Efter dryga sex veckors uppehåll för den här lilla spalten där inspirationen inte riktigt infunnit sig försöker skrivaren nu åstadkomma några rader kanske till någons fromma och någons förtret. Den gråmelerade “fejan” har stirrat blint på mej alldeles in under en välformulerad herre med det förpliktande efternamnet “Lagerbäck” vilket inte gjort saken lättare.

Det absolut roligaste och mest givande för egen del med fotbollz,se förutom all nyhetsinformation är den debatt som förs gällande alla upptänkliga fotbollsskeenden i vårt närområde. När man märker att adrenalinet har sprutar över tangenterna. Det är väl det som är det fina med ett så direkt medium som en dator, dom omedelbara känslorna som förmedlas via ett enkelt tryck på “skicka”. Givetvis har herrar moderatorer fått rycka in någon gång men i det stora hela juste och givande diskussioner.

Fint också att även företeelser på ren fotbollsmässig “gräsrotsnivå” lyfts fram och får välförtjänt uppmärksamhet, inte minst vad som händer i Härjedalen med all den fotbollskultur som finns där odlad genom åren av eldsjälar som fått kämpa i ett verkligt glesbygdsdistrikt. I yngre dar var det Älvros man följde och numera Ytterhogdal med sina många spännande idéer för framtiden. Även Sveg verkar ha fått lite mera glöd under pannorna.

Spalten vore inte sig lik om inte ÖFK kom med på ett eller annat hörn och med en dåres envishet är jag en synnerligen ivrig påhejare av konceptet. Trots all kritik mot “toppstyrning”, trots alla synpunkter om mer eller mindre lyckade förändringar i spelartruppen, laguttagningar och taktik. Div 1 norra är sannerligen ingen dålig serie rent fotbollsmässigt och där gör ÖFK sin femte säsong om jag inte missminner mej.

Har visserligen aldrig varit någon särskilt framstående tippare men är fullständigt övertygad om att årets upplaga grejar ännu ett år i “Ettan”. Flera yngre har växt på sig och spännande importer tillsammans med klubbens “gamla” garde tror jag faktiskt fixar det. Sen kommer naturligtvis utvecklingen vidare i höst att granskas som vanligt och tycker hjärtat att saker och ting är åt h-e så kommer hjärtat att skriva det.

En s.k. sexpoängsmatch nu närmast hemma mot Carlstad U, hoppas min gamle idol Sigge Ericsson drar igång samma tryck på läktaren som förra hösten. När man tänker tillbaka på den uppryckningen sprids fortfarande känslan att idrott och speciellt fotboll är något av det finaste som finns.

Ännu ett fotbolls -VM är avslutat. Har personligen hängt med sen 1958 och såg faktiskt finalen Sverige-Brasilien i en televisionsapparat som det hette på den tiden. Visserligen via Danmark men ändå, några regionala svenska sändningar utanför stockholmsområdet existerade ännu inte vid det tillfället. Såg också en match live på Olympia i Helsingborg , Västtyskland-Tjeckoslovakien, 2-2, i gruppspelet. Detta strax innan familjens flyttlass drog iväg upp till Jämtland.

Åter till 2010, finalen blev väl ingen höjdare, Holland som var i princip chanslösa spelmässigt gick på “dirty-linjen” och dom spanska nervknutarna satt länge ihop. Roligt dock att Andres Iniesta fick avgöra, en prydnad för sporten i hela sin uppenbarelse. Fint också att se att holländska spelare och ledare paraderade när spanjorerna lämnade podiet efter prisutdelningen.

Detta skulle bli vuvozelornas mästerskap enligt förhandssnacket. Och visst, nog hördes dom alltid men sen väl matcherna kommit igång var det inget man tänkte på egentligen. Ungefär som ett antal fjolårsmygg i sovrummet en normal jämtländsk försommarnatt. Däremot är jag lite besviken på alltför många matcher rent spelmässigt. “Ligga rätt i positionerna”, “bra organiserade” är säkert härliga ledord för sportens taktikexperter men slutar enligt min mening ofta i väldigt tråkig fotboll.

Många lag backar hem och hoppas på en och annan kontring. “Höj passningstempot, utmana mera” säger kommentatorerna. Problemet är väl bara att då ökar felmarginalen och genast riskerar man 10 rättvända utespelare i “nacken”. Fotbollen har här hamnat i nån sorts moment 22 som är svårt att komma ifrån utan någon förnumstig regeländring mot alltför defensivt spel. Bakåtliret till egen målvakt reformerades för en del år sen men sen har inget hänt förutom en lite liberalare offsidebedömning. Något måste dock göras, vi i den innersta kretsen finns ju alltid kvar men fotbollen är väldigt beroende av sin marginalpublik.

Rolig fotboll presterades ju faktisk också, personligen hade jag mest behållning av Kamerun-Danmark. Inte bara för att jag är “halvdansk” utanför den nerv som hela tiden fanns. Ingen “låg rätt i positionerna”, ingen var speciellt “organiserad” men jäkligt roligt att titta på. Sen imponerades jag som många andra av Tysklands relativt unga lag. Tyvärr orkade man inte spela sin offensivriktade fotboll hela vägen.

Ett sort problem för VM dock framöver enligt min mening är det mastiga program som dagens stjärnor har gått igenom innan sommarens slutspel. 60-70 matcher är väl ingen ovanlighet för många av dem. Det säger sig själv att den fysiska och den mentala statusen inte är på topp. När sen som i Frankrikes fall den egna stjärnstatusen är viktigare än den egna flaggan så går det som det går. Italien lite också åt det hållet även om jag tycker att dom i alla fall försökte. Tycker synd om England, en hel del otur och en tränare tror jag som vill implementera ett spel som inte sitter i dom generna.

Eftersom jag själv varit en media-nisse, låt vara på en mycket låg nivå, vill jag avsluta med några tankar om den bevakningen. Tycker att SVT vann matchen på hemmaplan, Andrée Pops skötte sin uppgift galant med perfekt uppbackning av Johanna Frändén, vilket fotbollslexikon, och Ola Andersson som alltid är intressant. TV4 har sina kommersiella åtaganden som stör en hel del. Ibland läggs alltför stor vikt vid att hålla kvar tittarna till reklaminslagen. Sen är jag väl för gammal för att inse dom kvalitéer som Peter Jihde numera besitter. Hans expert Anders Andersson gjorde dock ett hästjobb med mycket erfarenhet och kunskap.

Av folket på plats hade TV 4 dock underbare Jens Fjellström. Om jag haft en giftasvuxen dotter och hon av alla presumtiva livskamrater presenterat en kille som Jens hade jag gladeligen betalat både bröllop och smekmånad. Kunnig utan att vara nördig, verbal utan tillstymmelse till ordbajseri och med en human inställning till sporten och livet i stort. Tillsammans med Robert Perlskog ett oslagbart team i Sydafrika enligt min mening. Men överhuvudtaget en bra rapportering där “vår egen” Tony Gustavsson gjorde en helt okej debut. Till sist också några ord om SVT:s David Fjäll som fick behandla hela spektrat i detta mångfacetterade land, blandade humor och allvar helt lysande.

Alla vi som hyst farhågor om Östersunds Fotbollklubbs väl och ve i div 1 norra säsongen 2010. Har vi tagit oss vatten över huvudet? 1-0 borta mot Arameiska Syrianska var om inte en skräll så i varje fall ett rejält fall framåt. Organisation och glöd var tydligen ledorden för dagen, precis det som enligt min mening saknades senast hemma mot Umeå. Tittar man sen i tabellen så ligger fyra av dom fem lag ÖFK torskat mot i topp. I det perspektivet är det ju då endast hemmaförlusten mot Forward man kan se som en rejäl flopp. Med andra ord, resten av vårsäsongen kan kanske bli lite roligare, sett med blå-vit-gröna jämtlandsögon.

Matchen mot Umeå, som man besegrade på försäsongen, kändes för egen del som flera steg tillbaka i utvecklingen. Jag anser att västerbottningarna stundtals spelade ut ÖFK och varför skall man i skrift försköna den verklighet man upplever. Förhoppningsvis kan några nävar knytas i några byxfickor och sen skapa en känsla som sen genererar i hela laget. Vill för allt i världen inte ta åt mig äran den här gången men tillsamman med övriga med något så när konstruktiv kritik tror jag i alla fall inte det är helt oviktigt.

Att Christoffer Fryklund kom på banan igen tycker jag är speciellt roligt. Var enligt min mening överallt och ingenstans förra matchen. Just “The Fryklunds” tycker jag är lite av ÖFK:s framtid. Bra gener, fint skolade och tydligen starkt fästade vid sin hembygd. Bra också att samarbetet med “Giffarna” är återupptaget och att importerna börjar leverera. Jonathon Rutledge tror jag är en spelartyp som behövs i laget i det “skitiga” arbete som behövs för att avancera i tabellen.

På sajten är det mycken debatt om långsiktighet och bristen på denna. Och naturligtvis, ingen skulle bli gladare än jag om länets ledande förening i framtiden dominerades av folk från närområdet. Det kommer säkert fram en antal lovande spelare som det gjort genom alla år, problemet är bara att blir dom tillräckligt bra så inte stannar dom runt Storsjön. Dom allra flesta vill se hur långt vingarna bär och i kombination med studier med mera så sprids talangerna för vinden. Att tro nåt annat är enligt min mening en orealistisk “Sörgårdsidyll“, i varje fall på nuvarande nivå.

Vi kan aldrig jämföra oss med Brage eller Mjällby för att ta några omnämnda exempel. Talanger per kvadratkilometer är hisnande i jämförelse och befolkningskurvan hos oss är inte direkt uppåtriktad. Kan vi krydda det lokala materialet med nyttiga och sevärda spelare utifrån och skapa en ekonomi för det kan det räcka en bra bit. Sen gäller det att minimera omsättningen i laget inför varje säsong, där tror jag begreppet långsiktighet skall sättas in. Vi har en fin arena, en oslagbar miljö runtomkring och ett inte oävet intresse för sporten fotboll. Viktiga ingredienser för framtiden.

Är som jag tidigare ödmjukt försökt framhålla en mycket blygsam person. Vill inte gärna ta för stora ord i munnen. Många här på sajten berättar om sina favoritlag ute i världen så även undertecknad vid ett flertal tillfällen. Men nu sträcker jag på mej, blåser upp den väl inbäddade bröstkorgen och utbrister: HELSINGBORGS IF, WOOW!!!!!!!!!!. 32 vunna poäng av 36 möjliga och i skrivande stund fem poäng före gamla antagonisten Malmö FF och tolv före seriefavoriten Elfsborgs IF med en match mindre spelad. HIF ett lag som på förhand tippats få en mellansäsong i den finaste inhemska serien alla kategorier, Allsvenskan i fotboll. Legenden Henrik Larsson borta och en mycket ifrågasatt ny tränare, Conny Karlsson.

“Rödblått” årgång 2010 har hittills visat vad som kan hända när man utifrån en relativt blygsam målsättning lägger upp en plan och spelar efter dom resurser man har att tillgå. Alla ute på arenan har en speciell roll där man jobbar stenhårt så länge benen bär. Detta har i en del matcher kanske inte inneburit att man kammat hem nåt skönhetspris men poängen ramlar in och i slutändan är ju detta det viktigaste. Dessutom vill ingen i och runt laget dras med i den “hype” som av naturliga skäl infunnit sig. Att bli bättre än i fjol (8) är det som gäller fortfarande.

FC Barcelona misslyckades med att försvara titeln i Champions League och som fotbollsälskare är ju detta bara att beklaga. Mina personliga farhågor beträffande vår vän Zlatans betydelse för laget i den verkliga hetluften utanför dom inhemska matcherna på den Iberiska halvön besannades. För att lyckas skall den långe skåningen ha mycket boll och kunna ha råd med ett och annat halvtaskigt beslut. Här är bollen hela tiden fördelad på många fötter och när Zlatan blir delaktig är jag rädd att rädslan att misslyckas finns i bakhuvudet. Och i det läget är han en synnerligen vingklippt fotbollspelare.

Sen anser jag att han används lite fel, är enligt min mening ingen boxspelare. Jag vill ha honom i den offensiva uppbyggnadsfasen där just hans unika förmåga att hitta lösningar som egentligen inte finns skapar det utrymme som behövs för att få isär tajta försvar. Problemet är bara att den rollen kreeras av Lionel Messi, världens förmodligen bäste just nu. Frågan är väl vad som händer nu med Zlatan Ibrahimovic, personligen anser jag dock att det helt är upp till honom själv. I sina bästa stunder en naturlig världsstjärna och med rätt balans mellan jaget och laget en tillgång var som helst.

Våra egna hjältar i Östersunds Fotbollsklubb har väl inte övertygat i någon större utsträckning. Tre poäng efter fyra omgångar innebär ju inget välbehövligt andrum inför fortsättningen. Har tidigare skrivit om betydelsen av att årets något tajtare trupp hålls “fit”. Tyvärr pekar inte sakernas tillstånd i den riktningen med skador på viktiga kuggar i maskineriet. Importerna verkar speciellt drabbade, oturligt eftersom det enligt min mening finns en potential i det manskapet. Viktigast dock tror jag är att andan från epilogen i höstas plockas fram, känslan av att ingenting är omöjligt, titta bara på Helsingborg………

Så var då premiären för vårt kära ÖFK avklarad. Fick ju möjlighet att följa evenemanget via webb-TV. Fin service egentligen när det handlar om landets tredje division. Sen finns det väl en del i övrigt att önska beträffande innehållet och kvalitén på sändningen. Hostar man upp en knapp femtiolapp har man ju en del förväntningar. Att kommentatorn, som senare visade sig vara både vältalig och fotbollskunnig, kallade ÖFK:s tränare för KG Björklund ingav ju dock inga större förhoppningar på förhand. Att denne också rekryterats från dom egna funktionärsleden och helt plötsligt mitt i sändningen befanns samspråka med någon kollega om praktiska ting rörande klubben var väl egentligen bara charmigt.

Det är ju lite jobbigt att följa ett evenemang via endast en kamera och vem eller vilka som är inblandade i situationer vid den bortre långsidan är ju inte lätt att ta till sig. Inledningsvis också en hel del avbrott och “stillbilder” men bättre på den fronten efterhand. Men som sagt, ett bra initiativ och får sändningarna tittare och arrangören därmed lite bättre ekonomi undanröjs säkert en hel del barnsjukdomar.

För att återgå till själva matchen så måste jag erkänna att ÖFK:s insats för min egen del var som norskarna säger, en liten “skuffelse”. Återigen bevisas tesen om att teori och praktik inte alltid går hand i hand, det är på planen sakerna avgörs och förhandsspekulationer kan vara av noll och intet värde. Nu kommer säkert Vasalund att ställa till det för många lag. Man har ju enligt uppgift till stora delar ny uppsättning, rekryterad från dom egna leden, och det har visat sig många gånger att grabbar som svetsats ihop under många år kan välta tunga lass. Där har 08-området en klar fördel med sin befolkningskoncentration.

Tror säkert att ÖFK när man trimmat ihop sin maskin visar upp en betydligt effektivare sida av sitt kunnande. Man har i den här matchen ett betydande bollinnehav, något som inte alltid varit förekommande tidigare säsonger, i varje fall inte under våromgången. Nye Olle Hallström kompletterade Bobo Sollander fint i mittförsvaret och kan förhoppningsvis undanröja dom tvivel som funnits på den lagdelen. Ny övertygande insats också i mål av Alexander Hysén, känns tryggt på målvaktsfronten den här säsongen.

Lee Makel tror jag hittar sin normala standard sen premiären är avklarad. Spelande tränare är en väldigt “split” situation. Övriga britter blandade och gav, Marvin Williams i en något oväntad roll som grovjobbare över hela planen. Hoppas att laget i fortsättningen får råd att använda honom för mer offensiva uppgifter. Richard Offiong

försvann efter en lovande inledning och Joe Holt vill och är delaktig i mycket, får säkert ut mer vad det lider. Hoppas också att Jonathon Routledge snart kommer i speldugligt skick igen.

