Har funderat en hel del över alla olika spelsystem som finns i fotbollen. 4-4-2, 4-3-3, 4-2-3-1 o.s.v. o.s.v. Har själv väldigt svårt att skilja på dom olika varianterna, högt och lågt försvarsspel, zonförsvar, man-man o.s.v. o.s.v. I mina yngre dar för fruktansvärt längesen, fanns i princip en modell, den engelska eller helsingborgsmodellen som den också kallas av någon för mej okänd anledning men ett trevligt namn egentligen. Två backar, tre halvbackar och en femmannakedja med uttryck som "halvbackskedja", "innertrio" och "högerwing". Rena grekiskan säkert för många i dagens fotboll.

Fördelen var att hela planen uttnyttjades, låt vara att yttrarna som skulle slicka sidlinjen i 90 minuter, i många matcher fick väldigt lite att göra. Dom fordrade dock markering och därmed skapdes utrymme för innertrion att briljera. En viktig post i det systemet var centerbacken eller som man också sade, centerhalven. För det mesta en stor, bollsäker spelare ofta specialist på glidtacklingar. Missade denne var det som regel fritt fram eftersom täckning bakom saknades.

Skulle vara intressant om nåt lag skulle anamma det här systemet i dag. Vid nystarten för fotboll i Brunflo IF 1967 under ledning av eldsjälen Lasse "Proppen" Jönsson som drog igång även hockeyn vid den tiden spelade vi efterhand 4-2-4 som då var på modet. Ett hästjobb för mittfältarna egentligen. Till höstomgången 1969 knöts Lasse "Kungen" Persson till klubben både som fotbolls- och hockeytränare och om man förut hade kunna ta sig "fem minuter" på röven var detta nu historia. "Kungen" tolererade inga som helst avvikelser från dom utdelade direktiven. En oerhört krävande man i sin roll men samtidigt på sidan intresserad av både poesi och musik och en humanist bakom den sträva ytan.

1971 var fotbollen i samhället på nytt i farozonen då hela sektionen avgick utom övertecknad och det hela såg inte särskilt ljust ut. Den egna "karriären" lades på "is" saknad av förmodligen ingen och en ny roll som lagledare inleddes. Med god hjälp av Affe Persson, f.d "Festmästaren", som då bodde i Grytan, besjälade spelare och tränare lyckades vi faktiskt vinna div 5 och avancera till fyran där laget huserat sen dess förutom ett par säsonger i div 3 på nittiotalet .

Vad har då allt detta med spelsystem att göra? Jo, i samspråk med "Kungen" beslöt vi inför den säsongen att testa femmannakedja och hela det köret. Centerhalven Kurre Åkerblom, "värvad" från Mårdsjön och pappa till icke okände Markus, hade alla nödvändiga egenskaper. Centern Lasse "Burken" Björklund, en "tank" av gammalt snitt och runt dom två, spelare som alla hittade sina roller. En överraskning på högeryttern Gerhard Thornemo, längdhoppare som dök upp på en träning och visade sig klippt och skuren som kantspringare. Lasse Jernström, väldigt viktig på andra kanten, hämtades från Birka där Affe var elev. Janne Gummerus och Leffe Lindborg, f.d tandsbyprofiler på innerpositionerna dunkade på framåt hela säsongen.

Det såg mörkt ut med två omgångar kvar med Norra Lit fyra poäng (tvåpoängs-system) och 14 plusmål före. Efter att ha knackat litsgrabbarna med 8-0 hemma på Vikvallen behövdes det dock en seger borta mot Ragunda samtidigt som Norra Lit måste torska uppe i Hoting. Allt detta hände och ett glatt gäng svartgula brunflograbbar äntrade restaurang "Vildhussen" i Hammarstrand. Har ofta funderat över vilken betydelse vårt offensiva spelsystem hade för den framgången. Motståndarna var i alla fall vädigt vilsna markeringsmässigt många gånger.

I egenskap av näringsidkare har jag dom senaste fyra åren tillbringat fem dagar veckan efter midsommar på varumässan Expo Norr. Eftersom jag varken säljer getost, tunnbröd eller stekpannor finns det en hel del tid för filosofiskt tänkande och studerande av den förbipasserande allmänheten. Efter dryga femtio år som jämtlänning är det påfallande hur många människor man känner igen från olika verksamheter. Eftersom en hel del av livet ägnats åt fotboll föll det sig naturligt att ett speciellt intresse riktades däråt och nedan skall jag plocka ut några grabbar som det handlar om i det här fallet. Allt är skrivet av kärlek till dom nämnda.

