Äntligen är 16 dagars intensivt TV-tittande på dom olympiska spelen, förutom några utryckningar för ÖP-Sport och med gitarren, över och livet kan återgå till något så när ordnade former. Något större firande fanns det ju inte anledning till även om en del insatser fastnade på näthinnan. "Grand old" Jörgen Perssons pingisföljetong lämnade väl ingen oberörd. Hade nån annan nation än Kina varit representerad på andra sidan bordet i semifinalen är jag övertygad om att det blivit en svensk bronsmedalj. Fina insatser också i cykel och i dom olika båtsporterna liksom i dubbeltennisen och hästhoppning.

Men friidrotten som skämt bort oss med medaljer ett tag svek rejält. Att Stefan Holm skulle få det svårt fanns liksom på känn och flytet som fanns i Aten förra gången ville inte infinna sig i Peking. Höjdhopp är dom små marginalernas gren och det har blivit många olika vinnare genom åren. Sagan om Karolina Klüft kanske avslutades i Kina, varje fall när det gäller guldmedaljer i stora mästerskap. Någon sa att det är lättare att vara bra i sju grenar än superbra i en och det stämmer nog. Sanna Kallur hade förmodligen tagit den enda guldmedaljen om hon fått fullföja sin häckfinal. SVT:s Peter Jonsson är en habil referent, klarade bl.a. att axla "Plex" mantel i i Garmisch Partenkirchen, men en smärre katastrof i den svåra konsten att intervjua. Ibland önskade man att det gick att klona "Popsen". Han har ju skött den avdelningen tidigare. Sanna spelar i en helt egen division när det gäller spontantitet och glädje och hade vartit värd ett bättre öde den här gången.

Hade förmånen att få intervjua simmaren Stefan Nystrand för ÖP:s räkning i våras och då var målet helt klart två guld på sprinterdistanserna. Nu blev det ju inte så, Stefan presterade på toppen av sin förmåga det var bara det att konkurrenterna presterade ännu bättre. Tyvärr har ju simningen utvecklats till en materialsport och där hängde Stefan tydligen inte med och definitivt inte "Tessan".

Kom på mej själv att jag följde friidrotten istället för fotbollsturneringarna. Kanske för att världsstjärnorna fanns i "fågelboet". Friidrott är suverän TV-underhållning, speciellt när man får njuta av Anders Gärderuds kommentarer, både kunnig och verbal. Hoppas bara inget provrör förstör upplevelsen av min nye idol Usain Bolt, vilken idrottsman! Av det jag såg av fotbollen så var ju Messi klart överlägsen Ronaldinho och frågan är väl om inte denne går i samma fotspår som landsmannen Ronaldo.

Har intresserad följt med i dom olika debatterna här på forumet. Så länge det inte går till personangrepp är den mycket utvecklade klubbkänsla som finns i det här länet inte enbart av ondo.
Det skapar konkurrens och intresse. Likaså proffs och deras förträfflighet kontra inhemska talanger är ett konstant diskussionsämne. Tror att en mix av bägge sakerna är ett måste, i varje fall för ÖFK. Sen gäller det att ha fingertoppskänsla och lite tur när man värvar utifrån. Känns kul att Daryl Smylie lyckas så bra.

Många lag, speciellt på den undre halvan av serien, skyller ofta sin placering på alla missade målchanser. Bra lag skapar den tidsmässiga marginal som behövs för att sätta bollen i nät. Dom något sämre hamnar i stressituationer och då blir inte utfallet detsamma. Ett bra lag vinner ofta fastän man spelar dåligt, just av den anledningen.

Ja, detta var lite utvik kanske från fotbollz:s målsättning men det har ju varit lite lugnt på krönikefronten ett tag. Nu möts vi på "Arenan" och lyfter fram det rödsvarta slagskeppet!!

Grattis ÖFK till första segern, en riktig solskenshistoria både bildlikt och bokstavligt. Hyfsat med folk trots Pingstafton, och jag har sagt det förut, en fantastisk arena.