Förhoppningsvis kan Jämtkraft -Arena bli en samlingsplats kommande lördag. Även om det inte är det “rätta” Hammarby som står för motståndet kan det bli en kul tillställning. Den magiska avslutningen i höstas visade att intresset för fotboll i dom här bygderna inte alls är oävet. Och en intressant topp generar alltid välkommen bredd!!

Är ingen speciellt försäsongsorienterad fotbollssupporter. Det var många år sen man stod och frös i ÖP-hallen, fotbollens energi ligger för min del i tävlingsmatcherna. Ett undantag dock i går kväll när Östersunds Fotbollsklubb för första gången luftade sina nya brittiska importer mot gästande Sollefteå, ångermanlänningarna med ett lag på tydlig uppgång. Intresset delades också av cirka 400 lika nyfikna, en imponerande och för ÖFK-staben säkert också glädjande siffra. Fint väder dessutom med en slösande kvällssol i varje fall under en stor del av matchen.

Vem f-n är Henrik Larsson? Helsingborgs IF i topp i allsvenskan efter tre raka segrar, nu senast i går kväll mot seriefavoriten IFK Göteborg. Ett IFK som man helt enkelt åt upp, med hull och hår. Har ju hittat det här med webb-sändningar från allsvenskan och följde matchen s.a.s. från första parkett i min ordningsmässigt smått havererade kontorsavdelning. Eftersom man supportat “di röe” sen barnsben är det inte utan att det svävas lite på moln just nu. Saker och ting kan ju förändras snabbt men varför inte njuta fullt ut så länge det varar.

Många proffstyckare har ju betecknat "Henkes" flykt som om inte en katastrof så i alla fall ett budskap om klart sämre tider, nu visar det sig som så många gånger förr att andra spelare träder fram. Rasmus Jönsson t.ex. Grabben ser ju egentligen inte ut som en fotbollsspelare, lång och smal och till synes helt utan koordination i den taniga kroppen. Men ack vad man bedrar sig, förutom en enorm näsa för målchanser också utrustad med ett spelsinne som mycket väl hittills ersatt Henrik Larssons smartness. Fungerar också utmärkt ihop med anfallskollegan Erik Sundin som också växt i takt med ett större ansvar.

Detta lite kanske “off the record” men som sagt, glädjen för en gammal nordväst-skåning går inte att ta miste på. Om man skall förflytta sig knappa 100 mil norrut och med några enkla rader kommentera det fotbollsmässiga skeendet i Östersund så är det ju för egen del Östersunds Fotbollsklubbs nya lagbygge inför ett nytt år i division 1. Först och främst att Lee Makel kommer tillbaka för ännu en säsong är naturligtvis glädjande. Tyder på att skotten gillar staden, klubben och det engagemang som finns runt omkring. Sen att ytterligare fyra britter ansluter i början av april är ju oerhört spännande.

Nu är det ju inte på pappret matcherna avgörs men infrias alla förhoppningar skapar det ju ett intresse. Folk vill se underhållning, spännande tillställningar och kan ÖFK skaka lagen i toppen tror jag att det blir hög stämning på JK-Arena. Förhoppningsvis får en och annan knatte också upp ögonen för vår sport och bidrar därmed till bredd och återväxt. Sen är det alltid diskussioner om kontinuitet och långsiktigt tänkande. ÖFK:s mål är "Superettan" och om alla gudar är på humör så visst kan väl det ske.

Men att sen etablera sig där tror jag är en utopi på dom här breddgraderna, vare sig man har kontinuitet eller tillfällig spetskompetens. I det långa loppet är det “Mammons” lagar som gäller och där har det norrländska inlandet en hel del att jobba emot. Var själv på 70-talet med om att via överskottet från “Furuparken” dansa upp Ope IF i näst högsta serien. När intäkterna från “Furan” sinade tappade laget kvalité och dalade i seriesystemet.

Sen skall det också bli spännande att följa utvecklingen i div 3. Vad betyder Kalle Björklunds inträde i IFK, Björn Hambergs “go for it” profil för Frösön, Opes talang och sist men inte minst Stuguns välförtjänta promovering? Laget var alldeles för bra för att åka ur för två år sen. Spännande var ordet.

GLAD PÅSK!!!

Efter en ovanligt kall och snörik vinter börjar det så smått närma sig för vår idrott fotboll på allvar. Allsvenskan kör igång till helgen, lite knepigt för en annan när man tittar ut genom fönstret men med konstgräs, värmeslingor och inte alltför nogräknade planskötare går det mesta att fixa nuförtiden. ÖFK har förlagt delar av sina förberedelser till Skottland, läste nyss ett härligt upplevelsedokument från målisen Lennart Sandahl. Andan verkar god i laget vilket ju är en av grundförutsättningarna för ett lyckat slutresultat. Kan man sen hitta nåt eller några potentiella nyförvärv där borta så är ju inte det fel heller.

Om jag eventuellt har nåt av värde att tillföra i skrivarbranschen så ligger väl det i rena matchreferat och kommentarer. Det är väldigt skoj att få analysera matcher utifrån sina helt egna upplevelser. Har ju fuskat på dom flesta områden inom sporten under det här relativt långa livet och det är många gånger en skön resurs att ösa ur. Sen är man väl inte helt nöjd med slutresultatet alla gånger men som Ralf Edström en gång myntade: “En gör så gött en kan”.

Vinterhalvåret är ju inte direkt någon adrenalinhöjare sett ur ett fotbollsperspektiv för oss som försöker sätta nåt på pränt på fotbollz. Att hoppa över skaklarna och blanda in annan idrott, med ledningens goda minne, känns därför ibland lockande. Har haft som princip att i så liten utsträckning som möjligt kommentera läsekretsens egna åsikter om vad man åstadkommit, smaken är ju som den berömda bakdelen d.v.s. delad och det är bättre om eventuell debatt förs ute i stugorna.

Men att bli kallad reaktionär känns ju lite knepigt när man i hela sitt liv hållit till på den andra kanten. Dessutom, dom åsikter jag förmedlade i det speciella fallet var ju inte direkt några kioskvältare utan sådant som diskuterades rätt flitigt. Rådet att starta en blogg på annat håll kan ju faktiskt vara en idé. Det finns mycket man reagerar på och ibland är det skönt att få “skriva av sig” utan att för den skull riskera att snurra för långt från ämnet. Därmed tar vinjetten ett break fram till att bollarna börjar rulla på allvar.

Det här är ju som någon i bland påpekat för mej en fotbollssajt men som gammal “hobbymurvel” med fortsatt tillgång till datortangenter och ett offentligt forum så kliar det i fingrarna när när det finns saker och ting att tycka till om. Som idrottsfantast missar man ju inte en OS-sändning, i varje fall inte dom så går på något så när anständiga TV-tider. Resultaten hittills har väl varit som man säger “ömsom vin och ömsom vatten”. Kul för Kalla o Ferry, två helylleidrottare direkt från det svenska folkhemmet.

Mindre lustigt i går kväll, svensk tid för Helena Jonsson. Helgum-tjejen har inte funnit sig till rätta i dom kanadensiska bergen och orsaken till det kan man ju bara spekulera i. Hennes stora styrka har ju varit att kunna koppla bort allt runt omkring oavsett tävlingssammanhang. Denna gång verkar hon inte ha bara bössan på ryggen utan även en säck fylld av psykologiska trauman.

Min fasta övertygelse är att lösningen på hennes problem finns här hemma i Östersund, sambon och skidskyttekollegan David Ekholm. Dennes resultat renderade inte i en OS-resa, helt riktigt naturligtvis men samtidigt, tror jag, en känslomässig katastrof för Helena som under en följd av år haft David i sin närhet. Detta kan låta aningen patetiskt men ingen människa är den andra lik och alla har vi våra uppfattningar om trygghet. Vi behöver vår “snuttefilt” även om få vågar stå för det.

Anja Pärson, måste erkänna att jag trots hennes enorma framgångar haft svårt att ta henne till mitt hjärta. Hon har liksom varit lite osvensk, kaxig och ofta sett saker och ting “von oben”. I går kväll förändrades dock min bild en hel del. Tårarna som rann på Anjas kinder under blomstercermonin sedan bronset säkrats i superkombinationen var ett stort idrottsögonblick i TV-soffan. En för mej helt helt ny värme och entusiasm i ögonen efter en enorm prestation med tanke på omständigheterna.

Bara att stå igen i samma backe, ett nytt störtlopp i oerhörd konkurrens plus ett nervigt slalomåk. Anja hade egentligen inget mer att bevisa, kunde lika väl ha åkt hem till Monaco, lagt av eller laddat för nästa säsong. Vet inte om det funnits kvinnliga vikingar, om inte så presenterade sig en i Whistler Mountain, Canada den 18 februari 2010

Mitt i all OS-upphetsning kanske det kan vara på sin plats med lite mer jordnära analyser av den idrottsliga verkligheten. Det finns många olika sorters fackspråk och idrotten har naturligtvis sitt. Och tur är väl det egentligen, hur kul skulle det vara att läsa referat, krönikor, bloggar, twittrar vad det nu är för nånting och inlägg av olika slag om allt vore utformat enligt alla tänkbara formaliteter.

Fotbollen till t.ex. där spelare blir lirare, domare-rättskipare, målvakt-burväktare, bollen-lädret o.s.v. o.s.v. Dom här företeelserna kallas väl i mindre dagligt tal för metaforer och är som sagt viktiga för att få flyt och rätt sammanhang i en text. Språket är också rikt på så kallade “klyschor“, alltså färdiga uttryck som stoppas in här och där och är i lagom doser berikande. Tänkte här nedan försöka göra en liten personlig och långt ifrån vetenskaplig utläggning om tre av mina favoriter i genren.

1. Bollen är rund

Egentligen ett fantastiskt uttryck som i all sin enkelhet säger väldigt mycket. Allt kan hända, ingen vet var en boll tar vägen. Hade själv en period på runt tio år då jag sysslade en hel del med bowling. Och där är verkligen bollen rund. Ingen konst all slå en “strike” säger någon, alldeles riktigt, konsten ligger i att upprepa det. Har aldrig spelat golf men inbillar mej att just därför att bollen är rund händer många oväntade saker. Det gäller inte bara att slå rakt, även terrängens topografi har ju stor betydelse. Men uttrycket funkar väl egentligen bäst där bollen inte alls är inblandad, i förhandsspekulationer t.ex.

2. Man spelar inte bättre än motståndarna tillåter

Självfallet finns det lag som underpresterar. Men när man sitter i “garderoben” som norskarna säger, och snörar på sig dojorna, nog fanken vill väl alla vinna, oavsett vilket sammanhang det handlar om. Men nu finns det alltid ett gäng på andra sidan mittlinjen och dom har naturligtvis samma inställning. Hur många gånger har inte en tränare stått och skällt ut sina disciplar under och efter matcherna när allt i grund och botten handlar om ovanstående rubrik. Coachen har naturligtvis sin framtida karriär i tankarna, media och supportrar vill se engagemang även efter en förlust. Tyvärr, enligt min mening förekommer det alltför ofta att förluster förklaras med “bristande inställning” istället för en noggrann analys om vad man kunde ha gjort bättre.

3. En tabell ljuger aldrig

En sanning så god som någon. Efter 18-20-22-24 omgångar eller vad det handlar om har man haft alla möjligheter att påverka sin situation. “En feldömd straff i sista omgången skickade laget ur serien”. Vilket kvalificerat “bullshit”. Hur många situationer under en säsong har inte inneburit fördelar av ett eller annat slag. Detta talas det sällan om och i många fall får den stackars domarekadern klä skott för alla former av misslyckanden. En gammal “järnkamin” Tommy Davidsson tränade Hammarby 1993-95 och vid en cupmatch mot IFK på Hofvallen hade jag förmånen att för ÖP:s räkning intervjua honom efteråt. Vi pratade om “Bajens” dåliga poängskörd dittills i allsvenskan trots genomgående bra spel. Davidsson ville absolut inte höra talas om otur:
“I fotboll finns inte tur och otur, i fotboll finns bara skicklighet och oskicklighet”.
Jag har använt citatet i någon tidigare krönika men det förtjänar att upprepas.

Åter till OS-soffan, ser att det börjar regna rejält i skidskyttet. Men Ferry betyder ju färja på engelska så det skall väl gå bra.

Återigen har “Idrottsgalan” sett dagens eller snarare kvällens ljus. Från mitt soffhörn sett en relativt blek företeelse där huvudpersonerna inte fanns på plats. Förståeligt i skidskytten Helena Jonssons fall då hon vis av Peter Settmans närgångna uppvaktning av Charlott Kalla häromåret inte ville utsätta sig för nåt liknande. Zlatan Ibrahimovich förnekade sig dock inte. Fick inte ledigt av klubben sas det, för resan till Sverige men fanns ändå på plats i Italien för en annan gala samma kväll. Om det berodde på Zlatans eget ställningstagande eller staben runt honom vill jag låta vara osagt, får väl hoppas på det senare.

Höjdpunkten för mig den här kvällen var “Sportspegelns” pris till hockeydomaren och ambulanssjukvårdaren Wolmer Edqvist. Strid om poäng och tabellplaceringar bleknar till intet när saker och ting ställs på sin spets som i det här fallet med hjärtstilleståndet. Vidare var den stående hyllningen till Lars Lagerbäck, en av många olika prisutdelare, på sin plats. Hockeyliraren Jörgen Jönsson utklädd till kanin var oväntat, Jörgen har väl inte direkt varit någon muntergök genom åren.

När jag ändå är ute och fladdrar lite från målsättningen med fotbollz vill jag bidra med ett litet inlägg i debatten runt Mathias Fredriksson och längdlandslaget, senast sidsteppningen vid tävlingarna i estniska Otepää. Har all respekt för vad denne uträttat, världscupvinnare, medaljer i mästerskap m.m. Talangfull, tjurig och envis men också med en säregen vilja, tycker jag, att ständigt gå sin egen väg. Tror att Mathias lite bundit ris åt egen rygg genom alla synpunkter på träningsupplägg och lagledning genom åren. Längdskidor är ju en individuell idrott till stor del men även här måste det finnas förståelse för varandra, ledarstab-aktiva.

Inte sen 1980-talet har det varit ett sånt “go” runt längdsporten med massor av unga där inget verkar omöjligt. Att landslagsledningen prioriterar denna efterlängtade nytändning är förståeligt. Åkare som t.ex. Hanna Falk, Emil Jönsson och Markus Hellner visar ju att “snorsporterna” fortfarande har en framtid i det här landet.

Vän av ordning kanske ondgör sig över skribentens lättjefulla kritiserande till höger och vänster men till mitt försvar kan då sägas att även jag hade en relativt aktiv “karriär” i skidspåret för 30 år sen. Detta i ett fåfängt försök att via en bättre fysik bli en rörligare fotbollsdomare.

Åkte bl.a. åtta “Haldo Hanssons” Alsen-Frösön, på den tiden loppet till skillnad från nu var ett verkligt kraftprov med sina sex mil i synnerligen kuperad terräng. Visserligen med kö-skotern ständigt i hasorna men ändå. Vidare sju “Kanonlöpet” Brunflo-Östersund 22 km och som kronan på verket “Vasaloppet” 1987, året då det slogs köldrekord, -30 i starten. Tid: 10,45. Alla kan inte vinna men det viktigaste är ju enligt Pierre de Coubertin, baronen, att kämpa väl och kämpade det gjorde jag, verkligen…….

Så här under årets sista skälvande minuter kan det kanske vara på sin plats att försöka förmedla några rader till spaltens ”fromma”. ”Silly season” är ju inte direkt någon inspirationshöjare och skrivaren har dessutom flängt runt och försökt vara en pittoresk färgklick i diverse olika sammanhang under dom senaste veckorna. Nu när kylan tagit ett järngrepp om Storsjöbygden och almanackan inte är lika fordrande finns ett visst utrymme för mer eller mindre genomtänkta åsikter.

