Startsidan...
  Forum
  Krönika
   
  Videoklipp
   
  O'Learys-tipset 2020
- Lämna ditt tips
   
  Kommande matcher
  Länkar
   
  Medarbetare
   
  Kontaktformulär
   
  Sökning
  Skriv en nyhet
   
  Medlemserbjudande
  Om FotbollZ.se
   
  Vill du skriva på fotbollz.se?
  Gör fotbollz.se till din startsida
OFK Supporters
Tabell Tabell Skytteliga Skytteliga
Allsvenskan Tabell Skytteliga
- Östersunds FK  
Div 1 Norrland - Damer Tabell Skytteliga
- IFK Östersund
- Ope IF
Div 2 Norrland - Herrar Tabell Skytteliga
- IFK Östersund
- Ytterhogdals IK Gästbok
Div 2 M:a Norrland - Dam Tabell Skytteliga
- IFK Östersund 2
- Krokom/Dvärsätt IF
Div 3 M:a Norrland - Herr Tabell Skytteliga
- Järpens IF
- Frösö IF Gästbok
Div 3 Damer Södra Tabell Skytteliga
- Brunflo FK
- Frösö IF
- Ope IF 2
- Svegs IK
- Hede/Vemdalen
- Ås IF
Div 3 Damer Norra Tabell Skytteliga
- Häggenås SK
- IFK Strömsund
- Järpens IF
- Krokom/Dvärsätt IF 2
- Offerdals IF
- Ragunda BK
Div 4 Herrar Tabell Skytteliga
- Alsens IF Gästbok
- Ope IF Gästbok
- Dvärsätts BK
- IFK Strömsund
- IFK Östersund Ungdom
- Offerdals IF Gästbok
- Ope IF 2
- Stuguns BK Gästbok
- Tandsbyns FK Gästbok
- ÖFK Cosmos
 
Övriga serier
Övrigt
Förbund, domare m fl
J/H Fotbollsdomarklubb
Ettan fotboll
fotbolly.se
 
Saknar Du din förening? Tryck här...
 
besök Space2u
 
  krönika  

 
Årets roligaste seger efter årets bästa halvlek
18 Oktober 2020 klockan 21:40 av Adam Mattiasson
 

En sådan har dag vet man ju inte var man ska börja...

Men en snabb sammanfattning får bli att ÖFK tog årets roligaste seger efter årets bästa halvlek! Och det allsvenska kontraktet måste vara fixat – med bred marginal!

Sirius–ÖFK 2–3 där ÖFK grundade sin trepoängare efter årets bästa halvlek (den första) trots att det var Sirius som stod för det mesta av grannlåten. Sug på den karamellen – men jäklar i min lilla låda vilken raggarfotboll vi bjöds på under den första halvan. Då small det både här och där vill jag lova – på alla sätt och i en rasande fart!

Men det går naturligtvis inte att komma förbi dagens snackis: lösningen på ÖFK:s målvaktsproblem.

# Aly Keita, seriens bästa keeper den här sommaren, isolerad på hemmaplan med covid-19.

# Sixten Mohlin, den givne ersättaren, också sjuk. Han var faktiskt aldrig aktuell för spel trots att så hävdades ända fram till startelvan släpptes timmen före avspark - Mohlin var inte ens i Uppsala!

# Då fick Andrew MIlls chansen.

Andrew Mills, who?

Det undrade nog hela fotbolls–Sverige, säkert också många ÖFK-fans som inte har riktigt koll.

26-årige Andrew Mills har aldrig spelat en seriematch för ÖFK trots att han varit i föreningen sedan 2017, då som lån från IFK Östersund. Ett par cupmatcher (senast i torsdags när ÖFK besegrade Nyköping) och några träningsmatcher, mer har det inte blivit. Mills har stoppats av en svår knäskada där rehaben har kantats av fyrtioåtta sorger och femtielva bedrövelser.

Men Mills har vägrat att ge upp och nu var det äntligen dags att få visa upp sig på den riktigt stora scenen. Men jag måste medge att jag var skeptisk när Mills namn dök upp i laguppställningen (dessutom fanns ingen back up på avbytarbänken..), I mina ögon såg Mills mer än lovligt rostig ut i torsdags...

Jag hade fel. Jättefel.

Som han tog den här chansen. Andrew Mills såg ut som han inte hade gjort något annat än spelat elitfotboll i hela sitt liv.

Han fick också en perfekt start när han efter fem minuter i samarbete med Eirik Haugan lyckades stoppa Sirius vasse Stefano Vecchia med ett släpande vänsterben och sedan fortsatte det av bara farten; snygg passning i trång situation, lagom svår nedplock av inlägg, vass räddning på Sugitaskott, täckte ut farlig Björnströmframstöt till hörna och i momentet efter en strålande reflexräddning när Björnström dök upp vid den vänstra stolpen och strax innan pausfikat styrde han en vass Vecchiafrispark utanför sin högra stolpe.

Mills bjöd på hela registret av bra målvaktsspel och när det krisade som mest fanns alltid en hjälpande försvarare på plats och sopade rent framför buren.

Det var bäddat för succé...

...och tuppkammen växte naturligtvis ytterligare när han i den 50:e minuten räddade Hjalmar Ekdals nick från nära håll, den räddningen var verkligen sylvass. Mills såg omutlig ut, en smart fotparad och en snygg täckning vid linjen förstärkte bara intrycket. Mills hade koll på läget.
Men så kom ett ynka litet misstag som gav Sirius kvitteringsbollen 1–1 och momentum i matchen:

# 62:a min: Frispark från långt håll, Elias Andersson vid bollen och Mills ställde en mur som var lika ihålig som en schweizerpst. Pang med vänsterfoten och ÖFK-målvakten var inte i närheten av att kunna stoppa den kulan.

Här avslöjades bristen i såväl samarbete och erfarenhet!

Det misstaget kunde ha knäckt den bäste. Men Mills lät sig inte nedslås, han borstade av sig dammet och var säkerheten själv den avslutande halvtimmen. Andrew Mills var en av många glada matchhjältar i ÖFK den här eftermiddagen, förmodligen den gladaste. Som han hade väntat på den här dagen, och som den slutade! Bilderna efter slutsignalen när han stormades av lyckliga lagkamrater kommer jag att ta med mig långt in i den här hösten.

Här är några andra noteringar;

# Lika glad som Mills var naturligtvis Henrik Bellman (byttes in i 55:e minuten) som gav Sirius nådastöten med sitt 3–1-mål i matchens 83:e minut. Bellman curlade upp bollen i Siriusmålvakten Lukas Jonssons vänstra kryss från 20 meter. Det var Bellmans första allsvenska fullträff (han har ju inte spelat särskilt mycket), snyggare kan det inte göras!

# Glad var naturligtvis även Blair Turgott, tvåmålsskytt denna dag (kunde ha blivit ytterligare ett då han precis före pausvilan sånär hade överlistat Lukas Jonsson). Vid 1–0-målet var han på rätt plats sedan Ludvig Fritzson och Felix Hörberg gjort förarbetet (ett rasande snyggt fotbollsmål!) och vid 2–1 serverades Turgott bollen av ett förvirrat hemmaförsvar innan han satte bollen utom räckhåll för Lukas Jonsson.

# Men Mills målvaktsspel och glada målskyttar till trots; min ÖFK-are den här dagen var Ludvig Fritzson. Vilken satans match han gjorde! Stort jobb parat med lagom elakhet var precis det som ÖFK behövde för att stoppa upp Sirius tillräckligt ofta för att överleva när det stormade som allra värst. Dessutom regissör till två av ÖFK-målen; den långa passningen som öppnade för 1–0 och den som drev bollen över halva plan innan han lämnade över till Bellmans känsliga högerfot vid 3–1!

# Raggarfotboll skrev jag här ovan om första halvlek. Sirius broderade snabbt, snyggt och vägvinnande medan ÖFK försvarade sig tufft och stabilt, ibland lågt och ibland med hög press. När man fick tag i bollen ställde man om snabbt. Ibland, under den första halvtimmen, lite väl snabbt. När ÖFK väl insåg att det gick att hålla i bollen blev det ännu bättre. Men sammantaget bjöds vi på en härlig första halvlek.

# Till den bidrog också domaren Victor Wolf som vågade lita till fördelsregeln och blundade för en hel del klara övertramp. Men vilket flyt han fick i matchen. Sämre gick det när han började blåsa. Siriusspelarna klagade mest. Det skulle dom inte ha gjort, det var ju hemmalaget som gynnades av Wolfs felbeslut. Varningarna på Sonko Sundberg och Sam Mensiro går inte att snacka bort. Men hur tänkte domaren när han drog upp det gula kortet för Eirik Haugans tackling (bättre försvarsspel kan man väl inte göra?) och Charlie Colkett lilla dispyt med Elias Andersson? Och Ludvig Fritzson fick väl inte en enda frispark med sig trots massor av tjuvsmällar? Jo, en kommer jag på. Men det behövdes något som påminde om ett överfall innan ÖFK:s slitvarg fick domaren på sin sida...

# ÖFK har nu tagit 23 poäng (av sina 33) på bortamark och är Allsvenskans bästa bortalag efter 24 omgångar. Sex segrar, fem kryss och bara en förlust (premiären mot Hammarby). Det är sensationella siffror, fullständigt makalöst!

# Här dagens ÖFK-betyg (skala 1–6): Andrew Mills 4 – Noah Sonko Sundberg 3, Eirik Haugan 3, Thomas Isherwood 4, Kalpi Ouattara 4 – Felix Hörberg (92) 3, Isak Ssewankambo 3, Charlie Colkett (55) 3, Ludvig Fritson 5, Nebiyou Perry (55) 3 – Blair Turgott (89) 4. Ersättare: Sam Mensiro (55) 3, Henrik Bellman (55) 3, Francis Jno-Baptiste (89) och Nikolaos Dosis (92) betygsätts ej.

Till sist; Sirius må vara den stora injektionen i årets allsvenska, när de spelar som allra bäst hamnar alla motståndare mer eller mindre i en torktumlare. Men, jag måste tillstå att en seger över Uppsalalaget sitter lite extra skönt. Jag kan stå ut med att kallas långsur men deras försök att sno poängen förra året via en anmälan mot ÖFK om för få ”hemmafostrade” spelare i 18-mannatruppen var ett lågvattenmärke som jag sent ska glömma. Sirius har också genomfört minst en spelarförsäljning där man visserligen har klarat sig igenom alla juridiska spetsfundigheter men där moralen kraftigt kan ifrågasättas. Lite skadeglädje måste jag få visa, den här ÖFK-segern kan ha spelat bort Sirius från en Europaplats!

 
Det finns 5 kommentarer att läsa.

 
Trist svit när AIK kommer på besök
4 Oktober 2020 klockan 21:48 av Agne Svärd
 

0–2. 0–3, 1–3, 1–2. Och så 1–2 på söndagseftermiddagen.

Det är ÖFK:s trista svit när AIK kommer till Jämtkraft arena i allsvenska ärenden; fem raka förluster och 3–12 i målskillnad.

Noll poäng, AIK är verkligen ÖFK:s skräckmotståndare på hemmaplan. Överlägset!

Det var två form- och försvarsstarka gäng som ställdes mot varandra: ÖFK med åtta matcher utan förlust (fem segrar, tre oavgjorda), uppgraderade AIK med kryss mot Malmö FF samt segrar mot Hammarby och Mjällby.

Men det var också två gäng med samma problem:

Offensiven. ÖFK och AIK var de två lag som gjort minst mål, skjutit minst på mål och skapat minst med klara målchanser, statistiken var överväldigande. Det var upplagt för en målsnål historia, stark defensiv mot svag offensiv.

Hur det blev?

Inte alls som man kunde förvänta. Visserligen var det ingen match det slog gnistor om men det var en match som hade puls från start till mål. AIK inledde bäst, ÖFK tog över innan innan pausfikat och behöll kommandot i öppningen av andra innan avgörandet föll;

# 64:e minuten, ställningen 1–0 till AIK: Bollen i ÖFK:s ägo långt ned i högerförsvaret, hög AIK-press när Eirik Haugan spelar hem bollen till Aly Keita som på ett tillslag söker Charlie Colkett utanför straffområdet. Filip Rogic (ÖFK-spelare säsongen 2013) läser Keitas passning, snor bollen, frispelar Henok Goitom och tvåan sitter i tom bur!

Där och då känns matchen körd, AIK har ju genom åren utvecklat förmågan att försvara en ledning till en alldeles egen konstart.

Men ÖFK hade ytterligare en växel att peta in sedan Amir Azrafshan/Pero Kapsevic stoppat in alla offensiva vapen som fanns att tillgå. Visserligen var det inte särskilt strukturerat alla gånger och det slarvades med detaljerna när möjligheterna att skada AIK uppstod.

Simon Kroon hade bästa möjligheten när han en kvart före slutet nickade från nära håll, AIK-målvakten Budimir Janosevic räddade och Kroon forcerade returen på fel sida stolpen. Då kändes det kört.

Chansen skulle dock komma när Thomas Isherwood nådde högst på en hörna och nickade in 1–2 (äntligen mål på hörna) i den 87:e minuten. Men tiden var för knapp för att det skulle hinna bli något mer, visserligen var det rörigt några gånger i AIK:s straffområde men den där riktigt giftiga kvitteringschansen kom aldrig den här gången.

Här är några noteringar;

# Den stora snackisen var givetvis Aly Keitas ”indianare” som sänkte hemmalaget den här gången. Vi som följt Keita genom åren vet ju att den här typen av misstag har hänt med jämna och ojämna mellanrum (jag vet inte hur många gånger jag skrivit att ÖFK-målvakten spelar med lite väl små marginaler...). Den här sommaren, i alla fall sedan ÖFK ändrade sitt sätt att spela, har den här typen av tabbar varit bortsuddade. Nu kom den och ingen vet bättre än Keita själv att den passningen var verkligen inte okej.

Men som alla vet: Keitas säspng har så här långt varit alldeles fantastisk! Det är bara att glömma och gå vidare.

# Noah Sonko Sundberg (avstängd), Nebiyou Perry (knäskadad) och Francis Jnp-Baptiste (på bänken) saknades från startelvan i segermatchen mot Helsingborg förra helgen. Sonko saknades mest, han hade behövts vid hörnan där AIK tog ledningen redan i den sjunde minuten. Sonko vinner otroligt många dueller i röran framför Aly Keita, inte minst i samband med fasta situationer. Och mot AIK är det tuffare än nästan alla andra gånger, Sebastian Larssons känsliga högerfot är verkligen inte att leka med, han skjuter ju prick på sina medspelares huvuden!

# Simon Kroon var tillbaka i startelvan efter lång frånvaro. Kroons spelglädje gick inte att ta miste på, speciellt inte sedan han flyttade över från vänster- till högerkanten och slapp hålla reda på Mikael Lustigs offensiva utflykter. När Kroon fick en lättare motståndare (Eric Kahl) briljerade han i några tekniska nummer som sånär hade gett utdelning.

# Samtidigt satte Felix Hörberg stopp för Lustigs anfallslusta och det förändrade matchbilden (tillsammans med att AIK tvingades byta ut en skadad Nabil Bahoui). Hörberg bjöd också på matchens rökare när han i mitten av den första halvleken tvingade AIK:s målvakt till en prakträddning. Matchens två bästa prestationer!

# Sotirios Papagiannopoulos var tillbaka på Jämtkraft arena, nu i AIK:s färger. ”Sotte” var sig lik, tryggheten själv när det blåser emot. AIK värvade klokt när det som bäst behövdes!

# Värd en liten extra blomma: ”Sottes” mittbackspartner Per Karlsson blev målskytt när han förbättrade sitt eget AIK-rekord i antal matcher. 323 matcher, det är respekt!

# Trots att ÖFK:s fina svit på åtta förlustfria matcher bröts tycker jag att man framförallt ska ta med sig att man den här gången hade ett mer kontrollerat anfallsspel än många gånger tidigare.

# Nu tar Allsvenskan en liten paus för landslagsspel. 18 oktober spelar ÖFK nästa gång, i Uppsala mot Sirius. Då tror jag att Jerell Sellars än redo att kliva in från start!

# Men frågan är om Thomas Isherwood då är kvar i klubben. Isherwood har en superstark säsong bakom sig, har just den profil (på många sätt) som många internationella klubbar söker och enligt mediauppgifter sent på söndagskvällen har hugade spekulanter höjt sina tidigare bud. Har ÖFK råd att tacka nej?

Till sist, här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 2 – Sam Mensiro (63) 3, Eirik Haugan 3, Thomas Isherwood 4, Kalpi Ouattara 4 – Felix Hörberg (63) 3, Isak Ssewankambo (68) 2, Ludvig Fritzson 3, Simon Kroon 4 – Charlie Colkett 3, Blair Turgott (80) 2. Ersättare: Jerell Sellars (63) 3, Ronald Mukiibi (63) 3, Francis Jno-Baptiste (68) 2, Ahmed Awad (80) betygsätts ej

 
Det finns 6 kommentarer att läsa.

 
Utfallet fortsätter att vara bättre än prestationen
27 September 2020 klockan 22:42 av Agne Svärd
 

Det är ingen hejd på så bra det går för ÖFK (på planen, coronahanteringen återkommer jag till jag längre ner) just nu; 1–0 på Olympia i Helsingborg betyder åttonde matchen i rad utan förlust (fem segrar, tre oavgjorda) och bara en förlust de senaste 14 matcherna.
Det är starka papper alla dar i veckan och med åtta omgångar kvar att spela parkerar ÖFK på en synnerligen stabil åttondeplats.
Jag har, mycket medvetet för att slippa ha ett antal enögda ÖFK-fans med högafflar efter mig, valt att skriva vid ett antal tillfällen den här sommaren, att ÖFK haft ”marginalerna på sin sida”; utfallet har helt enkelt varit betydligt bättre än prestationen.
Så var det även i söndagens segermatch, Helsingborg hade ett antal möjligheter att avgöra innan Jerell Sellars smackade upp bollen i Helsinborgmålvakten Ian Petterssons vänstra kryss.
Jag kunde lika gärna har skrivit tur.
Bollen rullar, på ett nästan osannolikt sätt, ÖFK:s väg i omgång efter omgång och har så gjort en ganska lång tid (även under Ian Burchnalls ledning).
Att det är precis så berättar inte bara mitt fotbollsöga, det finns dessutom siffror som styrker tesen.
När FotbollDirekt med hjälp av statistiksajten Wyscout kokar ned alla parametrar (fakta) från Allsvenskans 21 första omgångar till en soppa kallad ”expected points” hamnar ÖFK sist i tabellen.
Dyngsist!
Det som presterats borde ha gett knappa 20 poäng före dagens match.
Och tittar man statistiskt på insatsen mot Helsingborg är jag övertygad om att ÖFK inte tog något skutt uppåt i den ”tabellen”. När man scrollar igenom fotbollförbundets rapport är det tämligen fattigt i bortalagets kolumn; några skott utanför, sex varningar och ett antal byten och det är ju ingenting som, en ”normal” säsong, ger utdelning i poänghåven.
Men en notering sticker ut:
# 76:e min: 0–1 Jerell Anthony Sellars
Assist: Kalpi Wilfried Ouattara
Och mer behövdes inte för att ta ytterligare en ytterst värdefull trepoängare, ja egentligen, som den dysterkvist jag är, en sexpoängare. Det är nämligen så jag ser på segrar mot lag som just Helsingborg, Kalmar FF, Falkenberg och några till. Tre poäng vunna för ÖFK, tre poäng förlorade för motståndarna…
Här är några andra noteringar;
# Jerell Sellars blev alltså matchvinnare med årets första fullträff. Och det var inget vanligt mål, nej här handlade det om en välriktad projektil från en känslig västerfot. Det är sådana mål man blir glad av – på många sätt!
Sellars matchas försiktigt med tanke på hans skadehistorik. Det är klokt även om jag helst skulle vilja se honom i startelvan, så bra som han nu är. Men den 24-årige engelsmannen är ingen 90-minutersspelare än så länge och kanske inte blir det den här säsongen. Men de minuter han får så gör han skillnad, det har vi sett vid flera tillfällen den senaste månaden.
# Kalpi Ouattara serverade Sellars den öppnande passningen vid segermålet. Det var han synnerligen värd efter sin bästa insats i ÖFK-dressen!
# Simon Kroon fick hoppa in redan efter en halvtimme (bytte av en helblek Nebiyou Perry) och var uppenbart spelsugen. Kroon och Sellars såg ut att trivas bra tillsammans.
# Men ÖFK:s styrka, precis som hela den här sommaren, var naturligtvis försvarsspelet. Aly Keita höll nollan för nionde gången och framför honom städade Sonko Sundberg, Haugan, Isherwood och Ouattara undan med besked. Visst sviktade man vid några tillfällen, absolut, men oftast kunde man hålla anstormande hemmaspelare utanför sig.
# Men hur hade det gått om hemmalagets lagkapten Rasmus Jönsson inte slagit knut på sig själv när han skulle raka in Helsingborgs ledningsmål i öppen kasse från nära håll? Några minuter innan Sellars skickade in sin vinstgivande missil…
Här kan vi snacka om marginaler både hit och dit! Eller tur…
# Noah Sonko Sundberg drog på sig sin fjärde varning och missar hemmamötet med AIK nästa söndag. Trist, både för Sonko och oss som tittar på. Det blir fjärde matchen på relativt kort tid som Sonko är avstängd. Det sätter jag ett minus för!
# Här är dagens ÖFK-betyg (skala 1–6): Aly Keita 5, Noah Sonko Sundberg 4, Eirik Haugan (77) 4, Thomas Isherwood 4, Kalpi Ouattara (77) 4 – Felix Hörberg 2, Isak Ssewankambo 4, Ludvig Fritzson 3, Nebiyou Perry (30) 1 – Francis Jno-Baptiste 1, Blair Turgott (63) 2. Ersättare: Simon Kroon (30) 3, Jerell Sellars (63) 5, Henrik Bellman (77) 1, Sam Mensiro (77) 3,
*
Så till något helt annat:
ÖFK:s coronahantering.
Jag kunde ge mig fan på att jag och alla andra inte fick veta hela sanningen om coronautbrottet i förra veckan och i samband med hemmamatchen mot Djurgården. Vi vet fortfarande inte vad som hände eftersom ingen vill berätta sanningen. Men jag är övertygad om att här ligger inte bara en hund begraven, det är säkert en hel kennel!
Det är ju faktiskt bara att lägga ihop ett plus ett så kan det faktiskt inte bli något annat än två!
Har man, som jag, levt ett helt liv i idrottens värld, vet man att det sliras på sanningen i många sammanhang. Man tänjer på snöret till bristningsgränsen.
Här gick det av – och då ville klubbens läkare sedan många år tillbaka, Jan Hansson, inte längre vara med.
All min sympati till Hansson!
I hans vardagliga profession, överläkare på hjärtavdelningen vid Östersunds sjukhus, måste man hålla sig till regelverket. Vi måste ju alla kunna lita på doktorn när man hamnar i en utsatt position.
Och helt uppenbart kolliderade två världar när covid-19 smög sig in bland ÖFK:s spelare och ledare.
Till ÖFKs ledning kan jag bara säga efter allt trixande och ljugande de senaste åren, oavsett vem som styrt skutan:
Mycket kan ni säkert försöka dölja.
Men fuskar ni med coviden så har ni skitit i det blå skåpet!
Jag ser med stort intresse fram mot föreningen Svensk Elitfotbolls och Svenska fotbollförbundets försök att bringa klarhet i det här synnerligen delikata ärendet!

 
Det finns 49 kommentarer att läsa.

 
ÖFK vägrar att förlora när marginalerna är på rätt sida
20 September 2020 klockan 23:06 av Agne Svärd
 

# ÖFK var nöjd med poängen. Men inte med prestationen.
# Djurgården var nöjd med prestationen. Men inte med poängen.
Det är väl den enkla sammanfattningen när ÖFK och Djurgården spelade oavgjort 1–1 i söndagseftermiddagens möte på Jämtkraft arena.
ÖFK vägrar att förlora just nu. Det här var sjunde raka sedan hemmaförlusten mot Elfsborg för väääääldigt länge sedan, efter fyra segrar i följd har vi nu tre raka kryss. Alla poäng har inte varit alldeles förtjänta, inte den här gången heller. Ett Djurgården kraftigt ansträngt av det tuffa spelprogrammet (den här resan till Östersund låg inklämd mellan två Europamatcher) och en lång skadelista fick matchen i ett tidigt skede dit man ville, man skaffade sig också en 1–0-ledning efter en drygt timme (Magnus Eriksson, hans första efter återkomsten till Djurgården och Allsvenskan) och såg ut att kunna flyga hem till Stockholm med en ytterst viktig och välförtjänt trepoängare i bagaget.
Men då hade man inte räknat in att ÖFK är en motståndare med många marginaler på sin sida för tillfället – och som dessutom strider ända in i det bittersta slutet. Varje gång!
En minut in på övertiden: Jerell Sellars och Simon Kroon (välkommen tillbaka!) lyckadess i samarbete ute vid den högra hörnflaggan hålla kvar bollen i offensiven, Kroon lyfte in den framför Djurgårdens mål där Francis Jno-Baptiste vann slaget i luften och 1–1 satt som en smäck bakom en chanslös Per Kristian Bråtveit i Djurgårdens mål.
Det här var en match där bolltrygga Djurgården såg ut som vanligt den här sommaren. Bra kontroll på spelet. Men utan riktigt spets. Så här har det sett ut.
Det var heller första gången som man tappade en ”säker” ledning i matchens slutskede, det har också hänt tidigare.
Det är därför fjolårsmästarna halkat en bit efter i guldstriden. Just nu är man nio poäng efter ledande Malmö FF med en match mindre spelad.
Djurgården spelar bra, trevlig och underhållande fotboll (ungefär som förra året). Men det händer alldeles för lite i och kring motståndarnas straffområde. 30 mål på 20 matcher så här långt, 53 på 30 matcher guldåret.
Det är skillnaden!
ÖFK hade svårt att etablera något spel på Djurgårdens planhalva, det mesta av energin gick åt till att jag sina passningssäkra motståndare. Och när man gick till anfall var det svårt att få med tillräckligt många i attackerna.
Inte ens i slutskedet, när Amir Azrafshan/Pero Kapsevic hade bytt in alla offensiva pjäser som fanns att tillgå, hände så mycket. Hemmaspelarna slarvade med detaljerna och då är det svårt att få till någon slagkraft i offensiven.
Förrän vi hade kommit en liten bit in på övertiden...
Men å andra sidan: Försvarsarbetet var lika imponerande som nästan alla gånger tidigare den här sommaren, 22 insläppta mål på 21 matcher är i sanning imponerande!
Här är några noteringar;
# Noah Sonko Sundberg är riktigt på hugget just nu. Bra hela förra säsongen, absolut, bra hela den här sommaren, absolut. Men just nu har sin bästa tid i ÖFK. Första halvleken var helt magnifik, han gav inte store och starke Emir Kujovic en chans ens i luftduellerna, lite besvärligare efter paus när Djurgården hade ett vassare anfallsspel.
# Thomas Isherwood kompletterade utmärkt i mittförsvaret, Sam Mensiro och Kalpi Ouattara höll emot bra på kanterna. Och mot Djurgården är det helt avgörande, fjolårsmästarna anfaller ofta och gärna längs sidlinjerna – där är det alltid full trafik!
# Curtis Edwards var tillbaka på sin gamla hemmaarena och tillsammans med lagkaptenen Jesper Karlström och målskytten Magnus Eriksson (som nummer tio) styrde de matchbilden. Trion på det centrala mittfältet hade nästan 260 bollkontakter, Curtis flest med 97. Det är mycket, det!
# Felix Hörberg fick ta högerbacksplatsen i andra halvlek sedan Sam Mensiro tvingats ge upp efter en fotskada. Möjligt att Hörberg kunde ha skött sina kort lite bättre i förspelet till Djurgårdens ledningsmål, en felaktig utgångsposition gav Edward Chilufya möjligheten att få ett litet övertag i löpduellen. Mer behövdes inte för att bollen skulle kunna spelas in i ÖFK:s straffområde. Hörberg kanske litade på sin snabbhet men här mötte han en motståndare som också kunde flytta på sig!
# Simon Kroon kom in efter pausvilan (har varit borta sedan hemmaförlusten mot Malmö FF och det är så länge sedan så vi har hunnit glömma både dag och resultat...), Jerell Sellars byttes in efter 58 minuter, Francis Jno-Baptiste i den 72:a minuten. Signalen var tydlig, vi ska framåt. Men det hände inte så mycket förrän vid kvitteringen – där alla tre var i högsta grad inblandade!
# Baptiste har gjort tre mål på lite speltid sedan han kom tillbaka från utlåningen till Eskilstuna. Bravo! Men det var inte alldeles enkelt att räkna ut...
# Mera byten: Nye Nikolaos Dosis fick möjligheten att visa upp sig 20 minuter före slutet. Från juniorfotboll i division 4-klubben Djursholm i juni till allsvenskt spel, det gigantiga steget fixade han galant. ”Moget” är väl det bästa omdöme han kan få.
# Med tanke på matchbilden måste sägas att Aly Keita hade en ovanligt lugn dag i buren. Målet blev han ställd på, Magnus Eriksson fick en halvträff som gav en väldigt konstig bollbana. Men å andra sidan, kollegan PK Bråtveit hade ännu mindre att bestyra. Det här var definitivt inte målvakternas match och då kanske ni förstår att chansmässigt var det en rätt fattig uppgörelse.
# Här är ÖFK.betygen (skala 1–6): Aly Keita 3 – Sam Mensiro (46) 3, Noah Sonko Sundberg 5. Thomas Isherwood 4, Kalpi Ouattara (83) 3 – Felix Hörberg 2, Charlie Colkett 3, Isak Ssewankambo 3, Nebiyou Perry (72) 2 – Ludvig Fritzson (72) 2, Blair Turgott 3. Ersättare: Simon Kroon (46) 3, Jerell Sellarrs (58) 3, Francis Jno-Baptiste (72) 3, Nikolaos Dosis (72) 2, Ronald Mukiibi (83) betygsätts ej.
Till sist; ÖFK ser ut, såvitt jag känner till, att kunna hålla covid-19-attacken utanför sig men trasslade (med hjälp av diverse medier) till det i informationen inför matchen. Det blev i alla fall inte glasklart. Så här enkelt (om det finns något som är enkelt i den här coronapandemin) var det: Ett tidigt fall (snabbt isolerat) och två nya upptäckta i fredagstestet. Det blir tre totalt, två av dessa friskförklarades när testresultatet blev känt på lördagseftermiddagen. Svårare än så var det inte, den här gången!

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
ÖFK utan energi får vara nöjd med poängen
15 September 2020 klockan 00:34 av Agne Svärd
 

Jag trodde att upphämtningen i Norrköping i torsdags (från 0–2 till 2–2 i matchens slutskede) skulle ge massor av extra energi.
Fel!
Den gav bara trötta ben och trötta huvuden.
ÖFK spelade oavgjort mot Örebro SK, 0–0., i måndagskvällens match på Jämtkraft arena. Men den poängen förtjänade man inte. Örebro var bättre i de mesta men hade inte tillräckligt med spets att forcera ÖFK:s starka försvarsmur, i varje fall inte den här gången.

ÖFK får ta med sig poängen, notera att man spelat sex raka utan att förlora (fyra vinster och två kryss) och att man, på papperet, är Allsvenskans formstarkaste lag. Det är gott nog, allrahelst (och det är ytterst viktigt när det finns folk som börjar yra om Europaplats, hur tänker ni?) som avståndet till lagen där bakom hålls intakt.
När man ser måndagskvällens energilösa prestationen ska vi vara glada att ÖFK skaffat sig den här positionen i tabellen efter en synnerligen framgångsrik tvåmånadersrepa, en förlust på tolv matcher. Men det är fortfarande tio matcher kvar att spela och vi vet att mycket kan hända. Och när det händer går det ruskigt fort!
AIK och Göteborg kommer att resa sig, Örebro ser ut att ha hittat ett bra spår och Helsingborg har jobbat ihop fyra överraskande poäng i de senaste två omgångarna (seger mot Djurgården, oavgjort mot Hammarby). Det är lag som just nu är bakom ÖFK.
Varningen är utfärdad, poängen kommer inte gratis, och den negativa kvalplatsen kan fortfarande bli aktuell. (Däremot tror jag det är omöjligt för Kalmar FF och Falkenberg att jaga ikapp, de kan dessutom försatt sina chanser att sno poäng av ÖFK!)

Det var, vilket inte alls är ovanligt när ÖFK och ÖSK, en väldigt konstig matchrytmn. Inledningen gick i expressfart och så långt var ÖFK väl med i händelserna. Det gick fram och tillbaka, dock utan större tanke.
Men när det lugnade ned sig tog Örebro kontrollen och styrde skeendet. Själv var jag mest förvånad att så bollskickliga spelare som Nordin Gerzic och Nahir Besara fick styra och ställa som de ville utan att hemmalaget hade något motdrag, duon hade ju oceaner av yta att operera på. Samtidigt läckte ÖFK:s vänstersida där Neboyou Perry och Kalpi Ouattara hade dålig koll på Hussein Ali och David Seger.
Men Örebro saknade kvalitet när de närmade sig straffområdet och de avslut som togs var för det mesta illa riktade.

Efter pausfikat bjöds en ny portion av spel i överljudsfart, nu var den betydligt kortare, innan det åter lugnade ned sig – och Örebro på nytt hamnade i förarsätet.
Men inte heller nu förmådde närkingarna att spräcka Aly Keitas nolla även om det osade bränd katt betydligt oftare i den andra ronden.
Men ÖFK-målvakten tog lugnt och tryggt hand om det som inte Noah Sonko Sundberg, helt suverän, och hans försvarskompisar stoppade. Det defensiva hemmajobbet kan ingen klaga på, verkligen inte. Men det har ju funkat under hela sommaren och 21 insläppta mål så här långt är ett bevis så gott som något (bara Malmö FF och Häcken har släppt in färre, Djurgården lika många).

Några noteringar;
# ÖFK hade gjort två ändringar i startelvan sedan Norrköpingsmatchen. Eirik Haugan var sjuk, Noah Sonko Sundberg tog steget in bredvid Thomas Isherwood i mittförsvaret och Sam Mensiro blev högerback. På mitten var Felix Hörberg tillbaka efter sjukdom, Henrik Bellman fick börja på bänken.

# Ronald Mukiibi meddelades vara skadad och inte med i laguppställningen. Saknades gjorde även Ludvig Fritzson.

# Den nykomponerade backlinjen klarade defensiven på bästa sätt, hållen nolla är alltid en hållen nolla. Men uppspelen var den här kvällen för dåligt adresserade. Därför blev det heller inte många möjligheter till så organiserade offensiva attacker. Det mesta gick på chans och vill man vara riktigt elak så blev utdelningen 13 hörnor och inte så mycket mer!

# Jo, en chans vill jag nämna; Nebiyou Perry fick världens möjlighet i mitten av den andra halvleken då han i en snabb spelvändning fick chansen att utmana en ensam Örebroförsvarare, fintade bort denne och skaffade sig ett kanonläge för sin vänsterfot. Men Perry kunde inte hålla sig (den här gången heller...) utan skulle dra backen ytterligare en gång och då blev det pannkaka av möjligheten.
Sånt kallar jag pojklagsfotboll och det har man inte råd med på den här nivån. Perry är snart 21 år och måste börja leverera mål. Noll fullträffar på 19 matcher är helt enkelt dåligt med hans verktygslåda. Det är dags att sluta leka och det måste han få veta!

# Det var inte bara Perry som var blek på Örebros planhalva. Francis Jno-Baptiste kom fel på det mesta och Felix Hörberg såg bara seg ut i steget och slog slarviga inlägg, Ahmed Awads inhopp i andra halvlek gladde verkligen inte många och inte heller Jerell Sellars blev något hot när han kom in en halvtimme före slutet. Jag ger ett litet plus till Blair Turgott, mest för att han aldrig gav upp!

# Isak Ssewankambos energi tog nog slut i Norrköping. Otajmad i både duellspel och passningar. Lika bra som han var i torsdags, lika svag var han i den här matchen. 21 bollkontakter, enigtl sofascore.com, på 71 minuter innan han blev utbytt, kan det verkligen stämma i den positionen? Om så gör är det sensationellt lite!

# Däremot tyckte jag att hans kollega på centrala mittfältet, Charlie Colkett såg rappare ut än vanligt. Man får glädja sig åt det lilla en sån här gång!

# Amir Azrafshan/Pero Kapsevic har ett styvt jobb framför sig den här veckan. Det gäller att tanka ny energi i manskapet, redan på söndag kommer Djurgården på besök. Och då måste hemmaspelet fungera bättre än så här – och som det gjort större delen av säsongen. Nio poäng på tio Jämtkraft-matcher är inte tillräckligt bra, det tror jag vi kan vara överens om.

Till sist, här är ÖFK-poängen (skala 1–6): Aly Keita 4 – Sam Mensiro 3, Noah Sonko Sundberg 5, Thomas Isherwood 4, Kalpi Ouattara 2 – Felix Hörberg (59) 1, Isak Ssewankambo (71) 1, Charlie Colkett 3, Nebiyou Perry 2 – Francis Jno-Baptiste (46) 1, Blair Turgott (85) 2. Ersättare: Ahmed Awad (46) 1, Jerell Sellars (59) 2, Alex Purver (71) 2, Henrik Bellman (85) betygsätts ej.

 
Det finns 8 kommentarer att läsa.

 
Upphämtningen i Norrköping var ytterligare en seger...
10 September 2020 klockan 23:40 av Agne Svärd
 

ÖFK:s resa på vinnarspåret fortsätter.
Ja, jag vet. 2–2 i Norrköping är ”bara” oavgjort och ger ”bara” en poäng.
Men jag ser upphämtningen från underläget med 0–2 efter 56 minuter som en seger. Det var årets bästa ÖFK-prestation så här långt!
Och ibland måste prestationen premieras före poängen. Som i kväll!

Det var annars en matchbild som var ganska lätt att förutse; ett bollhållande Norrköping på ständig offensiv mot ett ÖFK som försvarade sig väl och satsade på omställningar.
Men två gånger gick ÖFK-försvaret bort sig efter individuella misstag och det gav 2–0 till hemmalaget på en knapp timme. Det var inte mycket att säga om det, Norrköpings var det bättre laget och de två målen var mycket vackra.
# 1–0, 34:e minuten: Jonathan Levi driver in från höger och knorrar från 20 meter in bollen med sin vänsterfot i Aly Keitas högra kryss.
# 2–0, 56:e minuten: Aleksander Fransson och Christoffer Nyman i samarbete får Thomas Isherwood att se ut som en vindsnurra innan Nyman bankar in sitt tionde mål för säsongen från nära håll.

Där och då kändes matchen avgjord. Visserligen hade ÖFK haft ett par riktigt bra målchanser strax innan Nyman gjorde sitt 2–0-mål men känslan var absolut att Norrköping nu hade matchen i sin hand.
Men ett antal spelarbyten skulle få matchbilden att svänga – 180 grader!
# Norrköping fick ingen effekt på sina förändringar, snarare ett lag i otakt.
# ÖFK satsade på ett trippelbyte i en smäll efter 63 minuter; Jerell Sellars, Ronald Mukiibi och Ahmed Awad (den nye från Västerås) in – Henrik Bellman, Kalpi Ouattara och Francis Jno-Baptiste ut.
Det gav däremot utdelning, full utdelning!

Speciellt Jerell Sellars hade en superhalvtimme och kom att dominera matchens sista tredjedel. Med sin fina teknik och sitt driv i steget blev han den som samordnade ÖFK-offensiven i jakten på Norrköpings 2–0-ledning. Hemmaförsvaret fick helt enkelt inget grepp på den elegante britten.
Med Sellars till höger fanns också möjligheten för ÖFK att ta sig fram på två fronter för ute till vänster hade Norrköping lika svårt att få tag på Nebiyou Perry...
Ja, egentligen tre. För samtidigt fortsatte Blair Turgott att ta sina energifyllda löpningar i mitten, lika intensivt i slutet som i början av matchen. Oj, så han trummade på i sina försök att spränga Norrköpings försvarsblock.
Det gav ett sensationellt utfall.
# 73:e minuten: Ahmed Awad sticker in bollen bakom hemmalagets backlinje, Blair Turgott tar en exakt avvägd djupledslöpning och skjuter hårt med vänstern från nära håll. 2–1.
# 79:e minuten: Nebiyou Perry driver in från vänster, skickar in bollen framför hemmakeepern Isak Pettersson där Thomas Isherwood (som hade blivit kvar i offensiven efter en ÖFK-hörna) lyckas, på något konstigt sätt, att styra in bollen i mål, 2–2.

Och det kunde faktiskt ha blivit ännu mer när Jerell Sellars strax senare stal bollen av en snopen sista hemmaback men där var Isak Pettersson i vägen.
Men å andra sidan. Norrköpings bjöds också på ett jätteläge långt in på övertiden när ÖFK hade gått bort sig i sin iver att få med sig hela kakan. Sead Haksabanovic fick absolut fritt läge att trycka in segermålet från nära håll när Noah Sonko Sundberg lyckades blocka skottet. Puuuuuh, sa alla ÖFK-vänner och Sonko gjorde en liten segergest...

Här är några noteringar;
# Thomas Isherwood är en stenhård jävel! Två U21-kamper och nu 90 stentuffa minuter – på en vecka och fullt ös ända in i kaklet (dessutom målskytt, hur det nu gick till...?). Isherwood blir nästa ÖFK-export, han har en profil som många efterfrågar på den internationella marknaden, för ÖFK handlar det bara om att hålla honom kvar så länge det går... Låt vara att han blev rejält uppsnurrad vid Norrköpings andra mål men det var inte hans fel. Mittbackskollegan Eirik Haugan tog ett felbeslut i momentet innan och lämnade Isherwood till vargarna...

# Apropå felbeslut: Jonathan Levi ska naturligtvis ha all credd för 1–0-målet, sådana fullträffar måste applåderas. Men Kalpi Ouattara får inte bjuda honom den chansen, inte en gång på hundra år! Levi ska hållas på utsidan och tvingas använda sin (svaga) högerfot. Alltid! (Det får man lära sig i grundskolan).

# Om man ska snacka mera ÖFK-fysik: Vilken match han gjorde Isak Ssewankambo! Fullt ös, upp och ned, kors och tvärs i 90 minuter. Och tänk så nära det var att släggan från 25 meter i början av den andra halvleken hade letat sig förbi Isak Petterssion. (Den returen borde Francis Jno-Baptite gjort något bättre av men han fick inte ordning på sina fötter).

# Målvaktsmatchen var högintressant, glödhete Aly Keita mot högt profilerade Isak Pettersson. Den får väl sägas ha slutat oavgjort. Men det var Pettersson som tvingades göra de avancerade räddningarna!

# Felix Hörberg (sjuk) och Ludvig Frtizson (ond fot) saknades i kvällens ÖFK-uppställning.

# Jag måste skriva det en gång till: Jerell Sellars inhopp var någonting alldeles extraextra. Hoppas bara att hans fysik håller ihop och han blir en 90-minutersspelare lite längre fram i höst!

# Kul för Ahmed Awad att få bidra med en avgörande poängpassning i sin nya miljö. Sånt brukar ge bra energi.

# Ska jag ta lite gnäll också? Jo, jag måste. ÖFK:s hörnor är verkligen inget hot, allrahelst när man vet vilken kapacitet som finns i huvudspelet. Och den där frisparksvarianten som bjöds när chansen fanns att avgöra i slutskedet kommer nog att visas i sammanhang som inte är helt smickrande...

Till sist, här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 3 – Noah Sonko Sundberg 4, Eirik Haugan 3, Thomas Isherwood 5, Kalpi Ouattara (63) 3 – Henrik Bellman (63) 2, Isak Ssewankambo 5, Charlie Colkett 3, Nebiyou Perry 4 – Francis Jno-Baptiste (63) 2, Blair Turgott 4. Ersättare: Jerell Sellars (63) 5, Ronald Mukiibi (63) 3, Ahmed Awad (63) 3.

 
Det finns 5 kommentarer att läsa.

 
Delrapport nr 2 - så hittade ÖFK vinnarspåret...
9 September 2020 klockan 19:25 av Agne Svärd
 

I ett läsarsvar för några veckor sedan lovade jag att komma med en delrapport efter Allsvenskans 20:e omgång (två tredjedelar). Det löftet tänker jag bryta! Rapporten kommer redan nu, jag insåg att läget passade ännu bättre inför torsdagskvällens omstart efter landslagsuppehållet.

Två stora förändringar är att notera under de åtta omgångar som spelats efter den förra sammanfattningen; Norrköping rasade medan ÖFK hittade vinnarspåret.
# Norrköping, som dominerade stort i inledningen, drabbades av inte bara pyspunka utan här exploderade samtliga fyra däcken när vi nådde fram till augusti. Bara fem poäng, av 24, de senaste åtta matcherna betyder att östgötarna rasade från första till femte plats i tabellen. Då var man tre poäng före Malmö FF och Elfsborg, nu är Norrköping elva poäng efter MFF!
# ÖFK låg då på 13:e plats, precis ovanför kvalstrecket. mest tack vare bra insatser på bortamark (åtta poäng) medan insatserna hemma på Jämtkraft arena hade varit svaga (en poäng). De här åtta omgångarna har gett 15 poäng, man avslutade med fyra raka trepoängare och skuttade från bottenträsket upp till en nionde plats i tabellen och från den plattformen är det betydligt enklare att sig ta sig an fortsättningen.
I morgon kväll möts de två klubbarna i Norrköping, sämst respektive bäst i formtabellen..

Anledningen till Norrköpings sensationella formtapp kan jag bara gissa mig till. Jag tror helt enkelt att de har fått sota för managern Jens Gustafssons tuffa matchning av ”de starkaste” i inledningen. Inget annat lag gick runt på så få startspelare under den första tredjedelen. Det gav utdelning, då. Men inte på sikt!
Det kanske inte är hela sanningen. Men alla i branschen vet att vid minsta energitapp går det fort utför.

När det gäller ÖFK:s förvandling är det lätt att peka ut tre helt avgörande faktorer:
# Nye tränaren Amir Azrafshan har tillfört ny energi i hela gruppen, det gäller både spelare och ledare.
# En annan fotboll; rakare, enklare, mindre risktagande på egen planhalva.
# Bättre spelarprestationer.

Om den sista punkten skrev jag så här efter de inledande tio omgångarna:
”För att ÖFK ska kunna ta sig ur bottenträsket måste följande spelare höja sin nivå: Simon Kroon, Charlie Colkett, Ludvig Fritzson, Blair Turgott, Felix Hörberg och Nebiyou Perry (det finns några till men där har speltiden varit ytterst begränsad)
Prestationerna så här långt är för dåliga.”
Det tyckte jag alltså i slutet av juli (före hemmamatchen mot Helsingborg) och fick stöd av siffrorna på statistiksajten sofascore.com.

När jag nu kollar mina spelarbetyg från de senaste åtta omgångarna konstaterar jag glatt följande: Simon Kroon har jag inte sett röken av sedan hemmamatchen mot Malmö FF (mitten av juli) medan övriga fem i sextetten här ovan har fått betydligt högre betyg av mig under den här perioden.
Blair Turgott (från en mycket låg nivå) och Nebiyou Perry har förbättrat sina siffror allra mest, Felix Hörberg nästan lika mycket. Men kraftiga höjningar även för Colkett och Fritzson!
Lägg därtill att spelare som redan tidigare låg på en hög nivå (Keita, Isherwood, Sonko Sundberg, Haugan, Amin och Ssewankambo) har fortsatt att leverera den ena goda insatsen efter den andra så har ni en viktig del av ÖFK:s kraftiga resultatförbättring.
# De här har fått högst snittbetyg av mig under den här mätperioden: Aly Keita 4,25, Thomas Isherwood 4,13, Noah Sonko Sundberg 4,00, Nebiyou Perry 3,75, Eirik Haugan 3,71, Jerell Sellars (tre bedömningar) 3,62.

Om man kollar betygsättningen på lagnivå (nu för samtliga 18 spelade omgångar) och tar ett snitt på spelarnas individuella betyg så blir sammanställningen den här:
# Topp 6: Elfsborg (b) 3,85, AIK (b) 3,83, Falkenberg (b) och (h) 3,33, Djurgården (b) 3,29, Örebro (b) 3,15.
Förlustmatchen hemma mot Elfsborg, oavgjort borta mot Varberg (kvitterat i matchens sista spark) samt segermatchen hemma mot Kalmar har också genererat ett snittbetyg över 3,0.
# Sämsta insatsen? Första hemmamatchen mot Sirius (0–2) gav usla 1,92 i snittbetyg, låga siffror var det även mot bland andra Hammarby borta (0–2) och Mjällby hemma (0–1).
Sammantaget, räknat i både poäng och mina betyg: Det har fungerat mycket bättre borta än hemma!

Sedan är det naturligtvis omöjligt att bedöma vad som är hönan eller ägget i den här betygsbedömningen. Det enda jag törs säga säga med säkerhet är att segrar, i gemen, genererar högre spelarbetyg, det behöver man ju inte vara raketforskare för att förstå i en resultatbaserad fotbollsvärld.

***
Några noteringar inför fortsättningen;
# Simon Kroon, Jerell Sellars och Ronald Mukiibi – där har ni spelarna som kan lyfta det här ÖFK.laget ytterligare en nivå. Alla tre har plågats av diverse skador och bara medverkat sporadiskt så här långt. Kan vi tro på en bättre höst?

# Svåraste huvudvärken för Azrafshan/Kapsevic: Hur löser man korsbandsskadade Rewan Amins frånvaro på mitten?

# Felix Hörberg har steppat upp efter att Azrafshan kom till klubben. Det nya sättet att spela har givetvis bidragit men i Hörbergs fall tror jag att formationsändringen haft störst betydelse. Med en back bakom sig har Hörberg känt en helt annan trygghet på sin högerkant och vågar nu satsa mycket mer i sin offensiv. Här tror jag dessutom att det finns ytterligare en eller ett par växlar att plocka fram!

# Blair Turgott är också som en ny spelare under Azrafshans vingar. Jag vet att det är många diskussioner om Turgotts kvaliteter men låt mig förklara: Det var länge sedan ÖFK hade någon som var så skicklig att ta sig in bakom motståndarnas backlinje. Senast i hemmamatchen mot Falkenberg sprang han sig till fyra frilägen varav två var ”hundraprocentiga målchanser”. Det är starka papper på den här nivån, det är bara i målskyttet som jag skulle önska mig mer. Glöm heller inte att Turgotts presspel är ytterst jobbigt för de flesta motståndarförsvar.

# Kan Aly Keita hålla skärpan och formen (och dessutom ha marginalerna med sig) i ytterligare tolv matcher? Säsongen så här långt har varit helt magnifik, Allsvenskan bästa målvakt!

# Thomas Isherwood har matchat tufft de senaste dagarna i U21-landslaget (Island borta i fredags, Italien hemma i tisdags). Min gissning är därför att han får börja på bänken i morgondagens match. Jag tror på följande startelva (om det inte hänt saker de här senaste dagarna som jag inte har koll på) mot Norrköping: Keita – Mukiibi, Haugan, Sonko Sundberg, Ouattara – Hörberg, Ssewankambo, Frtzson, Perry – Baptiste, Turgott.

# Att Malmö FF redan har kopplat guldgreppet är väl de flesta överens om, inte minst med tanke på den bredd och kvalitet som finns i truppen. Häcken, Elfsborg, Djurgården och Norrköping slåss om platserna där bakom.

***
Sedan förra sammanfattningen har Rikard Norling fått lämna AIK och Poya Asbaghi IFK Göteborg. Utvecklingen i AIK antydde jag redan innan serien startade, det var ju fullständigt omöjligt att Norlings reptrick skulle få ett lyckligt slut. Och att det skulle gå åt skogen för Poya i Göteborg skrev jag redan förra säsongen! Att klockan var slagen blev glasklart när jag summerade listan på årets nyförvärv; Bjärsmyr, Wernbloom och nu senast Sebastian Eriksson. Det.. är väl så långt man kan komma från Poya-fotboll? För mig var det överraskande att han hängde kvar så länge som han nu gjorde. Cuptriumfen gav visserligen extra syrgas men 13 matcher utan vinst i Allsvenskan blev till sist för mycket för dom som fyller klubbkassan med stålar!

***
Coronapandemin ligger som en blöt filt över hela vårt samhälle sedan ett halvår tillbaka. Bland de hårdast drabbade är elitidrotten som är så beroende av publikintäkterna. Idrotten har snällt ställt in sig i ledet när folkhälsomyndigheten kommit med sina rekommendationer men helt tydligt håller åtminstone dom stora (klubbar och förbund) på att tröttna på senfärdigheten hos våra byråkrater.
När fotbollförbundets tävlingskommitté förra helgen beslutade sig för att trotsa alla varningssignaler (dom var många!) och beordrade Helsingborg att genomföra matchen mot Djurgården trots kraftig smittspridning i spelartruppen var det inget annat är en maktdemonstration mot våra myndigheter. Och förslaget om en 500-gräns på läktaren från 1 oktober närmast fnyser man åt, det ger ju bara nya kostnader och massor av arbete – men inga intäkter.

Jag förstår elitklubbarnas irritation och frustration. Samtidigt som frågan är ytterst komplex så borde vi efter sex månaders funderande ha haft en lösning på plats, det hade inte varit några som helst problem om bara viljan hade funnits. Det handlar ju inte om avancerad forskning, bara att hitta lösningar på ett antal praktiska frågor (och för en gångs skulle samtidigt glömma Stockholmsperspektivet...).
Och kompetensen!
Det är ju alldeles uppenbart att insikten om hur elitidrotten lever och verkar saknas hos våra makthavare och det är ju ytterst märkligt. Det handlar ju om en verksamhet som i årtionden haft största möjliga exponering, där man ska vara både döv och blind för att kunna värja sig.
Här är det glasklart att byråkrater och elitklubbar lever i helt skilda världar, aldrig tidigare har det varit så uppenbart.

***
Gotlänningen Adam Ladebäck dömer morgondagens match mellan Norrköping och ÖFK. Det blir fjärde gången i sommar som Ladebäck tilldelats en ÖFK-match. Fyra ÖFK-matcher har även Fredrik Klitte haft, Victor Wolf har dömt ÖFK vid tre tillfällen. Tre domare från det nedersta hyllplanet (tillsammans har de bara ett 50-tal matcher i Allsvenskan varav Wolf står för merparten) har alltså dömt ÖFK i elva av 19 matcher i årets serie (dessutom viskade en fågel i mitt öra att Per Melin gjorde årets första allsvenska match när han senast dömde ÖFK mot Falkenberg...).
Inget ont om de här domarna, absolut inte, de har alla skött sina uppgifter efter bästa förmåga och på bästa sätt.
Däremot funderar jag på hur den som delat ut uppdragen har tänkt. Eller, tänkte han överhuvudtaget?
(Som en liten jämförelse har Malmö FF haft FIFA-domare, de sex högst rankade – de på översta hyllan, vid 13 av hittills 18 spelade matcher, bland annat vid samtliga hemmamatcher! Ingen av de ovan nämnda ”ÖFK-domarna” tillhör den kategorin. ÖFK har haft FIFA-domare vid sex tillfällen).

***
Sverige har senaste veckan spelat två ytterst viktiga kamper i Nations league (0–1 mot Frankrike, 0–2 mot Portugal) och nästan hela mediabevakningen har handlat om – 20-årige Dejan Kulusevskis speltid! I stort sett hela mediapackat sprang in i samma fålla.
Det kan inte vara lätt att vara Janne Andersson. Det spelar i stort sett ingen roll vilka resultat han gör med sitt (i de här sammanhangen) begränsade spelarmaterial, alltid dyker det upp något konstigt stickspår som han ska försvara sig emot.
Just det, det kanske ska noteras. Regissören som får reportrar och krönikörer att peta in överväxeln heter oftast Zlatan Ibrahimovic.
Klickjournalistikens bästa, och värsta, ansikte. Fortfarande!
Tröttsamt, sa Bill.
Väldigt tröttsamt, sa Bull.

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Det tar bra när trepoängarna staplas på hög...
29 Augusti 2020 klockan 22:35 av Agne Svärd
 

Fjärde raka segern, från sista plats till en stabil parkering i Allsvenskans mittskikt (åttonde plats). Det flyter på alldeles fantastiskt just nu, det tar bra när trepoängarna staplas på hög...

ÖFK:s 2–1 mot Falkenberg satte punkt på en överraskande stark augustimånad som gav (med tanke på hur illa det såg ut under så lång tid dessförinnan) smått sensationella 14 poäng.
Tack, tack, säger jag – och säkert många andra som håller tummarna för allsvensk fotboll i vårt län. Och nu kommer dessutom ett värdefullt uppehåll på två veckor som, äntligen, ger nya tränarteamet Amir Azrafshan/Pero Kapsevic chansen att jobba med laget lite mer på djupet.
Det har ju inte funnits utrymme för detta i den speedmatchning som sommarens coronaserie tvingat fram.

ÖFK gjorde en alldeles utmärkt första halvlek mot Falkenberg och gick till pausvila med 2–0 i ryggsäcken. Det var, precis som i de senaste segermatcherna, rakt, enkelt och väldigt okomplicerat. Felix Hörberg och Nebiyou Perry hade slagläge på varsin kant medan Blair Turgott och Francis Jno-Baptiste sprängde Falkenbergs mittförsvar med sina djupledslöpningar.

Det gav bland annat två snygga fullträffar:
# 18:e min: Felix Hörberg trasslar till det och fastnar i en attack på högerkanten, vänder hem och tar hjälp av Ronald Mukiibi. ÖFK-backen tar god tid på sig innan han skruvar inspelet exakt runt Falkenbergs samlade försvarslinje, det är verkligen en boll slagen med millimeterprecision, mot den bakre stolpen där Francis Jno-Baptiste dyker upp med sin skalle och nickar in 1–0. Snyggt, absolut, men också svagt försvarsarbete. Många fanns på plats men ingen såg Baptiste!

# 35:e min: ÖFK-hörna från vänster landar i den bakre delen av straffområdet, Blair Turgott samlar upp, spelar in till centralt placerade Felix Hörberg som klipper till från 25 meter. Hörberg får en sån där träff som alla bara drömmer om men sällan lyckas med och bollen vrider sig in i Falkenbergsmålvakten Johan Brattbergs högra kryss, 2–0. Snyggt, naturligtvis, även det!

Försvarsmässigt var det också full kontroll, inte minst då Falkenberg envisades med att trycka in höga bollar från sina kanter i parti och minut. Visserligen är Gustaf Nilsson stor och tung i hallänningarnas frontlinje men Eirik Haugan och Thomas Isherwood är otroligt svårbesegrade i duellspelet. Och det som rann igenom tog Aly Keita hand om med sitt sedvanligt säkra målvaktsspel.

Men.

Det var där och då i 45 fartfyllda och trevliga minuter. Det skulle komma ytterligare 45 och dom var lika svaga som de första var starka!
ÖFK:s andra halvlek höll faktiskt inte allsvensk nivå, organisationen föll mer eller mindre samman och Falkenberg dominerade stort och var bättre i allt.
Bara Aly Keitas inspirerade spel (och en stor portion kampmoral) hindrade hallänningarna från att komma ikapp. Ett reduceringsmål orkade man med (Edi Syllsufaj på nick i den 59:e minuten, Keita chanslös), ingen hade kunnat protestera om det blivit ett eller några till!
Men det var ÖFK som tog alla poängen! Det gör man när man är i den där välbekanta (flyt)zoonen...

Här är några noteringar:

# ÖFK hade gjort fyra ändringar i startelvan från segermatchen mot Elfsborg. Eirik Haugan och Ludvig Fritzson var tillbaka efter sina avstängningar (ersatte Sam Mansiro och avstängde Isak Ssewankambo), Charlie Colkett tog korsbandsskadade Rewan Amins plats på mitten medan Nebiyou Perry nu var med från avspark (istället för Henrik Bellman).

# Det gav ett stabilt försvarsspel och spets i anfallet. Men också ett något besvärande vakuum på det centrala mittfältet där avsaknaden av Ssewankambos djupledsspel var påtaglig, både med och utan boll. Colketts arbetsradie var även denna gång för liten (någon måste ta ett snack med honom om spelet utan boll, det är helt enkelt för slappt) och Fritzson hade dålig tajming i duellspelet och träffade motståndarna lika ofta som bollen samtidigt som han själv fick en hel del stryk.

# Om någon sagt till mig för några månader sedan att Blair Turgott och Francis Jno-Baptiste tillsammans skulle prestera ett anfallsspel av bra allsvensk kvalitet hade jag nog betraktat vederbörande som mindre vetande. Men det var precis vad de gjorde under den första halvleken. Att de sedan mattades var rätt givet med tanke på deras enorma löpande.

# Turgotts nivåhöjning är faktiskt rätt anmärkningsvärd!

# Thomas Isherwood bara måste älska när spelet blir som i andra halvlek. Vilken krigare. Men när jag kollar statistiken (sofascore.com) så ser jag att kollegan Eirik Haugan är inblandad i lika många dueller. Det såg jag inte riktigt under matchen men så är Haugan heller inte lika yvig i sitt agerande. Men vilken utvecklingen på de här två grabbarna, vilket ansvar de tar!

# De två senaste förvärven, Ahmed Awad (Västerås) och Nikolaos Dosis (FC Djurshölm, division 4) hamnade omgående på avbytarbänken (Awad med bara en ÖFK-träning). Kvalificerade? Knappast redan nu. Men här gällde det att balansera kvoten med ”hemmafostrade” spelare...

# Nästa gång uppträder ÖFK på bortaplan i Norrköping, den 10 september. Då har Noah Sonko Sundberg sonat sin tre matcher långa avstängning. Full pott under den tiden, vem trodde det?

Till sist; Här är ÖFK-betygen (poängskala 1-6): Aly Keita 5 – Ronald Mukiibi 3, Eirik Haugan 4, Thomas Isherwood 4, Kalpi Ouattara 2 – Felix Hörberg (64) 4, Ludvig Fritzson 3, Charlie Colkett (85) 2, Nebiyou Perry (80) 4 – Blair Turgott 4, Francis Jno-Baptiste (89) 3. Ersättare: Henrik Bellman (64) 2, Sam Mensiro (80), Ahmed Awad (80) och Alex Purver (85), betygsätts ej.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Det tar bra när trepoängarna staplas på hög...
29 Augusti 2020 klockan 22:32 av Agne Svärd
 

Fjärde raka segern, från sista plats till en stabil parkering i Allsvenskans mittskikt (åttonde plats). Det flyter på alldeles fantastiskt just nu, det tar bra när trepoängarna staplas på hög...

ÖFK:s 2–1 mot Falkenberg satte punkt på en överraskande stark augustimånad som gav (med tanke på hur illa det såg ut under så lång tid dessförinnan) smått sensationella 14 poäng.
Tack, tack, säger jag – och säkert många andra som håller tummarna för allsvensk fotboll i vårt län. Och nu kommer dessutom ett värdefullt uppehåll på två veckor som, äntligen, ger nya tränarteamet Amir Azrafshan/Pero Kapsevic chansen att jobba med laget lite mer på djupet.
Det har ju inte funnits utrymme för detta i den speedmatchning som sommarens coronaserie tvingat fram.

ÖFK gjorde en alldeles utmärkt första halvlek mot Falkenberg och gick till pausvila med 2–0 i ryggsäcken. Det var, precis som i de senaste segermatcherna, rakt, enkelt och väldigt okomplicerat. Felix Hörberg och Nebiyou Perry hade slagläge på varsin kant medan Blair Turgott och Francis Jno-Baptiste sprängde Falkenbergs mittförsvar med sina djupledslöpningar.

Det gav bland annat två snygga fullträffar:
# 18:e min: Felix Hörberg trasslar till det och fastnar i en attack på högerkanten, vänder hem och tar hjälp av Ronald Mukiibi. ÖFK-backen tar god tid på sig innan han skruvar inspelet exakt runt Falkenbergs samlade försvarslinje, det är verkligen en boll slagen med millimeterprecision, mot den bakre stolpen där Francis Jno-Baptiste dyker upp med sin skalle och nickar in 1–0. Snyggt, absolut, men också svagt försvarsarbete. Många fanns på plats men ingen såg Baptiste!

# 35:e min: ÖFK-hörna från vänster landar i den bakre delen av straffområdet, Blair Turgott samlar upp, spelar in till centralt placerade Felix Hörberg som klipper till från 25 meter. Hörberg får en sån där träff som alla bara drömmer om men sällan lyckas med och bollen vrider sig in i Falkenbergsmålvakten Johan Brattbergs högra kryss, 2–0. Snyggt, naturligtvis, även det!

Försvarsmässigt var det också full kontroll, inte minst då Falkenberg envisades med att trycka in höga bollar från sina kanter i parti och minut. Visserligen är Gustaf Nilsson stor och tung i hallänningarnas frontlinje men Eirik Haugan och Thomas Isherwood är otroligt svårbesegrade i duellspelet. Och det som rann igenom tog Aly Keita hand om med sitt sedvanligt säkra målvaktsspel.

Men.

Det var där och då i 45 fartfyllda och trevliga minuter. Det skulle komma ytterligare 45 och dom var lika svaga som de första var starka!
ÖFK:s andra halvlek höll faktiskt inte allsvensk nivå, organisationen föll mer eller mindre samman och Falkenberg dominerade stort och var bättre i allt.
Bara Aly Keitas inspirerade spel (och en stor portion kampmoral) hindrade hallänningarna från att komma ikapp. Ett reduceringsmål orkade man med (Edi Syllsufaj på nick i den 59:e minuten, Keita chanslös), ingen hade kunnat protestera om det blivit ett eller några till!
Men det var ÖFK som tog alla poängen! Det gör man när man är i den där välbekanta (flyt)zoonen...

Här är några noteringar:

# ÖFK hade gjort fyra ändringar i startelvan från segermatchen mot Elfsborg. Eirik Haugan och Ludvig Fritzson var tillbaka efter sina avstängningar (ersatte Sam Mansiro och avstängde Isak Ssewankambo), Charlie Colkett tog korsbandsskadade Rewan Amins plats på mitten medan Nebiyou Perry nu var med från avspark (istället för Henrik Bellman).

# Det gav ett stabilt försvarsspel och spets i anfallet. Men också ett något besvärande vakuum på det centrala mittfältet där avsaknaden av Ssewankambos djupledsspel var påtaglig, både med och utan boll. Colketts arbetsradie var även denna gång för liten (någon måste ta ett snack med honom om spelet utan boll, det är helt enkelt för slappt) och Fritzson hade dålig tajming i duellspelet och träffade motståndarna lika ofta som bollen samtidigt som han själv fick en hel del stryk.

# Om någon sagt till mig för några månader sedan att Blair Turgott och Francis Jno-Baptiste tillsammans skulle prestera ett anfallsspel av bra allsvensk kvalitet hade jag nog betraktat vederbörande som mindre vetande. Men det var precis vad de gjorde under den första halvleken. Att de sedan mattades var rätt givet med tanke på deras enorma löpande.

# Turgotts nivåhöjning är faktiskt rätt anmärkningsvärd!

# Thomas Isherwood bara måste älska när spelet blir som i andra halvlek. Vilken krigare. Men när jag kollar statistiken (sofascore.com) så ser jag att kollegan Eirik Haugan är inblandad i lika många dueller. Det såg jag inte riktigt under matchen men så är Haugan heller inte lika yvig i sitt agerande. Men vilken utvecklingen på de här två grabbarna, vilket ansvar de tar!

# De två senaste förvärven, Ahmed Awad (Västerås) och Nikolaos Dosis (FC Djurshölm, division 4) hamnade omgående på avbytarbänken (Awad med bara en ÖFK-träning). Kvalificerade? Knappast redan nu. Men här gällde det att balansera kvoten med ”hemmafostrade” spelare...

# Nästa gång uppträder ÖFK på bortaplan i Norrköping, den 10 september. Då har Noah Sonko Sundberg sonat sin tre matcher långa avstängning. Full pott under den tiden, vem trodde det?

Till sist; Här är ÖFK-betygen (poängskala 1-6): Aly Keita 5 – Ronald Mukiibi 3, Eirik Haugan 4, Thomas Isherwood 4, Kalpi Ouattara 2 – Felix Hörberg (64) 4, Ludvig Fritzson 3, Charlie Colkett (85) 2, Nebiyou Perry (80) 4 – Blair Turgott 4, Francis Jno-Baptiste (89) 3. Ersättare: Henrik Bellman (64) 2, Sam Mensiro (80), Ahmed Awad (80) och Alex Purver (85), betygsätts ej.

 
Det finns 29 kommentarer att läsa.

 
Allting blir enklare när plan B äntligen sattes i sjön
24 Augusti 2020 klockan 17:44 av Agne Svärd
 

Äntligen trillade poletten ned. Äntligen fick vi till en debatt, åtminstone en mini-sådan, om ÖFK:s sätt att spela fotboll.

Men det behövdes mängder med förluster, en ny tränare och tre raka segrar innan folk skulle inse att ”Potter-fotbollen” var på väg att ta ÖFK mot det välbekanta stupet, att de skulle bli ett offer för sin egen spelidé.

Inget fel på Graham Potters passningsorienterade fotboll, den var fullkomligt lysande när ÖFK hade spelarmaterialet, 2016, 2017 och 2018. Det vet vi alla.

Men inte 2019 och definitivt inte den här coronasommaren!

Så här skrev jag för 15 månader sedan, den 14 maj 2019, efter 0–4 mot Hammarby på Tele 2 arena och början till en tröstlös ökenvandring:

”Hammarby körde över ÖFK i 90 minuter och strimlade ÖFK:s idé att spela fotboll i så små bitar att ingenting blev kvar.
Absolut ingenting!
Nu måste Ian Burchnall sätta sig vid skrivbordet och hitta plan B. Plan A fungerar inte längre, det har vi sett hela den här våren (med några få undantag). ÖFK är sönderlästa och har heller inte den kvalitet på spelarna som erfordras för det här spelet, till och med division 1-laget Karlstads BK klarade av att pressa sönder lagets uppspelsmodell vid cupfiaskot i februari.
Hammarby hjälpte oss alla att förstå det vi tidigare sett men så många har blundat för.
Burchnall och hans stab måste i alla fall försöka att hitta ett seriöst alternativ.”

Hammarbystjärnan Muamer Tankovic sammanfattade förnedringen med orden ”Fan, va naiva ÖFK var. Dom skadade sig själva!”

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv!

Vad hände? Jo, de flesta fortsatte att blunda och någon seriös plan B fick vi inte se (med några få små fragment till nytänkande under hösten som räddade det allsvenska kontraktet). Säsongen 2019 blev säsongen 2020 och ÖFK fortsatte att passa bollen på den egna planhalvan...

Ni vet resultatet; förlusterna var fler än segrarna, ÖFK var sämst i Allsvenskan att anfalla (det berättade inte bara ögat, sånt finns det statistik på), man parkerade i slutet av tabellen och Ian Burchnall fick lämna tränarjobbet.

In kom Amir Azrafshan (tillsammans med Pero Kapsevic).

Blev det bättre? Icke, sa Nicke.

Blev det annorlunda? Icke, sa Nicke.

Efter fyra matcher (förlust mot Malmö, kryss mot Häcken, Djurgården och Helsingborg) skrev jag en krönika som aldrig publicerades. Något kom emellan och texten blev kvar i datorn, lika bra var väl det... Men jag var trött på allt snack om en ”pågående process”, jag ville att Azrafshan/Kapsevic skulle ”gräva där dom står”.

Och det var bråttom, ÖFK hade i det läget inte råd med något processarbete, det har man inte när det krävs akuta insatser. Här gällde det att stoppa blödningen innan det är för sent...

Resan till västkusten (Varberg och IFK Göteborg) gav ytterligare två kryss men spelmässigt (anfallsmässigt) var det lika torftigt. Visserligen gav det tre mål framåt men samtliga styrdes i nät med hjälp av motståndarbackar(!) och jag rodnade när Pero Kapsevic påstod att ÖFK var det bättre laget efter 2–2 mot IFK Göteborg.

Men i den påföljande hemmamatchen mot Elfsborg såg vi saker hända. Visserligen blev det förlust (0–1) men det var utan tvekan årets bästa insats på hemmaplan. Fem man i backlinjen hade blivit en fyrbackslinje (det svajade ordentligt första tio...) och när spelarna hade hittat rätt i sina positioner såg det genast mycket trevligare ut – över hela banan.

Och fyra dagar senare, mot AIK på Friends arena, kom examensbetyget.

Rakt, enkelt – och inga gratisbjudningar kring det egna straffområdet.

Plan B var satt i sjön och den har nu gett tre raka segrar, nio poäng och definitivt ett mycket bättre läge i tabellen! Från en åttondeplats efter 17 omgångar har nu Amir Azrafshan/Pero Kapsevic skaffat sig en alldeles utmärkt plattform att jobba vidare ifrån, allting blir så mycket enklare när man slipper ett ständigt sneglande mot dom där strecken längst ned i tabellen.

***

# Om jag ogillar possession-fotboll?
Inte alls, om man har rätt spelarmaterial och den utförs i offensivt syfte är det ju en konstart för sig. Men överdrivet passningsspel på den egna planhalvan kan bli väldigt tråkigt och när den ger motståndaren lättköpta målchanser ogillas den å det grövsta! Men om jag tvingas välja så föredrar jag ett rakare, och snabbare, passningsspel i planens längdriktning.

# Signaturen ”Realist1” ställer en fråga i anslutning till gårdagens krönika om jag har ändrat mig om kvaliteten på ÖFK:s spelarmateraial. Jag säger pass på den frågan, just nu. Jag gjorde en snabb utvärdering efter de första tio matcherna, jag ska göra en ny efter 20:e omgången. Slutfacit får ni i december!

# Till signaturen ”edwardsskäggigahaka”; om du uppfattade ”vattenbärare” om Ludvig Fritzson som negativt så har jag uttryckt mig slarvigt. ”Vattenbärare” är absolut nödvändiga i alla lagsporter och jag gillar dem högt och rent. Men det är sällan de får någon större uppmärksamhet för sina insatser, därför, blir jag så glad när Fritzson hyllas som hjälte (som då efter sin sena 1–1-kvittering mot Varberg).

Till sist: Med anledning av ÖFK:s riktningsförändring, tillfällig eller ej. så kommer givetvis diverse påståenden om ”rolig fotboll”, ”bra fotboll”, ”tråkig fotboll” upp på bordet. Det är naturligtvis upp till betraktarens öga, som signaturen ”Hm” så riktigt påpekar i en kommentar till gårdagens krönika. Men här ska jag visa ett exempel på riktigt bra fotboll, till och med lysande fotboll (i mina ögon). Det är hämtat från ett derby mellan Djurgården och Hammarby för ett par år sedan. Bättre kan det inte göras, från Hammarbymålvakten Johan Wilands insats till att segermålet 2–1 är inprickat tio sekunder senare bakom Djurgårdens Andreas Isaksson. Titta och njut! (Sekvensen hittar ni efter drygt åtta minuter in på länken)
https://www.youtube.com/watch?v=HOjzY_Pn_MI

 
Det finns 6 kommentarer att läsa.

 
Här utnyttjades materialet till mer än hundra procent
23 Augusti 2020 klockan 21:15 av Agne Svärd
 


Elfsborg–ÖFK 0–1.
Den är väl det som vi om några år kommer att minnas som bragden i Borås?

Ni kan förutsättningarna; Noah Sonko Sundberg, Eirik Haugan och Ludvig Fritzson, tre av dem som spelat mest och bäst i ÖFK den här sommaren, var avstängda, Simon Kroon och Jerell Sellars inte tillgängliga och Nebiyou Perry (i startelvan en timme före avspark) var ersatt av Francis Jno-Baptiste när domaren Fredrik Klitte blåste till spel, dessutom tvingades en knäskadad Rewan Amin bryta redan efter en halvtimme.
Mot serietvåan och formstarka (åtta i rad utan förlust, bara en torsk under hela säsongen) IF Elfsborg – på bortaplan!
Oddsen var verkligen inte på ÖFK:s sida den här söndagseftermiddagen, sju gånger pengarna erbjöds hos ett av våra största spelbolag. Veckans säkraste etta, skrev en av våra mest kända tipsexperter...

Jag påstår inte att det här var ÖFK:s mest överraskande seger under de här fem säsongerna i Allsvenskan. Det är ju svårt att matcha 2–1-segern mot Djurgården säsongen 2017 när Graham Potter bytte ut nio spelare från startelvan mellan hemma och borta mot Galatasaray, det slår det mesta jag varit med om i den här branschen.
Men 1–0 på Borås arena kom verkligen från ingenstans.

