändå. Men, svenskorna såg i många stycken ut som nybörjare. Man matchade helt enkelt inte det tempo och presspel som motståndet bjöd på, dessutom med hög teknisk färdighet i varje situation. Och nu till min poäng, för detta rejäla tillkortakommande lastas i dom flesta media målvakten Hedvig Lindahl?? Okej, när sista utposten ger sig ut i straffområdet skall det spruta revben och andra kroppsdelar åt alla håll men att mer eller mindre hänga ut henne för nederlaget känns väldigt magstarkt.

Samtidigt en uppvisning i den gamla sanningen att “man spelar inte bättre än motståndet tillåter”. Det hjälper inte hur talangfull eller rutinerad man är, om den omgivande spelmässiga nivån är högre avslöjas bristerna i den egna färdigheten obarmhärtigt. Detta som en liten personlig passning till alla som menar att bara man satsar på att spela ihop egna talanger så löser sig allt. Dels finns risken att talangen vill gå vidare och sen behövs det en större kader än vad som går att uppbringa i våra trakter. Japanskorna är många och av kulturella och andra skäl väl anpassade för lagidrott.

En talang som anpassat sig är väl Ante Björkebaum. Har aldrig hyst, till skillnad från en del fotbollskompisar, några tvivel på han förmåga i den vägen. Tillhör dom tongivande i Sirius och hänger in en hel del mål dessutom och nästa pinne på karriärstegen är säkert inte långt borta. Dessutom glädjande att David Röhdin, 16-åringen från Brunflo FK (!), får en fin vidare fostran i Gefle IF. Hans löpningar med bollen och i hög fart dessutom täcka densamma är som jag ser det, unik.

Många nya ansikten är som vanligt i omlopp i ÖFK, något som är sunt, skapar intresse och diskussioner, dessutom ett tecken på att man verkligen vill nånting. Det som dock inte torgförs är vilka som försvinner inför hösten, åtminstone har jag inte lyckats få med mig det. Hittade en speciell favorit under våromgången i engelsmannen Kyle Hawthorne. Började lite anonymt men växte mer och mer i mina ögon. Just den där förmågan att hitta lite udda lösningar och den underbart fina touchen på bollen. Wake, Burton och Clark verkar bli kvar men hur blir det med Hawthorne?

I vilket fall som helst en intressant höst och det pratas mycket ÖFK med många man möter. Hade själv lite blandade känslor inför degraderingen men på nåt vis har ändå samma lust och förväntningar inför varje match infunnit sig. Det är väl det som är det fina med fotboll, man hittar på alla nivåer nåt givande eller oväntat. I det här läget kanske en svensk seger på lördag är oväntad men givande i så fall en svensk bronsmedalj. I den bästa av världar inte illa alls.