ÖFK kryssade mot GIF Sundsvalll

GIF Sundsvall-Östersund FK

Om mig:

Johan Martinsson heter jag och är 26 år gammal och bosatt i Sundsvall. Jag har spelat fotboll sedan barnsben där jag startade min karriär i GIF Sundsvall som också tidigt blev det lag som jag började följa ordentligt och som aldrig har släppt. Mitt stora fotbollsintresse har i synnerhet handlat om Sverige och då Superettan och Allsvenskan men även lite divison 1. Utöver detta så är Liverpool ett favoritlag som jag följer så noggrant som det går.

Jag bor tillsammans med min flickvän och arbetar på ett försäkringsbolag. Jag spelar också fotboll i Granlo BK som jag skrev på för förra året då vi huserade i divison 4. Efter att vi säkrat kontraktet så valde vi att börja om i division 6 där vi alltså kommer att spela i år.

Lagen:

Det var ett väldigt desarmerat GIF Sundsvall som klev ut till spel mot grannarna från Jämtland. Eric Larsson fick, i Marcus Danielssons och Jon Gudni Fjolusons frånvaro vikariera som mittback tillsammans med Joakim Nilsson. Övrig backlinje, Robert Lundström och Dennis Olsson (Föll ihop efter 8 minuter och jag befarade korsband, ska enligt uppgift handla om ett ben i foten). Smajl Suljevic, nyförvärvet från Dalkurd fick starta bredvid Lars Krogh Gerson på det centrala mittfältet då även fjolårets succéspelare Runar Mar Sigurjonson är skadad. Simon Helg och Sebastian Rajalakso utgjorde kanterna och fjoårets giganter Pa Dibba (Ej bokstavligt) samt Johan Eklund startade på topp, och Tommy Naurin vaktade kassen.

Östersund startade med ett för mig, ganska namnkunnigt lag. Haraldur Björnsson. Kutjim Bala, Robert Hammarstedt, Douglas Bergqvist samt James Sinclair. Seon-Min Moon, Alex Dyer, Sebastian Lundbäck, Fuad Bachirou, Jonathan Azulay, Michael Omoh.

Lämnar öppet för att något kan ha ändrats i slutet gällande Östersunds lag då jag inte kan laget lika ingående. Nåväl, till matchen.

Matchen:

Man skulle kunna vara lite skolgårdsaktig och säga "Rosenborg-Sundsvall 3-1, Rosenborg-Östersund 8-0, sex måls skillnad, alltså borde Sundsvall vinna med 6-0". Men vi kunde efter några minuter slå fast att Östersunds storförlust mot Rosenborg måste varit ett olycksfall i arbetet. Man spelade med ett otroligt högt lag där försvaret låg vid mittlinjen i utgångsläget och pressade ner Sundsvall som spelade med ett lågt tempo. Robert Hammarstedt och Douglas Bergqvist behövde inte jobba ihjäl sig för att stävja Sundsvalls försök även om dom för den sakens skull gjorde det bra.

När Robert Lundström så, sin vana trogen bröt fram på sin högerkant, skar in i banan och hittade Pa Dibba som sköt i steget till 1-0 så kändes det orättvist och oväntat. Då hade dessförinnan den finurlige mittfältaren Seon-Min Moon gång efter annan hittat fram med instick bakom Sundsvalls mittfält och Alex Dyer prickskjutit en frispark mitt i pannloben på en framstormande Robert Hammarstedt.

Man hoppades, som den Sundsvallsupporter jag själv inte behöver hymla med att jag är, att detta skulle göra att Sundsvall kom igång. Det blev tvärtom, det låste sig än mer.

Michael Omoh, som förra året sköt Sundsvall i sank i Svenska cupen och som också var aktuell för Sundsvall innan han kritade på för Östersund, kommer att vara en sevärdhet i Superettan, hur länge han nu blir kvar där. Han visade upp ett register med styrka, snabbhet och teknik som det var längesen jag såg från en spelare sprungen ur division 1. Det var också alla dessa egenskaper som han använde sig av när han gjorde ett mål som skulle få Zlatan att börja tänka på NAC Breda-tider.

Han fick bollen, vände upp och drog en spelare, han vände sedan bort en till innan han tvåfotsdribblade sig igenom två spelare och placerade 1-1 otagbart för Tommy Naurin. Detta förkunnade också slutresultatet för den första halveleken.

Hela matchen så såg det ut som att Östersund var åtminstone en spelare mer på planen, och med en helplanspress som blev tung för Sundsvall.

Andra halvlek var alls inte lika bra som den första, tempot sjönk lite i takt med att bytena blev fler. Sundsvall stack upp ibland och dryga kvarten in i andra halvlek slog Robert Lundström ett inlägg perfekt på pannan på Simon Helg som nickade utanför. Det var Simon Helgs kanske fjärde bolltouch på hela matchen. Både han och Sebastian Rajalakso blev helt isolerade på kanterna.

Det var först när Sundsvall bytte in pigge Peter Wilson samt Robbin Sellin (Mannen med det mest potentiella rapnamnet i hela Allsvenskan) som det blev lite ytor på kanterna. Även om det inte blev mer än ett par kontringar.

Östersund hade ytterligare ett bra skott där Naurin fick sträcka ut, men mycket mer hände inte innan rättsskiparen avslutade matchen och skrev resultatet 1-1 i sin anteckningsbok.

Första halvlek:

Vilka ska spela Allsvenskan och vilka ska spela i Superettan, hade ingen utan koll på lagen behövt fråga sig. Alla hade svarat Östersund i Allsvenskan och Sundsvall i Superettan. Det är jag övertygad om. Det var en dominans, en rörlighet en spelidé som vida överglänste Sundsvalls dito.

Andra halvlek:

Var första bra, åtminstone från Östersund, så var andra trög och till och med dålig. Det lyftes en hel del långt på Johan Eklund i Sundsvall och inbytte Bobo Sallander i Östersund.

Michael Omoh

Utropstecken:

Michael Omoh, otroligt bra. Kommer att bli otroligt nyttig och sevärd.

James Sinclair, som huggen ur ett berg. En aldrig sinande ork.

Seon-Min Moon, snirklig och snabb. Hoppas han kan hålla en hög nivå hela året.

Erik Granath. Fick hoppa in när Dennis Olsson skadade sig, företagsam och hårt kämpande.

Bottennapp:

Sundsvalls inställning, under all kritik.

Smajl Suljevic form. Nästan skrämmande att se en spelare i så uselt skick värvas när man ska spela i allsvenskan.


Bilder i fotbollz.se uppdaterade med benäget tillstånd av fotograf Anders Thorsell. Sundsvallsbilder.com