Det var dessutom fullt välförtjänt sedan tränarteamet Amir Azrafshan/Pero Kapsevic nyttjat sitt tillgängliga material till, fan tro't, mer än hundra procent!
# Sam Mensiro och Ronald Mukiibi såg till att den ramstarka försvarslinjen förblev ramstarkt även denna dag.
# Och med Blair Turgott och Francis Jno-Baptiste som jagande vargar fick man till säsongens bästa presspel där Felix Hörberg och Henrik Bellman (i sin första allsvenska match från start) gav fint understöd på varsin kant medan Isak Ssewankambo tillsammans med Rewan Amin/Charlie Colkett bromsade hemmalagets möjligheter på det centrala fältet.

Det är bara 14 dagar sedan som Elfsborg vann på Jämtkraft arena (1–0). Jag tror inte att Jimmy Thelin och hans lag hade väntat sig det här motståndet när ÖFK kom till Borås, inte alls. Det var verkligen inte många gånger som hemmalaget lyckades mejsla upp några hål i ÖFK:s försvarsspel.
Här ska dock påminnas om att Elfsborg drabbades av en utvisning (Rami Kaib, två varningar) i öppningen av den andra halvleken och fick spela halva matchen med en man mindre, Det underlättade naturligtvis för ÖFK att vinna den här fartfyllda drabbningen.

Här är några korta noteringar från söndagseftermiddagen;

# Det pratas så mycket om Amir Azrafshan och hans betydelse för den här smått sensationella ÖFK-vändningen, från jumboplatsen till den åttonde och övre halvan – på tre omgångar! Tillsammans med Pero Kapsevic ska Azrafshan under några korta veckor lyckats svetsa ihop gruppen till att utföra underverk. Möjligt, absolut, men sånt är ju knappast mätbart – inte minst då alla signaler under lång tid har berättat om vilken skön harmoni som kunnat avläsas vid träningar och i samband med matcher. Det är lätt att glömma, det är sedan gammalt!

# Däremot, och det är alldeles påtagligt för ögat och dessutom mätbart för alla statistiker. Spelet är annorlunda, helt annorlunda! ÖFK har under lång tid varit på väg att bli ett offer för sitt sätt att spela fotboll. Possession, klubbens DNA, har nu ersatts av rakhet och enkelhet som passar det spelarmaterial som står till förfogande.
I siffror; i dagens match mot Elfsborg hade ÖFK (enligt sofascore,com) 260 passningar. Det är den i särklass lägsta siffran när man kollar de 17 spelade matcherna (685 passningar hemma mot Helsingborg, 0–0 och två skott på mål, samt 632 passningar vid 0–1-förlusten hemma mot Mjällby sticker ut i andra änden).

# Viil man grotta ned sig ännu mer i siffrorna kan man konstatera att snittantalet passningar i de tre senaste och raka segermatcherna landar på 340. Samtidigt har felprocenten blivit större; tidigare gick ungefär 83 procent av passningarna rätt, nu ligger siffran strax över 70. Det tolkar jag bara på ett sätt: borta är de enkla, och många gånger värdelösa, passningarna fram och tillbaka i backlinjen, nu passar man i svårare områden på banan.

# Blair Turgott gjorde mål för andra matchen i rad, det var inte helt lätt at se honom som en potentiell matchvinnare i de här sammanhangen. Men Azrafshan gav Turgott en andra chans, på mer än ett sätt, och den har 26-åringen tagit tillvara på bästa sätt. Förutom ett storstilat pressarbete är han ett ständigt hot mot motståndarförsvaren, Turgott slutar ju aldrig att springa. Förutom 1–0-målet kunde det ha blivit ytterligare ett i en urstark omställning men det skottet gick mitt på hemmamålvakten Tim Rönning.

# Det var verkligen kul att se Sam Mensiro och Ronald Mukiibi tillbaka i startelvan och hur de tog sig an sitt jobb. Mensiro fick ta ytterbacksjobbet och stängde igen sin kant, Mukiibi var klok som en pudel i sitt samarbete med Thomas Isherwood i mittförsvaret.

# Men den största överraskningen i försvarsjobbet var Kalpi Ouattara på vänstersidan. Den defensiva delen är vanligtvis inte hans bästa gren, nu var han väldigt stabil och placeringssäker.

# Rewan Amins knäskada kom från ingenstans. Det var en trist syn när han rullades av banan på bår. Jag vill inte tro det men fruktar det värsta!

# Med Nebiyou Perry, ersatte Henrik Bellman i 56:e minuten, på banan får ÖFK möjlighet till längre anfall.

# Stort jobb, återigen, av Isak Ssewankambo. Men slarvig, återigen, med sitt passningsspel även om det var han som assisterade Turgott vid segermålet.

# Men bäst. för 17:e matchen i rad. var målvakten Aly Keita. Satan vilken säsong han gör! Närspelet har alltid varit vasst, nu ser vi hela registret i målvaktsspelet. (Dessutom slipper han numera delta i hasardpassandet kring det egna straffområdet). Keita är seriens i särklass bästa målvakt. det visar alla siffror. Han är dessutom en av Allsvenskans bästa spelare säsongen 2020!

# ÖFK har nu tagit 16 av sina 21 poäng på bortaplan och ligger tvåa i den tabellen. Det är fullständigt sensationella siffror.

# Här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 5 – Sam Mensiro 4, Ronald Mukiibi 4, Thomas Isherwood 4, Kalpi Ouattara 4 – Felix Hörberg 4, Rewan Amin (30) 3, Isak Ssewankambo 4, Henrik Bellman (56) 3 – Blair Turgott 5, Francis Jno-Baptiste (87) 3. Ersättare: Charlie Colkett (30) 3, Nebiyou Perry (56) 4, Frank Arhin (87) betygsätts ej.

Till sist: Ni som tycker det är roligt att kalla mig för en grinig gammal gubbe har ingen framgång med era oförskämdheter. Jag skriver det jag ser och inte vad ni tycker att jag ska se. Jag skriver vad som är bra, vad som är dåligt och hur man kan göra för att det ska bli bättre. Det har jag gjort sedan mitten av 1960-talet och det kommer jag att fortsätta med!

 
Det finns 20 kommentarer att läsa.

 
Första hemmasegern och ett rejält skutt i tabellen - kanon!
18 Augusti 2020 klockan 00:40 av Agne Svärd
 
# ÖFK besegrar Kalmar FF med 2–0 och vinner årets förste seger på hemmaplan. Kanon!
# På två omgångar tar ÖFK, via 1–0 borta mot AIK och triumfen mot Kalmar, skuttet från 16:e och sista plats upp till en nionde plats i tabellen. Toppen!
# Men att ÖFK spelar en riktigt skräpmatch den här kvällen bryr jag mig inte om. Det får passera och istället låter jag mig glädjas över de tre poängen och några riktigt. riktigt bra försvarsprestationer samt att kampmoralen i gänget gav utdelning ytterligare en gång. Bravo!
Det har inte funnits så mycket att klappa händerna över på väldigt länge, det tror jag vi alla kan vara överens om man försöker hålla sig någorlunda nykter till sakernas tillstånd. Egentligen ingenting sedan raset inleddes på Tele 2 arena i Stockholm i maj – förra året! Innan segern mot AIK på Friends arena i förra veckan hade ÖFK fyra segrar på de senaste 38 matcherna ... det blir man varken fet eller framgångsrik på.
Nu har man två raka som ger såväl andrum som ett litet hopp även om samtliga åtta lag på den nedre halvan av den allsvenska tabellen ska räkna med att kunna bli indragna i striden kring strecken.
Men ÖFK leder nu det råttracet och det är gott nog efter 16 spelade omgångar. Och det finns några stora elefanter (AIK, IFK Göteborg...) som har större anledning att känna oro inför framtiden, i varje fall just nu.
Det var en stökig match vi bjöds på den här gången. Och det var ÖFK som stökade mest, det blev aldrig något riktigt flyt i spelet (åtminstone under längre perioder), den andra halvleken var rent förfärlig spelmässigt och det fanns stunder där man faktiskt var glad att ingen publik fanns på arenan och behövde kolla på eländet.
Men, som sagt, det struntar jag i en kväll som denna.
Man lyckades i alla fall peta in två bollar bakom Lukas Hägg Johansson i Kalmarmålet och vi fick två väldigt ovana matchvinnare:
# Blair Turgott rullade in 1–0 i tom bur i den 14:e minuten sedan Felix Hörberg (serverades bollen av Kalmars målvakt) stått för förspelet och Nebiyou Perry tagit första duellen framför målet.
Det var Turgotts första mål för året, hans andra i ÖFK-dressen.
# Francis Jno-Baptiste hade också öppen bur när han satte 2–0 i den 71:a minuten efter en snabb omställning där Felix Hörberg även denna gång stod för regin.
Det var Baptistes första ÖFK-mål men å andra sidan har han heller inte haft så många möjligheter sedan han kom till klubben förra sommaren.
Men målskyttarna i alla ära, de riktiga hjältarna fanns i den andra delen av laget:
# Målvakten Aly Keita, naturligtvis. Keita gör en kanonsäsong (det skriver jag visst efter varje match...) och höll nu nollan för sjätte matchen i år. Felfri i sitt jobb utan att behöva göra de allra mest spektakulära den här gången.
# Mittbackarna Eirik Haugan och Thomas Isherwood, två fjunisar i de här sammanhangen. Men satan så bra de spelar – inte minst tillsammans. Klart att det är tacksamt när Kalmar (och även AIK i torsdags) matar in bollarna i höjden men den här gången hade de inte stöd av Noah Sonko Sundberg (avstängd). Det gick galant i alla fall!
Haugan och Isherwood har varit bra hela säsongen, absolut, men båda har onekligen petat in ytterligare en växel när de ”slipper” ägna sig åt det tidigare så många gånger hasardliknande passningsspelet i närheten av det egna straffområdet, det är min bestämda uppfattning.
Här är några andra noteringar;
# Stökigt, som sagt. Det visade sig också i varningsstatistiken (dålig fotboll brukar av någon anledning också generera många knepiga dueller). Domaren Fredrik Klitte från Helsingborg dela ut sex gula kort till hemmaspelarna vilket bland annat betyder att Ludvig Fritzson och Eirik Haugan är avstängda i söndagens bortamatch mot Elfsborg (fyra varningar).
# Räkna också med att Noah Sonko Sundberg kan få vila även den matchen efter sin utvisning mot AIK i förra veckan.
# Kalpi Ouattara hade länge bekymmer med förre ÖFK-spelaren Piotr Johansson (lånades för några år sedan från Malmö FF) men växte i jobbet och var en viktig kugge när ledningen skulle försvaras i slutdelen av matchen.
# Felix Hörberg satte inte en fot rätt under första halvan av den andra halvleken. Ja, han var faktiskt så dålig att jag inte begrep varför han inte lyftes av banan. Så kom kontringen där han serverade bollen på silverfat till Baptiste och segern var klar! Ibland begriper man ingenting av det man ser... (Dessutom var Hörberg även servitören vid första målet).
# Nebiyou Perry var inte lika dominant den här gången, han kom inte med i spelet lika mycket som i flera andra matcher här på slutet. Men några aktioner i första halvlek bar en mästares signatur, vilka tekniska läckerheter! Och jobbet han tog före 1–0 var helt avgörande för att Turgott skulle få öppet mål.
# Inte heller Rewan Amin kom in i matchen som han brukar och var dessutom slarvig med sitt passningsspel. Det gäller även Isak Ssewankambo och Ludvig Fritzson och då förstår ni kanske att det det inte blev så mycket till spel den här kvällen!
# Ronald Mukiibi var tillbaka i startelvan efter lång skadefrånvaro när Sonko Sundberg var avstängd. Mukiibi gjorde sitt jobb, varken mer eller mindre, under den dryga timme han spelade.
# Förre ÖFK-spelaren Douglas Bergqvist gjorde sin femte match i Kalmar FF:s tröja när han nu var tillbaka på Jämtkraft arena. Jag tror inte att han var speciellt nöjd efter den här förlusten som åter tog smålänningarna under nedflyttningsstrecket.
# Här är kvällens ÖFK-betyg (skala 1–6): Aly Keita 5 – Ronald Mukiibi 2, Eirik Haugan 5, Thomas Isherwood 5, Kalpi Ouattara 3 – Flelix Hörberg 3, Rewan Amin 2 (83), Isak Ssewankambo 3, Nebiyuo Perry 3 (57) – Ludvig Fritzson 3, Blair Turgott (63) 3. Ersättare: Henrik Bellman (57) 2, Francis Jno-Baptiste (63) 2, Sam Mensiro (64) 2, Charlie Colkett (83) betygsätts ej.
Till sist: Sotirios Papagiannopoulos är tillbaka i svensk fotboll och i Allsvenskan. Det blev AIK som fick hans namnteckning och det tror jag är den bästa värvning AIK kunde göra i sitt utsatta läge. Om ”Sotte” är lika bra som under åren i ÖFK kommer AIK att klättra i tabellen – rejält!
 
Det finns 20 kommentarer att läsa.

 
Rakt och enkelt - det här var nya ÖFK!
13 Augusti 2020 klockan 23:54 av Agne Svärd
 

# Första segern mot AIK på Friends arena i Solna.

# Och första segern (i åttonde försöket) för nya tränarteamet Amir Azrafshan/Pero Kapsevic.

Klart att det fanns flera anledningar för ÖFK:s anhängare att vara glada i kväll. 1–0-segern betyder också att laget lämnade den så förhatliga jumboplatsen och även om det är tätt därnere i tabellen så känns det betydligt mera angenämt att ligga inbäddad på en tolfteplats när Allsvenskan nu har nått till halvtid..

Men, som sagt, det är trångt i köstriden och därför var den här trepoängaren av största vikt och kan ÖFK nu följa upp med ytterligare en kraftinsats på måndag när Kalmar FF kommer till Jämtkraft arena så skaffar man sig lite manöverutrymme, åtminstone i några omgångar framåt.

Men eftersom den enkla sammanfattningen av ÖFK:s första halva av säsongen 2020 är att hemma har varit borta (två poäng) medan borta har varit hemma (13 poäng) – så ta inga segrar för givet...

Det har varit mycket snack om det nya ÖFK sedan Amir Azrafshan ersatte Ian Burchnall på tränarbänken.

Jag har hävdat att det bara varit snack, ingen verkstad, i de sex första matcherna, däremot en klar antydan i mötet med Elfsborg i söndags även om det blev förlust (0–1).

DET HÄR var dock ett annorlunda och nytt ÖFK.
# Rakt och enkelt, inget trasslande med passningsspelet i och kring det egna straffområdet, inte åttahundra passningar fram och tillbaka i backlinjen, inte sjuhundraelva bollar tillbaka till Aly Keita.

# Inte en chans för motståndarna att pressa fast laget på den egna planhalvan, att inte bjuda ipå enkla bolltapp som leder till målchanser.
# Pang. bom – undan med bollen när AIK försökte sno den högt och ta fajten om andrabollarna på andra sidan mittlinjen – och spela därifrån.

# Statistiken är också väldigt avslöjande; bara 371 passningar den här gången. Det är cirka 300 färre än när ÖFK bollat runt som allra värst. Man behöver inte passa för passandets skull, vilket jag försökt förmedla att antal gånger vilket säkert den minnesgode kan erinra sig...

Jag påstår dock inte att ÖFK, med den här fotbollen, gjorde en lysande insats spelmässigt, det fanns mycket som hackade när man inte var noga med de små detaljerna. Därför finns det en enorm förbättringspotential...

...men det gav en matchbild som passade ÖFK långt mycket bättre än ett krisande, krampande och skadeskjutet AIK, åtminstone i den första halvleken och det var då som den här drabbningen avgjordes.
Att AIK sedan dominerade stort i den andra ronden var väl ungefär enligt manuskriptet. Men försvarsblocket var ramstarkt och det som rann igenom tog Aly Keita hand om på bästa sätt. Keitas lysande form håller i sig, match efter match!

Här är några korta noteringar;

# Nebiyou Perry visar nu upp det spel vi kunde se i några av de tidiga träningsmatcherna i februari. Hans första halvlek var rent lysande, förspelet till Ludvig Fritzsons segermål lika lysande medan han försvann bitvis i den andra halvleken när ÖFK hamnade i skyttegraven. Perry har många fina verktyg i sin låda och när det stämmer är det skön fotbollskonst som bjuds!

# När det gäller förarbetet till 1–0 ska vi inte glömma Isak Ssewankambos insats innan bollen hamnade hos Perry. Ssewankambo jobbade bort Felix Michel med både kraft och speed innan Perry fintade upp Daniel Granli på läktaren. Två utmärkta individuella ÖFK-prestationer!

# Ludvig Fritzson är nu ÖFK:s bäste målskytt (tre). Det var inte alldeles lätt att räkna ut på förhand. Men mycket välförtjänt för en slitstark lagarbetare! Och det här avslutet går inte att klaga på, en distinkt bredsida från nära håll mellan benen på AIK-målvakten Jakob Haugaard.

# Dagens absolut mest lysande ÖFK-insats signerades av mittbacken Thomas Isherwood. Han måste bara älska den här typen av krigarinsatser. Men samtidigt måste jag säga att AIK verkligen spelade den här matchen i händerna på ÖFK-försvaret när de gång på gång matade in bollarna framför Aly Keita.

# Jerell Sellars fick börja på bänken den här gången (matchas försiktigt efter sin långa skadefrånvaro) men ersatte Blair Turgott i den 74:e minuten. Det var ett bra byte, ÖFK hade svårt att få fast bollen på AIK:s planhalva under andra halvlekens första halvtimme men med Sellars blev bilden en annan. Och för andra matchen i rad tvingades en motståndare ta en målchansutvisning när Sellars var på väg igenom, Elfsborgs Simon Strand i söndags, AIK-veteranen Per Karlsson den här gången när han hamnade på efterkälken.

# Det var inte bara Per Karlsson som fick syna domaren Kaspar Sjöbergs röda kort. Det fick även Noah Sonko Sundberg i en stökig situationen i matchens döende sekunder. Det betyder att Sonko är avstängd i måndagens hemmamöte med Kalmar FF. Det var svårt att riktigt se vad som hände men Sonko lär ha stämplat sin motståndare utanför planen. Om så var fallet så var det fullständigt huvudlöst – i den situationen och i det läget! Sonkos insats var annars värd en femma, nu drog jag en pinne...

Här är mina ÖFK-betyg (skala 1–6): Aly Keita 5 – Noah Sonko Sundberg 4, Eirik Haugan 4, Thomas Isherwood 5, Kalpi Ouattara 3 – Felix Hörberg (84) 3, Rewan Amin 3, Isak Ssewankambo 4, Nebiyou Perry (91) 5 – Ludvig Fritzson (84) 4, Blair Turgott (74) 2. Ersättare: Jerell Sellars (74) 4, Sam Mensiro (84), Ronald Mukiibi (84) och Henrik Bellman (91) betygsätts ej.

 
Det finns 5 kommentarer att läsa.

 
Årets bästa på hemmaplan räckte till ingenting
9 Augusti 2020 klockan 23:22 av Agne Svärd
 

Det var årets bästa insats på Jämtkraft arena, det var frejdigt och händelserikt.

Men lika förbannat: ÖFK förlorade med 0–1 mot Elfsborg och har nu landat på en av platserna under nedflyttningsstrecket.

Vi har den här sommaren fått se ÖFK försvara sig konsekvent med en fembackslinje: Både Ian Burchnall och nya teamet Azrafshan/Kapsevic har valt tre centrala mittbackar kompletterade med två wingbackar.

Mot Elfsborg var det 4-3-3 som gällde redan fån avspark. Kalpi Ouattara och Ludvig Fritzson fick starta på bänken den här gången (flitigt matchande, trötta ben), Rewan Amin och Jerell Sellars var nya i startelvan jämfört med torsdagens kryssmatch i Göteborg (2–2).

Det kunde ha blivit rena katastrofen. Första tio gav Elfsborg fyra riktigt bra möjligheter att överlista Aly Keita, närmast var Simon Olsson med en boll i stolpen. Det var virrigt värre och det läckte överallt när hemmaspelarna inte hittade rätt i nya positionerna.

Men.

ÖFK lyckades ta sig ur Elfsborgs kopplade nacksving, fick till några riktigt bra anfall med avslut, skaffade sig några hörnor och resten av halvleken blev rena run-and-gun-fotbollen där mittfältet var avskaffat och allting hände i och kring de två straffområdena.

0–0 i halvtid var verkligen inte som matchen såg ut, här hände mer än på sommarens tidigare sex hemmamatcher – tillsammans!
Det var kul för oss som tittade på men frågan är om lagens tränare tyckte likadant...? Svängigt men lite okontrollerat blir min sammanfattning av första 45 minuterna.

Men, som så många gånger förr: ÖFK somnade till under pausvilan och första kvarten i andra ronden var verkligen inte bra. Speciellt Eirik Haugan var olycklig under den här perioden, flera direkt svaga uppspel bäddade för att Elfsborg kunde ta kommandot och pressa ned ÖFK djupt på egen planhalva.

Och det var också där och då som Elfsborg vann den här matchen:

# 50:e min: Hörna från höger, Johan Larsson slår den över hela hemmaförsvaret, hittar en bortglömd Jesper Karlsson längst bak och pang på volley i närmaste hörnet.

0–1, vilken smäll!

ÖFK fick sedan (63:e min) en gratischans att ta sig in i matchen när Simon Strand krokade en frispelad Jerell Sellars och fick syna domaren Glenn Nybergs röda kort.

Med en man mer tog ÖFK initiativet, parkerade sig på Elfsborgs planhalva och hade också några riktigt goda möjligheter att kvittera.

# Charlie Colkett sköt tungt från dryga 20 meter mot Tim Rönnings högra kryss men Elfsborgsmålvakten mirakelräddade. (Det här var Colketts främsta prestation säsongen 2020!).

# Och Ludvig Fritzson bjöds nästan direkt han blivit inbytt på en alldeles utmärkt chans från nära håll sedan Noah Sonko Sundberg jobbat fram bollen. Fritzsons skott blockerades dock av ett försvarsben men sådana möjligheter får bara inte brännas, dom måste sitta!

Ett smart dubbelbyte av Elfsborgstränaren Jimmy Thelin (73:e min) fick dock hemmaoffensiven att komma av sig, helt plötsligt såg det väldigt energilöst ut och det är möjligt att här spelade också det tuffa matchandet in. ÖFK orkade inte ladda för en sista kraftsamling, Elfsborg kunde hålla undan utan större bekymmer och seglade upp på en (tillfällig?) andraplats i tabellen, fyra poäng efter nu ledande Malmö FF.

Samtidigt halkade ÖFK ned under nedflyttningsstrecket i en tät bottenstrid som innehåller nästan lika många lag som när jag senast summerade dramat...

Några korta noteringar:

# Det här var Elfsborgs första seger på Jämtkraft arena – i femte försöket. Två ÖFK-segrar och två oavgjorda i tidigare möten.

# Teamet Amir Azrafshan(Pero Kapsevic har ännu ingen seger på sju försök, fem oavgjorda och två förluster så här långt.

# ÖFK är när snart halva serien är spelad sämsta hemmalaget. Bara två poäng på Jämtkraft den här sommaren.

# Elfsborg är, å andra sidan, Allsvenskans bästa bortalag med sina 17 poäng!

# Eirik Haugan och Thomas Isherwood har tillsammans med Noah Sonko Sundberg varit ett ytterst svårpasserat block. Men med Sonko i en ”ny” position blev det, bitvis i varje fall, rätt darrigt i ÖFK:s mittförsvar. Isherwood tog fighten som vanligt men den här gången spred han bollarna mest åt alla håll (ett par gånger alldeles utanför Keitas stolpar...) medan Haugans vanligtvis välriktade passningsfot kapsejsade i inledningen av andra halvlek.

# Men Sonko som ytterback (start och länge till vänster, sedan till höger) var ju en fullträff! Ytterback och ytterback, han var överallt! hemmalagets bäste den här kvällen!

# Även Nebiyou Perry var kul att se så länge han orkade. Han bara flyter fram över banan med bollen klistrad vid fötterna och hans teknik är ju helt underbar. Men så har vi det där med att värdera rätt, det vill gärna bli en gubbe för mycket! (Det lägger vi på kontot för ungdomlig entusiasm...)

# Blair Turgott gjorde ett hästjobb i sina försök stoppa Elfsborgs backlinje i deras uppspel. Men samtidigt blir det inte så mycket krut över till den offensiva delen, dessvärre.

# Med Jerell Sellars (och Nebiyou Perry) i startelvan får ÖFK andra möjligheter till anfallsspel. Men för att det ska bli riktigt vasst så måste man även få med Felix Hörberg och hans löpkapacitet ute till höger. Så här långt händer det för sällan.

# På mitten var det lite för slarvigt den här kvällen, åtminstone för min smak. Det gäller för såväl Isak Ssewankambo, Charlie Colkett som Rewan Amin. Det är möjligt att temposkruven vreds några varv för mycket och därför blev passningsspelet lidande. Mer noggrannhet behövs, annars åker man på snabba omställningar där motståndarna får ett numerärt övertag. Det hände några gånger för mycket i den här matchen, också det enligt min smak. Men arbetsinsatsen kan ingen klaga på!

# Nästa match redan på torsdag, AIK borta. Och sedan hemma mot Kalmar FF på måndag kväll när serien vänder. Kolla tabellen och alla förstår betydelsen av dom matcherna!

Till sist, här är kvällens ÖFK-poäng (skala 1–6): Aly Keita 4, Felix Hörberg 3, Eirik Haugan (88) 3, Thomas Isherwood 3, Noah Sonko Sundberg 5 – Isak Ssewankambo 3, Charlie Colkett 3, Rewan Amin (66) 3 – Jerell Sellars (66) 3, Blair Turgott (76) 3, Nebiyou Perry 4. Ersättare: Kalpi Ouattara (66) 2, Ludvig Fritzson (66) 3, Francis Jno-Baptiste (76) 2, Ronald Mukiibi (88) betygsätts ej.

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
ÖFK stal poäng i galen föreställning
7 Augusti 2020 klockan 00:33 av Agne Svärd
 

Det här är en sån kväll där man inte vet var man ska börja!

Men låt mig i alla fall fastslå att mötet mellan IFK Göteborg och ÖFK var en fullständigt galen tillställning och att den poäng som ÖFK fick med sig hem måste betraktas som rena stölden.

Att få 2–2, dessutom med snudd på seger, ska bara inte gå efter en riktig svag prestation. Poya Asbaghi och hans änglar måste väl tro att de nyss har genomlevt sin värsta mardröm.

Jag tar det från start: ÖFK-spelarna satte inte en enda fot rätt i inledningen och redan efter två minuter och fem sekunder hade hemmalaget tagit ledningen med 1–0 (August Erlingmark) efter en vänsterhörna. Det kändes helt naturligt att det skulle smälla direkt, ÖFK uppträdde som en flock vilsna höns redan från avspark och att man inte lyckades få undan den bollen var helt enligt protokollet.

Det var hemska minuter att beskåda, helt enkelt!

Och fortsättningen blev precis lika eländig, det var Göteborg för hela pengen, alt hände i och kring ÖFK:s straffområde. Nära 2–0 var det också efter 20 minuter då Sargon Abraham efter en konstnummer chippade bollen över Aly Keita men också över målburen.

Där och då, när en fjärdedel av matchen hade spelats, lyckades äntligen ÖFK för första gången hälsa på i Göteborgs straffområde. Det gav en dubbelhörna.

Resultatet: En Göteborgskontring, tre mot två, där Yusuf Abdullahi tvingade Aly Keita till en kanonräddning från nära håll! Oj, så när det var ett andra Göteborgsmål – igen.

Andra gången som ÖFK hälsade på i Göteborgs straffområde (27 min) kvitterade man till 1–1!.
Nebiyou Perry fick tag på bollen som siste man till vänster, fintade bort ”halva försvaret” och hans avslut styrdes i nät av hemmabacken Jacob Johansson. Självmål, enligt Svenska fotbollförbundets hemsida.

Tredje gången som ÖFK fick till ett organiserat anfall (31:a min) sköt Noah Sonko Sundberg från strax utanför strafflinjen och bollen letade sig in i mål via hemmabacken Mattias Bjärsmyr, 1–2. (Även det rubricerades först som självmål men senare under torsdagskvällen fick Sonko målet på sitt konto).

Mellan dessa ÖFK-fullträffar, alltså inom fyra minuter, hann hemmalagets Hosam Aiesh (29:e min) bränna en straffspark när han sköt flera meter över Aly Keitas målribba. (Det måste väl ha varit en av historiens sämst slagna straffar?).

Som ni förstår; den första halvtimmen var fullständigt galen och liknade inte mycket av det jag konsumerat under ett helt liv i fotbollens värld!

Den avslutande kvarten i första ronden blev sedan ÖFK:s bästa när man tittar på prestationen. Målen och vändningen gav en skopa full av nyvunnet självförtroende samtidigt som Göteborg drabbades av punktering på samtliga hjul. Då kändes det helt plötsligt lite hoppfullt...

Men hemmalaget tog tillbaka kommandot direkt i den andra halvleken och pressen mot Aly Keita och hans försvarsmur blev allt mer påtaglig ju längre matchklockan tickade fram. Visserligen stack ÖFK upp i några kontringar (vassa avslut från distans av Felix Hörberg och Blair Turgitt) men det kändes mest som en tidsfråga när utjämningen skulle komma.

Den kom i den 85:e minuten: inlägg från vänster som Kalpi Ouattara olyckligt nickar takt in i skottsektorn och från nära hålla trycker August Erlingmark in sitta andra mål för kvällen, 2–2.

Och det var sedan ytterst nära att Göteborg tog med sig hela kakan när Jacob Johansson i matchens sista aktion nickade från nära håll men Aly Keita kunde reflexrädda ännu en gång.

Phu, så nära det var!

Men en poäng är trots allt en poäng och bättre än ingenting, femte raka krysset för ÖFK. Nya tränarkonstellationen Azrafshan(Kapsevic saknar dock fortfarande en seger efter sex matcher och till alla ÖFK-vänner, hur mycket ni än vill (det gäller både enögda supportrar och professionella betraktare) måste jag säga: Det har inte blivit ett dugg bättre sedan Ian Burchnall fick sparken, inte ett smack!

# Det finns väl inte en nykter betraktare som kan säga att något annat än poängen (och kämpaglöden) var bra i kvällens match.

# Det finns väl inte en nykter betraktare som kan säga annat än att ÖFK hade maximal tur när Ludvig Fritzsons skott (via en hemmaförsvarare) gav en poäng på övertid i söndags nere i Varberg (ÖFK:s enda skott på mål).

# Det finns väl inte en nykter betraktare som applåderade senaste hemmainsatsen mot Helsingborg, 0–0 och två skott på mål.

Nu hör jag protesterna:
”Kolla så många som nu fått chansen att visa upp sig som tidigare satt i Burchnalls frysbox”.

Mitt svar: De flesta av dem borde ha blivit kvar i frysboxen, de håller dessvärre inte allsvensk kvalitet!

”Men försvarsspelet har ju blivit ännu bättre”.

Mitt svar: Hur ser ni det? Helsingborg och Varberg var ju två riktigt tandlösa motståndare och när motståndet ikväll blev lite vassare såg försvarsmuren inte ut att vara lika stabil. Och kollar man statistiken så är Aly Keita den målvakt som får jobba i särklass mest i Allsvenskan (64 räddningar så här långt, tolv fler än tvåan Oscar Jansson, Örebro – allt enligt sofascore.com). Och ska jag vara riktigt ärlig så är det just lagkaptenen Keitas målvaktsspel som gör att mitt hopp lever vidare!

Men för att ÖFK ska ha en chans att reda ut det här bekymmersamma läget så måste man börja vinna. Fyra segrar på de senaste 37 allsvenska matcherna (sedan den 29 april förra året) säger dock att det är tveksamt att det kommer att hända. Jag ser inte hur det ska gå till.. Och utan trepoängare är det här omöjligt uppdrag!

Några noteringar från kvällen;

# Jag hade gärna delat ut fem poäng till Aly Keita, några ingripanden var rent lysande. Men jag drar en pinne för slarvigt passningsspel (som bland annat var upphovet till Göteborgs tidiga ledningsmål) och så drar jag ytterligare en pinne för hans, i onödan, ständigt utmanande av motståndarna. Målvaktsarbetet är i första hand ett säkerhetsjobb men det tror jag aldrig att Keita kommer att acceptera...

# Thomas Isherwood fladdrar lite för ofta med sina armar och det gav nu Göteborg en straffspark (hands). Det har hänt förr och det här måste han bli bättre på. Annars var det just Isherwoods inspirerade spel som höll emot Göteborgs press in i det sista när många av hans försvarskamrater darrade. Det var inte snyggt alla gånger – men väldigt effektivt.

# Kalpi Ouattara, Charlie Colkett och Blair Turgott fick chansen i startelvan. Ouattara är en säkerhetsrisk i eget straffområde, vi har sett det tidigare (det spektakulära självmålet i Örebro förra hösten) och ikväll blev det såväl en assist till Göteborgs 2–2-mål samt en bakåtnick som gav Aly Keita bekymmer. Colkett var som vanligt, alltså alldeles för orörlig, medan Turgott sprang desto mer men sällan rätt!

# Rewan Amin kom in efter 54 minuter (avlöste Colkett) men hittade aldrig rätt i matchen. Inte heller övriga ÖFK-byten blev bra. Henrik Bellman var osynlig medan Frank Arhin och Brian Martin borde, med facit i hand, ha blivit kvar på bänken. Jag tror att ÖFK hade haft en chans att vinna den här matchen med Fritzson och Turgott kvar på banan. Nu blev det ytterligare oreda i den oreda som redan fanns! Jag förstår att slitna ben måste vilas i det tuffa spelprogram som är men det här bytet bör nog tränarteamet fundera över.

# Apropå Fritzson, hjälten från Varbergsmatchewn, så tog det faktiskt 35 minuter innan jag såg att han var med på plan. Två minuter senare höll han sånär på att göra 3–1...

Till sist, här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 3 – Felix Hörberg 3, Eirik Haugan 2, Thomas Isherwood 4, Noah Sonko Sundberg 3, Kalpi Ouatta 2 – Isak Ssewankambo 3, Charlie Colkett (54) 2, Ludvig Fritzson (80) 2 – Nebiyou Perry (73) 4, Blair Turgott (80) 2. Ersättare: Rewan Amin (54) 2, Henrik Bellman (73) 1, Frank Arhin (80) och Brian Martin (89) betygsätts ej.

 
Det finns 26 kommentarer att läsa.

 
Jag blir så glad när vattenbärare blir hjältar
2 Augusti 2020 klockan 22:32 av Agne Svärd
 

# Om man ska ge benämningen lagspelare ett ansikte så kan man visa upp en bild på Ludvig Fritzson!

Den noteringen gjorde jag i texten från ÖFK:s segermatch nere i Falkenberg för tre veckor sedan. Jag skriver den gärna ytterligare en gång efter söndagskvällens 1–1-match i Varberg där Fritzson, via en hemmaförsvarare, bankade in kvitteringsmålet i matchens sista spark.

# Om man ska ge benämningen lagspelare ett ansikte så kan man visa upp en bild på Ludvig Fritzson!

Oj, så välförtjänt det var. Kanske inte för ÖFK som egentligen inte var riktigt nära den här poängen någon gång förrän efter 93 minuter och 31 sekunder...

...men för Ludvig Fritzson!

Det ständiga andrahandsvalet under hela sin tid i ÖFK, gjorde som vanligt ett utmärkt dagsverke efter sina förutsättningar. Men efter 80 minuter skrev jag i mitt protokoll: ”Fritzson gör många bra saker men det fattas alltid något” ... det var alltså precis som så många gånger förr (ofta handlar det om att han inte är tillräckligt rapp i fötterna) och Fritzson hängde alltmer med sitt huvud, hakan kom allt närmare bröstkorgen...

Men så kom då målet:
Domaren Fredrik Klitte hade lagt på fyra minuters stopptid och vi var på väg mot den sista halvminuten när en hemmaspelare mitt på egen planhalva råkade nicka bollen åt fel håll. Den landade hos Ludvig Fritzson som hade hela Varbergs samlade försvarslinje mellan sig och målet, Fritzson drev bollen inår banan, från höger till vänster, förbi några hemmaspelare och drog till med vänstern från 18 meter. Bollen tog på en hemmaförsvarare och smet in vid målvakten Stojan Lukic vänstra målstolpe.

1–1 och vild glädje i ÖFK-lägret. Oj, så viktig den poängen kan komma att bli.

Men jag var mest glad för Fritzsons skull, jag blir alltid glad när ”vattenbärare” får hjälterollen!

Annars var det här en match som Varberg länge bestämde tempot i trots att det var ÖFK som hade bollen överlägset mest. Men ÖFK spelade, som vanligt, mest på sin egen planhalva medan Varberg satsade på lite längre bollar i försöken att ta sig in bakom ÖFK:s backlinje.

Men chansmässigt var det inte mycket att berätta om. Varberg hade en möjlighet efter tolv minuter (Daniel Krezic stötte bollen utanför öppen bur) medan Ludvig Fritzson fick ÖFK:s enda chans när han i första halvlekens sista minut på volley sköt strax utanför i fint läge.

Efter pausfikat fick Varberg en rivstart. Ett ögonblick av ouppmärksamhet i ÖFK.försvaret i samband med en hemmafrispark, bollen landade hos Albin Winbo som från 20 meter prickade Aly Keitas ribba och returen förvaltade Daniel Krezic på bästa sätt, 1–0 i 47:e minuten.

Matchbilden skulle dock svänga i 90 grader när ÖFK (57:e minuten) gjorde ett trippelbyte: Ut med Sam Mensiro, Marco Weymans och Frank Arhin, in med Kalpi Ouattara, Charlie Colkett och Jerell Sellars. Och fem minuter senare fick Nebiyou Perry ge plats för Blair Turgott.

Nu blev ÖFK det spelförande laget, särskilt Sellars var lyckosam i sitt inhopp när han från en position ute till höger ständigt var spelbar och dessutom vågade hålla i bollen så att ÖFK kunde få med flera spelare i sina anfall.

Men chansmässigt var det, trots att man stundtals parkerade på Varbergs planhalva, ungefär som i första ronden. Riktigt nära var bara Blair Turgott som från nära håll fick se sitt skott blockeras till hörna, annars var ÖFK-offensiven tandlös.

Utdelningen skulle dock komma – när vi alla hade gett upp!

Här är några korta noteringar;

# Först hade Varberg sju raka hörnor. Sedan hade ÖFK sex... Det är inte alltid som hörnstatistiken berättar sanningen om matchbilden. Men här stämmer den!

# Första matchen i årets serie utan Jordan Attah Kadiri (nu hos Lommel SK i den belgiska andraligan, miljonerna på ÖFK:s bankkonto). Det gick det också, men annorlunda. ÖFK får försöka anfalla på ett annat sätt då truppen inte innehåller någon som liknar Kadiri i spelsättet. Perry fick chansen längst fram den här gången med mest stöd av Fritzson och Arhin. Gissar att det blir Blair Turgott mot Göteborg på torsdag? utan tvekan ett piggt inhopp den här gången.

# Apropå inhopp. Jerell Sellars fick sina första minuter sedan han drog baksidan låret mot AFC Eskilstuna i april – förra året! Därefter har det bara jävlats på alla sätt. Men den dryga halvtimme han nu fick lovade onekligen mycket mer. Jag håller mina båda tummar för den här grabben, hösten kan bli hans!

# De tre mittbackarna Haugan, Isherwood och Sonko Sundberg fortsätter att göra jobbet ganska enkelt för Aly Keita i målet. Inte heller Varberg lyckades skapa speciellt mycket vasst trots att möjligheterna fanns i några snabba omställningar.

# ÖFK:s bästa: Isak Ssewankambo som jobbade kopiöst på mitten, framåt, bakåt, till höger och till vänster. Det såg ibland ut som att han var överallt på banan. Då får man blunda för några slarviga passningar...

# 1–1 var en seger för ÖFK, en förlust för Varberg. Det finns inte mycket som känns surare än en tappad seger i sista sparken – på hemmabana!

# Inga förändringar på nedre halvan efter söndagens matcher; kryss, kryss, kryss medan Göteborg fick punktering efter cupsegern mot Malmö FF, 0–3 med samma förutsättningar i kväll. Jag gissar att de åtta lag som just nu befinner sig på den undre halvan, från nian Mjällby till jumbon Kalmar FF, alla på något sätt riskerar att få vara med i råttracet kring de nedre strecken!

# Redan tolv omgångar spelade, på sju veckor! Allsvenskan spelas i en rasande fart, ÖFK matchar i Göteborg på torsdag och hemma mot Elfsborg på söndag. Hinner ni med?

Till sist, här är dagens ÖFK-betyg (skala 1–6): Aly Keita 4 – Felix Hörberg (80) 3, Eirik Haugan 4, Thomas Isherwood 4, Noah Sonko Sundberg 4, Marco Weymans (57) 2 – Isak Ssewankambo 5, Sam Mensiro (57) 2. Frank Arhin (57) 2 – Nebiyou Perry (62) 2, Ludvig Fritzson 4. Ersättare: Charlie Colkett (57) 2, Kalpi Ouattara (57) 2, Jerell Sellars (57) 4, Blair Turgott (62) 3, Henrik Bellman (80) betygsätts ej.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Höstsäsongen närmar sig
29 Juli 2020 klockan 13:36 av Per Lagerbäck
 

Först ska jag väl påminna om att jag inte skriver som någon neutral krönikör, utan på damsidan är jag i första hand Opesupporter, men jag välkomnar alla framgångar för JH-lagen mot övrigt motstånd, så länge det inte drabbar just Ope.

Vad gäller div 1 Norrland var jag kanske inte i mars så optimistisk för Opes del, som jag nu börjar att bli. Truppen har gjort stora framsteg under säsongen, och den 02-årgång som klivit in i A-truppen var mycket välutbildade, och har nu tagit ytterligare steg framåt i och med att de tvingas ta ett större eget ansvar på planen. Ope startade med två oavgjorda matcher under den rekordkorta vårsäsongen, mot Luleå SK och Kovland, och visade såväl i dessa matcher som i gårdagens DM-final mot IFK Östersund att man står sig väl mot div 1-motstånd. Och det är främst lagspelet som fungerat väldigt bra både offensivt och defensivt.

För IFK Östersunds del började säsongen ännu bättre, med seger över en av huvudkonkurrenterna om en kvalplats till Elitettan, nämligen Team TG. IFK har en trupp som ska kunna hålla till att finnas med i den absoluta toppstriden. Det tycker jag är särskilt roligt, då flera olyckskorpar kraxade när ÖDFF lade ner sin verksamhet, och spådde en evig ökenvandring för distriktets damfotboll. Det är väl kanske inte troligt, men inte heller omöjligt, att JH har två lag i Elitettan om ett par år.

I mars tippade jag Notviken och just Team TG som huvudfavoriter till seriesegern, med Infjärden, IFK och Kovland som möjliga utmanare. Jag minskar nog den trion till just IFK, då jag inte tror att Infjärden eller Kovland räcker till. I ett mellanskikt tippade jag Luleå SK, Själevad och Umedalen, med Myckle och Ope i kamp om att slippa flyttas ned, och Kågedalen tydligt sist. Vad gäller sistaplatsen håller jag definitivt kvar mitt tips, efter en katastrofal start av nykomlingarna från norra Västerbotten. Men i övrigt håller jag serien som oerhört öppen. Då jag är ett uns vidskeplig i mitt tippande, så lämnar jag Ope utanför, men de övriga lagen rankar jag i denna ordning; Notviken, IFK Östersund, Team TG, Infjärden, Kovland, Umedalen, Myckle, Själevad, Luleå SK och så sist Kågedalen. Var Ope hamnar mellan 4:e till 10:e plats lämnar jag alltså därhän.

I div 2 har KD haft en tung start, men kommer säkerligen, som jag skrev redan i mars, att rädda sig före Njurunda, Söråker och Långsele. Jag satte Selånger som storfavoriter till seriesegern och IFK Östersund 2 på övre halvan, vilket jag håller kvar. Mitt tips blir; Selånger, Heffnersklubban, IFK Ösd 2, Stöde, Alnö, Timrå, KD, Långsele, Njurunda och sist Söråker.

I div 3 har alltså en kvartett nygamla föreningar startat upp seniorfotbollen igen, nämligen Frösön, Offerdal, Ragunda och Ås. Frösön har överraskat positivt på mig, liksom Offerdal, medan Ås kanske har gjort mig lite besviken. Tyvärr blev inte laget lika starkt som det kunnat bli, då inte alla spelare stannat kvar. Ragunda har startat ungefär som väntat. Jag hoppas nu att alla dessa lag hänger med några år framåt, och såväl Frösön som Ås bör ju ha möjligheter att sikta vidare uppåt. Jag hade inte serierna klara för mig i mars, så det blev inget tips då, men nu med några matcher spelade så kommer ett sådant.

Div 3 Norra; Strömsund, Järpen, KD 2, Offerdal, Häggenås, Ragunda

Div 3 Södra; Ope 2, Brunflo, Hede/Vemdalen, Frösön, Sveg, Ås


Om jag kort återkommer till tankar kring möjligheter att ytterligare ta steg framåt för JH-lagen som helhet har jag länge haft tankar för såväl Ope som IFK Östersund, nämligen att dessa föreningar skulle kunna dela upp sin herr- respektive damfotboll i två formellt separata föreningar. Sedan skulle huvudföreningarna med sin "stödverksamhet" ge exakt samma ekonomisk grund till respektive "underförening", och sedan får "underföreningarna" själva göra sig så attraktiva som möjligt för publik och sponsorer. Och eget arbete. Jag förstår att det finns ett känslomässigt motstånd mot en sådan uppdelning, men jag tror att det inte blir några förlorare, men troligen två föreningar som kan skaffa sig betydligt bättre förutsättningar, nämligen damföreningarna. Men alltså INTE på herrföreningarnas bekostnad, utan genom att dra in nya pengar till fotbollen.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Tyvärr, inget anfallsspel den här gången heller
28 Juli 2020 klockan 00:32 av Agne Svärd
 

Det var i kväll som vi skulle få se ÖFK spela anfallsfotboll. Så blev det – inte.
Den här gången, heller.

ÖFK och Helsingborg spelade 0–0 och det var precis så trist som siffrorna berättar. Det här var verkligen en 0–0-match. Målvakterna Aly Keita och Anders Lindegaard kunde lika gärna ha stannat i omklädningsrummet, så lite hade de att göra.

Nåja, det är naturligtvis en överdrift. Men arbetsbelastningen var inte hög, om man säger så...

Efter rader av starka försvarsinsatser, trots allt bara 14 insläppta må på de första tio matcherna, men i sanning rätt torftigt anfallsspel (inte bara den här sommaren, stora delar av fjolåret såg likadant ut) fanns det förhoppningar om en lite annorlunda matchbild när Helsingborg, också indraget i köstriden, kom på besök.

Och visst hade ÖFK mycket boll i en match som bjöd på flera olika ansikten.

Men precis som så många gånger förr föredrog man att passa den på egen planhalva. Undantaget var inledningen på matchen och en bra period i mitten av den andra halvleken.

Men annars hände i stort sett ingenting; en tidig möjlighet när Noah Sonko Sundberg drog iväg på en offensiv utflykt och Kalpi Ouattara så när hade fått bollen förbi Anders Lindegaard i Helsingborgs mål samt två vassa skott från Jordan Attah Kadiri (ett utanför, ett snyggt räddat av Lindegaard) – det var dessvärre allt som hamnade i mitt protokoll.

I övrigt, ingenting!

Anledningen är ganska enkel;

Det.

Går.

För.

Sakta!

Den här gången bjöds verkligen chansen att gå till anfall då Helsingborg (till skillnad från de flesta andra) valde att mestadels försvara sig på sin egen planhalva. Men ÖFK kunde aldrig nyttja möjligheten att spela förstapasset tillräckligt snabbt för att få möjligheten att attackera innan skåningarna hunnit samla sitt lag. Några gånger hände det och genast hamnade Helsingborg i obalans.

Men alldeles för ofta skulle bollen passas mellan de tre mittbackarna, ibland gick den ut på wingbackarna men lika ofta var bollen tillbaka i backlinjen.

Trist, tråkigt – och helt värdelöst när man jagar, och behöver, tre poäng! En poäng är alltid okej men här gällde det verkligen att gå för seger!

Jag hörde ÖFK-tränaren Pero Kapsevic före matchen prata om tålamod i passningsspelet. Och då menade han i spelet på motståndarnas planhalva. Men, som sagt, det såg vi väldigt lite utav. Jag vill påstå att det såg ut ungefär som vi vant oss vid att se. Varken mer eller mindre!

Några korta noteringar;

# Jag konstaterar dock att försvarsspelet var precis lika bra som så många gånger förr, det var verkligen tätt framför Aly Keita även om det under en period i första halvlek såg en aning virrigt ut. Men Helsingborg orkade aldrig spela sig igenom försvarslinjen utan tvingades ta skott utifrån eller satsa på inlägg. Både skott och inspel var rätt många men riktningen var verkligen inte den bästa, skotten susade utanför Keitas målram medan inläggen oftast gick över både med- och motspelare.

# Nebiyou Perry och Frank Arhin fick chansen från start den här gången. Perry hade mycket boll, jobbade kopiöst i 90 minuter och gjorde många bra saker. Men Perry måste lära sig att det räcker med att snurra upp en eller två motståndare, när den tredje dyker upp finns varken tid eller yta kvar och man förlorar duellen! Frank Arhin fick inte alls samma utrymme som i inhoppet mot Djurgården i onsdags dä det bjöds på oceaner av plats att ta sig fram på i omställningarna. På Helsingborgs planhalva var det stor trängsel och då väger Arhin dessvärre lite för lätt, fysiken räcker inte till.

# Kryss betyder att ÖFK fortfarande är utan seger på Jämtkraft arena, efter sex försök. Två poäng ger en sistaplats i ”hemmatabellen” och det är inget som är positivt!

# OM ÖFK får tio miljoner för Jordan Attah Kadiri från en belgisk andradivisionsklubb (Lommel SK) måste det vara århundradets bästa affär. Sälj, ÖFK. SÄLJ! (Jag ser på sociala medier att det finns virrpannor som påstår att ÖFK rear bort sin ”stjärna”, jag undrar bara i vilken värld befinner ni er i?)

# När spelare som Rewan Amin, Simon Kroon, Charlie Colkett, Ronald Mukiibi och Sam Mensiro inte ens fanns i laguppställningen öppnade det en möjlighet för Henrik Bellman att få lite speltid. Den knappa halvtimme han nu fick utnyttjade han på bästa sätt, Bellman var i högsta grad inblandad i ÖFK:s lilla uppryckning mitt i den andra ronden.

# ÖFK:s kanspel var verkligen inte mycket att skriva hem om den här kvällen; Felix Hörberg ”glömdes bort” i första halvlek och när han fick vara med i spelet efter paus blev bristen på självförtroende en hämsko. Hellre hem till Haugan än att ta med sig bollen framåt och försöka riva upp lite sår i Helsingborgs försvarslinje. Kom igen Felix, du har alla verktygen i din låda! Ute till vänster hände lite i början men sedan dog den kanten, dessvärre.

# Helsingborgs IF, en av våra finaste fotbollsklubbar genom alla tider (sju allsvenska segrar, fem cupsegrar och sexa i den allsvenska maratontabellen – 68:e säsongen nu) lever i en lika tuff ekonomisk tillvaro som ÖFK. Tidigt flaggade man för att årets spel skulle ge ett kraftigt underskott, tomma läktare och få sportsliga framgångar förbättrar naturligtvis inte situationen. Dessutom; 23 startspelare efter tio spelade matcher måste väl vara något av ett svenskt rekord? I alla fall är det en delförklaring till den magra poängskörden även om man nu spelade sin sjätte raka match utan att förlora (fem kryss).

# Här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 3 – Felix Hörberg 2, Eirik Haugan 4, Thomas Isherwood 4, Noah Sonko Sundberg 4, Kalpi Ouattara (66) 2 – Isak Ssewankambo 3, Nebiyou Perry 4, Frank Arhin (66) 2 – Ludvig Fritzson 2, Jordan Attah Kadiri 2. Ersättare: Marco Weymans (66) 2, Henrik Bellman (66) 3.

Till sist; Eftersom jag i min senaste krönika (i söndags) berättade om Bodö/Glimts sensationella framfart och målaptit i den norska Elitserien måste jag väl även ta del 2; Glimt besegrade Molde i den tidiga seriefinalen med 3–1 och har nu gjort 38 mål på tio matcher. Hyfsat snitt, kan man säga. Det är första gången på 68 år som ett lag öppnar den högsta norska ligan med tio raka segrar. (Ni som är intresserade kan gå in på youtube och kolla de korta matchsammandragen och ni kommer att bli överraskade av hur många gula Glimtspelare som finns i motståndarnas straffområde vid avsluten).

 
Det finns 10 kommentarer att läsa.

 
Små noteringar om den första tredjedelen
26 Juli 2020 klockan 08:38 av Agne Svärd
 

Allsvenskan rusar fram i rekordfart. Vi har bara hållit på i en dryg månad (start 14 juni) och redan har en tredjedel avverkats.

Men fortsättningen blir något lugnare, åtminstone lite, och sista ronden spelas inte förrän en vecka in i december. ÖFK avslutar i Malmö men har två hemmamatcher i slutet av november (Varberg och IFK Göteborg). Räkna alltså med långkalsonger och skoteroverall på Jämtkraft arena – om det nu blir så att Folkhälsomyndigheten släpper in publiken på våra arenor.

Men oavsett; de tio första omgångarna har definitivt inte sett ut som de flesta av oss trodde!

Det finns naturligtvis många förklaringar till den här utvecklingen; förberedelserna, det täta spelschemat, olika strategier hur man använder sitt spelarmaterial, avsaknaden av publikstöd är några, det finns säkert massor av andra.

Men oavsett, även här; IFK Norrköping har varit det klart bästa laget så här långt, i särklass, och toppar tabellen på 23 poäng, fyra före tvåan och förhandsfavoriten Malmö FF samt trean Elfsborg.

Norrköping flög under radarn i förhandssnacket trots en mycket stark andra halva förra säsongen. Men vintern var trasslig, spelet i Svenska cupen svagt och managern Jens Gustafsson låg lägre än havsnivån i sina förväntningar när serien skulle ha startat i månadsskiftet mars/april.

Men klubben utnyttjade coronaförseningen bättre än alla andra; man lyckades sätta sitt försvarsspel, gjorde ett antal lyckade värvningar och i sista stund sydde man ihop projektet Sead Haksabanovic för en oherrans massa miljoner.

Resultatet blev en välkomponerad mix men tydlig offensiv inriktning. I Norrköping spelas fotbollen helst i planens längdriktning och man gör det gärna i hög fart. Facit efter tio omgångar: sju segrar, två oavgjorda och bara en förlust (borta mot Sirius), 24–11 i målskillnad.

Samtidigt så har Jens Gustafsson spelat högt i användningen av sitt material; åtta spelare har startat i samtliga tio matcher! Såvitt jag förstår har ingen annan klubb varit i närheten av den matchningen.

Malmö FF har valt en helt annan strategi. Bara två spelare (målvakten Johan Dahlin och unge mittbacken Anel Ahmedhodzic) har startat samtliga matcher, Oscar Lewicki har startat nio. Annars har nye tränare Jon Dahl Tomasson varit väldigt konsekvent i sitt roterande. Det gav onekligen en maskin som hackade i inledningen men som nu hittat in på vinnarspåret med raka segrar i de tre senaste omgångarna.

Vilken metod, Norrköpings tuffa eller Malmös betydligt mer försiktiga, som är den vinnande i längden kan vi bara spekulera i.

I övrigt; Elfsborg och Häcken går bättre än jag hade förväntat mig, Sirius positiva fotboll har gett överraskande bra utdelning medan Varberg har gjort det verkligen inte många hade trott, åtminstone så här långt.

Stockholmslagen går tungt. Djurgården spelar bra nästan varje match men saknar speed och spets i sitt anfallsspel (som senast mot ÖFK, så har det sett ut de flesta gånger) och har bara gjort 13 mål, guldkandidaten Hammarby är seriens stora missräkning medan det stod i manuset att ”nya” AIK skulle få bekymmer.

***

ÖFK ligger där jag förmodade att dom skulle ligga, kan man hålla sig på rätt sida om de där så förhatliga strecken som finns längst ned i tabellen så är i alla fall jag glad och nöjd med tanke på omständigheterna. Åtta poäng på bortamark (trea just nu i bortatabellen) är väldigt bra gjort, bara en (och några rätt svaga prestationer) hemma på Jämtkraft är inget att yvas över.

Kan det blir en ändring på måndag kväll när seriens sämsta hemmalag (ÖFK) möter seriens näst sämsta bortalag (Helsingborg)?

Jag hoppas det.

Ja, det måste det!

Men Helsingborg kommer till Östersund med fem raka utan förlust (en seger, fyra oavgjorda)!

***

Kollade igenom lite statisk (sofascore.com) och det är alltid intressant. Här kan man få lite stöd i siffror för det som fotbollsögat uppfattat. Men även bli tillrättavisad...

# Roligaste upptäckten: ÖFK-kaptenen Aly Keita toppar målvaktsligan, han är överlägsen om man jämför med seriens övriga förstamålvakter. Och Keitas betyg rankar honom så högt som på sjätte plats bland Allsvenskans samtliga spelare (Sead Haksabanovoc toppar före MFF:s Anders Christiansen!

# Mindre roligt att se (även om jag hade det på känn): Inget annat lag har en så skiktad betygsättning som ÖFK. Fem spelare (Keita, Rewan Amin, Thomas Isherwood, Eirik Haugan och Noah Sonko Sundberg) ligger betydligt högre rankade än sina lagkamrater, det är stor skillnad.

# Jag har också jämfört min egen poängsättning här på fotbollz med rankingen på sofascore.com. Den jämförelsen slutar så här:

Vi är helt överens om: Aly Keita, Eirik Haugan, Thomas Isherwood, Sonko Sundberg, Rewan Amin samt Ronald Mukiibi ( alla med starka prestationer), Nebiyou Perry, Ludvig Fritzson, Simon Kroon och Sam Mensiro (med svagare insatser).

Bättre betyg av mig: Frank Arhin (bara två matcher), Isak Ssewankambo (stor skillnad) och Kalpi Ouattara.

Sämre betyg av mig: Jordan Attah Kadiri, Marco Wetmans, Felix Hörberg, Charlie Colkett, Blair Turgott.

# Om man slår samman mina betyg och rankingen hos sofascore.com så kan jag dra den här slutsatsen efter tio spelade omgångar:
För att ÖFK ska kunna ta sig ur bottenträsket måste följande spelare höja sin nivå: Simon Kroon, Charlie Colkett, Ludvig Fritzson, Blair Turgott, Felix Hörberg och Nebiyou Perry (det finns några till men där har speltiden varit ytterst begränsad)

Prestationerna så här långt är för dåliga. Det tycker jag – och det tycker också datorn!

Till sist 1; Jag har sedan slutet av 1990-talet följt den norska fotbollen med ett visst intresse, ibland riktigt stort. Och årets serie ser, precis som hos oss, ut att ta en spännande färdriktning. I kväll är det tidig seriefinal på Aspmyra i Bodö(!) mellan hemmalaget Glimt och fjolårsvinnaren Molde. Bodö/Glimt (serietvåa förra säsongen) har gått fram som en slåttermaskin så här långt med nio raka segrar och 35 gjorda mål, alltså nästan fyra i snitt per match! Här finns saker att lära, den målskörden snyter man inte ur näsan bara av en slump. Det är jag övertygad om!

Till sist 2; Man kan ju, om man vill, jämföra ÖFK:s åtta mål (på tio matcher) med Glimts målorgier och se hur lagen använder sina målvakter i uppspelen.. Där Aly Keita i snitt har 54 bollkontakter per match (det är tio fler än säsongen 2017...) har kollegan i Bodö/Glimt, nederländaren Joshua Smits, 28 bollkontakter, alltså i stort sett hälften så många. Så kan man också spela fotboll – och göra det framgångsrikt!

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Fem byten gav ny energi - och en viktig poäng!
19 Juli 2020 klockan 23:34 av Agne Svärd
 

Det var en match med två olika ansikten, helt olika!

# En första halvlek med kontrollerad fotboll i lågt tempo, utan risktagande, där Häcken var det bättre laget.

# En andra halvlek med ”raggarfotboll”, med stort risktagande och fyra mål. Men även i det spelet var Häcken det bättre laget.

Men oavsett; ÖFK och Häcken spelade oavgjort 2–2 och ÖFK tog därmed årets första poäng hemma på Jämtkraft arena. Den kan nog visa sig betyda mer än någon kan ana!

Om man studerar matchprotokollet är det lätt att se att det hände betydligt mer framför Aly Keita i ÖFK-målet än hos hans kollega Peter Abrahamsson i Häckens bur.

Och nästan allt i den andra halvleken efter en första rond med bara en enda femstjärning möjligthet, den då Aly Keita gjorde en fullständigt fenomenal parad efter en Häckenhörna.

Men i den andra small det nästan på direkten;

# 50:e min: Jordan Attah Kadiri tar, omgiven av en rad Häckenförsvarare sats in i straffområdet, utmanar Joona Toivio, rycker ned mot kortlinjen och skickar in bollen framför Häckenmålet där Felix Hörberg hugger som en kobra, 1–0. Bra av Kadiri, bra av Hörberg – ett snyggt fotbollsmål!

Det heter ju att mål förändrar matcher och visst, men knappast så här:

# 57:e min: Eirik Haugan blir uppsnurrad av Leo Bergtsson ute till höger i eget straffområde, Bengtsson får skottutrymme och placerar den i Aly Keitas vänstra burhörna, 1–1.

# 60:e min: Oreda i hemmaförsvaret och Erik Friberg får möjlighet att skjuta från strax utanför strafflinjen. Bollen far som en projektil upp i Keitas vänsterkryss, ÖFK-målvakten är där med en hand men är chanslös att få bollen utanför stolpen, 1–2. (Den träffen tror jag att Friberg kommer att minnas en tid framöver...)

Häcken vände alltså matchen på tre snabba minuter, jag såg det inte komma och det tror jag inte heller att hemmaspelarna gjorde.

Det här var ju i ÖFK:s bästa del av matchen, det var här man lyckades få till en viss organisation i anfallsspelet och det var också här som man kunde behålla ett litet tryck mot Häckens mål.

Men uppenbarligen gav ÖFK:s ledningsmål ny energi till gästerna från Hisingen (istället för tvärtom), tempokranen skruvades upp och ÖFK-försvaret, som så här långt haft bra koll på Häckens inte alltför spetsiga anfallsspel, tappade både karta och kompass.

Och då kommer straffet omedelbart i dom här sammanhangen, det går inte att såsa till på egen planhalva!

Här var goda råd dyra för hemmalaget. Nya tränarteamet Pero Kapsevic/Amir Azrafshan valda att spela ut möjligheterna att byta in ny energi:

# 62:a min: Kadiri ut, Blair Turgott in.

# 63:e min: Sam Mansiro ut, Frank Ahrin in.

# 79;e min: Felix Hörberg ut, Henrik Bellman in – Isak Ssewankambo ut, Marco Weymans in.

Vilken betydelse det hade med fem nya krafter på banan (Nebiyou Perry hade ersatt Charlie Colkett några minuter efter Hörbergs 1–0-mål) kan vi naturligtvis bara spekulera i. Spelmässigt kunde jag väl inte se något specifikt förutom att pigga ben hade ersatt några riktigt trötta och slitna samt att Weymans inhopp gav nya möjligheter på vänsterkanten.

Men framförallt gav förändringarna ett kvitteringsmål;

# 83:e min: Hörna från höger, Marco Weymans trycker in bollen med sin vänsterfot och vid bakre stolpen har Häckenförsvaret tappat bevakningen på Noah Sonko Sundberg och hans nick sitter klockrent i bortre klykan. (Reprisbilder avslöjar Sonkos fina löpning som bäddar för friläget).

I en extremt jämn allsvensk tabell där lagen stjäl poäng av varandra och där även så här långt suveräna IFK Norrköping helt plötsligt kippade efter andan (4–2-förlust mot Sirius sedan man blivit sprungna sönder och samman, utslag av en minimal rotation så här långt ...?) känns den här räddade poängen ytterst värdefull.

Den ger också Kapsevic/Azrafshan lite välbehövlig syre, bortamatch redan på onsdag (Djurgården) och i stort sett ingen tid på sig att göra några stora ingrepp i spelet, bara putsa på detaljer.

Några noteringar från söndagskvällen;

# Simon Kroon och Kalpi Ouattara vilades helt den här gången, tillbaka i startelvan på onsdag!

# Det är mycket snack om Aly Keitas passningsfot. Jag hävdar att den håller hög kvalitet, åtminstone om jämför med andra målvakter. Men i matchinledningen var den illa kalibrerad, det måste sägas Och han måste sluta med att sätta den högra mittbacken (den här gången Eirik Haugan) i klistret med passningen ned i struten. Då hamnar ÖFK i trubbel, varje gång. Den bollen får inte slås!

# Thomas Isherwood hade en rad heta dueller med Häckens spets Gustaf Nilsson, det var två tungviktare som stötte på varandra. Jag vill påstå att Isherwood vann på knock out...

# Äntligen en liten framgång för Fleix Hörberg. Vid ledningsmålet fanns han precis i den yta där han ska vara men alltför sällan är. Alla vet ju att Hörberg sitter på massor av outnyttjad potential, men han har ju varit direkt feg i sitt kantspel i serieupptakten. .Var det här början till en islossning?

# Charlie Colkett var tillbaka i startelvan i en liten offensivare roll, åtminstone till att börja med. Men där blev han helt anonym, tempotorsk!

# Försöket med Ludvig Fritzson som wingback till vänster var förhoppningsvis bara ett försök i brist på annat?!

# För att inte tala om Sam Mensiro som en offensiv kraft på mitten. Det kändes sådär när jag såg den taktiska uppställningen. Det blev också sådär...

# Var det så att ÖFK fick lite hjälp av Häckentränaren Andreas Alm vid kvitteringsmålet 2–2? Alm gjorde där det klassiska misstaget att vid ÖFK-hörnan byta två spelare. Alla som varit i branschen vet att om det är vid något tillfälle (om det inte handlar om skador och bytet är påtvingat) som man inte ska byta så är det vid fasta situationer i närheten av eget mål, det är sedan gammalt. Alm bytte nu dubbla pjäser i ett drag – och tappade organisationen!

Till sist, här är ÖFK-poängen (skala 1–6): Aly Keita 3 – Felix Hörberg (79) 3, Eirik Haugan 3, Thomas Isherwood 4, Noah Sonko Sundberg 4, Ludvig Fritzson 2 – Isak Ssewankambo (79) 2, Rewan Amin 3, Sam Mensiro (63) 1 – Jordan Attah Kadiri (62) 2, Charlie Colkett (56) 1. Ersättare: Neboyou Perry (56) 2, Blair Turgott (62) 2, Frank Ahrin (63) 2, Henrik Bellman (79) och Marco Weymans (79) betygsätts ej.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Smickrande siffror när Malmö körde över ÖFK
17 Juli 2020 klockan 00:38 av Agne Svärd
 

ÖFK förlorar mot Malmö FF med 1–2 och det är väl ett resultat som faller inom den mall som man brukar kalla för ”normal”.

# För favorittyngda Malmö var det absolut 60 minuter på väg mot det som man förväntar sig av en guldfavorit men också 30 minuter av det vi sett lite för mycket av i den allsvenska öppningen.

# För ÖFK var det – ja, smickrande siffror men inte så mycket mer.

Nya tränarparet Amir Azrafshan/Pero Kapsevic hade naturligtvis på de här futtiga dagarna och två träningspassen inte hunnit sätta några som helst avtryck på sitt manskap, i varje fall inte något som vi som tittar på kunde upptäcka.
De körde vidare med samma manskap och samma formation.

ÖFK hamnade dessutom i kraftig brygga redan från första spark och fick inrikta sig på att freda sin egen målbur sedan MFF parkerat sig på hemmalagets planhalva.

Möjligt att spelarna hade fått några nya instruktioner som de inte riktigt hade förstått för inledningen var verkligen virrig och i ÖFK:s högerförsvar läckte det som ett såll när MFF:s hemvändare Ola Toivonen föll ned en liten bit, Sören Rieks drog sig in i banan och vänsterbacken Jonas Knudsen kom löpande längs linjen – hela tiden.

Det tog lite tid för ÖFK att reda ut dom bitarna. Och när man tyckte att hade dom fått någorlunda kontroll så small det!

32:a minuten. ÖFK avvärjer en vass Malmöomställning men lyckas inte spela sig ur försvarsområdet. MFF vinner tillbaka bollen och Marcus Antonsson trycker sig ned till vänster i ÖFK:s straffområde. Därifrån hittar han Ola Toivonen i skottsektorn, avslutet är klockrent, Aly Keita chanslös och Toivonen noteras för sitt första allsvenska mål på tolv år, 0–1!

Så här långt hade det varit bara Malmö; Aly Keita hade gjort en strålande fotparad redan i inledningen när Marcus Antonsson sköt i fritt läge, Oscar Lewicki lyfte strax över efter hörna, Anel Ahmedhodzic pricksköt i ribban, Isaac Kiese Thelin tvingade Keita till en reflexräddning ... ÖFK hade ingenting som hamnade i det officiella matchprotokollet!

Det blev dock en lite uppryckning efter Malmös ledningsmål med några vassa kontringar. Bästa chansen hade Ludvig Fritzson som sprang sig fri men tog en touch för mycket på bollen och mittbacken Anel Ahmedhodzic kunde avvärja med en Glenn Hysén-brytning. Även Simon Kroon lyckades sätta Johan Dahlin i MFF-målet i arbete.

Men sammantaget var det väldigt mycket Malmö före paus, väldigt lite ÖFK även om avslutningen gav ett litet hopp.

Men det skulle ganska snart släckas. Efter pausfikat blev Malmöpressen än större, ÖFK blev under den första kvarten fullständigt överkört.

Jag tror inte att jag sett ett ÖFK-lag så tillplattat under sina allsvenska tid som under den här perioden, här handlade det verkligen om spel mot ett mål.

Och att 0–2 skulle komma var liksom givet, frågan var bara när. Svar: 57:e minuten, en fullständig upprullning avslutades med att Anders Christiansen sköt precist och otagbart från strax utanför strafflinjen, Aly Keita var lika chanslös som på ettan.

Men där och då hände det som redan hänt vid flera tillfällen i serieinledningen och som gör att skåningarna kom till Jämtkraft arena med ”bara” tio poäng efter sju matcher: MFF tappade sin fina rytm och såg helt plötsligt ut som ett vanligt allsvenskt lag.

Några byten kanske bidrog men MFF:s bänk innehåller ju så mycket kvalitet så det borde inte märkas.

Men här fick hemmalaget välbehövlig syrgas, hastigt och lustigt var det match igen när Ludvig Fritzson lyckades pilla in reduceringen 1–2 i den 71:a minuten.

Hur det gick till?
Ja, det var så rörigt så det går nog inte ens att förklara men helt avgörande för att bollen skulle passera Johan Dahlins mållinje var den skottfint som Nebiyou Perry öppnade MFF-försvaret med innan han spelade in bollen framför mål. Det var kvalitet på det förspelet!

Men trots målet och trots att MFF-spelet gick i baklås kunde ÖFK aldrig skaka sin motståndare riktigt på allvar. De få chanser som skapades i matchens slutskede var trots allt Malmös, det måste sägas.

Några noteringar;

# Naturligtvis har teamet Azrafshan/Kapsevic tuffa dagar så begär inga underverk i närtid; match torsdag, söndag (Häcken hemma) och onsdag (Djurgården borta). Tre matcher, fyra träningar, typ. ÖFK:s nya tränarduo är ju inga trollkarlar!

# Jag såg att Aly Keita fick ett lågt betyg (sofascore.se) när datorn räknade på hans insats. Det kan ju inte vara möjligt. Stabil rakt igenom (om man undantar när han råkade tappa bollen vid ett tillfälle då han sprang ihop med en MFF:are) och räddningen på Anders Christiansens skott i början av andra halvlek var ju bara magnifik!

# De tre mittbackarna Sonko, Isherwood, Haugan stod pall även för det här motståndet. Men det var årets tuffaste dag på jobbet så här långt.

# Felix Hörberg var tillbaka på sin högerkant efter att ha fått vila mot Falkenberg. Han borde ha fått vila även nu, Hörberg är ju fullständigt formlös! Under första halvan av andra ronden trodde jag att han var utbytt, så osynlig var han när MFF trummade på som allra mest.

# Bättre form på den andra kanten där Kalpi Ouattara ständigt var beredd att hugga framåt. Tyvärr var det alltför sällan, speciellt i första halvlek, som hans lagkamrater såg hur fri han stod på sin vänstersida.

# Rewan Amin, Isak Ssewankambo och Ludvig Fritzson gjorde ett häst jobb på mitten – i defensiven. Men det blev ingen kraft över för det offensiva den här kvällen när motståndet var för bra...

# ...och paret Jordan Attah Kadiri & Simon Kroon kom aldrig med i den här matchen utan det var bara att slita så länge det fanns spring i benen.

Till sist, här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 4 – Felix Hörberg 1, Noah Sonko Sundberg 3, Thomas Isherwood 3, Eirik Haugan 3, Kalpi Ouattara (86) 2 – Isak Ssewankambo 3, Rewan Amin 3, Ludvig Fritzson (88) 3 – Jordan Attah Kadiri 1, Simon Kroon (65) 1. Ersättare: Nebiyou Perry (65) 3, Marco Weymans (86) och Frank Ahrin (88) betygsätts ej.

 
Det finns 9 kommentarer att läsa.

 
Dribblandet med huvudtränare är ytterligare ett självmål
14 Juli 2020 klockan 23:00 av Agne Svärd
 

# ÖFK:s hemsida den 11 juli: ”Amir Azrafshan utsedd till ny huvudtränare”.

# ÖFK:s hemsida den 14 juli: ”Interimlösning gällande ledarskapet för ÖFK. Pero Kapsevic, som i dag är assisterande tränare blir huvudtränare och Amir Azrafshan assisterande tränare”.

Herregud, när ska ÖFK sluta servera fotbolls-Sverige med pinsamheter?

Oavsett vem som styr skutan så lyckas ÖFK göra nya självmål, hela tiden. Det är längesedan jag konstaterade att listan var alldeles för lång. Nu har man anställt en ny huvudtränare som inte har behörighet att leda ett allsvenskt lag, 32-årige Amir Azrafshan saknar den nödvändiga Uefa Pro-licensen. Tur då att assisterande Pero Kapsevic har den och kan ta över huvudansvaret.

Men funkar det enligt regelverket?

När man sparkar en tränare efter bara sex omgångar av Allsvenskan måste man räkna med att det blir en hel del turbulens. Det var dessutom bara två dagar innan den så viktiga bortamatchen mot Falkenberg.

Men Ian Burchnall var prestigelös, som alltid. Trots att han förlorat spelarnas (och föreningens) förtroende ställde han sig till förfogande och lyckades matcha sitt lag till tre ack så nödvändiga poäng. Det var strongt gjort på alla sätt och vis.

Han gjorde det inför ögonen på sin efterträdare. Amir Azrafshan satt på läktaren och kort efter slutsignalen presenterades Azrafshan som ÖFK:s nya huvudtränare.

Det är och har alltför länge varit mycket mumbo-jumbo kring ÖFK:s verksamhet, det är som Bagdad-Bob ständigt är närvarande. Ingenting är egentligen som man säger. Senaste exemplet bjöds i förra veckan när man kommunicerade varför Ian Burchnall tvingades lämna sitt uppdrag.

Att som klubben vill framställa det att man var oense om den framtida färdriktningen blir bara löjligt!
Burchnall fick sparken för att ÖFK det senaste året tagit för få poäng, inte presterat tillräckligt bra fotboll och att han inte lyckats utveckla de spelare som klubben förfogar över, i varje fall är det alltför få som gjort några tydliga framsteg.

När man så plockar fram en ersättare snabbare än blixten blir det en 32-åring utan några som helst meriter av allsvensk fotboll och, som det visade sig, inte har den rätta behörigheten att leda ett lag i vår högsta serie. Amir Azrafshan hittades i division 4-klubben FC Djursholm, har luktat på elitfotboll i Dalkurd, men i övrigt hållit till, både som ledare och spelare, på lägre nivåer. Men hans utbildning och fotbollstänk föll ÖFK-ledningen i smaken, ett modernt ledarskap med magisterexamen i både filosofi och kognitiv neurovetenskap i bakgrunden ska ta klubben till nya framgångar.

Det är naturligtvis ett modigt beslut av ÖFK.