Kjell Widegren, hårdför mittback i Tandsbyn och sedermera domare långt upp i åren. Som nybliven brunflobo på sextiotalet var det naturligt att söka nåt lag att lira med och eftersom ortens fotbollsverksamhet låg i träda vid den tiden blev det Tandsbyn. Laget huserade på "Vikvallen", relativt centralt i Brunflo, under legendariske Arne "Vargen" Perssons ledning. Missade inte en träning under två års tid men eftersom idéerna i hjärnan aldrig ville fortplanta sig till benen tillräckligt fort fick man se matcherna från sidan. Ett bestående minne dock, råkade en gång springa in i Kjell Widegren. Alla som gjort det glömmer det säkert aldrig. Kjell, en bortåt två meter lång betongarbetare och jag har funderat genom åren om alla mina tillkortakommanden i olika sammanhang härrör från den smällen.

Hade nöjet att, som det så fint heter numera, assistera Kjell ett antal gånger på linjen.Med sin stora erfarenhet hade han ett gott handlag med spelarna. En för mig mindre trevlig upplevelse också tillsammans med Kjell och Bengt-Olle Hansson. Nämnda domatrio hade varit och utfört ett uppdrag på "Cuba" i Järpen, och på hemväg med mig vid ratten "dånandes" vid halvelva-tiden på kvällen genom Ytterån. Inte ett fordon eller människa under resan så långt ögat kunde nå och tre domare sedvanligt "gaggande". Då skymtas en svartvit bil, två svartvita uniformer och en "spade" vid vägkanten. 800 kr åt h-e. Lite överambitiöst eller hur Haldo.....

En annan Widegren med förnamn Leif gästade också min monter. "Leffe" ÖFK:s förste tränare och i min egenskap av sportskrivare på ÖP hade vi en del att göra med varandra. Den av naturen blyga framtoningen var ingen fördel i intervjusammanhang och det var sällan jag lyckades få nåt uppseendeväckande ur "offren". Med Leif Widegren var det dock annorlunda. Problemet var i stället hur man skulle få stopp på karln med tanke på pressläggning och annat. Det var emellertid inget "tuggande" utan substantiell fotbollsvetenskap och man kunde inte slita sig därifrån. Har en känsla av att "Leffe" hade en del ogjort när han lämnade den lokala fotbollens toppskikt. Enligt min mening en kille med unika sociala och idrottsliga egenskaper.

På en mässa finns det alltid politiker och västjämten Stefan Fax har ju också ett förflutet som fotbollsdomare på sjuttiotalet. Vi båda hade en stabil förankring i dom nedre regionerna av kåren men Stefan hade den goda smaken att sluta i tid för att istället ägnas sig åt att försöka förbättra världen.

Kjell Tjärnås, härjedalingen, smög omkring med en utställarbricka på bröstet. Kjell, ett fysiskt praktexemplar under sin aktiva tid och en enorm auktoritet på plan. Med dagens förfinade scoutingverksamhet är jag övertygad om att rågblonde Kjell hade fiskats uppåt i seriesysemet. Har dock ett svagt minne av att han gjorde en vända i ABK Hudiksvall som då hade ett slagkraftigt lag. En liten anekdot från Vemdalen, Frösön gästade och jag vinkade av hemmalaget för offside då följande hörs på genuin dialekt från en gentleman i den synnerligen enögda publiken:
-Jääävla jämtlandsdomaaraa. Håål mää jämtlandslaagaa!!

Tänk vad några sanningens ord på "fotbollz" kan göra.... "Viasat" som konsekvent på senare tid lagt attraktiva matcher i udda kanaler har helt plötsligt ändrat sig och nu visat både Champions-league finalen och VM-kvalet mot Danmark i TV 6. Kanske är det så också att man insett att man utestänger fler än man lockar att öppna plånboken för mera utbud. Säkert har reklamköparna reagerat och dom väger väl i slutändan tyngst.

Apropå VM-kvalet så var ju förväntningarna skyhöga. Kvällstidningarnas sportbilagor den senaste veckan har frossat i olika vinklingar och även den mest inbitne fotbollsälskare har väl varit tvungen att sålla i materialet. Hur blev det då? Jo, en fantastisk inramning, man fick nästan nåt fuktigt i blicken av all denna blågula entusiasm dessutom perfekt placerat på nationaldagen. Allsången i "Du gamla, du fria" leddes av min nya idol Malena Ernman och TV:n placerad ute i "spenaten" (glasverandan) med nåt gott i ett glas och på en tallrik.