Kul att Alan Al Kadhi fick bli huvudperson. I dagens fotboll där alla exakt får reda på sina roller, med taktiktavlor, spelmönster, hög o låg press och allt vad det heter, är det skönt med en kille som hela tiden går sin egen väg. Som utmanar i varje situation och därmed skapar oreda i motståndarlägret. Darryl Smylie blev huvudperson i en annan riktning, har inte haft tillfälle att se någon av britterna tidigare och beträffande Smylie blev inte första intrycket nåt vidare. Verkade grinig på allt och alla och som ett brev på posten kom också det röda kortet. Trivdes uppenbarligen inte i sin roll som släpande forward eller offensiv mittfältare.

Paul Shields gjorde inte många knop på topp men säkrade kyligt segern via straffen till 3-1 och det är ju sånt målskyttar är till för. Stort glädjeämne dock tredje importen Lee Makel, här har firma Lohse-Kindberg gjort ett kap. Styrde och ställde på mitten med små men mycket effektiva medel, en klasslirare som ÖFK säkert kommer att ha enorm nytta av. En ny bekantskap för skrivaren också målvakten Thomas Meijer. En "linjemålvakt" med fina reflexer, bra i luften men lite mer osäker i det svåra spelet ute i straffområdet.

I övrigt en ny solid insats av omskolade Bobo Sollander, nu börjar det hetta till och några små skönhetsfläckar fanns men Bobo är verkligen en coming-man. Dessutom fin spänst och farlig framåt på fasta situationer. Fredrik Aliris, mittbackskollegan, har väl aldrig gjort en dålig match och hans 2-0 nick efter hörna satt som en smäck.

Hur långt det nya ÖFK-bygget tar sig den här säsongen återstår ju att se. Det finns många synpunkter på hur saker och ting sköts men frågan är om inte elitidrott, vid vilken det rödsvarta gänget i alla fall nuddar, kräver lite annorlunda tag. Är själv gammal gråsosse och demokrat ut i fingerspetsarna men i dagens kommersialiserade idrottsvärld är tyvärr dom demokratiska spelreglerna inte alltid i fas med verkligheten.

Ordörande Rolf Lohse är ingen man direkt går fram och snackar väder och vind med men samtidigt en kille som alltid morsar och uppmärksammar även oss som laborerar i sportskrivandets gärsgårdsserie. Daniel Kindberg har jag heller ingen större kännedom om men verkar besjälad av det han tror på, tål åtskillligt med stryk och sen får väl histiorien döma. För 36 år sen dök det upp en kille vid namn Kay Wieståhl i jämtlandsfotbollen, vände upp och ner på det mesta, inte helt okontroversiellt, och så nära det verkliga finrummet kommer vi väl aldrig mer, eller..............

Har funderat mycket på en sak gällande vårt flaggskepp Östersunds FK:s omsättning i spelartruppen. Under dom elva säsonger man funnits till har ett alltför stort antal namn försvunnit varje år. På något vis har man dock lyckats pusslat ihop det hela och än så länge aldrig behövt degraderas. Kontinuiteten blir dock lidande när man varje försäsong i princip måste börja om från början.

Vad är då orsaken till det här förhållandet? En stor del i det hela tror jag är den sociala situation som uppstår när man bedriver idrott på den realtivt höga nivå som ÖFK befinner sig. Hög träningsmängd, långa och tidskrävande resor och heltidsjobb. Allt det här funkar några år men så bildar man familj och kraven på spelaren ökar från olika håll. Man väljer att varva ner när man ofta inte ens nått toppen på sin utvecklingskurva. Vad finns då att göra åt det här förhållandet? Jämtland och Östersund ligger ju där det ligger och flygresor är dyra. Men det kostar väl en hel del att restaurera truppen gång på gång?

Varför inte lägga dom pengarna på att ge spelarna möjlighet att ha ett liv även utanför fotbollen. Dessutom, Östersund har ju fått strålande reklam via succén Skidskytte-VM eller vad tycker sponsorerna? Har dålig koll på hur spelarkontrakten är utformade och om träning på dagtid bedrivits men eftersom så många väljer att avbryta karriären finns det tydligen brister.

Jämtkraft Arena är väl det bästa som hänt fotbollen häromkring, man tror man drömmer när man skådar ut över härligheten. Dom ekonomiska musklerna för att nå Superettan finns nog inte men kan man vara med och fightas om en plats tror jag det skulle räcka gott för folket på läktarna. Det finns många spännande lag i div I. Anundsjö i all ära, men den typen av motstånd kan också bli aktuellt i framtiden med tanke på dom senaste säsongerna. Eller.......

Hasse Thor