Men samtidigt måste klubben räkna med att anställningen av Amir Azrafshan blir granskad in i minsta detalj, även ifrågasatt. Inget tränarskifte på den här nivån undgår detta. Och att tvivel sås när den nye inte ens har rätt behörighet behöver man inte vara raketforskare för att förstå, att dessutom presentera honom som huvudtränare innan han skaffat sig den nödvändiga licensen blir ju bara pinsamt!

Dessutom:

Är det ens tillåtet att dribbla med huvudansvaret som ÖFK nu gör?

Om jag fattar saken rätt så är både Tränarföreningen och Svenska fotbollförbundet kritisk till rockaden. Upplägget är emot förbundets licensregler, att man har en Pro-utbildad huvudtränare är ju en av kriterierna för Elitlicensen (se där, nu är vi där igen...) och alla som har ögon kan ju se att ÖFK här med en teknikalitet rundar spelreglerna.

Själv har jag under ett par dagar läst och lyssnat på intervjuer och försökt förstå hur Amir Azrafshan åter ska få ÖFK tillbaka på vinnarspåret efter ett helt år med många motgångar. Förre ÖFK.kaptenen Brwa Nouri, som haft ett litet finger med i rekryteringen, säger till Mittmedia ”de flesta pratar men har inte så mycket att säga, den här killen har något att säga”.

Det är möjligt att Nouri har rätt. Men under de här dagarna har jag inte uppfattat några som helst klara besked från den nye ÖFK-chefen, tyvärr. Och när han säger ”att om spelare och ledare jobbat stenhårt så ska vi klara det här” då blir jag både provocerad och förbannad.

Det säger väl alla tränare typ arton-fyrtiotvå gånger i veckan! Garanterat även Ian Burchnall.

Med match på torsdag (Malmö FF), söndag (Häcken), onsdag (Djurgården) och nästa måndag (Helsingborg), fyra matcher på tolv dagar, vill jag veta besked:

# Ska ÖFK fortsätta att slå sjuhundra passningar i backlinjen innan man har spelat bort motståndarnas första press?

# Hur skaffar man sig övertag, två mot en, tre mot två, fyra mot tre, och slår ut motståndarnas mittfält, och kan attackera mot försvarslinjen?

# Ska ÖFK fortsätta med sina wingbacks? Och hur får man dom att bli delaktiga i offensiven på ett helt annat sätt än i dag? Kan man göra det utan att det stabila försvarsspelet riskeras och hur ska det gå till?

# Hur sticker man in bollen i motståndarnas straffområde? Och hur får man Kadiri, Kroon och övriga offensiva pjäser att ta dom löpningarna?

Det är svar på den typen av frågor jag vill ha när ett tränarskifte görs under så här dramatiska former, när matcherna kommer slag i slag och viktiga poäng står på spel, varje gång!

Då finns ingen tid till ”långsiktig planering”, ”utmaningen är att få en grupp att förstå vart vi ska och hur vi ska komma dit” och andra floskler. Det här ÖFK-laget och vi som följer klubben behöver helt andra besked. Hur vinner vi så många fotbollsmatcher som möjligt – nu!

 
Det finns 27 kommentarer att läsa.

 
Burchnall fick avsluta som vinnare, tack för det!
11 Juli 2020 klockan 22:27 av Agne Svärd
 

Det är ibland svårt att förstå idrottens logik. ÖFK besegrar Falkenberg på bortaplan när förutsättningarna för en bra prestation är sämsta tänkbara ... sparkad tränare måste leda laget, det tajta spelprogrammet tvingar fram årets första riktiga spelarrotation, den senaste prestationen (mot Mjällby) var ju inget att hurra över och Falkenberg på bortagräs (dessutom naturgräs) är ju alltid en tuff uppgift för ÖFK.

Men 1–0 i Falkenberg var precis det som ÖFK behövde just nu. Och årets andra trepoängare (inför ögonen på nye tränaren Amir Azrafshan) var dessutom mycket välförtjänt. Om man bortser från den sista virriga kvarten var ÖFK bättre i det mesta. Och för att vara en bortamatch på naturgräs (lagets sämsta gren så här långt under sin allsvenska tid( var ÖFK riktigt bra!

Ian Burchnall fick alltså avsluta sina snart två år i ÖFK som en vinnare. Det känns bra. Jag är alltid kluven till att sparka tränare och tro att det är trolleritricket till framgångar, det är jag även här. Som jag skrev i torsdags när beskedet kom; Burchnall var chanslös redan från dag 1, all den sörja som omgärdat klubben de senaste två åren gjorde ju managerjobbet i det närmaste hopplöst.

Burchnalls sista insats var ju inte alldeles enkel den heller, att leda laget i en pinsvår bortamatch när man förlorat omklädningsrummet, det ska ju bara inte gå.

Men här är det bara att buga och bocka inför alla inblandade, ni genomförde uppgiften på ett väldigt vuxet sätt.

Och till alla er som undrar varför ÖFK valde den här udda lösningen att låta sparkade Burchnall matcha laget: Det fanns inget annat alternativ!

ÖFK kom till spel med fyra nya i startelvan. Simon Kroon, Felix Hörberg, Charlie Colkett och Kalpi Ouattara fanns inte ens med på resan till Falkenberg. Det betydde nytt i alla lagdelar; Sam Mansiro och Marco Weymans tog hand om kantspelet, Ludvig Fritzson kompletterade Amin och Ssewankambo på mitten medan Blair Rurgott bildade anfallspar med Jordan Attah Kadiri.

Det fungerade – alldeles utmärkt under stora delar av matchen!

Efter en kvart skrev jag i anteckningsblocket: Bra, väldigt stabilt i försvaret, Amin och Ssewankambo äger ju mitten.

Och redan där hade ÖFK hunnit skapa fler möjligheter än man gjorde under hela matchen mot Mjällby i måndags när Rewan Amin i den 13:e matchminuten fick två chanser i samma anfall. Men först räddade hemmamålvakten Johan Brattberg med foten och sedan lyfte ÖFK:s mittfältsmotor returen över ribban.

ÖFK hade sedan fortsatt grepp om händelserna mot ett förvånansvärt tamt hemmalag. Falkenberg sköt visserligen friskt mot Aly Keita men bara ett par kulor satte ÖFK-målvakten på prov. Övriga var avlossade från långt håll och väldigt illa riktade, det luktade nästan amerikansk fotboll om dom avsluten...

Avgörandet kom efter knappa timmen när ÖFK, äntligen, lyckades göra mål på en fast situation, ÖFK:s första hörna för dagen. Rewan Amin var regissören och Jordan Attah Kadiri exekutorn. Kadiri mötte Amins inspel med skallen strax utanför den första stolpen och avslutet luktade klass lång väg. Så ska det se ut!

Om matchen så långt hade varit ÖFK:s så blev avslutningen hemmalagets. ÖFK tappade i slutet alla sina linjer, synbart stressade i ambitionen att rädda den här ack så viktiga trepoängaren.

Det är bara att tacka lagkaptenen och målvakten Aly Keita för att slutet blev lyckligt, Keita gjorde ett par riktigt svettiga ingripanden när hans kamrater hade tappat sina huvuden.

Här är några noteringar:

# Sju poäng så här långt, alla tagna på bortaplan!

# ÖFK:s tremannalås (Haugan, Isherwood och Sonko) var säkerheten själv om man undantar den sista kvarten då det skakade lika mycket där som i resten av laget. Burchnall hade dock gjort en korrigering som slog väl ut när Haugan och Sonko bytte sida. Men oavsett, den här gången var det Thomas Isherwood som var resen i backlinjen!

# Däremot kan jag inte påstå att det såg något vidare ut på kanterna, åtminstone inte när ÖFK själva hade bollen. Sam Mensiro blev, som alltid i den här rollen, bara en passiv åskådare medan Marco Weymans hade dålig koll på såväl boll som fötter. Måste man ramla i varje närkamp?

# Dagens högsta ÖFK.betyg delar jag ut till Rewan Amin på mitten. Det här var Amins bästa insats sedan han kom till klubben!

# Isak Ssewankambo hade kunnat få samma omdöme om han inte varit slarvig med detaljerna; några bolltapp, några missade (lätta) passningar och lite extrakludd på bollen så fina skottchanser gick om intet. Men arbetsinsatsen var enorm!

# Om man ska ge benämningen lagspelare ett ansikte så kan man visa upp en bild på Ludvig Fritzson!

# Jordan Attah Kadiri hade svårt att komma in i matchen men så small det. 1–0-målet visar varför så många större klubbar är intresserade av hans namnteckning. Den nicken gjorde inte ont, som man säger... Dessutom; gesten när Kadiri sprang fram till sin tränare efter målet kändes riktigt bra. På många sätt!

# Blair Turgott sprang sig till några riktigt fina lägen men det är något som skaver när man studerar hans verktygslåda. Borde definitivt ha hamnat i målprotokollet vid första halvlekens friläge när vänsterskottet smet på fel sida stolpen. Men liksom hos alla andra, arbetsinsatsen går inte att klaga på!

Här är betygen (skala 1–6): Aly Keita 4 – Sam Mensiro 2, Eirik Haugan 4, Thomas Isherwood 5, Noah Sonko Sundberg 4, Marco Weymans 2 – Isak Ssewankambo 4, Rewan Amin 5, Ludvig Fritzson (90) 3 – Jordan Attah Kadiri (85) 3, Blair Turgoitt (59) 2. Ersättare: Nebiyou Perry (59) 2, Brian Martin (85) och Alex Purver (90) betygsätts ej.

Till sist; Man kan ju inte påstå att ÖFK satser på en säker häst är man hämtar Ian Burchnalls ersättare i division 4 (Djursholm). Det är klart att vi inte har en susning om 32-årige Amir Azrafshan är fågel eller fisk som tränare, det enda vi vet är att han inte har några meriter som väger tungt i de här sammanhangen. Det som väcker tvivel hos mig i det här valet är hur spelargruppen ser ut (ung och lovande men i svår brist på ledartyper) och tillståndet i klubben. Utgångspunkten i mitt resonemang är att här hade jag helst sett en erfaren ledare som kunde samla ihop alla lösa trådar som finns, den här uppgiften består av så mycket mer än att träna och matcha laget. Men ÖFK satsar ungt och oprövat och hoppas att man dragit vinstlotten till framtiden.
Jag hoppas givetvis också att det blir bra och kan bara säga lycka till, Malmö FF på torsdag!

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Burchnall var chanslös redan från start
9 Juli 2020 klockan 17:42 av Agne Svärd
 

# Ian Burchnall och ÖFK är överens om att bryta ett fortsatt samarbete då man har olika åsikter om vilken väg klubben ska gå i framtiden (som det så ofta heter när någon får sparken...).

Fine – det har jag inga problem med att förstå och acceptera med tanke på resultaten. Men jag tillhör dem som inte tror att det blir så mycket bättre med ett tränarskifte. I alla fall finns det inte så många lyckade exempel att peka på.

# Ian Burchnall fortsätter dock att leda laget i Allsvenskan tills en ersättare är på plats.

Här fattar jag ingenting. Kan det vara möjligt att jobba i ett omklädningsrum som verkar vara förlorat?

Jag vill inte påstå att torsdagsförmiddagens besked om att ÖFK och Ian Burchnall går skilda vägar kom som någon större överraskning. Resultaten, och prestationerna, har inte varit tillräckligt bra sedan haveriet mot Hammarby på Tele2 arena i mitten av maj – förra året!

18 poäng på de senast 28 spelade matcherna i Allsvenskan är helt enkelt för dåligt, därtill en radda med svaga insatser.

Men frågan är om det är enbart Ian Burchnalls fel?

Jag ser Burchnall som offer för åtminstone två saker;

# Turbulensen i klubben under de två år som gått sedan han värvades till Graham Potters efterträdare.

# Den fotboll som ÖFK säger sig vilja spela men som alla seriösa betraktare inser att man inte har material till.

Vi tar turbulensen först lite kortfattat; Kindberg-gate med alla turer som det har inneburit i styrelserum, polisförhör, domstolar, omklädningsgarderoben och medierapportering. Oavsett var ÖFK har uppträtt så är det Kindberg som snott uppmärksamheten och, efter det att han satt finkad strax innan Burchnall kom till stan, har det sällan varit till klubbens (och lagets) bästa. Dessutom försvann stjärnspelarna en efter en, ny ledarstab skulle sättas (hade Burchnall något som helst inflytande när den nye tekniske direktören David Webb dök upp på banan och vem var då högst i den interna rangordningen?), under vintern 2019 anlände sju nya spelare (vad hade Burchnall för kontroll på den processen som från sidan såg fullständigt oplanerad ut, Morrison någon?), ett havererat extra årsmöte följt av en kraschad ekonomi, Ghoddos-affären och en nekad elitlicens...

Vem kan åstadkomma resultat under sådana förutsättningar...?

Själv tror jag att Ian Burchnall tappade greppet under fjolårsvintern när det mesta gick åt helvete; ett misslyckat träningsläger på Cypern (bara rester kvar av det gamla Potter-gänget och inga nya på plats), misslyckandet i Svenska cupen (fiaskot i Karlstad) och därpå nästan en hel månad utan planerade träningsmatcher. Visserligen blev starten i Allsvenskan mer än godkänd (elva poäng på åtta omgångar och nära tätkänning) men från mitten av maj kan vi nog enas om att det mesta var ett långt mörker som avslutades med 1–7 i Göteborg..

Ian Burchnall var huvudansvarig för alla misslyckanden, absolut.
Men hur var beslutsordningen, egentligen? Vem raggade fram de nya spelarna, vem bestämde om storleken på kontraktspengarna (där det tydligen fortfarande dyker upp nya överraskningar...). I den röra som rådde var det omöjligt att utifrån kunna bedöma vem som bestämde vad!

Jag är inte ens säker på att en haverikommission kan bringa klarhet i denna soppa!

När det gäller ÖFK:s spelidé (possession, att ständigt vara det bollägande och därmed också spelförande laget) hävdar jag att man fastnat i en god tanke som inte alltid är genomförbar.

Det funkade alldeles utmärkt under de sista Potter-åren med bolltrygga och passningssäkra spelare från målvakt till vänsterytter.

Men sedan Potter flyttat hem och nästan alla stjärnor försvunnit?

Inte alls, vill jag påstå.

# När motståndarna pressar högt stressar det fram misstag på misstag i det egna försvarsområdet, exemplen är ju hur många som helst.

# Och när motståndarna backar hem så har offensiva kvalitén inte räckt till för att få hål på ”den parkerade bussen” (som mot Mjällby i måndags, inte en riktig målchans under matchens 90 ordinarie minuter).

Ian Burchsnalls ansvar här?
Stort givetvis, han var ju chefen. Men hur lätt är det att smita från klubbens DNA (som ständigt har kommunicerats) trots att den som vill också kan se att spelidén inte fungerar med det material som finns att tillgå?

Slutbetyget då?

Ja, jag är inte beredd att, som många andra tydligen är, döma ut Burchnalls insats i ÖFK. Visst kan jag hitta brister i hans rustning (vem har inte det?) men sällan, eller aldrig, har jag sett en tränare ställas inför så dramatiskt förändrade (försämrade) förutsättningar under resans gång.

Burchnall visste att han skulle fylla skorna efter trollkarlen Potter.

Det blev värre, betydligt mycket värre. Ian Burchnall var egentligen chanslös från den dag han satte sin fot i Östersund!

Men jag fattar inte varför han ska leda laget i Falkenberg på lördag. Det är en usel lösning; för Burchnall, för spelarna och förmodligen mest för ÖFK.

 
Det finns 19 kommentarer att läsa.

 
Det här spelet ger varken poäng eller sympati
7 Juli 2020 klockan 00:34 av Agne Svärd
 

ÖFK har under sina första fyra allsvenska säsonger var ett ytterst starkt hemmalag. Men Jämtkraft arena är verkligen ingen ointaglig borg den här sommaren. Tredje försöket, tredje förlusten.

0–1 mot nykomlingen Mjällby AIF från Listerlandet i Blekinge var heller inte siffror som det går att protestera mot.

ÖFK var, efter en stabil inledning, helt utan energi i sitt anfallsspel och då vinner man inga fotbollsmatcher. Ett farligt avslut, i matchens 91:a minut, säger faktiskt det mesta.

Ian Burchnall valde att arbeta vidare på den elva som i andra halvlek vände och vann i Kalmar förra veckan, möjligen kunde man ana några små korrigeringar i kantpositionerna med Fleix Hörberg och Kalpi Ouattara lite högre upp.

Det gjorde att passningsspelet kunde flyttas, från den egna försvarslinjen, till en liten bit in på Mjällbys planhalva.

Men inte längre. Så fort man närmade sig Mjällbys femmannaförsvar tog idéerna slut.

Och farten!

Det var närmast generande att se så stillastående hemmaspelarna blev i sina attacker, Det gav naturligtvis ingenting till matchprotokollet; ett Simon Kroon-avslut (lösplugg) och två misslyckade frisparkar (Charlie Colkett högt över, också lösplugg) var allt under första 45.

Det är inte godkänt på hemmaplan mot Mjällby, inte på långa vägar.

Och inte blev det bättre efter pausfikat. Visserligen fick hemmalagets spel en liten injektion när Isak Ssewankambo och Charlie Colkett skiftade positioner, Ssewankambos mer energifyllda fotboll gav ett litet grepp om mitten men vad hjälpte det när det var stendött framför honom.

Samtidigt började ÖFK få allt större problem att freda sig mot Mjällbys snabba omställningar, Bara ett par riktigt skarpa blockeringar i mittförsvaret hindrade gästerna från en tidig nätkänning i den andra halvleken när bollen låg uppeggad framför Aly Keita.

Men det skulle komma ett mål för Mjällby. 73:e minuten, i en duell strax utanför straffområdet studsade bollen rätt väg för gästerna, Moses Ogbus instick gav David Löfquist ett friläge till vänster och Aly Keita kunde inte freda sin bur.
0–1 och ett hemmalag utan energi hade sedan ingen riktig möjlighet att rädda den här matchen. Närmast var inhopparen Blair Turgott som på övertid fick en skottchans från strafflinjen men Marco Johansson i Mjällbymålet hade full kontroll på den kulan nere vid sin högra stolpe.

Några noteringar;

# Samtidigt som ÖFK:s anfallsspel får ett kraftigt underbetyg så måste man beundra hur väl Mjällby skötte sitt försvarsspel. Det var verkligen tätt i mittförsvaret matchen igenom, hemmalaget tvingades ut på kanterna och där hade man inga vapen.

# ÖFK:s tre mittbackar (Sonko, Isherwood, Haugan) gjorde åter ett stabilt dagsverke, det är inte där som problemet sitter.

# Jag skrev redan förra säsongen att Charlie Colketts arbetsradie är alldeles för snäv. Den här kvällen var han mer orörlig än någonsin, det räcker inte att stå i mittcirkeln och fördela bollar. I den här rollen måste han kunna slå ut sin motståndare och vinna yta, han måste också vara ett givet alternativ för kantspelarna att kunna vända spelet. Kort sagt, här måste man löpa utav helvete! Men Colkett snurrar bara runt sin egen axel på mittplan. Dessutom; engelsmannen må ha en ytterst känslig och välriktad vänsterfot men den duger inte till att skjuta frisparkar från 25 meter. Vi ser det i match efter match, det blir ju ingen fart på bollen!

Jag ställer mycket högre krav på en spelare som Colkett. Det borde även hans chef göra!

# För övrigt; ÖFK:s fasta situationer är verkligen genomusla. Ta hjälp, Ian!

# Förlusten innebär att ÖFK ligger kvar på 15:e plats, alltså under nedflyttningsstrecket. Visserligen har bara sex omgångar (av 30) spelats och mycket kan hända. Men det oroar att man får stryk hemma av både Sirius och Mjällby, det är sådana matcher som kräver poäng, helst segrar, och det av många anledningar. Om ÖFK ska kunna krångla sig ur den situation man befinner sig i måste det se ut helt annorlunda på Jämtkraft arena. Det här spelet ger varken poäng eller välbehövlig sympati

Till sist, här är ÖFK-betygen (skala 1–6); Aly Keita 3 – Noah Sonko Sundberg 3, Thomas Isherwood (81) 3, Eirik Haugan 3 – Felix Hörberg 2, Rewan Amin (81) 3, Charlie Colkett (62) 1, Isak Ssewankambo 4, Kalpi Ouattara (68) 3 – Jordan Attah Kadiri 1, Simon Kroon (62) 1. Ersättare: Blair Turgott (62), Nebiyou Perry (62) 2, Marco Weymans (68) 2, Ludvig Fritzson (81) och Brian Martin (81) betygsätts ej.

 
Det finns 10 kommentarer att läsa.

 
Första segern när marginalerna var på rätt sida
2 Juli 2020 klockan 00:15 av Agne Svärd
 

# Årets första trepoängare!

# Första segern i Kalmar (i femte försöket)

# Rewan Amins första mål i Allsvenskan när man några minuter före slutet sköt segermålet 2–1 på straff.

Det finns naturligtvis massor att glädja sig över sedan ÖFK besegrat Kalmar FF på Guldfågeln arena. Triumfen var absolut nödvändig för att inte hamna på efterkälken i det allsvenska köracet (det går fort när det inte blir några segrar...), Aly Keita visade att storformen sitter i med många säkra ingripanden och framför honom bjöd inte försvarslinjen hemmalaget på speciellt många målchanser.

Sånt känns skönt att ha i ryggen när Mjällby och Falkenberg står närmast på programmet, ÖFK kan ta sig an de ack så viktiga uppgifterna utan att behöva känna kniven mot strupen (vilket de definitivt hade haft vid en negativ utveckling i Kalmar).

Men samtidigt är det viktigt att komma ihåg mitt i glädjeruset; det var mycket som var dåligt. och som måste förbättras. ÖFK vann den här matchen därför att man jobbade lite hårdare än hemmalaget och dessutom hade de berömda marginalerna på sin sida, inte för att man var bättre!

Det som störde mig mest?

# Det i stort sett obefintliga, organiserade, anfallsspelet. Nästan allt passningsspel sker i eget försvarsområde (suck, jag har verkligen svårt att uppskatta allt bollande i backlinjen, jag ser inte meningen i det). på andra sidan mittlinjen går det bara på vinst och förlust.

# Detaljerna (tappade bollar över linjen, misslyckade passningar på egen planhalva som öppnade för snabba Kalmaromställningar, dålig bollmottagningar som bäddade för svårigheter...) Det var på tok för många tekniska fel, det var slarvigt och det var okoncentrerat. Här finns en oändlig förbättringspotential och det gäller varenda spelare i laget.

Det här blir extra tydligt när man, som den här gången, har ett övertag i bollinnehavet. ÖFK är inte i den sitsen att man kan bjuda sina motståndare på så många misstag, i alla fall när man gör dem utan press.

Nog med gnäll, ÖFK vann ju och här är några andra noteringar;

Jag skrev att ÖFK hade marginalerna med sig. Då tänker jag framförallt på tre saker.
# Kalmar fick i andra halvlek vid ställningen 1–1 ett mål bortdömt för offside efter en läcker frisparksvariant. Det var vaket (och förmodligen korrekt) av domarteamet. Men hur många sådana där situationer, spelare i skottbanan, ser man blir godkända under en säsong? Hundra, tvåhundra, trehundra...

# ÖFK:s straff i den 88:e min, Jordan Attah Kadiri går omkull i duell med hemmabacken Henrik Löfkvist. Domaren Adam Ladebäck pekade på straffpunkten. Jag tyckte att Ladebäck gjorde rätt men jag lovar att halva domarkåren hade friat!

# Rewan Amins straffspark. Det var inte speciellt bra slagen och Kalmarmålvakten Lucas Hägg Johansson var fullständigt förtvivlad när han släppte bollen under sin utsträckta högerarm.

# Apropå Amin. Han borde ha spräckt sin allsvenska målnolla redan i den första halvlekens 35:e minut när Hägg Johansson serverade bollen på silverfat i ett misslyckat utspel. Men Amin sköt utanför. Där och då kände jag att den där Amin kommer aldrig att göra mål i den här serien...

# ÖFK spelade vidare på sitt koncept med tre mittbackar. De fick jobba hårt, speciellt i höjdduellerna, då hemmalagets vassaste anfallsvapen var de långa inkasten! Men Sonko, Isherwood och Haugan är svåra att besegra i luften, där tror jag att smålänningarna lurade sig själva.

# Ludvig Fritzson fick chansen från start men fick bara vara med en halvlek sedan han oturligt styrt in Kalmars ledningsmål bakom Aly Keita strax före pausfikat.

# ÖFK:s kvitteringsmål, 1–1, påminde mycket om ledningsmålet 2–1 mot IFK Norrköping i lördags; en 3-mot-2-situation där Simon Kroon drev bollen mot Kalmars försvarare, Isak Ssewankambo följde med till höger, Kadiri till vänster. Kroon serverade bollen till Ssewankambo och så small det från strafflinjen. Snyggt och otagbart. Ssewankambo har en riktig bössa i sin höger och kan också hålla ned skottet. Synd bara att han lossar den alltför sällan.

# Jag har klagat på Felix Hörbergs svaga form så här långt och jag såg ingen förbättring den här gången heller. Han spelar helt utan självförtroende och passningsfoten är ständigt felriktad (utom när han spelar bollen tillbaka till Sonko Sundberg). Alltså, här måste Ian Burchnall hitta en annan lösning!

# Kalpi Ouattara var en frisk injektion på vänstersidan när han kom in efter paus (Hörberg kan ju låna lite av hans självförtroende...)

# Simon Kroon och Kadiri jobbade hårt i främsta ledet. Men det hade en tuff uppgift när de oftast hade dåligt med stöd av sina lagkamrater.

Till sist, här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 4 – Felix Hörberg 1, Noah Sonko Sundberg 3, Thomas Isherwood 3, Eirik Haugan 3, Isak Ssewankambo (85) 3 – Ludvig Fritzson (46) 2, Charlie Colkett (75) 2, Rewan Amin 3 – Jordan Attah Kadiri 3, Simon Kroon (81) 3. Ersättare: Kalpi Ouattara (46) 3, Nebiyou Perry (75) 2, Blair Turgott (81) och Sam Mensiro (85 betygsätts ej.

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
ÖFK fick pyspunka när man hade kopplat greppet
27 Juni 2020 klockan 23:43 av Agne Svärd
 

Norrköping besegrar ÖFK med 4–2 på Jämtkraft arena och det är inte mycket att säga om det, på papperet var det toppen mot botten och i de flesta fall vinner den starkare.

Men.

Hittills obesegrade IFK Norrköping fick svettas extra mycket för att bärga sin fjärde raka seger i årets komprimerade allsvenska. Och då tänker jag inte bara på högsommarvärmen, ÖFK satte serieledarna under en extrem press när de hade det siffermässiga kommandot fram till matchens 70:e minut. 2–1 till hemmalaget motsvarade verkligen inte hur det såg ut på planen men det har ju ingen som helst betydelse, det är ju målen som räknas.

Där och då, när jag tyckte att Norrköping såg ut att ha tappat mycket av gnistan, small det till tre gånger på drygt 20 minuter bakom Aly Keita i ÖFK-buren, 2–1 blev till 2–4 sedan hemmalaget drabbats av pyspunka i matchens sista del.

Det finns säkert många förklaringar till att ÖFK tappade sin organisation; trötthet, övermod, okoncentration, spelarbyten – eller var det kanske bara så enkelt att det var Norrköpings bättre kunnande som till slut skickade ned hemmaspelarna i gruvan?

Det svaret lär vi aldrig få, kanske var det en kombination av många saker. Det brukar ju oftast vara så,

Men fram till matchminut 70 och Christoffer Nymans 2–2-kvittering så kan man inte säga annat än att Ian Burchnalls matchplan hade fungerat väl. Den påminde väldigt mycket om förra helgens i Örebro som gav en viktig poäng, defensivt var det länge en fembackslinje framför Aly Keita, tre centrala mittfältare, Kadiri och Kroon längst fram.

Det här gav Norrköping ett stort övertag. Det mest hände på ÖFK:s planhalva men trots att Norrköping (och framförallt Sead Haksabanovic, den mannen måste ha en magnet i sina fötter...) hade mycket boll och stundtals pressade hårt mot Aly Keitas målbur kom östgötarna aldrig till de femstjärniga möjligheterna. Det blev skott utifrån och de gånger man kom in i ÖFK:s straffområde så tvingades man ta avsluten ur svåra vinklar, Keita såg ut att ha det mesta under full kontroll.

ÖFK:s enda vapen så långt blev snabba omställningar..Inte så många men plötsligt small det bakom Isak Pettersson i Norrköpings mål. Matchuret hade hunnit fram till den 35:e minuten när Simon Kroon fick tag på bollen på egen planhalva, drev snabbt fram mot Norrköpings backlinje och klippte till från 20 meter. Bollen susade in med full kraft via Isak Petterssons högra målstolpe, 1–0 till hemmalaget.

Det var verkligen inte väntat men desto mera angeläget, årets målnolla var spräckt efter 305 minuter!

Målet blev också signalen till ett mera offensivt hemmalag men strax före halvtidspausen åkte man på ett riktigt tjuvslag. Sead Haksabanovic gick omkull innanför ÖFK:s straffområde i en duell med Charlie Colkett och domaren Fredrik Klitte från Helsingborg pekade på straffpunkten.

Om den säger jag bara; det är såna straffsparkar som bara topplag får och alltid har fått!

Christoffer Nyman skickade Keita till vänster och bollen till höger, 1–1, och Norrköping kunde gå till pausfikat med något lättare steg, ett underläge efter det här spelövertaget hade varit direkt nedbrytande.

Men ÖFK tog motgången på bästa sätt, laddade om sina batterier, bytte ut Felix Hörberg mot Nebiyou Perry och placerade sina vingbackar lite högre upp i banan.

Det gav en högst oväntat scenförändring,
ÖFK fick greppet om matchen, ledningen med 2–1 (ny snabb omställning där Perry frispelade Jordan Attah Kadiri som var klinisk i sitt avslut) och helt plötsligt såg Norrköping ut att ha tappat energin i sitt spel. Det var inte alls samma tryck mot hemmamålett, varken när man hade bollen eller när man skulle vinna tillbaka den.

ÖFK fick lite momentum och kom även till avslut; Kadiri fick en ny chans men pricksköt på Norrköpings målvakt och Simon Kroon tryckte bollen över Petterssons målribba när han hade ungefär samma läge som vid målet i första halvlek.

Men så small det, Isak Bergmann Johannesson utnyttjade passiviteten i ÖFK:s högerförsvar och Chrstoffer Nyman vann duellen framför Aly Keita, 2–2 kom som en blixt från klar himmel, i alla fall hade jag svårt att se den kvitteringen komma.

2–2-målet gjorde Norrköping kunde återta kommandot, några kloka byten gav ytterligare energi. Hemmalaget trycktes ned i det egna straffområdet och till slut rämnade mittförsvaret.

# 90:e min: Simon Thern lämnas obevakad mitt i slottet, får dålig träff men bollen tar i Thomas Isherwoods utsträckta ben och ställer Aly Keita, 2–3.

# 95:e min: I ett sista desperat kvitteringsförsök med hela hemmalaget på offensiven misslyckas Charlie Colkett med en dribbling kring mittlinjen. Och det öppnar för en tre-mot-en-kontring där Sead Haksabanovic bombar in slutresultatet 2–4 från nära håll.

Några noteringar;

# Det blir alltid bra fotboll (vad det nu är...?) och många mål när Norrköping kommer på besök. Så även nu!

# Aly Keita håller formen. Visserligen fyra insläppta, men många fina och säkra ingripanden. Det gav årets högsta ÖFK-betyg på sofascore.se (jag undrar om någon målvakt har fått ett så högt betyg efter att ha släppt in fyra bollar...?).

# ÖFK:s tre mittbackar höll tätt mot Örebro och stod emot Norrköpingspressen i 70 minuter. Men avslutningen var inte imponerande, såväl Isherwood som Eirik Haugan sviktade i avgörandet. Men Noah Sonko Sundberg var stabil matchen igenom, ÖFK:s bäste utespelare!

# Felix Hörberg var åter formlös och byttes ut efter 45 minuter.

# På andra kanten satsade Marco Weymans friskt i några kontringar (jag har lätt att tycka om de initiativen). Men jag blir lika irriterad varje gång inspelen kommer utan någon som helst adress. Och Weymans har sin klara brister i defensiven, det ska gudarna veta.

# Isak Ssewankambo hade ingen bra första halvlek, feltajmad i de flesta dueller. Blev mycket bättre i andra när han fick spela på högerkanten.

# Rewan Amin var bra utan att glänsa men här är det givet att beakta Norrköpings styrka på mitten. Den gjorde också Charlie Colkett till en stadig förlorare. Colketts tröga fötter var ett verkligt handikapp mot det här motståndet!

# Jordan Attah Kadiri och Simon Kroon gjorde varsitt klassmål, det var kanske dagens gladaste ÖFK-budskap. Kadiri var piggare den här gången jämfört med tidigare matcher medan Kroon var där jag vill ha honom; rakare och enklare var han ett ständigt hot när ÖFK ställde om. Tack för det!

# Nebiyou Perry gjorde en bra halvlek när han nu fick chansen och Kalpi Ouattara spelar snart 90 minuter på vänsterbacken.

# Norrköping kommer att fortsätta vinna så länge man kan gå runt på lite folk. På de inledande fyra matcherna har serieledarna använt sig av enbart 13 startspelare, minst i Allsvenskan. Det finns otroligt mycket spets i det manskapet, dessutom kunde nu landslagsmannen Alexander Fransson göra sina första allsvenska minuter för säsongen efter en besvärlig sjukdomsperiod Men Norrköping kommer att få sina problem när det tuffa spelprogrammet kräver sina offer, det tror jag att vi får räkna med. Bredden är inte lika bra som toppen!

Till sist, här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 4 – Felix Hörberg (46) 1, Noah Sonko Sundberg 4, Thomas Isherwood 3, Eirik Haugan 3, Marco Weymans (62) 2 – Isak Ssewankambo 2, Charlie Colkett 1, Rewan Amin 3 – Jordan Attah Kadiri (88) 3, Simon Kroon (75) 3. Ersättare: Nebiyou Perry (46) 3, Kalpi Ouattara (62) 3, Blair Turgott (75) 1, Brian Martin Pages (88) och Sam Mensiro (88) betygsätts ej.

 
Det finns 4 kommentarer att läsa.

 
Stabil försvarsmur gav ÖFK ett bättre anfallsspel
21 Juni 2020 klockan 22:59 av Agne Svärd
 

Efter två gånger 0–2 (Hammarby och Sirius) så måste 0–0 på Behrn arena i Örebro och därmed sommarens första allsvenska poäng ses som en klar framgång för ÖFK.

Mycket var bättre än i torsdags mot Sirius, framförallt var det inte lika ängsligt. Men i ärlighetens namn var det ingen föreställning som det slog gnistor om. Eller som Örebrostjärnan Nahir Besara sa till Dplays tittare efter matchen: ” Det var tur att ni inte somnade...”

Ian Burchnall hade gjort fyra förändringar i startelvan jämfört med Siriusmatchen. Ronald Mukiibi, Charlie Colkett och Simon Kroon var alla tillbaka medan Thomas Isherwood fick göra årets första allsvenska insats.
Och Burchnall använde sig av försiktighetsprincipen i sin matchplan; när Örebro kontrollerade bollen var det fem man i backlinjen, fyra man framför medan Jordan Attah Kadiri fick sköta den första pressen på egen hand.

Och det måste sägas: Det är sällan som ÖFK genom sina taktiska dispositioner så disciplinerat som den här söndagskvällen i Örebro, det var inte många gånger under de 90 minuterna som man sviktade.

Det var kanske därför som Besara uttryckte sig som han nu gjorde, ÖFK tråkade helt enkelt ut sina motståndare...

Det här gjorde också att ÖFK fick chansen att gå till anfall med ett betydligt mera samlat material, det blev inte så långt mellan lagdelarna.

Och framförallt; när man väl hade vunnit bollen gick man till attack – hela vägen. Man spelade sig genom motståndarnas mittfält rakt, snabbt och okomplicerat (istället för att, som mot Sirius, ängsligt vända tillbaka och placera bollen hos sin egen målvakt...) och kunde därmed också utmana hemmalagets försvarslinje.

Men där hände det dessvärre betydligt mindre. Att ÖFK gick mållös från tredje matchen i rad är helt enkelt något vi måste lära oss att leva med. Det offensiva materialet förmår inte bättre.

Statistiken från Örebromatchen är utan nåd;

# Av 15 avlossade skott togs tio utanför straffområdet.

# Bara två träffade mål.

# Men framförallt, hela nio blockerades av Örebroförsvaret!

Det går för sakta när ÖFK ska avsluta, det blir alldeles för ofta en touch, en dribbling, en passning för mycket. Det spelar ingen roll om det är Hörberg, Kroon, Kadiri, Turgott, Fritzson, Amin eller någon annan som får chansen, beslutsamheten saknas när det hettar till i och kring motståndarnas straffområde.
Det är bara att ställa in sig på en målsnål ÖFK-sommar, allt annat vore att bedra sig själv.

Några noteringar;

# Jag gillade verkligen Thomas Isherwoods inträde i ÖFK:s mittförsvar. Isherwood var nu så bra som jag såg potentialen i förra sommaren men som han alltför sällan förmådde leverera. Ofta blev hans försvarsjobb väl offensivt och ibland rent huvudlöst. Nu var det stabilt och balanserat i 90 minuter, välkommen tillbaka!

# Aly Keita hade 49 bollkontakter den här matchen, det är i den övre delen av vad målvakter i Allsvenskan brukar ligga (mellan 35 och 50, beroende på matchbilden). Men det gillas mycket bättre än de 68 han noterades för mot Sirius.

# Felix Hörbergs och Ronald Mukiibis uppoffrande löpningar på varsin kant bidrog i högsta grad till ÖFK:s starka försvarsblock – och till en bättre offensiv!

# Rewan Amin spelade högre upp i banan den här gången. Det passade mycket bättre. Han hade också två fina skott (en frispark) från drygt 20 meter men det såg farligare ut än det var; Örebromålvakten Oscar Jansson kunde stila när bollen kom i den höjd som målvakter brukar gilla...

# Närmast målkänning var Simon Kroon när han i mitten av den första halvleken tråcklade sig loss i dålig vänstervinkel men Oscar Jansson kunde med största möda styra bollen precis utanför sin bortre stolpe. Där var det riktigt nära.

# Jag ser att många hyllar Kroon för dagens insats. Själv tycker jag det doftar ”juniorfotboll” alldeles för ofta i det han gör. Och faktum är; statistiskt (sofascore.com) fick ÖFK-forwarden ett riktigt bottenbetyg. Jag vet inte om jag sett en så svag siffra någon gång tidigare. Så olika kan vi se för fotboll...

# Jordan Attah Kadiri har inte skapat speciellt mycket så här långt, inte i dag heller. I mina ögon är det för mycket jogga och för lite maxlöpningar!

# Isak Ssewankambo fick starta på bänken den här gången. Inhoppet (66:e minuten) skvallrade inte om någon form, i varje fall är det långt till det spel han visade förra säsongen. Ssewankambo har ingen skärpa i sitt spel just nu.

€ Tolv ÖFK-hörnor, ingen bra men flera dåliga. Det är alltså precis som vanligt. Om ÖFK ska göra några mål så måste åtminstone de fasta situationerna vara ett allvarligt hot!

# Många konstiga resultat så här långt i Allsvenskan. Men Norrköping imponerar med tre raka segrar, bra spel och serieledning. Och på lördag gästar östgötarna Jämtkraft arena!

Till sist, här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 4 – Felix Hörberg 3, Noah Sonko Sundberg 4, Thomas Isherwood 5, Eirik Haugan (74) 4, Ronald Mukiibi 4 – Ludvig Fritzson (66) 2, Charlie Colkett 3, Rewan Amin 4, Simon Kroon (84) 2 – Jordan Attah Kadiri 2. Ersättare: Isak Ssewankambo (66) 2, Kalpi ouattara (74) 2, Blair Turgott (84) betygsätts ej.

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Burchnall får kalla till krissamtal redan nu!
19 Juni 2020 klockan 02:07 av Agne Svärd
 

Man kan förlora fotbollsmatcher på många olika sätt. Men när man gör som ÖFK i torsdagskvällens allsvenska hemmapremiär mot Sirius från Uppsala (0–2) är det absolut läge för tränaren Ian Burchnall att kalla in samtliga spelare på kontoret för enskilda krissamtal.

Nu, omedelbart! Innan avresan till söndagens bortamatch i Örebro. Det finns ingen tid till dansen kring midsommarstången för nu är det bråttom och det är allvar trots att det bara spelats två omgångar. Det kan alla se, blodflödet måste stoppas medan patienten går att rädda!

Efter en mållös första halvlek, som var okej för ÖFK:s del även om Sirius även här var bättre, rasade spelet ihop som ett korthus omedelbart efter pausfikat.

Det var förfärligt, det var uselt, det var genant; ingen spelplan, ingen energi, inte ens en tro på det man skulle göra. Det måste ha varit ÖFK:s sämsta kvart så här långt sedan klubben blev allsvensk 2016, det var här man förlorade matchen.
Frågan måste bara ställas: Vad hände egentligen i omklädningsrummet mellan första och andra halvlek.

ÖFK kom till spel med en mera optimistisk matchplan än den som testades i premiären mot Hammarby; 4-2-3-1 hade blivit 4-4-2 och Ian Burchnall hade bytt på tre positioner (ska vi kalla det för coronarotation i det täta spelschemat...?). Sam Mensiro, Ludvig Fritzson och Blair Turgott in från start, Ronald Mukiibi, Charlie Colkett och Simon Kroon på avbytarbänken.

Det gav ingen utdelning. Mensiro ska inte spela den här typen av matcher när ÖFK, inte minst i kraft av hemmaplan, förväntas vara spelförande (det har jag skrivit många gånger tidigare, faktiskt alldeles för många för att det ska vara hälsosamt), Fritzson har sin energi men också dagar där han blir hopplöst oprecis i passningsspelet och den här gången var en sådan medan Blair Turgott redan i inledningen fick en utmärkt chans att hota Sirius backlinje men sölade bort möjligheten liksom resten av tiden. Han var helt enkelt inte med i matchen någon gång under de 81 minuter han fick vara på planen.

Det blev en viss uppryckning, knappt märkbar men dock, när Ian Burchnall i den 57:e minuten (strax efter Sirius ledningsmål) skiftade på tre positioner i ett drag och formerade om till en 3-4-3-uppställning. Men full effekt blev det aldrig, mest beroende på att alltför många spelare var för dåliga den här dagen. Rewan Amin, som ska fungera som ett nav på mitten, snurrade mest kring sin egen axel och hamnade felvänd nästan varje gång, inhoppande Charlie Colkett fortsatte att spela den gåfotboll han praktiserade mot Hammarby, Jordan Attah Kadiri hade ingen koll på varken ben eller boll, kantspelarna Fleix Hörberg och Marco Weymans var bara med på papperet (det händer verkligen inte mycket på ÖFK:s kanter så här långt, de var dunderslagna av Sirius motsvarigheter Karl Larsson och Axel Björnström, den sistnämnde var matchens stora behållning).

Hörberg och Weymans ser inte ut att ha någon tro på det dom gör. Och då brukar det sällan bli bra, det är sedan gammalt.

Några noteringar från torsdagskvällen:

# ÖFK hade ett betydligt större bollinnehav än sina motståndare enligt statistiken. Men det har väl ingen som helst betydelse när man använder den tiden till att passa bollen till varandra i egen försvarslinje för att alldeles för ofta till sist spela den tillbaka till målvakten Aly Keita. Det är faktisk en urtrist och fullständigt värdelös fotboll. Enligt statistiken (sofascore.com) hade Keita 68 bollkontakter, det känns ju helt galet (Siriuskollegan Lukas Jonsson hade bollen 39 gånger).

# Men oavsett den kritiken som handlar om ÖFK:s sätt att spela: Keita gjorde en bra match i buren, målskotten hade han ingen möjlighet att stoppa (Sirius bjöd på två snygga mål, båda efter klassiska upprullningar som ställde ÖFK-försvaret schack matt). Keita borde för övrigt hjälpa Burchnall i krishanteringen, så lagkapten han nu är!

# Noah Sonko Sundberg var bäst i backlinjen. Men vad hände med Sonkos vanligtvis så stabila passningsfot i inledningen av andra ronden? två ”indianare” på kort tid som peggade upp för Siriusmöjligheter.

# Gänget på mittfältet hade det svårt mot Hammarby och hade det lika svårt mot Sirius. Rewan Amins vassa vinterform är som bortblåst, nu krånglar han bara till det mesta. Istället för att driva laget blir han en stoppkloss och det försvårar även för hans närmaste kamrater. inte minst Isak Ssewankambo ser ut att lida. Här måste Burchnall ta ett snabbt grepp, Amin på bänken mot Örebro!

# Anfallsmässigt är det synnerligen tunt. Men det har vi vetat länge även om många haft (stora) förhoppningar på Jordan Attah Kadiri. Jag tror inte att det är så många utländska klubbchefer som i dagsläget är beredd att lägga upp feta sedelbuntar på bordet för att få hans namnteckning, åtminstone inte efter den här inledningen. Blek mot Hammarby och bara ett riktigt bra jobb i Sirius straffområde (strax utanför sedan Simon Kroon gjort förarbetet) men rätt många svaga. Kadiri har inget riktigt flyt i sitt jobb för tillfället, det som varit enkelt är bara krångligt!

# Sirius tränare Henrik Rydström var ovanligt generös i sitt ÖFK-betyg. ”Inget bottengäng, det var svårare att få grepp om ÖFK än Djurgården i söndags”. Det där tror jag inte ett dugg på.

# Apropå krissamtal: Det var så Granham Potter vände trenden efter en svag inledning på säsongen 2018. Efter 0–2 hemma mot IFK Norrköping (i sjunde omgången) ringde Potters närmaste man Billy Reid runt till spelarna på lördagskvällen och bad dem inställa sig på Potters kontor dagen efter för enskilda samtal. Det gav effekt; här inledde ÖFK sin bästa resultatsvit så här långt i Allsvenskan, tio matcher utan förlust (åtta segrar och två oavgjorda)! Det var här som också Ian Burchnall ett par månader senare kunde haka på Potters arbete.

Till sist, ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keiya 4 – Sam Mensiro (57) 2, Noah Sonko Sundberg 3, Eirik Haugan 2, Marco Weymans 1 – Felix Hörberg 1, Rewan Amin 2, Isak Ssewankambo (57) 2, Blair Turgott (81) 1 – Jordan Attah Kadiri 2, Ludvig Fritzson (57) 2. Ersättare: Ronald Mukiibi (57) 2, Charlie Colkett (57) 1, Simon Kroon (57) 2, Nebiyou Perry (81) betygsätts ej.

 
Det finns 4 kommentarer att läsa.

 
Matchplanen sprack när ÖFK tappade bort Bojanic
14 Juni 2020 klockan 23:04 av Agne Svärd
 

Det blev väl ungefär som jag, och säkert många andra, hade tänkt mig när ett förväntat topplag möter ett förväntat kölag.

Hammarby bankar till ÖFK med 2–0 efter att ha greppat dirigentpinnen från i stort sett matchens första spark och det finns inget som helst att erinra mot slutresultat även om det fanns några detaljer som gjorde att jag vid några tillfällen fick upp hoppet om en gratispoäng. Mer om det senare.

Efter tre månader utan något matchande var jag nyfiken på hur Ian Burchnall skulle formera sitt lag. ÖFK-chefen bjöd inte på någon större överraskning förutom att Eirik Haugan fick ta mittbacksjobbet bredvid Noah Sonko Sundberg istället för Thomas Isherwood som spelade där i vinterns tre cupmatcher.

I övrigt var det som vi blivit vana vid: Keita – Mukiibi, Sonko, Haugan, Weymans – Amin, Ssewankambo – Hörberg, Colkett, Kroon – Kadiri i en 4-2-3-1-formation.

I teorin.

I verkligheten blev det väldigt mycket försvarsarbete och väldigt lite anfallsspel för ÖFK, Jordan Attah Kadiri kändes ensam där framme när alla hans kamrater var upptagna med att freda sitt straffområde. Hammarby bestämde matchbilden och bollen var irriterande ofta placerad på ÖFK:s planhalva.

Men, förutom en straff efter 13 minuter som Keita kanonräddade, hade söderbröderna svårt att vaska fram dom där riktigt klara möjligheterna. ÖFK-försvaret var väl samlat och hemmspelarna tvingades ta avslut från avstånd som oftast inte kändes som något riktigt hot.

Burchnalls matchplan höll till första halvlekens sista spelminut när försvarsmuren rämnade; Darijan Bojanic lämnades ensam en bit utanför straffområdet, stack bollen rakt igenom ÖFK:s backlinje där Muamer Tankovic inte hade några som helst problem att placera inledningsmålet bakom Aly Keita.

Snyggt, absolut, ett klassmål! Men alldeles för enkelt. Det där målet såg vi komma ett antal gånger under fjolåret. Bojanic, fyra matcher i ÖFK säsongen 2017, får inte lämnas ensam i den positionen, då smäller det. Enkelt på ritbordet men naturligtvis mycket svårare att genomföra i praktiken. Annars hade vi inte få se det så ofta, Bojanic är en smart kille!

När Hammarbys ledningsmål föll hade jag faktiskt hunnit få upp ett litet hopp; Keita hade varit säkerheten själv i buren (ett absolut måste för att skaka en seriefavorit på bortamark), matchplanen såg ut att fungera, hemmaspelarna visade lite frustration när det alltid var ett rödsvart ben i vägen och där och då kunde jag leva med att det var kemiskt rent i ÖFK:s offensiva protokoll.

Men Hammarbyledning strax före pausfikat var direkt matchavgörande, det gav hemmalaget momentum.

En kvart in på den andra halvleken satte sedan Tankovic sin andra spik i ÖFK-kistan. Från närmare 30 meter placerade Hammarbystjärnan 2–0 i en båge över Aly Keita. ÖFK-målvakten hade en hand på bollen men orkade inte få den över ribban. Naturligtvis skulle Keita ha tagit det skottet men samtidigt är just den bollbanan inte alldeles enkel att hantera, Tankovic sköt här med en närmast kuslig precision men det är å andra sidan knappast någon tröst för varken Keita eller ÖFK.

Här är några noteringar;

# ÖFK lyckades bara vid ett par tillfällen få till ett litet tryck i Hammarbys straffområde. Närmast nätkänning var inhopparen Blair Turgott som hade en dubbelchans i matchens slutskede men först räddade hemmamålvakten David Ousted och det andra skottet tog i stolpen.

# Aly Keitas räddning på Paulinhos straff var magnifik...

# ...men straffen fullständigt onödig när Marco Weymans krokade tag i Alexander Kacaniklic. Så billiga straffar har ÖFK inte råd att bjuda på, det har för övrigt inget lag.
# Eirik Haugan var matchens bäste ÖFK-spelare i konkurrens med Aly Keita (förutom 2–0-målet) och Ronald Mukiibis första halvlek. Haugan spelade enkelt och rejält, statistiskt (sofascore.com) var han överlägsen!

# Fem byten är numera tillåtna, allt för att skona spelarna så mycket som möjligt i det tuffa matchprogrammet. Men många byten är oftast av ondo, det är lätt att tappa matchrytmen. Men vi får ta det onda med det goda.

# ÖFK:s centrala mittfält hade inte sin bästa dag, hårt jobb räckte inte den här gången. Men framförallt hamnade såväl Amin, Ssewankambo som Colkett på hälarna utanför det egna straffområdet när hemmatrycket var som tuffast. Och blir man stillastående så blir man också sårbar (som vid Hammarbys 1–0-mål). Här får man inte fuska med aggressiviteten, då smäller det!

# Inte heller fungerade det något vidare på kanterna. Felix Hörberg hade dålig adress på sina (få) inspel medan Simon Kroon aldrig kom in i matchen.

# Jordan Attah Kadiri lämnade planen haltande i början av andra halvlek. Det är bara att hålla tummarna...

# Nu väntar Sirius hemma på torsdag kväll. Uppsalalaget föll i premiären med 0–2 mot mästarna Djurgården. Men bakom dom siffrorna döljer sig ett piggt Sirius, varningsflaggan är hissad!

# Från dagens fem matcher är det mest anmärkningsvärda att Elfsborg vann på Ullevi mot IFK Göteborg (1–0). Det var boråsarnas första triumf på Ullevi sedan 2003!

Till sist; här är dagens ÖFK-betyg (skala 1–6); Aly Keita 3 – Ronald Mukiibi 3, Noah Sonko Sundberg 3, Eirik Haugan 4, Marco Weymans (70) 1 – Rewan Amin 2, Isak Ssewankambo (81) 2 – Felix Hörberg (82) 2, Charlie Colkett 2, Simon Kroon 2 – Jordan Attah Kadiri (54) 1. Ersättare: Ludvig Fritzson (54) 2, Blair Turgott (70) 2, Sam Mensiro (81) och Nebiyou Perry (82) betygsätts ej.

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Allsvensk start med frågetecken i mängd
13 Juni 2020 klockan 06:02 av Agne Svärd
 

Söndag 14 juni kl 17.30, Tele2 Arena i Stockholm: Hammarby IF–Östersunds FK.

?

Det är väl lika bra att klämma dit ytterligare några.
?????????????

För det är väl så vi alla fotbollsvänner känner det inför den försenade allsvenska seriestarten en vår som denna där ingenting är sig likt.

Kort sagt; vi vet verkligen inte mycket vad som väntar, bara att det mesta är väldigt annorlunda.

Drygt sju månader har gått sedan Allsvenskan stängde sin förra säsong. Djurgården blev mästare i hård kamp med Malmö FF och Hammarby där allt avgjordes i en dramatisk slutrunda, Gif Sundsvall och AFC Eskilstuna åkte ur medan Kalmar FF lyckades kvala sig kvar (mot Brage).

ÖFK slutade på tolfte plats efter en lovande start (elva poäng på de åtta inledande matcherna) men där fortsättningen var ett enda stort mörker – på alla sätt.

Men det är väl där och då vi måste ta avstamp inför vad som nu väntar, det som hände under några korta veckor i februari och början av mars (gruppspelet i Svenska cupen) är det väl inte många som har lagt på minnet, allrahelst som cupspelet sattes på väntan när coronapandemin slog till med full kraft och Anders Tegnell (folkhälsomyndigheten) placerade hela handen på pausknappen.

Men, som sagt, frågetecknen är många, Här är bara några:

? Ekonomin.

Kommer alla klubbar att överleva fram till sista omgången? Malmö FF sitter naturligtvis säkert med sin sprängfyllda kassakista, några till behöver heller inte känna någon större oro. Men många kassörer måste trolla med knäna för att ta sig igenom hela säsongen; publikstarka Hammarby skakar utan sina trogna 25.000 på Tele 2 två gånger i månaden, slitstarka Elfsborg pratar om en möjlig konkurs långt därborta i horisonten, anrika Helsingborg har alltid ebb på sitt konto och nu tycks det vara riktigt illa, Kalmar FF kämpar med näbbar och klor för att hålla näsan ovanför vattenlinjen, AIK och Göteborg är några där lönesänkningar varit ett viktigt inslag i sparbetinget...
Uppfinningsrikedomen tycks inte ha någon gräns, här gäller det att överleva. Men det är knappast någon tröst för ÖFK som med sin ryggsäck från förra säsongen ligger sämst till av alla i ekoligan.

? Pang på rödbetan, seriestart utan några träningsmatcher.

Naturligtvis kommer det att ta några omgångar innan vi kan läsa av formtalen hos de 16 lagen, det kommer att se rostigt ut i mer eller mindre omfattning. Även bland de stora, ingen har kunnat förbereda sig bättre än någon annan, i alla fall är det ingen som haft chansen.

? Det täta spelschemat.
Det blir i princip två matcher i veckan (kanske tre för de som ska ut i Europa, hur nu det ska se ut...?) för att vi ska hinna kora en mästare innan snö och kyla åter lägrar vårt avlånga land. Det kommer att slita på spelarna, inte minst här i början när man över en natt går från världens längsta försäsong till blodigt allvar. Här är det lätt att räkna ut att de resursstarka klubbarna med stora spelartrupper och hög kvalitet (främst Malmö FF och Hammarby, båda ytterst välrustade) har en kraftig fördel. Intensiteten i matchandet kommer att ge klubbarnas fysioteam mer arbete än brukligt (en av få saker som man kan säga med stor träffsäkerhet...) samtidigt som ansvariga tränare måste rotera i sina startelvor på ett sätt som de inte är vana vid.

? Tomma läktare.

Hemmaplansfördelen kommer att bli mindre, framförallt för storstadslagen. Hammarby, Malmö, AIK och Djurgården förlorar här sitt stöd från sin ”extraspelare”, det kan vara urjobbigt som bortalag att möta trycket ett utsålt Tele 2 eller ett välfyllt stadion i Malmö. Erfarenheten från de ligor som sedan några veckor är tillbaka i spel talar också för att hemmalagen inte tar lika mycket poäng som brukligt. Men här ska man nog vara lite försiktig med analysen, det har trots allt gått så kort tid.

? Domarinsatserna.

Fotboll utan publik är inget vi vill ha. Det gäller naturligtvis även våra domare. Men de kan i alla fall se fram emot en rimligare arbetsmiljö, det måste vara tufft att stå emot 25.000 hemmafans som alla kan sin regelbok och gärna högljutt meddelar detta... Att domarna faller för det trycket visar all statistik, det är ytterst mänskligt och det är sedan gammalt. Nu tror jag att vi får se en jämnare bedömning vilket skulle gynna bortalagen.

***

Jag ser att många ÖFK-vänner på sociala medier är upprörda när experterna, som i det här fallet är ovanligt eniga..., i sina tips placerar ÖFK bland avstigningskandidaterna. Men hallå, det måste väl vara det enda rimliga tipset efter en säsong som den förra där ÖFK från mitten av maj till början av november var sämst i serien och där spelartruppen snarare har försvagats än förstärkts (Tom Pettersson, Dino Islamovic och Jamie Hopcutt ut/inga givna startspelare in).

Själv är jag mer än nöjd om ÖFK klarar ett nytt kontrakt.

Absolut!

För att det ska gå vägen måste Aly Keita göra en ny kanonsäsong i buren, försvarschefen Noah Sonko Sundberg prestera samma jämnhet som ifjol (han var bra i stort sett varje match) och helst vara ännu bättre, Rewan Amin är den fältherre som ”alla” säger han har kapacitet att vara men så här långt inte visat, Simon Kroon tar sista(?) chansen att bli den toppspelare han har potential till att bli (han har i alla fall fått en rimlig chans att bygga upp sin skadedrabbade kropp i det här långa uppehållet), Jordan Attah Kadiri visar samma målaptit som i vintras och att spelare som Thomas Isherwood, Eirik Haugan, Kalpi Ouattara, Charlie Colkett, Isak Ssewankambo, Felix Hörberg och Nebiyou Perry tar ytterligare steg i sin utveckling.

Som ni förstår; det är många pusselbitar som måste falla på rätt plats för att det här ska gå vägen.
Dessutom: Truppen är tunn sett till kvaliteten, några håller inte måttet för Allsvenskan. Det är väl i ljuset av det vi ska se fredagens sena övergång, försvarsspelaren Adnan Catic från AFC Eskilstuna (med det var väl egentligen inte ytterligare en 20-årig mittback som var största behovet...?).

***

Tätstriden kommer att stå mellan Hammarby och Malmö, jag säger fördel för de sistnämnda. Men å andra sidan, skåningarna är ju favorit inför varje säsong!

MFF har ett överflöd av klasspelare, inte minst offensiva, i sin uppställning. Men det kan samtidigt vara lite av överflödets förbannelse. Nye tränaren Jon Dahl Tomassons (jovisst, den gamle danske stjärnspelaren) största bekymmer blir väl att hålla alla vid gott mod, den uppgiften brukar bli rätt tuff redan efter några veckor...

MFF måste även få bättre poängutdelning på konstgräs. Men å andra sidan hade Hammarby förra säsongen svårt på naturgräs!

***

Fjolårsmästarna Djurgården har riktigt fin bredd. Men hur ersätter man Marcus Danielsson i mittförsvaret och skyttekungen Mohamed Buya Turay längst fram. Snacka om förlorad spetskompetens. Men å andra sidan; Djurgården behärskar alla sorters underlag!

***

Årets frågetecken: AIK.

Det pratas om nya strategier i såväl anfall som försvar. Hmmm, jag tror att vi får se en ovanligt bekymrad Rikard Norling den här sommaren.

***

IFK Göteborg tycks vara bättre rustat än på länge. Men vem ska hålla ihop backlinjen?

***

Allsvenskan berikas med hemvändande profiler (Isak Kiese Thelin och Ola Toivonen till Malmö, Jakob Johansson till Göteborg) men det bästa kapet så här långt; utan tvekan när IFK Norrköping på fredagen meddelade att man signat Sead Haksabanovic (som var lånad från West Ham) för ytterligare fyra år. Det kallar jag framtid!

***

Fjolårets allsvenska var verkligen skiktad, serien klövs mitt-i-tu. Risken för en upprepning är uppenbar, det är många som kommer att trängas på den nedre halvan: Sirius, Kalmar, Falkenberg, Helsingborg samt nykomlingarna Mjällby och Varberg är de kamrater som ÖFK får försöka hålla bakom sig, helst så många som möjligt...

***

Ny säsong och nya regler: Fem byten blir tillåtna, det behövs fyra varningar (tidigare tre) för att bli avstängd och så har handsregeln justerats (för vilken gång i ordningen?). Hands räknas numera från en linje från ”botten av armhålan” och nedåt.

***

Nytt för i år är också att domare som tappar formen och presterar dåligt i Allsvenskan kan flyttas ned till Superettan medan de som går bra i Superettan kan lyftas till Allsvenskan. I grunduppställningen finns elva allsvenska domare, tolv i Superettan. Ett bra initiativ – men på tok för sent!

***

Premiäromgången i sin helhet:

Söndag: Sirius–Djurgården (12.00), Norrköping–Kalmar FF, Göteborg–Elfsborg (14.30), Hammarby–ÖFK, Örebro–AIK (17.30).

Måndag: Falkenberg–Häcken, Helsingborg–Varberg, Malmö FF–Mjällby (19.00).

Till sist; ÖFK-ledningen är irriterad över att licensnämnden inte vill lämna något delbeslut om nästa års elitlicens. Den uppfattningen måste man väl vara ensam om i hela världen efter allt jidder månaderna före jul. ÖFK fick ju licensnämnden att framstå som riktiga praktarslen när elitlicensen ordnades (efter överklagan) för det här året. Den nesan glöms nog inte i första taget!

 
Det finns 8 kommentarer att läsa.

 
ÖFK-ledningen fortsätter att servera pinsamheter
8 Maj 2020 klockan 22:47 av Agne Svärd
 

Det kändes rätt naturligt att ta en liten paus i krönikeskrivandet; coronan slog till, fotbollen tvärnitade och ÖFK gick efter marsårsmötet in i en helt ny fas.

Ut med det gamla – in med det nya.

Men när nu Thord Eric Nilsson i en krönika publicerad här på fotbollz på fredagseftermiddagen bjuder in mig i debatten har jag inga problem att ta upp den inkastade handsken.

Thord Eric har naturligtvis helt rätt i det han skriver om Mittmediasportens (ÖP/LT) avslöjande av den fullständigt famösa uppgiften om sambandet mellan det saudiska telecombolaget Mbuzz och det senaste ÖFK-förvärvet, den 22-årige finsk-marockanen Bakr Abdellaoul.
Grattis till Niclas Åkerström som plockade fram den nyheten till sina läsare!

Förhoppningen på den nya ÖFK-ledningen var, vågar jag påstå, rätt stora när de klev på sin nya uppdrag för ett par månader sedan. Själv valde jag att ligga lågt, nyvalde ordföranden Mathias Rasteby och hans medhjälpare borde rimligtvis få lite tid på sig att åstadkomma en riktningsförändring i sin närmast hopplösa uppgift att få den kapsejsade ÖFK-ekonomin på rätt kurs.

Men, jag blev snabbt misstänksam när inget hördes från ÖFK:s högkvarter. Veckorna gick och tystnaden kändes riktigt besvärande. Hade den nya styrelsen klivit på uppdraget utan någon som helst handlingsplan, med ett blankt papper?

Inte heller blev jag speciellt imponerad när den nya ledningen för en månad sedan trollade fram 60 fiktiva miljoner i sin spelartrupp och därmed räddade verksamheten från att gå i konkurs, jag bara konstaterade att det ständigt trillar fram nya tricks ur klubbledningens trollerilåda för att skjuta problemen på framtiden. (Dessutom lyckades i samma veva tillförordnade vd:n Stig Eklund i en intervju ge en överoptimistisk bild av klubbens ekonomi, den orkar jag inte ens kommentera)

Sedan dök bilden på Daniel Kindberg och spelartruppen upp. ”Ett sista snack”, sa ordförande Rasteby i en krystad kommentar – ”inte alls”, sa Kindberg. Och ytterligare ett PR-fiasko var ett faktum, fullständigt i onödan.

Och så den här ”saudiaffären” där Stig Eklund och ordföranden Mathias Rasteby framstår som konstaplarna Kling och Klang när de ska försöka förklara vad som pågår och vad som inte pågår.

Min enkla gissning är att vi här har ytterligare en Puls8.Ltd-historia (det Cypernbaserade bolaget som skulle sponsra ÖFK med 15 miljoner, räddade elitlicensen, men där vi inte sett röken av några pengar).

När de säger att ett eventuellt ekonomiskt samarbete inte har något som helst att göra med Bakr Abdellaouls (meriterna är ju inte direkt imponerande) kontrakt vet jag inte om jag ska skratta eller gråta.

Eller mera exakt: Jag blir både provocerad och förbannad. Hur dum tror ÖFK-ledningen att de flesta av oss är?

Mathias Rasteby lovar att en internutredning ska klargöra hur den här affären har hanterats internt och hur den kunde läcka ut till Mittmedia. Det förslaget bör Rasteby kasta i papperskorgen, omedelbart! Här riskerar klubbledningen att kliva på minerad mark (meddelarfriheten är skyddad i grundlagen!). Det vore mycket bättre att lägga energin på att snabbt försöka utbilda förtroendevalda och anställda på vad det innebär att driva en allsvenska fotbollsförening. Sedan länge har vi sett en ändlös parad av amatörer som serverar fotbolls-Sverige pinsamheter med jämna mellanrum.

Coronaviruset må vara ett hot mot allt och alla – men lite kompetens skulle inte skada för att undvika de värsta självmålen!

Till sist 1: Det är skillnad på pengar och pengar. Sponsorslantar från Saudiarabien skulle inte vara alldeles enkelt att kombinera med ÖFK:s så stolta värdegrund och hbtq-cetifiering för att nu nämna några av honnörsorden. Jag begriper inte hur det ska gå till, inte alls!

Till sist 2: Det finns ett gäng på den här sajten som med jämna och ojämna mellanrum uttrycker sitt hat mot media i allmänhet och ÖP (Mittmedia) i synnerhet. Till er säger jag bara: ni har noll koll, inte ett kommatecken stämmer med verkligheten

 
Det finns 16 kommentarer att läsa.

 
Säsongsstarten närmar sig (tror jag)
24 Mars 2020 klockan 18:32 av Per Lagerbäck
 

I morgon onsdag är det dags för våra för tillfället bästa damlag, IFK Östersund och Ope, att mötas i dubbla träningsmatcher inför starten på div 1 Norrland i april. Det är två trupper med enormt olika förutsättningar. Siffernörd som jag är kollade jag matcherfarenheten hos de båda trupperna, enligt listan hos Svenska Fotbollförbundet. Då finner man att IFK har c:a 40 spelare som fått känna på spel på div 1-nivå (1142 matchstarter), och åtta spelare som spelat i Sveriges näst högsta serie (389 matcher). Opes siffror är en (1) spelare som känt på spel på div 1-nivå (28 matcher), och även den näst högsta nivån (22 matcher), för 10 år sedan. Det skiljer också ett antal år i snittålder. Såvitt jag kan se det är det en spelare i Ope som är äldre än 22 år.

Det ska då naturligtvis skilja rätt mycket i tyngd och spelkvalitet, och troligen kommer det att visa sig så. IFK aspirerar säkerligen på att finnas med i toppstriden av serien, medan Ope sannolikt får kämpa för sin överlevnad. MEN, Opetruppen består av ett stort gäng väldigt lovande och hungriga unga tjejer. Det finns en del svagheter, men fler styrkor. Det jag nog allra helst skulle önskat se som komplement i Ope i denna mer kvalificerade serie är en erfaren, snabb, brytsäker och styrande mittback. Oavsett det så tror jag att laget kan ställa till det en hel del för flera lag i serien. Det ska bli spännande att se matcherna på Jämtkraft Arena imorgon kväll.

Jag ska inte ge mig in på något egentligt tips av årets Norrlandsetta, men de lag som främst aspirerar på kvalspel uppåt borde vara Notviken och Team TG, med Infjärden, IFK Östersund och nykomlingen Kovland som möjliga utmanare. Jag tror också att Luleå SK tagit steg framåt sedan förra året, och liksom Själevad och Umedalen bör de hålla sig ifrån nedflyttningsstriden. Då blir det bara övriga nykomlingar kvar, nämligen Myckle och Kågedalen från Skellefteområdet och så Ope IF. Av dessa ser jag nog Kågedalen som det lag som löper störst risk att åka tillbaka direkt till tvåan. Myckle är mer svårbedömda. Men då bara två lag åker ur, så har Ope definitivt en chans att hänga kvar, vilket också matcherna hittills mot kvalificerat motstånd visat. 0- 0 och seger 3- 1 mot fjolårstrean Själevad, och förlust 1- 3 mot fjolårets överlägsna div 2-segrare Kovland. IFK Östersund har förlorat mot Sundvalls DFF, som spelar i Norra Svealandsserien.

Div 2 Mellersta Norrland blir i år nästan en ren Medelpadsserie, med inslag från Ångermanland i form av Långsele och så Krokom/Dvärsätt och IFK Östersund 2. Den serien blir mycket svagare i år än förra året och allt utom en Selångerseger är en sensation för mig. Möjligen kan Heffnersklubban störa lite. IFK 2 kommer att placera sig på övre halvan i år liksom förra året. KD bör denna säsong hålla sig undan nedflyttningsstriden, som främst lämnas över till nykomlingarna Långsele, Njurunda och Söråker. Övriga lag är Timrå, Stöde och Alnö, där Alnö nog kan riskera att finnas med i botten.

Tråkigt inför detta år är att inget lag från div 3 Jämtland/Härjedalen tog klivet upp. Men, desto roligare är att hela fyra nya föreningar och ytterligare ett nytt lag tycks dyka upp i årets trea, som dessutom verkar ska delas upp i en norr- och en söderserie. JHFF har ännu inte presenterat dessa serier ordentligt. Nykomlingarna är Frösön (Äntligen! Välkomna tillbaka!), Ås (Himla trevligt med seniorfotboll i Ås igen), Offerdal och Ragunda. De båda senare härligt överraskande att de vågat ta steget. Jag hoppas verkligen att alla dessa fyra föreningar får en ordentlig skjuts framåt. Därtill ska KD ställa upp med ett andralag. Som förra året finns Strömsund, Järpen, Häggenås, Ope 2, Hede/Vemdalen och Sveg kvar. Brunflo har flyttats ner från tvåan och får tillsammans med Ope 2 bära favoritskapet. Tyvärr försvinner Berg efter bara ett år, och dessutom försvinner Brunflo 2 och IFK Ösd 3.

Och ja, jag har valt att lämna det där lilla ettriga viruset utan ytterligare kommentarer än denna mening. Väl mött på träningsmatcherna och när än serierna drar igång.



 
Det finns 11 kommentarer att läsa.

 
ÖFK hade ingen tro på nya cupäventyr
8 Mars 2020 klockan 21:31 av Agne Svärd
 

Visst, det var roligt så länge det varade men efter 0–2 i Häcken(!) på Bravida arena på Hisingen så är drömmarna om ytterligare ett cupäventyr i Europa över för den här gången.

Och det är bara att erkänna: ÖFK var aldrig i närheten av en kvartsfinalplats i Svenska cupen, 0–2 var smickrande siffror, det var bara en inspirerad Aly Keita som hindrade hemmalaget från att banka in ytterligare ett antal fullträffar. Möjligheter fanns – i massor!

ÖFK hemma och ÖFK borta är (precis som för många andra, det ska sägas) två olika lag . Det har vi sett många exempel på under de fyra åren i Allsvenskan (66 av sammanlagt 166 poäng är tagna på bortamark). Ofta har man uppträtt som ”den fattige kusinen från landet” när man varit på resande fot.

Det gjorde man även den här gången. Det fanns ingen som helst tro på att det skulle kunna gå vägen trots att man vid avspark hade greppet om kvartsfinalplatsen, oavgjort hade ju räckt

Det var ett ÖFK utan energi som lämnade ifrån sig initiativet redan från avspark och sedan aldrig var i närheten av att ta tillbaka det.

Jag kunde inte se att ÖFK orkade ta sig till ett enda avslut i Häckens straffområde på 90 minuter och då är det nästan omöjligt att vinna fotbollsmatcher. Det är en gammal sanning.

Den här matchen blev också en nyttig påminnelse om var ÖFK befinner sig med sitt unga manskap; det är lätt att förblindas när motståndet är svagt (som Eskilsminne med en givmild målvakt, ett Gais med en man mindre i 60 minuter eller varför inte reservtyngda danska lag i ett par träningsmatcher...). ÖFK har gjort jobbet, absolut, det har jag själv skrivit, men när nu motståndet blev av en annan kvalitet kunde vi alla se att det fattas en hel del innan den här ÖFK-upplagan är redo att utmana de bästa.

Förutom Keitas målvaktsspel fanns inte mycket att berömma.

Tvärtom, det var mycket var väldigt dåligt!

Här är några noteringar;

# Fyrbackslinjen (Mukiibi, Sonko Sundberg, Isherwood, Weymans) är alldeles för offensivt balanserad när motståndet är så här bra. Det har funkat när ÖFK varit det bollförande laget, nu läckte det lite överallt men speciellt på vänstersidan där Weymans hade svårt med positionsspelet och Isherwood inte riktigt visste om han skulle falla eller stöta. Där kom också Häckens båda fullträffar i första halvlek efter synnerligen taffligt försvarsspel.

Ian Burchnall måste ha en defensiv plan B när motståndet heter Malmö, Djurgården, AIK, Hammarby ... eller Häcken. Förmodligen även några andra, åtminstone på bortaplan.

# På mittfältet uppträdde Rewan Amin, som varit lysande i flera matcher de senaste veckorna, lika tråkigt som förra säsongen. Det uppumpade självförtroendet var som bortblåst och då blir Amin nästan osynlig. När dessutom Isak Ssewankambo var utan gnista (utbytt 20 minuter före slutet) så kan ni själva räkna ut vilka som regerade i mittens rike...

# ÖFK har mycket speed i sitt forwardsbestånd, alla är begåvade med raska fötter. Men av det såg vi inte mycket den här gången; Felix Hörberg blixtrade till några gånger och tog sig in bakom hemmalagets vänsterförsvar men det gav inte mycket när han hade usel precision i sina inspel, Simon Kroon spelade pojkfotboll i 90 minuter (det var ett jävla dribblande)) medan Nebiyou Perry (i första halvlek) och Blair Turgott (i andra) bara syntes i laguppställningen.

# Jordan Attah Kadiri var inte redo för 90 minuter efter fotskadan senast mot Gais. Fick hoppa in i slutet men var chanslös att förändra matchbilden.

# ÖFK:s enda hot den här eftermiddagen (förutom tolv hörnor, alla mer eller mindre misslyckade) var skott från distans. Ludwig Fritzson (strax utanför) och Isak Ssewankambo (där hemmamålvakten Peter Abrahamsson missbedömde studsen) var närmast.

# Aly Keita räddade en straff. Bland mycket annat.

# Bäst av utespelarna var Noah Sonko Sundberg. Men konkurrensen var svag den här gången, det måste sägas.

Till sist; nästan en månad kvar till den allsvenska starten (Mjällby hemma, 5 april). Möjliga tävlingsmatcher ska nu ersättas, ja, av vadå? Vi upplevde samma sak för ett år sedan, då fick Ytterhogdal sparra vid ett par tillfällen. Jag hoppas att beredskapen är bättre den här gången.

 
Det finns 7 kommentarer att läsa.

