Så här under årets sista skälvande minuter kan det kanske vara på sin plats att försöka förmedla några rader till spaltens ”fromma”. ”Silly season” är ju inte direkt någon inspirationshöjare och skrivaren har dessutom flängt runt och försökt vara en pittoresk färgklick i diverse olika sammanhang under dom senaste veckorna. Nu när kylan tagit ett järngrepp om Storsjöbygden och almanackan inte är lika fordrande finns ett visst utrymme för mer eller mindre genomtänkta åsikter.

Har funderat en del både nu och tidigare på hur idrottsmän som når en viss nivå tappar en hel del av den ödmjukhet man måste ha för att bli riktigt stor. Har tidigare haft synpunkter på allas vår Zlatan. Den här gången gällande icke så kallade ”tävlingsmatcher” i blågult:”Visst är det en ära att spela i landslaget, men jag har nått en nivå när jag känner att jag inte får ut något av det.”

Har full förståelse för ett slitsamt matchprogram men det gäller, tycker jag, att balansera sina åsikter. Vad sänder det för signaler? Zlatan är en idol och förebild för många och han borde ha bättre kontakt med sin egen historia och uppskatta dom förhållanden, förutom dom egna enorma förutsättningarna, som gjort positionen möjlig .

En annan historia i en annan sport är Mikael Samuelsson kontra Bengt-Åke Gustafsson i ishockey. ”Dom kan dra åt helvete” är ju inte särskilt vuxet uttryckt om man blir sidsteppad i en laguttagning. I det här fallet, rörande OS-truppen, är det ju Bengt-Åke som bestämmer och någon måste ju ta ansvaret hur obekvämt det än blir i enskilda fall, sen får historien utvisa vem som har rätt och fel. Bevisa motsatsen på banan istället!

Apropå hockey, träffade jag på en tillställning en gammal domarbas från min egen korta karriär i sporten 1969-73 ,”Janken” Jonasson. Ishockey var egentligen ”lättare” att döma än fotboll. Man har väldig hjälp av linjerna och kan vara mer exakt än i leken med läderkulan men mitt skånska ursprung var dock ingen direkt fördel. Det här var före isladornas tid och min skridskoerfarenhet härrörde sig från några veckor i januari varje år på en halvdåligt frusen parkdamm.

Nu fanns ju dessbättre något att hålla sig i som domare, ramen runt planen. I ”Sargens vänner”, en egen liten avdelning i domarklubben, såg jag mig själv som talesperson. Problemet var dom gånger man måste ge sig in i banan för nedsläpp. Först att plocka upp pucken från isen och sen försöka hålla balansen tills spelet kom igång. Gjorde en gång ett tappert försök att nypa trissan direkt i fart vilket resulterade i en miss på ca en decimeter och ett jublande auditorium runt isovalen. 1974 invigdes Z-kupolen och samtidigt lades min hockeydomarkarriär åt sidan, saknad av förmodligen ingen.

Man har fortfarande inte landat efter den euforiska ÖFK-hösten men det bör det väl ändå vara på sin plats att knacka ner några rader för att visa att vinjetten “is still in action”. Det är drygt ett år sen “hjärntrusten” på fotbollz.se uttryckte ett önskemål om jag ville vara ett stående inslag på sajten och så här i backspegeln har det varit riktigt kul och hedrande. Efter sammanslagningen av sportredaktionerna på lokaltidningarna avslutades ju förmodligen ett bort emot 40-årigt engagemang som “reservmurvel” hos dom sköna “kollegerna” på Kyrkgatan och när abstinensen tryckt på som värst så har fotbollz varit en härlig ventil.

Spalten har väl rullat på utan att ha orsakat några våldsammare känslostormar med ett par undantag. Min gamle läromästare och förebild Stefan Nolervik visade sig ha ömmare fötter än vad jag nånsin kunnat ana. Att få hamna på hans tidnings första sida kändes knepigt men ändå stort. Bert Karlsson, Skara-mogulen, sa en gång: “Det är inte så noga vad som skrivs, huvudsaken det skrivs” och med tanke på att jag liksom Bert också är verksam i en bransch, fast på lite olika nivåer, där det gäller att synas så får man hålla god min. Grattis Stefan förresten till ditt pris på J/H:s Fotbollsgala. Tycker i allt mitt konservativa tänk att du efterhand hittat en mer intressant balans i ditt nydanande sportskrivande.