Har funderat en del både nu och tidigare på hur idrottsmän som når en viss nivå tappar en hel del av den ödmjukhet man måste ha för att bli riktigt stor. Har tidigare haft synpunkter på allas vår Zlatan. Den här gången gällande icke så kallade ”tävlingsmatcher” i blågult:”Visst är det en ära att spela i landslaget, men jag har nått en nivå när jag känner att jag inte får ut något av det.”

Har full förståelse för ett slitsamt matchprogram men det gäller, tycker jag, att balansera sina åsikter. Vad sänder det för signaler? Zlatan är en idol och förebild för många och han borde ha bättre kontakt med sin egen historia och uppskatta dom förhållanden, förutom dom egna enorma förutsättningarna, som gjort positionen möjlig .

En annan historia i en annan sport är Mikael Samuelsson kontra Bengt-Åke Gustafsson i ishockey. ”Dom kan dra åt helvete” är ju inte särskilt vuxet uttryckt om man blir sidsteppad i en laguttagning. I det här fallet, rörande OS-truppen, är det ju Bengt-Åke som bestämmer och någon måste ju ta ansvaret hur obekvämt det än blir i enskilda fall, sen får historien utvisa vem som har rätt och fel. Bevisa motsatsen på banan istället!

Apropå hockey, träffade jag på en tillställning en gammal domarbas från min egen korta karriär i sporten 1969-73 ,”Janken” Jonasson. Ishockey var egentligen ”lättare” att döma än fotboll. Man har väldig hjälp av linjerna och kan vara mer exakt än i leken med läderkulan men mitt skånska ursprung var dock ingen direkt fördel. Det här var före isladornas tid och min skridskoerfarenhet härrörde sig från några veckor i januari varje år på en halvdåligt frusen parkdamm.

Nu fanns ju dessbättre något att hålla sig i som domare, ramen runt planen. I ”Sargens vänner”, en egen liten avdelning i domarklubben, såg jag mig själv som talesperson. Problemet var dom gånger man måste ge sig in i banan för nedsläpp. Först att plocka upp pucken från isen och sen försöka hålla balansen tills spelet kom igång. Gjorde en gång ett tappert försök att nypa trissan direkt i fart vilket resulterade i en miss på ca en decimeter och ett jublande auditorium runt isovalen. 1974 invigdes Z-kupolen och samtidigt lades min hockeydomarkarriär åt sidan, saknad av förmodligen ingen.

Man har fortfarande inte landat efter den euforiska ÖFK-hösten men det bör det väl ändå vara på sin plats att knacka ner några rader för att visa att vinjetten “is still in action”. Det är drygt ett år sen “hjärntrusten” på fotbollz.se uttryckte ett önskemål om jag ville vara ett stående inslag på sajten och så här i backspegeln har det varit riktigt kul och hedrande. Efter sammanslagningen av sportredaktionerna på lokaltidningarna avslutades ju förmodligen ett bort emot 40-årigt engagemang som “reservmurvel” hos dom sköna “kollegerna” på Kyrkgatan och när abstinensen tryckt på som värst så har fotbollz varit en härlig ventil.

Spalten har väl rullat på utan att ha orsakat några våldsammare känslostormar med ett par undantag. Min gamle läromästare och förebild Stefan Nolervik visade sig ha ömmare fötter än vad jag nånsin kunnat ana. Att få hamna på hans tidnings första sida kändes knepigt men ändå stort. Bert Karlsson, Skara-mogulen, sa en gång: “Det är inte så noga vad som skrivs, huvudsaken det skrivs” och med tanke på att jag liksom Bert också är verksam i en bransch, fast på lite olika nivåer, där det gäller att synas så får man hålla god min. Grattis Stefan förresten till ditt pris på J/H:s Fotbollsgala. Tycker i allt mitt konservativa tänk att du efterhand hittat en mer intressant balans i ditt nydanande sportskrivande.

Att ge sig på en domare var väl inte så lyckat efter 20 egna år i branschen. “En gång domare, alltid domare. Du borde skämmas” fick jag bland annat läsa. Problematiken var väl egentligen lite djupare än så. Artikeln handlade från min sida om lojalitet, hur långt man kan driva den och när olika lojaliteter ställs mot varandra. Sen bröt den tjänstgörande huvuddomaren i den allsvenska matchen mot alla dom hederskodex man fått sig inpräntat men adrenalinet borde ha besparats datortangenterna. Dock, domarkåren får ju heller aldrig bli ett sällskap för “inbördes beundran”, ur ett sånt tillstånd kommer inget gott enligt min mening. Sen är det skillnad på domare och domare, elitskiktet skall ha krav på sig. Det skulle emellertid aldrig falla mig in att kröka ett hår på alla dom som kämpar på lokalt, där är jag alltför väl medveten om svårigheterna.

Apropå tidningar och journalister så tycker jag Agne Svärd borde få mer utrymme i sin tidning. Har ingen aning om varför han bara syns med någon enstaka krönika då och då. Kanske är det ett eget val, kanske finns en ansträngd ekonomi i botten. Agne har ett naturligt språk, kunnighet och blandar ris och ros i lagom doser. Ifrågasätter dock hans näst intill maniska kärlek till Rosenborg Ballklubb, bara namnet tycker jag låter lite suspekt…. Har inget emot norrmän, absolut inte, har haft en norska mitt emot mej vid köksbordet i snart 32 år. Men i idrott är dom våra fiender, punkt slut. Kanske min inställning i det här fallet färgats lite av Agnes lycksaliga referat efter Rosenborg-Helsingborg ,6-1, i Champions League på Lerkendal för en del år sen. Om det undgått någon är ju rödblå HIF Laget framför andra.

Har i tidigare alster kritiserat reklamkanalernas fördelning av attraktiva sportarrangemang. Jag har emellertid hittat en väg via Internet om man är villig att kasta upp ett antal svenska nödmynt. Det var dock inte lätt för en gammal trög hjärna att hitta rätt bland alla inloggningar och betalningsfunktioner men fick till slut möjlighet att se Zlatans fantastiska mål i “El Cl`asico.” Lite besviken dock på själva matchen, ett typexempel på hur två välutvecklade tränarhjärnor tillsammans kan “döda “ett förväntat skådespel. Nya sådana blir det istället förhoppningsvis på Jämtkraft Arena nästa säsong. “Lee Makel, welcome back next season when the konst-grass is growing……”

Det har gått några dagar sen “Fotbollsgalan” och för en entusiast av sporten har tankar och funderingar löpt hit och dit. Galan i nuvarande regi är för det första enligt min mening ingen direkt höjdare varken som underhållning eller faktapresentatör. Tempot förrycks med alla dessa reklamavbrott och focus läggs på lite fel saker. Man sitter och funderar på hur många klädbyten Jessica Almenäs skall hinna med, bara en sån sak. Tycker att “Lars-Roland” kunde hyllats från scen, gärna tillsammans med den tillträdande Erik Hamrén. Det Lagerbäck uträttat ihop med först Tommy Söderberg och sen Roland Andersson, fem raka slutspel i mästerskapen, är helt fantasiskt och skall egentligen inte kunna gå med ett lag på världsrankingens 41:a plats.

Anledningen stavas väl som många skrivare förut uttryckt: “den svenska modellen” eller “jaget får aldrig bli större än laget”. En ny epok inleds genom byte av förbundskapten och många vill se ett annorlunda, offensivare spel. Dessbättre har Hamrén redan betonat vikten av att bortse från alla sifferkombinationer. 4-4-2, 4-3-3 etc. etc. Allting anpassas efter förutsättningarna enligt honom, bra så. Att vi skall kunna hoppas på mer anfallsinriktad blågul fotboll generellt tror jag är en omöjlighet. Det blir samma gnet för att hålla dom stora nationerna stången, offensiven får i så fall blomma ut mot dom sämre.

I samband med “Galan” släpptes också bomben att allas vår Zlatan på egen begäran kanske gjort sitt i landslaget. Så gott som alla sportskrivare av mer eller mindre dignitet verkar jämföra det med, om inte domedagen, så näst intill för svensk fotboll. Malmöpågens spelsinne, teknik och fysik är enligt min mening helt oöverträffad, historiskt sett i svensk fotboll. Egenskaperna har också till slut gett en plats i världens bästa klubblag, FC Barcelona. Högre går det inte att komma och det enda Zlatan i princip saknar är titeln i “Champions League”.

Jag tror dock, och detta är väl som att stå i kyrkan och hylla potentaterna i helvetet, att landslaget i nuläget som lag blir starkare utan Zlatan Ibrahimovic. Så länge den gänglige skåningen var på väg uppåt var han en i gänget och uträttade det skitjobb som krävs för att svensk landslagsfotboll skall kunna mäta sig med dom bästa. Men saker och ting har förändrats och det är omöjligt, tror jag, att i längden få ett slagkraftigt team om någon länk uppfattas ha en “gräddfil”. Tycker att kroppsspråk och annat i laget på senare tid visat oroande tendenser. Hoppas dock naturligtvis att historien tar en annan väg, att Erik Hamréns inträde får positiva effekter. En av världens kanske tre-fyra bästa spelare skall naturligtvis tillhöra sitt landslag. Det fina med Zlatan är ju det man älskar mest som betraktare, det hela tiden oförutsägbara, dom geniala lösningarna.

Trots mitt något burdusa utseende är jag en relativt känslig person. Det är egentligen ingenting att hymla om. Det händer då och då att det kommer en tår men det har mej veterligen aldrig inträffat på idrottsarenan förut. Möjligen i barndomen när någon yvig HIF-supporter kommit för nära på Olympias fullpackade gamla ståplatsläktare i Helsingborg. Den 25 oktober 2009, runt kvart i fyra på eftermiddagen, hände det emellertid. Plats: Jämtkraft Arena i Östersund. Vi plågas av förlorade arbetstillfällen, nedlagda skolor, inställda statliga satsningar m.m. Att då få stå i det otroliga folkhavet och via en kollektiv stående applåd hylla Östersunds Fotbollsklubbs sista fem minuter av säsongen var stort, mycket stort.

Detta ÖFK som av alla mer eller mindre sunt tänkande människor var uträknade inför dom avslutande omgångarna i div 1 norra hade än gång rests sig likt “Fågel Fenix” ur askan. Ock som man gjort det sen, ett spel fyllt av självförtroende och med en fast övertygelse om att det här skall vi greja. Fick efteråt möjligheten att trycka Mats “Fimpen” Palmqvist hand, “Fimpen” som med sin kompromisslösa “Liston Söderberg” attityd enligt min mening infört ett nytt kapitel i jämtländskt ledarskap, insikten om att ingenting är omöjligt. Detta utan tränarerfarenhet från någon högre nivå tidigare vad jag kan förstå.

Om man skall analysera sjäva matchen så var hemmalagets uppgift naturligtvis inte lätt. Att vinna på beställning kan stöka till både det ena och det andra. Samtliga elva på planen hade dock den här dagen bestämt sig och då brukar det bli bra i slutändan. Michael Tidser, jag hyllade honom i en tidigare krönika, dock inte som någon särskilt spektakulär lirare. Vilket kvalificerat “bullshit”, här bjuder han på mängder av tajmade och öppnande passningar, en känslig lobb i ribbans underkant och ett frisparksmål som var både urtjusigt och i det läget för matchen helt förlösande. Brittiska fotbollspelare har formats i ens undermedvetna via "Tips-Extra”. Nedhasade strumpor, lera upp till midjan och glimmande hörntänder i förvridna anleten. Unge Michael är nåt helt annat, läste att han trivts bra häruppe. För den höge potentantens skull, knyt upp honom inför nästa säsong.

En av dom stora i höst är definitivt också Jonas Svanberg. Var väl starkt ifrågasatt tidigt på säsongen men har allt eftersom visat hur viktig rutinen är när det bränner till. Var dessutom, inom parentes, väldigt tillmötesgående mot en grånad och av lilla anspråkslösa fotbollz utsänd skrivare gällande en svåråtkomlig laguppställning under en av dom tidiga träningsmatcherna.

Det går naturligtvis att räkna upp en stor del av truppen en sån här gång, alla har bidragit på sitt sätt. Petter Jakobsson blommar ut när han får löpa efter kanten. Lee Makel har väl tappat lite av magin från i fjol, kanske splittrad av sitt tränaransvar, men håller naturligtvis fortfarande hög klass och med sin blotta närvaro en rejäl tillgång. Ross Campbell tror jag på faktiskt på. Har varit lite “ärtbössa” framför mål, men med några timmar i gymmet varje vecka och med med sitt kvicka steg, sin teknik och spelintelligens hälsar jag honom personligen välkommen tillbaka. Om man skall framhålla någon ur det yngre, lokala gardet så blir det otvivelaktigt Robin Fryklund. Killen har verkligen vuxit in i div 1 kostymen. Defensivt snart i paritet med pappa Kent, kraftpaket i Ope IF en gång i tiden, men offensivt redan en klass bättre som jag ser det.

Inför kommande äventyr må ju ÖFK ha lagt en god grund i och med insatsen i höst. Potentiella sponsorer bör rimligen ha fått upp ögonen, dryga tretusen personer på ett bräde samlar man inte så ofta i dom här utmarkerna av Svea Rike. Hoppas som sagt att dom tre britterna ingår i någon ekonomisk ekvation som går att lösa och att Peter Andersson, “Fimpen” och Lee får möjlighet att tillsammans utveckla sin spelidé ytterligare. Då går det säkert att behålla en hel del nyvunna fans och skapa tillfällen för flera glädjetårar.

Mina farhågor om att Enköping skulle sätta krokben för ÖFK kom dessbättre på skam. Har ingen större kunskap om vilka i den uppländska spelartruppen som varit med i "hetluften", men skit samma, laget från Storsjön har på ett mer eller mindre mirakulöst sätt fixat ett utomordentligt utgångsläge för nytt kontrakt. All ängslighet från i våras verkar ha förbytts i en obotlig tro på det egna lagets förmåga att reda ut kniviga situationer.

Sett från min egen horisont till stor del på beroende på att man nu har ett lag som vill och vågar hålla i bollen. Det är en helt annan klass på mottagandet, förvaltandet och passningarna. Då hinner man också trycka upp manskapet och ta vara på dom så viktiga “andra-bollarna”. Dessutom, det blir ett tänk i dom bakre regionerna att inte rensa för rensandets egen skull utan med konstruktivitet och då skapas viktigt andrum i defensiven.

Martin Johansson och Lee Makel fungerar ju som hand i handske men har kompletterats med Michael Tidser, ingen spektakulär lirare men enligt mitt tycke väldigt viktig just med sina bollhållande egenskaper. Märker att jag låter nästan som dom riktiga taktiknördarna på den här sajten, men efter att ha bevittnat ett antal matcher på “Arenan” och lusläst direktrapporteringen från bortamamötena tycker jag mig märka en kvalite´ som jag inte sett sen inträdet i “nya” div 1.

Det här låter ju väldigt upprymt och vackert men fortfarande är ÖFK under nedflyttningsstrecket. I värsta fall måste ytterligare tre poäng bärgas mot Carlstad United och “it´s aint over until the fat lady sings”. Grundtryggheten enligt ovan är ju dock ovärderlig i en sån situation. Skulle förvåna mej mycket om Martin Johansson & co släpper den här möjligheten.

Hoppas också på ett rejält tryck på Jämtkraft-Arena med eller utan fritt inträde. Oavsett vad man tycker om ÖFK och hur den högsta staben runtomkring förvaltar sitt pund så tror jag det är oerhört viktigt med så bra fotboll som möjligt i närområdet. Nu finns chansen att i varje fall bibehålla nuvarande nivå och den är faktiskt inte dålig.

Dags att plocka bort rubriken “klang o jubel” från mitt senaste alster på fotbollz. Den gångna söndagen och måndagen var verkligen inte mycket att jubla åt om man tillhör rödsvarta ÖFK:s supporterskara. Egentligen gick ju allting åt helsike och ändå finns fortfarande möjligheten till fortsatt gemenskap i det relativa finrum som heter div 1 norra. Enligt alla förståsigpåare skall ju 30 poäng räcka, nuvarande 21 plus full pott i dom tre återstående, “lätt som en plätt“. Nu är ju önskedrömmar och verklighet för det mesta två helt skilda saker och om vi någorlunda nyktert analyserar förutsättningarna så kunde dom väl varit bättre.