 
ÖFK gjorde jobbet på bästa sätt även den här gången
29 Februari 2020 klockan 22:26 av Agne Svärd
 
5–0 mot Eskilsminne i Helsingborg förra helgen följdes upp med 4–0 när gamla hedersklubben Gais, en av de stora i svensk fotboll, kom till Jämtkraft arena. Det betyder att ÖFK skaffat sig en utmärkt utgångsläge inför gruppfinalen mot BK Häcken nästa söndag. Visserligen är det bortamark (Bravida arena på Hisingen), men ändå; oavgjort räcker för en kvartsfinal i Svenska cupen, Häcken däremot måste vinna.
Visserligen ska vi inte dra för långtgående slutsatser den här gången heller. Gais var blekt redan från start och blev naturligtvis ännu blekare när Emil Wahlström tvingades lämna banan redan efter 34 minuter efter två gula kort och precis när Simon Kroon rullat in 2–0 på en billigt dömd straffspark.
Men å andra sidan; ÖFK gjorde sitt jobb på bästa sätt och bättre kan man inte göra det.
Den här lördagseftermiddagen var bra för Ian Burchnall och hans gäng. Utan tvekan! Men framförallt för hela klubben och den ekonomiska torktumlare man befinner sig i. Segrar kan dölja de flesta skavanker, det vet vi alla.
Förra säsongen var stökig för ÖFK, på alla sätt. Sportsligt var det, efter en stark aprilmånad, väldigt rörigt. Det såg man inte minst i startelvan; Ian Burchnall mönstrade 28 olika kombinationer (på 30 försök) i Allsvenskan. Det är sånt som brukar kallas kontinuitet...
Nu har Burchnall satsat på samma gubbar två matcher i rad.
Det tycker jag är bra, tack för det. Det är aldrig fel att låta spelare känna trygghet med såväl positioner som lagkamrater. Och eftersom säsongen är lång är jag helt övertygad om att alla som förtjänar en plats i startelvan också kommer att få den!
Här är några noteringar;
# Det var verkligen gammalt och nytt i svensk fotboll som möttes på Jämkraft arena. Gais bildades 1894, ÖFK 102 år senare (1996). Gais har 54 säsonger i Allsvenskan och ligger på elfte plats i maratontabellen, ÖFK har fyra säsonger i vår högsta liga (32:a i maratontabellen). Men den här gången var det ungdomen som gick segrande ur duellen, Gais hade inte en suck att hänga med i hemmalagets höga passningstempo (dessutom många gånger med både stor precision och en hel del fyndighet).
# Apropå ungdom; 19-årige Jordan Attan Kadiri fortsätter att visa sin målhunger. Tre nya baljor den här gången varav två med huvudet. Men det var trean (4–0, 52:a min) som var kryddan på moset. Gaiskeepern Oscar Ekman måste nog undra vad som egentligen hände när Kadiri, på uppstuds, drog till från höften och nätet stod som en strut. Vilken smäl!
# Ludvig Fritzson har under tiden i ÖFK haft svårt att hitta en plats i startelvan. Men frågan är om han varit så nära som nu. Fritzson har varit framgångrik mot såväl Eskilsminne och Gais och den här gången serverade han båda bollarna som Kadiri nickade i mål. Han var också arkitekten när Fleix Hörberg gjorde pulvermos av Gais vänsterförsvar under första 45 minuterna.
# Rewan Amin fortsätter att visa spelglädje och vinna bollar på mitten. Och då kan jag förlåta ett antal bortslagna passningar.
# Aly Keita har missat flera av veckans träningar efter en släng av magsjuka. Men när det blev matchdags var han tillbaka i buren. Dock var eftermiddagen sällsynt lugn, förmodligen har nye lagkaptenen aldrig haft så lite att göra, åtminstone inte i ÖFK-dressen.
# Backlinjen behövde inte anstränga sig den här gången heller, åtminstone inte på den egna planhalvan. Däremot blev det många utflykter i offensiven, framförallt för kantspelarna Ronald Mukiibi och Marco Weymans. Om en vecka kommer försvarsstyrkan att testas. Garanterat!
# På plussidan i jämförelse med matchen mot Eskilsminne: Mycket vassare anfallsspel! I Helsingborg fick ÖFK väldigt god utdelning på relativt få chanser, den här gången skapades möjligheter i mängd!
# Ytterligare en match utan skador (vad jag kunde se). Men visst blev vi alla lite oroliga när Kadiri klev snett i samband med 3–0-målet och blev liggande bakom kortlinjen. Men till allas lättnad (inte minst Ian Burchnalls...) var den nigerianska målsprutan snabbt tillbaka i spel.
# Det var lite svårt att förstå att hänga med i turerna när ÖFK fick sin straff och Gais Emil Wahlström visades av banan efter en dryg halvtimmes spel. Men vad jag förstår varnades Wahlström för att han råkade komma åt bollen med handen när han föll i duellen med Kadiri (det var ju nästan omöjligt att se den beröringen). Och eftersom Wahlström hade fått en varning några minuter innan straffsituationen var domaren Farouk Nehdi från Huddinge tvungen att plocka fram det röda kortet.
Till sist; mål på hörna mot Eskilsminne och mål på hörna mot Gais. Det är vi inte bortskämda med!
 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Full laddning och givmild hemmamålvakt gav 5-0
23 Februari 2020 klockan 22:19 av Agne Svärd
 
Det finns många sätt att angripa en motståndare som, på papperet, ska vara utan chans. Man kan exempelvis göra som ÖFK gjorde för ett år sedan i Karlstad för ett år sedan och som angav tonen för en hel säsong (förlust 2–3, hemska tanke).
Men man kan också göra som ÖFK gjorde på söndagseftermiddagen när man reste till Helsingborg och klappade till Eskilsminne IF med 5–0 under småtrista yttre förhållanden.
Två likartade uppgifter, kan tyckas. Men med diametralt olika anslag!
Vi ska givetvis inte dra alltför stora växlar på ÖFK-segern när gruppspelet i Svenska cupen öppnade i helgen, absolut inte. Vi har fortfarande en dryg vecka kvar av februari och det finns mycket att slipa på. Men ingen kan klaga på hur ÖFK årgång 2020 grep sig an årets första tävlingsuppdrag; det var full laddning från avspark och med hjälp av en givmild hemmamålvakt hade ÖFK avgjort den här matchen redan efter sju minuter!
# 3:e min: Blixtrande attack där ÖFK skär hemmalagets vänsterförsvar i strimlor. Felix Hörberg lyfter in bollen och Eskilsminnes målvakt Pontus Löfvenmark, uppvaktad av Simon Kroon, lyckas fumla in bollen i den egna buren. 1–0.
# 7:e min: Simon Kroon vinner bollen kring mittlinjen, avancerar 30 meter och drar till med högern från strax utanför strafflinjen. Det är ingen våldsam smäll men tillräcklig för att Löfvenmark ska bli passerad (Den såg inte helt otagbar ut, åtminstone inte på tv-bilden...). 2–0.
Här var naturligtvis grunden lagd. Resten blev en lång transportsträcka fram till slutsignalen som bjöd på ytterligare tre mål, en hel del goda intentioner men också saker som måste bli bättre, helst redan till lördagens hemmamöte med Gais för att ÖFK ska ha en fair chans att utmana BK Häcken om slutsegern i grupp 6 i den sista ronden.
Här är några noteringar;
# Ian Burchnall tänkte ungefär som jag när han formerade årets första startelva. Jag hade mina frågetecken till höger. ÖFK-tränaren valde där Ronald Mukiibi i backlinjen och Felix Hörberg i tremannaanfallet och där fick Burchnall full utdelning. Felix Hörberg blev tvåmålsskytt och även Mukiibi hamnade i målprotokollet när han nickade in 4–0 efter en vänsterhörna.
# Jag tycker att Hörberg har sett seg ut så här långt. I dag var det betydligt bättre klipp i steget och det var också nyckeln till hans båda fullträffar. Men det bästa av allt var Hörbergs distinkta avslut när han spikade slutresultatet 5–0. Så ska det se ut!
# Charlie Colkett kom som väntat inte till spel, Ludvig Fritzson ersatte på mitten och gjorde ett fullgott jobb. Bidrog också med en målgivande passning (sedan han fått bollen till skänks av den för dagen givmilde hemmamålvakten) när han frispelade Jordan Attah Kadiri till 3–0.
# Rewan Amin och Isak Ssewankambo jobbade hårt i 90 minuter och var offensiva arkitekter. Båda bjöd dessutom på ett antal läckra crossbollar som öppnade hemmaförsvaret på vid gavel men såväl Amin som Ssewankambo slarvade med enklare uppgifter för att jag ska vara riktigt nöjd.
# Jordan Attah Kadiri gjorde mål igen och serverade Hörberg bollen på silverfat vid 5–0. Men så mycket mera blev det inte den här gången.
# Hoppas att Simon Kroon får vara skadefri den här säsongen. Här har ÖFK ett riktigt sparkapital!
# På minussidan; några onödiga bolltapp kring egna straffområdet och på mittplan, för få attacker som gav riktigt öppna målchanser (det var ju trots allt division 1-motstånd och några av målen fick ÖFK till skänks). offensiva hörnor (en gav utdelning) och frisparkar kan bli mycket bättre och försvarsjobbet vid Eskilsminnes fasta situationer var inte helt övertygande. Men som helhet pratar vi nu om petitesser...
# Till sist; en liten känga till ansvariga för informationen på fotbollförbundets hemsida (svenskfotboll.se). Det är ju skämmigt att ÖFK:s samtliga mål, enligt hemsidan, gjordes av ”okänd spelare”, att två byten gjordes mellan ”okända spelare” och att ett tredje byte inte ens är registrerat. Det handlar ju trots allt om en allsvensk klubb. Däremot finns division 1-klubbens gjorda byten noterade med namn... (sista kollen gjorde jag fyra timmar efter slutsignal). Det håller inte när vi hunnit fram till år 2020 och Svenska cupen är ett av förbundets mest prestigefyllda arrangemang.
 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Morfar var med och startade idrottsföreningen Eskilsminne
19 Februari 2020 klockan 17:34 av Hasse Thor
 

Lite speciellt för övertecknad att ÖFK skall möta Eskilminne IF i Svenska Cupens inledning. Själv född på Eskilminne, Per Eskilsgatan 33. Morfar Hugo Quist-Hansson som var murare byggde ett egna hem åt sig och familjen 1923. Morfar var med och startade idrottsföreningen och var om jag inte minns fel dess förste ordförande ett antal år.

"Gröningen" som omnämns var vår idrottsliga lekplats på 50-talet. Då omgjord till parkområde och tydligen skyltad med "bollsparkning förbjuden", nåt som vi grabbar på "Eskil" högaktningsfullt ignorerade. Klädespersedlar som målstolpar och så körde vi igång. Var utan att skryta en av dom mer tongivande men detta var innan puberteten drog iväg förutsättningarna åt olika håll.

Ibland cyklade vi ner till "Harlyckan", Eskilminnes hemmaplan i modern tid där också matcher spelades i division fyra. Kl. 10:00 på söndagar, en ovanlig starttid men HIF hade match på Olympia 13:30 och inget skulle krocka. Skall bli spännande att följa uppgörelsen på söndag, blir nog en tuff uppgift. Skåningar och speciellt helsingborgare är inte lätta att tas med...

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Lars Larssons Tankar
18 Februari 2020 klockan 22:12 av Haldo Jonsson
 

”Jämtkraft Arena är numera kontantfri zon, vilket innebär att ingenting från entréavgift, fika, tilltugg, mat eller souvenirer går att betala med kontanter. Dessutom framställs det som om det vore något positivt, och då frågar jag mig för vem är det då positivt? Kanske banken ligger bakom det hela? För det kan väl inte vara SEF?
Utifrån ett konsumentperspektiv innebär det, per se, en avsevärd begränsning i alternativa betalningssätt, så kundvänligt är det absolut inte. Att betala kontant går i regel snabbare än med kort och Swish. Visserligen har idag moderna kort möjlighet, att för lägre betalningsvärden, blippa beloppen, vilket i de fallen gör betalningarna hastighetsmässigt jämförbara med kontantbetalningar. Det förutsätter dock att betalningsmottagaren har en sådan kortterminal och den betalande ett sådant kort. Ändå är det bara att konstatera att det i det totala tar längre tid att verkställa betalningar, eftersom alla ännu inte har sådana kort, terminalfunktionen saknas eller beloppet är för stort för att blippa. Väntan är ju inte heller en kundvänlig upplevelse.

För många, för att inte tala om alla utländska besökare, så kan det vålla väldiga besvär, om de inte är medvetna om betalningssätten i förväg. Vi i Sverige är extrema, även inom EU, när det gäller krav på kortanvändning, vilket ökar risken att utlänningar blir negativt överraskade när det inte går att betala med kontanter.

Utöver det så drabbas ju även ÖFK. Risken för lägre intäkter per tidsenhet ger mindre intäkter totalt. Framförallt inne på Arenan. Publiken handlar ju mest när det är uppehåll i Arenans aktiviteter. Visserligen kan mer personal och fler terminaler öka hastigheten i försäljningen, men samtidigt ökar då kostnaderna.

Dessutom, och inte minst viktigt, hur löser man en situation när korten inte fungerar? Fredagen 14/2 - 2020 var detta ett faktum för Swedbanks kunder? Vi pratar om flera miljoner människor. Nästa gång kan kanske alla kortinnehavare drabbas. Kanske just före och under en match på Jämtkraft Arena, Det behövs bara ett avbrott i den it tekniska leveransen, för att detta skall vara ett faktum. Finns en plan B och hur ser den ut?

Vad är egentligen logiken i att inte erbjuda någon som helst möjlighet att betala kontant? Kundvänligt är det inte. Livsmedelsbutikerna har åtminstone både ock. De enda som tjänar på att kontanter inte används är bankerna. De behöver dessutom inte ens ta ansvar när systemen inte fungerar. Det finns inte heller något regelverk som styr upp detta. Nej, ÖFK, tänk om och gör rätt.”

 
Det finns 18 kommentarer att läsa.

 
Startelvan, öppet krig, utlovade miljoner & ett raserat läktarbygge
17 Februari 2020 klockan 22:11 av Agne Svärd
 

1–2 mot Levanger FK (den norska tredjedivisionen) och 3–2 mot nyblivna Superettanklubben Umeå FC är inte mycket att stimma om. Resultat och prestation låg inte i fokus för ÖFK den här helgen, det viktiga var att ge så många som möjligt i truppen en chans att spela 90 minuter för att vara redo när tävlingssäsongen drar igång på söndag, Svenska cupen och bortaspel mot Eskilsminne IF (division 1-förening från Helsingborg).

Men några slutsatser är i alla fall lätta att dra;

# ÖFK har inte material som räcker för att spela med två uppställningar varken när det gäller numerär eller kvalitet. Därför blev det också två rätt dassiga fotbollsmatcher, allrahelst som inlånade ersättare (som säkert gjorde sitt allra bästa) har en lång väg att vandra innan de når allsvensk nivå (nu var jag snäll...).

# Ingen av de ÖFK-spelare som har en bit upp till startelvan (eller en plats på bänken) tog chansen att förbättra sin position i gruppen. Inte en enda!

# Rewan Amin var ensam om att visa knallform, igen. Insatsen mot danska ligatrean Århus i Portugal följdes nu upp med ytterligare en fullpoängare mot Umeå. Det lyser av spelglädje i Amins uppträdande, han fick dessutom göra sitt första mål i ÖFK-dressen (en straff) och frågan är inte om hans frisparkskanon i slutet av den första halvleken även den passerade mållinjen?

Jag tror inte att Ian Burchnall ligger sömnlös och grubblar över vilken elva han ska starta med mot Eskilsminne, i varje fall om alla spelare är tillgängliga (Charlie Colkett och Noah Sonko Sundberg avstod spel i helgen, ”säkerhetsåtgärd”). I mina ögon behöver nog ÖFK-tränaren bara fundera på två positioner till höger; Sam Mensiro eller Ronald Mukiibi som högerback, Felix Hörberg eller Blair Turgott till höger i tremannaanfallet?

Aly Keita är gjuten i målet (även om det inte var någon imponerande insats mot Levanger, det ska gudarna veta), Sonko bildar mittbackspar med Thomas Isherwood medan Marco Weymans just nu är given som vänsterback.

Valet av högerback? Ja, eftersom ÖFK ska vara det spelförande laget (så måste det väl bli?) faller det på Mukiibi, alla dar i veckan!

På mittfältet spelar formkortet Rewan Amin tillsammans med Isak Ssewankambo och Charlie Colkett. Om Colkett inte hinner bli spelklar får Frank Arhin eller Ludvig Fritzson chansen, Ahrin hade pigga ben men en slarvig passningsfot i söndagsmatchen medan Fritzson var ÖFK:s största offensiva hot från sin mittfältsposition i förlustmatchen mot Levanger (dunkade också in ÖFK:s tröstmål med en riktig rökare från strafflinjen).

Längst fram tror jag att Burchnall ger trion från söndagsmatchen (Turgott, Jordan Attah Kadiri och Simon Kroon) ytterligare en möjlighet. Turgott hade visserligen svårt att komma till egna avslut mot Umeå men var trots allt inblandad i förspelet till de två första målen, Kadiri gjorde mål även den här gången och även Kroon hamnade i målprotokollet.

Felix Hörberg utmanar om högerpositionen men, som jag skrev efter Århusmatchen, ser han ut att fortfarande ha vinterpälsen på sig; klippet i steget är inte riktigt där och det händer väldigt lite i hans spel kring motståndarnas straffområde. Det räcker inte med några bra inspel per match, Hörberg måste hota mycket mer!

Om jag skrivit de här raderna för ett par veckor sedan hade Nebiyou Perry varit stenklar i startelvan. Det är han inte nu, Han såg seg och trög ut i Portugal och det intrycket förstärktes i lördags. Perry behöver lätta fötter för att hans spel ska vara framgångsrikt, annars blir han ett lätt byte för motståndarförsvaren. Men Perrys tid kommer – när Burchnall lättar på träningen!

Det är så här jag ser på läget i ÖFK efter den inledande förberedelsefasen. Nu går vi in i cupspelet. i sämsta fall stannar det vid tre tävlingsmatcher men givetvis hoppas jag på en fortsättning efter gruppspelet (Gais och Häcken är övriga två motståndare i grupp 6). Vi vet ju alla hur kul det kan bli...

Hur Burchnall tänker får vi ett första svar till helgen.

***

Förra veckan small det från alla håll: styrelseledamöterna Britt Bohlin, Maria Wilén och Peter Rung ställde sina platser till förfogande inför årsmötet om en knapp månad efter krav från tunga sponsorer, Maria Wilén (som också är ordförande i ÖFK:s elitbolag) kallade en av klubbens största gynnare (Nils Åke Hallström) för ”ett popcorn”, Peter Rung beskrev Daniel Kindberg som ”föreningens stora svaghet” samtidigt som Kindberg i ett par svavelosande facebookinlägg sågade sittande ÖFK-styre och vd:n Lennart Ivarsson i höjd med fotknölarna. ”Vanskötsel” är Kindbergs beskrivning av nuvarande styrelsens insats.

Alla sköt på alla, nu inför öppen ridå, och de närmaste veckorna kommer att bli oerhört intressanta (och då tänker jag inte på den sportsliga biten...). Borgfred efter årsmötet? Inte en chans, oavsett hur bra valberedningen lyckas i sitt jobb.

***

Det har ju spekulerats i att Ghoddos-affären skulle, vid ett negativt utfall i CAS, bli spiken i ÖFK-kistan. Men frågan är om klubben ens tar sig fram till ett avgörande i idrottens skiljedomstol? Det där sponsorlöftet på 15 miljoner (från ett brittiskt bolag?) som ÖFK trollade fram ur rockärmen inför Överklagandenämnden och som räddade elitlicensen och den allsvenskan platsen, riskerar så länge pengarna lyser med sin frånvaro. att framställa klubben som värsta sortens bluffmakare.

Fram med stålarna, ÖFK! Både för trovärdigheten (som verkligen inte tål något mera) men framförallt för överlevnaden (enligt Daniel Kindberg går klubben i konkurs i slutet av april om inte dom här pengarna omedelbart landar på ÖFK:s konto och där har nog DK koll på läget).

***

Jag såg i höstas att ÖFK, bland annat tillsammans med supporterföreningen Falkarna, ville plocka bort stolarna på stora delar av kortsidesläktarna men tänkte inte så mycket på det. Men när jag nu ser resultatet blir jag bekymrad. Fan, så fult! Hela anläggningen ser plötsligt ut som ett rivningsprojekt.

Jag har alltid tyckt att Jämtkraft arena varit ett ofärdigt bygge (som många andra av kommunens idrottsanläggningar, känt sedan gammalt) men att det började likna något när stolarna monterades på kortsidorna inför Europaspelet. Det gick att visa upp arenan inför övriga fotbolls-Sverige (och Europa) utan att behöva skämmas. I en framtid såg jag också möjligheter att bygga in de öppna hörnen och så småningom även få tak över kortsidorna. Därmed också ett riktigt fotbollsstadion.

Men nu?
I det här skicket kommer jag att blunda varje gång tv-bilderna kablas ut från Jämtkraft arena.

Uppenbarligen var det några som tänkte men tänkte riktigt fel. Så här får en allsvensk arena inte se ut!

 
Det finns 7 kommentarer att läsa.

 
Något kanske borde åtgärdas
11 Februari 2020 klockan 08:21 av Per Lagerbäck
 

För några år sedan infördes en Elitetta under Allsvenskan för damfotbollens del, trots många varningsord. Länge har dock de flesta lagen hankat sig fram, ofta med sviktande ekonomi, då resekostnaderna är väldigt stora och möjligheterna till större sponsorer begränsade. Många ideella ledare har kämpat hårt för att skapa ekonomiska möjligheter. I tillägg inför detta år kommer att SvFF kommer att vara hårdare mot föreningarna då det gäller spelare som kommer på turistvisum, vilket ökar kostnaderna ytterligare för de föreningar som vill satsa vidare.

Inför Elitettan 2020 har Assi från Kalix dragit sig ur, och med 99% säkerhet kommer Limhamn/Bunkeflo och Kungsbacka att följa efter. Assis utträde gav klassiska Älvsjö en plats, som bästa förlorande kvallag, och den tog man tacksamt emot. Kliver nu de övriga två också av ligger Sunnanå och Dösjöbro från Skåne i turordning. Sunnanå verkar vara beredda att ta platsen, men säkerligen inte Dösjöbro, då nästan hela deras startelva gått till Malmö FF:s nystartade lag i div 4(!), och man tvekat att ställa upp igen i div 1. Alltså ett kliv tre divisioner ner för att få spela i di ljusblå färgerna ett några år. Hm. Om då SvFF då tittar vidare så borde alltså bästa tvåa i div 1 få nästa erbjudande, och det är Sandvikens IF, som ju faktiskt gör en seriös satsning uppåt, och kanske också accepterar ett erbjudande. Det skulle kunna innebära att det denna säsong spelar åtminstone tre Norrlandslag i Elitettan, då Morön redan finns där.

Om vi då närmar oss våra distriktslag så skulle en uppflyttning av Sunnanå innebära en något lättare serie för Ope och IFK Ösd. Troligen kommer även här ytterligare erbjudande att gå ut. Sedan tidigare har ju Ope fått Härnösands plats, sedan Sundsvalls DFF plockat lite för många russin från Ångermanländskorna och omöjliggjorde spel i div 1. Om jag räknar rätt så borde dessa föreningar i tur och ordning få erbjudande om uppflyttning; Trångfors-Boden, Heffnersklubban, Clemensnäs, Älvsbyn och Sandvik. För IFK:s och Opes del hoppas jag i så fall på mer närliggande Heffnersklubban. Återstår dock att se om någon av dessa föreningar så här nära seriestart är beredda på en sådan satsning. Annars lär div 1 Norrland spelas med elva lag, och endast två nedflyttningsplatser.

För att ytterligare illustrera problemen historiskt så drog sig Kramfors ur div 1 inför 2019, samt hela fyra lag (ÖDFF, Mariehem, AFC Luleå och Alvik) inför 2018. Och av de Norrländska div 1-lagen inför denna säsong har Hille från Gävle tackat nej till en fortsättning, och även Svealändska Hässelby har frivilligt klivit av.

Sammanfattningsvis så anser jag att SvFF måste ta dessa problem på allvar. Förslagsvis bör det återinföras två serier under Allsvenskan för att något minska resekostnaderna, trots att det kan innebära ett större kliv upp i Allsvenskan för nykomlingarna. En fördel med det blir också att seriesegrarna i div 1 slipper kvala, då finns det sex div 1-serier och då även sex uppflyttningsplatser. Sedan bör det naturligtvis satsas mer på resebidrag i div 1. Min killgissning är att det inte råder en helt jämställd fördelning mellan tredje nivån på herr- respektive damsidan. Men jag kanske har fel.

Jag återkommer så småningom med en ännu mer JH-anknuten krönika inför säsongen.

 
Det finns 13 kommentarer att läsa.

 
Därför vill jag inte se ÖFK passa boll kring egna straffområdet...
8 Februari 2020 klockan 09:18 av Agne Svärd
 

Det är naturligtvis provocerande (för många ÖFK-vänner) att beskriva ÖFK:s 1–1-match mot danska ligaåttan Lyngby som en ”skräpmatch”. Men jag gör som jag gjort i mer än 50 år; jag skriver det jag ser och skiter fullständigt i om jag råkar trampa på några ömma tår!

ÖFK gjorde ingen bra match, Lyngby gjorde heller ingen bra match, därför blev det som det blev. Det finns naturligtvis många förklaringar till det; för ÖFK:s del är det tidigt på säsongen, man befinner sig på träningsläger med allt vad det innebär, man gjorde nio byten i andra halvlek och planen var undermålig. För att nu ta några...

Vad Lyngby har att skylla på vet jag inte. Men danskarna var inte ett dugg bättre än ÖFK trots att de snart ska in i seriespelet igen.

För er som fortfarande hävdar att ÖFK gjorde en bra match rekommenderar jag den här länken på klubbens hemsida: https://ostersundsfk.se/ofk-tv-malen-och-hojdpunkter-fran-ofk-lyngby/

Här har klubben verkligen ansträngt sig för att lyfta fram godbitarna men det blev inte mer än så... (Den som fortfarande tycker att det här är bra har verkligen inga som helst krav på sitt lag, det måste jag få säga).

Nåväl, nu släpper vi helhetsbilden och tar den detalj som stör mig allra mest och som gör mig riktigt orolig:

Uppspelen.

ÖFK var här tillbaka till fjolåret när det var som sämst; motståndarnas höga press tvingar fram misstag runt det egna straffområdet. Vi såg det i omgång efter omgång, varenda lag i Allsvenskan visste exakt hur man på ett enkelt sätt skulle skada ÖFK. Eller som Hammarbystjärnan Muamer Tankovic så träffande uttryckte efter haveriet på Tele 2 i mitten av maj: ”Fan, va naiva ÖFK var. Dom skadade sig själva.”

I torsdagens match kunde Lyngby inte utnyttja sina bollstölder, men bara att de bjöds möjligheten ger mig rysningar. Här måste Ian Burchnall agera. Snabbt. (Jag som trodde att ÖFK en gång för alla släppt den här spelidén när man i höstas förenklade sitt spel och därmed också räddade det allsvenska kontraktet...).

ÖFK har helt enkelt inte material för den här sortens fotboll (inte många andra allsvenska klubbar heller för den delen) och jag ska motivera min åsikt väldigt utförligt med hjälp av de åtta försvarsspelare som i olika perioder fanns på banan mot Lyngby:

# Sixten Mohlin: Målvakten har ju en nyckelroll när man sätter igång spelet. När Mohlin kom till ÖFK för ett år sedan hette det att han värvades för att hans egenskaper påminde om Aly Keitas, det skulle inte bli någon skillnad vem som vaktade målet av de två. Det där stämmer ju inte alls, Mohlin har inte samma fötter som Keita, inte samma speluppfattning heller för den delen. Mohlin spelar gärna bollen kort mitt i banan utan att inse vilken riskfaktor det medför. Jag är väl medveten om att det snackas mycket om just detta i svensk fotboll, att spela upp i mitten ska vara ett led i att utveckla possessionspelet. Möjligen att ÖFK vill testa den vägen ytterligare ett varv men jag delar inte den uppfattningen, inte alls! Här finns så mycket att förlora men väldigt lite att vinna.

# Sam Mensiro: Han saknar passningsfot med allsvensk kvalitet, Med Mensiro på högerkanten blir det här spelet omöjligt. Varje påläst motståndare styr alla ÖFK-uppspel till Mensiro och sedan är det stopp, tvärstopp!

# Noah Sonko Sundberg: Sonko klarar det här spelet, utan tvekan. Han är också, tillsammans med Eirik Haugan, den ende som kan slå den raka bollen upp i mitten med fart och precision.

# Thomas Isherwood: Nej, possession är inte Isherwoods bästa gren.

# Marco Weymans: Nja, Weymans har visserligen en finkalibrig vänsterfot men i mina ögon chansar han lite väl mycket kring det egna straffområdet. Mot Lyngby blev det både en och två ”indianare” rakt in i banan. Weymans passningsspel passar bättre på motståndarens planhalva, åtminstone så här långt.

# Alex Purver: Kan säkert klara passningsspelet men det skulle förvåna om han dyker upp i en allsvensk backlinje!

# Eirik Haugan: Som jag skrev här ovan; Haugan har en säker passningsfot och jag gillar hans raka uppspel i banan som snabbt slår ut motståndarnas första press.

# Ronald Mukiibi: I alla år har det i ÖFK-lägret pratats om hur skicklig passningsspelare Mukiibi är. Jag är inte alls lika övertygad, jag tycker att det mest handlar om ”alibipassningar”. Det är möjligt att Mukiibi briljerar på träningarna men i matcher vinner hans passningar sällan mark.

Utöver de här åtta så kommer Aly Keita och Kalpi Ouattara att vara aktuella i försvarsblocket, i allra högsta grad. Keita är ju känd som en av Allsvenskans passningssäkraste målvakter och om det finns inte mycket att erinra. Istället är det väl snarast en brist på koncentration som kan trassla till det när han har bollen... Men även om Keita kan lösa det här så ska det ju finnas mottagare också!

När det gäller Ouattara, som ännu inte anslutit till ÖFK-truppen, så påminde hans passningsspel under hösten om Marco Weymans, det var bitvis lite slarvigt och gav därför bättre utdelning på andra sidan mittlinjen.

Det här är alltså ÖFK:s förutsättningar för att spela possessionfotboll från egen målvakt. Därför tror jag inte på idén, i alla fall inte som huvudalternativ, Riskerna är uppenbara när kvalitet saknas (det här förutsätter stor skicklighet) och i min bok är varje bolltapp kring det egna straffområdet ett misslyckande!

***

I sista stund bytte ÖFK motståndare i måndagens träningsmatch; ett portugisiskt tredjedivisionslag blir nu istället den danska ligatrean Århus. Det tror jag är ett bra byte, Århus går starkt den här säsongen och besegrade FC Köpenhamn i en träningsmatch så sent som i fredags Här vill jag sett ett ÖFK som uppträder mer sammanhållet än mot Lyngby men framförallt inte bjuder på bolltapp i backlinjen. Ett bra avslut på dagarna i Portugal skulle sitta fint inför tävlingsstarten om några veckor!

 
Det finns 11 kommentarer att läsa.

 
Till Portugal med ett leende på läpparna
1 Februari 2020 klockan 07:05 av Agne Svärd
 
3–1 mot Gif Sundsvall och så 4–0 på fredagseftermiddagen mot Brommapojkarna. Jag tror att det är ett ÖFK-gäng som i dag, lördag, åker till Portugal med ett leende på läpparna! 7–1 på två träningsmatcher, låt vara att motståndet inte har varit det skarpaste (Giffarna är inte längre ett allsvenskt lag och BP spelar nu i division 1), men spelglädje, segrar och vackra mål gör livet så mycket lättare att leva, det har jag i alla fall lärt mig av ett liv i idrottens tjänst.
Inte minst när man åker på läger och ska skava på varandra under så många dagar.
Fågel eller fisk? Det är naturligtvis den fråga vi alla ställer om ÖFK årgång 2020. Det mesta från ”storhetstiden” har nu växlats ut, materialet har blivit ännu yngre men är onekligen väldigt spännande även om bristen på rutin (den ska verkligen inte underskattas...) kan komma att kosta en del motstångar när det blir allvar på riktigt.
Men i Sundsvall (bortsett från den första kvarten) och på Grimsta IP i Bromma har det sett ... fartigt och lekfullt ut. Så långt sträcker jag mig, det finns ingen anledning att dra för stora växlar av det vi har sett. Träningsmatcher är trots allt träningsmatcher, inte minst när vi fortfarande är kvar i januari.
Det ska inte ni heller göra. Nöj er med att konstatera att årets ÖFK-trupp innehåller många som är skickliga på att hantera en fotboll! Och göra vackra mål. Vilka rökare vi har bjudits på i de här två matcherna.
Mot BP öppnade Nebiyoy Perry med att trycka upp bollen i målvaktens vänstra kryss. Strax senare satte Jordan Attah Kadiri upp den till höger om BP-målvakten (det var två väldigt snarliga mål, både i förspel och avslut) och i andra halvlek visade Charlie Colkett stor beslutsamhet när han drog in en riktig sorkdödare med sin vänster på en målvaktsretur.
Den insatsen gillade jag, det var ingen som helst tveksamhet när möjligheten dök upp vid strafflinjen. (Desssutom hann Colkett servera Thomas Isherwood en hörna som nickades i mål, 3–0) Jag hoppas att Colkett fortsätter att utvecklas i den takt som kunde skönjas under hösten efter en första tid i ÖFK som lämnade ett antal frågetecken bakom sig.
Colkett kan mycket väl vara den kreatör som ÖFK behöver för att låsa upp motståndarnas försvarslås, han har verktygen!
Ian Burchnall och hans stab har så här långt luftat i stort sett hela spelartruppen, dessutom har några provspelare fått chansen att visa upp sig. Matchningen har varit klok, belastningen har blivit rimlig, och de som fortfarande kämpar med sviterna av gamla skador (Keita, Mukiibi, Kroon) har kunnat träna på utan att behöva riskera nya motgångar.
Det betyder att ÖFK kommer till sitt träningsläger i Portugal med helt andra förutsättningar jämfört med hur det såg ut för ett år sedan; vid första lägret på Cypern hade många av de nya spelarna inte kommit på plats, andra drogs med skador eller var på landslagets januariturné och inte heller vid Spanienlägret hade man full styrka.
Jjag är helt övertygad om att Ian Burchnall känner ett helt annat lugn inför det här lägret och tävlingsspelet som inleds om bara några veckor (23 februari, Eskilsminne borta i Svenska cupen) i jämförelse med ett år tillbaka i tiden. Då var det jävligt rörigt i truppen!
Till sist; det kanske inte är nödvändigt men jag kan ändå inte låta bli: Vilken start på säsongen Nebiyou Perry har fått. 20-åringen, som blixtrade till i sin debut i somras mot AFC Eskilstuna men sedan inte visade så mycket mer, har fullständigt dominerat sin vänstersida mot såväl Giffarna som BP. Jag nöjer mig så men gissar att jag får anledning att återkomma i ämnet...
 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Saved by th bell
24 December 2019 klockan 08:20 av Agne Svärd
 

Saved by, the bell, räddad av gonggongen.
Det är ett klassiskt uttryck som ofta används i idrottssammanhang, kanske framförallt boxning där en knockad boxare håller på att räknas ut men som räddas av att gonggongen ljuder innan domaren hunnit till tio.

Det är väl ungefär det som gäller för Östersunds FK och elitlicensen; saved by the bell!

Jag kände, precis som väldigt många. många andra fotbollsvänner i länet (och kanske också några utanför men där är jag inte lika säker...) en enorm glädje när beskedet kom vid elvatiden på måndagsförmiddagen; Svenska Fotbollsförbundets överklagandenämnd ändrade Licensnämndens beslut från slutet av november, Östersunds FK får sin elitlicens för 2020 och behåller sin plats i Allsvenskan.

Det är bara att erkänna; när jag hörde pressansvarige Niclas Lidströms (som jag jobbat med och känner väldigt väl) röst i radion, kom det en liten tår. Niclas kämpade för att inte rösten skulle spricka och jag förstår honom mer än väl, han fick här representera de ÖFK:are som den här hösten slagits mot alla drakar svensk fotboll kan uppbringa, på alla plan.

Vilken seger och, som många påpekat, vilken julklapp! Och naturligtvis: Vilket hästjobb och vilken glädje!

Jag måste erkänna att jag blev lite tagen på sängen när Licensnämnden den 26 november meddelade att ÖFK inte skulle få elitlicensen beviljad. Kanske inte på beslutet som sådant, ÖFK:s trassliga ekonomi hade jag känt till och berättat om sedan början av sommaren, nej, det var mest att jag inte var förberedd på att det skulle komma den dagen. Beslutsunderlaget gjorde mig konfunderad men kanske mest förbannad. När Licensnämnden några veckor tidigare hade misslyckats med att fälla ÖFK i ett annat ärende på grund av en teknikalitet (preskribtionstiden) och klubben nu klarade alla ”hårda fakta” (mätbara A-kriterier) tog man till en riktig fuling, en gummiparagraf om framtida ekonomisk utveckling där absolut ingen kan säga är varken rätt eller fel om profetiorna.

För mig blir det alldeles uppenbart: Licensnämnden (säkert med tryck från tunga aktörer inom svensk elitfotboll) ville verkligen markera att ÖFK:s ekonomiska dribblingar (Kindberggate) under den här osannolika framgångssagan inte skulle passera utan någon form av repressalier. Jag kan sympatisera med resonemanget men fortfarande gäller det att hålla sig till gällande regelverk, ändamålet får inte helga medlen!

Svenska fotbollsförbundet licensnämnd har i många fall genom åren kritiserats för sitt arbete. Och nu förstår jag varför, så här får det inte gå till.

Överklagandenämnden har nu rättat till det uppenbara misstaget. För vad det hela handlar om och enbart detta, det måste faktiskt alla som har synpunkter på gårdagens beslut ta till sig, är om ÖFK har ”uppenbart orealistiska” förutsättningar för att kunna genomföra en allsvensk säsong 2020.

Svårigheter har man, stora svårigheter. Men inte ”uppenbart orealistiska” även om skuldberget är oroväckande högt och massor av arbete återstår innan föreningen står på en grund som är någorlunda säker! (Om man vill vara lite taskig så kan man i varje fall inte beskylla Licensnämnden för att ha underlättat för ÖFK att ta sig ur den här krisen, däremot försökte man skotta graven med varenda spade man hittade i förbundets verktygsbod...)

Men oaktat gårdagens glädjebesked; har är mina tre viktigaste punkter för att beslutet i Överklagandenämnden inte ska bli en pyrrhusseger;

# ÖFK måste snarast få till en fungerande styrelse. Den som sitter just nu håller inte måttet, slitningarna mellan olika fraktioner håller inte (så sent som vid senaste medlemsmötet i Folket hus var det flera i styrelsen och dess närhet som i ”eftersnacket” ville berätta hur illa det är). Varje dag är en förlorad dag med den här uppställningen!

# ÖFK måste klippa banden med Daniel Kindberg – på riktigt. Annars riskerar klubben att brytas mitt itu, vi har inte råd med den här polariseringen ”för Kindberg”, ”mot Kindberg” ytterligare ett år. Även här är varje dag en förlorad dag. I det läge som Daniel Kindberg har satt sig, oavsett vad som händer i den rättsprocess som inte har ett slut så långt ögat kan se, är han en belastning för föreningen även om han säkert har rätt när han påstår att spelare och tränare vill ha den här kontakten i nästan dagliga möten. Men det håller inte att Kindberg är den förste som hoppar ut spelarbussen när ÖFK anländer till Gamla Ullevi (årets sista match), att han hela tiden finns i spelarnas närhet vid matcherna på Jämtkraft och gör high five i spelagången, att han finns på planen vdi vissa träningar... Det skickar bara fel signaler till alla dem som nu är villiga att bidra till försöket att reda upp det kaos som råder. Det här är nämligen ÖFK:s sista chans, nästa gång går det åt helvete!

# Klubben måste tillsätta en granskningskommission som tar reda på vad som verkligen hände med de, minst, 150 EXTRAmiljonerna som Europaspelet och spelarförsäljningarna gav under väldigt kort tid och som, uppenbarligen, försvann ännu fortare. I ett inlägg på föreningens hemsida under sensommaren gjordes ett försök att berätta, undertecknat av ordföranden Bo Ottosson, som landade på 86 miljoner. Men jag vill veta var övriga 64 miljoner, minst, tog vägen. Varenda krona! Det är, som jag ser det, enda chansen för att göra den här räddningsaktionen trovärdig. Varför ska det köpas aktier, halsdukar och årskort när det är så svårt att redogöra för hur det gick till när så många miljoner bara försvann. Någon sitter ju inne med informationen men väljer att inte berätta. Visserligen är det jul och man ska vara snäll. Men det här gör mig riktigt förbannad!

Till sist; God jul och ett gott nytt år till alla som under det här året läst, risat och rosat min krönikor om ÖFK. Det blev ett drygt 50-tal.

Fotnot: En pyrrhusseger är en dyrköpt seger, en seger med stora egna förluster. Innebörden i uttrycket kan även vara att resultatet av ”segern” visar sig leda till en förlust längre fram.

 
Det finns 53 kommentarer att läsa.

 
Årets säsong
24 November 2019 klockan 10:41 av Per Lagerbäck
 

Om vi börjar uppifrån så gör IFK Östersund en väldigt bra vårsäsong, men en svagare höst. 23 av 29 poäng togs under våren, vilket naturligtvis visar vilken betydelse de två amerikanskorna hade på resultaten, och sannolikt även träningarna. 2019 var troligen också den sista säsongen som SvFF sett mellan fingrarna med en mängd lags lösningar med spelare på turistvisum utan godtagbara kontrakt. Det gör att steget från div 2 till div 1 kommer att vara betydligt mer överkomligt, men skapar istället svårigheter för många mindre föreningar som skapat bättre förutsättningar på denna väg. Denna skillnad kommer nog att synas mest i Elitettan, där redan ett första "offer" skapats, då Assi från Kalix dragit sig ur nästa års Elitetta.

Att lösningarna med turistvisum inte kommer att vara möjliga kommande säsong var säkert känt för IFK Östersund när man högt prioriterade andralagets höstmatch mot Ope i tvåan, och med hjälp av en tämligen svag insats av Ope i den matchen så lyckades också IFK med ett oavgjort resultat förhindra lokal konkurrens i ettan 2020. Inte för att jag på något sätt anser att IFK skulle "lägga sig" i den matchen (självklart inte då derbyn IFK- Ope är de hetaste sedan Frösön försvann från damkartan). Men när man ser resultaten i de fyra matcherna innan Opematchen som gav förluster mot Alnö och Selånger 2, 0- 12 mot Kovland och en turlig uddamålsseger mot jumbolaget Brunflo så ser man vad som var prioriterat under hösten.

IFK får nu i första hand bygga vidare på spelare från Jämtland med omnejd, men har nog chansen att även nästa år rädda sig kvar i ettan, då alla lag där nu måste satsa på i stort sett egna förmågor. Men visst borde det ha varit positivt även för dem att slippa en långresa och få två haussade derbyn i serien. Riktigt spännande kommer det också att vara att se hur överlägsna segrarna i tvåan, Kovland, kommer att prestera i ettan. De kan bli topplag även där.

Om vi då går över till tvåan så visade Ope i sina bästa stunder att de definitivt skulle klara spel i ettan. Det visade man t ex i DM-segern mot IFK och hemmamatchen mot Kovland. Nu var tyvärr lägstanivån för låg, och poängförlusterna mot Stöde och IFK 2 blev de som hindrade spel en division högre, om nu inte ytterligare ett Norrlandslag kliver av innan april. Jo, man hade faktiskt haft en plats i ettan med endast två poäng ytterligare. Detta då Valbo som bästa Norrlandstvåa fick ta den tredje vakansen i ettan, efter att ett Götalands- och ett Svealandslag tidigare fått kliva upp.

Övriga JH-lag, förutom då kanske IFK 2, blev en besvikelse 2019, och det blev ett avgörande i sista matchen mellan Brunflo och KD om vilka som skulle tvingas ner i trean. Där avgick KD med en tämligen enkel seger. Båda lagen får försöka att bygga upp sina lag igen. Brunflo har en väl fungerande ungdomsverksamhet, och bör klara detta ganska väl. De hade dessutom en förtvivlad otur med skador. KD har inte en lika självklar grund att stå på. De kommer nog att vara tvingade att locka några av sina under hösten återvändande veteraner att satsa åtminstone ett år till. Nästa års Div 2 Mellersta Norrland bör bli en kamp mellan nerflyttade Selånger och Ope vad gäller uppflyttning, och då måste Ope undvika sina lågvattenmärken. KD kommer nog tyvärr att få kämpa i botten igen, men IFK 2 kommer säkert att räddas kvar, om inte förstalaget är indraget i en gastkramande nedflyttningsstrid under hösten. Jag hoppas verkligen på ytterligare ett JH-lag från trean, men vet inte om jag får mina förhoppningar uppfyllda eller inte.

Ope 2 vann ju annars trean överlägset och skulle naturligtvis ha mått bäst av att få kliva upp i tvåan. Nu får de inte det, då förstalaget ännu är kvar där. Lagen därefter, Hede/Vemdalen och Strömsund, tvivlar jag på tar chansen, men vissa förhoppningar har jag haft på Järpen, vars verksamhet verkligen är på gång. Besluten kanske är tagna, men jag känner inte till dem. Det hade ju även varit bättre för Brunflo om Ope 2 hade fått kliva upp. Då hade de helt säkert bara tagit hissen direkt tillbaka till tvåan igen.

Jag är ändå mer hoppfull inför framtiden för vår damfotboll nu än vad jag var förra året. Det finns många intressanta spelare i distriktet och fler är på gång underifrån. Jag tror att vi kan få flera lag att lyfta, och jag hoppas också att fler lag tillkommer i trean, där åtminstone Frösön och Ås borde anmäla lag, även om inte alla förutsättningar är klara.

 
Det finns 6 kommentarer att läsa.

 
Från Edwards till Turgott - här är ÖFK:s spelarbetyg
5 November 2019 klockan 06:35 av Agne Svärd
 

Vem var bäst? Och vem var sämst?

Naturligtvis har vi alla olika åsikter om hur ÖFK:s spelare presterat den här säsongen. Men här nedan kan ni ta del av hur jag sett på spelåret 2019.

Listan baserar sig på mina betyg från 29 av ÖFK:s 30 allsvenska matcher (jag kunde av olika anledningar inte se bortamatchen mot Elfsborg i augusti). Samtliga 15 hemmamatcher har jag sett på plats på Jämtkraft arena (och kommenterat i RadioJämtlands webbsändningar), bortamatcherna har jag följt via Cmores sändningar.

Betygen som jag presenterar är snittet på de betygsatta matcherna och bara spelare som fått betyg (skala 1–6) vid sex tillfällen och flera är med.

Här är betygen med en kommentar om varje spelares prestation;

1) Curtis Edwards 3,29

Försvann under sommaren för att bli svensk mästare i Djurgården (tio gånger i startelvan, två gånger på bänken), vilken fortsättning på den osannolika sagan! Engelsmannen var ÖFK:s jämnaste spelare under seriens första halva. Ingen riktig toppinsats men oftast väldigt bra trots att han alltför många gånger fick agera i positioner som inte var hans allra bästa. Jag har alltid hävdat att Edwards ska ha en offensiv roll på det centrala mittfältet, att han är som allra bäst mellan mittlinjen och motståndarnas straffområde. Den rollen fick han i Djurgården, alltför sällan i ÖFK! (14 betygsatta matcher)

2) Aly Keita 3,23

Keita är en stabil pjäs i ÖFK-målet. Som allra bäst när det är lite stökigt runt omkring honom i straffområdet och som närstridsmålvakt är han förmodligen bäst i Allsvenskan. Svagheten ligger mest i att han tappar fokus när motståndet inte är det allra vassaste, då kommer det en och annan miss i spelet med fötterna (övermod?) och tabben i cupfiaskot mot Karlstad glömmer jag inte. Har noterat lagets enda sexpoängare under sommaren, 0–0-matchen hemma mot Malmö FF. Där var det världsklass, bättre än så kan man inte prestera! (22 betygsatta matcher)

3) Sixten Mohlin 3,14

Mohlin fick hoppa in i den sjunde omgången sedan Aly Keita skadat sig i matchen mot Helsingborg i slutet av april. Mohlin startade med en succématch i Kalmar, svarade för ytterligare fyra starka insatser men två ettor (den kollektiva mot Hammarby samt hemmaförlusten mot Örebro) drog ned hans snitt. Blir förmodligen nummer 1 om Aly Keita hittar något nytt äventyr. (Sju betygsatta matcher)

3) Tom Pettersson 3,14

Lagkaptenen kan lämna ÖFK gott samvete, Tom P har man kunnat lita på nästan varje gång! Fick sitt högsta betyg (en femma) redan i premiären mot AIK på Friends arena och har belönats med en fyra vid sex tillfällen. Missade ett par månader av säsongen efter en tidig skada i bortamatchen mot Hammarby men kom tillbaka lagom till segermatrchen mot IFK Norrköping och har under hösten varit en högst bidragande orsak till att ÖFK räddade kontraktet. (21 betygsatta matcher).

5) Noah Sonko Sundberg 3,11

Nästan alltid bra, åtta fyror och en femma, men ett litet formtapp i avslutningen drar ned Sonkos slutbetyg. Fick ta ett stort ansvar när Tom Pettersson skadades med ständigt nya spelare runt omkring sig i backlinjen. Och nya formationer... Sonko stred som en tiger i match efter match, inte minst var han framgångsrik i att skära av motståndarnas inspel från kanterna och i huvudspelet. (27 betygsatta matcher)

6) Eirik Haugan 3,00

Det tog lite tid innan den unge norrmannen hittade in i laget. Men när han väl fick chansen tog han den – med besked. Haugan var under den varma delen av sommaren en av lagets formstarkaste, med stor energi gick han in i varje duell. En skada gjorde dock att Haugan missade sista delen av säsongen men med facit i hand var norrmannen årets bästa ÖFK-värvning! (Elva matcher betygsatta)

7) Ravel Morrison 2,83

Årets prestigevärvning, talangen som stannat vid att vara en talang efter massor av strul i alla klubbar där han fått chansen. Och i ÖFK skulle det fortsätta att strula...även om klubben gjorde sitt bästa för att vi inte skulle få veta. Redan i den tredje omgången, bortamatchen mot Malmö FF, saknades Morrison i laguppställningen. ”Han mår inte riktigt bra efter att ha fått en antibiotikakur av tandläkaren”, förklarade tränaren Ian Burchnall. Men det var inte hela sanningen. Morrison hade fått tänder utslagna av en lagkamrat efter en tuppfight i omklädningsrummet! Och när Morrison reste hem till England efter sina fyra månader i Östersund lämnade han efter sig obetalda p-böter på 25.000 kronor... Spelmässigt var det dock helt okej de få matcher han spelade. Men ingen succé! (Sex betygsatta matcher)

8) Rewan Amin 2,63

Han skulle vara gjuten som ersättare till Brwa Nouri, navet i laget. Trodde jag när Amin anslöt till ÖFK förra sommaren. Så blev det inte, verkligen inte. Som balansspelare på det centrala mittfältet hittade Amin inte rätt och han hade bitvis svårt att försvara en plats i startelvan. Men så dök han plötsligt upp som ”nummer tio”, en roll som man inte hade förväntat sig att få sen honom i. Men där presterade han sin bästa fotboll så här långt i ÖFK-tröjan. Med sin energi blev han en viktig kugge i den första pressen och var i avslutningen en av lagets formstarkaste. (19 betygsatta matcher)

9) Alhaji Gero 2,56

In och ut i startelvan, och högst blandade insatser när han väl spelade. Geros energi gjorde honom till en favorit bland supportrarna, targetspelet kring mittcirkeln var bäst i serien (han är ju stark som en oxe). Men därutöver blev det inte så mycket, i varje fall var Gero inte den anfallsspelare som ÖFK var i behov av. I spelet kring motståndarnas straffområde hade han svårt att övertyga och när chanserna dök upp var tajmingen ofta för dålig. Lämnade för spel i konkurrenten Helsingborg – och där har han haft större framgång! (Nio betygsatta matcher)

10) Thomas Isherwood 2,53

Drog in som en frisk fläkt tidigt på säsongen och med sin energi såg han ut att dominera i ÖFK:s backlinje. Men skenet bedrog, Isherwood hade svårt att hålla koll på sitt yviga spel där viljan besegrade tanken och han hamnade ofta i positionstrubbel. Platsen i startelvan var länge inte given och det var först i slutet av säsongen han var tillbaka till det vi såg i början. Jag tror att Isherwoods bästa plats är i mittförsvaret (som mot Hammarby för några veckor sedan) och han kan mycket väl bli en viktig pusselbit i framtidens ÖFK. (17 betygsatta matcher)

11) Isak Ssewankambo 2,50

Missade första delen av försäsongen (anslöt till truppen i samband med cupmatchen i Karlstad) och hade svårt att övertyga om sin storhet när han spelade på kanten. Men när han väl fick chansen på det centrala mittfältet fick vi se vilka kvaliteter han har; en av få spelare i Allsvenska som ensam kan så ut sina motståndare mellan de båda straffområdena. Är enormt löpstark, har bra speluppfattning och kan dessutom skjuta. Ssewankambo är en spelare som ÖFK kan få mycket glädje av de närmaste åren! (24 betygsatta matcher)

11) Felix Hörberg 2,50

Anslöt till ÖFK under sommarupphållet men hade svårt att övertyga om sin storhet i inledningen. Men Hörberg har hela tiden tagit viktiga steg i utveckling och avslutade serien i bästa stil. I slutspurten var han en av ÖFK:s allra bästa även om man hade hoppats på lite vassare insatser i motståndarnas straffområde. Möjligheter har funnits men där har Hörberg inte varit tillräckligt distinkt. I varje fall har det alltid kommit en motståndare i hans skottbana. Men Hörberg är, precis som många andra i ÖFK-truppen, bara i början av sin karriär. (Tio betygsatta matcher)

13) Charlie Colkett 2,48

Engelsmannen har begåvats med en av Allsvenskans vassaste vänsterfötter. Den visade Colkett gärna upp i inledningen. Men tyvärr inte så mycket mer, hans arbetsområde var långt in i serien väldigt begränsat. Det såg ofta ut som han var nöjd med att ha levererat sin eleganta passning och glömde att jobba vidare. Men när han fick en något offensivare arbetsuppgift (i samarbetet med Ssewankambo) växte Colkett som spelare. Jag ger inte upp hoppet om honom, jag är övertygad om att här får vi se fortsatt utveckling. (23 betygsatta matcher)

14) Dino Islamovic 2,42

Hade en stark inledning av säsongen och var fram till uppehållet en av ÖFK:s absolut viktigaste spelare. Intresse fanns därför från flera olika håll men när de här klubbarna var på plats för att kolla ÖFK:s målspruta presterade han som allra sämst! Dino tappade helt enkelt formen under sommaren och hittade aldrig tillbaka. Fick ingen ordning på avsluten under de senare halvan av säsongen, trots mängder av möjligheter. Dino försvinner förmodligen i vinter och i rätt omgivning kan han att göra succé. Potentialen finns! (26 betygsatta matcher)

15) Tesfaldet Tekie 2,33

Jag hade länge stora förhoppningar på den här bollbegåvningen men tvingas inse att hans verktygslåda inte innehåller allt som behövs för att lyckas på en fotbollsplan. Hans defensiv är helt enkelt för svag. Lämnade ÖFK under sommaren för att återvända till Gent i den belgiska ligan. Där bröt han per omgående sitt kontrakt och återfinns numera hos Fortuna Sittard i nederländska Eredivisie. Det som gör mig mest förundrad är att Tekie inte utvecklades en millimeter under sin tid i Östersund trots att han fick alla chanser i världen.. Vad hände där, egentligen? (Tolv betygsatta matcher)

16) Simon Kroon 2,30

Kom i spel först i säsongen sista tredjedel efter ett år fyllt av skadetrassel; drog baksidan tidigt förra hösten, tvingades till en meniskoperation under vintern och hann även med några dagar på sjukhusets hjärtavdelning under försäsongen (det har ÖFK inte kommunicerat...). Klart att det är svårt att prestera under sådana betingelser. Men Kroon hann i alla fall visa att klippet i löpsteget är tillbaka och det är hans viktigaste vapen. Det fanns en optimism i hans spel som jag gillade. Däremot måste Kroon lära sig när han ska dribbla och när han ska avstå och spela bollen vidare. Nu blev han, i mitt tycke, alldeles för självisk. Eller var det bara så att han ville visa allt på en gång när han äntligen var tillbaka? (Tio betygsatta matcher)

17) Sam Mensiro 2,24

Backkrigaren fick ovanligt mycket speltid med tanke på skadehistoriken. Och till höger i en fyrbackslinje försvarar han mer än väl en startplats. Men Burchnalls val att placera Mensiro som en balansspelare på mitten köper jag inte en enda dag i veckan, för mig är det hål i huvudet. Om Mensiro fått spela enbart som försvarare hade slutbetyget blivit högre! (17 betygsatta matcher)

18) Marco Weymans 2,23

Kom olyckligt in i ÖFK med en trasig lårmuskel redan efter 25 minuter i den tidiga cupmatchen mot Halmstad. Men jag gillade vad jag såg under den korta tiden, ett frejdigt kantspel och en vass inläggsfot. Men tyvärr var det en synvilla. Weymans hade svårt att övertyga när han väl var tillbaka och precis som Isherwood hade han svårt med positionsspelet när ÖFK försvarade sig. Efter bortamatchen mot Elfsborg, där Weymans var inbladad i diverse schabbel, hamnade han i frysboxen och tinade fram först på slutet när skador och avstängningar öppnade en ny möjlighet. Och den tog han, inhoppet mot Hammarby smakade onekligen mera! (13 betygsatta matcher)

19) Hosam Aiesh 2,14

Nu hör jag protesterna... Men Aiesh gjorde en skitvår i ÖFK! I mina anteckningar finns bara två riktigt bra insatser, bortamötet med Malmö FF och hemma mot IFK Norrköping där han blev hjälte med matchens sista spark. Men Aiesh var tidigt på språng mot nya äventyr, under januarifönstret fanns ett ryskt bud på 23 miljoner (som avvisades) och dribblingskungen hade svårt med såväl motivationen som koncentrationen, tankarna fanns på något helt annat än ÖFK och Östersund. Det landade till slut i att han flyttade hem till Göteborg och Blåvitt, ÖFK fick fem miljoner att stoppa i en snustorr kassakista. Det var naturligtvis inte vad som förväntats. Men samtidigt var klubben av med ett problem; Aiesh skapade under sin tid i Östersund ett stort antal bekymmer för klubben och i spelargruppen, det ska gudarna veta. Ni kan ju försöka gissa vem som placerade Morrison i tandläkarstolen... (14 betygsatta matcher)

19 Kalpi Ouattara 2,14

Sista förstärkningen innan sommarfönstret stängde, en 20-årig råtalang från Elfenbenskusten. Det blev sju matcher innan även han drog en baksida tidigt i mötet med Hammarby. Jag tror många ÖFK-supportrar gillade vad de såg av Ouattara optimistiska backspe. Den dag han får ordning på sitt passningsspel (det var väldigt slarvigt) kan det bära en bra bit i karriären. Ouattara hade bara ett korttidskontrakt men om jag fattar Ian Burchnall rätt så vill ÖFK gärna förlänga. (Sju betygsatta matcher)

21 Jamie Hopcutt 2,07

ÖFK:s engelske veteran, åtta säsonger i i klubben,, har inte haft någon vidare rytm i sitt spel, ständigt plågad av diverse småskador. Det har återspeglat sig i prestationerna på plan, säsongen 2019 är ganska långt ifrån det vi hade hoppats få se. Nu tackar Hopcutt för sig, en sann ÖFK-hjälte lämnar för nya äutmaningar i en osäker fotbollsvärld. Hopcutt rapporterades för några veckor sedan klar för Häcken men det är tydligen inte aktuellt längre. Mina källor säger att Jamie längtar hem till England, det är väl bara att vänta och se vad som händer. (15 betygsatta matcher)

22) Ludvig Fritzson 2,00

Nej, inte heller den här säsongen blev Ludvig Fritzsons. Annars trodde jag att han skulle greppa chansen när det stundtals var ganska tunt i konkurrensen om de offensiva platserna i startelvan. Men mer än en lojalt grovjobbade lagspelare fick vi inte se, dessvärre. Men jag undrar fortfarande varför Fritzson aldrig fick chansen att testa i den defensiva rollen på mittfältet (den tesen framförde jag redan förra sommaren) när så många andra gavs den möjligheten? Jag tror fortfarande på idén, den är i varje fall oprövad! (Nio betygsatta matcher)

23) Ronald Mukiibi1,89

Fotskadad redan i första riktiga fotbollsträningen tidigt i januari och sedan ständigt plågad av nya motgångar. Ronald Mukiibi, som var en av dem som Ian Burchnall ville bygga laget kring, skrev på en nytt treårskontrakt och fick en riktig skitsäsong. Betyget är egentligen ingenting att bry sig om, Mukiibi fick aldrig chansen att visa att han är så bra som många i och kring ÖFK hävdar. Det är bara att bryta ihop och komma igen! (Nio betygsatta matcher)

24) Jordan Kadiri 1,70

Den unge forwardstalangen från Nigeria kom på provträning i somras och fick ett korttidskontrakt. Ses som en ytterst spännande spelare för framtiden, gjorde tre mål, men jag vill se mer innan jag ropar hurra! Jag har varit snål i min bedömning av hans prestationer och är medveten om att jag kan ha jättefel. Men den risken tar jag.

(Tio betygsatta matcher)

24) Blair Turgott 1,70

Lika snål är jag i mitt betyg till Turgott som också anslöt till ÖFK under sommarrfönstret. Här var jag tveksam redan från början; även om meritlistan innehåller en hel del smått och gott så ringer min varningsklocka när en 25-åring har avverkat 12 klubbar sedan 2012. Turgott har mycket att bevisa innan jag tror på det här.! (Tio betygsatta matcher)

***

Som ni ser; här saknas ett snittbetyg för Nebiyou Perry, Jerell Sellars, Francis Baptiste, Henrik Bellman och Alex Purver. De har alla betygsatts men så få gånger att det inte blir speciellt rättvist sett över en hel säsong. Douglas Bergqvist (i norska Haugesund hela säsongen), Patrick Kpozo och målvakten Andrew Mills har inte fått några betyg alls, inte heller ungdomskvartetten Gustav Wikstrand, Pontus Kindberg, Isac Häggman och Robin Wikberg.

Fotnot: När jag jämför mina betyg med de datorbaserade bedömningarna som sajten sofascore.se gör och som bygger på ett stort antal parametrar (mål, målgivande passningar, lyckade passningar, långa passningar, crossbollar, brytningar, dribblingar, varningar, utvisningar...ja, ni förstår) så sammanfaller de över nästan hela linjen. De som får högsta betygen av mig har också högsta rankingen i sofascores skala. Med två undantag; Dino Islamovic och Jordan Kadiri hamnar betydligt högre upp. Men det beror till största delen på att mål belönas rikligt när datorn gör sin ranking. Islamovic och Kadiri är ju ÖFK:s två bästa målskyttar med sina sju respektive tre mål.

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Cupfiasko och en rysarresa mot avgrunden - så blev ÖFK:s säsong
3 November 2019 klockan 22:18 av Agne Svärd
 

Illa planerad, illa genomförd. Men kontraktet klarades (med liten marginal) och ÖFK spelar i Allsvenskan även nästa år om nu inte klubben snubblar på någon spetsfundighet i fotbollsförbundets regelverk.

Så enkelt sammanfattar jag säsongen 2019 för Östersunds FK.

Jag närde i början av året en liten förhoppning om att den sportsliga vinden skulle vända för ÖFK efter ett, på alla möjliga och omöjliga nivåer, synnerligen turbulent 2018 Jag visste ju att spelet utanför planen skulle bli stökigt för klubben att hantera, bakom hörnet väntade nämligen en fortsättning av Kindberggate och uppmärksamheten kring den kommande rättegången var ju lätt att förutse.

Men det blev mycket värre än jag hade trott, sju resor värre. Kindbergrättegången är framme vid sin första dom (på tisdag) men som de flesta inser kommer den matchen att fortsätta långt in på nästa år, vi har förmodligen inte spelat klart den första halvleken ännu..., lägg därtill dribblandet med både stadgar och röstlängd vid det extra årsmötet i våras, den ekonomiska krisen överraskade oss alla, spelarkonflikten med lokalpressen och Ghoddosaffären kan ju sänka hela klubben om det går riktigt illa. Det har trillat skelett ur garderoben mest varje vecka...

Då förstår alla behovet av en sportslig framgång som en motvikt till allt elände vid sidan om.

Det fick vi – inte!
Istället bjöds vi på ett tidigt cupfiasko och en allsvensk säsong som inleddes lovande men snabbt förvandlades till en rysarresa på väg mot avgrunden (Superettan). ÖFK var faktiskt i fritt fall under större delen av sommaren innan en bortapoäng mot Häcken och en hemmaseger mot Sirius (samtidigt som alla övriga resultat i bottenstriden gick ÖFK:s väg) räddade kontraktet.

Men sanningen är ju rätt enkel och den måste alla inse: ÖFK hängde inte kvar av egen kraft utan därför att det fanns lag som var ännu sämre! 25 poäng på 30 matcher räcker inte en ”normal” allsvensk säsong.

Som alla vet är det alltid lätt att vara efterklok och det är bara att erkänna att jag gick vilse i min tidiga bedömning av ÖFK-truppen. I mitten av februari, efter två träningsläger utomlands, fyra träningsmatcher där både spel och resultat var mer än godkänt och inför gruppspelet i Svenska cupen, skrev jag att det såg riktigt bra ut. Ian Burchnall hade efter serieavslutet 2018 lovat sex nya startspelare till truppen och nu hade man sju på plats sedan ÖFK till sist lyckats landa prestigevärvningen Ravel Morrison.

Men så kom cupfiaskot; bara kryss hemma mot ett magsjukt Halmstad, förlusten i Karlstad och då hjälpte 3–0 hemma mot Sirius till ingenting.

ÖFK var ute i cupen och hade inte garderat med några träningsmotståndare i mars förutom den sista helgen då man skulle till Molde på den norska västkusten. Det fick bli två gånger Ytterhogdal som uppladdning till den allsvenska säsongen...

I backspegeln blev försäsongen fel, både sportsligt och ekonomiskt; att åka på två läger (Cypern och Spanien) utan att ha en stor del av den nya truppen på plats är inte försvarbart. Det handlar om stora pengar, jag hugger i med sammanlagt cirka 700.000 kronor (då ligger jag förmodligen i underkant...) och på Cypern var bara målvakten Sixten Mohlin och Francis Baptiste på plats av de nya. Dessutom var Simon Kroon fortfarande i rehabträning, Ronald Mukiibi skadad samt Tesfaldet Tekie och Hosam Aiesh med på landslagets januariturné.

Det lägret skulle aldrig ha blivit av, det är oförsvarbart att bränna cirka 350.000 på ett läger med bara det ”gamla gänget” och en träningsmatchen mot ett kinesiskt skräplag.

Spanienlägret låg betydligt bättre, sett till såväl tid, matcher och spelarmaterial. Charlie Colkett, Thomas Isherwood och Marco Weymans hade anslutit, Eirik Haugan var med på provspel och även Ravel Morrison dök på den spanska solkusten. Vid hemkomsten signades både Haugan och Morrison, truppen var därmed satt.

Så kom cupfiaskot och den trista marsmånaden. Och hur kan man lägga en träningsmatch i Molde av alla ställen? Sportsligt, absolut en förstklassig motståndare. Men vad kostar det att flyga Östersund-Stockholm-Oslo-Molde? För en träningsmatch...

Jag påstår att den som planerade den matchen hade dålig insikt om klubbens ekonomi.

Ingen kan dock klaga på den allsvenska upptakten; 13 poäng och bara sju insläppta på de åtta inledande omgångarna, det fanns en lite doft av tätkänning.

Den försvann i omgång 9, den 14 maj på Tele2 arena där Hammarby fullständigt klädde av ett ÖFK i obalans. Kapten Tom Pettersson fick kliva av direkt efter avspark, målvakten Aly Keita var borta sedan matchen mot Helsingborg ett par omgångar tidigare och därmed hade ÖFK tappat tryggheten i försvarsspelet. Det utnyttjade Hammarby, till max!

Motgångarna staplades sedan på varandra med några få undantag (fem oavgjorda samt en seger hemma mot Norrköping i mitten av juli) och efter förluster mot Eskilstuna, Helsingborg, Kalmar FF, Falkenberg, Örebro och Djurgården var ÖFK inblandad i köstriden!.

Med ett tufft schema i avslutningen...

Men någonstans där och då hittade ÖFK tillbaka till något som liknade grunderna: Det blev fyra man i backlinjen, fyra på mitten, ett tvåmannaanfall – och ett betydligt enklare spel, inte minst i uppspelsfasen. Borta var det hasardliknande passningsspelet kring det egna straffområdet som kostat så mycket under så lång tid. Många, de som alltid vill klubbens väl utan att använda huvudet, hävdar att ÖFK då visade mod, själv säger jag att det var ett självskadebeteende som borde ha avstyrts sedan länge!

Med det här spelet blev det fem bra insatser och tillräckligt många poäng (fyra) för att slippa fundera på kval och nedflyttning. Och det var väl tur det med tanke på lördagens haveri i Göteborg. (Vad jag tycker om det kan ni läsa i gårdagens krönika...)

När nu den allsvenska tabellen summeras efter 30 omgångar är det väl bara att konstatera att ÖFK slapp undan med skräcken, fem segrar på 30 matcher ska inte räcka till nytt kontrakt. Och om man ser till säsongen som helhet i allmänhet och avslutningen i Göteborg i synnerhet finns det all anledning att känna en ansenlig portion oro inför framtiden. Jag är övertygad om att tabellens siffror inte ljuger, lägg därtill det misslyckade cupspelet i inledningen av säsongen.

Dessutom måste truppen på något sätt byggas om; Tom Pettersson och Jamie Hopcutt är redan förlorade, vad händer med Aly Keita? Ludvig Fritzson sitter också med utgående kontrakt och måste väl ge upp efter att aldrig ha fått Ian Burchnalls fulla förtroende. Dino Islamovic är ju garanterat förlorad den dag Norrköping (eller någon annan) lägger upp den rätta pengasäcken och dessutom finns det några korttidskontrakt som ska omförhandlas (exempelvis Kalpi Ouattara).

En snabb besiktning av det spelarmaterial som finns kvar visar att det fattas kompetens i alla lagdelar, inte minst i den offensiva delen. Där håller ÖFK inte allsvensk standard, faktiskt långt därifrån. Men finns det några pengar att handla för? Det är väl tiotusenkronorsfrågan just nu.

Det är väl dessutom lika bra att rita upp ett stort frågetecken kring ledarstaben. Tekniske direktören David Webb, som varit med och byggt årets trupp, försvann på sensommaren (där har ÖFK sparat många kronor) och nu har Ian Burchnall på kort tid förlorat sina medhjälpare Joe Sargison och Johanna Almgren samtidigt som Brian Wake inte varit med på länge av personliga skäl. Kommer Burchnall att få nya assistenter eller blir en bantad ledarstab en del i klubbens sparpaket?

Fotnot: I nästa krönika delar jag ut årets sista spelarbetyg! Och som ni säkert förstår av de jag skrev i den här texten. Det jag såg om spelartruppen i februari höll inte hela vägen, det blev en del bomskott i rekryteringen. Dessutom kommer jag att avslöja varför Ravel Morrison tvingade avstå en match efter ett tandläkarbesök. Bland annat...

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Hur mycket framtidshopp försvann efter haveriet i Göteborg?
2 November 2019 klockan 22:13 av Agne Svärd
 
Visst, inget gällde mer än prestigen och det var upplagt för en match med svängdörrar när IFK Göteborg och ÖFK avslutade Allsvenskan på Gamla Ullevi. Göteborg vandrade ju sedan länge omkring i mittens rike medan ÖFK hade säkrat kontraktet för ett par veckor sedan.
Men.
Det var på intet sätt lätt att räkna ut att ”Blåvitt” skulle banka till sina gäster med 7–1 sedan ÖFK:s spel och spelare havererat fullständigt i den andra halvleken. Det var omöjligt.
Och det var pinsamt! Riktigt. Jävla. Pinsamt.
Första halvleken var väl ungefär som jag hade förväntat mig. Öppet i båda ändar av planen men absolut mest framför Aly Keita i ÖFK-buren,. Målmässigt följde lagen varandra; 1–0 Lasse Vibe via Thomas Isherwoods ben och Aly Keitas händer, 1–1 Jordan Kadiri efter ett mönsteranfall och 2–1 till hemmalaget genom Robin Söder sedan Isherwood blivit yr i kepsen och tappat orienteringen i sitt egna straffområde.
Så långt var det en tämligen normal allsvenska fotbollsmatch.
Men bara dit ... sedan tog ÖFK semester, trots att det återstod 45 minuter av den allsvenska säsongen. Hemmalaget radade i den andra halvleken upp den ena målchansen efter den andra. Och skickade in fem bollar bakom Aly Keita. Själv gav jag upp när Lasse Vibe i den 52:a minuten styrde in 3–1-målet på ett skott utifrån. där och då lade jag ifrån mig anteckningsboken och koncentrerade mitt intresse till den allsvenska guldstriden.
Det var mycket roligare.
Det som hände på Gamla Ullevi var bara sorgligt att beskåda men samtidigt också rätt symptomatiskt för en ÖFK-säsong som i stort varit ett enda långt misslyckande (om man undantar april månad).
Det finns naturligtvis många anledningar som kan förklara det här haveriet. Ingen behöver vara mer rätt än någon annan, ingen heller mer fel. Jag tänker inte spekulera om det. Däremot kan jag bara konstatera att tajmingen, som så mycket annat den här sommaren, var så genomusel; När klubben med ljus och lykta jagar varenda krona som det här länet kan avvara för sin överlevnad passar spelarna på att skämma ut sig på planen.
Det som nu hände fick bara inte hända, 1–7 är inte okej någon dag i veckan i de här sammanhangen. Hur många miljoner försvann under den andra halvleken, hur mycket hopp om framtiden?
***
Här är några noteringar från lördagseftermiddagen;
# Att prestationen varierar hos unga spelare är känt sedan länge. Thomas Isherwood är ytterligare ett exempel på den etablerade sanningen. Jag tyckte att han gjorde en alldeles utmärkt insats mot Hammarby för en vecka sedan, nu hade han en dag där det mesta gick snett! Vid Göteborgs första mål kom han först fel i sin position för att i momentet senare (oturligt) styra bollen i egen bur. Vid 2–1 glömde han bort att Lasse Vibe fanns bakom ryggen när han störtade in för att hjälpa Tom Pettersson framför Aly Keita. Isherwood vill så mycket, det blir oftast bra när han får härja inne i gröten som mittback. Men som ytterback blir det dessvärre fel alltför många gånger. Som nu...
# Aly Keita och Tom Pettersson var de som längst orkade strida mot övermakten. Men till sist var de lika borkollrade som sina lagkamrater.
# Göteborg, utan avstängde Hosam Aiesh, kom till spel med fem raka matcher utan gjorda mål. Nu blev det sju i en smäll. Konstig sport det här...
# Betygen var lätta att sätta (precis som efter 0–4 mot Hammarby i mitten av maj...). Det blir ettor till hela gänget!: Aly Keita 1 – Sam Mensiro (58) 1, Noah Sonko Sundberg 1, Tom Pettersson 1, Thomas Isherwood 1 – Felix Hörberg 1, Isak Ssewankambo 1, Charlie Colkett 1, Rewan Amin (77) 1 – Jordan Kadiri (67) i 1, Simon Kroon 1. Ersättare: Nebiyou (58) 1, Dino Islamovic (67) 1, Blair Turgott /77) 1.
# Guldstriden blev oerhört raffinerad sedan ledande Djurgården hamnat i ett tidigt 0–2-underläge i Norrköping samtidigt som Malmö FF spottade in mål på mål i Örebro. Men Djurgården samlade ihop sig i den andra halvleken och lyckades både reducera och kvittera. 2–2 gav precis den poäng som behövdes för att hålla MFF (och Hammarby) bakom sig. Det här var Djurgårdens åttonde SM-guld, senast det hände var 2005.
# Curtis Edwards, som lämnade ÖFK i slutet av juli, var en av Djurgårdens guldhjältar. Edwards hann med att spela tolv matcher för sin nya klubb, tio från start. Från den engelska korpen via Ytterhogdal samt cupmästare och Europaspel i ÖFK till svensk mästare i Djurgården på några säsonger. Vilken resa, vilken saga!
# I botten tvingas Gif Sundsvall och AFC Eskilstuna ta steget ned i Superettan. Kalmar FF kvalspelar sedan Falkenberg, på övertid, besegrat Eskilstuna med matchens enda mål. Dramatiskt, även där!
Fotnot: I några krönikor kommande dagar ska jag sammanfatta ÖFK:s säsong, dela ut betyg till ÖFK:s spelare och till sist sammanfatta den allsvenska säsongen i stort. Håll utkik här på fotbollz.se!
 