Att ge sig på en domare var väl inte så lyckat efter 20 egna år i branschen. “En gång domare, alltid domare. Du borde skämmas” fick jag bland annat läsa. Problematiken var väl egentligen lite djupare än så. Artikeln handlade från min sida om lojalitet, hur långt man kan driva den och när olika lojaliteter ställs mot varandra. Sen bröt den tjänstgörande huvuddomaren i den allsvenska matchen mot alla dom hederskodex man fått sig inpräntat men adrenalinet borde ha besparats datortangenterna. Dock, domarkåren får ju heller aldrig bli ett sällskap för “inbördes beundran”, ur ett sånt tillstånd kommer inget gott enligt min mening. Sen är det skillnad på domare och domare, elitskiktet skall ha krav på sig. Det skulle emellertid aldrig falla mig in att kröka ett hår på alla dom som kämpar på lokalt, där är jag alltför väl medveten om svårigheterna.

Apropå tidningar och journalister så tycker jag Agne Svärd borde få mer utrymme i sin tidning. Har ingen aning om varför han bara syns med någon enstaka krönika då och då. Kanske är det ett eget val, kanske finns en ansträngd ekonomi i botten. Agne har ett naturligt språk, kunnighet och blandar ris och ros i lagom doser. Ifrågasätter dock hans näst intill maniska kärlek till Rosenborg Ballklubb, bara namnet tycker jag låter lite suspekt…. Har inget emot norrmän, absolut inte, har haft en norska mitt emot mej vid köksbordet i snart 32 år. Men i idrott är dom våra fiender, punkt slut. Kanske min inställning i det här fallet färgats lite av Agnes lycksaliga referat efter Rosenborg-Helsingborg ,6-1, i Champions League på Lerkendal för en del år sen. Om det undgått någon är ju rödblå HIF Laget framför andra.

Har i tidigare alster kritiserat reklamkanalernas fördelning av attraktiva sportarrangemang. Jag har emellertid hittat en väg via Internet om man är villig att kasta upp ett antal svenska nödmynt. Det var dock inte lätt för en gammal trög hjärna att hitta rätt bland alla inloggningar och betalningsfunktioner men fick till slut möjlighet att se Zlatans fantastiska mål i “El Clasico.” Lite besviken dock på själva matchen, ett typexempel på hur två välutvecklade tränarhjärnor tillsammans kan “döda “ett förväntat skådespel. Nya sådana blir det istället förhoppningsvis på Jämtkraft Arena nästa säsong. “Lee Makel, welcome back next season when the konst-grass is growing……”

Det har gått några dagar sen “Fotbollsgalan” och för en entusiast av sporten har tankar och funderingar löpt hit och dit. Galan i nuvarande regi är för det första enligt min mening ingen direkt höjdare varken som underhållning eller faktapresentatör. Tempot förrycks med alla dessa reklamavbrott och focus läggs på lite fel saker. Man sitter och funderar på hur många klädbyten Jessica Almenäs skall hinna med, bara en sån sak. Tycker att “Lars-Roland” kunde hyllats från scen, gärna tillsammans med den tillträdande Erik Hamrén. Det Lagerbäck uträttat ihop med först Tommy Söderberg och sen Roland Andersson, fem raka slutspel i mästerskapen, är helt fantasiskt och skall egentligen inte kunna gå med ett lag på världsrankingens 41:a plats.

Anledningen stavas väl som många skrivare förut uttryckt: “den svenska modellen” eller “jaget får aldrig bli större än laget”. En ny epok inleds genom byte av förbundskapten och många vill se ett annorlunda, offensivare spel. Dessbättre har Hamrén redan betonat vikten av att bortse från alla sifferkombinationer. 4-4-2, 4-3-3 etc. etc. Allting anpassas efter förutsättningarna enligt honom, bra så. Att vi skall kunna hoppas på mer anfallsinriktad blågul fotboll generellt tror jag är en omöjlighet. Det blir samma gnet för att hålla dom stora nationerna stången, offensiven får i så fall blomma ut mot dom sämre.