Tror att tuvan som välter ÖFK-lasset blir Enköping. Ett till alla delar motiverat lag efter seger borta mot ett resignerat Skellefteå i nästa omgång, blir ingen lätt uppgift för östersundsgrabbarna i näst sista svängen. Syrianska Botkyrka och Carlstad United är helt överkomligt motstånd på “Arenan” men som sagt, Enköping borta känns alltför tufft. Det är inte längesen laget huserade i Allsvenskan, sen Superettan ett antal säsonger, brrr…….

Det är trist, speciellt efter den eufori man kände förra helgen. Den passningskvalité laget visade upp då har i varje fall inte jag upplevt så många gånger under ÖFK-historien. Det blir en grannlaga uppgift för herrar lagledning att lägga upp det taktiska mönstret i dom återstående fighterna. Matcherna måste ju vinnas, antingen spelar man väl ut motståndet eller kämpar ner det samma. Det förstnämnda kräver koncentration och det senare en stor portion jävlar anamma. Kanske en kombination av bägge sakerna.

Om nu , vilket Gud förbjude, div 1-äventyret skulle vara över för den här gången får man väl försöka se det positiva även i den situationen. Publikmässigt naturligtvis totalt ett bortfall men samtidigt med laget förankrat på den övre halvan i div 2 förhoppningsvis många spännande matcher. “Nördarna” vill ha kvalité men för en vanlig fotbolls-svensson kan dramatik mycket väl duga. En möjlighet också för dom lokala talangerna att visa upp sig i ett kanske mer anpassat sammanhang.

Apropå lokala talanger, ÖFK får ju ofta kritik för att inte ge dessa tillräckligt utrymme. Samtidigt, är det någon som håller sig uppdaterad så är det väl ordföranden Rolf Lohse. Alltsedan projektet startade 1996 har man åtskilliga gånger per säsong stött på mannen ute i verkligheten på dom lokala arenorna. Begriper egentligen inte varför denne västkustbo från födseln, väljer att viga sin fritid åt den skärseld som det innebär att leda ÖFK istället för att sitta på någon kobbe, käka räkor o dricka vitt vin…..

Ibland är det roligt att vara idrottsfantast. Att få uppleva dom där speciella ögonblicken när det som sker framför en sätter sig i varenda litet uns av kroppen. Ett sånt tillfälle utspelades på Jämtkraft Arena på söndagseftermiddagen. Kombattanter Östersunds Fotbollsklubb och gästande Valsta Syrianska IK från Märsta utanför Stockholm. I potten; för ÖFK chans till fortsatt dans på den slaka linan för nytt division 1 kontrakt och för gästerna att hänga på i toppstriden. Man blir lätt lyrisk en sån här gång men frågan är om inte ÖFK gjorde en av sina bättre matcher under sin relativt korta historia. 1-0 (0-0) mot ett bevisligen svårslaget motstånd i en typ av “vinna eller försvinna” -fight inger respekt.

Det var med blandade känslor man bänkade sig i den isande snålblåsten på “Arenan”, skulle det här vara dagen då de rödsvarta jämtlandshjältarna tackade adjö till det nationella finrummet för den här gången? Brukar likt en travfantast komma i god tid och ÖFK:s “provstarter” såg dock lovande ut. Man peppade varann i dom olika uppvärmningsmomenten och någonting verkade vara på gång. Lite överraskande med uppställningen 3-5-2 med oldtimern Jonas Svanberg tillsammans med dom ordinarie mittbackarna.

Tycker att det här var ÖFK:s match från början till slut och man satt och funderade på hur laget kunnat hamna i den här prekära tabellsituationen. Nu fanns passningsspelet, fantasin, tekniska nummer och aggressiviteten. Jonas Svanberg dirigerade trebackslinjen med den äran, Martin Johansson fanns överallt på mittplan och längst fram briljerade Ante Björkebaum med sulfinter i bästa Zlatan-stil. Ett välförtjänt och bejublat mål också en kvart före full tid genom inhopparen Robin Bergman, osjälviskt framspelad av lille Ross Campbell.

Valsta Syrianska hade en bra period i slutet av första då ÖFK kom lite i otakt efter skadan på innerbacken Tim Andersson, även inledningen i andra i gästernas favör men en tjusig benparad av en allt mer övertygande Lennart Sandahl avvärjde gästernas farligaste möjlighet. Läste på Valstas hemsida om fyra sjukanmälningar vid avfärden till Jämtland, detta tycker jag på intet vis förringar jämtarnas insats, man har ju fått sin beskärda del av icke önskade överraskningar tidigare.

Att importerna har en del i uppryckningen i höst går väl inte komma ifrån. Det finns en passningskvalité genom hela laget och nu börjar även ifrågasatte Ross Campbell leverera. Missade visserligen några bra lägen men har fin spelförståelse och framspelningen till Robin Bergman vid målet var kylig. Det är lång väg att vandra fortfarande innan kontraktet är i hamn men ett bra självförtroende kan försätta berg och den varan borde ÖFK ha tillskansat sig nu. Härligt engagemang också på läktarna, viktigt för fortsättningen.

Har av olika anledningar nyligen besökt dom sydligare delarna av vårt land och passade då naturligtvis även på att gästa barndomsstaden Helsingborg. Försöker då också givetvis tajma in ett besök på Olympia för att njuta av Sveriges bästa fotbollslag eller varför inte världens....... Jag talar alltså om Helsingborgs IF, rödblå "Heååjeff" för att citera det lokala uttalet. Hade bespetsat mej på en rejäl och spännande holmgång mot gästande Gais,med viktiga poäng både för toppen och botten på spel.

Nära 10 000 på läktarna, fint väder och en härligt grön äkta gräsmatta. Tyvärr förstörde en man vid namn Åke Andréasson, Stenungsund, festen. Har själv tjugo vid det här laget förhoppningsvis preskriberade år som domare och har aldrig, vad jag kan minnas, offentligt kastat mej på någon av dom forna kollegorna. Kanske var det för att laget i hjärtat, HIF, drabbades. Kanske är min egen "karriär" så långt bortom minnenas horisont att man återigen ställer sig i domarpöbeln?

Hade denna gång lyckats få plåtar till mej och sambon på huvudläktaren, strax ovanför spelaringången och buade i likhet med omgivningen ut Åke Andreasson efter noter efteråt. Det gavs och togs direkt i matchen och Andréasson ville sätta nån sorts nivå och varnade HIF:s tuffing på mittfältet, islänningen Olafur Skulasson för en ren skitsak. När sen nämnde Skulasson verkligen begår ett regelbrott med en helt korrekt varning och därmed utvisning som följd är naturligtvis det hela igång. HIF med 10 man efter en knapp kvart och ett fruktansvärt oväsen på Olympia. En smått chockad sambo kröp ihop i stolen och trodde inte sina öron eller ögon, detta var något helt annat än vad 600-700 "surjamtar" kan prestera på "Arenan".

Totalt nio varningar och ytterligare en HIF-utvisning en kvart före slut på en övertänd Erik Sundin. Inte ett spår av "sunt förnuft", "låta udda vara jämnt" eller något annat ur den vanliga domarpsykologin. Bara en tanke att till varje pris spela en huvudroll "to the bitter end". Man blir frustrerad och förbannad. Killar som dömer på den här nivån mäter man från en helt annan måttstock än dom som springer in på Åkreäng eller Offerdalshägna. Moderna tiders personundersökning "Google" gav också vid handen att nämnde Andréasson varit i liknande blåsväder förr och då ställs naturligtvis frågan, vad gör han på en allsvensk arena?

Det här är verkligen inte ÖFK:s säsong, borttappade spelare och poäng i parti och minut. Inte nog med att nya skyttehoppet Ross Cambell försvann efter endast ett matchtillfälle, återigen förlorade poäng på övertid.

En av anledningarna till att jag bänkade mej på härliga Jämtkraft Arena denna soliga lördagseftermiddag var att för första gången få uppleva den i Storsjöbygden smått helgonförklarade fotbollstränaren Jörgen "Z" Zetterström "in action". Huruvida nämnde Zetterström tillhörde Kalle Björklunds energiska skola eller Lasse Lagerbäcks mer sofistikerade variant. Nu trivs jag i olika sammanhang bäst på vänsterkanten och detta gäller även huvudläktaren på "Arenan" därför hade jag tyvärr ingen möjlighet att på nära håll studera hur det förhöll sig.

Västerås SK höstomgången 2009 är väl inget lag som man placerar på nån tio-i-topp lista över gästande motstånd. Man spelade dock efter sina resurser, inget onödigt mittfältstjafs utan långa raka bollar mot motståndarmålet. Lite "Drillo-fotboll" om någon kommer ihåg mäster-norrmannen i stövlar. Det är ju poängen som räknas och "Z" lämnade sin forna hemstad med en säkert mycket värdefull sådan för att hålla distansen till bottenträsket. Dessutom, efter kvitteringen flög åtminstone halva laget upp i famnen på sin tränare och sånt måste värma i en vardag som säkert inte är helt rosendoftande för Jörgen Zetterström & co i ledningen för det forna elitlaget.

För att återgå till dom egna favoriterna så var resultatet enligt mitt sätt att se det en rejäl käftsmäll i jakten på nytt kontrakt. En seger hade gett självförtroende och en känsla av "nu kör vi". I stället kanske ett funderande över alltings jävlighet och oförmågan att knyta till säcken i olika situatiuoner. Tycker dock att lördagens ÖFK-upplaga andades viss förmåga att trots allt klara uppgiften. Det finns rutin och ett tänk att låta bollen göra arbetet som saknades i våras.

Lee Makel är visserligen inte riktigt samma spelare som i fjol, inte lika "fit" som det verkar men besitter samma mjuka touch på bollen och förmåga att hitta vägvinnande pass. Landsmannen Michael Tidser hade väl inte många rätt i första halvlek men blommade ut rejält under ÖFK:s uppryckning i andra. Enligt min mening fältherren på mitten fram till att han åter flyttades ut på kanten och ersattes av Björn Carlsson. Ingen skugga över Björn, vårdade bollen bra men jag tror att ÖFK tappade auktoritet som bäddade för VSK:s tryck sista kvarten.

Om man skall hitta stjärnor i den kolsvarta natten så var Ante Björkebaum definivt en sådan. Har inte sett honom från start tidigare men verkar ha alla verktyg för att lyckas i dom här sammanhangen och säkert nån nivå till. Härligt steg, spänst, teknik och spelförståelse, riktigt kul att se. Även Robin Fryklund utvecklas för varje match, tar offensiva beslut utan att tveka och här har Lasse Oscarsson fått nånting att tänka på. Det blir naturligtvis jättesvårt framöver men större under har skett och ÖFK borde väl rimligen ha fått sin beskärda del av icke önskade överraskningar. Nu finns det bara en väg, uppåt!!

Zlatan Ibrahimovic klar för Barcelona, det har varit ett faktum nu ett antal dagar och fältet är naturligtvis fritt för spekulationer i det ämnet. Succé eller fiasko eller nånting mitt emellan, framtiden får väl utvisa men min högst personliga åsikt är att manegen definivt inte är krattad för den gänglige skåningen. Ajax, Juventus och Inter har alla erbjudit Zlatan en egen roll i centrum av banan på motståndarens planhalva och det har funnits gott om "vattenbärare" runt omkring som tagit skitjobbet.

I Barcelona finns enligt min mening inte den typen av spelare, alla har en egen aura av teknisk briljans. Stor rörelse och många passningar inom laget som leder fram till kreativ anfallsfotboll. Jag är rädd att Zlatans tålamod för den sortens spel där bollinnehavet fördelas på många fötter, inte räcker till. Det kommer säkert att bli en del påfrestningar för egot och där tror jag pågen från Rosengård blir testad ordentligt.

Ett annat scenario är naturligtvis att Zlatan går en ny vår tillmötes inspirerad av omgivningen i enligt min mening, världens för närvarande klart bästa och mest underhållande lag. Att han tar över flyktade Ronaldinhos roll, vänder på matcher som gått i stå eller utnyttjar sin teknik och spelförståelse vid fasta situationer. Kanske får vi se nya sidor av Zlatan Ibrahimovic och kanske kan han bli den riktige frälsare även för det svenska landslaget som vi väntat på i många år.

För att vända åter till fotbollen inom "Moder Sveas" domäner så är ju för egen del som ultrastor HIF-supporter Henrik Larssons knäskada synnerligen dåligt tajmad. Åtta veckors bortovaro enligt prognosen och huruvida "Henke" orkar tillbaka ännu en gång står väl skivet i stjärnorna. Toppstrid för laget i allsvenskan, semifinal i Svenska Cupen och returmatch i Europa League mot FC Sarajevo, ett filmande benknäckargäng av sällan skådat slag. Nu har ju dessbättre Helsingborgs IF en kader av unga spelare på väg upp, kryddade med några spektakulära nyförvärv i sommar, så än är det för tidigt att måla fan på väggen. Men efter att ha lusläst diverse hemsidor från "Sundets pärla" så är oron stor, upp till bevis i första hand i kväll mot "Bajen" på Söderstadion.

Följer med intresse debatten på "fotbollz" angående ÖFK:s göranden och låtanden i allmänhet och värvningspolitiken i synnerhet. Det finns en närmast religiös tro hos vissa i den jämtländska allmogen att egna talanger, fostrade i närområdet och med rätt uppbackning skulle skapa stabilare förutsättningar. Detta är enligt min mening önskedrömmar, vi är för få, urvalet är helt enkelt för litet. Det kommer säkert fram nån "Luggen" eller "Rune" i fortsättningen också men då kommer dom ganska snabbt att sugas upp av en mer lukrativ och inspirerande miljö söderut. Det är lätt att hitta talanger i lokala matcher eller juniorfotboll men sen är steget upp till div 1 betydligt större än många tror.

Stöttar helt ÖFK-ledningens policy att stärka upp laget med potentiella matchvinnare, finns pengarna så är det helt okej för min del. Vi har förutsättningarna med "Arenan" och för folket på läktarna tror jag det är likgiltigt om en skotte eller nån från Offerdal sätter strutarna, huvudsaken segrarna och poängen ramlar in. Nu är det närmast Gröndal borta för vårt rödsvarta slagskepp. Har tippat 3-1 till ÖFK, Lee Makel gör första målet................

Har funderat en hel del över alla olika spelsystem som finns i fotbollen. 4-4-2, 4-3-3, 4-2-3-1 o.s.v. o.s.v. Har själv väldigt svårt att skilja på dom olika varianterna, högt och lågt försvarsspel, zonförsvar, man-man o.s.v. o.s.v. I mina yngre dar för fruktansvärt längesen, fanns i princip en modell, den engelska eller helsingborgsmodellen som den också kallas av någon för mej okänd anledning men ett trevligt namn egentligen. Två backar, tre halvbackar och en femmannakedja med uttryck som "halvbackskedja", "innertrio" och "högerwing". Rena grekiskan säkert för många i dagens fotboll.

Fördelen var att hela planen uttnyttjades, låt vara att yttrarna som skulle slicka sidlinjen i 90 minuter, i många matcher fick väldigt lite att göra. Dom fordrade dock markering och därmed skapdes utrymme för innertrion att briljera. En viktig post i det systemet var centerbacken eller som man också sade, centerhalven. För det mesta en stor, bollsäker spelare ofta specialist på glidtacklingar. Missade denne var det som regel fritt fram eftersom täckning bakom saknades.