Det finns 12 kommentarer att läsa.

 
En förlust som gav hopp om ÖFK:s framtid
28 Oktober 2019 klockan 00:04 av Agne Svärd
 

Det tog tid, ja faktiskt tre cupmatcher och 29 allsvenska omgångar innan vi fick se en riktigt bra ÖFK-halvlek den här säsongen. Låt vara att allt inte varit skräp av det som serverats den här sommaren även om väldigt mycket har varit väldigt dåligt (ingen kan säga emot!). Men första 45, och lite till, mot guldjagande Hammarby gav oss verkligen hopp om att det finns utveckling i den här nya och unga upplagan av ÖFK.

Då var det bra fotboll med många fina ingredienser; det var fart och kreativitet, det var press och bollvinster. Och det var vassa avslut som tvingade Hammarbys målvakt Davor Blazevic till fina parader. Och det var ett stabilt försvarsspel framför Aly Keita trots att backlinjen var nykomponerad och dessutom tvingades till en tidig reparation sedan comebackande Ronald Mukiibi gått sönder (igen).

Att det sedan inte riktigt räckte till några poäng den här gången är en annan sak. Hammarby vann med 2–1 och gick upp i tillfällig(?) serieledning men jag tror att många ÖFK-are, spelare, ledare och vi som tittar på, var både nöjda och stolta den här kylslagna oktoberkvällen.

Trots förlusten.
Kontraktet var ju i praktiken redan i hamn före avspark sedan alla resultat de senaste omgångarna gått ÖFK:s väg i den så infernaliskt spännande bottenstriden; nu är det Kalmar, Falkenberg, Sundsvall och Eskilstuna som gör upp om vilka två som får kliva av, vem som får kvala och vem som klarar kontraktet.

Jag tror att segern förra helgen mot Sirius gav otroligt mycket; all den ångest som samlats i ryggsäcken efter sommarens motigheter var som bortblåst och ÖFK kunde gå till spel med bara glädje och inspiration som drivkraft.

Det gav lätta ben, massor av energi, en hel kappsäck mod och många fina kombinationer som vi inte sett tidigare den här sommaren. Eller som en kollega sa efter matchen; ”Det var som om Potter var tillbaka...”

Men det räckte alltså inte mot ett Hammarby som bitvis hade svårt att få till det spel som i seriens andra halva gjort klubben till het kandidat att vinna Lennart Johanssons pokal. Formmässigt är det ju inget snack; 14 segrar på de senaste 16 matcherna, en oavgjord och en förlust (borta mot Norrköping) sätter press på Djurgården men det är fortfarande blåränderna som sitter i förarsätet, åtminstone inför måndagskvällens hemmamatch mot Örebro.

På Jämtkraft skaffade Hammarby sig ett kortare övertag i den första halvleken då ÖFK hamnade i obalans i samband med Mukiibis skada och så hade man en stark 25-minutersperiod i andra sedan Imad Khalili tryckt in 1–0 i den 50:e minuten och där 2–0 (Nikola Djurdjic, 72:a min) bara kom som en bekräftelse på spelövertaget.

Men jag ställer gärna frågan: Vad hade hänt om ÖFK fått utdelning på sin trippelchans i första halvlekens slutskede då bland annat Felix Hörberg prickade en Hammarbyback i huvudet när han sköt mot öppen bur? Eller när Dino Islamovic, som den skyttekung han nu är, lyckades fumla bollen utanför ett tomt Hammabymål från några meters håll.

Hur hade Hammarby reagerat om man hamnat i ett målmässigt underläge?

Jag är inte så säker på att Hammarby fortfarande hade varit en guldkandidat om någon av de chanserna hade resulterat i ett, eller varför inte två, hemmamål.

Sammantaget var det i alla fall en högst underhållande avslutning som vi bjöds på, stundtals påminde den om en handbollsmatch eftersom det mesta skedde kring lagens straffområden medan mittplanen användes mest som en snabb transportsträcka. Sammanlagt 38 skott mot mål (20–18), 15 skott på mål (8–7) och 27 skott innifrån straffområdet (16–11) är ju siffror som berättar om hur den här matchen såg ut.

Det är bara att tacka för den underhållningen!

***

Här är några noteringar från kvällens match;

# Domaren Martin Strömbergsson, en av landets mest rutinerade, valde att lägga ribban på en hög nivå. Trots många tuffa dueller använde han sig konsekvent av fördelsregeln. Det var bra, Gävledomaren hade full koll samtidigt som det gav ett härligt flyt i matchen. En av årets bästa domarinsatser på Jämtkraft arena!

# I Tom Petterssons frånvaro (avstängd och dessutom avtackad före matchen) fick Thomas Isherwood chansen bredvid Noah Sonko Sundberg i ÖFK:s mittförsvar. Isherwood tackade för förtroendet och var nu precis lika bra som i början av serien. Hans förmåga att täcka skott måste vara bäst i Allsvenskan.

# Lite av revansch blev det också för Marco Weymans, belgaren som hamnade i frysboxen för ett par månader sedan efter en mindre lyckad insats i förlustmatchen mot Elfsborg på bortamark. Weymans började nu på bänken men kom in redan efter 18 minuter då Ronald Mukiibi haltade av banan. Jag gillade tidigt det jag såg av Weymans men tvingades revidera den uppfattningen efter flera svaga insatser, inte minst i det defensiva arbetet. Nu var han där jag vill ha honom även om han gick bort sig rejält vid ett tillfälle i andra halvlek och tvingades ta en klumpig varning.

# Jag vet inte hur Noah Sonko Sundberg hade tagit på sig skorna till den här matchen. Men så många snedsparkar som Sonko bjöd på under den första halvleken har han nog inte samlat på sig tidigare under hela säsongen. Sammanlagt! Bollarna for åt alla möjliga håll. Men i övrigt gav Sonkos fysiska spel god utdelning, som vanligt. Och det var en absolut nödvändighet mot det här motståndet!

# Jag sätter stora plus för de arbetsinsatser som levererades av Felix Hörberg, Isak Ssewankambo och Rewan Amin. Den trion opererade framgångsrikt över stora ytor.

# Det gjorde även Simon Kroon, ÖFK:s målskytt (84:e min) när han utnyttjade ett missförstånd mellan Hammarbys målvakt Blazevic och mittbacken Richard Magyar och kunde rulla in reduceringen 2–1 i öppen bur. Jag såg att Mittmedia gav Kroon högsta hemmabetyget. Det köper inte jag, i mina ögon blev Kroon bollkär alldeles för många gånger, värderade fel och tog dåliga beslut. Men absolut att Kroon formmässigt är på väg åt rätt håll och hans lätta löpsteg är en fröjd för ögat!

# Dino Islamovic är ÖFK:s i särklass bäste målskytt den här säsongen med sina sju kassar. Men oavsett. Det är inte Dinos år, han har inte marginalerna med sig. Om så vore hade det blivit minst två mål den här kvällen, nu blev det inget. Och hur han ska förklara missen i öppningen av den andra halvleken förstår jag bara inte... Det ska ju bara inte gå!

# 6.395 kom till matchen i höstkylan. Det var imponerande. En hel kortsida fylldes av Hammarbys anhängare. Det var ännu mer imponerande!

# Till sist; här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 3 – Sam Mensiro 3, Noah Sonko Sundberg 3, Thomas Isherwood (88) 4, Ronals Mukiibi (18) betygsätts ej – Felix Hörberg 4, Isak Ssewankambo 4, Charlie Colkett (64) 2, Simon Kroon 3 – Rewan Amin 4, Dino Islamovic 3. Ersättare: Marco Weymans (18) 3, Jordan Kadiri (64) 2, Blair Turgott (88) betygsätts ej.

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Den här kvällen fanns det många anledningar att jubla
19 Oktober 2019 klockan 23:44 av Agne Svärd
 

Det tål att påminnas en dag som denna när ÖFK besegrat Sirius med 2–0 och kraftigt förbättrat sitt läge i den allsvenska bottenstriden; det har gått mer än tre månader och tolv matcher sedan ÖFK senast vann en match (2–1 mot IFK Norrköping den 14 juli) i vår högsta serie.

Tre månader och tolv matcher med bara tre kryss (mot Malmö, Sundsvall och Häcken) som små ljuspunkter i en becksvart golgatavandring.

Jag säger inte att vi kan blåsa faran över, det finns säkert någon teoretiker som kan räkna ut att det fortfarande finns en risk att ÖFK kan hamna i gyttjan, men i praktiken tror jag nu att ÖFK undviker de två nedflyttningsplatserna och förmodligen även slipper bli indraget i ett hemskt kvalspel.

# Eskilstunas 1–0 mot Sundsvall sent på fredagskvällen var en ytterst välkommen present (förlåt Tony...).

# Och 2–0-segern mot Sirius var hur skön som helst. Ja. Hur. Jävla. Skön. Som. Helst!

På planen firade spelarna som de vunnit en titel fast det egentligen bara var en trepoängare i det allsvenska bottenträsket och på läktarplats jublade unga och gamla, män och kvinnor, långt innan domaren Victor Wolf blåste av matchen efter drygt treminuters övertid.

Men efter allt helvete som drabbat klubben på alla plan och förmörkat tillvaron för var och varannan länsbo under månader fanns det hur många anledningar som helst att fira den här kylslagna oktoberlördagen. Det var mycket som föll av våra axlar. Jag lovar!

Trots att vi kunnat se en klar förbättring av ÖFK:s spel i de senaste omgångarna valde tränaren Ian Burchnall att göra två förändringar i startelvan; Dino Islamovich tog över Rewan Amins roll som ”nummer 10” och till vänster på mitten spelade Simon Kroon istället för Blair Turgott.

Anslaget var tydligt; hemmalaget satsade offensivt, man gick för tre poäng. I bakfickan fanns också att Sirius aldrig vunnit på Jämtkraft arena...

Starten var också klart bra; hygglig kontroll på sina motståndare och även några målchanser.

Men halvvägs in på den första halvleken drog Kalpi Ouattara ”en baksida” och tvingades bryta. Och innan ersättaren Thomas Isherwood hunnit komma in i matchen hade hemmalaget tappat såväl kartan som kompassen och Sirius kunde ostört bestämma matchbilden. Uppsalalaget mer eller mindre parkerade i ÖFK:s straffområde. Men oförmågan att förvalta sina möjligheter till mål gjorde att ÖFK kunde hänga sig kvar och även ta tillbaka initiativet i slutet av halvleken där såväl Simon Kroon som Dino Islamovic var nära nätkänning.

Jag tror därför att känslan var rätt god i ÖFK-lägret när man gick till pausfikat.

Men kanske var den för god? För efter paus handlade det nästan bara om Sirius och det fanns verkligen inget som talade för ÖFK, hemmalaget maldes mer eller mindre sönder. Det var bara ett ytterst uppoffrande försvarsarbete och en inspirerad Aly Keita i buren som höll hemmalaget kvar i matchen.

Men ett par lyckade byten i mitten av halvleken (Kadiri och Mensiro ut/Turgott och Amin in) samtidigt som man gick från fyra till tre i backlinjen och förstärkte på mittplan gav ÖFK ny energi.

Och två mycket snygga mål och tre poäng!

# 75:e min: Islamovic snor bollen av gästernas Axel Björnström, spelar Amin som förlänger ut till Turgott på vänsterkanten. Turgott lyfter in och Islamovic nickar in 1–0 via Siriusmålvakten Lucas Jonssons vänstra stolpe.

# 86:e min: Blair Turgott utmanar och rundar Karl Larson ute till vänster, driver ned mot kortlinjen och spelar in bollen framför mål. Via en Siriusspelare landar den hos Isak Ssewankambo som peggar upp och trycker in bollen till höger om Sirius målvakt. Så ska ett avslut se ut, det bara fräste i plastgräset när bollen passerade mållinjen!

Där och då var matchen vunnen. Men vi ska komma ihåg att mellan de två hemmamålen svarade Aly Keita för en mästerlig räddning när Phillip Haglund sånär hade forcerat in 1–1. Det var faktiskt lite PAOK-känsla över den Keita-paraden... (Ni med gott minne förstår säkert vad jag menar).

***

Här är några noteringar från lördagen;

# Med sin seger passerade ÖFK såväl Kalmar FF (möter Norrköping borta på söndag) som Sirius i tabellen och skuttade upp till en elfteplats. Marginalen, just nu i skrivande stund, är fem poäng till Gif Sundsvall på kvalplats och sex poäng till Eskilstuna och Falkenberg (en match mindre spelad, möter AIK hemma på söndag) på nedflyttningsplats. Två omgångar återstår, ÖFK har kvar att möta Hammarby (h) och IFK Göteborg (b).

# Sirius hade med en poäng säkrat sin fortlevnad i Allsvenskan. Men efter 0–2 får man fortsätta att svettas åtminstone en vecka till. Och det gör mig inget; jag tyckte att Uppsalaklubben passerade lågvattenmärket när man efter förra mötet (1–1) anmälde (utan bifall) ÖFK till förbundets disciplinnämnd för brott mot regeln med antalet hemmafostrade spelare.

# Dino Islamovic har haft en tung höst med måltorka och svajigt spel. Han har också fått börja på bänken i de senaste två matcherna. Rätt eller fel, därom finns många åsikter. Men när han nu var tillbaka gjorde han stor nytta. Inte bara som målskytt (hans sjunde) utan även för ett uppoffrande arbete. Som exempelvis när han jobbade till sig bollen innan han några sekvenser senare själv nickade in 1–0-målet.

# Aly Keita har räddat laget många gånger, så även denna kväll. Paraden när han stoppade en frispelad Phillip Haglund var ju helt sanslös, den såg jag faktiskt inte komma och jag undrar fortfarande hur den gick till.

# Isak Ssewankambo har hittat sin roll i ÖFK, utan tvekan. På mittfältet får han full utdelning på sin enorma löpförmåga och goda teknik, han kan på egen hand flytta bollen från eget straffområde till motståndarnas. Sådana spelare är guld värda. Dessutom målskytt för andra gången den här säsongen, bara en sån sak! Han får bästa betyget av utespelarna den här eftermiddagen.

# Blair Turgotts inhopp gav två målgivande passningar. Snyggt, jag blir glad när inspel från kanten ger resultat!

# Tom Pettersson drog på sig matchens enda varning. Det kortet betyder att ÖFK:s lagkapten tvingas vila när Hammarby kommer till Jämtkraft nästa söndag. I en intervju på ÖFK:s hemsida efter matchen säger Tom att han därmed har gjort sitt sista framträdande på den arena som varit hans hemmaplan i tre säsonger. Tom har ett utgående kontrakt och tillsammans med Johanna (i itränarstaben) siktar han på nya äventyr. Det har jag full förståelse för, Tom är 29 år och har nu sista chansen att få uppleva nya jaktmarker – och tjäna sig en hygglig peng för framtiden!

# Kalpi Ouattara har spelat klart för den här säsongen. Den slutsatsen är inte svår att dra sedan jag sett honom linka av banan med ett trasigt lår. Trist, men bara en i raden av alla lårskador som drabbat laget.

# Var det någon som såg Charlie Colketts enorma löpningar på slutet när de flesta andra gick på knäna? Colkett har utvecklat sitt spel den sista tiden, det kan vi väl alla vara överens om? Den känsliga vänsterfoten finns naturligtvis kvar men hans verktygslåda har blivit större!

# Sammantaget; ÖFK har gjort bättre insatser än så här. Men den här gången fick man full utdelning, arbetsinsatsen var utomordentlig, offerviljan likaså. Och det måste premieras. Yes!

# Här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 5 – Sam Mensiro (73) 2, Noah Sonko Sundberg 4, Tom Pettersson 4, Kalpi Ouattara (22) 2 – Felix Hörberg 3, Isak Ssewankambo 5, Charlie Colkett 3, Simon Kroon 3 – Jordan Kadiri (63( 2, Dino Islamovic 4. Ersättare: Thomas Isherwood (22) 3, Blair Turgott (63( 3, Rewan Amin (73) 3.

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Alla förstår vad den här poängen betyder
6 Oktober 2019 klockan 21:55 av Agne Svärd
 

Vi är nog rätt många som de här veckorna inte gör så mycket annat än räknar poäng och kollar spelprogram. Och oavsett var vi har våra sympatier så torde vi vara rätt överens; Allsvenskan 2019 blir en rysare i såväl toppen som botten. Omgång 27 förändrade på intet sätt förutsättningarna, avgörandet faller inte förrän i den sista omgången den 2 november!

För ÖFK:s del betyder 1–1 på Hisingen mot formsvaga Häcken en lite ljusning vid horisonten efter månader av kompakt mörker. Jag kan, för er som inte har den rätta kollen, dra några av alla skitsiffror som fanns i summeringen av den avgrundsdjupa formsvackan inför söndagseftermiddagens avspark; två poäng och sex gjorda mål på de senaste tolv matcherna, sju raka förluster, ingen vinst sedan den 14 juli...

Då kanske alla förstår vad en poäng i den här på förhand så svåra bortamatchen betyder.

Med managern Ian Burchnall på läktaren (avstängd efter utbrottet mot domaren i mötet med Djurgården) och vice sheriffen Joe Sargison vid sidlinjen lyckades ÖFK lägga på ytterligare några stenar till det lagbygge som matchat såväl Örebro som Djurgården i de senaste omgångarna. Och poängen var på intet sätt orättvis även om man i ärlighetens namn måste erkänna att det var Häcken (läs Paulinho, främst) som hade de i särklass bästa möjligheterna att fixa segern.

Men, som vi lärt oss sedan gammalt, det är poängen som räknas. Absolut ingenting annat.

För ÖFK, på 13:e plats i tabellen, betydde krysset detta när tre omgångar återstår:

# det skiljer nu sex poäng ned till Eskilstuna på sista plats.
# marginalen till Falkenberg på näst sista plats växte till tre poäng. Eftersom hallänningarna har mycket sämre målskillnad räcker det därför inte med bara en vinst för att passera ÖFK, fler poäng måste tas.

# Sundsvall (som spelade 4–4 mot Norrköping efter att ha haft 3–0 i paus...) på kvalplatsen är fortfarande två poäng efter.

Och så här ser fortsättningen ut för lagen i botten:

11) Sirius, 25 poäng: ÖFK (b), Eskilstuna (b), Kalmar FF (h).

12) Kalmar FF 23 poäng: Norrköping (b), Elfsborg (h), Sirius (b).

13) ÖFK, 22 poäng: Sirius (h) Hammarby (h), IFK Göteborg (b).

14) Gif Sundsvall, 20 poäng: Eskilstuna (b), Helsingborg (h), AIK (b).

15) Falkenberg, 19 poäng: AIK (h), Kalmar FF (b), Eskilstuna (h).

16) Eskilstuna, 16 poäng: Sundsvall (h), Sirius (h), Falkenberg (b).

Som alla säkert förstår, här är det inget som går att ta för givet även om man i Uppsala förbättrade läget efter 2–1 mot Helsingborg i lördags.

***

Här är några noteringar från matchen på Bravida arena;

# Det var verkligen inte mycket som talade för att det var Häcken som skulle göra det första målet i den här matchen. Tvärtom, hemmalaget hade inte lyckats spela sig igenom ÖFK-försvaret vid ett enda tillfälle innan det i den 39:e minuten small bakom Aly Keita. ÖFK ville ha det till offside när Dalho Irandust smackade upp bollen i Keitas högra kryss. Offside eller inte var omöjligt att avgöra av bilderna i min dator, däremot blev Kalpi Ouattara avslöjad för ett dassigt försvarsjobb! ÖFK-backen hade noll koll på att Irandust smög sig in bakom hans rygg.

# Jag har skrivit det tidigare och gör det igen: Det saknas kvalitet i årets ÖFK (ni som har en avvikande åsikt får gärna studera tabellen och den om inget annat berättar hur verkligheten ser ut...). Men det är inte så konstigt, spelare har kommit och spelare har försvunnit i en salig röra, många av de nya är dessutom mycket unga. Då är det av största vikt att de rutinerade korten gör sitt jobb och helst lite till. Därför blir jag både förbannad och frustrerad när Aly Keita och Tom Pettersson (i den 73:e minuten vid ställningen 1–1) i ett fullständigt huvudlöst samarbete peggar upp för Häcken och fjolårets skyttekung Paulinho. Det får bara inte ske; det är uselt, det är nonchalant, det är ett svek mot alla som svettas för klubben.

Keita och lagkaptenen Tom P, lagets mest rutinerade, hade här kunnat orsaka ÖFK ytterligare en svidande förlust men kom nu undan med blotta förskräckelsen när Paulinho sköt över. I övrigt var Keita och Tom Pettersson bra men jag drar, utan prut, av en poäng i deras dagsbetyg (tänk på det här nedan...).

# Jordan Kadiri blev målskytt för andra matchen i rad. Även denna gång hittade han rätt med en riktig raket när han kvitterade till 1–1 efter en knapp timmes spel sedan Simon Kroon jobbat fram bollen. Vilken smäll, Häckens målvakt Peter Amrahamsson hade inte en chans!

# Kadiri och Ouattara charmar många med sin frejdiga spelstil. Men bäst av alla unga och nya just nu är Felix Hörberg (grattis till landslagsplatsen) på det högra mittfältet. Hörberg har med sitt uppoffrande arbete varit starkt bidragande till ÖFK:s uppryckning på senare tid. Den dagen han hittar rätt med sina inspel blir det här riktigt bra!

# Isak Ssewankambo och Charlie Colkett fortsättar att komplettera varandra bra på det centrala mittfältet även om Colkett den här gången inte var lika framträdande som mot Örebro och Djurgården. Och framför dem ska Rewan Amin ha all cred för sitt presspel. Amin ser faktiskt piggare ut än på länge i sin något ovana offensiva roll.

# Häcken hade en stark vår och var med i tätstriden fram till sommarfönstret. Men bra spelare såldes och sämre hämtades in. Häcken blev ett mittenlag och jag fattar inte hur man resonerade på Hisingen. Med Gothia cup i ryggen så saknas inte pengar för att utmana de tunga elefanterna. Men vad vill man?

# Till sist, här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 3 – Sam Mensiro 3, Noah Sonko Sundberg 3, Tom Pettersson 3, Kalpi Ouattara 2 – Felix Hörberg 4, Isak Ssewankambo 3, Charlie Colkett 3, Blair Turgott (57) 2 – Rewan Amin 3, Jordan Kadiri (71) 3. Ersättare: Simon Kroon (57) 3, Dino Islamovic (71) 2.

Fotnot: I tabelltoppen tog Malmö FF över förstaplatsen efter 1–0 mot IFK Göteborg samtidigt som Djurgården förlorade Tele2-derbyt mot Hammarby (1–2). Malmö och Djurgården har båda 59 poäng, Hammarby och AIK jagar bakom med vardera 56 poäng.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Dåligt betalt för ett bra arbete
1 Oktober 2019 klockan 00:39 av Agne Svärd
 

Det är bara att konstatera; det är inte alltid ett bra arbete lönar sig. Kolla ÖFK den senaste veckan.
# Bra jobb i onsdags i Örebro, noll poäng.

# Bra jobb i kväll hemma mot Djurgården, noll poäng.

Att ÖFK med sex raka förluster och två poäng på de senaste tio omgångarna ska skaka ett serieledande Djurgården fullpumpat med självförtroende efter att ha tagit 27 poäng under samma tidsperiod var det väl inte många som trodde.

Men det var precis det man gjorde! Djurgården behövde två hörnor för att krångla sig ur det grepp som ÖFK kopplade i den 28:e matchminuten när Jordan Kadiri klappade in ledningsmålet 1–0 för att till sist vinna med 2–1 och ta ytterligare ett steg mot det allsvenska serieguldet.

Som sagt; ÖFK har fått dåligt betalt för ett gott jobb den senaste veckan.

ÖFK-tränaren Ian Burchnall valde att spela vidare på den ram han byggde i Örebro; samma fyrbackslinje, Isak Ssewankambo/Charlie Colkett på det centrala mittfältet, Felix Hörberg till höger på mitten och Jordan Kadiri på topp. Däremot hade Dino Islamovic och Simon Kroon placerats på bänken, istället fick Rewan Amin och Blair Turgott chansen från start.

Den uppställningen fungerade också; framförallt (och det var otroligt bra gjort) lyckades man sätta stopp för Djurgårdens så framgångsrika och fartfyllda anfallsfotboll. Fråga mig inte vad som var nyckeln men man gjorde det som de allra flesta lagen i årets allsvenska misslyckats med.

Djurgården kunde inte spela sig till de klara målchanserna den här gången, Emir Kujovic blev något av en kringskuren kung längst fram och gästerna fick nöja sig med några halvchanser som alla placerades utanför Aly Keitas målram samt ett antal hörnor.

ÖFK-attackerna var inte så många. Men när man väl slog till gick man med full kraft. Som i matchens 28:e minut: Blair Turgott lyfter in bollen från vänster, Felix Hörberg gör en dålig mottagning som blir en perfekt passning till Jordan Kadiri och pang in till vänster om Djurgårdens målvakt Tommy Vaiho.

1–0 och vi var nog rätt många som undrade vad som hände. Men snyggt var det!

Hemmalaget behöll sedan lugnet och koncentrationen halvleken ut. Ja, nästan i varje fall... Domaren Glenn Nyberg hade lagt på två övertidsminuter och matchklockan närmade sig 47 minuter när Djurgården tilldömdes en hörna från höger. Aslak Witry slog in, Tom Pettersson nickade undan, Jonathan Ring togs fast bollen (med hjälp av vänsterhanden?), avancerade framåt och hans skott blev en perfekt passning till Nicklas Bärkroth vid den bakre stolpen. Klockan visade 47:20 när bollen passerade Aly Keitas mållinje och Djurgården hade kvitterat till 1–1 i halvlekens sista spark.

Målet väckte våldsam vrede i hemmalaget. Man var förbannad på att övertiden redan hade gått ut när Djurgården slog sin hörna och man var förbannad på att Ring fick stoppa bollen med handen. Alla skällde på Glenn Nyberg, Aly Keita blev varnad och Ian Burchnall visades upp på läktaren.

Om det säger jag bara:

# När det gäller tiden så är det MINST två minuter som gäller, alltså är det domaren som bestämmer hur länge man spelar oavsett vad som står på den där skylten som visas.

# Och när det gäller den eventuella handsen har jag gett upp för länge sen. Den regeln är fullständigt obegriplig, annars skulle vi inte behöva diskutera den efter varje spelad match. För det gör vi. Men vem har lösningen på det problemet?

***

Här är några noteringar;

# Jag är inte överens med Ian Burchnall när det gäller bänkningen av Dino Islamovic. Låt vara att hans målskytte gått i stå men Islamovic är otroligt viktig för laget i andra delar. Som exempelvis när motståndarna får hörna... Nu small det två gånger och åtminstone när Marcus Danielson nickade in Djurgårdens segermål i matchens 76:e minut så tror jag att Dino hade kunnat göra stor nytta. Han har tagit bort många hörnor den här säsongen i i just den ytan utanför första stolpen. Det var där Danielson slog till...

# Jag kan ha varit för snabb att döma ut Jordan Kadiris kvaliteter. Den här kvällen var han riktigt bra, gav Djurgårdens mittförsvar fullt jobb och hade några vassa avslut varav ett resulterade i hans första fullträff i ÖFK-dressen.

# Rewan Amin dök upp i en position som jag aldrig tidigare har sett honom. Jobbade hårt men någon målskytt är han inte.

# Noah Sonko Sundberg och Tom Pettersson tog fullständigt hand om Emir Kujovic.

# Curtis Edwards var tillbaka på Jämtkraft arena, nu i ”fel” färger men ”Sheriffen” var lika bra som vanligt. En av Djurgårdens bästa i en match som förmodligen var en av Djurgårdens sämsta... Edwards har fått stort förtroende i sin nya klubb och spelat från start i alla matcher utom den mot Falkenberg i förra veckan.

# Oj, vilken rysare som väntar i såväl toppen som botten av serien. När fyra omgångar återstår sågar jag av kvisten för Eskilstuna i botten, oroliga bör man vara i Falkenberg, Sundsvall, Östersund och Kalmar... Guldstriden står mellan Djurgården och Malmö FF, Hammarby går som tåget men spurten är väl för sen?

# ÖFK:s återstående program: Häcken (b), Sirius (h), Hammarby (h), IFK Göteborg (b). Den 2 november summerar vi Allsvenskan 2019.

# Till sist, ÖFK:s betyg (skala 1–6): Aly Keita 3 – Sam Mensiro 3, Noah Sonko Sundberg 4, Tom Pettersson 4, Kalpi Ouattara 3 – Felix Hörberg 3, Isak Ssewankambo 3, Charlie Colkett 3, Blair Turgott (75) 2 – Rewan Amin (87) 3 – Jordan Kadiri (79) 3. Ersättare: Simon Kroon (75), Dino Islamovic (79), Jamie Hopcutt (87) betygsätts ej.

 
Det finns 5 kommentarer att läsa.

 
Lars Larssons Tankar
29 September 2019 klockan 10:45 av Haldo Jonsson
 

Först och främst vill jag påtala att denna artikel inte är ett beställningsjobb av fotbollz.se, om nu någon skulle tro det. Däremot har jag, under lång tid, noterat att vissa hävdar sin rätt att få sina åsikter redovisade på fotbollz.se. Det finns till och med de som hävdar detta, men ändå inte vill att andras åsikter skall få presenteras.

Några saker bör nog inledningsvis klargöras. I Sverige har vi en grundlagsskyddad yttrandefrihet, dvs var och en har (i praktiken finns vissa begränsningar såsom förbud mot förtal etc) rätt att framföra vilka åsikter som helst. Det innebär dock inte rätt för individen att kunna kräva att andra, såsom t ex fotbollz.se, är skyldiga att förmedla dennes åsikter. Det är något helt annat. I det föreligger för många en bristande insikt.

fotbollz.se är ett unikt fenomen. Det är ett helt öppet forum, men där fotbollz.se förbehåller sig rätten att radera de inlägg fotbollz.se anser inte vara acceptabla. Redigering kan också ske, men då endast med författarens tillstånd. Här kommer nämligen upphovsrättslagstiftningen in. Redigering blir i praktiken svårt eftersom de flesta författare är anonyma, och det även för fotbollz.se. Kvar blir alltså alternativen att radera eller om möjligt förhindra publicering.

Ett helt öppet forum innebär bland annat att inlägg kan göras utan att författaren behöver redovisa vem han eller hon är, plus att inläggen inte prövas innan publicering. Vare sig för fotbollz.se eller för omvärlden. Det är dock inte samma sak som att vad som helst får skrivas. fotbollz.se har nämligen formell rätt att göra vad de vill med det som skrivs, dock inte redigera det utan författarens tillstånd. Radering är däremot helt ok. Vissa får därför sina inlägg redigerade ( vilket faktiskt även jag fått) eller raderade. Anledningen är att inläggen, i huvudsak, korrekturläses i efterhand. Passar inte galoscherna, för författarna till inläggen, så går det ju att söka lyckan hos andra media eller ställa sig på Stortorget i Östersund och framföra det man vill. Fast på Stortorget är man ju knappast anonym om det nu är viktigt.

Att det skall så svårt att förstå dessa enkla faktum är för mig obegripligt. Att så många dessutom inte vågar visa vilka de är, genom att använda pseudonymer, gör det hela än mindre begripligt. Att inte sätta ut vem man är, som tycker si och så, är bara fegt. Det innebär att man inte offentligt vågar framföra sina åsikter. Trovärdigheten sjunker då till lågvatten nivå. Tyvärr har jag också fått reaktioner från nära bekanta, som upplever att kvalite’n på flertalet inlägg är så låg att de slutat läsa fotbollz.se.

Mitt förslag till fotbollz.se är att införa ett system som faktiskt redan praktiseras av de flesta internetbaserade medium. Ett system som innebär att alla som vill skriva inlägg skall registrera sig hos fotbollz.se med namn, adress, tel nr och e-post adress samt att dessa skall valideras. Individen erhåller då ett inlogg att använda vid framtida inlägg. Detta behöver alltså bara göras en gång. Däremot skall möjligheten att skriva under pseudonym kunna finnas kvar, men fotbollz.se vet då åtminstone vem som är vem. Utöver detta skall alla inlägg prövas i förväg innan publicering.

Jag förstår att mina förslag förtar en del av spontaniteten hos dagens inläggsförfattare. Åtminstone vid första inlägget eftersom det då krävs registrering. Fördelen är, å andra sidan, att fotbollz.se kan upprätthålla sin etiska fana i debatten. Vissa kommer naturligtvis att tycka att detta förtar deras rätt att yttra sig och att vara anonym, men då kan de läsa om denna artikel från början, så får de svar på varför. Visst är genomläsning, innan publicering, av inläggen en form av censur, men en censur som fotbollz.se har full rätt till.

 
Det finns 10 kommentarer att läsa.

 
Hur många snytingar tål Ian Burchnalls gäng?
26 September 2019 klockan 00:25 av Agne Svärd
 

Jag tar risken att låta som en papegoja, men...; det är tungt nu, riktigt tungt!
När ÖFK äntligen gör en riktigt vettig prestation, har fullständig kontroll på både spel och motståndare så skickar man in bolljäveln i eget mål!

Det är klart att man inte vinner fotbollsmatcher när man själva inte kan göra mål och samtidigt hjälper sina motståndare.

Örebro–ÖFK 2–0.
Det betyder att ÖFK förlorar sin sjätte match i rad och har bara vunnit en gång sedan den 29 april, på 19 matcher! Det är ju så man får ont i magen...

ÖFK presterar i en timme sin bästa fotboll sedan Hedenhös (nåja, en lätt överdrift men i alla fall på rätt länge under en sommar där vi verkligen inte blivit bortskämda med kvalitet). Visserligen slog det inga gnistor om insatsen, men det var stabilt, tryggt, säkert, kontrollerat. Det i kombinationen med ett hemmalag som uppträdde som ett sovande korplag gjorde att det var ÖFK som satte matchbilden och kunde skapa ett antal hyggliga målchanser, Dino Islamovic (ett par gånger), Simon Kroon, Felix Hörberg och Jordan Kadiri tvingade Örebromålvakten Oscar Jansson att visa stora delar av sitt register.

Hemmalaget hade, just det, ingenting!

Men så kom snytingen, ja rena knocken: 61:a minuten och Kalpi Ouattara ska, oattackerad som siste man, rensa bort ett Örebroinspel från vänster, Oattara laddar med sin fina vänsterfot men istället för att träffa med utsidan blir det insidan och bollen rullar in i ett vidöppet ÖFK-mål. Det finns inte en chans i världen att Aly Keita ska kunna ingripa, han kunde ju inte ens tänka tanken att bollen skulle fara åt DET hållet.

Självmål är alltid självmål men det här måste jag säga var ett av de mer spekulativa jag sett under många år på och vid sidan av en fotbollsplan.

1–0 till hemmalaget, det kom verkligen från ingenstans.

Där och då gick luften ur ÖFK. Visserligen behöll man greppet om spelet men forceringen var krampaktig och man lyckades inte skapa en enda vettig kvitteringschans under sista 30.

Däremot hann Örebro smälla in en andra boll bakom Aly Keita; långt uppspel från målvakten Oscar Jansson landade bakom ÖFK:s backlinje där Martin Broberg högg som en kobra, frispelade Agon Mehmeti och så var det det bara att packa ihop prylarna för den här kvällen och sikta på måndagens hemmamatch mot serieledande Djurgården.

Frågan är bara; hur många smällar tål Ian Burchnall och hans gäng?

Det har var i alla fall en av de tyngsta, av många tunga, den här sommaren. Den kändes i alla fall verkligen inte nödvändig då Örebro i sanning var ett riktigt risigt allsvenskt lag den här kvällen!

Det finns naturligtvis massor av anledningar till att ÖFK den här sommaren uppträtt som en riktig looser. Men här är den viktigaste, det brister i kvalitet på alltför många fötter:

# Defensivt så kommer baklängesmålen på så många olika sätt så att det är omöjligt att hitta ett mönster. Självmål i kväll, brist i markeringen på en fullständigt onödig hörna i Falkenberg, straff för en klumpig hands mot Kalmar FF, anfallare får vandra oattackerad rakt in ”slottet” vid 1–0-målet i Helsingborg... Visst, misstag sker i varenda lag i varje match. Men det som händer i och kring ÖFK:s straffområde är rätt avslöjande – och man har blivit hårt straffade!

# Offensivt är det faktiskt ännu värre; inget mål i kväll, inget mål i Falkenberg, ett straffmål mot Kalmar, inget mål i Helsingborg... 21 mål på 25 matcher (åtta mål på sex matcher i april). Tröst för tigerhjärtan är att det funnits möjligheter i såväl Örebro som Falkenberg.

Misstagen i försvaret är som de är. Men hur löser man problemen i den andra änden av planen? Jag köper i alla fall inte Ian Burchnalls val i de senaste matcherna. Varken Jordan Kadiri eller Blair Turgott är redo för Allsvenskan. Mitt hopp står till att Simon Kroon och Dino Islamovic kan få ihop någonting tillsammans längst fram i en 4-4-2-uppställning, jag ser ingen annan möjlighet hur än jag kollar ÖFK:s offensiva material.

***

Några korta noteringar;

# Sam Mensiro var förgrymmad på mig sedan jag dömt ut hans insats som balansspelare på mitten mot Falkenberg (och några matcher till). ”Du skriver bara skit om mig”, skrev Mensiro till mig. Jag svarade att att jag skriver bara det jag ser, att han är inte tillräckligt bra i den rollen men en duktig försvarsspelare som borde vara med och konkurrera om en plats i backlinjen. Nu var Mensiro på plats till höger i en fyrbackslinje och skötte sig alldeles utmärkt!

# Jag, och säkert väldigt många andra, tyckte synd om Kalpi Ouattara när han skickade in bollen i den egna buren. Det var definitivt inte vad en ung spelare behöver, dessutom i ett nytt lag. Men det är bara att hoppa upp på hästen igen, det är sånt som händer men som sällan leder till det här utfallet. Fram till sitt misstag hade Ouattara gjort en stabil insats.

# Isak Ssewankambo hade lite svårt att komma in i matchen, det har ju blivit väldigt många avbrott för honom under hösten. Men det blev bättre och tillsammans med Charlie Colkett ägde ÖFK det centrala mittfältet.

# Colkett spelar för övrigt sin bästa fotboll fså här långt i ÖFK-dressen. Engelsmannen var lagets bäste den här gången.

# Dino Islamovic sliter, brottas, springer, dribblar, nickar och skjuter. Men han har inga marginaler med sig och har inte haft det på länge. När är det ”proppen ur”.

# Till sist; här är ÖFK-betygen: Aly Keita 2 – Sam Mensiro (76) 3, Noah Sonko Sundberg 3, Tom Pettersson 3, Kalpi Ouattara 2 – Felix Hörberg 3, Isak Ssewankambo 3, Charlie Colkett 4, Simon Kroon (61) 2 – Dino Islamovic 3, Jordan Kadiri (67) 1. Ersättare: Jamie Hopcutt (61) 1, Blair Turgott (67) 1, Rewan Amin (76) betygsätts ej.

 
Det finns 19 kommentarer att läsa.

 
ÖFK måste skaka fram tio miljoner kronor på tio dagar!
18 September 2019 klockan 01:56 av Agne Svärd
 

Tio miljoner kronor - på tio dagar!
Det måste ÖFK skaka fram för att ha en rimlig möjlighet att undvika en konkurs.
Den bistra verkligheten serverades av ÖFK-styrelsen vid tisdagskvällens mycket välbesökta medlemsmöte på Storsjöteatern.

Pengarna är i stort sett slut i Östersunds FK efter ett mycket turbulent 2019. Verksamheten för årets första åtta månader landar på ett underskott på cirka 23 miljoner kronor varav det mesta hamnar i elitbolaget Östersund Elitfotboll AB (minus 20 miljoner) medan själva fotbollsföreningen har ett minus på drygt tre miljoner för perioden januari–augusti.
Och nu är goda råd dyra.
– Tio miljoner måste skakas fram på tio dagar, berättade Leif Widegren, nybliven adjungerad ledamot i Östersund Elitfotboll AB. Annars är vi väldigt illa ute.
Leif Widegren, som haft många roller i klubben alltsedan den bildades för drygt 20 år sedan, har under flera år varit en av de drivande för att skaka fram pengar till verksamheten. Nu ställs han (och hans medarbetare) inför sin hittills svåraste uppgift, att rädda ÖFK från att gå i konkurs.
– Av de tio har vi väl 6,5–7 miljoner kronor säkrade. Men vi behöver komma upp till tio, då löser vi den här första krisen.
Widegrens största problem att få sponsorerna att öppna sina plånböcker är att de villkorar sin sponsring.
Kort sagt: Klipp alla band med Daniel Kindberg, annars inga pengar!
Pelle Bergstrand från verkstadskoncernen Engcon utvecklade problematiken under mötet:
– Våra huvudkrav för att sponsra klubben är att se ett fungerande styrelsearbete, klubbens koppling till Daniel Kindberg och att det finns en budget i balans. Det stör oss att vi inte kan lita på den information som kommer ut, sa Bergstrand bland annat.

Så här ser ÖFK:s räddningsplan ut för ekonomin:
# Halsdukskampanjen ”Vi tror på det här” (har så här långt gett 750.000 kronor).
# Erbjuda större finansiärer att gå in med reverslån.
# Riktad emission till utvalda investerare att köpa aktier i Elitfotboll AB (under hösten hoppas man få in 25 miljoner kronor i nytt kapital).
# Vädjan till kommunalrådet Bosse Svensson (C) om att Östersunds kommun sponsrar klubben i tre år framåt trots tidigare besked (styrelsen har fått avslag på den begäran, däremot kan kommunen ge betalningsanstånd på fordringarna för hyran på Jämtkraft arena).
# Akademien har ålagts besparingar samtidigt som man ska öka sina intäkter.
# Arbetet med kostnadsreduceringar intensifieras. Inför 2020 har styrelsen som mål att föreslå en kostnadsbudget på totalt 55–60 miljoner kronor (cirka 25–30 miljoner lägre än den budget som var lagd inför 2019).

Den som ska leda det här arbetet blir nyanställde vd:n (konsultbasis, 25 procent) Lennart Ivarsson, 60 år. Han börjar sitt arbete i dag, onsdag. Ivarsson, med chefsjobb från bland annat Ericsson, Solectron, Flextronics, Wången AB och Senseair i Dalarna men även en gång i tiden sportchef i Östersunds SK och ansvarig för deras elitsatsning Team ÖSK på sitt CV, fanns inte på plats vid medlemsmötet men säger så här i ett pressmeddelande på ÖFK:s hemsida:
– Det ska bli roligt att få leda ÖFK, det blir spännande att få arbeta i en förening som engagerar så många människor.

Med det var många andra ämnen som avhandlades i det 3,5 timmar långa mötet:
# Bo Ottosson lämnar ordförandeskapet i elitbolaget med omedelbar verkan. Han gör det på uppmaning av nye vd:n Lennart Ivarsson.
– Ivarsson anser att jag har kopplingar till Daniel Kindberg, det tycker inte jag. Men jag ska inte stå i vägen för nye vd:n, vill han ha fritt spelfält då går jag och tänker på klubbens bästa, säger Bo Ottosson.
Däremot kvarstår Ottosson som ordförande för fotbollsföreningen ÖFK men signalerade att han även där har planer på att lämna ”under ordnade former”.

# Stadgestrulet vid det extra årsmötet i april, då Bo Ottosson valdes till ordförande, fortsätter att gäcka föreningen, inte minst tvingades den nya styrelsen lägga mycket energi på frågan under våren. Men en arbetsgrupp under ledning av advokaten Mari-Anne Lindhardt (Göteborg) ska kunna ge oss ett svar om det gick rätt till, eller inte, senare i höst.

# Ghoddos-härvan rullar vidare. ÖFK:s överklagan av Fifas dom (Ghoddos dömdes till fyra månaders avstängning samt fyra miljoner euro, 43 miljoner kronor – som lika gärna kan hamna i famnen på ÖFK – samt att klubben inte får handla spelare i två närmaste transferfönstren) skickas i dag in till CAS (idrottens skiljedomstol). ÖFK kunde i går inte redovisa detaljerna i den 28 sidor långa domen från det intenationella fotbollförbundet men säger sig ha gott hopp att vinna framgång med sin överklagan.
– Ghoddos anser sig ha bliivit lurad av den spanska klubben Huesca och ÖFK har inte skrivit på några övergångshandlingar, så mycket mer kan vi inte berätta i det här ärendet meddelade medieansvarige Niclas Lidström som tillsammans med vice ordföranden Maria Wilén ledde tisdagskvällens möte.
ÖFK har hjälp av tre(!) advokater för att vinna framgång med sin överklagan.

# Ja, så pratades det givetvis lite fotboll, också. Tränaren Ian Burchnall fanns med i början av mötet och fick göra en snabbspolning av säsongen; från den starka öppningen i april till den bistra verklighet som råder just nu där risken är uppenbar att klubben blir indragen i bottenstriden. Men Burchnall försäkrade att stämningen i gruppen är mycket god, viljan att utveccklas är stor och att potentialen finns. ÖFK-tränaren kunde dock inte neka till att strulet och uppmärksamheten runt klubben även påverkar insatsen på planen.
– Ta bara bortamatchen mot Helsingborg där nyheten Fifa-domaren mot Saman Ghoddos och ÖFK kom bara några timmar före avspark. Klart att spelarna funderar på vad som händer, sa Burchnall.

Till sist; Niclas Lidström och Maria Wilén hade en svettig kväll för att hålla styr på alla som ville veta och hade synpunkter på allt som sker i och runt klubben. Och det finns all anledning att lyssna till Wiléns vädjan om att ge styrelsen lite arbetsro och ha förståelse för att det blir både si och så med information och transparens med tanke på allt som händer och hur få det är som jobbat så här långt i styrelsen.
– Det här gör vi på vår fritid, vi har ju jobb att sköta också. Snart orkar vi inte mer och ger upp, varnade Wilén.
Som ni därmed förstår; ÖFK är i skriande behov av både pengar och folk som vill bidra i styrelsearbetet. Och det är mer bråttom än de flesta medlemmar och många andra har förstått!

Agne Svärd

 
Det finns 21 kommentarer att läsa.

 
Jag förstår Burchnalls ilska efter domarkaoset
15 September 2019 klockan 00:25 av Agne Svärd
 

Den ekonomiska krisen tycks vara monumental. Den sportsliga är förmodligen inte fullt så illa men efter 1–2 i lördagseftermiddagens ångestmöte med Kalmar FF finns det all anledning för alla ÖFK-vänner att var högst oroliga.

Att det blir en strid på kniven för att rädda det allsvenska kontraktet torde vara alldeles uppenbart för de allra flesta. Nyckelmatchen kommer redan nästa lördag, Falkenberg borta, men bli inte förvånad om vi får svettas ända fram till seriens sista spark i början av november.

Det var två lag helt utan form som drabbade samman på Jämtkraft arena, tillsammans hade man lyckats vinna tre av sina senaste 32 matcher! Det är ju sensationellt dåliga siffror av två klubbar som förväntades kunna hålla till i seriens mittenrike.

Nu är båda, efter den ytterst svaga sommaren, indragna i bottenstriden. I allra högsta grad. Och hade det inte varit för att tre lag, Falkenberg, Eskilstuna och Gif Sundsvall, är ännu sämre, hade det förmodligen redan varit kört för såväl ÖFK som smålänningarna.

Så mycket kvalitet saknas i båda klubbarna. Av många olika anledningar, givetvis, men bristerna är uppenbara. Framförallt finns ingen kvalitet i det offensiva spelet; Kalmar (minst gjorda mål i serien före den här matchen) gjorde mål på en straff och ett ”vådaskott” (Nils Fröling, ensam men stark) medan ÖFK lyckades sätta en straffspark (Simon Kroon, ÖFK:s andra straff för året).

Men med det sagt så är det väl lika bra att komma till matchens huvudperson, domaren Kaspar Sjöberg från Malmö. Det går liksom inte att komma ifrån när så mycket går så snett.

32-årige Sjöberg tillhör våra flitigaste allsvenska domare och har gästat Jämtkraft arena många gånger. Han har aldrig varit riktigt bra, det brukar alltid bli lite gott & blandat men oftast ingenting att hetsa upp sig inför. Nu var han riktigt usel!

Jag förstår att ÖFK-tränaren Ian Burchnalls var rosenrasande efter matchen (”värsta domarinsatsen under mina sju år som fotbollstränare, det var kaos på planen”) medan Kalmartränaren Magnus Pehrsson var lite mer diplomatisk men hade förståelse för Burchnalls ilska.

Själv säger jag bara; Ge Sjöberg en liten paus, han behöver det.

Jag ska bara kort sammanfatta ”kaoset”:

# 31:e minuten: Kalmars Nils Fröling bryter in från vänster, Dino Islamovic löper vid sidan och precis när de kommit in i straffområdet tacklar Islamovic honom från sidan och Fröling faller platt till marken. Det KAN ha varit kontakt även vid foten men där och då såg jag Islamovic tackling som helt enligt instruktionsboken, just när Fröling har tyngden på den yttre foten satte ÖFK-spelaren dit sin skuldra. Äntligen, en riktig tackling! Men Kaspar Sjöberg dömde straff – och gav Islamovic ett rött kort! Jag köper straffen (Sjöberg såg säkert något som inte många andra såg, i alla fall inte jag) men målchansutvisning? Aldrig i helvete, heller – inte en chans! När Sjöberg har kollat igenom matchvideon måste han bli sömnlös de närmaste 14 dagarna, minst! Den utvisningen är helt enkelt inte okej. (Kalmar brände dock straffen och därmed skipades i alla fall rättvisa när det gällde siffrorna i målprotokollet...)

# 38:e minuten: Simon Kroon snurrar med två Kalmarförsvarare ute till vänster, tar sig med dålig balans in i straffområdet där han trycker sig in framför Jesper Manns och går omkull. Kaspar Sjöberg pekar åter på straffpunkten och Manns förstår ingenting. Det gör inte jag heller, det luktar kompensation lång väg! (Kroon tar själv hand om straffen och rullar iskallt in 1–0 till ÖFK).

# 70:e minuten: Vänsterhörna för Kalmar där ÖFK:s Thomas Isherwood är olycklig och får bollen på ena handen efter en skarvnick strax framför honom. Kaspar Sjöberg blåser sin tredje straff och den här gången är det svårt att protestera, åtminstone enligt den nya bedömningen för hands. (Nils Fröling pangar in straffen via Aly Keitas händer och det var kvitterat till 1–1).

Det var straffarna det. Men det finns mycket annat att anmärka på i Sjöbergs jobb. Burchnall påpekade vid presskonferensen om några situationer där Kalmarspelare tog frisparkar för att stoppa snabba hemmakontringar (spelsabotage) utan att bestraffas med gula kort.

Själv vill jag ta upp en helt annan händelse från mitten av den andra halvleken då en Kalmarspelare (jag tror att det var Måns Söderqvist) mycket vårdslöst gick in väldigt sent i en höjdduell med ÖFK:s nye vänsterback Kalpi Ouattara. Den typen av attacker gör mig oerhört frustrerad och förbannad, Ouattara är ju helt försvarslös i en sådan situation och vid minst lilla otur kan det går riktigt illa. Nu blev det bara frispark (sedan Sjöberg tvekat en alltför lång stund, han kanske inte såg vad som hände utan fick hjälp av assisterande domaren som stod bara några meter från händelsen, vad vet jag?). Men inget kort, för mig hade det gärna blivit rött, den typen av attacker vill inte jag se på en fotbollsplan!

***

Här är några andra noteringar;

# Ian Burchnall hade den här gången satsat på sina defensiva pjäser. En trebackslinje med Eirik Haugan, Noah Sonko Sundberg och Thomas Isherwood. Framför den enfyra med Felix Hörberg och Kalpi Ouattara på kanterna medan Tom Pettersson och Rewan Amin spelade centralt. Dino Islamovic droppade ned från anfallet där Blair Turgott och Simon Kroon spelade på topp.

När dessutom laget valde att försvara sig lågt så förstår ni att det blev mycket spel på ÖFK:s planhalva, även innan Islamovic blev utvisad och ÖFK tvingades slita den sista timmen med en man mindre. Men det var Kalmar som bestämde takten så gott som hela vägen.

# När ÖFK blev en man kort valde Burchnall att köra med en fyrbackslinje (Hörberg, Sonko, Isherwood, Ouattara). Eirik Haugan fick flytta upp på mitten (första försöket om jag minns rätt). Det fungerade länge rätt väl, faktiskt ända fram till Kalmars kvitteringsstraff i den 70:e minuten. IInnan dess hade smålänningarna inte lyckats förvalta sitt övertag (både spelmässigt och numerärt) till en enda riktigt fet målchans!.

# För övrigt var Eirik Haugan bäste hemmaspelare den här eftermiddagen!

# På pluskontot måste jag också sätta intrycket av Simon Kroon. Rappheten i fötterna verkar nu vara tillbaka och kylan i straffen gillade jag skarpt! Jag förstår hans härliga målfirande efter ett sällsynt motigt fotbollsår.

# Isak Ssewankambo fick hoppa in den sista halvtimmen efter lång skadefrånvaro. Drog dock på sig ett gult kort på övertid och är nu avstängd i lördagsmötet med Falkenberg. Det var mycket olyckligt!

# Tom Pettersson såg lite yrvaken ut i sin ”nya” roll som balansspelare men tog för sig alltmer ju längre matchen framskred.

# Jag är inte ett dugg förvånad över att Kaspar Sjöberg visade ut Dino Islamovic efter en halvtimme..Redan tidigt i matchen var relationen mellan de två väldigt frostig. Islamovic fick alla frisparkar emot sig, ingen med sig trots att han fick ta emot några riktiga tjuvsmällar. När jag direktkommenterade matchen i P4 Jämtlands webbsändning sa jag tidigt att det inte skulle bli något bra slut i den ”duellen”...

# Här är mina ÖFK-betyg (skala 1–6): Aly Keita 3 – Eirik Haugan 4, Noah Sonko Sundberg 3, Thomas Isherwood 2 – Felix Hörberg (63) 2, Rewan Amin 2, Tom Pettersson 3, Kalpi Ouattara 2 – Dino Islamovic 1 – Blair Turgott (80) 1, Simon Kroon (69) 3. Ersättare: Isak Ssewankambo (63) 3, Jordan Kadiri (69) 2, Jamie Hopcutt (80) betygsätts ej.

Till sist; Om ni lyssnade på presskonferensen efter matchen och undrar vilken Kalmartränaren Magnus Pehrsson hetsade upp sig på så får ni svaret här; utfallet var riktat mot mig! Men det rör mig inte ryggen, jag ville bara att Pehrsson, som i de här sammanhangen är en auktoritet, skulle stå upp för kollegan Burchnalls syn på ”kaoset” på planen. Så här får det inte se ut i svensk elitfotboll. Men samtidigt får det heller inte vara så att det är bara förlorare som ska gnälla på domarna, inte ens vinnarna är betjänta av att det ser ut på det här sättet, i varje fall inte i längden. Jag lovar att hålla ett öga på Pehrsson när det är Kalmar som drabbas, det kommer att ske tidigare än både ni och Pehrsson anar... Min lilla gissning är att då ligger inte fokuset ”på hans egna spelare...”

 
Det finns 33 kommentarer att läsa.

 
Helsingborgsbesök
9 September 2019 klockan 19:35 av Hasse Thor
 
Vartannat eller vart tredje år far man till Helsingborg, dom tretton första levnadsåren tillbringades ju i “Sundets Pärla” En knapp vecka den här gången och som alltid förutom olika träffar med släkten en HIF-match på Olympia i programmet. Denna gång inte vilken som helst utan rödsvarta eller för kvällen helvita ÖFK på andra sidan mittlinjen.

Ångestmatch rubricerades på förhand, ett HIF i bottenträsket och ÖFK med förhoppning att öka marginalen dit. Ångestmatch också personligen, ett hjärta som klappat för HIF i drygt sjuttio år och ett ÖFK som alltmer letat sig dit. Själva matchen? Ja för en mer eller mindre naturaliserad jämtlänning inte vad man ville se.

Helsingborgs IF med en 102-årig historia och alltid med hemvist i svensk elitfotboll går alltid vidare vad som än händer. Östersunds Fotbollklubb med sina 23 år på nacken och med sju säsonger i dom två högsta serierna är naturligtvis betydligt känsligare för ett haveri seriemässigt.

Därför en synnerligen märklig känsla efteråt, för första gången någonsin kändes ingen som helst glädje efter en HIF-seger. Tre poäng på Olympia för ÖFK hade betytt oerhört mycket, nu blev det inte så. Dom rödblå helsingborgarna var helt enkelt för bra.

Anförda av rutinerade och meriterade Alexander Farnerud i en offensiv mittfältsroll och där kantspringaren Max Svensson, vars ben vevade på likt vingarna på en humla, skar stora hål i gästerna högerförsvar. Nån skrev att ÖFK-spelarna hasade sig fram över planen, jag håller definitivt inte med från min plats på västra läktaren på ett nyrenoverat och tjusigt Olympia.

Tom Pettersson & company var ett betydligt sämre lag den här kvällen, man hann helt enkelt inte med. Motståndet dikterade villkoren i stort sett i 90 minuter. Helsingborg har en stomme från laget som vann Superettan ifjol, ÖFK är ett nybygge vilket inte minst visade sig denna gång på en utsökt naturgräsmatta.

Vad som än händer runt klubben känns det dock trots allt fint att ingenting förändrats i det personliga supporterskapet. Det finns stora sår att läka men att strö ytterligare salt i dom är åtminstone för egen del fullständigt främmande. Allsvensk fotboll i Jämtland, man nyper sig fortfarande i armen. En aningslös inställning kanske i det rådande läget men den är min.
 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Lars Larssons Tankar
9 September 2019 klockan 07:17 av Haldo Jonsson
 

" Det är med viss förvåning jag kan konstatera att Martin Johansson kliver av rollen som VD för Östersunds FK Elitfotboll AB. Han återgår till sin tidigare roll som controller. Styrelsens representanter Bo Ottosson, ordförande och Maria Wilén, ledamot, meddelar att någon VD inte skall rekryteras i nuläget. Företaget skall klara sig ändå, baserat på att ett liknande koncept fungerat förut.

Ett skepp utan skeppare brukar inte upplevas trafiksäkert och det är den situationen, anser jag, som Östersunds FK Elitfotboll då hamnar i. Den tidigare organisationen som styrelserepresentanterna åsyftar fungerade de facto, men de glömmer att då var också Daniel Kindberg styrelseordförande, och oerhört mycket engagerad i det operativa arbetet. Så är inte situationen idag, även om han i viss mån finns och har funnits med i kulisserna. Den närmaste månaden, på grund av rättegången, kan han nog inte ens verka i den utsträckning han eventuellt har gjort, efter att han sades ha lämnat de flesta sysslorna.

Både föreningen ÖFK och idrottsaktiebolaget står alltså, enligt min uppfattning, utan tydlig operativ ledning eller skall någon av nuvarande styrelseledamöter ta på sig en sådan roll? Utan en Daniel Kindberg eller någon annan utsedd i VD-rollen eller motsvarande roll är jag orolig för att skeppet driver förarlöst på havet. Ett delat ansvar är inget ansvar heter det ju.

Ett framgångsrikt ledarskap skall drivas av målmedvetenhet, ärlighet, tydlighet och empati. Kommunikativ förmåga är också i högsta grad en nödvändig kompetens, för att lyckas med det man vill. Engagemang från hjärtat är också nödvändigt plus en daglig operativ närvaro. Min upplevelse i nuläget är, att jag oroar mig mer för ÖFK:s framtida strategiska, taktiska och operativa ledarskap, än föreningens sportsliga situation. Det senare är jag övertygad kommer att ordna sig. Däremot kan ett förarlöst skepp, utan tydlighet och kommunikativ förmåga, förr eller senare riskera förlisning. Då följer ju, i så fall, även det sportsliga med i fallet.

Det skall medges att krisen nu har blivit kommunicerad, men vi vet inte hur illa det är ställt eller hur man kort och långsiktigt skall lösa den. Kortsiktiga aktiviteter som halsduksförsäljningar och liknande aktiviteter är väl ok, men löser inte grundproblemet, vad det nu är. Visserligen har det kommunicerats att minskade intäkter för publik och från sponsorer är i storleksordningen 10-12 miljoner kronor relativt budget. En budget som baserats på 2018 års intäkter. Fortfarande saknar dock medlemmar, supporters och en intresserad allmänhet detaljerad info om sakernas tillstånd.

Generellt i ett företag så är styrelsen ytterst ansvarigt för vad som skall ske. Ofta baserat på ett ägardirektiv. (I ÖFK:s fall snarare vad medlemmarna vill). Styrelsen i ett aktiebolag har det strategiska och taktiska ansvaret, men utser i normalfallet en VD till att vara operativt ansvarigt och verkställa styrelsens avsikter och direktiv. Hos ÖFK saknas just nu någon som axlar VD-rollen. Jag tror inte på en kollektiv administrativ lösning såsom det kommunicerats. Riskerna är för stora att det inte blir som tänkt är och vart ansvaret i så fall ligger. Rent ekonomiskt är det ju en inbesparad kostnad att undvika rekrytering av en sådan person och sannolikt är just det en stor del i beslutet att låta bli. Frågan är om det inte är att skjuta sig i foten. Vissa kostnader kan faktiskt vara nödvändiga för att nå de finansiella mål som önskas.

Oavsett orsaker till nuläget, så måste både en kort- och långsiktig plan tas fram för att lösa den finansiella situation som nu har uppstått, samt säkra att det inte upprepas. Ett ansvar som definitivt faller på styrelsen. Utan ett tydligt operativt ledarskap blir detta svårt att verkställa planerna anser jag. Därför bör en fotbollskunnig och erkänt duktig företagsledare tillsättas och som får uppdraget att verkställa dessa planer med rapportskyldighet till styrelsen."

 
Det finns 9 kommentarer att läsa.

 
Hur många lik finns det i garderoben?
30 Augusti 2019 klockan 23:39 av Agne Svärd
 

Det är väl själva fan, inte en dag utan att det ramlar fram ett lik ur ÖFK-garderoben! Och hur många finns där, egentligen?

Kvällens ångestmöte på klassiska Olympia mellan Allsvenskans två stora krisföreningar, Helsingborgs IF och Östersunds FK, är över sedan några timmar tillbaka, Vinst eller förlust för ÖFK känns just nu som fullständigt ovidkommande trots matchens gigantiska betydelse (ÖFK föll med 0–2 efter en rent deprimerande första halvlek, lite bättre efter paus), det är Saman Ghoddos-affären som snurrar runt i mitt huvud.
När den briserade på torsdagseftermiddagen kändes det som en uppercut landade mitt i solar plexus (boxningstermer för er som inte vet...), jag mådde direkt fysiskt illa. Förmodligen var jag inte ensam om den känslan, tar det aldrig slut på eländet?

Jag vet att det var snurrigt när Saman Ghoddos lämnade ÖFK i augusti för ett drygt år sedan, affären drog ut på tiden. Men så dök han upp på bilder från spanska klubben SD Huesca (då nykomling i La Liga) med papper på bordet, penna i hand och leende in i kameran. Några dagar senare (efter hemmamatchen mot Kalmar FF) satt Ghoddos tillsammans med Daniel Kindberg på en presskonferens på Jämtkraft arena och meddelade att ÖFK nu var överens med den franska ligue 1-klubben Rennes FC om en övergång. Och det slutade med att Ghoddos skrev på för Rennes konkurrentklubb Amiens SC...!

Som sagt, snurrigt värre. Och inte blev det bättre av att Ghoddos hade svårt att förklara dom där spanska bilderna (”jag var där och kollade runt lite”) samtidigt som Kindberg ivrigt förnekade att ÖFK varit i närheten av en överenskommelse med spanjorerna.
Men uppenbarligen var uppfattningen en helt annan i Huesca, en stad belägen i den autonoma regionen Aragonien i nordöstra Spanien. Där hävdades att man hade ett giltigt kontrakt med Saman Ghoddos och medan förre ÖFK-stjärnan spelade vidare i Amiens vände sig spanjorerna till det internationella fotbollförbundet, Fifa, för att få ärendet utrett.

Det har nu landat i en Fifa-dom som träffar ÖFK och Ghoddos mitt på hakspetsen; ÖFK får inte handla spelare i de kommande två transferfönstren medan Ghoddos blir avstängd i fyra månader. Och som en missil seglar det även in en bot på fyra miljoner euro (cirka 43 miljoner kronor!) som riktas mot Saman Ghoddos men lika gärna kan träffa ÖFK!
Vill det sig riktigt illa, om domen fastställs till alla delar och det ekonomiska kravet drabbar såväl Ghoddos som ÖFK (och varför inte, Fifa har haft det här ärendet på sitt bord under ett helt år och borde vara väl utrett) kan det vara slutet på Ghoddos karriär – och ÖFK som klubb.

Hur reser man sig efter en sådan här käftsmäll? För ÖFK handlar det dessutom om bara en i raden av ”historier” det senaste året och då har inte den omfattande rättegången mot Daniel Kindberg kommit igång ännu (startar den 5 september i Ångermanlands tingsrätt, Härnösand).

Nu säger ÖFK, som alla andra gånger (suck), att man inte gjort några fel och överklagar domen till idrottens skiljedomstol, CAS. Men oavsett rätt eller fel, jag blir så trött på alla dessa affärer som ständigt tycks landa i någon form av gråzon.
Enligt en artikel på Aftonbladets sajt på fredagen ska Ghoddos ha lurats att skriva på ett papper (på spanska) där han inte förstod innehållet. Det han trodde var resultatet från en fystest var i själva verket ett kontrakt som undertecknades!
Själv vill jag bara att Daniel Kindberg och Saman Ghoddos, rakt och ärligt berättar vad som hände i kontakterna med spanjorerna. Fram med sanningen. För en gångs skull, inget jävla jiddrande som fintar upp medlemmar och supportrar ytterligare en gång på läktaren!
Jag skulle också gärna se att klubbens vd Martin Johansson kom ut på banan. Han har ju varit med på hela ÖFK-resan, i sin roll borde han ha koll på varenda affär, varenda krona som passerat ÖFK:s högkvarter. Det är dags nu, Martin – innan hela skeppet kapsejsar!

***
Det är bara några dagar sedan som ÖFK lanserade halsdukskampanjen ”jag tror på det här” för att täta igen hålen i en läckande kassakista. Ghoddos-affären kunde ha inte ha kommit mera olämpligt!

***
Ja, så var det matchen då?
ÖFK kom till spel med Eirik Haugan och Noah Sonko Sundberg avstängda, dessutom var Sam Mensiro inte tillgänglig och sedan tidigare Ronald Mukiibi och Isak Ssewankambo satta ur spel. Som ni förstår, det rådde brist på försvarsarbetare den här fredagskvällen.
Ian Burchnall valde att spela Thomas Isherwood och Tom Pettersson i mittförsvaret, Rewan Amin till höger och nye Kalpi Quattara till vänster i backlinjen.
”Vi har ett offensivt balanserat lag”, sa ÖFK-chefen före avspark.
Men Burchnalls lagbygge hade varken offensiv eller defensiv i den första halvleken där Helsingborg gjorde både 1–0 och 2–0 efter svaga försvarsinsatser. Det var rent deprimerande att se ÖFK-spelarna hasa sig fram över banan, utan tempo, utan idéer, utan glöd men framförallt utan ansatser till något ordnat anfallsspel. Bara ett par fasta situationer förmådde skaka hemmalaget.
Bättre men utan att det blev bra är facit av den andra ronden. Totalt samlade ÖFK på sig 15 avslut, två av dem var på mål, men i ärlighetens namn var det mest lösplugg som levererades mot skåningarnas målvakt Anders Lindegaard.
Helsingborg hade betydligt bättre bett i sina attacker och ÖFK kan nog tacka Aly Keita, för vilken gång i ordningen?, att siffrorna inte stack i väg till något ännu värre.

Några noteringar;
# Med tanke på matchens betydelse uppträdde ÖFK osedvanligt tamt. Visst kunde man se att Thomas Isherwood brann för uppgiften, absolut, och Rewan Amin jobbade hårt över hela banan i 90 minuter. Men sammantaget var laginsatsen väldigt blek.

# Aly Keta var alltså ÖFK:s bäste men får ta på sig Helsingborgs 2–0-mål (Alhaji Gero). Keita missade ett utspel som var både illa planerat och illa utfört. Här fick vi ytterligare ett bevis på att ÖFK leker hasard när de startar sina anfall. En aggressiv press tvingar ÖFK till misstag, vi ser det i match efter match. Varenda lag i den här serien vet hur man ska agera, trots det fortsätter ÖFK sitt självskadebeteende. Det är i sanning en trist betraktelse!

# Apropå Gero. När han gjorde sitt mål visade han prov på en teknik som vi aldrig såg under hans tid i ÖFK-tröjan.

# Dino Islamovic har hamnat i en avgrundsdjup formsvacka. ÖFK:s bäste målskytt kommer inte ens till några lägen just nu (en möjlighet på Olympia, fint serverad av Charlie Colkett. Men det räcker inte på långa vägar, Dino är ju en av dem som ska bära det här laget i den kris som man befinner sig i).

# Vi fick se sex av de nyförvärv som kom till ÖFK under sommarfönstret, fyra från start, två inhoppare. Bara Kalpi Quattara (från Elfenbenskosuten) höll måttet den här kvällen, övriga var långt ifrån allsvensk kvalitet. Några faktiskt miltals!

# Lagkapten Tom Pettersson efter matchen: ”Det är riktigt tungt, ingenting fungerar varken på eller utanför plan”. Vi har alltså samma åsikt, Tom och jag. Landslagsuppehållet kunde inte ha kommit lägligare!

# I hemmamötet med Kalmar FF får ÖFK klara sig utan Charlie Colkett, avstängd efter sin tredje varning.

# Här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 3 – Rewan Amin 2, Thomas Isherwood 3, Tom Pettersson 2, Kalpi Quattara 2 – Felix Hörberg 1, Alex Purver (46) 1, Charlie Colkett 2, Simon Kroon (64) 1 – Dino Islamovic 1, Blair Turgott 1. Ersättare: Jordan Kadiri (46) 1, Jamie Hopcutt (64) 2, Nebiyou Perry (78) betygsätts ej.

# Till sist; Sundsvall sparkade under fredagen sin tränare Joel Cedergren. Och sent i kväll berättar Expressen att Tony Gustavsson, Ytterhogdalssonen som närmast kommer från jobbet som assisterande förbundskapten för USA:s VM-vinnande damer, tar över som huvudansvarig. I sanning en intressant lösning i jakten på ett nytt allsvenskt kontrakt

 
Det finns 63 kommentarer att läsa.

 
Tung förlust som vi kan leva med
25 Augusti 2019 klockan 23:14 av Agne Svärd
 
Det finns saker som man bara måste tugga i sig även om det känns tungt. Exempelvis att ÖFK förlorar med 1–3 mot fjolårsmästarna AIK, dessutom med en man mindre på banan den sista kvarten när Solnalaget kunde avgöra med två snabba mål i matchens slutskede.
Som sagt; det kan man leva med en sådan här sommar när det inte är speciellt mycket som går ÖFK:s väg.
Dessutom, läget i tabellen förändrades inte det minsta då toppen slog botten så här långt in i den 21:a omgången.
Efter måndagens djupdykning i Borås (1–4 mot Elfsborg med 0–3 redan 23 minuter) valde tränaren Ian Burchnall att prioritera säkerheten; en stabil fyrbackslinje, fyra man på mitten och två längst fram. Och försiktighet i defensiven, inget raggande presspel utan samling vid mittlinjen och så mycket folk som möjligt mellan boll och målvakt.
Det gav en ganska sömnig första halvlek, inte minst därför att AIK också spelade med handbromsen åtdragen. Det gjorde inte mig det minsta, 0–0 i paus utan att vara satt under någon större press kändes ganska behagligt.
Men lugnet var bedrägligt. Den andra halvleken hann bara bli två minuter gammal innan hemmalagets försvarsorganisation havererade. Noah Sonko Sundberg blev frånsprungen av Rasmus Lindkvist (jodå, gamle ÖFK-aren) ute till höger, övriga försvarslinjen hamnade i famnen på Aly Keita och från straffpunkten hade Anton Salétros ett lätt jobb att panga in AIK:s 1–0-mål på Lindkvists perfekta inspel.
Frågan är vad som hände i ÖFK:s omklädningsrum i pausvilan, det såg otroligt segt och sömnigt ut i öppningen av den andra ronden. Tryggheten från första halvlek var som bortblåst, inte bara vid baklängesmålet.
Nåväl, ÖFK lyckades samla ihop sina styrkor, kunde äga boll och fick också till ett passningsspel som tvingade AIK till defensiven. Men hjälp av god teknik kunde också nye Blair Turgott ta sig igenom gästernas försvarslinje vid ett par tillfällen och skapa något som liknade halvchanser.
Det skulle också bli en helchans. Matchuret visade på 60 minuter när vi serverades hemmalagets bästa anfall i den här matchen; Charlie Colkett spelade ut till Sonko Sundberg till höger, Sonko vräkte in bollen mot straffområdet där Colkett skarvade vidare till Turgott som satte bollen upp i AIK-målvakten Oscar Linnérs vänstra burhörna.
Snyggt, mycket snyggt. 1–1 och hoppet tändes definitivt bland de drygt 5.000 som hade sökt sig till Jämtkraft arena denna fina höstsöndag.
Men när mittbacken Eirik Haugan i den 75:e minuten drog på sig sina andra varning och tvingades lämna banan kunde man ana att det skulle bli en tuff sistakvart för hemmalaget, inte minst när AIK i samma skede förstärkte sin offensiva eldkraft med vassa Nabil Bahoui och Kolbeinn Sigthorsson. Och till sist orkade inte ÖFK hålla emot.
# 89:e min: Rasmus Lindkvist bryter in från vänster och klipper in 2–1 (med högern! uppe i Aly Keitas vänstra burhörna.
# 92:a min: Heradi Rashidi bryter in från höger och smackar upp 3–1 i Aly Keitas högra burgavel.
***
Några noteringar från söndagseftermiddagen;
# ÖFK-tränaren Ian Burchnall ansåg att utvisningen av Eirik Haugan fick en avgörande roll för matchens utgång, Absolut, det behöver man inte vara raketforskare för att begripa. Men samtidigt tror jag att Burchnall bör ta sig en eller ett par funderare över sin egen insats den här gången. I mina ögon kändes det onödigt att direkt efter Turgotts kvitteringsmål göra två byten (in med Simon Kroon och helt nye Jordan Attah Kadiri, ut med Alex Purver och Felix Hörberg). Det här gjorde Burchnall när ÖFK hade sin särklassigt bästa period i matchen! Hmmm...
# Men å andra sidan; varken Purver eller Hörberg hade imponerat på sin nya hemmapublik. Det måste sägas!
# Charlie Colkett har fått mycket skit under säsongen. Ibland har det varit befogat (alldeles för begränsat arbetsområde, bland annat) men lika ofta ganska orättvist. Den här gången såg han ut att trivas i en något mera offensiv roll och han var regissören bakom ÖFK:s kvitteringsboll. Colkett har mer än en vänsterfot!
# Aly Keita hade mycket att göra, gjorde det mesta bra men var chanslös på AIK:s tre målskott. Däremot, och det måste ÖFK-ledningen verkligen snacka igenom, har jag svårt att begripa Keitas senfärdighet att sätta igång spelet. Det ska liggas på bollen, det ska hållas i bollen, det ska drivas med bollen... Sätt i gång spelet, snabbt! Det finns inget som helst egenvärde i den här söligheten, absolut inget att vinna. Det blir bara enklare för motståndarna!
# Apropå Burchnalls coachning; borde inte Tom Pettersson och Thomas Isherwood bytt plats när Haugan blev utvisad och ÖFK tvingades spela med en trebackslinje? Isherwood var verkligen yr i kepsen när AIK slog på alla sina maskiner i slutoffensiven. Med Tom P i mitten tror jag att det skulle ha sett annorlunda ut!
# Sonko Sundberg har inte längre samma form som under våren, det är faktiskt rätt stor skillnad. Framförallt tycker jag att han sett rätt seg ut under en längre period. Nytt exempel i dag när Rasmus Lindkvist blåste förbi honom vid AIK:s 1–0-mål.
# Utan att ha koll på statistiken så känns det som att AIK vinner alla sina matcher i slutminuterna eller på övertid. År ut, år in... Men 3–1 här i Östersund, på halvfart, var precis vad man behövde efter motgången i torsdags (förlust mot Celtic i Europaspelet) och för att haka på Djurgården i den allsvenska tätstriden.
# Här är mina ÖFK-betyg (skala 1–6): Aly Keita 3 – Noah Sonko Sundberg 2, Eirik Haugan 3, Thomas Isherwood 2, Tom Pettersson 3 – Felix Hörberg (61) 2, Rewan Amin 3, Charlie Colkett 4, Alex Purver (61) 2, Dino Islamovic 2, Blair Turgott (83) 3. Ersättare: Simon Kroon (61) 2, Jordan Attah Kadiri (61), Ludvig Fritzson (83) bedöms ej.
Till sist; Jag tycker det var alldeles utmärkt att ÖP:s Per Hansson i veckan fick ordföranden Bo Ottosson och styrelseledamoten Maria Wilén att berätta om ÖFK:s ansträngda ekonomi (som jag skrivit om vid ett antal tillfällen den här sommaren men som av många ÖFK-anhängare betraktats som hittepånyheter) och det stålbad som väntar. Men jag gissar att Per Hansson sitter inne med uppgifter som gör att Ottosson och Wilén kände sig manade att berätta. Och givetvis; det finns ingen som helst anledning för ÖFK-styret att vänta fram till medlemsmötet i september, det skulle bara ha blivit veckor av ytterligare spekulationer. Nu vet vi i alla fall hur landet ligger. Men rutinerade Hansson glömde att ställa den viktigaste frågan; var har alla ”extra” miljonerna tagit vägen? (Dom var ju rätt många...)
 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Turgotts skådespel gav ÖFK viktig poäng
11 Augusti 2019 klockan 00:50 av Haldo Jonsson
 

Gif Sundsvall och ÖFK spelade oavgjort 1–1 och summeringen av detta måste vara att man i ÖFK-lägret ska vara mer nöjda med den pinne man fick med sig hem än vad hemmalaget är med sin!
# ÖFK har ju trots allt bättre utsikt från sin tiondeplats än Giffarna där dom är placerade i botten av tabellen.
# ÖFK hade fått bättre betalt för sin prestation (inte speciellt bra) än Giffarna hade för sin (ganska bra).
# ÖFK hade fått oförtjänt bra utdelning på sina chanser i jämförelse med hemmalaget som tvingade ÖFK-målvakten Aly Keita till ännu en i raden av ”hjältematcher”.
# Men framförallt; Sundsvall hade all anledning i världen att vara förbannad på domaren Martin Strömbergsson som lät sig luras av Blair Turgotts skådespel och gav ÖFK den straff som Dino Islamovic sköt i mål tio minuter före slutet.