I samband med “Galan” släpptes också bomben att allas vår Zlatan på egen begäran kanske gjort sitt i landslaget. Så gott som alla sportskrivare av mer eller mindre dignitet verkar jämföra det med, om inte domedagen, så näst intill för svensk fotboll. Malmöpågens spelsinne, teknik och fysik är enligt min mening helt oöverträffad, historiskt sett i svensk fotboll. Egenskaperna har också till slut gett en plats i världens bästa klubblag, FC Barcelona. Högre går det inte att komma och det enda Zlatan i princip saknar är titeln i “Champions League”.

Jag tror dock, och detta är väl som att stå i kyrkan och hylla potentaterna i helvetet, att landslaget i nuläget som lag blir starkare utan Zlatan Ibrahimovic. Så länge den gänglige skåningen var på väg uppåt var han en i gänget och uträttade det skitjobb som krävs för att svensk landslagsfotboll skall kunna mäta sig med dom bästa. Men saker och ting har förändrats och det är omöjligt, tror jag, att i längden få ett slagkraftigt team om någon länk uppfattas ha en “gräddfil”. Tycker att kroppsspråk och annat i laget på senare tid visat oroande tendenser. Hoppas dock naturligtvis att historien tar en annan väg, att Erik Hamréns inträde får positiva effekter. En av världens kanske tre-fyra bästa spelare skall naturligtvis tillhöra sitt landslag. Det fina med Zlatan är ju det man älskar mest som betraktare, det hela tiden oförutsägbara, dom geniala lösningarna.

Trots mitt något burdusa utseende är jag en relativt känslig person. Det är egentligen ingenting att hymla om. Det händer då och då att det kommer en tår men det har mej veterligen aldrig inträffat på idrottsarenan förut. Möjligen i barndomen när någon yvig HIF-supporter kommit för nära på Olympias fullpackade gamla ståplatsläktare i Helsingborg. Den 25 oktober 2009, runt kvart i fyra på eftermiddagen, hände det emellertid. Plats: Jämtkraft Arena i Östersund. Vi plågas av förlorade arbetstillfällen, nedlagda skolor, inställda statliga satsningar m.m. Att då få stå i det otroliga folkhavet och via en kollektiv stående applåd hylla Östersunds Fotbollsklubbs sista fem minuter av säsongen var stort, mycket stort.

Detta ÖFK som av alla mer eller mindre sunt tänkande människor var uträknade inför dom avslutande omgångarna i div 1 norra hade än gång rests sig likt “Fågel Fenix” ur askan. Ock som man gjort det sen, ett spel fyllt av självförtroende och med en fast övertygelse om att det här skall vi greja. Fick efteråt möjligheten att trycka Mats “Fimpen” Palmqvist hand, “Fimpen” som med sin kompromisslösa “Liston Söderberg” attityd enligt min mening infört ett nytt kapitel i jämtländskt ledarskap, insikten om att ingenting är omöjligt. Detta utan tränarerfarenhet från någon högre nivå tidigare vad jag kan förstå.

Om man skall analysera sjäva matchen så var hemmalagets uppgift naturligtvis inte lätt. Att vinna på beställning kan stöka till både det ena och det andra. Samtliga elva på planen hade dock den här dagen bestämt sig och då brukar det bli bra i slutändan. Michael Tidser, jag hyllade honom i en tidigare krönika, dock inte som någon särskilt spektakulär lirare. Vilket kvalificerat “bullshit”, här bjuder han på mängder av tajmade och öppnande passningar, en känslig lobb i ribbans underkant och ett frisparksmål som var både urtjusigt och i det läget för matchen helt förlösande. Brittiska fotbollspelare har formats i ens undermedvetna via "Tips-Extra”. Nedhasade strumpor, lera upp till midjan och glimmande hörntänder i förvridna anleten. Unge Michael är nåt helt annat, läste att han trivts bra häruppe. För den höge potentantens skull, knyt upp honom inför nästa säsong.