Skulle vara intressant om nåt lag skulle anamma det här systemet i dag. Vid nystarten för fotboll i Brunflo IF 1967 under ledning av eldsjälen Lasse "Proppen" Jönsson som drog igång även hockeyn vid den tiden spelade vi efterhand 4-2-4 som då var på modet. Ett hästjobb för mittfältarna egentligen. Till höstomgången 1969 knöts Lasse "Kungen" Persson till klubben både som fotbolls- och hockeytränare och om man förut hade kunna ta sig "fem minuter" på röven var detta nu historia. "Kungen" tolererade inga som helst avvikelser från dom utdelade direktiven. En oerhört krävande man i sin roll men samtidigt på sidan intresserad av både poesi och musik och en humanist bakom den sträva ytan.

1971 var fotbollen i samhället på nytt i farozonen då hela sektionen avgick utom övertecknad och det hela såg inte särskilt ljust ut. Den egna "karriären" lades på "is" saknad av förmodligen ingen och en ny roll som lagledare inleddes. Med god hjälp av Affe Persson, f.d "Festmästaren", som då bodde i Grytan, besjälade spelare och tränare lyckades vi faktiskt vinna div 5 och avancera till fyran där laget huserat sen dess förutom ett par säsonger i div 3 på nittiotalet .

Vad har då allt detta med spelsystem att göra? Jo, i samspråk med "Kungen" beslöt vi inför den säsongen att testa femmannakedja och hela det köret. Centerhalven Kurre Åkerblom, "värvad" från Mårdsjön och pappa till icke okände Markus, hade alla nödvändiga egenskaper. Centern Lasse "Burken" Björklund, en "tank" av gammalt snitt och runt dom två, spelare som alla hittade sina roller. En överraskning på högeryttern Gerhard Thornemo, längdhoppare som dök upp på en träning och visade sig klippt och skuren som kantspringare. Lasse Jernström, väldigt viktig på andra kanten, hämtades från Birka där Affe var elev. Janne Gummerus och Leffe Lindborg, f.d tandsbyprofiler på innerpositionerna dunkade på framåt hela säsongen.

Det såg mörkt ut med två omgångar kvar med Norra Lit fyra poäng (tvåpoängs-system) och 14 plusmål före. Efter att ha knackat litsgrabbarna med 8-0 hemma på Vikvallen behövdes det dock en seger borta mot Ragunda samtidigt som Norra Lit måste torska uppe i Hoting. Allt detta hände och ett glatt gäng svartgula brunflograbbar äntrade restaurang "Vildhussen" i Hammarstrand. Har ofta funderat över vilken betydelse vårt offensiva spelsystem hade för den framgången. Motståndarna var i alla fall vädigt vilsna markeringsmässigt många gånger.

I egenskap av näringsidkare har jag dom senaste fyra åren tillbringat fem dagar veckan efter midsommar på varumässan Expo Norr. Eftersom jag varken säljer getost, tunnbröd eller stekpannor finns det en hel del tid för filosofiskt tänkande och studerande av den förbipasserande allmänheten. Efter dryga femtio år som jämtlänning är det påfallande hur många människor man känner igen från olika verksamheter. Eftersom en hel del av livet ägnats åt fotboll föll det sig naturligt att ett speciellt intresse riktades däråt och nedan skall jag plocka ut några grabbar som det handlar om i det här fallet. Allt är skrivet av kärlek till dom nämnda.

Kjell Widegren, hårdför mittback i Tandsbyn och sedermera domare långt upp i åren. Som nybliven brunflobo på sextiotalet var det naturligt att söka nåt lag att lira med och eftersom ortens fotbollsverksamhet låg i träda vid den tiden blev det Tandsbyn. Laget huserade på "Vikvallen", relativt centralt i Brunflo, under legendariske Arne "Vargen" Perssons ledning. Missade inte en träning under två års tid men eftersom idéerna i hjärnan aldrig ville fortplanta sig till benen tillräckligt fort fick man se matcherna från sidan. Ett bestående minne dock, råkade en gång springa in i Kjell Widegren. Alla som gjort det glömmer det säkert aldrig. Kjell, en bortåt två meter lång betongarbetare och jag har funderat genom åren om alla mina tillkortakommanden i olika sammanhang härrör från den smällen.

Hade nöjet att, som det så fint heter numera, assistera Kjell ett antal gånger på linjen.Med sin stora erfarenhet hade han ett gott handlag med spelarna. En för mig mindre trevlig upplevelse också tillsammans med Kjell och Bengt-Olle Hansson. Nämnda domatrio hade varit och utfört ett uppdrag på "Cuba" i Järpen, och på hemväg med mig vid ratten "dånandes" vid halvelva-tiden på kvällen genom Ytterån. Inte ett fordon eller människa under resan så långt ögat kunde nå och tre domare sedvanligt "gaggande". Då skymtas en svartvit bil, två svartvita uniformer och en "spade" vid vägkanten. 800 kr åt h-e. Lite överambitiöst eller hur Haldo.....

En annan Widegren med förnamn Leif gästade också min monter. "Leffe" ÖFK:s förste tränare och i min egenskap av sportskrivare på ÖP hade vi en del att göra med varandra. Den av naturen blyga framtoningen var ingen fördel i intervjusammanhang och det var sällan jag lyckades få nåt uppseendeväckande ur "offren". Med Leif Widegren var det dock annorlunda. Problemet var i stället hur man skulle få stopp på karln med tanke på pressläggning och annat. Det var emellertid inget "tuggande" utan substantiell fotbollsvetenskap och man kunde inte slita sig därifrån. Har en känsla av att "Leffe" hade en del ogjort när han lämnade den lokala fotbollens toppskikt. Enligt min mening en kille med unika sociala och idrottsliga egenskaper.

På en mässa finns det alltid politiker och västjämten Stefan Fax har ju också ett förflutet som fotbollsdomare på sjuttiotalet. Vi båda hade en stabil förankring i dom nedre regionerna av kåren men Stefan hade den goda smaken att sluta i tid för att istället ägnas sig åt att försöka förbättra världen.

Kjell Tjärnås, härjedalingen, smög omkring med en utställarbricka på bröstet. Kjell, ett fysiskt praktexemplar under sin aktiva tid och en enorm auktoritet på plan. Med dagens förfinade scoutingverksamhet är jag övertygad om att rågblonde Kjell hade fiskats uppåt i seriesysemet. Har dock ett svagt minne av att han gjorde en vända i ABK Hudiksvall som då hade ett slagkraftigt lag. En liten anekdot från Vemdalen, Frösön gästade och jag vinkade av hemmalaget för offside då följande hörs på genuin dialekt från en gentleman i den synnerligen enögda publiken:
-Jääävla jämtlandsdomaaraa. Håål mää jämtlandslaagaa!!

Tänk vad några sanningens ord på "fotbollz" kan göra.... "Viasat" som konsekvent på senare tid lagt attraktiva matcher i udda kanaler har helt plötsligt ändrat sig och nu visat både Champions-league finalen och VM-kvalet mot Danmark i TV 6. Kanske är det så också att man insett att man utestänger fler än man lockar att öppna plånboken för mera utbud. Säkert har reklamköparna reagerat och dom väger väl i slutändan tyngst.

Apropå VM-kvalet så var ju förväntningarna skyhöga. Kvällstidningarnas sportbilagor den senaste veckan har frossat i olika vinklingar och även den mest inbitne fotbollsälskare har väl varit tvungen att sålla i materialet. Hur blev det då? Jo, en fantastisk inramning, man fick nästan nåt fuktigt i blicken av all denna blågula entusiasm dessutom perfekt placerat på nationaldagen. Allsången i "Du gamla, du fria" leddes av min nya idol Malena Ernman och TV:n placerad ute i "spenaten" (glasverandan) med nåt gott i ett glas och på en tallrik.

Själva matchen då, ja allting har ett slut och så även Lagerbäcks fantastiska svit med fem raka avancemang till VM och EM. Egentligen inget konstigt i sig, det är ju helt enormt när man ser tillbaka på landslagets bedrifter i dom här sammanhangen. Sverige är långt ner på den internationella rankingen och nån gång måste sanningen komma ifatt dom blågula. "Den svenska modellen" parad med en hel del flyt håller inte i evighet.

Om man då gör en helt personlig matchanalys så var väl Källströms straffmiss i inledningen signifikativ. Det som skulle inneburit en matchbild med jagande danskar blev i stället det omvända. En av stundens allvar nedtyngd svensk elva förmådde inte lösa upp den danske coachen Morten Olsens fiffigt uträknade knutar. Dom rödvita spelade med sin medfödda bollskicklighet sig ur svårigheterna bakåt och startade hela tiden vassa omställningar som tvingade svenskarna att offra mycket kraft i defensiven. Det danska målet också en följd av stressat uppträdande, Mikael Nilssons "rundpall" relativt ostörd bäddade för olycksaliga 0-1.

"Den svenska modellen" som skördat framgångar även utanför idrotten räckte som sagt inte denna gång. En förutsättning dock är ju att alla ansvariga inordnar sig i den och där har ju landslagsledningen ett problem med Zlatan Ibrahimovich. I klubblaget Inter finns två-tre specialrekryterade "vattenbärare", i det svenska landslaget måste alla elva på plan ha den rollen. Det går inte att efter ett avslutat anfall lomma iväg neråt mittlinjen medan övriga sliter som djur för att försvara och åstadkomma nya attacker. Någon sa mycket träffsäkert: "Problemet är inte Zlatans anpasssning till landslaget, problemet är landslagets anpassning till Zlatan". Om han inte kommer "ner" till den gängse nivån och ser bort från sin personliga status kommer han att vara, tror jag, en belastning snarare än en matchvinnare.

Jag är definivt ingen "Zlatan-hatare". För mej handlar fotbollen om underhållning och där är skåningen i sina bästa stunder snudd på oöverträffad. Speciellt förmågan att hela tiden tankemässigt ligga ett eller två moment före. Hitta dom där luckorna i djupled eller med några idividuella cirkusnummer sätta lädret i nät. I travet finns ett uttryck: "löphuvud", förmågan att ge allt för mållinjen. Det är väl den enda egenskap där Zlatan har en del brister.

Strikerkollegan Henrik Larsson börjar väl nå sitt "Bäst före-datum". Intelligent i spelet fortfarande men reflexerna i "boxen" är inte vad dom har varit, varken i landslaget eller eller Helsingborg. "Henke" som jag hyser min största medkänsla för efter det tragiska som drabbat hans familj. I övrigt är det ju lätt att vara "staketexpert" men Adam Johansson var väl ingen lyckad lösning för vänsterkanten i försvaret. Verkade på ren svenska "skita på sig" inför uppdraget. Kim Källström som spelmotor på mitten känns tung och dras med ständigt överambitionskomplex. Straffar kan alla missa även om lite mer koncentration innan inte hade skadat den här gången.

Nu är läget i gruppen "vinna eller försvinna" och kanske en anledning för Lars Lagerbäck att städa lite grann bland invanda tankar och spelmönster. Ge en ny generation mer utrymme och rutin inför kommande uppgifter. Nu är väl inte risken särskilt stor att så blir fallet om man känner Alby-sonen rätt och framtiden får väl regissera utvecklingen.

På det lokala planet har ÖFK i skrivande stund två viktiga hemmamatcher. Den ena i konkurrens med det nyvaknade intresset för tennis och i den andra kommer väl en del att häcka framför Sverige-Malta i det fortsatta VM-kvalet. Att hoppas på sex poäng är väl inte helt i linje med sakernas tillstånd men en seger mot Umeå skulle sitta fint efter flera bottennapp mot laget från Bottenhavet (häpp!!). Av bara farten då också ett "draw" mot Brage och därmed få konkurrenterna i den nedre regionen att "dala" i tabellen (häpp, häpp!!)

Kommer på mej själv att jag känner en viss oro inför söndagens möte borta mot Valsta Syrianska för ÖFK:s rödsvarta flaggskepp. Normalt sett ingen match som borde rendera något i de jämtländska poängladorna men samtidigt, känns det som, ett oerhört viktigt avstamp inför framtiden. Har av olika anledningar inte haft möjlighet att följa laget på plats den här säsongen förrän senast hemma mot nykomlingen Karlslund och det var ingen särskilt hoppingivande upplevelse. Var lite sen och kom strax efter 0-1 och tänkte det är väl sånt som händer. Resten av halvleken dock en veritabel utspelning från närkingarnas sida. Inget märkvärdigt egentligen men taget ur sportens eget A-B-C. Helt rättvist rullades också 0-2 in, enligt uppgift snarlikt det första.

I andra om inte en spelmässig så dock en betydlig uppryckning från hemmalaget samtidigt som gästerna kröp ner i banan, rädda om resultatet. En hel del av förklaringen menar jag, stavas James Burgin, Swansea-förvärvet. Kom in efter en kvart och rörde om en hel del på sin vänsterkant. Bra spelförståelse, härlig teknik men lite väl små marginaler i passningsspelet. Om den killen får förtroende kan han säkert tillföra saker. Dagens ÖFK behöver spelare som kan göra det lilla extra och skapa utrymme för övriga. Kollegan från dom brittiska öarna, Chad Bond, är jag dock mer tveksam till. Lite av Vedat Shala, skåningen från i fjol, mycket vilja men för lite känsla. Jag vill dock inte såga honom definitivt för mycket kan sitta i huvudet. Det är förmodligen inte lätt med den miljörevolution som det måste vara att komma hit till jämtland för brittiska storstadsungdomar.

Läser med glädje att det verkar som om Kristian Ek återkommer som balansspelare på mittfältet, tror Martin Johansson kommer mer till sin fördel då. Samtidigt får Petter Skogen, om han får starta, en mer naturlig roll på kanten. Ser också att man får flyga fram och tillbaks, ett lyft för det sociala livet vid sidan om och säkert viktigt i slutändan. Det är långt till summeringen i oktober och många sanningar kan ställas på sin spets, men som sagt det kändes inte bra inombords senast på Jämtkraft Arena. Förresten, har varit där ett antal gånger sen invigningen. Det spelar ingen roll hur blå himlen är, aldrig letar sig solen in på oss som tycker om att sitta några rader upp. Känns knepigt att behöva sitta och huttra med den huvudsponsorn. Nåväl, i övrigt är ju arenan kanon, lämpliga kläder tillsamman med ett värmande spel på banan löser väl det problemet. "GO FOR IT, ÖFK!!"

Har inte haft tid att besöka fotbollen "live" s.a.s därför har några matcher i Champions League fångat intresset på senare tid. Betittade Barcelonas hemmamöte med Chelsea häromkvällen och blev djupt besviken över "The Blues" fega insats. Retur i går kväll på Stamford Bridge och nu måste väl London-laget upp ur skyttegravarna. Väldigt tillknäppt till en början, Chelsea fortsatte backa hem. "Barca"-tränaren Guardiola överraskade med att flytta ut typiske boxspelaren Eto´ på vänsterkanten samtidigt som yrvädret Messi som älskar stora ytor fanns i mitten, märkligt.

Tor Henning Övrebo var enligt min mening inte situationen mogen. Det var ytterligare ett par-tre mystiska situationer runt dom elva metrarna där normannen vinkade avvärjande. I stället fick Chelsea en kompensationsbedömning i form av en frilägesutvisning, felaktigt tycker jag, då hemmaspelaren inte var helt "ren".

Allt det här konstateras ju för tittaren via ett antal repriser som inte kommer domaren till del men den upprörda stämningen efteråt var förklarlig som det hela utvecklade sig. I rättvisans namn borde alltså Chelsea gått vidare, istället nätade Iniesta på Barcelonas första riktiga skott på mål i 92:a minuten efter en misslyckad aktion av Essien, snacka om en matchhjältes sorti. Om man bortser från rättvisan så dock i det långa loppet en seger för fotbollen. Spanjorerna saknade avstängde försvarsgeneralen Pujol och skadade vapendragare Marquez vilket förklarade den stundtals "hönsgård"-liknande insatsen bakåt.Chelsea-tränaren, holländaren Hiddink, dock saklig och sportslig efteråt liksom tyske Ballack.