Själva matchen då, ja allting har ett slut och så även Lagerbäcks fantastiska svit med fem raka avancemang till VM och EM. Egentligen inget konstigt i sig, det är ju helt enormt när man ser tillbaka på landslagets bedrifter i dom här sammanhangen. Sverige är långt ner på den internationella rankingen och nån gång måste sanningen komma ifatt dom blågula. "Den svenska modellen" parad med en hel del flyt håller inte i evighet.

Om man då gör en helt personlig matchanalys så var väl Källströms straffmiss i inledningen signifikativ. Det som skulle inneburit en matchbild med jagande danskar blev i stället det omvända. En av stundens allvar nedtyngd svensk elva förmådde inte lösa upp den danske coachen Morten Olsens fiffigt uträknade knutar. Dom rödvita spelade med sin medfödda bollskicklighet sig ur svårigheterna bakåt och startade hela tiden vassa omställningar som tvingade svenskarna att offra mycket kraft i defensiven. Det danska målet också en följd av stressat uppträdande, Mikael Nilssons "rundpall" relativt ostörd bäddade för olycksaliga 0-1.

"Den svenska modellen" som skördat framgångar även utanför idrotten räckte som sagt inte denna gång. En förutsättning dock är ju att alla ansvariga inordnar sig i den och där har ju landslagsledningen ett problem med Zlatan Ibrahimovich. I klubblaget Inter finns två-tre specialrekryterade "vattenbärare", i det svenska landslaget måste alla elva på plan ha den rollen. Det går inte att efter ett avslutat anfall lomma iväg neråt mittlinjen medan övriga sliter som djur för att försvara och åstadkomma nya attacker. Någon sa mycket träffsäkert: "Problemet är inte Zlatans anpasssning till landslaget, problemet är landslagets anpassning till Zlatan". Om han inte kommer "ner" till den gängse nivån och ser bort från sin personliga status kommer han att vara, tror jag, en belastning snarare än en matchvinnare.

Jag är definivt ingen "Zlatan-hatare". För mej handlar fotbollen om underhållning och där är skåningen i sina bästa stunder snudd på oöverträffad. Speciellt förmågan att hela tiden tankemässigt ligga ett eller två moment före. Hitta dom där luckorna i djupled eller med några idividuella cirkusnummer sätta lädret i nät. I travet finns ett uttryck: "löphuvud", förmågan att ge allt för mållinjen. Det är väl den enda egenskap där Zlatan har en del brister.

Strikerkollegan Henrik Larsson börjar väl nå sitt "Bäst före-datum". Intelligent i spelet fortfarande men reflexerna i "boxen" är inte vad dom har varit, varken i landslaget eller eller Helsingborg. "Henke" som jag hyser min största medkänsla för efter det tragiska som drabbat hans familj. I övrigt är det ju lätt att vara "staketexpert" men Adam Johansson var väl ingen lyckad lösning för vänsterkanten i försvaret. Verkade på ren svenska "skita på sig" inför uppdraget. Kim Källström som spelmotor på mitten känns tung och dras med ständigt överambitionskomplex. Straffar kan alla missa även om lite mer koncentration innan inte hade skadat den här gången.

Nu är läget i gruppen "vinna eller försvinna" och kanske en anledning för Lars Lagerbäck att städa lite grann bland invanda tankar och spelmönster. Ge en ny generation mer utrymme och rutin inför kommande uppgifter. Nu är väl inte risken särskilt stor att så blir fallet om man känner Alby-sonen rätt och framtiden får väl regissera utvecklingen.

På det lokala planet har ÖFK i skrivande stund två viktiga hemmamatcher. Den ena i konkurrens med det nyvaknade intresset för tennis och i den andra kommer väl en del att häcka framför Sverige-Malta i det fortsatta VM-kvalet. Att hoppas på sex poäng är väl inte helt i linje med sakernas tillstånd men en seger mot Umeå skulle sitta fint efter flera bottennapp mot laget från Bottenhavet (häpp!!). Av bara farten då också ett "draw" mot Brage och därmed få konkurrenterna i den nedre regionen att "dala" i tabellen (häpp, häpp!!)

Kommer på mej själv att jag känner en viss oro inför söndagens möte borta mot Valsta Syrianska för ÖFK:s rödsvarta flaggskepp. Normalt sett ingen match som borde rendera något i de jämtländska poängladorna men samtidigt, känns det som, ett oerhört viktigt avstamp inför framtiden. Har av olika anledningar inte haft möjlighet att följa laget på plats den här säsongen förrän senast hemma mot nykomlingen Karlslund och det var ingen särskilt hoppingivande upplevelse. Var lite sen och kom strax efter 0-1 och tänkte det är väl sånt som händer. Resten av halvleken dock en veritabel utspelning från närkingarnas sida. Inget märkvärdigt egentligen men taget ur sportens eget A-B-C. Helt rättvist rullades också 0-2 in, enligt uppgift snarlikt det första.