En av dom stora i höst är definitivt också Jonas Svanberg. Var väl starkt ifrågasatt tidigt på säsongen men har allt eftersom visat hur viktig rutinen är när det bränner till. Var dessutom, inom parentes, väldigt tillmötesgående mot en grånad och av lilla anspråkslösa fotbollz utsänd skrivare gällande en svåråtkomlig laguppställning under en av dom tidiga träningsmatcherna.

Det går naturligtvis att räkna upp en stor del av truppen en sån här gång, alla har bidragit på sitt sätt. Petter Jakobsson blommar ut när han får löpa efter kanten. Lee Makel har väl tappat lite av magin från i fjol, kanske splittrad av sitt tränaransvar, men håller naturligtvis fortfarande hög klass och med sin blotta närvaro en rejäl tillgång. Ross Campbell tror jag på faktiskt på. Har varit lite “ärtbössa” framför mål, men med några timmar i gymmet varje vecka och med med sitt kvicka steg, sin teknik och spelintelligens hälsar jag honom personligen välkommen tillbaka. Om man skall framhålla någon ur det yngre, lokala gardet så blir det otvivelaktigt Robin Fryklund. Killen har verkligen vuxit in i div 1 kostymen. Defensivt snart i paritet med pappa Kent, kraftpaket i Ope IF en gång i tiden, men offensivt redan en klass bättre som jag ser det.

Inför kommande äventyr må ju ÖFK ha lagt en god grund i och med insatsen i höst. Potentiella sponsorer bör rimligen ha fått upp ögonen, dryga tretusen personer på ett bräde samlar man inte så ofta i dom här utmarkerna av Svea Rike. Hoppas som sagt att dom tre britterna ingår i någon ekonomisk ekvation som går att lösa och att Peter Andersson, “Fimpen” och Lee får möjlighet att tillsammans utveckla sin spelidé ytterligare. Då går det säkert att behålla en hel del nyvunna fans och skapa tillfällen för flera glädjetårar.

Mina farhågor om att Enköping skulle sätta krokben för ÖFK kom dessbättre på skam. Har ingen större kunskap om vilka i den uppländska spelartruppen som varit med i "hetluften", men skit samma, laget från Storsjön har på ett mer eller mindre mirakulöst sätt fixat ett utomordentligt utgångsläge för nytt kontrakt. All ängslighet från i våras verkar ha förbytts i en obotlig tro på det egna lagets förmåga att reda ut kniviga situationer.

Sett från min egen horisont till stor del på beroende på att man nu har ett lag som vill och vågar hålla i bollen. Det är en helt annan klass på mottagandet, förvaltandet och passningarna. Då hinner man också trycka upp manskapet och ta vara på dom så viktiga “andra-bollarna”. Dessutom, det blir ett tänk i dom bakre regionerna att inte rensa för rensandets egen skull utan med konstruktivitet och då skapas viktigt andrum i defensiven.

Martin Johansson och Lee Makel fungerar ju som hand i handske men har kompletterats med Michael Tidser, ingen spektakulär lirare men enligt mitt tycke väldigt viktig just med sina bollhållande egenskaper. Märker att jag låter nästan som dom riktiga taktiknördarna på den här sajten, men efter att ha bevittnat ett antal matcher på “Arenan” och lusläst direktrapporteringen från bortamamötena tycker jag mig märka en kvalite´ som jag inte sett sen inträdet i “nya” div 1.

Det här låter ju väldigt upprymt och vackert men fortfarande är ÖFK under nedflyttningsstrecket. I värsta fall måste ytterligare tre poäng bärgas mot Carlstad United och “it´s aint over until the fat lady sings”. Grundtryggheten enligt ovan är ju dock ovärderlig i en sån situation. Skulle förvåna mej mycket om Martin Johansson & co släpper den här möjligheten.

Hoppas också på ett rejält tryck på Jämtkraft-Arena med eller utan fritt inträde. Oavsett vad man tycker om ÖFK och hur den högsta staben runtomkring förvaltar sitt pund så tror jag det är oerhört viktigt med så bra fotboll som möjligt i närområdet. Nu finns chansen att i varje fall bibehålla nuvarande nivå och den är faktiskt inte dålig.