Några kuriosa också, tyckte jag såg Robban Wassdahl, JHFF och Ope IF bland Barcelonas medhjälpare. Samma solbruna anlete och lättkammade frisyr men min med åren alltmer fladdrande syn spelade förmodligen ett spratt. Likt var det dock. Bra också att Viasat parallellsände i Viasat Sport och Viasat Fotboll. Den sistnämnda ingår inte i vårt utbud, därmed slapp jag studio"ankaret" Ola Wenström i pausen. Istället visades "highlights" med bl.a. Chelseas praktmål från sju (!) olika vinklar.

Dessutom, finalen blev inte helengelsk. Istället två klubbar från olika länder men med tradition och karaktär, Barcelona och Manchester U.

Champions League, detta gigantiska skådespel i den europeiska fotbollen börjar nå sin kulmen den här säsongen. I går kväll, tisdag, semifinal 1 mellan Barcelona och Chelsea på ett till synes fantastiskt underlag på "Camp Nou". Dessutom en match som sändes i vårt basbetonade kabelutbud, sambon fast förankrad framför nåt snyftprogram i ett annat rum och hela gillestugan för mig själv. Barcelona tycker jag är det mäktigaste man kan se i fotbollsvärlden just nu, ett lag som verkligen spelar fotboll. Hela tiden med offensiven i tankarna, ständiga instick i djupled, fantasi, kreativitet, teknik. Är ingen stor beundrare av Chelsea, har svårt för lag där pengar och inte tradition skapar framgång. Manchester U, Liverpool och Arsenal menar jag, bygger sin storhet på tradition, vilket är mycket trevligare att svälja.

Nåväl, alla är värda en ny chans men vad får man se, ett Chelsea som har en enda sak i tankarna, 0-0. Detta hopköpta stjärngarnityr vågade inte öppna sig. Gång på gång rullade man bollen helt omotiverat in på egen planhalva, förhalade, maskade och tryckte till lite extra i varje närkamp. Många säger att fotboll är tråkigt, det händer för lite, och dom för kvällen helgula Chelsea-lirarna gav denna klick av mänskligheten vatten på kvarn, sannerligen. Real Madrid tror jag har inskrivet nånstans att man inte bara skall vinna, man skall spela bra fotboll också. Någonting som oligarken Roman Abramovich, mecenaten för London-laget, borde texta på en stor skylt i omklädningsrummet.

Det här är naturligtvis lite småsurt gnäll från en fotbollsfantast som kände sig blåst på konfekten men vad finnas att göra för att matcherna inte skall utvecklas i den riktningen? Sporten är ju oerhört konservativ vad gäller regelförändringar. Man har gjort justeringar i offsidebedömningen, till det bättre anser jag och något bra var också förhindrandet av bakåtspel till egen målvakt. Handboll och basket har ju regler som främjar offensivt spel, men hur skall fotbollen förbättras? Nån vill slopa offsiden, helt uteslutet tycker jag, ett raserat passningsspel med ett dötrist långbollande förmodligen. I sjumannafotbollen funkar det visserligen men där är avståndet mellan målen kortare. Skulle vara kul om nån som eventuellt läser dom här raderna har nåt revolutionerande tips.

Till sist en önskan om en Glad Valborg till alla. Jag säger som flickan: "Vi har vår i luften, var har ni er?"

Så var då fotbollen igång seriemässigt även på det lokala planet i och med ÖFK:s nyss avklarade premiär mot Carlstad United. 0-3 är väl egentligen inte så mycket att säga om, ÖFK är liksom min gamla snöslunga alltid trögstartat. Skillnaden dock att medan fotbollslaget finner sina former alltmer under säsongen jävlas slungan mer och mer för att i slutet av februari ådra sig en och annan väriktad spark. Vad som däremot kanske kan diskuteras är Kalle Björklunds lite väl återhållsamma taktik i serieupptakten. För stor respekt för motståndet helt enkelt. Naturligtvis svårt att bedöma när man inte funnits på plats men det hela andades både "hängslen och livrem". Det blir säkert ett annat upplägg i nästa omgång med en mer kreativ startelva.

Har följt skeenden högre upp i seriesystymet också där "pipblåsarna" hamnat en hel del i focus. Tycker det är väldigt underligt att så mycken möda och energi läggs på domslut som kostat poäng, samtidigt som man verkar betrakta motsatsen som nåt fullständigt naturligt. Helsingborg-Hammarby t.ex. Här gör "Henke" Larsson ett som det visar sig i efterhand, korrekt mål i första halvlek men blir avblåst för offside. Samtidigt som "di röe" i samma match får ett mål direkt på hörna godkänt efter stora protester från "Bajen"-försvaret. Tony Gustavsson, tränaren, förgrymmad också efteråt men nämnde ingenting om bedömningen som gynnade hans lag. Det här handlar ju om beteenden som är svåra att neutralisera i en förlorande grupp men borde kosta enormt mycken onödig energi som kunde läggas på nya uppgifter. Förlorarna blir väl då istället kvällspressen som måste banta ner sina sportbilagor en aning.

Lyssnade i dag som hastigast på ett inslag i Radio Jämtland rörande JK Arena. Evenemangen lyser med sin frånvaro, endast ett under fjolåret. Någon i den kommunala oppositionen ondgjorde sig och Rolf Lohse fick försvara arenabolaget. Okej att det väl endast är en Robert Wells-uppsättning som timat av större format men betänk vilken oerhörd tillgång denna anläggningen är för den stora bredden av fotbollspelande ungdom. Det är väl inte många minuter som dom bägge planerna legat oanvända sen tidigt på året. Att aktivera ungdom måste väl värderas lika högt som ett antal konserter även om en kombination naturligtvis på sikt är det mest ideala. Rolf Lohse förresten, och nu sticker jag väl ut hakan ordentligt, hoppas du orkar fortsätta i din roll många år till.

Glad vår till alla!

"Allsvenskan" i fotboll har satt i gång. Kul också att namnet har behållits och inte devalverats som i många andra sporter. Inte blev det sämre heller när mitt speciella favoritlag Helsingborgs IF eller "Heåjeff" som det heter på stadens vilda tungomål tog tre tunga pinnar i premiären mot en av dom tippade favoriterna IFK Göteborg. Det är nu drygt 50 år sen familjen styrde kosan norrut men fortfarande slukar jag all information och presentation av dom rödblå favoriterna med hull och hår. Planerar även semestrar så att det passar med nån match på "Olympia". Minns derbyna mot Malmö FF på femtiotalet, 22000 personer, fullsatt och vi barn fick av säkerhetsskäl ligga på gräset en bit bakom kortlinjen. En serveringslokal bakom ståplatsläktaren på ena långsidan hade ett hundratal åskådare på taket och folk satt i träden runtomkring. En idyllisk tid egentligen, fjärran från huliganism o annat elände. Apropå det senare får vi väl hoppas att 2009 blir ett trendbrott men med tanke på den "svans" som alltid lockas till stora publika arrangemang vad det än gäller nuförtiden är det väl att hoppas för mycket. Tyvärr tycker jag media är med och blåser på. Så fort det finns minsta tecken till oro flockas alltid kamerorna och nyhetsuppläsare i olika kanaler överröstar varann om senaste nytt. Alltmedan uppmärksamhetstörstande individer gnuggar händerna.

Appropå uppmärksamhet så går debatten ibland hög om vad som skall visas beträffande idrott och i vilken utsträckning. En del sporter får enormt mycket utrymme, andra nästan inget alls. Män och kvinnor tävlar inte på lika villkor i mediabruset heter det. Är det inte så enkelt att det är underhållningsvärdet som styr? Lösnummerförsäljning, tittarsiffror, sponsorer. Det finns könsneutrala sporter; simning, konståkning, gymnastik, friidrott m.fl. där intresset är likartat men i dom flesta lagidrotter kämpar kvinnorna i motvind. I individuella sporter är det kampen man mot man, kvinna mot kvinna som är det fascinerande och då har könet mindre betydelse. I lagidrotterna har tempo, teknik och styrka betydelse för den slutgiltiga bedömningen. Detta grundläggs, menar jag, i mycket tidig ålder. Pojkars lekvanor är mycket mer "idrottsanpassade". Flickor har en mer "social" inriktning i sitt lekande. Naturligtvis finns undantag åt båda hållen men dom bekräftar bara regeln.

Vad finns då att göra åt dom här förhållandena? Mycket handlar ju om tradition, damidrott på elitnivå ligger väl ett drygt halvsekel efter rent utvecklingsmässigt. Men framförallt gäller det att bedöma efter dom förutsättningar som finns. För egen del är det damfotboll som ligger närmast om hjärtat och dom matcherna kan ha väl så många intressanta ingredienser. Då tempot är lägre går det lättare att se strategin i speluppbyggnaden och filmning, maskning och domartjafs hör till undantagen. Eftersom tekniken på alla fötter inte är 100-procentig så skapas en hel del oväntade situationer och därmed blir spelet mindre statiskt. Dessutom, de gånger de blågula tjejerna deltagit i dom stora turneringarna har det dragit rejäla tittarsiffror och varit fin underhållning. Så gott folk, bevista gärna den lokala damfotbollen i sommar. Fina arenor och flera bra lag borgar för en intressant säsong.

GLAD PÅSK!

Som alla vet gjorde ägaren till våra lokaltidningar i höstas lite revolution gällande sin idrottsrapportering. Man slog ihop redaktionerna, flyttade lite folk ut i environgerna och dammade av några. Detta naturligtvis för att spara pengar. Helt plötsligt fanns sju-åtta proffs från dom egna salongerna tillgängliga för arbetet ute på fältet och kostsamma frilansare kunde begränsas till ett minimum. Ur ren, krass företagssynpunkt naturligtvis en femetta men frågan är om det inte långsiktigt är att bita sig själv i svansen? Hur roligt har det varit att i vinter t.ex. läsa samma basketreferat två gånger?

Herrar sportchefer på dom bägge tidningarna har visserligen lite egna vinklingar ibland runt matcherna men huvudreferatet är ju alltid detsamma. Sportcheferna ja, dom har säkert ett uppdrag uppifrån att försöka hitta andra infallsvinklar och kanske locka nya läsare. Men det är, tycker jag, ofta en provocerande touch och man vill locka till debatt i stället för att som tidigare kommentera idrottsliga skeenden. Har vi inte nog av elände och konfrontation ändå? Kan inte idrotten få vara en fristad och en möjlighet till lite omväxling i den dagliga kampen för brödfödan?

Nu "kackar" han i eget bo säger säkert någon eftersom jag själv frilansat för en av tidningarna sen början av sjuttiotalet och det är klart, det känns en hel del i hjärtat. Speciellt under brevbäraråren var den intellektuella stimulans som skrivandet gav viktig. Inget ont om brevbärare som i ur och skur gör en stor samhällsinsats men den största intellektuella utmaningen var att försöka räkna ut vilket pålägg sambon hade lagt på lunchmackorna. Ibland rusade man ut och hämtade in tidningen i nattskjortan för att se om nån klåfingrig redigerare hade sabbat nån klurig formulering.

Det innebar också många utmaningar, speciellt motorsport är inte direkt min grej. Tillhör gänget som får svår migrän när vi ser en skruvmejsel men hade fina upplevelser både med moto-cross och isracing.
Nåväl, nu knackar "Kung Fotboll" på porten och gubben får ju trots allt nästa år möjlighet att både mata duvor och spela boule........

Lyfter åter "Hammaren" för några rader och fortsätter mitt botaniserande i den mänskliga verkligheten med i huvudsak idrottsliga förtecken. Sedan senast har ett litet "break" i Thailand på dryga 14 dagar timat. En härlig tid i ett fantastiskt land med sitt klimat, sina människor, sin natur och tyvärr alltför goda mat. Allt funkade enligt planerna fram till hemresan då en elak infektion infann sig på flygplatsen i Phuket och inte blev den bättre av ett dygnslångt uppehåll i Islamabad (Pakistan). Ursprungligen en s.k. teknisk mellanlandning men på grund av krångel med planet vid avfärd blev det ytterligare 19 timmar i transithallen. Ingen skugga över personalen där som gjorde sitt yttersta för att vistelsen skulle fungera. Men trots allt, det har hänt en del i Pakistan under senare år vilket avspeglades även på flygplatsen och det var många djupa suckar som drogs vid avfärden med den nyrekvirerade maskinen.

Någon fotboll såg man inte skymten av i Thailand, däremot gavs möjlighet att bevista Thai-boxning. Nån sade att det var uppvisning men sex knock-outs av nio möjliga tydde på nåt helt annat. Lite "gladiator"-stämpel över det hela där speciellt två killar i nedre tonåren bankade på varann tills en låg raklång. Den här formen av boxning med ideliga "kicks" skapar en del obalans och därmed fritt fram för ogarderade fullträffar. En blandad upplevelse rent känslomässigt men intressant att se lokalbefolkningens engagemang.

På hemmafronten är ju "Världscupen" i utförsåkning i full gång i Åre och vi lyfter på hatten för norrmannen Aksel Lund Svindal. En dramatisk avgörande slalomtävling tog slut direkt då österrikaren Benni Raich oväntat grenslade och febrige Lund Svindals två poäng till godo räckte för den sammanlagda cupen. Kul för Aksel som med sitt chosefria uppträdande i alla sammanhang är en prydnad för idrotten. För svensk del är det väl frågan om inte sista kapitlet börjar skrivas i sagan om Anja Persson. Anjas storhet i yngre dar var väl just hennes förmåga att ge "järnet" oavsett omständigheterna. Nu är backen, underlaget, vädret, skidorna och knäna städigt i focus. Om man enligt hennes egen utsago är i bättre form än nånsin-varför inte bara "köra"??

För att lugna alla "fundamentalister" här på sajten kommer en liten lokal fotbollsavslutning. Har tidigare skrivit om ÖFK:s problem med kontinuiteten inför varje säsong. I år verkar det dock något bättre på den fronten men fortfarande finns exempel på spelare vars målsättning med sin sport varierar säsong för säsong. Det är tufft att bedriva idrott på ÖFK:s nivå ute i obygderna jämfört med konkurrenterna i exempelvis Mälar-dalen och kanske är det ett olösligt dilemma i glesbygden. En som jag dock personligen kommer att sakna i den röd-svarta dressen är Per Magnusson. Tyckte Per kom tillbaks som en helt ny spelare efter åren söderut. Man kan väl inte säga att han dominerade sin högerkant men skapade ett lugn genom sin förmåga att våga "hålla i bollen". Just den egenskapen tycker jag är oerhört viktig för ett lag på nedre halvan. Man hinner samla ihop sig, flytta fram positionerna eller "döda" tid.

Framtiden får väl utvisa vad IFK:s nysatsning ger för utvecklingen av fotbolls-jämtland. Kan bara önska lycka till efter många fina stunder genom åren från Sven Stockzell till Alexander Sjöberg i "träsmakstemplet" ovanför Jamtli och säkert blir det några till kommande säsong.

Trist med problemen ute på Lövsta aktivitets-center men med tanke på den betydelse som en dylik anläggning har i vårt klimat så borde alla goda krafter samlas för att röja problemen ur vägen. Vid alla besök under förra säsongen så bedrevs en imponerande verksamhet för alla åldrar på dom härligt gröna ytorna.

Det är nu några dagar sedan Ingemar Johansson gick ur tiden. Vi som har varit med ett tag minns den där tidiga sommarmorronen 1959 när Ingos arm höjdes och Floyd blivit totalt utmanövrerad. En nästan overklig känsla, en svensk tungviktare världsmästare i världens mest ensamma sport. Ingemar är enligt mitt förmenade Sveriges störste idrottsman genom tiderna vilket inte minst den massiva mediauppslutningen runt dödsfallet visar. På Ingemars tid var tungviktsboxningen stor, vi grabbar köpte "Rekordmagasinet" och slukade allt om pugilisterna. Rocky Marciano, Archie Moore med flera var idoler och helt plötligt fanns Ingemar Johansson från Sverige i det sällskapet.Till skillnad mot i dag fanns det bara en organisation runt matcherna och mästaren korades via "the man who beat the man".