ÖFK behövde alltså en feldömd straff för att få med sig ett oavgjort resultat i det här ångestladdade mötet där inget av lagen har visat form sedan tidigt i våras, speciellt inte Sundsvall som vann sin senaste match den 29 april och sedan dess spelat tolv matcher utan få känna segerns sötma.
Därmed har man, förutom att ekonomin är skakig och man tvingats sälja bort några av sina största profiler (Hallenius, Eskelinen, Sema) försatt sig i en besvärlig sportslig situation. Det är aldrig kul att vara indragen i bottenstriden av en tabell, Sundsvall är det definitivt och kommer att få slita hund för att överleva som allsvensk klubb.

ÖFK, som haft något bättre utdelning, uppträdde i den första halvleken lika blekt som man gjorde förra helgen mot Eskilstuna, anfallsspelet var obefintligt och den enda möjligheten som jag noterade var en farlig frispark från Charlie Colkett som Tom Pettersson sånär hade fått en framsträckt fot på. Men i övrigt nada (förutom misslyckade skottförsök från Hopcutt och Colkett).
Sundsvall hade heller inte så mycket att komma med. Men man gjorde i alla fall ett mål (11:e minuten, Oliver Berg) där hemmalaget fick utomordentligt god hjälp av Sam Mensiro som sparkade hål i luften när han i sin totala ensamhet skulle rensa bort bollen (hur gick det till?). I övrigt var det några ”nästan-lägen” men inte mycket mer.

Betydligt mer hände i den andra ronden, absolut mest hos Aly Keita i ÖFK-målet. Framförallt var målskytten Oliver Berg het på gröten och tvingade Keita till rader av parader, ett par av dessa var rent mästerliga och matchavgörande. Även David Batanero, Jonathan Tamini och Pa Konate tvingade Keita att visa delar av sitt register.
Men det blev inga mål, heller inte för ÖFK-debutanten Blair Turgott när han på Charlie Colketts utsökta inspel nickade bollen mellan benen på David Mitov-Nilsson men där den nye Gif-målvakten (från IFK Norrköping) lyckades fånga bollen bakom(!) sig innan den rullade över linjen. Jag antecknade också ett Jamie Hopcutt-skott i den 75:e minuten innan ÖFK fick en gratischans att komma in i matchen och sno en pinne från hemmalaget.
Matchuret hade tickat fram till den 79:e minuten när ÖFK anföll till höger. Simon Kroon (välkommen tillbaka efter ett års frånvaro) lirkade bollen förbi Giffarnas Alexander Blomqvist till en framstormande Blair Turgott, Blomqvist försöker tackla Turgott precis vid linjen till straffområdet – och Turgott faller handlöst på magen. Domaren Martin Strömbergsson pekar på straffpunkten (med stöd av assisterande domaren som viftar ivrigt med sin flagga) men reprisbilderna är brutalt avslöjande: Blomqvist rör aldrig Turgott, tvärtom är han föredömligt försiktig när han håller igen sin tackling.
Men ÖFK-spelaren faller, domaren blåser – och Dino Islamovic trycker in slutresultatet 1–1 från elva meter.

Här är några noteringar;
# ”Feldömda” straffar i de här derbymatcherna har sin alldeles egen historia. Jag orkar bara inte dra den ytterligare ett varv utan vill bara i all enkelhet påminna om att ÖFK (på samma arena) rånades på segern för ett par år sedan då Giffarna tilldelades en straff i matchens slutskede för en förseelse som skedde utanför straffområdet. Även den matchen slutade 1–1, nog om detta!

# ÖFK-tränaren Ian Burchnall valde att satsa på Sam Mensiro som defensivt nav och balansspelare på mittfältet. Det var, givetvis, inget bra beslut. På den platsen är Mensiro hopplöst borta, i varje fall när ÖFK är det bollförande laget. Nog för att ÖFK haft besvärligt stora delar av säsongen med att hitta rätt harmoni på sitt centrala mittfält men den här gången blev området som en öken. Det var ytterst få passningar som tog den vägen när ÖFK gick till anfall, Mensiro tillsammans med sina kamrater Charlie Colkett och Rewan Amin var sällan inblandade i speluppbyggnaden (se även längre ned i texten!).

# Nebiyou Perry var onekligen en frisk fläkt när han debuterade mot Eskilstuna i förra omgången. Den här gången körde han fast redan från start och kom aldrig in i matchen. Det är bara att ta nya tag, killen är ju bara 19 år.

# Det här är inte Ronald Mukiibis år. Skadad igen och tvingades ge upp strax före pausvilan.

# Blair Turgott ersatte och fick alltså en dryg halvlek i sin ÖFK-debut. Och den blev ju minst sagt händelserik, ett snyggt nickavslut och en ”fixad” straff...

# Här är mina ÖFK-betyg (skala 1–6): Aly Keita 5 – Eirik Haugan 3, Noah Sonko Sundberg 3, Tom Pettersson 3 – Ronald Mukiibi (43) 2, Rewan Amin 2, Sam Mensiro (73) 1, Charlie Colkett 2 – Jamie Hopcutt 2, Dino Islamovic 3, Nebiyou Perry (58) 1. Ersättare: Blair Turgott (43) 2, Marco Weymans (58) 2, Simon Kroon (73) 2.

Några andra lördagshändelser;
# Hosam Aiesh rehabbar på västkusten. Sa man i ÖFK när dribblingskungen inte medverkade vid veckans träningar. Den behandlingen gick tydligen snabbt och gav dessutom ett fantastiskt resultat: ett 3,5 år långt kontrakt med IFK Göteborg (presenterades på lördagskvällen)! Gott läkkött i den grabben... Skämt åsido, bättre kan ni, ÖFK. Det här jiddrandet med sanningen så fort något blir obekvämt står mig upp i halsen. Säg som det är, det är bara det som håller i längden. Snart är det ingen som tror på kommunikéerna från ÖFK-lägret och det är faktiskt det sämsta som kan hända. Uselt är mitt betyg i handläggningen av Aiesh-affären.

# Det finns tydligen en ständig anledning att skriva nya kapitel i sagan om Curtis Edwards och hans makalösa resa i fotbollens tjänst. Ni har hört den förut; talangen som valde farsans korplag i Middlesbrough i nordöstra England, hittade ny energi i Ytterhogdal av alla platser i världen och värvades av Graham Potter till ÖFK och sedan hela den resan. När han nu gjorde debut i sin nya klubb Djurgården tog det bara sex minuter innan han smackade in ledningsmålet 1–0, ett volleyskott på en ribbretur och succén var gjuten. Djurgården besegrade Sirius (med tio man nästan hela matchen efter en tidig utvisning) med 4–0 och befäste sin serieledning. Edwards fick spela 65 minuter, fick ett högt betyg på sofascore.com, stal alla rubriker och utsågs till matchens lirare i Dagens Nyheter... Jaja, saknaden efter Sheriffen på Jämtkraft arena är redan stor. Ett litet tillägg: på 65 minuter slog Edwards 70 lyckade passningar (94%), att jämföra med ÖFK:s innermittfält (Mensiro, Amin, Colkett) som tillsammans mäktade med 93 passningar (79 i snittprocent på de tre) i mötet med Sundsvall.

# Till sist måste jag naturligtvis skicka ett grattis till Graham Potter och hans ”ÖFK-stab” (Billy Reid, Björn Hamberg och Kyle Macaulay) efter rivstarten i Premier league där Brighton besegrade Watford (Ken Sema på bänken hela matchen) med 3–0 på bortamark. Potter vet naturligtvis att han har en tuff resa framför sig men han kunde i varje fall inte fått en bättre start på det här äventyret!

 
Det finns 6 kommentarer att läsa.

 
Ångestmöte 2.0
9 Augusti 2019 klockan 21:10 av Agne Svärd
 

När ÖFK och Gif Sundsvall stängde vårsäsongen i början av juni på Jämtkraft arena var det något av ett ångestmöte; både lagen kom från en bottenlöst dålig majmånad där man på elva matcher (33 poäng att spela om) lyckats skrapa ihop tre (3) pinnar. Tillsammans!
Sent i morgon eftermiddag är det dags för returmöte i Sundsvall. Ytterligare sex omgångar har lagts till handlingarna och det är lätt att konstatera att Sundsvall inte lyckats bryta förbannelsen från maj medan ÖFK i alla fall gjort några starka prestationer och åtminstone vunnit en match (IFK Norrköping).
Men efter det senaste bottennappet i lördags mot AFC Eskilstuna påstår jag att morgondagens match kan betecknas som Ångestmöte 2.0, för båda lagen.
# Sundsvall har tagit tre poäng på de senaste tolv omgångarna (senast man vann var den 29 april mot Falkenberg hemma) och placerad sist i tabellen.
# ÖFK ligger tia men har bara sex poäng tillgodo till seriens nästjumbo (Eskilstuna 14 poäng, Kalmar FF på kvalplats har även de 14 poäng). I dessa tider är det inga marginaler att luta sig emot, inga som helst!

Som alla förstår; lördagens match är ev extrem vikt för såväl Giffarna (framförallt) som för ÖFK. Det är oerhört mycket som står på spel.

Båda klubbarna har haft en säsong som påminner ganska mycket om varandra;
# bra start i april (ÖFK elva poäng, Sundsvall åtta) gav hopp om en trevlig sommar trots tuffa förutsättningar.
# maj var en ”katastrofmånad”, man delade sedan på poängen på Jämtkraft (1–1) i början av juni och lyckades inte hitta vinnarspåret efter sommarvilan.
# Sundsvall redovisade under våren att man hamnat i en rejäl ekonomisk knipa och risken för en konkurs innan den här säsongen summerades var uppenbar. Det pekuniära nacksvinget har man tillfälligt slingrat sig ur efter en imponerande kraftinsats (bland annat genom tunga spelarförsäljningar) men förmodligen är det är det inte sista gången vi hör talas pengabrist i Giffarnas kassalåda. Hur det finansiella läget ser ut för ÖFK är svårare att lista ut men förmodligen sämre än vi kan ana. Vi vet dock att det under sommaren saknats likvida medel, att sponsorpengarna är lägre än beräknat liksom publikintäkterna samtidigt som vi så här långt inte sett en enda spänn av de budgeterade 20 miljonerna för spelarförsäljningar, brrrr!
# Sundsvall lät sin största profil (Linus Hallenius) få en sista chans att tjäna en extra slant på Cypern, målvaktslöftet William Eskelinen flyttade till Århus i Danmark och storebror Sema (Maic) byttes bort mot målvakten David Mitov Nilsson i en affär med IFK Norrköping. ÖFK kunde inte behålla Curtis Edwards, Tesfaldet Tekie och Ravel Morrison och det lämnade oönskade luckor på det centrala mittfältet.
# Giffarna har hittat nytt blod i några okända spanjorer (Marc Mas Costa och Pol Roigé) medan ÖFK handlat spelare långt ned i det engelska seriesystemet (Alex Purver och Blair Turgott) samt en 19-åring från Trelleborg i Superettan (Nebiyou Perry). Som ni förstår, det är inte från de översta hyllorna varken Giffarna eller ÖFK förstärkt under det här transferfönstret, åtminstone inte så här långt.

Här är ytterligare några noteringar:
# Giffarna saknar den här gången mittfältsmotorn Juanjo Ciercoles, avstängd. Tur för ÖFK, spanjoren var banans suverän när lagen möttes här i Östersund.

# ÖFK får avvara Hosam Aiesh. Klubben kommunicerar att dribblingskungen måste rehabba sina känsliga ben. Men när det gäller Aiesh litar jag aldrig på informationen kring honom. ÖFK har lurats förr (som när han förra hösten placerades på bänken i bortamötet mot IFK Göteborg av ”taktiska skäl” när det handlade om helt andra skäl). Aiesh har den här veckan placerats i just Göteborg och det var väl inte riktigt vad varken han själv, ÖFK eller vi som tittar på hade förväntat oss. Eller hur?

# ÖFK och Giffarna har sju allsvenska möten, ÖFK har vunnit tre, Giffarna två och två har slutat med kryss. Jämnt alltså på papperet och ingen av klubbarna har heller kunnat utnyttja hemmaplansfördelen så att det syns i statistiken. Med andra ord, det allsvenska Norrlandsderbyt är inte lätt att tippa!

# ÖFK har de senaste säsongerna haft större framgångar än sina grannar från kusten. Men historiskt sett är det ingen tvekan om vem som är storebror; Giffarna gör nu sin 19:e säsong i Allsvenskan, ÖFK sin fjärde. Det skiljer mer än 300 inspelade poäng mellan klubbarna, 472 mot 161.

# Graham Potter tog till det urgamla tricket med en punktmarkering när han lät Sam Mensiro ta hand om David Batanero vid fjolårets möte i Sundsvall (jag är övertygad om att Mensiro följde spanjoren ända in i duschen...) Det var en vinstgivande taktik. Använder Ian Burchnall samma recept i morgon kväll?

Till sist; Saman Ghoddos var i veckan på väg att byta ut Amiens i den franska ligan mot Brentford i The Championship, den engelska andradivisionen. Övergången blev avblåst i sista stund och oavsett orsak: Ghoddos ska inte spela i den ligan, det är inte hans fotboll!

 
Det finns 21 kommentarer att läsa.

 
Vissa förluster är tyngre än andra...
4 Augusti 2019 klockan 00:34 av Agne Svärd
 

Det gick bra när tungviktare som IFK Göteborg (1–1), IFK Norrköping (2–1) och Malmö FF (0–0) kom till Jämtkraft arena. Med ett stort fighterhjärta, utmärkt kampmoral, bra försvarsspel, en suverän Aly Keita i målet samt en del portion tur skrapade ÖFK ihop fem mycket viktiga poäng.
Men när seriens slagpåse AFC Eskilstuna kom på besök och man själva skulle bli det spelförande laget gick det fullständigt åt helvete. 1–2 är ett hemskt resultat på mer än ett sätt. Det är en förlust som även kan knäcka moralen och som absolut gjorde tränaren Ian Burchnall några år äldre. Jag tyckte att ÖFK-tränaren såg väldigt plågad ut när han mötte pressen efter slutsignalen, i varje fall har jag inte sett honom så sammanbiten som i eftermiddags. Det här var ett resultat han definitivt inte ville ha, en prestation som han definitivt inte ville se.
Vissa förluster är tyngre än andra. Det här var en sådan, absolut.

Athletic Eskilstuna kom till Östersund med ett fullständigt uselt bortafacit, en futtig poäng på åtta försök (0–0 i ”nattmatchen” mot Sundsvall för en dryg månad sedan) och 4–18 i målskillnad. Lägg därtill 1–6 mot Hammarby på hemmaplan i senaste omgången och sistaplacerad i tabellen. Självförtroendet borde därför ha legat någonstans i höjd med havsnivån inför resan till Östersund och en erkänt svår bortamatch...
Det kunde ÖFK inte utnyttja.
Inledningen var dock lovande, nye Nebiyou Perry (19 år) angav tonen med sin attackvilja ute till vänster och såväl Jamie Hopcutt som Dino Islamovic hade utmärkta möjligheter tidigt i matchen. Men efter Eskilstunas 0–1 (16:e minuten, klassmål av MFF-lånet Adi Nalic) drabbades ÖFK av pyspunka. Energin rann ur laget samtidigt som de tekniska misstagen blev allt fler. Många av spelarna uppträdde med träben i bollbehandlingen, det var stundtals rent plågsamt att se hur man fumlade med bollen.

Ett litet hopp tändes dock strax före pausvilan då Hosam Aiesh stötte in kvitteringsbollen 1–1 efter förarbete av Jamie Hopcutt och Dino Islamovic, faktiskt en av få organiserade hemmaattacker i den första halvleken efter den lovande inledningen.
Lite bättre fart blev det i öppningen av den andra ronden. Helt klart hade Ian Burchnall kommenderat full fart framåt, inte minst lagkaptenen Tom Pettersson tog några mycket inspirerande initiativ på vänsterkanten. Men attackerna gav ingen utdelning och ganska snart var till tillbaka i pyspunkalunken där inte mycket hände i och kring Eskilstunas straffområde.
Desto farligare var det nere hos Aky Keita när gästerna skickade iväg några sylvassa kontringar. Men avsluten höll inte samma kvalitet, tur för hemmalaget.
Det gällde dock inte när Adi Nalic tre minuter och 25 sekunder in på övertiden skickade in Eskilstunas segermål bakom Aly Keita. Gästerna utnyttjade ett misslyckat hemmapass, kontrade snabbt och när Nalic utmanade Tom Pettersson samtidigt som han skapade sig skottutrymme för sin högerfot andades det klass hela vägen. Även om Tom P kunde ha varit vassare i sitt försvarsjobb så är det sällan man ser den typen av avslut som Nalic serverade, det var internationell touch över den manövern.

***
Här är några noteringar;
# Mitt i bedrövelsen presenterade dock ÖFK ett ytterst intressant nytillskott. Nebiyou Perry. fostrad i AIK, vidareutbildad i Köln och nu utlånad från Trelleborg i Superettan, var en ytterst trevlig bekantskap. Det är sällan man ser en debutant ta för sig så mycket som Perry nu gjorde under de 74 minuter han fick. Den ende i hemmalaget som var riktigt bra!

# Ronald Mukiibi har haft en fullständigt misslyckad säsong. En skada tidigt i vintras förstörde större delen av våren, när han väl kom till spel blev det afrikanska mästerskapen. Och nu...? Dassigt försvarsagerande och väldigt få bidrag i offensiven. Om ÖFK ska få någon ordning på sitt spel måste spelare typ Mukiibi börja leverera, det här ser helt formlöst ut.

# Eirik Haugan fortsätter att utvecklas. Stabilt försvarsspel ända fram till att han tvingades ge upp för kramp(?) efter drygt 80 minuter.

# Även om Tom P inte gjorde sin bästa försvarsinsats vid Eskilstunas segermål och stundtals hade svårt att få tag på sin närmaste motståndare (Gustav Jarl) måste man beundra ÖFK-kaptenens inställning.

# På mittfältet saknas just nu de offensiva kvaliteterna, någon som kan operera centralt bakom anfallslinjen, Det finns ingen som vinner den ytan, ingen som tar hand om neddimpande andrabollar, ingen som hugger i en snabb press för att vinna tillbaka förlorad boll. Därför är ÖFK-anfallen numera så korta, förlorad boll är förlorad boll.

# När ÖFK i mitten av den andra halvleken fick en frispark i kanonläge, lite till höger cirka 22 meter från mål (bättre kan det inte bli) och som upplagt för en vass vänsterskytt (Colkett, Islamovic) hade någon snilleblixt (vem?) kommit på att göra en ”variant” med fyra inblandade spelare. Det är ju så huvudlöst så att man häpnar. Naturligtvis blev det pannkaka av det hela, det stod ju i manuskriptet...

# Jamie Hopcutt tog massor av fina löpningar. Men till absolut ingen nytta, just nu är tajmingen noll och bollen studsar och far åt alla håll och kanter. Och hur han kunde undgå att komma till avslut i den första tidiga attacken är för mig en gåta, inte minst med tanke på Hopcutts vassa målhistorik.

# Apropå tajming. Det stämde, i ärlighetens namn, inget vidare för Hopcutts anfallskamrater Islamovic och Aiesh heller.

# Här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 2 – Ronald Mukiibi (74) 1, Eirik Haugan (81) 3, Noah Sonko Sundberg 2, Tom Pettersson 3 – Rewan Amin 3, Charlie Colkett 2, Nebiyou Perry (74) 4 – Hosam Aiesh 1, Dino Islamovic 1, Jamie Hopcutt 1. Ersättare: Ludvig Fritzon (74) 1, Marco Weymans (74) 2, Thomas Isherwood (81) spelade för kort tid, betygsätts ej.

Till sist; ÖFK:s tekniske direktör (jag gissar att det ska vara typ sportchef) David Webb lämnade i veckan klubben för nya uppgifter i Huddersfield i den engelska andraligan. Bra så, jag har aldrig tyckt att frånvarande chefer är någon bra lösning. Och är det något som Webb har varit så är det frånvarande. Eller som en spelare sa till mig i veckan: ”Webb, honom har vi inte sett...” Dessutom hävdar ÖFK-källor att han vari inte speciellt billig, heller.

 
Det finns 11 kommentarer att läsa.

 
Tankar efter vårsäsongen.
2 Augusti 2019 klockan 09:16 av Per Lagerbäck
 

I Div 1 Norrland har åter IFK Östersund överraskat positivt på mig, även om avslutningen var lite knackig. De ligger femma efter att länge skuggat serieledarna Sunnanå på en andra plats, som dock tappades ett par matcher före uppehållet. Nu blir det dock lite upp till bevis, då båda de oerhört viktiga amerikanskorna, målvakten Devonshire och målskytten Johnson, lämnat laget. Inga ersättare tycks vara aktuella, och i det läge man befinner sig tycker jag att man gör helt rätt. Risken för nedflyttning måste betraktas som obefintlig. Risken är dock i takt med att poängen blir viktigare för övriga lag, så kan det bli kärvt att knipa lika många poäng under hösten, och det skulle kunna drabba självförtroendet en del. Dessutom förlorade man häromkvällen DM-semifinalen mot Ope. Årets Div 1 Norrland tror jag dock är lite ihåligare än de senaste åren, och IFK bör kunna hålla sig som ett lag i mitten av tabellen ändå.

I Div 2 Mellersta Norrland finns Ope med i diskussionerna för uppflyttning, trots att jag inte tror att man på egen styrka kan passera serieledarna Kovland. Det finns dock två utvägar kvar. Den ena är att Kovland kanske inte är beredda att ta steget upp i ettan, och endera släpper platsen till tvåan, eller möjligen börjar att spela betydligt sämre i slutet av serien. Detta är dock bara en spekulation. Den andra utvägen har dykt upp åtminstone de tre senaste åren, då lag av olika skäl tackat nej, endera till uppflyttning eller till att vara kvar i div 1. Om dessa avhopp sker efter att serierna lagts, (vilket jag tycker är en skyldighet för lag från Norrland att vänta på, då platsen annars går till de större distrikten söderut, och Norrlandsettan då får allt längre resor) så får bästa tvåan bland de fyra Norrlandstvåorna platsen. Just nu innehar Ope den platsen, se tabell nedan.

Ope har gjort en riktigt bra vårsäsong, med bara ett bottennapp, förlusten hemma mot Stöde. Dessutom utvecklas laget hela tiden, och fem mål mot IFK Östersund i DM visar på en härligt fungerande offensiv. Den delen av laget skulle tveklöst räcka till i årets tvåa.

Ope skulle verkligen må bra av att ta klivet upp inför nästa år, då jag tror att det finns en hel del hunger bland såväl några av de oerhört viktiga rutinerade spelarna, och definitivt hos många av de äldre tonåringarna i föreningen. Kan A-lagets och F17:s ledare dessutom gemensamt och på ett smidigt sätt spela in 02:orna i representationslaget kan något riktigt bra vara på gång.

IFK Östersund 2 gör vad man behöver för att se till att representationslaget har alternativ för spelare som inte får tillräckligt med speltid i ettan fortfarande får tämligen bra matcher. Man blir alltså kvar i tvåan inför nästa säsong, även om man troligen kommer att tappa lite i tabellen.

Tyvärr ser det riktigt kämpigt ut för forna ”storlaget” KD. Endast en poäng så här långt, och inte mycket som tyder på en rejäl förbättring. Dock krävs det inte väldigt mycket för att börja klättra. Ett par segrar så finns man med i striden igen. Tyvärr skulle detta kunna gå ut över Brunflo, som också ligger pyrt till. Brunflotjejerna har dock i de flesta matcher visat att man hänger med, och har faktiskt inte bara haft otur vad gäller skador, utan även på plan. Jag tror att Brunflo fixar kontraktet. En oro i det hela är att det verkar vara oklart om ett eller två lag tvingas ta steget ner från tvåan till trean.

”Tabellen” för Norrlandstvåornas tvåor:

1. Ope 10 8 0 2 38- 9 24 (2.4 p/match)

2. Valbo 9 6 1 2 30-12 19 (2.11 p/match)

3. Kågedalen 10 6 1 3 40-21 19 (1.9 p/match)

4. Clemensnäs 9 5 1 3 28-13 16 (1.78 p/match)

I Div 3 tycks det vara Opes andralag som ligger bäst till, men för att få flytta upp gäller det att förstalaget ger den chansen genom att själva kliva upp ett steg. I övrigt är det ett stort gäng lag som slåss om topplatserna. Främst är det Strömsund, Järpen och Hede/Vemdalen, men även Sveg och kanske Häggenås kan ställa till det med lite flyt. Alla dessa lag visar tidvis upp riktigt bra spel, och skulle med lite tillskott kunna hnatera spel i tvåan. Jag fortsätter alltså att hoppas att ett Jämtlandslag verkligen tar chansen att kliva upp ett steg, även om inte Ope 2 skulle tillåtas att göra det. Härligt förresten att nästan nystartade Häggenås, och helt nystartade Berg gör så pass bra ifrån sig. Sedan upprepar jag mantrat att jag förväntar mig att Frösön och Ås nästa år har representationslag, samt att Ragunda/Östjämtland kanske försöker.

Nu väntar vi med spänning på att matcherna rullar igång, och att Jämtlandslagen i ettan och tvåan visar upp sig från sin allra bästa sida.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Keita fick visa det han är allra bäst på
29 Juli 2019 klockan 00:38 av Agne Svärd
 

Om det var 21, 23, 25 eller 35 ingripanden har ingen som helst betydelse. Vi kunde alla se att det till sist handlade om målvakten Aly Keita mot Malmö FF och den matchen vann Keita.
Därför lyckades ÖFK spela oavgjort 0–0 mot serieledarna från Skåne och ta en ytterst välbehövlig poäng. Det är sällan, nästan aldrig, som vi får se ett så bra målvaktsspel i alla dess delar som det Aly Keita bjöd på den här stekheta söndagseftermiddagen.
Maximala sex poäng på min börs är ett givet betyg!

Det rådde något annorlunda förutsättningar än de givna när ÖFK tog emot Malmö FF den här gången. Det var varmt på ett sätt som vi sällan, för att säga nästan aldrig, har det på Jämtkraft arena, MFF valde i sitt tuffa spelschema att rotera sin uppställning med sex nya i startelvan jämfört med torsdagens Europaspel i Slovenien och även ÖFK-tränaren Ian Burchnall hade städat i det lag som misslyckades med det mesta nere i Norrköping förra helgen (0–3). Fyra nya fick nu chansen.
Därför var det inte så konstigt att det tog fram till den första extra vattenpausen innan man kunde hitta någon form av struktur i spelet.
Och det var MFF som kopplade det första greppet. Sakta men säkert gled initiativet över till skåningarna samtidigt som vi kunde se att Ian Burchnalls lagbygge hade svårt att kugga samman; inte minst det centrala mittfältet kom ständigt till korta – i både riktningarna.
Men som tur fungerade det desto bättre längst bak i ÖFK-lägret. Trebackslinjen med Eirik Haugan, Noah Sonko Sundberg och Tom Pettersson jobbade hårt och uppoffrande i värmen och det som rann igenom tog Aly Keita hand om med ett par blixtrande parader och några vältajmade störtdykningar framför fötterna på hungriga MFF-anfallare.
Därför stod det också 0–0 i halvtid, men absolut med ett litet plus för laget från Skåneland.

Den andra ronden fick en helt annan karaktär. Redan tidigt i halvleken stod det klart att den pressande värmen hade sugit musten ur många av spelarna, allt färre orkade löpa med de extra meter som man normalt tar alla dagar i veckan. Därför blev också båda lagen relativt ”långa”.

Därmed öppnade också matchen upp sig, det blev lite av ”give and take” över det hela. Det gynnade onekligen Malmö FF.
Och än värre blev det för hemmalaget när Sam Mensiro efter en timmes spel drog på sig sin andra varning för dagen (två ytterst vårdslösa tacklingar, det röda kortet var därför helt givet) och tvingades avsluta matchens sista, som det skulle visa sig, 37 minuter med en man mindre på banan.

Att stå emot MFF i numerärt underläge under så lång tid är i de flesta sammanhang en fullständigt hopplös uppgift.
Men då klev Aly Keita fram med den ena vassa paraden efter den andra. Vi vet ju sedan gammalt att Keita är en alldeles utmärkt närspelsmålvakt, det är i just där han är som allra bäst. Och det var i det spelet han nu fick briljera; Eric Larsson testade ur kass vinkel, Marcus Antonsson hade ett par frilägen och dessutom en sylvass nick efter hörna, Guillermo Molins var framme hur många gånger som helst, Jo Inge Berget testade från nära håll, inhoppande Markus Rosenberg likaså och till sist försökte även Fouad Bachirou (som nästan aldrig tar sig in i motståndarnas straffområde...) med en halvvolleykanon från bara några meter. Ja, jag har säkert missat några MFF-chanser men Keita sprattlade och for – och räddade med alla kroppsdelar. Däremellan såg han till att ta hand om det mesta i luftrummet samtidigt som han fördelade bollar med fötterna till sina lagkamrater.
Det var precis som MFF-tränaren Uwe Rösler så fint sammanfattade efter matchen: ”Keita hade sitt livs dag!”
Så var det säkert. Men faktum är att Aly Keita har en bra säsong bakom sig trots sju missade matcher på grund av skada. Statistiskt (enl sofascore.com) är han fortfarande bäst av seriens ”förstemålvakter” och om man ser till Allsvenskans samtliga keeprar är det bara 17-årige Ian Pettersson (Helsingborg) som kan visa på bättre siffror. Men Pettersson har bara spelat i 51 minuter (ett inhopp i segermatchen mot Sirius)...

***
Här är några noteringar;
# Det måste sägas, Aly Keitas jobb underlättades givetvis av backlinjens uppoffrande arbete. Haugan, Sonko Sundberg och lagkaptenen Tom P är alla väldigt skickliga på att täcka skott, alla tre har fin tajming när de vräker sig fram mot skytten. Dessutom är de svårslagna i höjdduellerna!

# Jag tycker att ÖFK-tränaren Ian Burchnall är väldigt klarsynt i sina snabbanalyser direkt efter slutsignal, våra uppfattningar smälter ofta bra samman. Däremot kan vi ha väldigt olika uppfattningar om laguttagningar. Som exempelvis den mot MFF. Jag kan köpa att Burchnall ville ruska om i gänget efter den helbleka insatsen i Norrköping men Charlie Colkett (tillbaka efter långvarig skada) ihop med Sam Mensiro på det centrala mittfältet var väl som att tappa bort både karta och kompass i orienteringsskogen?

# Apropå Mensiro, hans vårdslösa spel har varit, är och kommer alltid att vara en risk för laget. I backlinjen funkar det oftast, där är arbetsuppgifterna mer renodlade. På mitten fordras en helt annan tajming, där snurrar spelet åt alla håll och Mensiro får då svårt att hålla igen. Den här dagen blev det galet, hela vägen.

# Curtis Edwards sagolika resa i ÖFK-dressen är nu över. Efter 82 allsvenska matcher (mest av alla i laget under de här tre säsongerna), cupspel och Europaäventyr drar han vidare mot nya uppdrag i fotbollens tjänst Det sägs att Djurgården blir hans nya adress (Expressen skrev på söndagskvällen att han har ett 3,5-årskontrakt som väntar hos Stockholmsklubben och vi får säkert veta vad som händer någon av de närmaste dagarna...). Edwards kommer att bli saknad, på alla sätt – av väldigt många!

# Det var en oerhört tung sista del för hemmalaget med den tryckande hettan, en man kort och ett MFF som verkligen gick för tre poäng. Men där fanns ett par perioder som ÖFK gjorde det fantastiskt bra där bolltrygga och passningssäkra hemmaspelare kunde bestämma matchens utseende. Det var imponerande och samtidigt, i mina ögon, avgörande för att en poäng skulle kunna räddas (nejdå, jag har inte glömt Aly Keita...).

# ÖFK har haft en tuff period med dubbelmöten mot IFK Norrköping samt serieledande Malmö FF på besök. Pessimisterna trodde på noll poäng, det blev fyra! Tack, dessa kan visa sig väldigt viktiga när Allsvenskan ska summeras i november...

# Till sist, här är söndagsbetyden (skala 1–6): Aly Keita 6 – Eirik Haugan 4, Noah Sonko Sundberg 4, Tom Pettersson 4 – Ronald Mukiibi 3, Sam Mansiro 1, Charlie Colkett (87) 2, Isak Ssewamkambo (45) 3 – Hosam Aiesh 2, Dino Islamovic 2, Jamie Hopcutt (62) 2. Ersättare: Curtis Edwards (45) 3, Rewan Amin (62) 3, Ludvig Fritzson (87) spelade för kort tid, betygsätts ej.

 
Det finns 4 kommentarer att läsa.

 
Bättre än så här blir det inte
27 Juli 2019 klockan 10:42 av Agne Svärd
 

Visst ska vi vara oerhört stolta och glada, till och med sanslöst imponerade av ÖFK:s allsvenska insatser när vi nu hunnit lite mer än halvväggs in på klubbens fjärde år i vår högsta serie. Just nu parkerar ÖFK på 32:a plats i den allsvenska maratontabellen sedan man med årets 19 poäng i bagaget passerat såväl IFK Sundsvall som Brommapojkarna. Högst notabelt i detta: Ingen klubb har tagit så många poäng (160) under sina första fyra säsonger!
Sug gärna på den karamellen, den smakar alldeles utmärkt när vi nyktrat till efter cuptriumf och Europaäventyr och landat i den fotbollsvardag som är bättre än för de flesta. Trots, som vi alla har konstaterat, att det hackat en hel del just den här säsongen.

Men oavsett den rekordsnabba klättingen på elifotbollens stege; det här är givetvis småpotatis när man jämför med söndagens motståndare på Jämtkraft arena. Malmö FF är sedan länge landets ledande fotbollsförening;
# Överlägsen i den allsvenska maratontabellen (84:e säsongen i högsta serien, 3548 inspelade poäng).
# 20 mästartitlar, senaste 2017.
# Spelade final i Europacupen (föregångaren till Champions league) 1979, förlust (0–1) mot Nottingham Forest.
Detta bland mycket, mycket annat. Bättre besök än så kan vi inte få på Jämtkraft arena, åtminstone inte i ”vardagen”.

Det är bara att erkänna; jag var länge en trogen MFF-supporter. När jag växte upp hette idolerna Tore Svensson (en storväxt målvakt som ständigt fick stå i skuggen av Rio-Kalle Svensson, 433 matcher i A-laget), den slitstarke ytterhalven (så hette det då...), Prawitz Öberg (26 landskamper, Guldbollen 1962) som sprang mest av alla samt vänsteryttern Ingvar Svahn (19 landskamper, Guldbollen 1967) som med sin känsliga vänsterfot matade det ena välriktade inlägget efter det andra. Jag följde alla sändningar i Sportradion, kollade söndagarnas Sportspeglar i tv och slukade allt som skrevs i Idrottsbladet (den tidens särklassiga informationskälla för oss sportnördar) om MFF och Allsvenskan. Sedan kom Bosse Larsson (den störste av dem alla, hade varit en världsstjärna även i dagens fotboll!), Lasse Granström, Krister Kristensson, Staffan Tapper, Robert Prytz, Roy Andersson, Janne Möller..., nya segrar och så finalen i Europacupen.

Men någonstans där och då, ungefär när den engelske tränaren Bob Houghton med sin raka fyrbackslinje och det intensiva press-spelet kopplade ett järngrepp om den svenska fotbollen, började mitt intresse för MFF att svalna. Deras fotboll var visserligen mördande effektiv men, i mina ögon, inte alls lika kul att kolla på. Samtidigt hade jag blivit tillräckligt vuxen för att upptäcka det som många pratade om men själv inte sett; den så förhatliga arrogansen, drygheten, stöddigheten.
Kalla det vad ni vill. Men ni förstår; störst, bäst, vackrast går inte hem ens i dessa egotider. Definitivt inte hos mig, tydligen inte hos så många andra heller. Det är därför MFF har så svårt att samla några fans utanför Skåneland, oavsett deras fantastiska framgångar. Och det är ju egentligen ganska trist. Malmö FF har alla verktyg, inte minst pengarna, för att vara loket för hela Sveriges fotboll.
Istället tvingas vi se MFF mot klabbet, säsong efter säsong. Och det är inte klabbets fel...

MFF kommer nu till Östersund som serieledare (jagade av fjolårsmästarna AIK och trean Djurgården) samtidigt som man är mitt uppe i det inledande Europaspelet. Så sent som i torsdagskväll fick man svettas ordentligt (i dubbel bemärkelse, det var svinhett även i Slovenien) när man spelade 2–2 mot NK Domzale i den andra kvalomgången i Europa league.
Men trots de goda resultaten både i Allsvenskan och i Europa så här långt; tränaren Uwe Rösslers lagbygge vill inte riktigt kugga i som det ska. Resultaten kan ingen klaga på, prestationen finns det däremot många som med all rätt har synpunkter på, inte minst med tanke på den kvalitet som finns i den stora spelartruppen och vilka resurser som klubben totalt sett sitter på. I torsdags, exempelvis, var det bara Johan Dahlins inspirerade målvaktsspel som räddade skåningarna från ett ytterst besvärligt läge inför hemmareturen och det är ju inget som imponerar. MFF är ju mitt uppe i sitt seriespel medan Domzale, som ju inte tillhör Europas storheter, snällt sagt. nyss har börjat sin säsong.

Eftersom Europaspelet har högsta prioritet, just nu i alla fall, kan vi kallt(!) räkna med att Uwe Rössler roterar en hel del i sin startelva till mötet med ÖFK. Att exempelvis Markus Rosenberg finns på plan i morgon ser jag som helt uteslutet. Fulla 90 minuter i tryckande hetta i torsdags, 90 minuter på konstgräs i morgon i samma värme och så returen mot slovenerna några dagar senare... Nej, det är inget program för en sliten (fotbollsmässigt) 36-åring som dessutom hatar konstgräs.
Min lilla gissning är att samtliga som satt på bänken i torsdags (förutom målvakten Dusan Malicharek), alltså Jonas Knudsen, Eric Larsson, Franz Brorsson, Romain Gall, Bonke Innocent och Guillermo Molins finns på plan när domaren Martin Strömbergsson blåser till spel.
Det är ju inga dåliga ersättare, som man säger. Men samtidigt ger det naturligtvis hemmalaget en extra chans, så måste man se det.
Men förutsättningen för att det ska gå är givetvis att Ian Burchnall lyckats blåsa i spelarna det syre som så uppenbart saknades i söndags vid 3–0-förlusten i Norrköping. Viljan att ta revansch för den insatsen borde ju vara alldeles uppenbar, på alla fötter!

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Klockren analys av kollapsen i Norrköping
21 Juli 2019 klockan 23:51 av Agne Svärd
 

'Det var åt helvete för dåligt'
ÖFK-kaptenen Tom Petterssons klockrena analys i Cmores sändning direkt efter ÖFK:s 3–0-förlust på Östgötaporten mot IFK Norrköping träffade huvudet på spiken. Tom P sa som det var, åt helvete för dåligt!

Det fanns goda förhoppningar om en bra ÖFK-insats; 2–1-segern mot samma Norrköping för en vecka sedan borde ha fört med sig en kappsäck full av godsaker på den här resan till Norrköping;
# Ett ÖFK fyllt av självförtroede, äntligen en trepoängare efter åtta matcher i svit utan vinst och som spelmässigt gav en del att hoppas på.
# Samtidigt ett vingklippt Norrköping (det är alltid tungt att förlora i matchens sista spark, allra helst när man anser att man inte förtjänar det...) som dessutom skulle spela sin femte match på 14 dagar och där managern Jens Gustafsson verkligen inte roterat i sin trupp utan i stort sett slitit på samma gubbar varje gång.
Av det såg vi absolut ingenting. Norrköping innehöll massor av glöd och energi, ÖFK orkade inte ens med ett riktigt avslut på 93 minuter!
Så fel kan det bli när man försöker räkna ut vad som ska hända...

Förutsättningarna var annars glasklara: Det här var ÖFK:s chans att haka på lagen på den övre delen av tabellen, att ännu en säsong kunna känna doften av Europaplatserna när vi kliver in i den höst som så småningom kommer. Det kan vi nu glömma. Serien har redan nu definitivt skiktat sig (sju lag framtill, nio där bak) och istället kommer vi i fortsättningen att ängsligt tvingas snegla på vad som händer bland de sämre lagen. Omgång efter omgång kommer vi att räkna och spekulera, säkert också att oroas...
För med den här insatsen på näthinnan finns det all anledning att känna oro, inte minst därför att den påminde om en del andra djupdykningar den här sommaren. Jag behöver bara säga förlusterna mot Hammarby, Örebro och Djurgården, då som nu; obefintligt anfallsspel och en irriterande aningslöshet framför det egna målet.

Den här gången kollapsade försvarsspelet i en tiominutersperiod kring halvtidsvilan. Inte minst Ronald Mukiibis klackspark som bäddade för Jordan Larssons 1–0-mål är sånt som man inte vill se på den här nivån. Den bollen måste en så rutinerad kille som Mukiibi kunna se att den bara är att släppa över kortlinjen, passningen var ju totalt ofarlig och Norrköping hade gett upp anfallet när ÖFK-backen serverade bollen på silverfat. Lägg därtill att Noah Sonko Sundberg halkade innan han skulle ingripa före Norrköpings 2–0 (bara 24 sekunder mellan ettan och tvåan...) och att Thomas Isherwood inte hade hunnit bli varm i kläderna innan han blev uppsnurrad av Christoffer Nyman vid 3–0 bara några minuter efter pausfikat.
Tre mål i baken på spelade sju minuter – i ett läge där jag tyckte att ÖFK har klarat sig skadeslösa ur den värsta hemmastormen.
Som jag skrev, det är svårt att sia om framtiden...

***
Några noteringar;

# ÖFK hade tvingats till tre förändringar i startelvan sedan förra helgen. Sam Mensiro och Eirik Haugan var båda skadade, Noah Sonko Sundberg och Tom Pettersson ersatte. På mitten fick nye Alex Purver chansen när Rewan Amin var avstängd. Förändringarna i backlinjen borde ju ha varit till ÖFK:s fördel, Sonko och kapten Pettersson är ju två av klubbens allra finaste pjäser och Purver är ungefär samma typ av spelare som Amin. Men det är inte alltid som teori och praktik går hand i hand...

# Apropå Purver. Visst såg han ut att ha problem med tempot i sin allsvenska debut men han lyckades i alla fall oftast passa bollen till en medspelare (90 procent enl sofascore.com). Det är mer än man kan säga om många av hans lagkamrater den här gången.

# Isak Ssewankambo fortsätter att blanda sina insatser, den här gången var det på minussidan.

# Francis Jno Baptiste har mycket att lära innan han är en fullfjädrad allsvensk artist. Den lovande debuten förra helgen följdes nu upp med 45 helt misslyckade minuter innan han fick sätta sig på bänken. Jag gissar att det dröjer rätt länge innan vi får se Baptiste i startelvan...?

# Även Marco Weymans fick kliva av efter första halvlek. Belgaren tog inte för sig ett smack på sin vänsterkant. Här måste det steppas upp för att jag ska bli nöjd. Han har alla verktygen men använder väldigt få!

# Hosam Aiesh dominerade stundtals sin högerkant i förra mötet med Norrköping där han gjorde tillvaron väldigt jobbig för sin bevakare Simon Skrabb och blev dessutom matchvinnare med sitt sena kontringsmål. Nu var rollerna de omvända, Skrabb gjorde pulvermos av Aiesh dribblingsförsök!

# Bäst, utan tvekan målvakten Aly Keita. Tre insläppta var inte mycket att säga om den här eftermiddagen.

# Till sist, här är alla ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 3 – Ronald Mukiibi (70) 1, Noah Sonko Sundberg 2, Tom Pettersson 2 – Hosam Aiesh 1, Isak Ssewankambo 2, Alex Purver 2, Curtis Edwards 2, Marco Weymans (46) 1, Francis Jno Baptiste (46) 1, Dino Islamovic 1. Ersättare: Thomas Isherwood (46) 2, Ludvig Fritzson (46) 2, Jamie Hopcutt (70) 2.

 
Det finns 10 kommentarer att läsa.

 
'Vi ger oss aldrig'
16 Juli 2019 klockan 20:19 av Hasse Thor
 

Östersunds Fotbollsklubb har tagit många segrar genom åren, segrar som varit viktiga gällande tabellplacering eller avancemang. Frågan är om inte lördagens uppgörelse mot IFK Norrköping som i matchens absolut sista spark renderade våra rödsvarta hjältar tre glansfulla poäng efter en lång serie med frånvaro av segerns sötma, i all sin allsvenska vardagslunk tillhör dom absolut viktigaste.

För en sann ÖFK-are kändes dom tre poängen från den grå hjässan och ner till 46:orna. ÖFK har varit en raket dom senaste åren, Daniel Kindbergs orubbliga självförtroende och resultatsökande kaxighet parat med Graham Potters fotbollsmässiga genialitet gav resultat som ingen normalt funtad människa egentligen kunnat drömma om. Det som sedan hänt utanför den kritade rektangeln tänker jag inte beröra, det finns det andra med mer dramatiskt sinnelag som gör bättre.

Att ha ett allsvenskt fotbollslag i stan är något som inte kommer att vara en självklarhet. Här finns inte den kultur som t.ex. Degerfors erbjuder, DIF som åkt upp och ner i dom översta divisionerna men som alltid kommit upp på fötterna. I Jämtland har vi istället varann, vi som varit med på resan och skapat en gemenskap runt fotbollen som man knappt trodde var möjlig. Att vandra ner för ståltrapporna på "Arenan" efter match och insupa atmosfären, kommentarerna från alla åldrar, från olika kön och från många som förmodligen aldrig sett en fotbollsmatch live innan ÖFK:s framfart.

Som sagt, dom tre poängen mot "Peking" var något oerhört viktigt som jag ser det. Framtidshopp o framtidstro och en säkert skön natt för Ian Burchnall efteråt. Ian som egentligen ställdes in för ett "mission impossible" när han efterträdde en ikon men som med sina förutsättningar gjort ett styvt jobb. Spelare är på väg bort, nya på väg in och det är ju så den moderna lagidrotten fungerar och ju längre ner i näringskedjan desto större utfall.

Jag vet att det är för mycket begärt att få samma tryck på läktarna som under euroleague-säsongen då laget dessutom hade profiler som utvecklats fantastiskt. Jämtkraft Arena är dock samma fina mötesplats och skall vi mota alla "domedagsprofeter" i grind så gäller det att alla både på plan och runt omkring anammar klubbens motto: "Vi ger oss aldrig."

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Det här var Ian Burchnalls dag
14 Juli 2019 klockan 23:40 av Agne Svärd
 

Det finns massor av skäl att jubla efter ÖFK:s 2–1 mot IFK Norrköping;
# Första segern sedan den 29 april (Helsingborg 3–0 hemma, efter det fem oavgjorda och tre förluster).
# Ett skutt i tabellen (nu åtta) som gav ett fint avstånd till lagen som jagar bakifrån.
# Hosam Aiesh blev den matchvinnare som han egentligen är men som vi inte sett mycket av den här sommaren.
# En seger som också betyder att stöket kring klubben inte behöver stjäla alla rubriker de närmaste dagarna.
Bland annat.
Men framförallt så gläds jag över den viktiga trepoängaren för tränaren Ian Burchnalls skull!

Jag har ingen aning om Burchnall är fågel eller fisk som fotbollstränare. Men det jag definitivt vet, förutom att han är ytterst sympatisk att möta och att han bara är i början av sina karriär, är att han har banne mig inte haft något flyt i jobbet sedan han kom till klubben för ett år sedan. I mina ögon, trots att han fick en pangstart, har det blåst en ständig motvind i hans försök, det hopplösa, att förvalta arvet efter mirakelmannen Graham Potter. Skador och åter skador har kantat den här årslånga resan. Några är Burchnall själv förmodligen ansvarig för (där han inte riktigt haft koll på förhållandet mellan arbete och vila utan tagit ut lite för mycket av några spelare men det är sånt som drabbar alla tränare...), andra har varit rena oturen.
Och har det inte varit skador så har det handlat om avstängningar och annat trassel.
Det finns några tillfällen där den stora spelartruppen varit så decimerad att det knappt räckt till en startelva och definitivt inte en bänk av allsvenskt snitt! Och högst troligt har också kvaliteten på träningarna blivit kraftigt påverkad av manfallet.

Men Burchnall har gnetat på, utåt sett ständigt på gott humör. Och i eftermiddag gav det full utdelning på ett sätt som är det allra roligaste; att vinna när det egentligen ser rätt kritiskt ut (på mer än ett sätt) och dessutom få göra det i matchens sista spark!

Så här var det; efter en tämligen jämn (och riktigt bra, det var i varje fall två lag som gärna ville anfalla) första halvlek kopplade Norrköping ett litet grepp om matchen. Inte ens Dino Islamovic något överraskande 1–0 (56:e min, Hosam Aiesh inspel, Curtis Edwards skott och Dino som fick med sig returen från en Norrköpingsförsvarare på bröstet och klippte till med vänstern) gav ÖFK kommandot, snarare tvärtom. Norrköping petade in ytterligare en offensiv kraft (Jordan Larsson), tog ett ännu fastare grepp om spelet, kvitterade till 1–1 (Jordan Larsson, förstås, hans tionde mål den här sommaren) och förstärkte sedan sitt artilleri med Kalle Holmberg samtidigt som ett kroknade hemmalag fick såväl Sam Mensiro som Eirik Haugan utslagna ur sin trebackslinje och därmed också en organisation i upplösning.
Ja, då var det sannerligen inte mycket som talade till ÖFK:s fördel. Det kanske ni förstår...

Men det sargade hemmalaget stod pall, det som rann igenom försvarslinjen tog Aly Keita (tillbaka i målet efter spel i afrikanska mästerskapen) väl hand om.
Tiden rann liksom i väg, det blev tre extra minuter och efter två fick Norrköping en frispark mitt på egen planhalva. Simon Skrabb tog hand om den, övriga laget kommenderades upp till ÖFK:s straffområde. Norrköping gick verkligen för tre poäng...
...men Skrabbs boll blev aningen för kort för att hota hemmalaget, Curtis Edwards rensade undan, bollen gick via Francis Jno Baptistes känsliga skarv till Hosam Aiesh, fortfarande på den egna planhalvan. Aiesh satte full fart mot Norrköpings mål, stackars Skrabb visste inte om han skulle attackera Aiesh eller täcka ut mot höger där Jamie Hopcutt följde med i löpningen...
Skabb valde Hoppcutt – och Aiesh fick fritt fram mot Isak Pettersson i Norrköpings mål, jagande Gudmundur Thorarinsson (planens gigant) hann aldrig i kapp och Pettersson var chanslös när Aiesh efter sin 60-metersrepa skarpsköt med vänstern.
2–1 till ÖFK i matchens sista spark, vilken upplösning på dramat!

Att jag väljer att lyfta fram Burchnall (bland många hjältar den här eftermiddagen) beror på att jag tycker att han gjorde allt rätt i sin laguttagning den här gången. Med Noah Sonko Sundberg och Thomas Isherwood avstängda och Tom Pettersson inte klar för startelvan (men tillbaka på bänken efter lång skadefrånvaro) hade ÖFK-tränaren lätt kunnat gå vilse redan i backlinjen.

Nu blev det rätt, helrätt! Burchnall valde en treback med Sam Mensiro centralt, Ronald Mukiibi till höger och Eirik Haugan till vänster. Hosam Aiesh och Mars Weymans blev wingbacks, offensiva sådana. Här kan man tala om succé i första försöket tillsammans, åtminstone under den första timmen då Norrköping hade mycket svårt att spela sig igenom hemmalagets försvarslinje.

Burchnall valde också att att ge Francis Jno Baptiste chansen som spets, 19-åringens första professionella möte med seniorer i tävlingssammanhang. Baptiste förvaltade sitt pund på bästa sätt och gav ÖFK anfallet en egenskap som vi inte sett så mycket av den här säsongen, att jaga in på ytan bakom motståndarförsvarets backlinje.
Visst, det ser lite kantigt ut många gånger och bollen kan fara åt vilket håll som helst. Men Baptistes speed är inte att leka med och till slut fick han också bidra till ÖFK:s segermål då hans smarta skarv öppnade vägen för Aiesh och 2–1.

Att Ian Burchnall dessutom lyckades reda ut kaoset 20 minuter före slutet när såväl Mensiro som Haugan tvingades kasta in handduken med bara ett par minuters mellanrum och dessutom skapa en organisation mäktig att fixa ett avgörande får ÖFK-tränaren ta som grädde på moset den här gången.
Det var Burchnalls dag, helt enkelt. I ett mycket pressat läge tog han bara bra beslut!

***
Här är några noteringar;
# Jag blev glad när jag, i backbristens tider, såg att Sam Mensiro fick spela i mittförsvaret. Det är där han gör sina bästa matcher. Men jag är medveten om att konkurrensen är tuff, åtminstone i normalfallet.

# Isak Ssewankambo har verkligen blandat i sina insatser. Nu var han åter som bäst även om det såg lite äventyrligt ut när han i slutskedet tvingades ta plats till vänster i trebackslinjen. Men med sin snabbhet (kolla löpstilen, visst liknar han Ken Sema?) lyckades han reda ut även det problemet.

# Rewan Amin tog årets i särklass klaraste varning när han mitt på egen planhalva fångade in Jordan Larsson i en kontring i andra halvlek. Det kortet var inte bara gult, det måste minst ha varit minst orange...

# Hosam Aiesh gjorde sin bästa insats för året, det är så här han ska se ut. I första halvlek var han ett ständigt hot mot Norrköpings vänsterförsvar som inte alls hade fart för att stoppa Aiesh. Och om det inte vore för att Aiesh är just Aiesh så hade ÖFK fått en straff när dribblingskungen snurrade upp Skrabb och Thorarinsson men fastnade i den sistnämndes ena fot. Men domarna vet att Aiesh faller lätt..., det straffade(!) sig den här gången. Också!

# Dino Islamovic hade en bra andra halvlek i mötet med Sirius för en vecka sedan när han fick spela lite mer tillbakadraget. Samma roll den här gången och Dino gjorde åter en stark insats. Ett mål borde dock ha varit två, den chans han själv skapade i första halvlek får man inte missa! (Samtidigt som målvakten Isak Pettersson gjorde en kanonräddning, det måste påpekas).

# Mera skador, nu på Mensiro och Haugan, oklart hur svåra. Även Marco Weymans tvingades ge upp tio minuter före slutet. Men Tom Pettersson och Jamie Hopcutt var i alla fall tillbaka efter lång frånvaro och fick lite speltid. Tack för det!

# Norrköping, som nu inlett sitt Europaäventyr, valde att göra bara två förändringar i den startelva som slog Häcken förra helgen och även besegrade Saint Patricks i Dublin i torsdags. Jag trodde att Jens Gustafsson skulle rotera mer i sin trupp. Nu vet ÖFK att Norrköping inte har så mycket mer att komma med när lagen möts om en vecka, däremot är jag ganska säker på att ÖFK-elvan ser annorlunda ut...

Till sist, ÖFK-betygen (skala 1–6) enligt uppställningen 3-5-2: Aly Keita 4 – Ronald Mukiibi 3, Sam Mensiro (75) 3, Eirik Haugan (77) 3 – Hosam Aiesh 4, Rewan Amin 3, Isak Ssewankambo 4, Curtis Edwards 4, Marco Weymans (84), – Dino Islamovic 4, Francis Jno Baptiste 3. Ersättare: Tom Pettersson (75) 3, Ludvig Fritzson (77) 3, Jamie Hopcutt (84) spelade för kort tid,betygsätts ej.

 
Det finns 9 kommentarer att läsa.

 
ÖFK, Al-Hakim och billiga straffar
6 Juli 2019 klockan 23:36 av Agne Svärd
 

Ytterligare en värdefull poäng när ÖFK spelade 1–1 mot Sirius på Studenterna i Uppsala. Men det hade blivit tre om inte domaren Mohammed Al-Hakim för, som det känns, femtielfte gången bestämt sig för att jävlas med klubben och ge motståndarna en straff som bara han och några enögda hemmasupporters kunde hitta. Senast det hände var i slutet av oktober förra hösten när ÖFK föll i Norrköping.
Den var så billig så jag nästan skämdes över Al-Hakims beslut.
Lika billigt var det nu; Eirik Haugan satte handen i bröstet på Sam Lundholm när Siriusspelaren utmanade ÖFK-spelaren i straffområdet tio minuter före slutet och Lundholm stöp som en klubbad oxe. Al-Hakim gick på den blåsningen.
Och det sämsta av allt: Al-Hakim har stått alldeles utmärkt placerad när han tagit sina beslut. Själv misstänker jag alltid bristande fotbollskunskap när jag ser den här typen av domslut, Al-Hakim kan sin regelbok men kan inte läsa av situationen.

ÖFK har nu spelat åtta matcher sedan man senast vann, 3–0 mot Helsingborg i slutet av april. Fem har slutat oavgjorda, tre har förlorats. Det är inget katastroffacit men en poäng ger dålig utdelning i tabellen. Men å andra sidan; presterar man en så dålig halvlek som den första i eftermiddags då förtjänar man inga poäng över huvud taget. Försvarsmässigt var det helt okej, anfallsmässigt rent bedrövligt. En snabb kontring där Hosam Aiesh avslutade svagt och en Aiesh-dribbling med misslyckat inspel, det var allt. Resten platsar enbart i papperskorgen!
Så här var det; Sirius (som de flesta andra lag den här säsongen) mördade med sin höga press alla ansatser för ÖFK att bygga upp sitt spel bakifrån, det var inte många gånger som ÖFK lyckades passera mittlinjen med någon form av tanke och organisation. Hemmalaget gjorde Sixten Mohlin, Sam Mensiro och Thomas Isherwood till spelförare, det har dom inga fötter till att klara – åtminstone inte den här gången. Och någon plan B hade ÖFK, trist nog, inte att bjuda på i den första ronden.

Det blev bättre i andra halvlek, klart mycket bättre. Marco Weymans ersatte en otajmad Isherwood på vänsterkanten (Isak Ssewnkambo tog backplatsen med Weymans framför sig) Curtis Edwards fick en lägre utgångsposition och kunde därifrån sköta uppspelen med sin sköna passningsfot. Och längst fram kröp Dino Islamovic och Alhaji Gero närmare varandra.
Genast hade vi ett nytt ÖFK-lag på banan som spelade fotboll på Sirius planhalva istället för i och kring Sixten Mohlins straffområde!
Det gav bland annat det här:
# 46:e min: Dino Islamovic frispelar Alhaji Gero men Gero lyckas på ett närmast mirakulöst sätt skjuta utanför Siriusmålvakten Lukas Jonssons vänstra stolpe (hur gick det till?).
# 51:a min: Gero får sin revansch när han, åter framspelad av Islamovic, ställs öga mot öga med Lukas Jonsson. Geros första fullträff för året ger ÖFK ledningen med 1–0.
# 58:e min: Hosam Aiesh serverar Islamovic ett kanonläge men där visar Islamovic inget som påminner om en potentiell skyttekung. Det finns ingen som helst beslutsamhet i agerandet när han vinklar bollen långt utanför med sin vänsterfot. Visserligen blir ÖFKforwarden störd bakifrån men där ska det faktiskt bara smällla!
# 83:e min: Bara tre minuter efter Sirius straffkvittering får Alhaji Gero ännu ett friläge. Den här gången skjuter han rakt på Siriusmålvakten.

***
Här är några noteringar;
# Sixten Mohlin använder sig av många okonventionella metoder i sitt målvaktsspel. Det ser inte säkert ut, snarare tvärtom, men det viktiga är trots allt att han står i vägen för bollarna...

# Noah Sonko Sundberg var grinigare än vanligt den här eftermiddagen. Men jag förstår varför – alla som möter Siriusfowarden Philip Haglund tappar humöret...

# Eirik Haugan orsakade Sirius straff. Men å andra sidan svarade han för matchens brytning när han i mitten av andra halvlek fångade in nämnde Haglund i fritt läge framför Sixten Mohlin.

# Thomas Isherwood är långt ifrån den form han visade i början av serien, den halvlek han fick vara med var verkligen inte bra. Dessutom drog han på sig ytterligare ett gult kort, hans sjätte för säsongen, och är därmed avstängd (för andra gången!) i hemmamötet med Norrköping nästa söndag.

# ÖFK:s mittfält (samma gubbar som senast mot Göteborg) hade ingen riktigt bra dag, åtminsone som enhet. Curtis Edwards var den ende som såg till att passningarna gick till en medspelare, Rewan Amin jobbade hårt med varierande framgång medan Isak Ssewankambo var lika blek den här gången som han var bra mot Göteborg. Han kom helt enkelt aldrig in i matchen.

# Jag blev jätteglad när Alhaji Gero äntligen fick göra ett mål (jag hade dömt ut honom totalt minuterna innan när han brände sin första möjlighet...) men jag inser att han aldrig kommer att bli att lita på som målfabrikör. Han har inte de egenskaperna. Men han har en del andra, absolut!

# Dino Islamovic behövde en halvlek på sig för att komma igång efter sommarvilan och avstängningen senast. Förutom två genialiska instick till Gero (bland annat) hjälpte han Sixten Mohlin att freda det egna målet när Marco Weymans styrde bollen åt fel håll efter en Siriushörna.

# Högersidan är just nu ÖFK:s offensiva sorgebarn. Sam Mensiro (återigen vikarierande lagkapten) passar nästan alla bollar till sina kompisar i backlinjen och bidrar inte med ett smack framåt samtidigt som Hosam Aiesh åter gjorde en blek figur. Kan det vara så att Aiesh behöver få en annan högerkompis än Mensiro för att fa fart på sitt spel? Det här funkar i varje fall inte.

# Här är betygen (skala 1–6): Sixten Mohlin 3 – Sam Mensiro 2, Eirik Haugan 3, Noah Sonko Sundberg 4, Thomas Isherwood (46) 1, Rewan Amin 3, Isak Ssewankambo 2, Curtis Edwards 4 – Hosam Aiesh 1, Dino Islamovic 3, Alhaji Gero 3. Ersättare: Marco Weymans (46) 2.

***
Till sist; ÖFK:s ekonomiska läge blev den här veckan föremål till förgiftad debatt (vilken gång i ordningen de senaste åren?) sedan sponsorn Nils-Åke Hallström (Industrikoncernen Hallströms) i en intervju med LT:s Jens Stenman uttryckt sin oro över läget och varnade för en framtida konkurs. Givetvis fick Hallström, LT och ÖP (där texten också publicerades) på käften av de ÖFK-talibaner som alltid rycker ut till klubbens försvar. Och ÖFK:s styrelse fann sig föranlåten att komma med ett uttalande på klubbens hemsida där man hävdar att kritikerna (Hallström och andra) inte begriper skillnaden mellan föreningsdriven verksamhet (exempelvis elitfotboll) och vinstdrivande bolag.
För att riktigt understryka att det är ordning i kassaboken skriver man ”ÖFK är en av få elitklubbar i Sverige som per 2018-12-31 inte hade någon checkräkningskredit”.
Fan vore väl annat när klubben under de senaste två åren cashat in drygt 73 miljoner på sitt Europaspel och dessutom under 2018 sålde spelare för 67 miljoner kronor. Sammanlagt 140 miljoner (utöver den sedvanliga intäktsmassan som är betydande i de här sammanhangen)!

Men redan när vi gick in i det här året såg alla som har minsta kunskap om föreningsekonomi att ÖFK:s budget var underfinansierad, dessutom helt beroende av spelarförsäljningar (20 miljoner). Och sedan dess har verkligheten slagit brutalt mot klubben; sponsortapp (kommunen och Östersundshem exempelvis) och minskade publikintäkter ger direkta och tuffa effekter i kassakistan samtidigt som klubbens kostym såväl sportsligt spm administrativt är för stor.
Och när vi nu hunnit halvvägs in på 2019 har, vad jag fått veta, ÖFK redan tvingats två checkräkningskrediter på sammanlagt fyra miljoner för att klara av att hantera utgifterna. Och det räcker ändå inte; spelarnas junilöner kom inte när de skulle (åtminstone inte för alla, några var dessutom tvingade att ta hjälp av sina respektive agenter för ut att få pengarna), verksamheter i samband med ÖFK:s hemmamatcher har inte fått betalt för sina insatser, klubben har haft skulder till Skatteverket som påverkat att några av de utländska spelarna inte kunnat få svenskt personnummer (och då blir deras tillvaro rätt krånglig...) inom rimlig tid.

Till och med jag, som inte är någon ekonomisk expert, begriper att när man inte kan betala räkningarna, åtminstone inte i tid, så är läget bekymmersamt. Nu är det visserligen en ganska vanlig företeelse i sportens värld men när det gäller ÖFK så har ju förutsättningarna för en sund och stabil ekonomi varit osedvanligt goda de senaste åren med tanke på de 140 miljonerna, då ska man inte kunna hamna i den här situationen.
ÖFK-styrelsens inlaga i den här frågan tyder på en bristande självinsikt. Men antingen vet den något som vi andra inte känner till eller så inser den inte digniteten på problemet. Och då brukar det, förr eller senare, gå åt helvete!
Jag tycker att det finns all anledning för ÖFK att ta Nils-Åke Hallströms varnande ord på största allvar istället för att undersöka möjligheten att industri-vd:n ska ha uppträtt illojalt mot det sponsorkontrakt han tecknat med klubben. Det gagnar definitivt ingen.

.

 
Det finns 12 kommentarer att läsa.

 
Lars Larssons Tankar
30 Juni 2019 klockan 15:00 av Haldo Jonsson
 

Den 5:e juni skrev jag lite funderingar runt skadeläget i ÖFK. Lagledningen hade även uttalat att uppehållet utifrån den befintliga skadesituationen mm kommer lämpligt. Efter matchen 190629 mot IFK Göteborg visar det sig att situationen fortsatt är bekymmersam. Jag vill därför fördjupa mina tankar runt detta.

Det är alltså inte utan att jag undrar hur det kan komma sig att så många spelare i ÖFK är skadade och det samtidigt. Dessutom är det ett fenomen som varat under lång tid. Till och med innan Ian Burchnall blev tränare. Det vill säga med flera samtidigt skadade spelare. Skadeläget verka ju även vara relativt värre än i andra allsvenska klubbar, vilket borde utesluta underlaget (= konstgräset) som orsak. Flera andra av dessa klubbar har ju också konstgräs.

En ytterligare faktor är de långa rehabtiderna. Jag kan faktiskt inte påminna mig en skadad spelare, där spelaren återkommit, i spelbart skick, inom maximalt en vecka. ( Kanske har jag missat någon, men det har i vart fall inte varit vanligt förekommande).

Frågan eller egentligen frågorna kvarstår alltså:

Varför är det alltid många spelare skadade?
Varför så långa rehabtider?
Fråga nummer 1 ovan lämnar jag tills vidare obesvarad. Jag kan naturligtvis spekulera i orsaker, men det leder knappast någonstans. Däremot bör någon ta tag i frågeställningen och verkligen bottna i orsakerna.

Fråga nummer 2 vill jag dock kommentera. Inte för att jag är medicinsk kunnig eller har mer än ordinära fysiologiska kunskaper, utan för att jag, sedan min tid som fotbollstränare, har mångårig praktisk erfarenhet av skador och rehab. Jag har tränat ungdomslag, herrjuniorer, herr och damseniorer, dock på en beskedligare serienivå än allsvenskan.

Uttänjda ledband, blödningar i mjukdelar, (t ex typ lårkakor) och muskelskador i allmänhet är ju vanliga skadetyper. Det finns givetvis värre skadetyper såsom trasiga korsband, benbrott, hjärnskakningar mm. Dessa senare skadetyper kräver normalt lång rehabiliteringstid och det är inget konstigt med det. Det jag ifrågasätter är rehabiliteringstiden för mjukdelsskadorna. Jag vet inte exakt vilka diagnosticerade skador de drabbade ÖFK-spelarna har, men jag tror mig ana att nämnda mjukdelsskador finns bland dem.

Vila är ju ett vanligt botemedel. På min tid var t ex läkarordinationen för uttänjda ledband sex veckors vila. Sedan kunde försiktig träning påbörjas. För övriga mjukdelsskador var vilotiden varierad beroende på skadetyp. Tid är ju kritisk för en idrottare. Rehabtiden bör därför vara så kort som möjlig. Jag hade svårt att acceptera vila som enda åtgärden, utan sökte även andra behandlingsmetoder. Allt för att snabba på rehabiliteringen. Det fanns även då naprapater, ultraljud, kylbehandling, kall och varm behandlingar mm att tillgå.

Låt mig bara nämna en situation där en av mina seniorspelare på kvällen i en tisdagsmatch drabbades av stukning i fotleden, dvs uttänjda ledband med påföljande mjukdelsblödning. Hon spelade matchen färdigt, trots skadan. Direkt efter matchen fick hon högläge och kylpåsar runt ankeln. Detta för att begränsa skadan. Nästa match var påföljande helg. En viktig match för tabellplaceringen. Den skadade spelaren var vår libero, en mycket betydelsefull spelare för laget. Läkarordinationen blev sex veckors vila, men jag och spelaren var överens om att sätta in allt vad som den tidens medicinska och fysiologiska kunskap kunde erbjuda och det redan från onsdag morgon. Vi satte inga förhoppningar om att få henne i spelklart skick till kommande match, men vi ville inte heller acceptera en lång rehabiliteringstid.

Hon genomgick fler gånger per dag chockbehandlingar med värme och kyla. Dessutom även ultraljud. När det blev dags för nästa match, bara drygt fyra dygn senare ville hon pröva att värma upp för att se om hon skulle kunna spela. Hon väljer att spela och genomför matchen på ett mycket bra sätt. Hon hade inte heller några skadekänningar överhuvudtaget därefter. Jag har faktiskt, vare sig före denna händelse eller därefter, någonsin hört om en motsvarande rehabiliteringstid för denna typ av skada. Det var som ett mirakel hände. Oaktat om det var ett mirakel eller inte så förkortades rehabiliteringstiden från många veckor till mindre än en. Min fundering är därför om ÖFK försöker göra allt som går för att få spelarna spelbara. Min verklighet har visat att gamla rehabsanningar starkt kan ifrågasättas.”

 
Det finns 6 kommentarer att läsa.

 
0-0 var en seger med de här förutsättningarna
29 Juni 2019 klockan 23:08 av Agne Svärd
 

Naturligtvis finns det massor som hade kunnat göras bättre men för mig känns ÖFK:s 0–0 mot seriefyran IFK Göteborg i den allsvenska omstarten som en seger.
Jag menar; under de här förutsättningarna!

ÖFK kom till spel med en hel startelva borta sedan Allsvenskan gick till sommarvila för fyra veckor sedan. Utgångna kontrakt (Morrison och Tekie), mästerskapsspel i Afrika (Keita och Mukiibi), avstängning (Islamovic) och så den långa skadelistan som man kan tapetsera en hel fondvägg med (Tom Pettersson, Hopcutt, Sellars, Colkett, Kpozo och Simon Kroon). Det är avbräck som skulle kunna sänka vilken allsvensk förening som helst, tar man dessutom i beaktande de tunga spelarförluster klubben bär med sig i bakfickan sedan förra säsongen blir man nästan mörkrädd över utvecklingen och de möjligheter som tränaren Ian Burchnall har att jobba med.
Burchnall lyckades i alla fall skrapa ihop en startelva plus fem spelare på avbytarbänken (där Marco Weymans var den ende med lite rutin från de här sammanhangen, övriga fyra helt oprövade kort, två platser till och med obesatta...) Det var nu en synnerligen lätt uppgift, alternativen var ju inte så många...
Det hela landade i en 4–3–3-uppställning enligt den här modellen; Mohlin – Mensiro, Haugan, Sonko Sundberg, Isherwood – Amin, Ssewankambo, Edwards – Aiesh, Gero, Fritzson. Den har vi inte sett tidigare!

Som sagt: med de här förutsättningarna ska man inte kunna matcha ett allsvenskt topplag. Men det gjorde ÖFK, gott och väl. Man var inte ett dugg sämre än IFK Göteborg, låt vara att ”Blåvitt” hade en gyllene chans att avgöra matchen i det absoluta slutskedet då inhopparen Emil Holm i sin allsvenska debut fick läget läge men där Sixten Mohlin i ÖFK-målet gjorde en blixtrande fotparad.

Men som helhet var det här en rätt sömnig tillställning utan riktig energi. ÖFK hade sina perioder, Göteborg sina. Men inget av lagen kunde ta kommandot och dominera under längre perioder, passningsspelet var bitvis slarvigt i båda lägren, antalet målchanser lätträknade och den enda riktigt heta var den ovan nämnda. I övrigt hade de båda målvakterna, Sixten Mohlin och Ioannis Anestis, full kontroll över det lilla som utspelade sig i och kring de två straffområdena.

***
Här är några noteringar;
# Ian Burchnall valde att ge Isak Ssewankambo en central roll på mittfältet. Ssewankambo tackade för förtroendet och levererande sin hittills bästa insats i ÖFK-dressen!

# Men om jag hade varit i Burchnalls kläder hade jag efter den första halvleken, med tanke på hur matchbilden såg ut, plockat Sam Mensiro av banan, flyttat ut Ssewankambo till höger och satt in Marco Weymans till vänster på mitten. Mensiro var första 45 den givna uppspelspunkten för ÖFK ute till höger kring mittlinjen (Göteborg brydde sig inte ett dugg om den vikarierande ÖFK-kaptenen) och det gick inget vidare. Jag har skrivit det tidigare och skriver det igen; Mensiros kvaliteter ligger inte på den offensiva sidan om mittlinjen och den här gången blev han rejält avslöjad. Där hade ÖFK sin chans att skaffa sig ett momentum i matchen, att få till lite mera kräm i sitt anfallsspel. Den möjligheten brände man. (Dessutom var Mensiros samarbete med Hosam Aiesh obefintligt, de såg inte alls ut att förstå varandra.)

