Vartannat eller vart tredje år far man till Helsingborg, dom tretton första levnadsåren tillbringades ju i “Sundets Pärla” En knapp vecka den här gången och som alltid förutom olika träffar med släkten en HIF-match på Olympia i programmet. Denna gång inte vilken som helst utan rödsvarta eller för kvällen helvita ÖFK på andra sidan mittlinjen.

Ångestmatch rubricerades på förhand, ett HIF i bottenträsket och ÖFK med förhoppning att öka marginalen dit. Ångestmatch också personligen, ett hjärta som klappat för HIF i drygt sjuttio år och ett ÖFK som alltmer letat sig dit. Själva matchen? Ja för en mer eller mindre naturaliserad jämtlänning inte vad man ville se.

Helsingborgs IF med en 102-årig historia och alltid med hemvist i svensk elitfotboll går alltid vidare vad som än händer. Östersunds Fotbollklubb med sina 23 år på nacken och med sju säsonger i dom två högsta serierna är naturligtvis betydligt känsligare för ett haveri seriemässigt.

Därför en synnerligen märklig känsla efteråt, för första gången någonsin kändes ingen som helst glädje efter en HIF-seger. Tre poäng på Olympia för ÖFK hade betytt oerhört mycket, nu blev det inte så. Dom rödblå helsingborgarna var helt enkelt för bra.

Anförda av rutinerade och meriterade Alexander Farnerud i en offensiv mittfältsroll och där kantspringaren Max Svensson, vars ben vevade på likt vingarna på en humla, skar stora hål i gästerna högerförsvar. Nån skrev att ÖFK-spelarna hasade sig fram över planen, jag håller definitivt inte med från min plats på västra läktaren på ett nyrenoverat och tjusigt Olympia.

Tom Pettersson & company var ett betydligt sämre lag den här kvällen, man hann helt enkelt inte med. Motståndet dikterade villkoren i stort sett i 90 minuter. Helsingborg har en stomme från laget som vann Superettan ifjol, ÖFK är ett nybygge vilket inte minst visade sig denna gång på en utsökt naturgräsmatta.

Vad som än händer runt klubben känns det dock trots allt fint att ingenting förändrats i det personliga supporterskapet. Det finns stora sår att läka men att strö ytterligare salt i dom är åtminstone för egen del fullständigt främmande. Allsvensk fotboll i Jämtland, man nyper sig fortfarande i armen. En aningslös inställning kanske i det rådande läget men den är min.