Personligen överskuggar naturligtvis fotbollen allt men på klar silverplats finns boxningen. Egentligen den ultimata sporten, hos en riktigt bra boxare finns alla ingredienserna: talang, teknik, styrka, mod och hårda fighter där knock-out är en ingrediens, men samtidigt under väldigt sportsliga former. Man bugar för ett domslut och omfamnar varandra efteråt. Minns dom häftiga "galorna" i Tennishallen här i stan på 60-talet med Veit Burman och Sven Lundstedt som förgrundsfigurer med legendariske Curre Andersson som domare i nästan alla matcher. Curre också under många år rättskipare i fotboll med ett särdeles gott förhållande till spelarna. Curre som jag också fick förmånen att träffa i egenskap av underhållare under hans sista år då han vistades på "Jonsagården". En stor idrottsprofil och en härlig domarkollega.

Som sport har boxningen tyvärr gått i lite fel riktning. Amatörvarianten håller väl ställningarna även om det nya poängsystemet som används i OS bl.a. inte tilltalar mej. "Väderkvarnarna" får för stort utrymme på bekostnad av den mer tekniska stilen. Proffsboxning har tyvärr utvecklats till en avart och som alltid när pengar får för stor betydelse blir det på bekostnad av det sportsliga värdet. Det finns ett halvdussin "världsmästare" i varje viktklass och en hel del skumrask bakom många matcher. Mediautrymmet har också blivit mer begränsat genom alla former av kick-boxning som poppat upp. Kortare matcher i högt tempo men enligt mitt förmenade är det betydligt råare varianter.

Men, för att återgå till Ingemar Johansson, vilken status har han bland läsarna här på sajten? För mej är han dock den störste men jag kanske är ett barn av min tid. Glömmer i alla fall aldrig heller förlusten av bältet i returen mot Floyd i "Polo Grounds" New York, året efter inför 31000 åskådare. När USA-korrespondenten Arne Thorén med bruten stämma i radion förmedlade:
-Ingemar är utslagen.

Han var ju oövervinnlig.

"Brödrafolkens väl" var en gång kung Oscar II:s valspråk innan unionsupplösningen 1905. Vi är väl fortfarande ett brödrafolk till Norge även om den idrottsliga konkurrensen ibland inte påminner så mycket om syskonkärlek. Petter Northug t.ex. är ju inte så populär bland dom svenska konkurrenterna i skid-sprint.

Är ju sedan drygt 30 år sambo med en kvinna från "andra sidan kölen" och har därmed gjort åtskilliga besök hos hennes släktingar och fått en god inblick i norsk idrott från deras egen utgångspunkt. Bl.a. en svåger i en ort nedanför Röros känner jag stor samhörighet med. Vi har ungefär samma intressen: idrott, musik och världen i det stora perspektivet. Vi skiljer oss dock på en punkt, han är väldigt händig och har till stor del själv renoverat och byggt ut sitt hus. Själv får jag svår migrän så fort jag ser en hammare. Har dock för en hel del år sen tillverkat en kompostlåda som jag med stolthet ibland betraktar. Den börjar dock tyvärr bli angripen av "tidens tand" då materialet av ren okunskap inte var impregnerat.

Gjorde för några veckor sen ett besök därstäders och parkerade ett par dar framför "Fjernsynet" (TV) med "Sportslördag" respektive "Sportsöndag". Snacka om vår "Vinterstudio" men här fanns allt och lite till. Den märkliga sporten "Nordisk kombination" med skidor och backhoppning, EM på skridskor från Herenveen och skidflygning från nån ort nere i Europa. Kulm i Österrike tror jag visst att det var. En blågul skrinnare, Johan Röjler, höjde intresset en aning bland "rundetider" och allmänt stort engagemang bland dom norska kommentatorerna. En reflexion, så fort en norsk man eller kvinna inte är på "pallen" så är det en "skuffelse" (besvikelse). Snacka om självförtroende och förväntningar. Och vilken uppställning från supportrarna: flaggor, vikingahjälmar, en o annan "dram" (stärkande dryck) och hela köret.

Undrar förresten varför "snorsporterna" är så poulära? Förmodligen finns det en kulturell förklaring. Man går "på tur", och så fort gränsen är passerad ser man direkt cyklister, joggare eller skidåkare i betydligt större omfattning. Dom individuella sporterna, speciellt vintertid, har status i Norge. Vi är bättre i lagidrotter även om Sverige fick stryk av broderlandet i handboll just den där helgen till svågerns stora förnöjelse. Är vi lite latare eller trivs vi när vi får fördela ansvaret?

"Vinterstudion" slår dock den norska motsvarigheten med hästlängder. Suveräne "Popsen" (vem är Peter Jihde?), med sina gäster och underbara intervjuteknik. I Norge,en kvinna utan tillstymmelse till leende som slussade mellan dom olika inslagen av formatet "korvstoppning". Bl.a. visades 74 (!) startande i ett slalomåk bara för att just en norrman hade nummer 74.

Nåväl, här kanske skymtar lite avundsjuka från skrivaren över allla norska medaljer jämt och ständigt, dom är ju välförtjänta trots allt. Och det är ett trevligt folk med barnasinnet kvar vilket gör gemenskapen lättsam. Avslutar med en liten sannsaga med anknytning just till dom här släktingarna:

I början av vårt förhållande skulle jag ut och presenteras i Norge. En ruggig höstkväll kom vi dit. Många ord har sammma bestydelse både här och där, dock icke "pejs" som är ett norskt ord för "öppen spis". Här i Jämtland är det nåt vi killar tar fram när vi blir kissnödiga. Vi hade knappt hunnit innanför dörren förrän systern ystert utropade: "Nå skall vi sätte lite fart på pejsen........"

Vill först och främst önska alla läsare av fotbollz en god fortsättning på det nya året förutsatt att någon till äventyrs tittar in på den här spalten. Det är ju av förklarliga skäl, för att använda en populär nysvensk beteckning, "Silly season" och lite stiltje med den aktiva fotbollen. Bra då att debatten fortfarande frodas på olika forum här på sajten.

Har i tidigare inlägg propagerat för sammanhållningens betydelse för att nå riktigt långt. Att alla, och jag menar verkligen alla, ställer upp för det koncept som en gång skapats för att nå om inte eliten så i alla fall nosa på den. Dom flesta samlas på "Arenan" under säsongen och verkar jubla över rödsvarta framgångar men en del räds samtidigt inte för att vid första bästa tillfälle sticka kniven i hela projektet. Dom två i toppen får verkligen sina fiskar varma och säga vad man vill om dessa herrar men dom verkar enligt min mening i alla fall få saker o ting gjorda.

Spelarna verkar trivas med föreningen och med varandra peronifierat inte minst av dom tre som reste till Skottland och hälsade på Lee Makel o Craig Dean. Provspelare har vad det verkar bara gott att säga om förhållandena och en duktig stab har skapats runt laget. Alla häromkring vill väl se så bra fotboll som möjligt och i den tid vi lever nu så är det ÖFK som kan leverera den. Dessutom på en arena av bästa märke.

Vi måste inse att det inte längre är Hofvallen eller Torvallen som är medelpunkten utan för framtiden viktiga komplement. Klubbkänsla är nånting i grunden väldigt fint men den får aldrig stå i vägen för utveckling, då skapar den bara avundsjuka och missunsamhet. Har aldrig sjäv varit speciellt svag för "Blåvitt" men under UEFA-cup äventyren höll man i TV-fåtöljen så knogarna vitnade. Samma gäller också "Giffarna" även om det är "Klyktattarland" eftersom det är där vi ser elitfotboll nästgårds.

Detta kan kanske låta som en "partsinlaga" men jag känner inte mer för ÖFK än för IFK, Ope eller Frösön för att ta dom lokalt närmaste i divisionerna. Dessutom, i egenskap av "amatörmurvel" (om Gud och Sportbyrån/Lasse Björklund vill) är ju neutraliteten en hederssak. Däremot blir jag, en genuin fotbollsälskare, som sagt uppriktigt vemodig inombords över all splittring som kanske i slutändan renderar i att vi tappar platsen i div I och därmed tillgång till den relativt högklassiga fotboll som spelas där.

Allting skall granskas och det fria ordet är grunden i vår demokrati men jag vill som avslutning använda Liverpool-legendaren Bill Shankleys slitna ord:
"Fotboll handlar inte om liv eller död, det är mycket viktigare än så."

2008 börjar lida mot sitt slut, många känner sig manade att resumera så även skrivaren i denna spalt. Eftersom det är fotboll som det handlar om här på sajten kommer det att handla om den fascinerande leken med "trasan" även om säsongsavslutningen är ett par månader bort.

På det lokala planet gjorde väl ÖFK vad man förväntat sig även om Kalle Björklunds inträde i den norrländska fjällvärlden kanske hade ingjutit större förhoppningar hos någon. Nu blev säsongen aningen turbulent med spelare som åkte ut och in i laget men ett embryo till ett stabilt div 1-lag tycker jag man kan skönja. Sen blir väl drömmen om "Superettan" inte just mer än en dröm. Det spelar ingen roll hur mycket det tränas, vi har inte den bredden, dom pengarna eller det klimatet som gör att dom nödvändiga tillskotten kommer hit. Håller sen inte det här resonemanget i slutändan skulle ingen bli gladare än jag. Kan vi häruppe hänga med i toppen av div 1, konservera det nyvunna publikintresset och skapa stämning på härliga JK-Arena, tror jag det räcker långt.

"Lite av en kulturkrock alltså i Stugun. Hemmalaget med en fotboll sprungen ur dom djupa jämtländska skogarna. Hårt arbete, tuffa närkamper och där bollbehandling närmast är ett hindrande moment mot ett Ytterhogdal med raka motsatsen."

En kärleksförklaring egentligen som dock mottogs aningen surt i det gulsvarta lägret. Tyvärr saknade östjämtarna "flytet". Nästan samtliga förluster med uddamålet men som en f.d. Hammarby-tränare och gammal "järnkamin", Tommy Davidsson, sa när jag intervjuade honom efter en cupmatch på häruppe:
-I fotboll finns inte tur och otur, i fotboll finns bara skicklighet och oskicklighet.
Detta på grund av Hammarbys måltorka i allsvenskan vid den tidpunkten. Synnerligen tänkvärt.

Apropå tränare, hittade en ny favorit i Marcus Brügge, avgående i Stugun och en sansad man med distans till sin idrott i både med och motgång. K/D:s respass var väl mer naturligt. Tunn trupp, oro i tränarledet och ödsligt på läktaren. Men dom gröna kommer igen som alltid, även här finns en hel del entusiaster i föreningen. Alsen gick andra vägen och skall bli spännande att följa i trean.Verkar finnas ett härligt intresse i bygden, det kan gå bra första året på ren inspiration och en del lär väl också hänga på hur kul viktige Jon Persson tycker det är att vara tillbaka i hetluften.

Damfotbollen i länet har lyft sig ett snäpp enligt min mening. Många duktiga tränare och ledare runt lagen med Henric Lundqvist i Frösön som min specielle favorit. Omstridde "Henka" har gått en lite ovanlig väg från hockeyn till fotbollen och levererar ett lite annorlunda ledarskap. Motivation slår klass heter det och "Henka" verkar ha hittat nyckeln till just motivation. En upplevelse i sig att ta del av hans coachning från sidan där det mentala peppandet hela tiden går hand i hand med dom taktiska greppen.

Jag sparar det bästa till sist: fotbollz. Hittade sajten sen jag läst några rader i nån av ortstidningarna. Knackade ner några berömmande ord och kontaktades av initiativtagaren och eldsjälen Haldo Jonsson som var på jakt efter skribenter som så att säga varit med förr. Några krönikor, en del ÖFK-reportage och annat smått o gott och nu också en egen liten hörna. Vet inte om det är Haldos brist på omdöme men det är i alla fall väldigt kul att få ta ut svängarna ibland. Följer också vad som skrivs av andra skribenter, speciellt i forumet där det är högt i tak och därmed intressant. Experter och mer vardagligt kunniga, namngivna och anonyma, lokala och utifrån, allt blir en bra mix.

Vill också passa på att önska alla fotbollsälskare och även Er som ännu inte insett tjusningen en riktigt GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR

Hasse Thor

Hade en 20-årig "karriär" som fotbollsdomare, egentligen en minnesvärd period i livet. Naturligtvis fanns drömmen om att en dag med pipan i högsta hugg få rusa in på "Råsunda" eller nån annan arena av den digniteten och drömmen levde kvar kanske fem-sex år.

Det var inte lätt i början, min av naturen blyga framtoning passade inte riktigt ihop med uppdraget i sig. Dessutom, starten kunde ha varit bättre. Fick ett linjemannajobb eller assisterande som det heter numera, tillsamman med lika färske kollegan Lasse "Proppen" Jönsson, också han från Brunflo. Vi skulle döma Myssjö i div 4 på deras hemmaplan och svängde följdriktigt av till vänster i Oviken via en skylt "Myssjö 9". Hamnade längst ut på Myssjönäset men där låg ju inte arenan utan den fanns och finns fortfarande i Kövra, d.v.s. "Åsvallen". Det var inte så långt dit i ett fågelperspektiv, problemet var bara att södra delen av Storsjön var i vägen.

Så var då den lokala Fotbollsgalan över för den här gången och med den ett antal utdelade priser. Har den största respekt för alla argument för och emot olika pristagare men från den egna horisonten kan jag dock glädjas speciellt över Östersunds FK som "Årets förening". Det verkar som om ÖFK efter år av famlande efter en egen identitet hittat den och fullt välförtjänt tycker jag, erhållit utmärkelsen. Har försökt att följa laget så mycket som tiden medgivit och kunnat konstatera att äntligen har man ett eget spel, låt vara kanske med en inte alltid så offensiv spelidé. Många olyckskorpar kraxade innan serien, laget förstärktes och det såg ganska bra ut på våromgången. Två viktiga pusselbitar försvann emellertid och en viss skakighet infann sig under hösten men nya kuggar smälte in och den här gången behövde inte kontraktet räddas i sista omången.

Jämtkraft Arena är naturligtvis också en stor faktor i det hela. Äntligen går det att bedriva vettig träning en stor del av året oberoende av väder och vind och publiken har strömmat till som aldrig förr i ÖFK:s relativt korta historia. Gratis inträde många gånger säger då någon. Javisst, men med all respekt för t.ex. curling, jag skulle aldrig offra tid på den sporten även om det var gratis entré och det finns förutsättningar för fler publikfester kommande säsong på "Arenan".

ÖFK börjar dessutom få lite status bland talangerna i norrland, personifierat inte minst av dom två grabbarna från Mariehem som var här och testade häromdan. Förutsättningarna finns för att Östersund skall kunna ta över en del av kuststädernas (Umeå, Sundsvall) betydelse för att utveckla lovande fotbollspelare från inlandet. Det kan dessutom bli lite mer långsiktigt eftersom den ibland kärva miljön inte är nåt nytt.

Laget i mitt hjärta heter det. För egen del har jag två, Helsingborgs IF och Brunflo FK. Helsingborg, barndomsstaden med många oförglömliga minnen från Olympia och Brunflo där jag fick vara med om att bygga upp fotbollen igen från grunden i mitten på sextiotalet. ÖFK når aldrig dit, inte heller Ope IF eller IFK Östersund, men dessa tre klubbar nosar eller har nosat på elitfotbollen och givetvis har man supportat efter bästa förmåga. Man stöttar det lag i närområdet som har störst möjlighet att bjuda på den bästa fotbollen helt enkelt och det har enligt min mening inte så mycket med hjärta att göra. Det borde gå att samlas bakom ÖFK, som för dagen är närmast finrummet, även om man hjärtat i en annan förening.