# Aiesh fick för övrigt kliva av efter 76 minuter. Aiesh såg en aning förvånad ut men det var ett bra beslut av ÖFK-tränaren. Aiesh hade inte sin bästa dag, långt därifrån. Men framförallt slapp Aiesh ta ut det sista ur sina skadedrabbade ben och det var bra för såväl Aiesh som ÖFK om man blickar lite framåt.

# Noah Sonko Sundberg ser ut att ha konserverat sin fina vårform. Utmärkt nästan alla gånger före sommarvilan, lika bra även nu.

# Sixten Mohlin stod rätt placerad de få gånger som Göteborg hotade. Men spelet med fötterna såg lite väl hasardbetonat ut vid några tillfällen, åtminstone enligt min smak.

# 23 nya regler, de flesta behöver vi som tittar på inte bry oss om..., gäller efter den allsvenska omstarten (de flesta ligor världen över startar efter sommaren och där blir det en mera naturlig övergång) och det trasslar naturligtvis till det för spelare, kubbar och funktionärer när det sker mitt i en säsong. Eftersnacket kom att handla en hel del om detta (Göteborgstränaren Poya Asbaghi var upprörd över samarbetet med domaren Kristoffer Karlsson). Det jag reagerade mest på av nyheterna var att ÖFK inte såg ut att ha lärt sig att man vid insparkar inte längre behöver befinna sig utanför straffområdet för att ta hand om bollen från målvakten.

# Förutom Weymans satt reservmålvakten Andrew Mills, Henrik Bellman, Francis Jno Baptiste och 16-årige Pontus Kindberg från den egna akademien på avbytarbänken. I den kvartetten var den samlade allsvenska erfarenheten vid avspark några minuters inhopp av Bellman. Nu fick Bellman känna på allsvenskt tempo i ytterligare en dryg kvart medan Baptiste fick göra ett inhopp i slutet av matchen. Alltid något, sa han som passerade Åmål...

# Det nykomponerade mittfältet med Rewan Amin (i en mer offensiv roll än vi sett honom tidigare), Ssewankambo och Curtis Edwards jobbade hårt för att hjälpa backlinjen att hålla tätt. Det gjorde man alldeles utmärkt. Däremot orkade man inte bidra med tillräckligt mycket i offensiven för att ÖFK skulle kunna hota sina motståndare på allvar.

# ÖFK har haft ett rätt torftigt anfallsspel den här säsongen, det har gällt från första träningsmatchen fram till nu med några få enstaka undantag. 13 mål i Allsvenskan så här långt, ett mål i snitt per match, är rätt avslöjande. Men den här gången tror jag inte att Ian Burchnall prioriterade offensiven, det viktiga var att organisationen höll ihop. Och det gjorde den.

# Dagens resultat betyder att IFK Göteborg fortfarande inte har klarat av att vinna på Jämtkraft arena efter fyra försök (två ÖFK-vinster, två oavgjorda). Anrika ”Blåvitt” gör nu sin 87:e säsong i Allsvenskan, ÖFK sin fjärde. De skiljer alltså 83 säsonger i erfarenhet mellan de två klubbarna, dessutom cirka 3.300 allsvenska poäng!

Till sist, här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Sixten Mohlin 4 – Sam Mensiro 2, Eirik Haugan 3, Noah Sonko Sundberg 4, Thomas Isherwood (61) 3 – Rewan Amin 3, Isak Ssewankambo 4, Curtis Edwards 4 – Hosam Aiesh (76) 2, Alhaji Gero (90) 2, Ludvig Fritzson 3. Ersättare: Marco Weymans (61) 3, Henrik Bellman (76) 2, Francis Jno Baptiste (90) betygsätts ej.

Fotnot: ÖFK:s nästa match spela mot Sirius (Uppsala) på bortaplan den 6 juli.

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Junivilan har inte varit till ÖFK:s fördel
28 Juni 2019 klockan 23:22 av Agne Svärd
 

April månad bjöd på den bästa starten poängmässigt så här långt i Allsvenskan, maj blev däremot den sämsta. Det gav tillsammans 14 poäng och en tiondeplats efter tolv spelade omgångar för ÖFK.
Om jag ska sätta ett betyg så blir det knappt godkänt, absolut inte mer.
När nu ÖFK omstartar i morgon eftermiddag mot IFK Göteborg efter fyra veckors uppehåll finns det all anledning att känna oro, faktiskt en ganska stor sådan, inför fortsättningen. Insatserna i maj, sett till såväl poäng som prestation, har onekligen satt sina spår och dessutom har junivilan sannerligen inte varit till ÖFK:s fördel. Snarare tvärtom!

Efter att ha följt träningsrapporterna ser det ut ungefär så här inför mötet med Göteborg;
# Lämnat klubben: Ravel Morrison och Tesfaldet Tekie (samt målvakten Kelland Absalom som fick sparken efter sin rattfylla men han behöver vi inte sakna, det var en reservlösning).
# Spelar afrikanska mästerskapen: Aly Keita, Ronald Mukiibi.
# Avstängd: Dino Islamovic (tre varningar)
# Rehabtränar: Charlie Colkett, Jerell Sellars, Jamie Hopcutt, Tom Pettersson, Patrick Kpozo, Simon Kroon. (Några av de här finns säkert med på bänken i morgon, knappast att någon får plats i startelvan. Ian Burchnall brukar inte jobba så).

Det här betyder naturligtvis att ÖFK-tränaren verkligen inte har många valmöjligheter när han ska formera sitt lag den här gången, situationen ser faktiskt värre ut än den i höstas då Burchnall vid några tillfällen tvingades spela med en synnerligen tunn avbytarbänk på grund av alla skador. Jag skrev då att jag tyckte synd om honom, vad tror ni jag tycker nu?
Jag gissar på den här startelvan (typ 4-4-2): Sixten Mohlin – Sam Mensiro, Eirik Haugan, Noah Sonko Sundberg, Thomas Isherwood – Ludvig Fritzson, Rewan Amin, Curtis Edwards, Marco Weymans – Hosam Aiesh, Alhaji Gero.
På bänken: Andrew Mills (målvakten som äntligen är tillbaka efter alla motgångar), Isak Ssewankambo, Henrik Bellman, möjligen Francis Baptiste om han är skadefri samt några av ”rehabgubbarna”.
Ja, som ni förstår av raderna här ovan; efter en månad där batterierna skulle laddas ser det sämre ut än före sommaruppehållet. Och redan då var det illa...
Givetvis hade jag hoppats på att spelare som Colkett, Hopcutt och framförallt lagkaptenen Tom P skulle vara i full matchform till den här omstarten. Det är dom inte!
Det här skadetrasslet, som verkligen inte är normalt på något sätt, kommer dessvärre att (för)följa ÖFK genom hela säsongen, hemska tanke.

***
Några noteringar;
# Två matcher har redan spelats den här veckan: IFK Norrköping övertygade stort när man slog AIK borta på Friends arena med 2–0 och i kväll fick Henrik Larsson en pangstart som nygammal tränare i Helsingborg via 1–0-seger borta mot Örebro. Om de resultaten kan man säga att Norrköping tog viktiga steg mot den topp där man ska finnas, att Helsingborg fick ny luft i bottenstriden och att ÖFK avancerade upp till nionde plats då man passerade Örebro på bättre målskillnad...

# Jag hoppas att det var fler än jag som lade märke till Norrköpings båda mål mot AIK; vänsterhörnor slagna inåtvridna (Lars Gerson) mot ytan strax framför första stolpen där Christoffer Nyman styrde bollen i nät med huvudet efter två täta luftdueller, AIK-målvakten Oscar Linnér var helt utan chans att ingripa båda gångerna. Det var, som jag påpekat vid sisådär arton-fyrtiotvå gånger, precis så som jag vill att hörnor ska slås. Se och lär!

# Assisterande ÖFK-tränaren Shaun Constable tackade för sig under uppehållet men ersattes snabbt av en ny engelsman, 45-årige Joe Sargison. Meriterna är imponerande, absolut, men här hade ÖFK chansen att rensa i ledarstaben. Den är helt enkelt för stor, åtminstone i förhållande till klubbens ekonomi som enligt säkra källor ska vara synnerligen ansträngd.

# Jag såg att Ravel Morrison var aktuell för nyblivna Premier league-klubben Sheffield United. Men då måste han väl prestera mer än i ÖFK? Visserligen blev det bara sex matcher efter såväl tand-som hälproblem. Men noll mål och noll assists i Allsvenskan är trots allt siffror som knappast duger i så här fina sammanhang.

# Förre ÖFK-spelaren Fouad Bachirou är enligt mediauppgifter på väg att lämna Malmö FF för spel i turkiska storklubben Besiktas. Det blir säkert en bra affär för såväl MFF som Bachirou själv. Och kanske det tickar in en välbehövlig liten slant även på ÖFK:s konto...?

# IFK Göteborg kommer till Östersund utan bland annat jättelöftet Benjamin Nygren (drar till Belgien) samt skadade lagkaptenen Sebastian Ohlsson. Vad det betyder återstår att se. Men klart är att ”Blåvitt” var den stora överraskningen i inledningen av årets serie, ett visst formtapp noterades innan uppehållet. Men tre poäng på Jämtkraft arena skulle föra upp Göteborg till en tredjeplats i tabellen efter 13 omgångar. Det var omöjligt att förutse när serien startade för några månader sedan, helt omöjligt!

Till sist; som den uppmärksamme säkert noterat så pratar ÖFK:s spelare och Mittmedias journalister åter med varandra. ÖFK-spelarnas bojkott av våra lokaltidningar, som varat under hela våren, tog officiellt slut i torsdags. Tillsammans med ÖP:s förre sportchef, nestorn Thord Eric Nilsson, har jag (vi har ungefär 110 års samlad erfarenhet av sportjournalistik och idrott på elitnivå) varit med på ett litet hörn och försökt lösa den här konflikten som bara hade förlorare, inte minst föreningen Östersunds FK. Tack till ordföranden Bo Ottosson, vd:n Martin Johansson och medieansvarige Niclas Lidström som möjliggjort den här lösningen. Och tack till spelarna som till sist insåg att här fanns inget mer att vinna!

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
När man inte får allt kan man vara nöjd med det lilla
2 Juni 2019 klockan 01:13 av Agne Svärd
 

ÖFK och Gif Sundsvall spelade oavgjort 1–1 i lördagskvällens Nprrlandsderby. Det är ett resultat som jag tror ingen av inblandade parter var speciellt nöjd med. Eller så var dom det; kanske framförallt med tanke på hur matchen hade utvecklat sig men också efter en vår som bjudit på en del som varit uppåt men faktiskt mest nedåt och då kanske man också accepterar ”det lilla” som i alla fall är bättre än ingenting...?

När vi nu summerar den första delen av Allsvenskan parkerar ÖFK på en tiondeplats i tabellen, Giffarna ligger närmast över kvalplatsen (men har också en match mer spelad än övriga bottenkollegor). Och utan att känna mig som någon domedagsprofet vågar jag nog påstå att båda klubbarnas supportergrupper gör bäst i att förbereda sig på en lång sommar och kärv höst.
Inte för att ta den här matchen som intäkt, absolut inte, här fanns saker att ta med sig som var bra; ÖFK startade väldigt fokuserat och avslutade starkt den sista halvtimmen av matchen, Sundsvall var riktigt bra i första halvlek sedan man hittat nyckeln till att spela sig förbi ÖFK:s första press, sprungit hemmalagets centrala mittfält sönder och samman och till sist också gav ett välförtjänt ledningsmål (Tobias Eriksson).
Nej, det är mera när jag summerar den senaste månaden för båda lagen som jag blir nervös på riktigt inför fortsättningen; ÖFK kom till spel med två poäng på fem matcher under maj månad, Giffarnas facit var ännu sämre, en pinne på sex matcher.
Alltså ÖFK och Giffarna lyckades under den här perioden spela till sig tre poäng av 33. Ja, ni läste rätt, tre av 33! Det är häpnadsväckande siffror och ställer naturligtvis massor av frågor som måste hanteras under den här sommarledigheten. Lägg därtill att Giffarna kämpar med en fullständigt usel ekonomi som kan ge både det ena och det andra medan ÖFK har sitt Kindberg-gate med allt som hör därtill och som är en never-ending-story. Brrrr....

Efter 2–10 och noll poäng de senaste tre matcherna och nya skador (Rewan Amin, Ronald Mukiibi) hade ÖFK-managern Ian Burchnall tvingats klura ut ytterligare en ny startelva; Aly Keita var tillbaka i målet efter en månads frånvaro, Eirik Haugan, Noah Sunko Sundberg och Thomas Isherwood bildade trebackslinje (Haugan och Sonko hade skiftat plats efter förlusten mot Djurgården) med Ravel Morrison (välkommen tillbaka) i ytan framför. Curtis Edwards (också tillbaka efter att ha varit petad senast), Tesfaldet Tekie, Charlie Colkett och Marcos Weymans var ett fyrmannamittfält med Hosam Aiesh och Dino Islamovic framför sig på topp.
Det fungerade alldeles utmärkt med tryggt bollinnehav och några svepande passningar som landade bakom gästernas backlinje från Morrison till en starkt löpande Marco Weymans.
Men bara i en kvart!
Sedan hade Sundsvall listat ut hur man skulle spela sig igenom ÖFK:s första press (som var fullständigt osynkroniserad) och sedan förbi ett centralt mittfältet utan löpkraft i sin defensiv.
Det blev en halvtimme med i stort sett bara Sundsvall, Juanjo Ciércoles (spelade enkelt men ack så genialt), Maic Sema Tobias Eriksson (avstängde Bataneros ersättare den här dagen), Pol Moreno och Pa Konate (för att nu nämna några) med sitt rappa passningsspel rullade upp ett hemmalag utan styrning. Men gästerna saknade den rätta spetsen (tur för ÖFK) och till mer än ett välförtänt ledningsmål efter 37 minuter räckte inte det här massiva övertaget.

Andra halvlek fick ett annat utseende, mest tack vare att Ian Burchnall tvingades göra ett par tidiga ändringar på grund av skador (Colkett ut/Gero in, 52:a min, och strax senare Isherwood ut/Sam Mensiro in) och samtidigt styra upp det till en renodlad 4-3-3-uppställning.
Med Gero och Mensiro tillfördes energi och kraft i duellspelet och med ett tremannanmittfält fick Curtis Edwards chansen att spela där han ska.
Det gav en helt ny matchbild. Och även ett kvitteringsmål då Sonko Sundberg kunde trycka i 1–1 efter en vänsterhörna i den 68:e minuten.
Där och då var det hemmalaget som styrde händelserna, Giffarna kunde inte hitta sitt spel från den första halvleken utan fick mest försvara sig och då gick ÖFK verkligen för ett segermål. Närmast var det på en Weymans-frispark från höger där fyra (minst) ÖFK-spelare hade chansen att forcera bollen förbi en liggande Willam Eskelinen men lyckades stå i vägen för varandra, Dino Islamovic hade en vänstersvepare strax utanför krysset och Curtis Edwards tvingade Eskelinen till ett pantersprång med ett överraskande skott från höger, lägg därtill några riktigt heta situationer i samband med hörnor där bollen gick fram och tillbaka som en flipperkula framför Sundsvalls mål utan att leta sig in i nätet.

Avslutningen blev också väldigt dramatisk när först Giffarnas Maic Sema från kanonläge tvingade Aly Keita till en blixtrande fotparad och bara några sekvenser senare kontrade Dino Islamovic med att pricka Gif-målvaktens vänstra stolpe från 20 meter...

Några noteringar;
# Aly Keita var tillbaka i buren efter fem matchers frånvaro; ringrosten var påtaglig i både höjddueller och spelet med fötterna. Fotparaden i slutet räddade godkänt den här kvällen, inte mer!

# Sonko Sundberg har haft en bra vår i ÖFK, hans bästa tid i klubben så här långt. Strålande bra den här gången också, dessutom målskytt, Sonko kunde lägga till ytterligare en bra dag på jobbet!

# Eirik Haugan gjorde sina bästa 90 minuter i ÖFK-dressen. Så här mycket power har han inte visat tidigare, tog och gav mycket stryk.

# Ravel Morrison var tillbaka efter några veckor med tandproblem och hälskada och det var definitivt inte tänkt att han skulle spela matchens alla 90 minuter. Men det gjorde han (för första gången i ÖFK) och han gjorde det mycket bra även om benen var riktigt stumma den sista kvarten.

# Charlie Colkett kom helt bort i den lite mer offensiva rollen på mitten (tröga fötter?). Bredvid honom bjöd Tesfaldet Tekie på några tekniska finesser av absolut högsta kvalitet men hans försvarsspel är ju mer än lovligt dassigt. Jag misstänker att Tekie får en svettig höst när han är tillbaka i Belgien och det tycker jag är utomordentligt trist, Tekie är ju trots allt en gudabegåvad talang!

# Marco Weymans klarade sitt försvarsjobb bättre än tidigare, löpte piggt och klokt några gånger i början men har väl inte sin bästa bit när han kommer in i motståndarnas straffområde.

# Uppgifter säger att det fanns representanter från några riktigt stora klubbar (bland annat Leeds) på plats för att kolla Dino Islamovic och Hosam Aiesh. Båda har haft bättre dagar men Islamovic jobbade i alla fall hårt och hade två riktigt vassa avslut medan Aiesh var den som grävde fram bollen till Sonkos kvitteringsmål.

# Och det måste sägas; Alhaji Gero och Sam Mensiro stod för två riktigt bra, och för ÖFK mycket betydelsefulla inhopp!

# Här är alla ÖFK-betygen (skala 1-6): Aly Keita 2, Eirik Haugan 3, Noah Sonko Sundberg 5, Thomas Isherwood (58) 2, Ravel Morrison 4, Curtis Edwards 4, Tesfaldet Tekie 2, Charlie Colkett (52) 1, Marco Weymans (75) 3,
Hosam Aiesh 2, Dino Islamovic 3. Ersättare: Alhaji Gero (52) 3, Sam Mensiro (58) 3, Isak Ssewankambo (75) 1.

Till sist; Allsvenskan går nu till sommarvila i en knapp månad och när ÖFK startar om den 29 juni (hemma mot IFK Göteborg) kommer det garanterat att se annorlunda ut på många sätt. Spelare kommer och spelare försvinner, några har förmodligen läkt ihop sina skador, andra tvingas fortsätta sina rehabövningar. Och några ska spela Afrikanska mästerskapen och lite annat... Som ni förstår, det kan bli en sällsynt rörig ”semestermånad”!

 
Det finns 5 kommentarer att läsa.

 
Norrlandsderby, vi våndas bland älgar och skog och våra hjärtan dom slog.
31 Maj 2019 klockan 13:19 av Haldo Jonsson
 

En lägereld är tänd, Norrland samlas på Jämtkraft arena för att våndas såsom en barnaföderska. Ett gråblått, nästan metalliskt dis svävar tätt över arenan. I mitt bröst, finns en kuslig maskin. Den har en röst och slukar dyrbar bensin. Hela skogen vibrerar, jag blir allmänt ostadig, yr. Jag känner hur mina knän, fötter och armar slutar lyssna på mig. Jag försöker ta några djupa andetag för och lugna ner mig men ju mer jag försöker så fylls min kropp bara mer och mer av ångest. Mina andetag blir hetsigare, mitt hjärta slår hårdare och snabbare, jag vill inte förlora förståndet!
Få inte panik nu, jag vill inte. FÅ INTE PANIK!

Jag börjar tappar känseln i fingrarna, jag försöker nypa mig själv på handen i desperation för att känna något men det är försent. Min andning försvinner, jag försöker dra in luft men hur mycket jag än drar in så känner jag det inte. Tungan sväller, total torrhet, va fan det susar i öronen. SNÄLLA HJÄLP!
Vi får inte förlora, vi måste ta minst en pinne. Paniken drar genom kroppen stötvis, smärta i magen, huvudet spränger, febern den bränner. Mina knän orkar inte, jag faller mot marken med en dov duns.

 
Det finns 5 kommentarer att läsa.

 
Lars Larssons Tankar
27 Maj 2019 klockan 08:15 av Haldo Jonsson
 

”Detta, jag nu skriver, är väl som att svära i kyrkan, men det ser ut som att Daniel Kindbergs betydelse för ÖFK:s resultat har varit väsentligt större än någon kunnat tro. Sedan han officiellt bortkopplats har ÖFK bara tagit en poäng. Den mot Häcken hemma.
Speeden i benen hos samtliga spelare och fantasin i anfallsspelet har i stort sett saknats. Försvarsspelet har dessutom inte fungerat alls i de senaste tre matcherna.

När dessutom mittfältet inte heller fungerar blir det riktigt allvarligt. Ta till exempel, den senaste matchen mot Djurgården. Tekie vänder konstant upp med bollen på fel fot, spelar ofta korta lösa passningar, som enkelt kan tas om hand av motståndarna. Ett klart riskbeteende. Denna gång gör han dock ett mål, till skillnad från matcherna mot Häcken och Hammarby, där han vänder upp med fel fot, blottar sig, ger motståndarna därmed möjlighet att ta ifrån honom bollen och göra mål. Colkett är alldeles för enfotad med sin vänster. Rewan Amin har inte speeden.

När det gäller press på motståndare och försvarsspelet i stort så undrar jag vad dessa tre håller på med. Tekie går aldrig in i en närkamp. Visserligen är han fysiskt tunn, men viljan borde dock kunna försätta berg, men inte. Hans presspel är under all kritik. På det sätt han gör det, så kan han lika väl stå stilla. Colkett och Amin försöker, men får för lite framgång.

Backarnas arbete är jag dock mest nöjd med, även om det stundtals klickar även här. Till sist har vi våra offensiva spelare. Hosam Aiesh står i alla fall för den lilla fantasi som finns. Hans inspel i straffområdet kan bli bättre. Generellt saknas spelsinne, det vill säga kunna läsa vad som händer i nästa moment, vara där och agera, när det händer. Inte vänta och konstatera vad som hänt och sedan agera. Då är det ofta för sent. Sammanfattningsvis har jag under maj månad, förutom vissa nämnda speltekniska detaljer, skönt viss uppgivenhet samt bristande engagemang bland spelarna. Kryddat med lite surmulenhet, som visat sig i onödiga varningar för till exempel Dino och Isherwood. Detta har påverkat lagspelet i stort. Det fattas något som kittar ihop individuella spelare och lagdelar och gör ÖFK till ett vinnande lag igen.

Vad har då Kindberg med detta att göra? Han tränar ju inte laget. Har aldrig gjort det. Han coachar inte laget under matcherna. Vare sig nu eller tidigare, men däremot var han tidigare närvarande. Synlig för alla. Spelare, ledare som publik. Deltog i omklädningsrummet före och efter match. Klappade om spelare före match och efter.

Kan det vara så att det är just detta som saknas? Ett tydligt engagemang från en betydelsefull ledare i klubben. Vem kan då axla den rollen idag? Det vill säga, vara en engagerad ledare med tydlig utmanande vision i kombination med vilja och kraft att nå den samt förmåga att få alla att tro att det är möjligt.”

 
Det finns 13 kommentarer att läsa.

 
Maj blev en riktig skitmånad!
26 Maj 2019 klockan 23:30 av Agne Svärd
 

Det är naturligtvis hemska siffror som vi kan plocka fram om ÖFK:s tappade form och spel; två poäng (av 15) de senaste fem omgångarna, tio insläppta mål på tre matcher efter dagens 3–1-förlust mot Djurgården.
Det är bara att kolla facit; Kalmar FF, oavgjort 1–1, Häcken, oavgjort 1–1, Hammarby, förlust 0–4, Örebro. förlust 1–3 och så Djurgården, förlust 1–3.
Maj har varit en riktig skitmånad (på alla de vis)!
Ian Burchnall hade, naturligtvis efter det havererade försvarsspelet mot Örebro i måndags, lagt en defensiv prägel på sin startelva; det pratades 4-4-2-uppställning men med Marco Weymans till vänster på mitten handlade det i praktiken om en fembackslinje, allrahelst som ÖFK intog en väldigt låg utgångsposition i sitt försvarsspel.
Den offensiva kraften bestod i stort sett av Tesfaldet Tekie på mitten samt Dino Islamovic och Alhaji Gero i frontlinjen.
Visst var det Djurgården som skötte taktpinnen och blåränderna skapade också några halvskapliga möjligheter. Men jag tror att Ian Burchnall satt ganska nöjd med sin matchplan i inledningen, inte minst sedan Tesfaldet Tekie mitt i hemmapressen hade dunkat in 1–0 med sin vänsterfot efter en snabb omställning där Geros och Islamovic styrka hade bäddat för Tekies avslut.
Men när Ronald Mukiibi (vikarierande lagkapten i skadade Tom Petterssons frånvaro) efter 38 minuter tvingades kasta in handduken med en ljumskskada föll ÖFK:s lagbygge sönder och samman. Där och då verkade tron ha runnit ur laget. Precis som mot Hammarby för några veckor sedan, på samma arena, när kapten försvann började skeppet att gunga.
# 41:a min.: Thomas Isherwood visar att verktygslådan innehåller tekniska brister när han, helt ostörd, tappar bollen till Astrit Ajdarevic till vänster vid mittlinjen, Ajdarevic smeker fram en exakt passning i den yta som Mukiibi täckt av i en dryg halvtimme men där ersättaren Isak Ssewankambo inte alls finns på plats, Jonathan Ring tar bollen i steget, driver in i straffområdet och Sixten Mohlin är chanslös när Ring sätter bollen nere till vänster om ÖFK-målvakten, kvitterat 1–1.
# 45+2 min.: Jonathan Ring vrider in bollen från höger, bollen letar sig in bakom ÖFK:s backlinje. Sixten Mohlin tvekar (fegar?) och när han liggande försöker sparka bort bollen träffar han Jacob Une Larsson och målet är vidöppet, 2–1.
Visserligen återstod en hel halvlek att operera på men ÖFK lyckades aldrig komma in i matchen trots att man redan i pausvilan ersatte Marco Weymans med Hosam Aiesh (som kom tillbaka efter sin skada snabbare än någon kunde ana...) och dessutom blev mer offensiv i sin matchplan.
Men det var bara på papperet.
Istället var det Djurgården (framförallt firma Ajdarevic & Jonathan Ring) som sprang och spelade bort ett förvirrat ÖFK-lag och i det läget var det bara Sixten Mohlins kvalificerade målvaktsspel som höll laget kvar i matchen; fyra svettiga räddningar under andra halvlekens första åtta minuter där fotparaden på Jonathan Rings låga närskott var matchens prestation (i konkurrens med Ajdarevic framspelning till 1–1-målet).
Men när Ring i matchens 71:a minut fick ytterligare en chans och från nära håll svingade upp 3–1-bollen i Sixten Mohlins högra kryss var matchen över. Några fina nummer av Hosam Aiesh på högerkanten och ett vasst skott i burgaveln från Dino Islamovic var det som ÖFK orkade med. Men det var långt ifrån tillräckligt, här fanns inget som kunde skaka Djurgården. Vi fick inte ens se ett desperat försök, det var bara uppgivet.
Här är några noteringar;
# Det har snackats så mycket om mod de senaste veckorna med tanke på det kostbara misstag som gjorts i uppspelsfasen. Men såväl Burchnall som spelare har betonat att man måste våga fortsätta att vara modiga. Hmm, efter den här matchen vet vi att det är bara tomt prat. Här togs verkligen inga onödiga risker (det var bara Rewan Amin som glömde bort sig vid ett tillfälle och då höll det på att gå åt helvete...), säkerheten sattes i förarsätet. Och den delen funkade alldeles utmärkt fram till att Mukiibis skada!
# Sixten Mohlin har tvingats plocka tio bollar ur nätet de senaste tre matcherna. Den här gången kan man inte lasta ÖFK-målvakten för förlusten även om ingripandet vid Djurgårdens andra mål och några till i första halvlek inte höll bästa klass. Men sammantaget var Mohlin ÖFK:s främste spelare i den här matchen.
# Thomas Isherwood var tillbaka efter sin avstängning. Isherwood var som vanligt full av energi men slarvet före Djurgårdens kvitteringsmål och den onödiga varningen på övertid drar ned helhetsbetyget. Sånt har varken Isherwood eller ÖFK råd med i längden.
# Noah Sonko Sundberg vinner väldigt mycket duellspel den här säsongen, både på marken och i luften. Men vid såväl 1–1 som 3–1 kom Jonathan Ring förbi Sonko på utsidan. Även om det inte är Sonkos fel så kanske han måste hjälpa Ssewankambo att hitta rätt position i försvarsjobbet. För där läcker det lite för ofta och det gör att Sonko själv hamnar i onödiga svårigheter.
# Apropå försvarsspel; med Tom Pettersson utanför plan har ÖFK släppt in tio mål på tre matcher. Med Tom P på banan: sju mål på åtta matcher. Det säger naturligtvis en hel del, men kan det vara hela förklaringen?
# På mitten fungerar det inget vidare just nu. Djurgårdens bollskickliga och löpstarka mittfältare fullkomligt blåste Amin, Tekie och Colkett av banan i vissa stundar (det kanske är därför ÖFK inte orkar hålla upp sin försvarslinje?). Och offensivt bidrar man med för lite även om Tekie nu blev målskytt och Colkett fick iväg några distansskott (utan precision).
# Längst fram? Inte mycket även om Gero (stark första 45) och Islamovic gör ett bra jobb i den första pressen. Men de hade inte många tillfällen att ägna sig åt sin huvuduppgift, anfallsspelet. Några möjligheter dök upp när Aiesh kom in och snurrade bort sin motståndarback. Men dessvärre nådde inspelen aldrig rätt adress.
# Men sammantaget och det här är med största allvar: Just nu är ÖFK:s spel segt som kola, det finns inget fart i varken passningar eller ben. Jag kan heller inte se någon riktig glöd. Inte så att alla inte gör sitt yttersta men jag efterlyser flera med samma inställning som Sonko och Thomas Isherwood. Det råder dessutom en allvarlig brist på ledare ute på planen, jag tror inte att det är någon tillfällighet att laget faller mer eller mindre samman när spelare som Tom Pettersson och Ronald Mukiibi tvingas kliva av i lägen som är inte är planerade. Insatserna den här månaden (med undantag av hemmakrysset mot Häcken men det är ju några matcher sedan) ger mig känslan av att det här är ett lag som inte är i harmoni, ungefär som hela klubben med allt stök som man tvingas brottas med i kölvattnet av Kindberg-gate.
Vi går dessutom mot sommarlov (bara Sundsvallsmatchen kvar innan det blir uppehåll) och då kan vi också räkna med förändringar i truppen. Tekie återvänder till Belgien, Morrison flyger väl vidare och Curtis Edwards (som fick frysa på bänken mot Djurgården) kan försvinna. Det känner vi till men vi vet också att fotboll är en bransch där allting ser ut att kunna hända när vi minst anar det...
Oavsett; förstärkningar måste in för att täta hålen i truppen och det är bara att hoppas att den tekniske direktören David Webb lyckas lite bättre i sin jakt än han gjort hittills. Det ramlade in tio nya till den här säsongen. Det var nödvändigt. Men dessvärre var kvaliteten inte den som utlovades, det vet vi redan nu!
# Till sist, här är ÖFK-betygen i dagens match (skala 1–6): Sixten Mohlin 4, Ronald Mukiibi (38) 2, Noah Sonko Sundberg 3, Eirik Haugan 2, Thomas Isherwood 3, Tesfaldet Tekie (74) 2, Rewan Amin 2, Charlie Colkett 2, Marco Weymans (46) 2, Dino Islamovic 2, Alhaji Gero 3. Ersättare: Isak Ssewankambo (38) 1, Hosam Aiesh (46) 2, Ravel Morrison (72) 1.
 
Det finns 6 kommentarer att läsa.

 
När försvarsspelet rasade samman...
21 Maj 2019 klockan 01:02 av Agne Svärd
 

Poängen har ramlat in, visst, men det har funnits anledning att klaga på en del detaljer iÖFK:s spel i öppningen av årets cup-och seriespel.
Men försvarsspelet har suttit där, i stort sett varje gång. Sju insläppta mål på de åtta inledande matcherna i Allsvenskan, utmärkt, faktiskt bäst i serien. Inte heller fyra i baken mot Hammarby i tisdags kan hänföras till dassigt försvarsspel. Visst var det virrigt första minuterna när lagkaptenen Tom Pettersson försvann med skada (sånt som kan hända när skepparn lämnar skutan) men tre av Hammarbymålen kom ju efter hårresande misstag när man själva hade bollen i säkert förvar och byggde uppspel.
Men insatsen i det egna straffområdet i kvällens möte med Örebro var inte imponerande, långt därifrån. Därför förlorade ÖFK den här matchen med 1–3.
Kort sammanfattat: Försvarsspelarna fanns på plats men gjorde inte sitt jobb! Därför noterar vi årets första förlust i hemmaborgen.

Jag skrev det aldrig, men efter hemmamötet med Häcken (1–1) för en dryg vecka sedan tänkte jag att det här är nog den starkaste försvarslinan ÖFK kan pussla ihop med tillgängligt manskap: En trebackslinje med Noah Sonko Sundberg, Thomas Isherwood och Tom Pettersson med Isak Ssewankambo och Marco Weymans som ”vingar” på varsin kant.
Det såg jäkligt stabilt ut, inte minst med tanke på det tuffa motståndet (Häcken har ju en uppställning som lutar kraftigt framåt...).
Men jag hann i stort sett bara tänka tanken, redan efter 30 sekunder mot Hammarby trampade Tom P snett och en timme senare drog Isherwood på sig sitt tredje gula kort för säsongen och därmed också en avstängning. Därför fick ÖFK-tränaren Ian Burchnall bygga en ny mur till Örebromatchen: Ronald Mukiibi, Sonko och Eirik Haugan (allsvensk debut) i trebackslinjen men med samma ”vingar”, Ssewankambo och Weymans.
Det gick inget vidare, det gick inte alls. Okej för de individuella försvarsprestationerna, inte okej för det kollektiva försvarsarbetet (och där räknar jag naturligtvis även in målvakten Sixten Mohlin).
Vid samtliga tre Örebromålen fanns väldigt mycket ÖFK-folk i och kring straffområdet men ”alla kom fel”.
Och inte bara då; ”alla kom fel” även när Sonko räddade på mållinjen och den där situationen i första halvlekens sista sekund när Sixten Mohlin lyckades trycka ut en boll som kan ha varit över linjen.
1–3 kunde faktiskt ha varit 1–5 om Örebro fått full utdelning i ÖFK:s hönsgård.

Men, och där tror jag att vi alla kan vara överens, det var ju inte en sådan match. ÖFK var, som helhet, inget sämre lag är Örebro. Reduceringen efter 58 minuter var en läckerhet (Edwards-Gero-Amin-Islamovic-mål, ett tillslag hela vägen) och det fanns en hel del annat som var utmärkt; Alhaji Gero skarvade från nära håll efter fint samarbete med Jamie Hopcutt, Örebromålvakten Oscar Jansson prakträddade, Hopcutt sköt i stolpen, Tesfaldet Tekie bröt igenom men Jansson stod i vägen, Hopcutt sköt stenhårt men Jansson räddade magnifikt igen – allt detta i jakten på 2–2-målet. Där och då var det ÖFK mot Oscar Jansson.
Men när Häcken i den 76:e minuten fick en billig hörna, ÖFK-försvaret hamnade på hälarna och unge talangen Jake Larsson sköt 3–1 via ribban var det game over. Hemmalaget orkade inte jaga något mera, det fanns ingen mer energi att plocka ur laget.

Det här var en tung förlust, på flera sätt. Inte bara för att ÖFK fick dålig utdelning på sina möjligheter samtidigt som man straffades hårt för misstagen i försvarsarbetet, ÖFK hade dessutom här en fin möjlighet att ansluta sig till lagen ”däruppe” när serien nu börjar skikta sig. Istället får man nu ängsligt börja kolla nedåt i tabellen och det är ju inte alls lika kul.
Det hade dessutom varit en fjäder i hatten för hela truppbygget, att kunna prestera och vinna trots den tunga frånvarolistan (skador och dessutom en avstängning).
Den känslan fick nu istället Örebro åka hem med. Närkingarna, som kom till Östersund med bara åtta poäng och inblandad i bottenstriden, tvingades på grund av skador komponera ihop en ny fyrbackslinje, drabbades dessutom av en ny skada direkt efter avspark, fick en huvudskada i slutet av matchen och eftersom alla byten var gjorda fick man avsluta med tio man (några dessutom med krampkänningar...).
Att besegra den typen av motgångar ger energi i gruppen, jag lovar. Dessutom tre ytterst viktiga poäng!

Här är några noteringar;
# Sixten Mohlin fick ju en lysande start i ÖFK-buren (Kalmar borta, Häcken hemma). Men efter det? Inbladad i högsta grad i schabblet med uppspelen på Tele 2 och nu snuvad på bollen två(!) gånger av pressande Örebroforwards. Det håller inte allsvensk nivå.

# Men samtidigt var tokigheterna i uppspelen inte så många den här gången. Mer säkerhet, jag tackar.

# Om det var för misstagen mot Häcken och Hammarby som Tesfaldet Tekie hamnade på bänken den här gången låter jag vara osagt. Men ersättaren Rewan Amin gjorde i alla fall sin bästa insats för året och bjöd på flera riktigt begåvade passningar, bland annat till reduceringsmålet.

# Charlie Colkett slog några briljanta bollar i öppningen av matchen men försvann sedan ur bilden på ett märkligt sätt, trots att tempot inte var speciellt högt. Det borde ha passat honom, det gjorde det inte!

# Curtis Edwards fick flytta runt och leta nya positioner när spelet haltade efter en lovande start. Hade lite boll under första halvan, lite mer när han blev wing back i den offensiva jakten efter paus.

# Isak Ssewankambo och Marco Weymans hade mycket yta på sina respektive kanter att jobba på men fick ut väldigt lite av det. Ssewankambo tog inga initiativ alls (det är dags att börja utnyttja löpstyrkan i det offensiva spelet, just nu ser det väldigt försiktigt ut) medan Weymans passningsfot var illa riktad den här gången. Var det något av inspelen som hade rätt adress? Dessutom kom belgaren snett på det i sina försvarsinsatser.

# Jamie Hopcutt hade fyra riktigt vassa avslut efter fina löpningar. Oscar Jansson måste dyka upp som en mardröm i natt...

# Dino Islamovic gjorde mål igen (hans fjärde) och visade att formen sitter i. Jobbar dessutom hårt för laget.

# Men kanske mest glädjande; Alhaji Geros inhopp efter paus gav ÖFK energi. Dessutom tog sig Gero fram till ett par vassa målchanser, det var länge sedan!

# Till sist, så här blev ÖFK-betygen (skala 1-6): Sixten Mohlin 1, Ronald Mukiibi (90) 2, Noah Sonko Sundberg 3, Eirik Haugan 2, Isak Ssewankambo 2, Marco Weymans (46) 1, Rewan Amin (72) 3, Charlie Colkett 2, Curtis Edwards 3, Jamie Hopcutt 4, Dino Islamovic 4. Ersättare: Alhaji Gero (46) 4, Tesfaldet Tekie (72) 2, Sam Mensiro (90) betygssätts ej.

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Lars Larssons Tankar
16 Maj 2019 klockan 08:05 av Haldo Jonsson
 

”Att ta någonting för givet kan många gånger leda till felaktiga slutsatser med påföljande inkorrekta handlingar. Detta blev uppenbart för mig när Hammarby spelade mot ÖFK häromkvällen. Det är dock inte själva matchen jag då åsyftar, utan en annan händelse.
Jag går i stort sett på alla bortamatcher som ÖFK spelar, och som ligger inom en enkelresa med bil på max två timmar från Stockholm. Måndagen den 14/5 var inget undantag. Då var jag och min sambo på matchen mellan Hammarby och ÖFK på Tele2 Arena. Tyvärr en trist historia för inbitna ÖFK- supporters, såsom vi är. Det skulle dock visa sig bli ytterligare ett trist inslag denna afton, förutom själva matchresultatet. En händelse som skulle förmörka kvällen för oss.

Jag och Hammarbys materialförvaltare, Anders Biten, är nära bekanta sedan 45 år tillbaka. Vi umgås privat, även om vi i dagsläget supportar olika lag i Allsvenskan. Han brukar bjuda mig och min sambo på VIP- biljetter till varje match på Tele2 Arena, när Hammarby möter ÖFK. Något som jag och min sambo tacksamt tagit emot. Den 14/5-2019 var inget undantag. Däremot blev det, denna gång, i slutändan en udda och lite obehaglig upplevelse.

Vi kom till arenan 1,5 timmar innan match och gick till VIP- ingången för att hämta våra biljetter. Väl uppe vid biljettutlämningen nämnde jag mitt namn. Kvinnan bakom disken frågade om vi var Östersunds - supporters, varvid jag givetvis svarade ja. Hon tog då fram två biljetter och sa att det redan kommit två personer. Jag reagerade inte nämnvärt på det, eftersom Anders Biten vid flera tillfällen tidigare utgivit biljetter till andra förutom oss.

Väl på plats i restaurangen finner vi inte, på våra anvisade platser, några andra personer överhuvudtaget. Däremot kommer det snart fram en kvinna, från en annan plats, och presenterar sig som styrelseledamot i ÖFK. Trevligt tänkte jag, men började faktiskt känna mig lite som i en Kafka roman. Vad är det som sker? Det verkade nämligen som hon visste att det satt Östersunds supporters på just våra platser. Kanske inget konstigt eftersom våra rödsvarta halsdukar var väl synliga. Jag skakade dock av mig dessa funderingar och intalade mig att, tillsammans med min sambo, njuta av stunden. Så sker också intill att kvinnans sällskap, i form av en man, kommer fram och anklagar oss för att orättmätigt och felaktigt kommit över biljetter, som vi rimligtvis inte borde ha rätt till. Jag förklarar då, hur det gick till när vi fick biljetterna. Han återgår då till sitt kvinnliga sällskap.

När matchen börjar söker vi oss till våra platser på läktaren, bara för att konstatera att vi hamnar direkt invid mannen som anklagat oss och kvinnan som är styrelseledamot i ÖFK. Mannen vänder sig till mig och upprepar sina anklagelser vid flera tillfällen. I pausvilan bestämmer jag mig för att utreda det hela och uppsöker biljettutlämningen.

Det visar sig då att det finns tre ej uthämtade biljetter till Lars Larsson. (Visserligen var det bara två vi kommit överens om). Jag konstaterar nu, att jag alltså har fått biljetter, som var avsedda för andra. I den stunden undrar jag givetvis om de, som biljetterna var avsedda för, nu har missat matchen. På den punkten får jag inget besked av personalen, men de tar på sig hela skulden för det begångna felet. Vi byter biljetter till de jag skulle ha haft från början.

När jag dagen efter berättar för Anders Biten om händelsen, så informerar han mig, att han har fått reda på incidenten. Han säger också att det hos alla allsvenska lag, vid varje hemmamatch, alltid finns ett antal reserverade VIP- biljetter avsedda för bortalaget. Det var just sådana vi fick två av. Anders berättar också att han inte vet om det de facto är någon som drabbats. Det är ju inte alltid dessa biljetter nyttjas, säger han, men hade det varit så borde det blivit känt för honom. Dessutom hade, i så fall, personalen säkert löst det problemet. Beskedet lugnar mig lite.

Kvällens match slutar alltså både med ett förkrossande nederlag för ÖFK och det i kombination med en synnerligen tråkig händelse för mig och min sambo. Jag kan stå för om jag gjort något fel, men i detta fall fanns inget uppsåt, utan det är ett antal olyckliga händelser som inträffar.

Vad lär vi oss av detta? Jo, att inte ta något för givet. Hon som lämnade ut biljetterna gjorde sannolikt ett felaktigt antagande, trots att jag lämnade mitt namn. Detta eftersom hon lämnade ut biljetter jag inte skulle ha fått. Mannen som anklagade oss för att ha lurat till oss biljetterna, gör också ett antagande, utan att vilja ta reda på situationens bakgrund. Visserligen, vilket senare visade sig, så hade vi fått fel biljetter, men att vi lurat till oss dem är knappast korrekt. Det stör mig också, att jag fortfarande inte vet vilken roll i ÖFK, mannen i styrelseledamotens sällskap har.”

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Det här är inte mod, det är korkat!
15 Maj 2019 klockan 00:13 av Agne Svärd
 

Jag är så fräck att jag lånar det Muamer Tankovic, en av många Hammarbyhjältar den här kvällen, sa i Cmore-intervjun direkt efter matchen:
”Fan, va naiva ÖFK var. Dom skadade sig själva!”
Läs det sista gärna en gång till: ”Dom skadade sig själva!”

Precis så var det den här trista kvällen på Tele2 arena i Stockholm. Hammarby körde över ÖFK i 90 minuter, vann med 4–0 och strimlade ÖFK:s idé att spela fotboll i så små bitar att ingenting blev kvar.
Absolut ingenting!
Nu måste Ian Burchnall sätta sig vid skrivbordet och hitta plan B. Plan A fungerar inte längre, det har vi sett hela den här våren (med några få undantag). ÖFK är sönderlästa och har heller inte den kvalitet på spelarna som erfordras för det här spelet, till och med division 1-laget Karlstads BK klarade av att pressa sönder lagets uppspelsmodell vid cupfiaskot i februari.
Hammarby hjälpte oss alla att förstå det vi tidigare sett men så många har blundat för.
Burchnall och hans stab måste i alla fall försöka att hitta ett seriöst alternativ.

Låt vara att ÖFK aldrig fick chansen den här gången; Tom Pettersson klev snett redan efter 30 sekunder och tvingades till behandling utanför planen (för att sedan utgå) och med en man mer passade Hammarby på att panga in 1–0 (Jeppe Andersen) redan i den tredje minuten när ÖFK-skutan var helt utan styrning. Nio minuter sedan dribblade Charlie Colkett och Tesfaldet Tekie till det centralt utanför eget straffområde och en frispelad Vidar Örn Kjartansson sköt 2–0 förbi Sixten Mohlin. Och riktigt illa blev det efter en halvtimmes spel då Sixten Mohlin, Tesfaldet Tekie och Charlie Colkett spelade med för små marginaler (också centralt) och Nikola Djurdjic kunde trycka in 3–0.
Visst, domaren Kristoffer Karlsson missade den uppenbara frisparken när Charlie Colkett förlorade bollen men det var precis som Tankovic påpekade:
”ÖFK skadade sig själva!”
Matchen var över redan där och då, den återstående timmen bara en ren formalitet (och 4–0 på straff, Tankovic).

Jag har, trots det enorma framgångståget, vid ett antal tillfällen efterlyst alternativ till jiddrandet kring det egna straffområdet i uppspelsfasen (alltså även under Potter-tiden) men ofta blivit tillrättavisad av klubbens rättrogna som aldrig vill, eller vågar, ifrågasätta ÖFK:s sätt att tänka och spela. Detta trots att man straffats så många gånger med baklängesmål som följd.
Jag gjorde det senast i lördags när Tesfaldet Tekie snurrade till det vid Häckens ledningsmål. ÖFK-tränaren Ian Burchnall pratade då om att man måste fortsätta att visa mod trots att det sker ett och annat misstag.
Men det inte det som det här handlar om. Jag har, som jag skrev, inga som helst problem med att ÖFK:s spelare tar risker, det hör till fotbollens väsen. Men risktagandet måste ske högre upp i banan, inte centralt utanför det egna straffområdet utan täckning.
Det är inte att visa mod. Det är att vara korkad! Och på den här nivån kommer straffet omedelbart.
Och alla ni som tidigare inte har förstått kanske gör det efter den här kvällen; Hammarbys 2–0, 3–0 och det som ledde till straffen som gav 4–0, var frukten av modigt men dåligt utfört passningsspel i fel del av planen.
”ÖFK skadade sig själva!”
Tankovic ord kommer att mala i mitt huvud ända tills jag somnar, förmodligen hela natten. Analysen är klockren, det kan inte sägas bättre.
Om jag har några förhoppningar på förändringar?
Skulle inte tro det!
Men jag kommer att fortsätta att påpeka det uppenbara övermodet, det kan ni lita på...

***
Här är några funderingar;
# För bara några veckor sedan (efter bortamötet mot AFC Eskilstuna) skrev jag om ÖFK:s yrvakna sätt att inleda matchen, spelarna verkade inte vara på hugget när domaren blåste igång spelet. Vad ska man då säga efter starten mot Hammarby? ÖFK gjorde inte många rätt under den första kvarten, gjorde man några överhuvudtaget? En sådan här hönsgård gör mig förbannad och besviken. Det ska inte, på den här nivån, se ut som att alla har tappat såväl kartan som kompassen när man kommer ut till spel.

# Samtidigt som ÖFK ska ha all kritik i världen så måste man även hylla Hammarbys sätt att spela de första 45 minuterna. Då handlade det om en total överkörning. I den andra vara det bara en vanlig överkörning, även när man tvingades spela med tio man sedan Simon Sandberg tappat huvudet efter en duell med Marco Weymans och blivit utvisad. Jag satt bara och hoppades att eländet skulle ta slut så fort som möjligt.

# Dagens i särklass bäste ÖFK-are spelade i Hammarby – Dennis Widgren!

# Jag skrev efter lördagens match på Jämtkraft att det blir bra flyt när Stefan Johannesson dömer, även om han tillåter rätt tuffa tag så är jag trygg att han tar matchen i mål på ett bra sätt. Med kvällens domare, Kristoffer Karlsson, är det precis tvärtom, det kan bli lite hur som helst. Misstag som när Colkett kapades bakifrån i samband med 3–0-målet får bara inte hända i vår högsta serie.

# Tom Pettersson skadad och Thomas Isherwood avstängd efter sin tredje varning. Ian Burchnall fått hitta ett nytt mittbackspar till måndagens hemmamatch mot Örebro.

# Curtis Edwards var tillbaka efter sin knäskada, det är segt virke i den grabben, och fick priset som bäste ÖFK-are. Det var han inte värd, ingen ÖFK-spelare skulle ha fått något pris den här kvällen. Det insåg nog även Edwards som snyggt skänkte den vackra blomsterbuketten till en av alla ÖFK-supportrar som åkt den långa vägen till Stockholm för att bevittna käftsmällen!

Till sist, här är ÖFK-betygen; Sixten Mohlin 1, Noah Sonko Sundberg 1, Thomas Isherwood 1, Tom Pettersson (3) betygsätts ej, Isak Ssewankambo (56) 1, Charlie Colkett 1, Curtis Edwards 1, Tesfaldet Tekie 1, Ludvig Fritzson 1, Dino Islamovic (77) 1, Jamie Hopcutt 1. Ersättare: Ronald Mukiibi (3) 1, Marco Weymans (56) 1, Alhaji Gero (77) 1.
Det är bara att bryta ihop och komma igen mot Örebro, förhoppningsvis med nya alternativ att spela upp bollen...

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
ÖFK studsade tillbaka i säsongens bästa match
11 Maj 2019 klockan 21:54 av Agne Svärd
 

ÖFK studsade tillbaka prestationsmässigt när man spelade 1–1 mot Häcken i en riktigt bra fotbollsmatch på Jämtkraft arena. Detta alltså jämfört med insatsen förra söndagen i Kalmar även om resultatet och utdelningen då blev densamma.
Det är ingen tvekan om att ÖFK årgång 2019 trivs betydligt bäst på hemmamark, åtminstone så här långt. Två segrar och två oavgjorda gör att man fortfarande finns med i det gäng klubbar som jagar högst upp i den rekordjämna tabellen. Nu gäller det att ta med sig det här spelet till Tele 2 och tisdagens bortamöte mot Hammarby, underlaget blir i alla fall ungefär detsamma...
Matchen mot Häcken påminde för övrigt ganska mycket om ÖFK:s hemmamöte mot Elfsborg för några veckor sedan. Samma struktur med två lag som satte passningsfotboll och viljan att anfalla i förarsätet, dessutom med samma utgång. 1–1, eller i varje fall delad pott, är för övrigt ett ytterst gångbart resultat i Allsvenskan den här våren.

Ian Burchnall tvingades dribbla en del med sin uppställning till den här matchen både när det gäller spelare och formation jämfört med matchen mot Kalmar FF. Hosam Aiesh (baksida lår, kan vara tillbaka på tisdag) och Curtis Edwards (knäskadad på torsdagsträningen, osäkert med omfattningen) var inte disponibla, dessutom hamnade Sam Mensiro på bänken när fyrabackslinjen blev en trebackslinje.
In från start kom nu Marco Weymans, Ludvig Fritzson och Thomas Isherwood. Den sistnämnde tog plats mitt i trebackslinjen med Noah Sonko Sundberg och Tom Pettersson på varsin sida, Weymans blev wing back till vänster medan Isak Ssewankambo hade samma uppgift till höger.

Det här ger ett ganska defensivt anslag och så blev det också i praktiken när vi i långa stunder fick se en fembackslinje, Det var dock en absolut nödvändighet när Häcken kopplade på sina offensiva maskiner där man attackerade med väldigt mycket folk, både på bredden och centralt. Det nykomponerade ÖFK-försvaret var osynkroniserat i inledningen, gästerna fick sina chanser men Sixten Mohlin i ÖFK-buren visade flera gånger att den starka insatsen nere i Kalmar inte var en engångsföreteelse även om han inte behövde visa hela sitt register den här gången för att hålla tätt.

Men. Varken bra målvaktsspel eller fem man i försvarslinjen var tillräckligt när Tesfaldet Tekie snurrade till det mitt i den första halvleken. Fram till dess hade Tekies fräcka spel i uppspelsfasen varit lyckat. Men när han försökte lura Daleho Irandust gick det fel, jättefel. Irandust snodde bollen av en snopen Tekie, skickade fram den till Alexander Jeremejeff och Sixten Mohlin var chanslös, 0–1.

Det är ju egentligen ett förfärligt onödigt baklängesmål men vi har sett det tidigare och kommer att få se det även framöver. ÖFK tar gärna en smocka för att själv kunna kunna dela ut två, själva kallar man det för mod och att det ligger i deras DNA. Jag gillar det inte, jag har inget emot att man tar risker men enligt min mening ska de inte tas framför eget straffområde utan täckning bakåt.
Risktagandet ska ske högre upp i banan!
Nåväl, ÖFK kom snabbt tillbaka i matchen, kvitterade två minuter senare då Thomas Isherwood nickade in kvitteringen på hörna och levererade sedan sin bästa fotboll för den här våren fram till paussignalen!
Den delen av matchen tror jag att alla på plats (nästan 5.000) gillade skarpt!

Den andra halvleken blev inte lika bra, åtminstone inte från hemmalagets sida. Häcken hade initiativet under större delen, ÖFK hade helt enkelt inte kraft att attackera på samma sätt som första 45 med undantag från en kort period mitt i halvleken.
Men Häcken, som med den här poängen gick upp i en tillfällig serieledning, saknade spets i sina attacker samtidigt som ÖFK bjöd på ett ytterst uppoffrande arbete i området framför Sixten Mohlin.

Här är några noteringar;
# Dagens ÖFK-spelare var Thomas Isherwood som nu var tillbaka i startelvan. Isherwood fick spela de tre första matcherna (AIK, Falkenberg och Malmö FF) och i mina ögon gjorde han flera starka insatser och blev dessutom matchvinnare när han skickade in 3–2-bollen mot Falkenberg. Men därefter har Isherwood tillbringat sin tid på avbytarbänken, för mig obegripligt men det kan finnas en anledning som jag inte har en susning om... Nu levererade han åter en försvarsinsats med massor av power, inte minst när Häcken kopplade greppet i andra halvlek. Då såg han ut att vara överallt med sitt långa ben. Dessutom blev Isherwood poängräddare med sin målnick!

# Sixten Mohlin har fått en lysande start i Aly Keitas skadefrånvaro. Den här gången var räddningarna inte lika spekulativa som i debuten. Men de var bra och dessutom klarade han luftspelet betydligt bättre än i söndags. Däremot är Mohlin inte lika bra som Keita med fötterna, det får ÖFK-ledningen försöka lura i någon annan än mig!

# Noah Sonko Sundberg levererar starka insatser varje gång den här våren. Även i dag!

# Marco Weymans gjorde debut som startspelare, spelade en dryg timme, och gav ÖFK en ny dimension på sin vänsterkant. Men matchtempot finns inte ännu, det blev uppenbart när tröttheten kom smygande.

# Charlie Colkett gjorde sin bästa match så här långt i ÖFK-dressen. Passningsfoten (den vänstra, naturligtvis) var välriktad; svepande crosspassningar, högerhörnan som gav 1–1 och en lurig frispark som ställde Häckenförsvaret men smet på fel sida om Peter Abrahamssons högra stolpe. Bland annat!

# Tesfaldet Tekie var piggare än på länge, hade bättre klipp i steget och bjöd på många tekniska finesser. Dessvärre också baklängesmålet!

# Dino Islamovic, Jamie Hopcutt och Ludvig Fritzson bidrog alla med stort jobb men hade svårt att ta sig igenom gästernas försvarslinje. Islamovic och Fritzson kom aldrig till avslut, det gjorde Hopcutt men hans bollträff var inte den bästa när möjligheterna dök upp.

# Den uppmärksamme har förstås redan noterat att ÖFK:s kvitteringsmål kom på en hörna. Just det, en hörna! (Nog sagt...)

# Det blir nästan alltid bra flyt i matcherna när Stefan Johannesson är domare. Tack för det och för insatsen i stort!

# Till sist, här är alla ÖFK-betygen (skala 1–6): Sixten Mohlin 4, Noah Sonko Sundberg 4, Thomas Isherwood 5, Tom Pettersson 4, Isak Ssewankambo 2, Charlie Colkett 4, Tesfaldet Tekie 4, Marco Weymans (63) 3, Ludvig Fritzson (69) 2, Dino Islamovic (77) 3, Jamie Hopcutt 3. Ersättare: Ronald Mukiibi (63) 2, Rewan Amin (69) 2, Alhaji Gero (77) 2.

 
Det finns 12 kommentarer att läsa.

 
Fortsatt tätkänning efter ångestmatchen i Kalmar
5 Maj 2019 klockan 21:23 av Agne Svärd
 

Phu, pust, stön, stånk och suck ... vilken ångestmatch det blev när ÖFK kämpade till sig en poäng mot Kalmar FF på söndagseftermiddagen.
1–1 och fortsatt tätkänning, visst. Men efter det här väntar jag bara på att ÖFK åker rutschkana utför i tabellen. Det här räcker inte, det vågar jag påstå trots den poängmässigt bästa starten hittills i Allsvenskan. Man kan inte leva en hel säsong på tur i kombination med fantastiskt målvaktsspel.
Det har gått så här långt, tack för det. Men inte i längden, inte en chans!

ÖFK och spel på riktigt gräs har länge varit ett omdebatterat ämne. Efter insatsen på Guldfågeln arena finns det all anledning att återigen ta upp den diskussionen. Nu spelade man fotboll i knappt två minuter. Men efter Dino Islamovic tidiga ledningsmål (vackert anfall med en offensiv brytning av Charlie Colkett, pass till Jamie Hopcutt, vidare till Islamovic och i nät efter ett klassavslut från 17 meter) försvann all struktur, all organisation, ja, i princip det mesta som man kan begära av ett allsvenskt lag.
Kvar blev timmes kvalificerad hönsgård och ett fantastiskt linjespel av Sixten Mohlin i hans allsvenska debut i ÖFK-målet (ersatte fotskadade Aly Keita) innan det rättade till sig något i matchens slutskede.
Inte ens valet av skor på fötterna blev rätt för ÖFK den här gången. För det kan väl inte ha varit så att det var halkigare där ÖFK-spelarna sprang än där hemmalagets spelare tog sig fram...? Jag vill i varje fall inte tro det.

Det här var en match där det mesta hände, det var länge sedan mitt anteckningsblock var så fullklottrat. Det var målchans på målchans, det riktigt grinigt efter många tuffa dueller och hårda ord, det var nio varningar (fyra till Kalmar, fem till ÖFK).
Och även om ÖFK hade ett antal möjligheter (sammanlagt tio avslut och det är ganska mycket när man blir så avklädd som man nu blev) var det mest i området kring Sixten Mohlin det hände. Ja, det kändes i långa stunder som det var Kalmar FF mot Sixten Mohlin. Det blev 25 hemmaavslut innan domaren Martin Strömbergsson blåste eld upphör.
Här är ett axplock från den första halvleken:
# 3:e min: Maxwell skjuter, Mohlin räddar.
# 6:e min: Måns Söderqvist förlänger inspel från höger, Mohlin räddar.
# 8:e min: El Kabir skjuter utanför.
# 10:e min: Isak Magnusson skjuter över efter hörna.
# 12:e min: Agardius skjuter hårt med vänstern, Mohlin räddar, Söderqvist får nästa chans men Kalmar får nöja sig med hörna.
# 15:e min: Mohlin visar fina fötter när han dribblar bort El Kabir...
# 26:e min: Mohlin vinner åter mot El Kabir, den här gången räddar han Kalmarspelarens pärla – via ribban...
# 38:e min: Maxwell skjuter i stolpen.

Som ni alla förstår, Mohlin hade en svettig debut i ÖFK-dressen. Och det var 45 minuter kvar och det skulle se ungefär likadant ut, åtminstone en bra bit in i den andra ronden...
Redan efter 22 sekunder av andra halvlek tvingades Sixten Mohlin till en kanonräddning på ytterligare ett El Kabir-avslut.
Men strax därefter fick Mohlin kapitulera när Fidan Aliti (efter ännu en hemmahörna) pricksköt 1–1 uppe i ÖFK-målvaktens högra kryss. Där var Mohlin utan chans.

Men det är väl lika bra jag fortsätter:
# 54:e min: Maxwell nickar strax utanför.
# 55:e min: El Kabir skjuter utanför.
# 60:e min: Kalmar får straff, Romario skjuter till höger men Mohlin gör en strålande räddning!
# 68:e min: Romario får ny chans sedan Mohlin missat i luften. Målet är vidöppet men då vräker sig Sonko Sundberg fram och räddar Kalmarspelarens skott!
# 70:e min: Aliti nickar men Mohlin gör ytterligare en mycket kvalificerad parad.

Där och då rann energin ur hemmalaget och sista 25 (20 plus fem övertidsminuter) behövde Sixten Mohlin inte anstränga sig speciellt för att freda sin bur från ettriga Kalmarattacker. Spelet jämnade ut sig och det var snarast Mohlins kollega i hemmaburen, LuKas Hägg Johansson, som sattes på prov, framförallt från några vassa ÖFK-attacker på vänstersidan där Marco Weymans fick hoppa in i slutskedet och därmed har belgaren också gjort allsvensk debut för ÖFK.

Här är några noteringar;
# Som ni förstår var Sixten Mohlin dagens ÖFK-lirare. Jag ger 6 i betyg, men bara för hans spel på linjen. Totalbetyget stannar dock på en 5:a då jag drar av en pinne för hans svaga insatser i luftduellerna och för det inte alldeles imponerande spelet med fötterna (även om dragningen av El Kabir var både fräck och läcker...). Jag är snäll och sätter det på kontot för bristande matchvana; själv har jag inte sett honom sedan träningslägret i Spanien (i början av februari!) och jag tror inte att de ”hemliga” träningsmatcherna mot Ytterhogdal en månad senare gav speciellt mycket matchträning.

# Med den här insatsen toppar Sixten Mohlin målvaktsligan hos Sofascore.com. Aly Keita ligger trea, fortfarande bäst av ”förstemålvakterna”. Där har ni den största förklaringen till ÖFK:s fina start, poäng- och tabellmässigt. (Men som alla vet, även målvakterna tillhör laget...).

# När Mohlin inte klarade av att stoppa hemmaattackerna fick han fantastisk hjälp av mittbackarna Noah Sonko Sundberg och Tom Pettersson. Snacka om att offra sig för laget, högt och lågt, Sonko och Tom P fanns överallt!

# På kanterna var det uselt hela vägen; Sam Mensiro och Hosam Aiesh till höger, Isak Ssewankambo och Jamie Hopcutt till vänster. Mensiro stod mest som en reklamskylt på sin högerbacksplats och vägrade konsekvent att hjälpa till med uppspelen och framför honom fick Aiesh knappt låna bollen den här gången. Ssewankambo kom ständigt fel när han skulle försvara och Hopcutt hade en sådan där dag när det mesta gick helt fel och som han faktiskt har alldeles för ofta. Insatsen mot Helsingborg i måndags måste ha varit ett undantag, bevisa mig gärna, Jamie!

# På mitten vägrade Charlie Colkett att löpa över några större ytor, arbetsområdet var ytterst begränsat. Han gjorde även en nybörjartavla i förspelet till Kalmars kvitteringsmål när han skulle nicka bort en ganska enkel boll (efter Sixten Mohlins kraftlösa utboxning) och placerade den mitt i skottsektorn. Samtidigt spelade Tesfaldet Tekie juniorfotboll och när han fick världens chans att ge ÖFK ledningen med 2–1 i den 57:e minuten hade han bara laddat puffran med lösplugg. De här två måste höja sin nivå där till den kapacitet som jag vet att de har. Det är dags nu, i varje match!

# Det här gjorde nu Curtis Edwards uppgift i stort sett omöjlig. Det spelade ingen roll mycket han sprang och hur han sökte möjliga passningsvägar. Ytorna blev för stora att täcka och alternativen att hitta en medspelare att spela bollen till var sannerligen inte många. Men å andra sidan; Edwards betyg dras ned av hans klumpiga fällning av Isak Magnusson som gav Kalmar straff och möjligheten att vinna matchen.

# Marco Weymans gjorde ett fint intryck när ersatte Sam Mensiro i den 62:a minuten även om rosten avslöjades i några situationer. När Weymans hittar matchformen (må den komma så fort som möjligt) kommer ÖFK att ha ett hot även till vänster!

# Dino Islamovic gjorde åter ett snyggt mål, tredje matchen i rad, och bär just nu det mesta av ÖFK:s anfallsspel. Men efter den lyckade starten på matchen tappade Dino sitt fokus och ägnade alltför stort intresse åt att gruffa med sina motståndare. Det brukar sällan vara någon framgångsväg. Men ingen kan klaga på hans arbetsinsats!

# Här är dagens ÖFK-poäng (skala 1–6); Sixten Mohlin 5, Sam Mensiro (62) 1, Noah Sonko Sundberg 4, Tom Pettersson 4, Isak Ssewankambo 1, Charlie Colkett 2, Tesfaldet Tekie 2, Curtis Edwards 3, Hosam Aiesh (71) 1, Dino Islamovic (89) 3, Jamie Hopcutt 1. Ersättare: Marco Weymans (62) 3, Ludvig Fritzson (71) 2, Alhaji Gero (89) spelade för kort tid, betygsätts ej.

# Till sist; ÖFK-managern Ian Burchnall hade inte sin bästa dag som matchcoach, definitivt inte. Det är nog heller inte hans bästa gren. Efter det som hände i den första halvleken skulle Burchnall naturligtvis ha agerat redan i paus. Bristen på organisation fick nu fortgå ytterligare en halv halvlek innan han gjorde sin första drag (Mensiro ut/Weymans in). Det förändrade matchbilden. Men å andra sidan; Burchnall har ju en hel stab av medarbetare runt sig och någon borde väl ha haft idéer som kunnat bryta hemmalagets kraftfulla övertag. Här blir betyget definitivt en etta!

 
Det finns 11 kommentarer att läsa.

 
Lars Larssons Tankar
4 Maj 2019 klockan 15:38 av Haldo Jonsson
 

"ÖFK.s publikssnitt på Jämtkraft Arena efter de tre inledande hemmamatcherna är i år (2019) 4.206 åskådare. Med det ligger ÖFK på 14:e plats bland de allsvenska lagen. 2018 hade ÖFK ett publiksnitt på 6.088, och det efter att alla femton hemmamatcherna var spelade. Lag såsom Örebro, Häcken, Sirius och Sundsvall hade sämre publiksiffror än ÖFK. Det hela resulterade i en åttonde plats i 2018 års allsvenska publikliga. Visst är det, med det sagt, hittills en rejäl minskning jämfört med 2018 års siffror. 2018 visar dock att det finns minst den publikpotentialen.

Vad det beror på kan givetvis diskuteras. Arsenal matcherna och draget kring spelet i Europa League hade säkert sin betydelse, men jag skall försöka ge ett litet udda perspektiv på ÖFK:s publiksiffror. Det hela kanske kommer att verka lite väl akademiskt för vissa, så de som inte gillar sådant kan sluta läsa här.

Det finns en indelning av Sverige i så kallade FA-regioner:
”En funktionell analysregion (FA-region) är en region, inom vilken människor kan bo och arbeta utan att behöva göra alltför tidsödande resor.

Indelningen i FA-regioner är främst tänkt att användas
vid regionala analyser. En FA-region består av en eller flera kommuner och
baseras i grunden på arbetspendling över kommungräns, Den baseras även på
ett antal antaganden som härleds från historisk utveckling och
framtidsprognoser. Den senaste indelningen som gjordes av Tillväxtanalys
år 2015 delar in Sverige i 60 FA-regioner. Denna indelning är tänkt att kunna
användas under cirka 10 år.

FA-regionindelningen är huvudsakligen baserad på en
prognos av hur SCB:s lokala arbetsmarknaderlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster
kommer att utvecklas fram till år 2025. SCB:s statistiska indelning i lokala
arbetsmarknader (LA) revideras varje år.” Källa: www.tillvaxtverket.se

Jag utgår från FA-regioner i mitt följande resonemang därför att det knyter samman en population som pendlar till arbeten och service. Rimligtvis borde det fungera på att kalkylera möjlig publik för ÖFK eller åtminstone att jämföra ÖFK:s publik med andra allsvenska lags publik i deras FA-regioner.

Östersund tillhör medelstora FA-regioner och utgör en egen FA region med följande population (2016):
Östersund 107.861
Snitt 2018 = 6.088. Snitt 2019 (omg 6) = 4.206

Några andra FA regioner med lag i Allsvenskan är:
Stockholm, 2.743.556, inklusive Uppsala. Hammarby+AIK+DIF+Sirius.
Snitt 2018 = 63.784. Snitt 2019 (omg 6)= 65.708 (inkl ett derby)
Göteborg, 1.199.348, inklusive Falkenberg. IFK+Häcken+Falkenberg (1)
Snitt 2018 = 15.950. Snitt 2019 (omg 6) = 22.551
Malmö, 1.167.939, inklusive Helsingborg (1)
Snitt 2018 = 25.857. Snitt 2019 (omg 6) = 26.688

Norrköping, 453.763
Snitt 2018 = 9.172. Snitt 2019 (omg 6) = 10.686
Örebro, 258.826
Snitt 2018 = 5.594. Snitt 2019 (omg 6) = 9.512
Borås, 157.822
Snitt 2018 = 6.433. Snitt 2019 (omg 6) = 5.730
Sundsvall, 151.510
Snitt 2018 = 4.312. Snitt 2019 (omg 6) = 4.362
Eskilstuna, 148.022 (1)
Snitt 2018 = 3.111. Snitt 2019 (omg 6) = 3.111
Kalmar, 143.663
Snitt 2018 = 5.104. Snitt 2019 (omg 6) = 5.112

1 = Publiksnittet 2019 för nykomlingarna (omg 6) använt för 2018.

Jag har valt att jämföra ÖFK:s publiksiffror 2018 och hittills 2019 med FA-region Stockholm, Norrköping och Sundsvall. Dessutom har jag tagit hänsyn till respektive FA regions population och fått fram följande resultat. Det vill säga hur stor andel av populationen som utgör fotbollspublik. Det bör också noteras att populationssiffrorna är från 2016 och används både 2018 och 2019 nedan. Det statistikfel som följer av detta har jag valt att acceptera, eftersom resultaten nedan skulle ge lägre procentandel i växande regioner. Något som de flesta av dessa är.

I FA region Stockholm representerade fotbollspubliken 2018; 2,32 %. För 2019 är siffran: 2,39 %
I FA region Sundsvall representerade fotbollspubliken 2018; 2,85 %. För 2019 är siffran: 2,88 %.
I FA region Östersund representerade fotbollspubliken 2018; 5,64 %. För 2019 är siffran: 3,90 %

Sammanfattningsvis är publikandelen fortsatt hög i FA region Östersund jämfört med motsvarande region i Stockholm och Sundsvall. Bara Borås och Kalmar är i samma nivå som Östersund under 2019.
Med andra ord är det svårt att påstå att publiksiffran i år är dålig. Däremot vet vi ju hur det var 2018, så det finns en potential ytterligare trots att den nuvarande situationen är fortsatt konkurrensmässig med utgångspunkt från denna jämförelsemetodik.

Vi skall inte misströsta, men vi skall bli fler på matcharenan. Jag kommer åtminstone på hemmamatchen mot Häcken att vara på Jämtkraft Arena och hjälpa upp publiksiffran, fast jag är bosatt i Stockholm."

 
Det finns 6 kommentarer att läsa.

 
Toppen, men här finns mer att hämta
30 April 2019 klockan 00:34 av Agne Svärd
 

3–0-seger mot Helsingborg, i topp av tabellen tillsammans med tre andra lag efter sex spelade omgångar och bästa starten i Allsvenskan, någonsin.
Klart att det finns mycket att glädja sig över för alla som gillar ÖFK denna måndagskväll i slutet av april 2019.
Men, utan att på något sätt vara kaxig eller ta till överord. Visst finns det mer att plocka ur det här manskapet.
Åtminstone om man tar måndagskvällens match som måttstock.
# Mycket var bra, speciellt i första halvlek.
# Vi fick se tre snygga mål, igen.
# Försvarsjobbet kan ingen klaga på. Och som jag skrev senast i onsdags efter 1–0-triumfen i Eskilstuna; en hållen nolla är alltid en hållen nolla!

Men, och det är lika bra att jag tar det på en gång: Stundtals var passningsspelet inte alls i den klass som man kan kräva (Tom Pettersson och Tesfaldet Tekie var de största syndarna, det var många missade uppspel i första ronden) och energin i hela laget gick ned ett par hack för mycket i den andra halvleken för att passa min smak.
Dessutom: Helsingborg var den här kvällen en riktigt tam motståndare, det borde vi alla kunna vara överens om. Många passningsskickliga spelare, absolut, men ingen spets i närheten av ÖFK:s straffområde. Det var helt enkelt inte skåningarnas kväll, stökigt inför matchen och det centrala mittfältet utslaget av skador redan efter en halvtimma.

Nåväl; ÖFK-tränaren Ian Burchnall gladde sig speciellt över insatsen första 45 minuterna (”bland de bästa halvlekar vi gjort sedan jag kom till klubben”) och det är klart som fanken att han ska vara nöjd med lagets tredje fullpoängare i årets serie och dessutom absolut tätkänning.
Burchnall hade gjort tre förändringar i startelvan sedan Eskilstunamatchen; Jerell Sellars och Ravel Morrison var borta på grund av skador, Hosam Aiesh och Charlie Colkett in i deras ställen och dessutom fick Thomas Isherwood stiga åt sidan när lagkaptenen Tom Pettersson var tillbaka i spel. Om de förändringarna kan man säga att de slog väl ut; Colkett fyllde tomrummet efter Morrison när han från bakplan styrde mycket av den tidiga anfallsuppbyggnaden, Aiesh håller ju en helt annan klass än Sellars och ger alltid sina motståndarbackar full huggning även när han inte har sina bästa dagar (som nu) och när Tom Pettersson så småningom hittade rätt i spelet och var han precis den ”gamle” Tom när ÖFK-spelet risade ihop bitvis efter paus. Inte minst var ÖFK-kaptenen dominant i luften.

Här är några andra noteringar;
# Djurgården, Malmö FF, Elfsborg och ÖFK, alla på 11 poäng. Så ser topp-4 ut i tabellen, bara ett mål skiljer ettan och fyran. IFK Göteborg (som överraskande krossade AIK med 3–0) och Häcken jagar närmast med vardera 10 poäng. Den här utvecklingen var inte lätt att se för några veckor sedan...

# Dino Islamovic har nu gjort två klassmål på mindre än en vecka. En riktig vänsterpärla gav 1–0 och tre pinnar mot AFC Eskilstuna i onsdags, den här kvällen bjöd han på en språngnick när han förvaltade Jamie Hopcutts fina inspel till 2–0.

# Hopcutt hamnade också, till slut, i målprotokollet när han på övertid volleysköt 3–0 på Curtis Edwards långa inspel. Kul för Jamie som länge såg ut att han en sådan där kväll där det mesta blev ”nästan”.

# Även Isak Ssewankampo har nu gjort sitt första mål i ÖFK-dressen. Isak öppnade målskyttet efter 15 minuter då han pricksköt 1–0 förbi Helsingborgs målvakt Kalle Joelsson. Hosam Aiesh stod för passningen.