I andra om inte en spelmässig så dock en betydlig uppryckning från hemmalaget samtidigt som gästerna kröp ner i banan, rädda om resultatet. En hel del av förklaringen menar jag, stavas James Burgin, Swansea-förvärvet. Kom in efter en kvart och rörde om en hel del på sin vänsterkant. Bra spelförståelse, härlig teknik men lite väl små marginaler i passningsspelet. Om den killen får förtroende kan han säkert tillföra saker. Dagens ÖFK behöver spelare som kan göra det lilla extra och skapa utrymme för övriga. Kollegan från dom brittiska öarna, Chad Bond, är jag dock mer tveksam till. Lite av Vedat Shala, skåningen från i fjol, mycket vilja men för lite känsla. Jag vill dock inte såga honom definitivt för mycket kan sitta i huvudet. Det är förmodligen inte lätt med den miljörevolution som det måste vara att komma hit till jämtland för brittiska storstadsungdomar.

Läser med glädje att det verkar som om Kristian Ek återkommer som balansspelare på mittfältet, tror Martin Johansson kommer mer till sin fördel då. Samtidigt får Petter Skogen, om han får starta, en mer naturlig roll på kanten. Ser också att man får flyga fram och tillbaks, ett lyft för det sociala livet vid sidan om och säkert viktigt i slutändan. Det är långt till summeringen i oktober och många sanningar kan ställas på sin spets, men som sagt det kändes inte bra inombords senast på Jämtkraft Arena. Förresten, har varit där ett antal gånger sen invigningen. Det spelar ingen roll hur blå himlen är, aldrig letar sig solen in på oss som tycker om att sitta några rader upp. Känns knepigt att behöva sitta och huttra med den huvudsponsorn. Nåväl, i övrigt är ju arenan kanon, lämpliga kläder tillsamman med ett värmande spel på banan löser väl det problemet. "GO FOR IT, ÖFK!!"

Har inte haft tid att besöka fotbollen "live" s.a.s därför har några matcher i Champions League fångat intresset på senare tid. Betittade Barcelonas hemmamöte med Chelsea häromkvällen och blev djupt besviken över "The Blues" fega insats. Retur i går kväll på Stamford Bridge och nu måste väl London-laget upp ur skyttegravarna. Väldigt tillknäppt till en början, Chelsea fortsatte backa hem. "Barca"-tränaren Guardiola överraskade med att flytta ut typiske boxspelaren Eto´ på vänsterkanten samtidigt som yrvädret Messi som älskar stora ytor fanns i mitten, märkligt.

Tor Henning Övrebo var enligt min mening inte situationen mogen. Det var ytterligare ett par-tre mystiska situationer runt dom elva metrarna där normannen vinkade avvärjande. I stället fick Chelsea en kompensationsbedömning i form av en frilägesutvisning, felaktigt tycker jag, då hemmaspelaren inte var helt "ren".

Allt det här konstateras ju för tittaren via ett antal repriser som inte kommer domaren till del men den upprörda stämningen efteråt var förklarlig som det hela utvecklade sig. I rättvisans namn borde alltså Chelsea gått vidare, istället nätade Iniesta på Barcelonas första riktiga skott på mål i 92:a minuten efter en misslyckad aktion av Essien, snacka om en matchhjältes sorti. Om man bortser från rättvisan så dock i det långa loppet en seger för fotbollen. Spanjorerna saknade avstängde försvarsgeneralen Pujol och skadade vapendragare Marquez vilket förklarade den stundtals "hönsgård"-liknande insatsen bakåt.Chelsea-tränaren, holländaren Hiddink, dock saklig och sportslig efteråt liksom tyske Ballack.

Några kuriosa också, tyckte jag såg Robban Wassdahl, JHFF och Ope IF bland Barcelonas medhjälpare. Samma solbruna anlete och lättkammade frisyr men min med åren alltmer fladdrande syn spelade förmodligen ett spratt. Likt var det dock. Bra också att Viasat parallellsände i Viasat Sport och Viasat Fotboll. Den sistnämnda ingår inte i vårt utbud, därmed slapp jag studio"ankaret" Ola Wenström i pausen. Istället visades "highlights" med bl.a. Chelseas praktmål från sju (!) olika vinklar.

Dessutom, finalen blev inte helengelsk. Istället två klubbar från olika länder men med tradition och karaktär, Barcelona och Manchester U.