Är själv inte särskilt intresserad av galor och var inte där men hoppas att liknande tankegångar dryftades i korridorerna. En slogan inom kooperationen tycker jag passar bra i detta fall: "Enade vi stå, söndrade vi falla".

av Hasse Thor

Ytterhogdal, detta lilla samhälle i Hälsinglands landskap, Härjedalens kommun och Jämtlands län har varit en hel del på den så kallade tapeten i sommar rent fotbollsmässigt. En plats där skrivaren tillbringade en minnesvärd repmånad i slutet av sextiotalet med -36 grader utanför tältduken och inte just många fler innanför en morgon. Förutom dom underbart vackra vyerna för passerande och pausande turister har ortens fotbollslag skapat känslor av både postiv och negativ art. Många ser det som ett fattigdomsbevis att man inte kan skaka fram egna talanger i närområdet, för egen del ser jag brasseimporterna som ett lyft för fotbollen i stort. Har sen början av sjuttiotalet haft förmånen att åka runt i länet på uppdrag av en av ortstidningarnas sportredaktioner och den här säsongen har varit en av dom roligaste. För att citera mej själv från ett av referaten: "Ytterhogdals initiativ med brassarna är lovvärt. Det skapar intresse vilket inte minst den välfyllda läktaren i Stugun tyder på. Från intresse kommer verksamhet och ur verksamhet förhoppningsvis en och annan talang som kommer länsfotbollen tillgodo".

Det har gått en tid sen Hogdal stupade på målsnöret i div 3-toppen, mycket vatten har runnit under broarna men min uppfattning står fast. Jag hade nöjet att kolla på sydamerikanerna även i Krokom, på Hofvallen och på plats i Ytterhogdal. Visst är det en annan kultur rent fotbollsmässigt men den totala nivån på spelet är mumma för en fotbollsälskare. Naturligtvis blir det diskussioner när det gäller upp-och nedflyttning och orättvisor i olika ofattningar går väl aldrig att komma ifrån. Men vad är alternativet? Blir fotbollsfamiljen större framöver? Knappast, glesbygden utarmas alltmer och låt oss istället glädjas åt dom initiativ som tas för att bryta den trenden. Nu har väl det byråkratiska regelverket satt stopp för brasseimporterna i den nuvarande skepnaden men låt oss hoppas på ett sponsoravtal som jag läste nånstans. Ingen reagerar numera på att snart alla pizzerior och mindre restauranger i glesbygden drivs av folk från en annan kultur, men när det gäller spelare i ett fotbollslag blir det ett ramaskri.
Sven-Tore & co i Ytterhogdal, jag håller tummarna för er!!

En av dom märkligaste fotbollsplaner som funnits i länet var nog "Broddmyrsve", belägen i Långkälen på Storhögen i den nordöstra delen av Östersunds kommun. Planen togs i bruk på femtiotalet, antar att gräsytan varit ett s.k. "nylann" i begynnelsen. I vilket fall som helst så fanns det en jättestor sten ungefär i mittcirkeln som den första säsongen tjänstgjorde som en tolfte motståndare för båda lagen. Stenen fraktades emellertid så småningom bort men kvar fanns den alldeles speciella höjdskillnaden. Fyra meter skiljde det mellan målen så före match var det inte bara sol och vind att ta hänsyn till vid slantsinglingen utan även om man ville ha uppför eller utför i första halvlek.....Från landsvägen ringlade en stig ner till planen ungefär en kilometer och beskaffenheten på den var sådan att det var till att gå och bära all utrustning.

För skrivaren, uppfödd i Helsingborg med perfekta spelbara planer överallt nio månader per år, men nyinflyttad till grannbyn Högarna, var detta en kulturchock men samtidigt något alldeles extra exotiskt. Fotbollsektionen i Storhögens IF hade vid den tiden fått nytt blod i form av en entusiastisk, ung och nyinflyttad folkskollärare vid namn Sune Thim som med liv och lust drog igång verksamheten på "Broddmyrsve". Ett lag anmäldes i division sex och även ett pojklag för 14-15 åringar. Minns speciellt ett för nutiden mycket ovanligt experiment där ett antal skinande blanka fotbollsskor införskaffades till utlåning för träningen och stod placerade vid ena målstolpen. Detta till hugade användare och det kändes speciellt att dra på sig dessa dojor även om storleken för en 14-åring var väl tilltagen. I Högarna hade vi ungdomar bedrivit fotboll på skolgården, i en grusgrop och i ett myrtag vid Korsmyrbäcken som därför följdriktigt kallades "Korsmyrvallen". Att få springa ut på "Broddmyrsve" blev därför för många, om inte en välsignelse så i alla fall ett steg i rätt riktning.

Seniorlaget innehöll grabbar från i huvudsak Högarna och Storhögen. Grovhuggna gentlemän med bl.a. skogsarbete, "höjanna" och älgjakten som fysisk bakgrund. Vi i pojklaget plockades från ett större område: Kilen-Högarna-Storhögen-Nyby-Fjällandet. Sune Thim basade även över oss och eftersom vi var fler än 11 kunde inte alla få spela hela matchen. Skrivaren anmälde sig snabbt för första halvlek inledningsvis eftersom insatsen där skulle visa Sune att jag absolut inte kunde undvaras resten av speltiden. Jag gjorde ett i mitt tycke stort jobb, dock tyvärr inte i närheten av bollen, och blev därför avplockad enligt den ursprungliga planen.

Vi cyklade mestadels till träningarna, nio kilometer varav dom sista sex bestod av en konstant uppförsbacke, det hette ju inte Storhögen för inte. Självfallet inleddes hemresan med samma sträcka fast utför. Min bästis, jämngamle kusinen Karl-Göran Jonsson, voluminös åkare i Hammerdal numera, hade den här hösten trots inte fyllda 15 år fått en moped. Jag med något mer rättsmedvetna föräldrar fick däremot hålla till godo med cykeln och för att matcha Karl-Göran och mopeden utför kröp jag ihop, satte jag mej på pakethållaren och förändrade därmed cykelns balansegenskaper. Framhjulet ställde sig följdaktigt på tvären medan jag fortsatte i färdriktningen. Detta hade kunnat ta en ända med förskräckelse men det blev inte ändan som fick ta smällen utan ansiktet. En riktigt tjusig nödlandning egentligen men näsan och kringliggande delar plöjde en lång fåra i gruset. Mina klasskamrater på Hammerdals kommunala realskola visste inte dagen efter om dom skulle skratta eller gråta, det såg för berdrövligt ut.

Fotbollen på Storhögen höll ut några år in på sextiotalet. En ny fin plan anlades intill Föreningshuset i Långkälen men Sune Thim gick vidare i karriären och ingen hade riktig kraft att axla den manteln. Efter någon säsong med "civiliserade" förhållanden kastade eldsjälen "Jonas Ersa" in handduken och den nya arenan införlivades i Häggenås SK:s verksamhet. Skulle vara kul att nån gång vandra stigen ner till "Broddmyrsve" och se efter hur Moder natur hanterat detta idylliska stycke fotbollsplan.

Kvalmatcherna för fotbollslandslaget har alltid varit högklassig underhållning framför TV-burken. T.o.m. min medelintresserade sambo har ryckts med. Hon har en betydligt yvigare tittarstil för att uttrycka sig milt, än min något mer analyserande så ibland har inredningen runt TV:n levt farligt. Och då naturligtvis inför Ungern-matchen hade vi bespetsat oss på en ny högtidsstund. Men vad händer: krämarna på Viasat Sport lägger matchen i TV8, vårt lilla kabel-utbud har utökats lite då och då men nåt TV8 har vi dessvärre inte. TV3, TV6, ZTV och Visat Sport1 men inte TV8.

Detta förbannade TV8 där Lars Adaktusson, ett rödhårigt litet charmtroll och tidigare i SVT, verkar ha släppt all sin journalistiska heder. Det må dock så vara men varför lägga in årets viktigaste match sen EM-slutspelet i TV8 när man har fyra kanaler som funkat bra? Naturligtvis för att tjäna pengar, att få oss utan TV8 att skaffa nån jävla box som kostar si och så många hundralappar i månaden när man redan betalar en skaplig slant till kabeloperatören.

Äntligen är 16 dagars intensivt TV-tittande på dom olympiska spelen, förutom några utryckningar för ÖP-Sport och med gitarren, över och livet kan återgå till något så när ordnade former. Något större firande fanns det ju inte anledning till även om en del insatser fastnade på näthinnan. "Grand old" Jörgen Perssons pingisföljetong lämnade väl ingen oberörd. Hade nån annan nation än Kina varit representerad på andra sidan bordet i semifinalen är jag övertygad om att det blivit en svensk bronsmedalj. Fina insatser också i cykel och i dom olika båtsporterna liksom i dubbeltennisen och hästhoppning.

Men friidrotten som skämt bort oss med medaljer ett tag svek rejält. Att Stefan Holm skulle få det svårt fanns liksom på känn och flytet som fanns i Aten förra gången ville inte infinna sig i Peking. Höjdhopp är dom små marginalernas gren och det har blivit många olika vinnare genom åren. Sagan om Karolina Klüft kanske avslutades i Kina, varje fall när det gäller guldmedaljer i stora mästerskap. Någon sa att det är lättare att vara bra i sju grenar än superbra i en och det stämmer nog. Sanna Kallur hade förmodligen tagit den enda guldmedaljen om hon fått fullföja sin häckfinal. SVT:s Peter Jonsson är en habil referent, klarade bl.a. att axla "Plex" mantel i i Garmisch Partenkirchen, men en smärre katastrof i den svåra konsten att intervjua. Ibland önskade man att det gick att klona "Popsen". Han har ju skött den avdelningen tidigare. Sanna spelar i en helt egen division när det gäller spontantitet och glädje och hade vartit värd ett bättre öde den här gången.

Hade förmånen att få intervjua simmaren Stefan Nystrand för ÖP:s räkning i våras och då var målet helt klart två guld på sprinterdistanserna. Nu blev det ju inte så, Stefan presterade på toppen av sin förmåga det var bara det att konkurrenterna presterade ännu bättre. Tyvärr har ju simningen utvecklats till en materialsport och där hängde Stefan tydligen inte med och definitivt inte "Tessan".

Kom på mej själv att jag följde friidrotten istället för fotbollsturneringarna. Kanske för att världsstjärnorna fanns i "fågelboet". Friidrott är suverän TV-underhållning, speciellt när man får njuta av Anders Gärderuds kommentarer, både kunnig och verbal. Hoppas bara inget provrör förstör upplevelsen av min nye idol Usain Bolt, vilken idrottsman! Av det jag såg av fotbollen så var ju Messi klart överlägsen Ronaldinho och frågan är väl om inte denne går i samma fotspår som landsmannen Ronaldo.

Har intresserad följt med i dom olika debatterna här på forumet. Så länge det inte går till personangrepp är den mycket utvecklade klubbkänsla som finns i det här länet inte enbart av ondo.
Det skapar konkurrens och intresse. Likaså proffs och deras förträfflighet kontra inhemska talanger är ett konstant diskussionsämne. Tror att en mix av bägge sakerna är ett måste, i varje fall för ÖFK. Sen gäller det att ha fingertoppskänsla och lite tur när man värvar utifrån. Känns kul att Daryl Smylie lyckas så bra.

Många lag, speciellt på den undre halvan av serien, skyller ofta sin placering på alla missade målchanser. Bra lag skapar den tidsmässiga marginal som behövs för att sätta bollen i nät. Dom något sämre hamnar i stressituationer och då blir inte utfallet detsamma. Ett bra lag vinner ofta fastän man spelar dåligt, just av den anledningen.

Ja, detta var lite utvik kanske från fotbollz:s målsättning men det har ju varit lite lugnt på krönikefronten ett tag. Nu möts vi på "Arenan" och lyfter fram det rödsvarta slagskeppet!!

Grattis ÖFK till första segern, en riktig solskenshistoria både bildlikt och bokstavligt. Hyfsat med folk trots Pingstafton, och jag har sagt det förut, en fantastisk arena.

Kul att Alan Al Kadhi fick bli huvudperson. I dagens fotboll där alla exakt får reda på sina roller, med taktiktavlor, spelmönster, hög o låg press och allt vad det heter, är det skönt med en kille som hela tiden går sin egen väg. Som utmanar i varje situation och därmed skapar oreda i motståndarlägret. Darryl Smylie blev huvudperson i en annan riktning, har inte haft tillfälle att se någon av britterna tidigare och beträffande Smylie blev inte första intrycket nåt vidare. Verkade grinig på allt och alla och som ett brev på posten kom också det röda kortet. Trivdes uppenbarligen inte i sin roll som släpande forward eller offensiv mittfältare.

Paul Shields gjorde inte många knop på topp men säkrade kyligt segern via straffen till 3-1 och det är ju sånt målskyttar är till för. Stort glädjeämne dock tredje importen Lee Makel, här har firma Lohse-Kindberg gjort ett kap. Styrde och ställde på mitten med små men mycket effektiva medel, en klasslirare som ÖFK säkert kommer att ha enorm nytta av. En ny bekantskap för skrivaren också målvakten Thomas Meijer. En "linjemålvakt" med fina reflexer, bra i luften men lite mer osäker i det svåra spelet ute i straffområdet.

I övrigt en ny solid insats av omskolade Bobo Sollander, nu börjar det hetta till och några små skönhetsfläckar fanns men Bobo är verkligen en coming-man. Dessutom fin spänst och farlig framåt på fasta situationer. Fredrik Aliris, mittbackskollegan, har väl aldrig gjort en dålig match och hans 2-0 nick efter hörna satt som en smäck.

Hur långt det nya ÖFK-bygget tar sig den här säsongen återstår ju att se. Det finns många synpunkter på hur saker och ting sköts men frågan är om inte elitidrott, vid vilken det rödsvarta gänget i alla fall nuddar, kräver lite annorlunda tag. Är själv gammal gråsosse och demokrat ut i fingerspetsarna men i dagens kommersialiserade idrottsvärld är tyvärr dom demokratiska spelreglerna inte alltid i fas med verkligheten.

Ordörande Rolf Lohse är ingen man direkt går fram och snackar väder och vind med men samtidigt en kille som alltid morsar och uppmärksammar även oss som laborerar i sportskrivandets gärsgårdsserie. Daniel Kindberg har jag heller ingen större kännedom om men verkar besjälad av det han tror på, tål åtskillligt med stryk och sen får väl histiorien döma. För 36 år sen dök det upp en kille vid namn Kay Wieståhl i jämtlandsfotbollen, vände upp och ner på det mesta, inte helt okontroversiellt, och så nära det verkliga finrummet kommer vi väl aldrig mer, eller..............

Har funderat mycket på en sak gällande vårt flaggskepp Östersunds FK:s omsättning i spelartruppen. Under dom elva säsonger man funnits till har ett alltför stort antal namn försvunnit varje år. På något vis har man dock lyckats pusslat ihop det hela och än så länge aldrig behövt degraderas. Kontinuiteten blir dock lidande när man varje försäsong i princip måste börja om från början.

Vad är då orsaken till det här förhållandet? En stor del i det hela tror jag är den sociala situation som uppstår när man bedriver idrott på den realtivt höga nivå som ÖFK befinner sig. Hög träningsmängd, långa och tidskrävande resor och heltidsjobb. Allt det här funkar några år men så bildar man familj och kraven på spelaren ökar från olika håll. Man väljer att varva ner när man ofta inte ens nått toppen på sin utvecklingskurva. Vad finns då att göra åt det här förhållandet? Jämtland och Östersund ligger ju där det ligger och flygresor är dyra. Men det kostar väl en hel del att restaurera truppen gång på gång?

Varför inte lägga dom pengarna på att ge spelarna möjlighet att ha ett liv även utanför fotbollen. Dessutom, Östersund har ju fått strålande reklam via succén Skidskytte-VM eller vad tycker sponsorerna? Har dålig koll på hur spelarkontrakten är utformade och om träning på dagtid bedrivits men eftersom så många väljer att avbryta karriären finns det tydligen brister.

Jämtkraft Arena är väl det bästa som hänt fotbollen häromkring, man tror man drömmer när man skådar ut över härligheten. Dom ekonomiska musklerna för att nå Superettan finns nog inte men kan man vara med och fightas om en plats tror jag det skulle räcka gott för folket på läktarna. Det finns många spännande lag i div I. Anundsjö i all ära, men den typen av motstånd kan också bli aktuellt i framtiden med tanke på dom senaste säsongerna. Eller.......

Hasse Thor