# Aiesh var för övrigt tveksamt startande. Fick testa ordentligt innan avspark innan han kunde lämna klartecken för spel. Fick vara med i 73 minuter men borde ha varit utbytt redan i paus. Dels med tanke på hans skadehistorik men dels också för hans prestation. En Aiesh utan speed när han ska göra sina dribblingar är faktiskt ingen bra fotbollsspelare, det är i varje fall min uppfattning.

# Tesfaldet Tekie blandade verkligen högt och lågt den här kvällen. Några tekniska nummer på mittplanen var rent briljanta, skottet i ribban högkalibrigt medan passningsspelet bitvis utan adress.

# Curtis Edwards hade en stark första halva men var ovanligt blek under stora delar av den andra. Vaknade till liv i slutet med några energifyllda löpningar och till sist även en målgivande passning.

# Tio rätt i min tippade startelva, Sam Mensiro fick starta i backlinjen, jag trodde på Thomas Isherwood. Men med nästan alla rätt får man vara nöjd!

# Nöjd är jag däremot inte med hörnorna som den här gången nästan samtliga var snabba och korta. Det gav absolut inte något. En lång däremot, då sköt Tekie i ribban och returen nickade Islamovic via Aiesh skalle sånär i mål men Joelsson gjorde en kanonräddning. Alltid något sa han som passerade Åmål...

Till sist, här är mina ÖFK-betyg (skala 1–6): Aly Keita 3, Sam Mensiro 3, Noah Sonko Sundberg 4, Tom Pettersson 4, Isak Ssewankambo 4, Charlie Colkett 4, Tesfaldet Tekie 3, Curtis Edwards 3, Hoasm Aiesh (73) 2, Dino Islamovic (85) 4, Jamie Hopcutt (93) 3. Ersättare: Ludvig Fritzson (73) 2, Alhaji Gero (85) och Henrik Bellman (93) spelade för kort tid, betygsätts ej.

 
Det finns 5 kommentarer att läsa.

 
Seger i kväll kan ge momentum
29 April 2019 klockan 14:23 av Agne Svärd
 

Alla matcher är viktiga, det kan vi alla vara överens om. Men vissa är faktiskt viktigare än andra. Som exempelvis ÖFK:s möte i kväll mot Helsingborg.
Tre poäng kan faktiskt ge ÖFK en form av momentum redan i den sjätte omgången; efter kvällens fyra matcher kan serien börja skikta sig. ÖFK slår Helsingborg och AIK vinner borta mot IFK Göteborg (två ”rimliga” resultat) och vi har fem lag (Djurgården, Malmö FF, Elfsborg, ÖFK och AIK) på 11 poäng och ett sjätte (Häcken) poängen efter.
Det skulle väl se trevligt ut, eller hur?
Men oavsett kvällens resultat; det kommer inte att skilja mer än sju poäng mellan första och sista lag efter sex omgångar. Anledningen till den jämna tabellen är naturligtvis alla oavgjorda matcher, 13 kryss på 44 spelade matcher så här långt.

***
Jag var, trots 1–0-segern mot AFC Eskilstuna i onsdags, kritisk mot ÖFK:s spel. Det kanske ni noterade... När jag sedan såg om matchen lugnade jag ned mig något, det kanske inte var fullt så illa som jag påstod direkt efter slutsignalen. Första halvleken såg väl ut som många andra den här våren, ett kontrollerat ÖFK-spel utan spets. Däremot var den andra halvan precis så dålig som jag först hävdade!
Anledningen till min negativa totalbild kan ha varit inledningen; under matchens första 70 sekunder fumlade ÖFK bollen över sidlinjen vid tre tillfällen (Dino Islamovic,Sam Mensiro och Isak Ssewankambo). Sånt kan jag få spunk av, det minsta man kan begära av professionella yrkesmän är fullt fokus från avspark!
Men oavsett; jag rekommenderar gärna att kolla om matcher när möjligheten finns. Då ser man att det aldrig är så dåligt som man påstår. Men heller aldrig så bra! (Det sistnämnde lät ju jättetråkigt...)

***
Om jag satt mina betyg efter ”omtitten” så hade Tesfaldet Tekie och Curtis Edwards fått en något högre siffra! I övrigt hade jag inte ändrat något.

***
Jag brukar med jämna mellanrum kolla hur spelarna betygsätts av sofascore.se (en av de sajter där man rent objektivt sammanställer en rad parametrar som mynnar ut i ett betyg på prestationen). Topp i ÖFK så här långt är målvakten Aly Keita. Han ligger trea i målvaktsligan, före sig har han bara Djurgårdens Tommy Waiho (som spelat två matcher) och Falkenbergs Johan Brattberg (en match). Keita har högsta snittbetyget av seriens ”förstemålvakter”! Peter Abrahamsson, Häcken, och Oscar Linnér, AIK, följer närmast.
Av ÖFK:s utespelare har Sam Mensiro (två matcher) högsta betyget så här långt, Ravel Morrison och Curtis Edwards (båda fyra matcher) ligger strax efter.
Allsvenskans bästa spelare efter sex omgångar, enligt sofascore.se, är Djurgårdens nye norrman på högerbacken, Aslak Fonn Witry. Trots att han fick sämsta betyget av banans samtliga aktörer i söndagens derby mot Hammarby!

***
Apropå derbyt på Tele2, domaren Andreas Ekberg hade nog tagit med sig en alldeles egen regelbok till den här matchen. Satan vad det small, det var fulspel i nästan varje duell! Ekberg delade ut sju gula kort. Men tydligen hade han lämnat det röda i omklädningsrummet, i varje fall fick vi inte se det trots att vi borde. Men kort sammanfattat; vi kan inte ha en nivå för Stockholmsderbyn och en annan för övriga matcher. Det funkar inte, vad har spelarna och vi som tittar på då att förhålla oss till?

***
Jerell Sellars ”drog en baksida” i onsdagens match i Eskilstuna och lårskadan var tydligen så pass omfattande att han ser ut att missa resten av vårsäsongen. Även Ravel Morrison tvingades kliva av i onsdags, kraftigt haltande efter en fotskada, och missar förmodligen kvällens match. Däremot kan vi räkna med att såväl Tom Pettersson som Hosam Aiesh är matchklara till kvällen.
Jag gissar på den här startelvan: Aly Keita – Isak Ssewankambo, Noah Sonko Sundberg, Tom Pettersson, Thomas Isherwood – Charlie Colkett, Tesfaldet Tekie, Curtis Edwards – Hosam Aiesh, Dino Islamovich, Jamie Hopcutt.

***
ÖFK:s hörnor är fortfarande lika usla som under Potter-tiden. För femtielfte gången; inåtskruvade och pressde mot den första stolpen (där ska Sonko, Tom P och Isherwood ta fighten). Svårare än så är det inte.

***
Till sist; söndagens mest intressanta fotbollshändelse i länet utspelade sig på facebook där förre ÖFK-ordföranden Rolf Lohse (för de historielösa, Lohse var mannen bakom hela ÖFK-projektet för snart 25 år sedan!) var ovanligt frispråkig (han har ju legat lägre än havsnivån om ÖFK sedan brytningen med Daniel Kindberg och klubben för snart tio år sedan) när han påtalade det orimliga i spelarnas vägran att tala med ÖP:s reportrar i samband med matcher. ”För att inte skada ÖFK ytterligare måste spelarna omgående sluta upp med sitt närmast pubertala beteende. Om inte detta sker måste styrelsen gå från tafatthet och handlingsoförmåga till handlingskraft och se till att relationen med ÖP normaliseras”, skrev ÖFK-grundaren bland annat.
Lohse har naturligtvis alldeles rätt. Det här är en strid som spelarna aldrig kan vinna och därmed skadas klubben för varje dag den pågår (det är bara att kolla det vikande publikintresset, hur mycket är det i minskade intäkter?). Det är bara att svälja de eventuella överord som använts, släppa på prestigen och uppträda professionellt.
Man behöver inte älska varandra. Men man måste acceptera varandras roller!
För övrigt skulle det vara ytterst intressant att höra Rolf Lohse (som bekant, advokat till yrket...) tala klartext om hela Kindberg-gate. Så här långt har han, mig veterligt, bara skickat iväg några implicita men välriktade giftpilar mot sin förre vapendragare, också det på facebook.
Då skulle vi också, förhoppningsvis, få veta vad som hände när Lohse bröt med Kindberg/ÖFK. Men det är kanske för mycket begärt, varken vi eller klubben behöver mer just nu!
Men tre poäng skulle sitta fint en sådan här kväll...

 
Det finns 7 kommentarer att läsa.

 
Lars Larssons Tankar
27 April 2019 klockan 08:53 av Haldo Jonsson
 

Vad saknas?

På måndag 190429 möter ÖFK Helsingborg på Jämtkraft Arena. Tittar jag på ÖFK:s nuvarande tabellplacering känner jag mig tillfreds, men jag undrar samtidigt om det är en nivå som kommer att bestå.

ÖFK har ju mött AIK, Malmö och Eskilstuna på bortaplan och tagit fyra poäng av nio möjliga. På hemmaplan är laget hittills obesegrat efter oavgjort mot Elfsborg och seger mot Falkenberg, vilket också ger fyra poäng, och sammanlagt åtta. Utan någon som helst bakgrundsanalys ser det ju ganska bra ut.

Visserligen har segrarna kommit mot två tippade bottenlag såsom Falkenberg och Eskilstuna. Betänker vi dock att Eskilstuna, i år, har slagit ut Malmö i Svenska cupen och att samma lag vann med 3-1 mot Göteborg i årets första allsvenska match, så skall vi kanske inte underskatta värdet av bortavinsten mot Eskilstuna. Falkenberg å sin sida har vunnit mot Örebro samt spelat oavgjort mot Sirius, förutom att de nästan tog poäng av Norrköping på bortaplan. Utifrån dessa resultat, så visar både Falkenberg och Eskilstuna åtminstone på nykomlingsiver i årets allsvenska. Jag tror nog ändå att båda lagen, i slutändan, får svårt att hålla sig borta från risken för nedflyttning.

Om jag istället fokuserar på ÖFK och hur laget numera spelar, så har några saker, jag tidigare efterlyst, förbättrats. Bland annat spelet i djupled. Visserligen på bekostnad av bollinnehav, men ändå har det varit värt det, anser jag. Risken att förlora bollen ökar ju ofta med ökat djupledsspel, men målchanserna och att hota motståndaren ökar ju också i normalfallet.

Viljan att ta skott utanför straffområdet är en kraftig förbättring hos laget. Mot Falkenberg gjordes ju samtliga tre mål från distans utanför straffområdet. Ett varierat anfallsspel oroar motståndaren, som då inte riktigt kan ana vad som skall hända i nästa moment.

Försvarsspelet över hela plan är ok. Har dock kvalitetsmässigt varierat i matcherna hittills. Här finns förbättringspotential. Många gånger har det varit situationer på planen där två ÖFK-spelare samtidigt attackerat en motståndare utan att vara medvetna om varandra. Ett stort riskmoment.

De största förbättringspotentialerna finns nog ändå i det offensiva spelet och då i den sista tredjedelen av planen. Varför har vi sällan någon spelare, som verkligen vill göra mål? Med det menar jag, någon som kan läsa vad som skall hända i nästa moment, och därför vara där när det händer och inte först konstatera vad som hänt för att agera. Då är det ofta för sent. En spelare i dessa positioner får ju även chansa. Jag har i match efter match konstaterat att vi sällan har någon spelare som stör motståndaren i positionen mellan straffpunkten och målområdet. Jag måste dock erkänna att viss förbättringspotential har skett. Nu finns det, åtminstone ibland, någon ÖFK-are i straffområdet som kan ta emot och agera på inspel. Tyvärr ofta i en position för nära mål, vilket underlättar för motståndarens målvakt att agera. En position längre från mål gör att målvakten tvekar att gå ut och agera samt skapar ytor framför målet.

Den absolut största förbättringspotentialen finns dock i de offensiva hörnorna. Utfallet, dvs andelen målhot, av dessa är katastrofalt dåligt och så var det även under Potters tid. Tyvärr har det inte blivit bättre. Jag tycker att uppställning och agerande vid offensiva hörnor är obegripligt. Ofta slutar en hörna med frispark för motståndaren eller att motståndaren rensar undan. ÖFK får ju många hörnor och att utnyttja den fördelen bättre skulle givetvis väsentligt öka på målskörden.

Spelmässigt tycker jag matchen mot Elfsborg hittills varit bäst. På måndag mot Helsingborg vill jag se ett sådant offensivt och frejdigt ÖFK, men med bättre anfallsspel i motståndarens straffområde och effektiva offensiva hörnor.”

 
Det finns 4 kommentarer att läsa.

 
Seger, visst - men spelet var förfärligt
24 April 2019 klockan 23:53 av Agne Svärd
 
Visst finns det mycket att glädja sig över efter ÖFK:s 1–0-seger mot AFC Eskilstuna på bortamark; tre poäng och avancemang upp till en femteplats i den jämna tabellen, årets första bortatriumf, årets första mål på främmande mark och att det dessutom var en riktig rökare som Dino Islamovic dunkade in bakom Ole Söderberg i AFC-buren. Dessutom, en hållen nolla är alltid en hållen nolla!
Men, och här prutar jag inte en sekin. Prestationen, spelmässigt, var förfärlig, alldeles förfärlig!
Efter långfredagens 1–1 mot Elfsborg kände jag en viss tillförsikt, det fanns ett hopp om att även den här ÖFK-upplagan skulle kunna utvecklas till något riktigt bra. Lagdelarna hade börjar kugga i varandra.
Men efter kvällens match, trots segern, är jag mycket tveksam.
Här fanns, förutom kampglöden, ingenting att bygga vidare på: ingen struktur, inget tempo, massor av tekniska misstag, ingen spelglädje...
Jag hittade en period på sex-sju minuter i mitten av den första halvleken som var bra, det var också där och då som Dino Islamovic sköt ÖFK till segern. Men resten, den tror jag att Ian Burchnall gärna tar ett allvarligt snack med spelargruppen om. Det är alltid svårt att minnas och att jämföra. Men i min bok var det här sämre än 0–3-insatsen mot Dalkurd förra våren och det säger inte så lite...
Mest förvånande; det finns ju ingen speed i ÖFK-fötterna, har inte funnits i någon av de fem inledande matcherna. Hela laget ser ut att kliva in på banan i skor som hämtats ur en hink med tjära.
Dessutom. Hosam Aiesh kom inte till spel efter ”känning i en baksida”, Jerell Sellars tvingades ge upp efter 40 minuter efter att ha ”dragit en baksida”. Tesfaldet Tekie berättade om krampkänning efter en timme men kämpade vidare, Dino Islamovic vred sig i krampsmärtor i slutet av matchen...
Sega ben, ”baksidor” och krampkänningar. Ett mönster, absolut. Min erfarenhet säger att det här hänger samman. Därför finns det all anledning för Burchnall och hans stab (här måste fysteamet göra en insats) att ta problemet på största allvar och snabbt hitta en lösning.
Om det nu finns någon? Spelprogrammet är intensivt i den här tiden på säsongen, redan på måndag är det match igen (Helsingborg hemma).
Här är några noteringar;
# Kapten Tom Pettersson satt på bänken den här kvällen och i hans frånvaro fick målvakten Aly Keita ta över bindeln. Keita växte med ansvaret, startade matchen med en kanonräddning och var ÖFK:s främste spelare. Helskärpt i 90 minuter, tack för det!
# Thomas Isherwood var tillbaka (ersatte Tom P i backlinjen) men uppträdde inte alls med den pondus som han startade serien med. Var också ovanligt fumlig med bollen. Det läckte dessutom bredvid honom till vänster där Isak Ssewankambo inte hade någon som helst ordning på varken huvud eller fötter. Lika bra som Ssewankambo var mot Elfsborg, lika svag var han i Eskilstuna!
# Sam Mensiro och Noah Sonko Sundberg klarade den andra kanten betydligt bättre, dock utan att briljera.
# Dino islamovics segermål efter 23 minuter tål att beskrivas; Curtis Edwards spelar in en boll från höger som fastnar i Eskilstunas mittförsvar, bollen går i retur till Tekie som lyfter den över ett par försvarare mot Dino Islamovic, Dino tar ned bollen på bröstet, låter den studsa en gång innan han laddar vänstern och på halvvolley bankar in bollen bakom Ole Söderberg i hemmaburen. Ett riktigt klassmål av en riktig målskytt, Dinos första fullträff den här allsvenska säsongen. Mer kommer!
# Tesfaldet Tekie direkt efter matchen i en tv-intervju (cmore): ”Jag tycker att vi var bra”. Det kallar jag självbedrägeri!
# Tekie assisterade till målet men har i mina ögon långt kvar till formen. Ser faktiskt oinspirerad ut långa stunder, dessutom var några av besluten kring det egna straffområdet inte speciellt begåvade (har vi sett även tidigare i vår).
# Ravel Morrison haltade av banan efter en knapp timmes spel. Det var synd, Morrison var en av få ÖFK–are som skötte sina kort den här gången.
# Det var tunga suckar i AFC-lägret efter förlusten. Jag förstår det. Hemmalaget var bättre i det mesta den här kvällen. Utan att vara bra!
Till sist, här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 4, Sam Mensiro 3, Noah Sonko Sundberg 3, Thomas Isherwood 2, Isak Ssewankambo 1, Ravel Morrison (59) 3, Tesfaldet Tekie 2, Curtis Edwards 2, Jerell Sellars (45) 1, Dino Islamovic 3, Jamie Hopcutt (82) 2. Ersättare: Ludvig Fritzson (45) 2, Charlie Colkett (59) 2, Alhaji Gero (82) spelade för kort tid, betygsätts ej.
 
Det finns 13 kommentarer att läsa.

 
Nu vågar vi ha en tro på framtiden
19 April 2019 klockan 22:58 av Agne Svärd
 

ÖFK och Elfsborg spelade oavgjort (1–1) i en riktig trevlig tillställning på långfredagen. Det var en bra allsvensk match mellan två lag som sätter den passningsorienterade fotbollen i förarsätet, absolut.
Men det var framförallt en match som fick ÖFK-anhängarna att våga tro på framtiden. Här kuggade lagdelarna i varandra på ett sätt som vi inte sett tidigare i vår. Det var inte perfekt men betydligt bättre än i såväl cupspelet som de inledande tre allsvenska omgångarna.

ÖFK-chefen Ian Burchnall hade skiftat fyra namn i startelvan i jämförelse med Malmömatchen (0–2). Att Tesfaldet Tekie och Dino Islamovic skulle få chansen var liksom givet, likaså att Ravel Morrison skulle vara tillbaka om tandproblemet var löst. Däremot kom det som en överraskning, åtminstone för mig, att Thomas Isherwood fick stå tillbaka för Sam Mensiro i backlinjen.

Den viktigaste förändringen var nog att Morrison fick ta balansrollen på mittfältet, den fick störst effekt.
Nu blev det en given punkt för ÖFK att starta sitt anfallsspel från Morrisons känsliga fötter. Den bolltrygge engelsmannen skapade både tid och lugn för att hans närmaste kompisar (Tekie och Edwards) skulle kunna vinna mark bakom den andra linjen i Elfsborgs presspel. Därmed fick ÖFK chansen att gå på offensiven med betydligt fler spelare. I första halvlek gav det inget resultat (få eller inga avslut), efter paus blev det desto bättre.
Dessutom klarade Morrison försvarsjobbet bättre än jag kunde ana även om han inte hade någon vidare utdelning i duellspelet i luften, det måste sägas.

Här är några andra noteringar;
# Isak Ssewankambo hade bytt från höger till vänster i backlinjen. Där fick han massor av yta att operera på sedan Elfsborg lagt krutet på att försvara den andra sidan (mot Hosam Aiesh). Det gjorde han alldeles utmärkt fram till den sista delen i jobbet. Ssewankambo lyckades aldrig hitta inspelen eftersom han varje gång chansen dök upp envisades med att slå stopp för att lägga över bollen på högerfoten. Och då återstod bara alternativet att spela bollen tillbaka och börja om från början. Synd, det var här som ÖFK hade möjligheten att slå sönder boråsarnas försvarslinje, på riktigt!

# Som ni förstår av raderna här ovan blev det inte så mycket plats över till Hosam Aiesh på högersidan. Simon Strand försvarade sig bra och de få gånger som Aiesh vann duellerna fanns det alltid gulsvarta lagkamrater på plats för att hjälpa Elfsborgs vänsterback. Men Aiesh fick i alla fall assistpoäng vid kvitteringsmålet (Curtis Edwards).

# Eftersnacket handlade mycket om den ovattnade ”gräs”ytan (för kallt för att använda bevattningsanläggningen). Det var svårt att få fart på bollen i passningsspelet. Tesfaldet Tekie var nog den som led mest av underlaget. Han spelar ofta med väldigt små marginaler, det straffade sig många gånger den här eftermiddagen när bollen ”fastnade i gräset”.

# Curtis Edwards hade sämre utdelning i sitt långa passningsspel än vanligt. Det kan säkert också skyllas på planen. Men jobbet var precis lika stort som vanligt, dessutom målskytt och nästan matchhjälte när han i samarbete med Aiesh så när hade satt tvåan mitt i den andra halvleken.

# Noah Sonko Sundberg var försvarsresen den här dagen. Några täckta skott var dessutom direkt avgörande för att Aly Keita skulle slippa hämta mer än en boll ur nätet.

# Försvarsjobbet var inget vidare vid Elfsborgs ledningsmål efter 22 minuter (Jonathan Levi). Visserligen skulle Ravel Morrison haft en frispark i momentet innan när Kevin Kabran satte handen i ansiktet på britten men såväl Tekie som Tom Pettersson kunde ha agerat bättre för att stoppa Levi.

# Men å andra sidan; Elfsborgs målvakt Kevin Stuhr Ellegaard gjorde en jättetavla vid ÖFK:s kvitteringsboll!

# Vid ett tillfälle hittade Dino Islamovic sin favoritvinkel. Men skottet smet på fel sida om stolpen.

# Jamie Hopcutt fick en halvtimme på sig den här gången. Hade chansen att bli hemmahjälte på övertid men Stuhr Ellegaard tog revansch för baklängesmålet och stod i vägen. Två gånger!

# Men när vi summerar matchen är det viktigt att påminna om att Elfsborg sköt i stolpen vid två tillfällen (Kabran och inhopparen Jesper Karlsson).

# Många var irriterade på domaren Granit Maqedonci från Göteborg, en av de minst erfarna i Allsvenskan. Även jag. Men efter att ha sett om matchen är det bara att konstatera att Maqedonci gjorde det mesta rätt! Men för att minska irritationen på banan (som bitvis var uppenbar) skulle han ha undvikit att luta sig emot fördelsregeln så ofta som han nu gjorde. Alltför många dueller blev utdragna och stökiga och till slut var det nästan omöjligt att se vem som syndade mest i allt riv och slit.

# Här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 3, Sam Mensiro 3, Noah Sonko Sundberg 4, Tom Pettersson 3, Isak Ssewankambo 3, Ravel Morrison (85) 4, Tesfaldet Tekie 2. Curtis Edwards 4, Hosam Aiesh (90) 3, Dino Islamovic 3, Jerell Sellars (65) 2. Ersättare: Jamie Hopcutt (65) 3, Charlie Colkett (85) och Ludvig Fritzson (90) spelade för kort tid för att bedömas.

Till sist; Den andra delen i Uppdrag Gransknings (SVT1) genomlysning av Östersunds FK (”Blåsningen”) tidigare i veckan blev samma snedträff som den första. När tesdriven journalistik inte går i mål blir den bara förfärlig. Att komma så fel som i snacket om spelarnas bonusersättning borde inte var möjligt. Varje spelare fick nästan en halv miljon på kontot, klubben stod dessutom för de sociala kostnaderna. I årsredovisningen uppges den totala bonuskostnaden till 18,5 miljoner kronor, utbetalade trots att inget avtal om någon bonus fanns mellan klubb och spelare när man gick in i Europaäventyret. Så kan det gå när man ger sig in i ett område som man inte har den minsta kunskap om och själv blir ”blåst” av skrupelfria agenter (som det går tretton på ett dussin av i den här branschen) och kanske även någon girig spelare istället för att lyssna på ÖFK-kaptenen Tom Pettersson som sitter på alla fakta i ärendet och dessutom serverade UG de uppgifterna. Vilken jävla soppa, jag skäms

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Lars Larssons Tankar
15 April 2019 klockan 13:38 av Haldo Jonsson
 

"Ända sedan ÖFK blev ett allsvenskt lag är vi några som alltid, varje år, strålar samman i Malmö för att beskåda MFF mot ÖFK. Egentligen är det ett initiativ av den, sedan decennier i Malmö bosatta exjämten Bengt Näslund. Han studerade för länge sedan på universitetet i Lund och föll där för en skånsk skönhet och blev bofast så långt ifrån den jämtländska fjällvärlden som tänkas kan.

Jag vet att det inte har gått någon nöd på honom, men när väl ÖFK blev allsvenskt väcktes tanken hos honom att återknyta kontakten med flera av hans gamla fotbollskamrater från Östersundstiden. Det är jag väldigt tacksam för.

Vårt första evenemang var i samband med ÖFK:s första allsvenska bortamatch mot MFF. Vi fick då av MFF:s marknadschef, en guidad tur runt MFF:s egna fotbollsstadion, samt marknadschefens redogörelse för hur MFF arbetar med sina sponsorer och Affärsnätverk. Vi fick veta att fullt medlemskap i MFF:s Affärsnätverk då kostade 300.000 kr per företag och år, samt att de då hade 87 medlemsföretag i nätverket. Räkna själva så förstår ni betydelsen av detta.

Det mest intressanta var dock ÖFK:s vinst med 3-0. Saman Ghoddos, ratad av MFF på sin tid, var nu matchens stora stjärna och han var åter tillbaka på platsen där hans fotbollskarriär började. Vilken revansch det blev för honom.

Jag minns också hur jag efter matchen, med ÖFK-halsduken runt halsen, ser en MFF supporter komma springande emot mig, tanken slår mig att nu blir det jobbigt. Först en kort recap för att förstå. Vi satt, under matchen, på långsidan relativt nära Malmöklackens kortsida. Det hör till saken att innan matchen startade så dyker det upp, som från ingenstans, cirka 50-60 helt svartklädda individer likt IS-krigare som på given signal samtidigt tänder bengaler under det att budskapet från speakern påkallar, att det är förbjudet att vara maskerad. Det blir lite likt musen som röt. Naturligtvis inget som dessa individer bryr sig om. Den massiva röken från bengalerna lägrar sig över läktare och plan, men blåser snabbt bort, och när röken skingrats är de IS-liknande aktivisterna, som jag väljer att kalla dem, borta.

Åter tillbaka till den anstormande MFF supportern. Den individ som nu snabbt närmare sig mig ser aggressiv ut hinner jag tänka, innan han redan står framför mig och barskt säger:

Jag vill byta halsduk och slippa skämmas.

I år, dvs söndag 190414, var vårat gäng inbjudna av Öltras, en samling MFF-supportrar som lever med devisen; ”Vi älskar MFF och ÖL”. Medlemmarna är företrädesvis i övre medelåldern och äldre. De har till exempel som mål att några alltid cyklar till MFF:s bortamatch i Allsvenskan, när MFF skall möta ett lag de aldrig tidigare mött. När de 2016 därför cyklade till Östersund var det nog en smärre mardröm med tanke på avståndet, men fram kom de. Hälsades också välkomna av Falkarna vid ankomsten.

När jag fick förslaget om att gästa Öltras trodde jag ett tag att det var Ultras, MFF:s stora supporterförening. Ultras har inte alltid ansetts vara rumsrent. Läs igen om bengalarrangemanget ovan. Därför började jag Googla och förstod att det faktiskt finns en supporterförening som heter Öltras. Då blev jag nyfiken på varför. Namnet är ju snarlikt Ultras. Nu visar det sig att Öltras är en supporterförening, som absolut inte vill förknippas med aktiviteter som bengalarrangemang etc. Vårt möte i restaurang Via Lorenzo, fem minuters promenad till från arenan var en riktig trevlig tillställning. Alla var genuint glada och önskade oss lycka till inför matchen. Öltras samlas vanligtvis på nämnda restaurang några timmar före varje hemmamatch. Äter och dricker gott samt har trevligt umgänge. Sjunger givetvis även MFF-sången. Bilden är tagen just under denna sång.

Detta är det positiva jag har tagit med mig hem från 190414 i Malmö. Matchen var ju tyvärr inte mycket att yvas över. Det är lätt att längta tillbaka till den första matchen 2016 och dess eftermäle, när Malmö supportern ville byta halsduk med mig. Jag behöll dock halsduken, för den måste ju innehålla magisk kraft tänkte jag. 190414 hade jag samma halsduk på mig, men nu vekar den magiska kraften ha falnat. Jag hoppas det är tillfälligt."


Bilden: Öltras sjunger MFF-sången. Foto: Lars Larsson




 
Det finns 11 kommentarer att läsa.

 
ÖFK gav bort initiativet redan före avspark
14 April 2019 klockan 23:43 av Agne Svärd
 

# Stark defensiv men ingen offensiv i premiären mot AIK (0–0).
# Bra offensiv men en ganska tafflig defensiv mot Falkenberg i hemmapremiären (3–2).
# Och i eftermiddag mot Malmö FF?
Ganska spretigt i defensiven och inte mycket att berätta om i offensiven. Malmö vann med 2–0 och det är siffror som inte går att snacka bort. ÖFK kuggade inte ihop sin lagdelar och var klasser sämre än den allsvenska seriefavoriten i den här matchen. Punkt!

MFF har haft en mindre lyckad start på årets serie, 1–1 mot Häcken och 3–1-förlust mot Gif Sundsvall. Men det är så lätt att stirra sig blind på resultaten, bakom siffrorna finns många faktorer att ta i beaktande. MFF har exempelvis bränt en straff i viktiga lägen mot såväl Häcken som Sundsvall, dessutom har skador slagit hårt mot skåningarnas redan på förhand tunna backbesättning.
Och kanske det viktigaste; Markus Rosenberg har inte varit i matchform efter den skada han ådrog sig i februari i Europaspelet mot Chelsea.
Men i dag var Rosenberg tillbaka i startelvan och det gav givetvis resultat; ett mål, en målgivande passning och ett skott i stolpen (samt en och annan tjuvsmäll i bakhasorna på några ÖFK-spelare, det hör liksom till bilden av Rosenberg). Matchens lirare!

ÖFK kom till spel med en försiktig uppställning; Rewan Amin istället för Tesfaldet Tekie på mitten, Alhaji Gero istället för Dino Islamovic längst fram. Det avslöjade ÖFK-chefen Ian Burchnalls strategi; här gällde det först att försvara det egna målet. Dessutom fick Jerell Sellars göra premiär som startspelare när Ravel Morrison inte kunde medverka (tandproblem, enligt ÖFK-uppgifter).
Det var som att ge bort matchen på förhand!
Malmö kunde snabbt koppla greppet och utnyttja sin offensiva slagstyrka, Allsvenskans överlägset bästa. Och när man förlorade bollen satte man in en aggressiv press som ÖFK inte kunde slingra sig ur, åtminstone inte under den första timmen. Man fick dessutom god hjälp av ÖFK:s ständiga bakåtspel till målvakten Aly Keita som gjorde det enkelt för hemmalaget att flytta upp sina positioner och ÖFK gavs varken tid eller utrymme att odla ett eget spel.
Visserligen stuvade Ian Burchnall om sitt manskap i halvtidspausen (Islamovic och Tekie in, Colkett och Gero ut) men bra blev det aldrig. Möjligen att man kunde se lite mer kreativitet när Tekie och Curtis Edwards under en period kamperade ihop centralt på mitten och kunde spela sig ur den tidiga pressen.
Det gav några halvchanser men inte så mycket mer den här gången.

Själv hade jag hoppats på att Burchnall haft ett offensivare anslag redan från avspark. Att ÖFK själva tagit initiativet i matchen och därmed ridit vidare på det faktum att MFF haft en skakig inledning av serien.
Dessutom; det går att utnyttja bristerna i skåningarnas försvarsuppsättning (som den här gången var ännu svagare med Nielsen, Safari och Brorsson satta ur spel...).
Men, som oftast: kartan stämmer inte med verkligheten!

Här är några noteringar;
# En seger, en oavgjord och en förlust. Med tanke på spelprogrammet är det en tämligen förväntad inledning för ÖFK så här långt, poängmässigt. Däremot finns det mer att kräva av prestationen. Någon riktig harmoni kan jag inte se i spelet efter tre omgångar.

# Aly Keita var bäst i ÖFK den här eftermiddagen även om jag tyckte att han gick bort sig i duellen med Marcus Antonsson vid Malmös 1–0-mål. Det är målvaktens uppgift att få forwarden att göra första draget, här blev det tvärtom när Keita vek ner sig mot höger och Antonsson kunde ganska enkelt chippa bollen i nät.

# Det var sannerligen ingen högre klass på ÖFK:s försvarsspel vid baklängesmålen. Vid det första hade Rewan Amin som siste man ingen koll på varken boll eller motståndare (Rosenberg) och vid tvåan var Tom Pettersson alldeles för passiv när Andreas Vindheim drev in från höger samtidigt som man centralt hamnade i famnen på Aly Keita. Usch!

# Curtis Edwards fick börja matchen med att punktmarkera sin gamle lagkamrat och gode vän Fouad Bachirou (de pratas vid flera gånger i veckan och Edwards är också bjuden till Skottland när Bachirou gifter sig i sommar...). Det var onekligen en något annorlunda arbetsuppgift. Men när ÖFK skulle börja jaga mål fick spelskicklige Edwards ägna sig åt uppgifter han är betydligt bättre på.

# Rewan Amin har svårt att hitta matchformen. Han ser, precis som flera av sina lagkamrater, jäkligt seg ut. Tidig varning i premiären mot AIK, på bänken med sent inhopp mot Falkenberg och den här gången tog han också en tidig varning innan han fumlade bort bollen när MFF tog ledningen. Amin är just nu inte lösningen i den defensiva rollen på ÖFK:s mittfält.

# Hosam Aiesh vållade en hel del oreda i hemmalagets vänsterförsvar. Men det gav dålig utdelning. Det är möjligt att han hade fått den straff han sökte i matchens inledning om han inte bjudit på rena buskisen när han förstärkte ”fällningen”. Att det var kontakt från Rasmus Bengtssons fot råder det dock inga som helst tvivel om. Å andra sidan var det en stökig situation för domaren Stefan Johannesson att hantera eftersom det strax innan small på den andra sidan av planen när Eric Larsson kapade Alhaji Gero...

# Här är betygen (skala 1–6): Aly Keita 4, Isak Ssewankambo 2, Noah Sonko Sundberg 2, Tom Pettersson 2, Thomas Isherwood 3, Hosam Aiesh 4, Rewan Amin 2, Charlie Colkett (46) 2, Curtis Edwards 3, Alhaji Gero (46) 2, Jerell Sellars (68) 2. Ersättare: Tesfaldet Tekie (46) 3, Dino Islamovic (46) 2, Jamie Hopcutt (68) 2.

Till sist; jag följde fredagskvällens extra ÖFK-årsmöte på avstånd (från en fjällstuga) och har inga som helst synpunkter på valet av ordförande när det i alla fall är Daniel Kindberg som fortfarande drar i alla trådar. Däremot var ju schabblet med vilka som var röstberättigade det som klubben minst av allt behövde i detta pressade läge. Det här trodde jag inte skulle kunna hända i en allsvensk fotbollsklubb, det var ju trots allt inte Byskogens frimärkssamlare som samlades till extrastämma.
 
Det finns 18 kommentarer att läsa.

 
Damfotbollen säsongen 2019
13 April 2019 klockan 09:37 av Per Lagerbäck
 

Seriespelet för damerna drar nu sakta igång i helgen med match i div 1 Norrland. Jag tar en titt på de tre serier som är aktuella för våra 14 JH-lag. Som vanligt är det få lag som har bra information på nätet om hur dagsläget ser ut, men jag gör ett försök att tippa såväl div 1 Norrland som div 2 Mellersta Norrland och div 3 Jämtland/Härjedalen.



Div 1 Norrland

Nu är det alltså snart dags för det första laget på damsidan i distriktet att starta sitt seriespel 2019, 22/4 borta mot Härnösand. Det handlar naturligtvis om vårt div 1-lag IFK Östersund. Tyvärr lyser nyheterna därifrån på hemsidan med sin frånvaro. Jag vet inte heller om damtruppen är helt uppdaterad, men är den det, så ska nog laget kunna hänga kvar även detta år. Men de två amerikanskorna kommer nog att behövas. Ett väldigt spännande nyförvärv har tillkommit, nämligen Angelika Häreby, som är en av distriktets mest spännande spelare enligt mig. Rätt använd kommer hon att bli en rejäl tillgång för de rödvita.

Sedan har jag ingen koll på om t ex Anna Jonsson finns med i full utsträckning. I finalen i kvalet till Svenska Cupen mot Ope fanns hon inte med. Det var inte en match som ger seriemotståndarna skrämselhicka, om nu någon såg den. Ope var minst lika starka, trots en mittenplacering i tvåan förra året. Det är ju en liten varningsklocka för IFK.

Om jag ska ge mig på att tippa div 1 Norrland, så tror jag att serien blir jämnare än på många år. Jag ger fem- sex lag chansen att vinna serien. Under flera år i rad har det funnits en till tre tydliga seriefavoriter. I år anser jag att Notviken, Sunnanå, Team TG, Själevad, Härnösand och Selånger har möjlighet att finnas med i den absoluta toppen. Många höjer nog på ögonbrynen för både Själevad och Härnösand, men det finns mkt fotboll i de båda lagen nu. I botten tror jag att vi hittar Infjärden, Umedalen och Team Hudik, men IFK Östersund, Luleå SK och Domsjö kan inte känna sig alldeles säkra, om det hakar upp sig.

Mitt tips för sluttabellen blir:

  1. Sunnanå
  2. Team TG
  3. Notviken
  4. Selånger
  5. Härnösand
  6. Själevad
  7. Luleå SK
  8. IFK Östersund
  9. Domsjö
  10. Umedalen
  11. Infjärden
  12. Team Hudik

Sedan må jag faktiskt tippa de två första matcherna, då serien nu sakta lunkar igång:


Lördag 13/4

Infjärden- Luleå SK 2-1

Helt öppet Norrbottenderby där jag tror att nykomlingsentusiasmen avgör.

Tips 1- 2

Onsdag 17/4

Team TG- Domsjö

Hemmalaget ska vara minst en klass bättre, och bör ta en komfortabel seger.

Tips 5- 1

Div 2 Mellersta Norrland

Om vi då går över till div 2 Mellersta Norrland så har vi i år fyra representanter. Det är Ope, Brunflo, KD och IFK Östersund 2. Förra året hamnade Brunflo högst i tabellen, men efter förlusterna av bl a systrarna Häreby blir det svårt för dem att åter bli nästa bästa JH-lag. Jag tror att Ope kommer att vara för bra detta år.

Däremot kan jag inte hålla Ope som favorit till seriesegern, utan det favoritskapet får väga väldigt tungt på nykomlingarna från Medelpadstrean, Kovland. De spelade också trean av enbart en anledning, att de efter seriesegern i div 2 säsongen 2017 tackade nej till spel i div 1. Därför blev de tvångsdegraderade. De var helt överlägsna i trean utan poängförlust och med målskillnaden 147- 2. I tillägg har de nu vunnit DM-finalen mot Sundsvalls DFF med 6- 1. Även om Sundsvall spelade med en del yngre förmågor, så är det ett imponerande resultat.

Därefter tror jag att trion Heffnersklubban, Ope och Timrå kommer att husera. Heffnersklubban har i stort sett kvar sin duktiga trupp från förra året, medan Timrå har både tappat och fått ett gäng spelare. I Ope har truppen blivit ett år äldre, och dessutom har två viktiga spelare kommit tillbaka, nämligen Rebecka Bill efter skada, och sedan en av distriktets absolut bästa spelare Sandra Nilsson. Ytterligare rutin finns med Lena Lindström och Karin Jonasson plus ytterligare någon äldre spelare. Dessutom fyller stommen i truppen successivt 20 år, så åldersfördelningen ser riktigt bra ut.

Sedan har vi alltså ytterligare sex lag, som är väldigt svåra att placera. Detta handlar om Brunflo, KD och IFK Östersund 2 från distriktet, och därutöver Stöde, Alnö och Selånger 2 från Medelpad. (Alltså lag från bara två distrikt detta år). Brunflo är som sagt lite försvagat från nästa år, men bör kunna hålla avståndet till nedflyttningsstrecket. Troligen gör även IFK:s andralag och Stöde det. KD ska ju naturligtvis också klara det, men jag har lite onda aningar. Detta då jag tror att Alnö är starkare i år, och räddningsplankan ska då vara Selånger 2. Jo, KD bör klara att ha både Alnö och Selånger 2 efter sig.

Tipset blir då:

  1. Kovland
  2. Ope
  3. Heffnersklubban
  4. Timrå
  5. Stöde
  6. IFK Östersund 2
  7. Brunflo
  8. KD
  9. Alnö
  10. Selånger 2

Serien startar först sista helgen i april.

Div 3 Jämtland/Härjedalen

Till sist har vi så vår lokala trea. Roligt är att Berg åter har ett fotbollslag i seniorspel för första gången sedan 1999, om man inte räknar de två gånger man backat upp Myssjö/Ovikens andralag. Därmed finns Bergs kommun åter representerade, varför vi nu bara väntar på lag från Bräcke och Ragunda kommuner. Detta då pausen från Härjedalens kommun bara blev ettårig 2017, och precis som ifjol får vi se prestigeladdade Härjedalsderbyn. Kanske Ytterhogdal kan samla ihop ett internationellt gäng även på damsidan förresten. Mellan 81 och 93 var Ytterhogdal bästa lag från kommunen. I övrigt har åtminstone Funäsdalen (senast 2007), Hede som självständig förening (2005), samt Lillhärdal, Skarvarna och Älvros deltagit i seriespel. Senast Bräcke k:n hade lag var 2003, och då från huvudorten. Kälarne hade lag senast 1996 och Sundsjö 1984. Från Ragunda spelade just Ragunda i fyran senast 2009, och Stugun försvann efter säsongen 2006. Därutöver har även Bispgården haft damlag.

Inför 2019 var det långt gånget att även Ås skulle dra igång ett representationslag, men av olika anledningar höll det inte hela vägen. Nu hoppas jag att Fredrik Aliris och de andra tjejledarna redan har planer för 2020. Som tidigare är jag väldigt förundrad över att Frösön nu för fjärde året i rad saknar eget damlag. 2016 0ch 17 hade man ett samarbete med KD:s andralag, vilket gjorde att den egna organisation sakta förtvinade, som jag spådde. Men 2020 räknar jag även med dem. Ser gärna kommentarer från både Ås och Frösön om framtida planering.

Jag gör även ett serietips för trean, men underlaget är väl inte det bästa. Fjolårets topplag Strömsund och Hede/Vemdalen finns nog med i toppen även i år. Häggenås har tappat ett gäng tjejer och börjar om lite grann. Och där är jag, liksom alla som känner till henne, otroligt imponerad över Margareta Handlers insatser för fotbollen, och då i tillägg hur hon kämpat mot/med sin cancer, som ni lästa om tidigare här på Fotbollz. Häggenås fyller en riktigt viktig roll i distriktet, och jag hoppas innerligt att de fortsätter att göra det.

Frågan är sedan om Berg får in några mer rutinerade tjejer, eller om det i huvudsak är fjolårets äldsta tjejlag som blivit ett år äldre. Sveg kommer nog att vara lite starkare i år än ifjol. Järpen tycks ha tappat ett par rutinerade krafter och kanske inte förmår slåss i toppen. I tillägg finns sedan Ope 2, Brunflo 2 och IFK Östersund 3. Naturligtvis som alltid svårt att sia kring andra- och tredjelag. Men mitt tips är som följer:

  1. Ope 2
  2. Strömsund
  3. Häggenås
  4. Hede/Vemdalen
  5. Berg
  6. Brunflo 2
  7. IFK Östersund 3
  8. Sveg
  9. Järpen

Ärligt talat blir jag väldigt förvånad om mitt tips ligger nära sluttabellen. Serien startar 25/4 med Ope 2- Berg.

Men nu ser jag verkligen fram emot att seriespelet drar igång. Och kom ihåg att jag inte är någon neutral krönikör. Jag är i grunden Opesupporter, men jag försöker oftast att vara så objektiv som jag klarar av att vara.

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Smickrande siffror i galen föreställning
7 April 2019 klockan 23:26 av Agne Svärd
 

Tre poäng är alltid tre poäng...
... men det är bara att konstatera att ÖFK kom undan med blotta förskräckelsen i årets allsvenska hemmapremiär mot nykomlingen Falkenbergs FF.
3–2 är smickrande siffror för hemmalaget i en smått galen tillställning där mottot tycktes vara att ge och ta så får det bli som det blir. Det är sällan, åtminstone när ÖFK spelar hemma på Jämtkraft arena, där mittplanen passeras i rask takt och det mesta händer i planens två straffområden. Den som kan hitta någon form av struktur i den här matchen får gärna räcka upp en hand.
Men det var kul, spännande – och jäkligt kallt i aprilrusket...
Och så fick vi se tre ovanliga, och mycket snygga, hemmamål, alla dessutom inprickade med vassa vänsterfötter. Det hör heller inte till vanligheterna, det ska gudarna veta.

Efter bortapremiären mot AIK (0–0) hyllades ÖFK för sin ytterst solida försvarsinsats, på Friends levererade man ett skolexempel på hur man spelar ett framgångsrikt försvarsspel över hela banan. Däremot blev det inte så många möjligheter att praktisera anfallsfotboll i den matchen.
Mot Falkenberg hoppades man att det skulle bli betydligt mera av den varan. Det blev det också. Tre vackra mål och en hel del andra fina möjligheter.
Men.
Samtidigt krackelerade försvarsspelet; Falkenberg gjorde två mål, fick ett regelrätt mål bortdömt (offside, hur det nu kunde bli det?), tilldömdes två straffsparkar (billiga men dock dömda) och hade en boll i ribban...
Kort sagt: Så fort bollen landade i ÖFK:s straffområde for den omkring som en brännhet flipperkula, hemmaförsvaret hade otroligt svårt att ta undan andrabollarna och någon form av oreda utbröt alltför ofta för att jag skulle vara nöjd. För mig kom det därför mer som en bekräftelse än som en överraskning när Noah Sonko Sundberg fipplade in Falkenbergs kvitteringsboll (2–2 några minuter före slutet) i egen bur sedan Aly Keita räddat ett närskott.
Det låg liksom i luften, faktiskt under hela matchen. Försvarsjobbet den här gången var oprecist från minut 1 fram till slutsignalen. Kanon mot AIK – inte godkänt mot Falkenberg!

Men som tur var small det tre gånger bakom Hampus Nilsson (samma Hampus som gjorde ett gästspel ÖFK 2016) i Falkenbergs mål. Jag är övertygad om att de flesta på arenan kommer att minnas fyrverkeriet en lång tid framöver;
# 40:e min, 1–0: Hosam Aiesh får bollen ute till höger, driver inåt i banan och klipper till med vänstern från 22 meter. Bollen far som en projektil i nät via ribban. Årets fullträff så här långt i Allsvenskan. Vilken kula!
# 59:e min, 2–1: Charlie Colkett skaffar sig manöverutrymme en bra bit utanför Falkenbergs straffområde, peggar upp bollen för sin fina vänsterfot och trycker in den i burhörnan via Hampus Nilssons händer.
# 88:e min, 3–2: Thomas Isherwood får bollen långt ute till vänster, nästan ute vid sidlinjen, måttar ett inlägg med sin vänsterfot men bollen seglar istället över Hampus Nilsson och in i den bortre burhörnan! Själv hävdar Isherwood att det var ett välplanerat skott men jag är inte helt övertygad...
Om de här målen kan man säga att Hampus NIlsson kanske inte hade sin bästa dag på jobbet. Chanslös på Aiesh vänsterslägga, absolut, men Falkenbergsmålvaktens utgångsposition på mål 2 och 3 kunde nog ha varit bättre, det är i alla fall min känsla efter att ha kollat igenom tv-bilderna från matchen.

Här är några andra noteringar;
# Ian Burchnall hade gjort två förändringar i startelvan. Rewan Amin och Alhaji Gero ut, Curtis Edwards och Dino Islamovic in. Dessutom roterade ÖFK-coachen sitt manskap mer än Graham Potter någonsin gjorde. Då förstår ni att det ständigt skiftades positioner, dock utan att det aldrig fungerade riktigt bra. Burchnall får nog fortsätta att fundera på hur han ska formera sitt manskap för att få ut bästa effekt. Det är en hel del som måste kuggas om, åtminstone om man tar de här inledande matcherna som underlag. Trots fyra poäng!

# Men att Curtis Edwards (petad mot AIK) ska finnas med vid avspark torde väl vara uppenbart även för ÖFK-chefen. Bäst på plan efter en något avvaktande start, Edwards bidrog med bland annat två målgivande passningar. Kontraktsförhandlingarna måste skötas vid sidan om, att utöva någon form av påtryckningar genom att ställa spelare åt sidan låter för mig bara larvigt. Tre poäng måste väl vara det viktigaste, alla dagar i veckan. Och då ska dom bästa spela!

# Matchens artist (inte spelare) var utan tvekan Charlie Colkett. Brittens vänsterfot, som jag redan skrivit om vid ett antal tillfällen, firade stora triumfer med massor av delikata och öppnande passningar samt dessutom en riktig målraket. Colkett fick den här gången rollen som ”sittande” på mitten, den passade honom utmärkt. Men Colketts arbetsradie måste bli större. Nu opererade han utmärkt i planens längdriktning men jag vill också se honom jobba i sidled. Det var exempelvis en del av storheten i Brwa Nouris spel, han gav (ständigt löpande) stöd åt kantspelarna. Här finns Colketts stora förbättringspotential!

# Hosam Aiesh hade med AIK-matchen i benen flyttat fram formen några snäpp även om det fortfarande saknas lite bett i löpningarna. Men målet glömmer jag inte i första taget och hans attacker ute till höger skapade dessutom ett flertal hörnor.

# Dino Islamovich hade två kanonlägen men brände både. Det var inte hans dag den här gången.

# Mittbacken Tom Pettersson hade tre lägen efter hörnor. Han var närmast när han pricksköt en Falkenbergsförsvarare i bröstet.

# Målvakten Aly Keita imponerar aldrig när motståndet, på papperet, är ”svagare” Visserligen en kanonräddning på straffen och en blixtrande fotparad före Sonkos självmål men bitvis såg det darrigt ut och spelet med fötterna var väl sämre än på länge? Keitas tillslag när han skär bollen med underskruv är helt enkelt dassigt, inte minst i motvind!

# Tesfaldet Tekie hade en tung dag. Han såg inte ut att vara närvarande, det kopplade inte riktigt mellan huvud och fötter. Det här var första gången som jag såg honom riktigt dålig.

# Jag tyckte uppriktigt synd om Falkenberg som inte fick någonting med sig från den här tuffa bortamatchen när man gör en så bra prestation. Hallänningarna hade en offensiv inställning till uppgiften, anföll ofta med mycket folk och vågade satsa på ett högt försvarsspel som gav hemmalaget en hel del bekymmer i uppspelsfasen. Och så blir man straffade av tre vänstersläggor...

# Jag tycker att Allsvenskan så här långt har bjudit på mycket trevliga resultat, alltså om man har ÖFK-ögon. Speciellt bra tycker jag om oavgjorda matcher...

# Slutligen, här är mina betyg på ÖFK:s spelare (skala 1–6): Aly Keita 2, Noah Sonko Sundberg 2, Thomas Isherwood 2, Tom Pettersson 3, Isak Ssewankambo 3, Charlie Colkett 4, Tesfaldet Tekie (62) 2, Curtis Edwards 4, Hosam Aiesh 3, Dino Islamovic (68) 2, Revan Morrison (78) 2. Ersättare: Jerell Sellars (62) 2, Alhaji Gero (68) 2, Rewan Amin (78) kort speltid, betygsätts ej.

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Visst ska vi vara nöjda med en poäng
31 Mars 2019 klockan 22:39 av Agne Svärd
 

0–0 mot regerande mästarna AIK borta på Friends arena. Den poängen i allsvenska premiären ska ÖFK och alla supportrar var väldigt nöjd med.
Jag menar; svårare än så här blir det inte.
På många sätt!

Det fanns en hel kappsäck med frågetecken kring det ÖFK som kom till premiären. Inte bara att spelartruppen innehåller tio nya namn, dessutom har förspelet, som jag ser det, inte varit mycket att skriva hem om. Bra resultat och hyfsade prestationer i januari har ingen som helst betydelse när vi skriver den 31 mars och precis passerat en hel månad som inte gav oss något som helst hopp att greppa. Däremot en del att fundera över.

Men, när det blev allvar fick vi i alla fall leverans av ett rejält försvarsspel, inte bara att backlinjen stod pall för en bitvis tung hemmapress. Det jobbades hårt, följsamt och kompakt från Alhaji Gero längst fram ner till målvakten Aly Keita. Kollektivet fungerade och det var nog prio ett den här eftermiddagen. Det var inte många gånger som ÖFK lämnade några blottor, i alla fall inte några som var tillräckligt stora för att hemmalaget skulle kunna slå hål på nollan. Även om det var nära vid några tillfällen...

Vi fick också se ett rejält genombrott; nye Thomas Isherwoods backspel var precis så bra som jag hoppades. Jag förvarnade om hans kapacitet i en krönika i går. Nu vet alla forwards vad som väntar ute till vänster i ÖFK-försvaret. En stridsvagn som inte viker en tum i närduellerna. Och killen är bara 21 år...

Här är några andra noteringar:

# Ian Burchnall valde att starta med den här elvan: Aly Keita – Isak Ssewankambo, Noah Sonko Sundberg, Tom Pettersson, Thomas Isherwood – Hosam Aiesh, Rewan Amin, Tesfaldet Tekie, Ravel Morrison, Charlie Colkett – Alhaji Gero. Jag träffade rätt på nio i lördagens krönika. Burchnall valde Colkett istället för Curtis Edwards och Gero fick ta topprollen då Dino Islamovic inte är hundra(?) i sin gamla knäskada. Dino kom in sista 20 utan att göra något större intryck (ersatte Morrison). Ronald Mukiibi fick också 20 minuter, hans första den här säsongen efter en segdragen fotskada, då han bytte av Thomas Isherwood och Ludvig Fritzson fick några minuter i slutet istället för Charlie Colkett.

# Försvarsmässigt var det alltså i stort sett ramstarkt med lagkaptenen Tom Pettersson som den stora klippan. Det här var Tom P när han är som allra bäst! Alltid i vägen, inte minst när han räddade Adus kanon i öppningen av andra ronden.

# Men visst var det straff när Tom tog bollen med handen i den tionde minuten. Domaren Patrik Eriksson från Gävle (uttagen som fjärdedomare till matchen men fick ersätta Glenn Nyberg i sista stund) måste ha hamnat på ”fel” sida. Jag förstår AIK:s ilska när signalen inte kom, absolut. Klarare än så här blir det inte även om bedömningen av handsregeln kan diskuteras in absurdum.

# Noah Sonko Sundberg hade också en bra dag även om samarbetet med Isak Ssewankambo på högersidan inte var klockrent alla gånger. Men så var det väl också första försöket tillsammans. Sonko var också den som var närmast målkänning när han i den 13:e minuten nickade i stolpens insida.

# Anfallsmässigt finns det inte så mycket att rapportera om den här gången. Egentligen hotades AIK bara vid två frisparkar; den Sonko nickade i stolpen samt Charlie Colketts vänterpärla mot Oscar Linnérs högra kryss. Men å andra sidan är det inte alls något konstigt; det är svårt att spränga AIK:s försvarslinje på Friends, det är sedan gammalt och inte minst med Rikard Norling vid rodret.

# Största överraskningen var hemmalagets höga och aggressiva press som störde ÖFK i uppspelsfasen. Jag tror inte att Ian Burchnall hade tagit med den i sin matchplan.

# Alhaji Gero gjorde ett stort och uppoffrande jobb i första pressen i första halvlek, trampade luft efter paus.

# Ravel Morrison hade experternas ögon på sig. Imponerade inte, enligt dem. Men det är naturligtvis inte i den här typen av matcher och så tidigt på säsongen som Morrison ska glänsa. Jag tror att Falkenberg nästa söndag kommer att passa betydligt bättre...

# Hosam Aiesh har inte spelat match sedan mitten av februari. Rosten var uppenbar!

# Här är mina betyg på ÖFK:s startelva (betygsskala 1–6, precis som Mittmedia): Aly Keita 3, Isak Ssewamkambo 2, Noah Sonko Sundberg 4, Tom Pettersson 5, Thomas Isherwood 4, Hosam Aiesh 2, Rewan Amin 3, Tesfaldet Tekie 3, Ravel Morrison 3, Charlie Colkett 2, Alhaji Gero 3. (Islamovich, Mukiibi och Fritzson spelade för kort tid för att bedömas).

***

Kalmar–Sirius 0–2, Falkenberg–Örebro 1–0, AFC Eskilstuna– IFK Göteborg 3–1, Helsingborg–IFK Norrköping 3–1. Se där, det var inga väntade resultat den här premiärdagen, inte alls!
# Söndagens största vinnaren; Sirius nye tränare Henrik Rydström som åkte hem till Kalmar (där han inte fick fortsätta...) och smiskade till hemmalaget.
# IFK Göteborg behövde den här starten minst av allt. Som jag skrev tidigare i veckan; hur ska det här sluta?

Till sist; ÖFK:s spelare nobbade Mittmedia efter matchen. Tydligen tog spelargruppen ett beslut för ett par veckor sedan att inte prata med Mittmedias reportrar (men med all övrig media). Inget spelarsnack från Molde, inget spelarsnack veckan före premiären, inget spelarsnack efter AIK... Hur tänkte man man där, egentligen? Själv säger jag bara: Lägg ned det här kriget, det kan aldrig vinnas. Däremot finns en massa förlorare, exempelvis de tusentals ÖFK-supportrar som dagligen läser ÖP och LT och som alla har sin egen åsikt om det som händer i klubben. Det är nog bara för den kommunikationsansvarige Niclas Lidström att ta ett allvarligt snack med kapten Tom P.

 
Det finns 29 kommentarer att läsa.

 
Spännande på alla plan när vi inget vet...
30 Mars 2019 klockan 07:15 av Agne Svärd
 

Spännande!
I allra högsta grad, på alla plan.
Det är det minsta man kan säga om ÖFK inför söndagens allsvenska premiär mot regerande mästarna AIK. Ingen kan säga var vi har ÖFK 20.19; definitivt inte jag, inte experterna, inte motståndarna ... förmodligen inte ens Ian Burchnall, chefen själv.
Det enda vi vet är att vi förmodligen inget vet, åtminstone vet vi väldigt lite... (Det där lät väldigt invecklat men årets ÖFK är verkligen ett osynat nybygge).

Lite kan vi dock; Aly Keita är ju kvar i målet, Tom Pettersson fortfarande en klippa i försvaret, Amin, Tekie och Edwards är en högoktanig trio på mitten, Hosam Aiesh seriens bäste en.mot-en-spelare och Dino Islamovic en potentiell skytteligavinnare. Men det är ju bara en halv startelva ... den andra halvan ska hämtas, bland annat, från de tio nya spelare som kommit under vintern, de flesta med mycket intressanta bakgrunder men även några helt osynade kort. Men gemensamt för dem alla är att ingen har hunnit visa upp sina kvaliteter under den här försäsongen. Den tidiga delen av förspelet avverkades till stora delar med det ”gamla” gänget, när de nya skulle skolas in fanns det inga motståndare (tomt i kalendern efter debaclet i Svenska cupen) ... innan Molde dök upp på andra sidan och då fungerade absolut ingenting.

Bladet med tänkbar startelva och formation är helt enkelt blankt för de flesta.

Men låt mig i alla fall presentera de nya spelarna efter bästa förmåga av de lilla jag kunnat se;
# Sixten Mohlin, 23, målvakt som kommer närmast från Malmö FF (via Dalkurd). Har inte fått så många minuter så här långt. Och när han skulle visa upp sig på riktigt (mot Molde, Keita på landslagsuppdrag) blev han knäskadad veckan innan och missar förmodligen även den allsvenska premiären. Mohlin är för mig ett oskrivet kort.

# Kelland Absalom, 21, kontraktslös målvakt från Wales (förra året i Ytterhogdal) som blixtinkallades i förra veckan och nu har skrivit på ett sexmånaderskontrakt. Kastades in i buren mot Molde och ska absolut inte lastas för nederlaget. Är på en nivå som förmodligen är för hög. På bänken mot AIK?

# Eirik Haugan, 21, från norska Hödd. En ”mjuk” och följsam försvarsspelare med fin passningsfot. Men frågan är om han redan nu har det allsvenska tempot, det såg tveksamt ut mot såväl Ranheim som Molde men bättre i segermatchen mot Sirius. Värvad på tillväxt?

# Thomas Isherwood, 21, försvarsspelare med rötterna i Brommapojkarna men som har utbildat sig i Tyskland (Bayern M) och England (Bradford). Stor (hela 195 cm lång, ovanligt för fotbollsspelare), stark och energisk med ett kraftfullt agerande. Se upp, Isherwood kan bli årets stora utropstecken i ÖFK. Såg helt enkelt lysande ut i cupmatchen mot Sirius och har sedan varit i väg på ett lyckosamt landslagsuppdrag. Vill jag absolut se på Friends arena på söndag!

# Isac Ssewankambo, 23, kommer närmast från Molde i norska Elitserien och har också haft en sejour i Malmö FF. Användbar i både försvar och på mittfältet. Intressant spelartyp med bra teknik och härligt löpsteg. Jag tror att han är högaktuell för en plats i startelvan mot AIK!

# Marco Weymans, 21, är hämtad från Belgien som Dennis Widgrens ersättare i vänsterförsvaret. Skadades redan efter en knapp halvtimma i sin första tävlingsmatch (mot Halmstad i cupen) och är inte tillbaka i full träning ännu. Mitt första intryck: en stabil lagspelare!

# Charlie Colkett, 22, mittfältare från Chelseas U23-lag. Kom till Östersund med en av Londons mest intelligenta vänsterfötter. Oj, vilka passningar! Men; så här långt ser det ut som Colkett litar lite väl mycket till sin guldfot och glömmer att hans roll består av så mycket mer. Måste operera över större ytor och höja tempot. Då kan Colkett bli en sensation, förutsättningar finns!

# Ravel Morrison, 26, supertalangen som tagit vägen över klubbar som Manchester United, Birmingham, QPR, West Ham och Lazio utan att få den sista pusselbiten på plats. En attackerande mittfältare med ett tillslag och en fotbollshjärna (speluppfattning) som får alla andra att bli gröna av avund. Dessutom har Morrison en ”funktionell teknik” som det så vackert heter. Men, farten finns inte där ännu och det fattas några växlar i orken. Jag har hört seriösa bedömare som påstår att Morrison är Allsvenskans bästa spelare. Det ska bevisas också!

# Francis Joe-Baptiste, 19, är sprungen ur Crystal Palaces ungdomsverksamhet. Rapp forward som hugger på det mesta, även motståndarna... Lite opolerad i sitt spel och behöver mogna några nivåer innan han är klar för Allsvenskan. Lite mera muskler skulle heller inte skada.

# Alhaji Gero, 25, är tillbaka i ÖFK-dressen efter ett kort äventyr i Esteghlal. Gero lämnade Iran med en kappsäck full av sköna slantar men knappast som en bättre fotbollspelare. Jag tror att vi får se samme Gero som tidigare; en urstark bollmottagare som jobbar hårt för laget men där spelförståelsen inte är den allra bästa, inte heller tajmingen i straffområdet. Gero får gärna visa att jag har fel, ingen skulle bli gladare än jag.

***

Det är väl lika bra att jag tar några frågetecken medan jag är igång:
# Ronald Mukiibi skrev på ett nytt kontrakt men blev skadad redan i den första riktiga träningen i ÖP-hallen i början av januari. Hur långt har han kvar till 90 minuter på plan?

# Hosam Aiesh klev av efter en halvlek i cupstarten mot Halmstad. ”Ont i magen”, sas det... Hmmm, det var den 16 februari(!), sedan dess har vi inte sett röken av fjolårets assistkung. Aiesh skadehistorik är besvärande och det är alltid samma område som drabbas. Frågan är; hur många matcher tvingas Aiesh avstå den här säsongen? Själv säger han alltid att ”allt är kanon”, ”toppen-toppen”, ”inga problem”. Men är han verkligen redo för spel på söndag efter så lång frånvaro? Risken för rost är i alla fall uppenbar.

# Mera skador i det ”gamla” gänget: Dino Islamovic klev av mot Molde utan att knappt ha hunnit röra bollen (känning i ett knä, ”säkerhetsåtgärd”), målvakten Andrew Mills har tydligen fått ett kraftigt bakslag i sin rehabilitering efter knäoperationen, Simon Kroon är knäopererad (menisken) och blir borta till sommaren, Sam Mensiro sliter med en gammal knäskada, Jamie Hopcutt har inte synts till senaste tiden (oklar status) och Curtis Edwards åkte till Molde med nackspärr... Fysiogänget saknar sannerligen inte arbetsuppgifter...

***

Ja, det är alltså med dom här förutsättningarna som Ian Burchnall ska pussla ihop årets första allsvenska startelva. Det är, som ni säkert förstår, inte alldeles lätt.
Här är, i all enkelhet och med en stor portion gissningar när det aktuell skadestatus, mitt förslag (4-5-1): Aly Keita – Isak Ssewankambo, Noah Sonko Sundberg, Thomas Isherwood, Tom Pettersson – Rewan Amin, Curtis Edwards, Tesfaldet Tekie, Ravel Morrison, Jerell Sellars – Dino Islamovic. (Om Aiesh kan spela så tror jag att Sellars får börja på bänken).

Det var i alla fall ett försök...

***

Douglas Bergqvist försvann till Norge i veckan, utlånad till Haugesund. Många kommer att sakna Douglas, en profil och en härlig pådrivare i flera säsonger. Men trots allt; visst är det viktigt att vara en stark röst i omklädningsrummet men det är jobbet på planen som är helt avgörande. Och jag tror att Douglas hade fått väldigt lite speltid den här sommaren!

***

Jag tippade ÖFK som sjunde lag i årets allsvenska i gårdagens krönika här på fotbollz.se. Det var inget originellt tips, ”alla” ser ut att placera ÖFK i mittens rike. Men när jag lyssnar igenom tränarrösterna från den allsvenska upptaktsträffen i förra veckan är respekten för ÖFK lite större än så. Många av konkurrenternas chefer är imponerade av vinterns jobb med spelartruppen men påpekar samtidigt att det kan ta tid att foga samman så mycket nytt. Det är en åsikt som jag hyser största respekt för; alla vet ju att Rom inte byggdes på en dag...

***

Det handlas alltså spelare in i det sista (fönstret stänger först i nästa vecka). Exempelvis plockade IFK Norrköping i dag ytterbacken Egzon Binaku från guldkonkurrenten Malmö FF.

***

Jag har i flera säsonger klagat på ÖFK:s ofta svaga hörnor. Är de inte utåtskruvade så är de så komplicerade att ingen riktigt verka förstå vad som ska hända. Utdelningen är i alla fall väldigt mager. Men jag förmodar att hela ÖFK-gänget kollade EM-kvalmötet mellan Sverige och Norge och den galna 3–3-kvitteringen på övertid. Svårare än så är det inte; det behövs bara en känslig hörnläggarfot (Ödegård) och en kraftig överbelastning vid den främre stolpen. Då är även en världsmålvakt som Robin Olsen chanslös (han hade inte en möjlighet att hitta igen den bollbanan) och planens kortaste spelare (Kamara) kan vinna höjdduellen. Se och lär!

***

ÖFK:s match på söndag döms av Glenn Nyberg från Borlänge. Tack, Nyberg är en av våra absolut bästa rättskipare. ”Årets domare” förra säsongen när spelarna fick göra sitt val!

Till sist; Så här ser den allsvenska premiäromgången ut, söndag: Falkenbergs FF–Örebro SK, Kalmar FF–IK Sirius FK, AIK–Östersunds FK, Helsingborgs IF–IFK Norrköping, AFC Eskilstuna–IFK Göteborg. Måndag: IF Elfsborg–Hammarby IF, Malmö FF–BK Häcken, Djurgårdens IF–Gif Sundsvall.

 
Det finns 6 kommentarer att läsa.

 
Jag är inte övertygad - men MFF tar guldet
28 Mars 2019 klockan 22:11 av Agne Svärd
 

Häcken har varit bäst så här långt. Men vem är bäst när Allsvenskan gör bokslut i november?
Ja, det är väl inte tiotusenkronorsfrågan precis, kandidaterna är ju inte så många. Experterna, både de som har fotbollen som sitt yrke och vi som står vid staketet, säger Malmö FF med fjolårsmästarna AIK, Häcken och IFK Norrköping som de tuffaste utmanarna.
Själv tillhör jag dom som tror på Malmö FF. Men jag är inte alls lika övertygad några dagar före avspark som jag var för ett par månader sedan, absolut inte.

Inför fjolårets seriestart trodde jag väldigt mycket på ÖFK. Spelartruppen innehöll massor av kvalitet och förspelet såg otroligt stabilt ut; i träningsmatcher, insatserna mot Arsenal i februari och i cupspelet (gjorde en utmärkt match även i semifinalförlusten mot MFF).
Men när seriespelet drog igång drabbades man av pyspunka, sju poäng på de inledande sju omgångarna och möjligheten att blanda sig i tätstriden var förlorad redan i början av maj.

Jag har funderat mycket på vad som gick snett, förmodligen är det en hel symfoniorkester av anledningar. Men jag är helt övertygad om att spelarna inte orkade hantera det tuffa programmet under 14 månader fram till seriestarten; cupspel fram till final (med lyckligt slut...), 30 allsvenska matcher och tolv matcher i Europa league (sista i Berlin några dagar in i december), bara en månads vila över jul och nyår, träning plus två läger i en månad, cupspel, sedan dubbelmöten mot Arsenal och nya cupmatcher ända fram till semifinalen mot Malmö FF, veckan därefter seriestart mot Djurgården...
Ni ser själva; många tävlingsmatcher under lång tid. Och lite träning och återhämtning. Lägg därtill tunga förluster mot Arsenal och MFF som inte gjorde livet gladare...

Nu är det MFF:s spelare som varit utsatta för samma stentuffa resa; cupspel, Allsvenskan, Champions league, Europa league, kort juluppehåll, träningsläger, cupspel, matcher mot Chelsea (två förluster), mera cupspel och till sist träningsmatcher i England och Nederländerna...
Alltså; massor av tuffa tävlingsmatcher men lite träning och återhämtning. Och tunga förluster mot Chelsea och motgångar i Svenska cupen (utslagen redan i gruppspelet trots gynnsam lottning).
Mönstret är alltså detsamma för ÖFK 2018 som för MFF 2019 med den lilla skillnaden att ÖFK tappade stinget när Allsvenskan började medan MFF fes ihop redan efter Chelseaförlusten!

Trots det så väljer jag alltså att sätta Malmö FF som vinnare i årets allsvenska. Min enda hållbara motivering: de har mest kvalitet i sin stora spelartrupp, dubbel (minst) täckning på samtliga positioner! Det tror jag ingen kan konkurrera med. Och dessutom kom svackan några veckor tidigare än ÖFK:s.
Så här slutar Allsvenskan 2019 som jag ser det:

1) Malmö FF
Tar revansch för fjolåret då man tidigt hamnade på efterkälken och trots en stark höst inte kunde utmana AIK om guldet. Med ny strategi (smal trupp med spets kompletterad med lärlingar har blivit en större spelartrupp med kvalitet på alla poster) ska Lennart Johanssons pokal föras tillbaka till Malmö. Mina frågetecken; några av nyckelspelarna (Rosenberg; Safari, Rasmus Bengtsson) har slitna kroppar och måste matchas med försiktighet. Och hur är kvaliteten på backlinjen, egentligen?

2) IFK Norrköping
Jag hoppas verkligen att Norrköpings sätt att bygga lag betalar sig. Det doftar kvalitet och offensiv inriktning lång väg, nyförvärv som Sead Haksabanovic och Christoffer ”Totte” Nyman borgar för ett ännu vassare anfallsspel. Frågetecknet, och det är ganska stort: Vem styr upp defensiven nu när Andreas Johansson inte längre finns att luta sig emot?

3) BK Häcken
Laget från Hisingen smyger som vanligt strax under radarn, trots en stark höst och lika bra försäsong som bland annat tagit klubben till final i Svenska cupen (mot AFC Eskilstuna). Precis som Norrköping ligget styrkan i det offensiva spelet; Paulinho kommer att spotta in 20 kassar även den här sommaren men viktigaste spelaren är nog Alexander Jeremejeff. Det var när han kom tillbaka från MFF förra sommaren som den sista pusselbiten föll på plats.

4) AIK
Fjolårets mästare har tappat ett par viktiga kuggar i backlinjen (Alexander Milosevic och Robin Jansson) och med tanke på att Rikard Norling bygger sina framgångar bakifrån kommer det förmodligen att ta några omgångar innan alla kuggar har kommit rätt. Ytterligare en fråga; vem blir kreatören på mitten när Kristoffer Olsson försvunnit till Krasnodar i den ryska ligan? Här finns en del att fundera över men det blir väl som vanligt; AIK vinner med 1–0... Men det kommer inte att räcka till att försvara titeln!

5) Hammarby IF
Fyrtioåtta spelare in och fyrtioåtta spelare ut... Ungefär så känns det om årets Hammarby, sportchefen Jesper Jansson har verkligen inte legat på latsidan den här vintern. Men trots allt nytt; Hammarby är inte lika bra i år! Målvakten Johan Wiland missar första delen av säsongen, likaså mittfältsgeneralen Junior (en av Allsvenskans mest underskattade spelare, Bajens Bachirou). Lämnat har Björn Paulsen, Netto Borges och Jiloan Hamad gjort. Sådana klippor tar tid att ersätta. Dessutom: bollen rullade Hammarbys väg väldigt länge i fjolårets serie. Den turen kommer man inte att ha en gång till...

6) Djurgårdens IF
Även här har sportchefen (Bosse Andersson) tvingats jobba hårt för att få till en slagkraftig besättning. Om han lyckats? Tveksamt. Men Astrit Ajdarevic är en prestigevärvning, om den slår rätt så kan det vara årets fullträff! Däremot är jag inte övertygad om att norske målvakten Per Kristian Bråtveit kan fylla tomrummet efter Andreas Isaksson och att Mohamed Buta Turay är med och slåss om skytteligatiteln. Jag tror att Buya Turay får rubriker om helt andra saker... En sak är i alla fall klar; årets Djurgården är bättre balanserat än fjolårets, utan tvekan.

7) Östersunds FK
Min förhandsfavorit förra året, betydligt blygsammare förväntning den här gången. ÖFK 2019 är för mig ett oskrivet blad. När vi startade fjolåret hade ÖFK självskrivna ledare (klasspelare) i alla lagdelar; Sotirios Papagiannopoulos styrde i försvaret och var tillsammans med Tom Pettersson ett urstarkt mittbackspar, kanske seriens bästa, på mitten var Brwa Nouri den självklara fältherren och i offensiven härjade Saman Ghoddos och Ken Sema med motståndarförsvaren. Ja, ni ser själva. Dagens ÖFK innehåller nio nya spelare (tio om man räknar in målvakten Kelland Absalom som tycks få följa med till AIK-matchen) men så här långt har ingen av de nya klivit fram som någon naturlig ledare. (Jag ska hinna med en grundligare ÖFK-genomgång innan söndagspremiären, håll utkik här på fotbollz.se).

8) IF Elfsborg
Trodde jag mycket på förra säsongen men boråsarna blev en stor missräkning. Laget var helt enkelt felbyggt; mittfältare i försvaret, mitttfältare på mitten och mittfältare i anfallslinjen. Det verkar vara åtgärdat men jag kan inte se att Jimmy Thelin har ett lag som kan vara med och hugga i det översta skiktet. Thelin bygger gärna sina lag bakifrån men här saknas faktiskt bra försvarsspelare!

9) Helsingborgs IF
Välkommen tillbaka till en klassiker i svensk fotboll, 66 säsonger i Allsvenskan och sjua i maratontabellen. Man kommer med ett lag fullpumpat med rutin, målvakten Pär Hansson, landslagets kapten Andreas Granqvist, Alexander Farnerud, Rasmus Jönsson, Wanderson... Hemma på Olympia kommer man att ta många poäng men hur roligt tycker dom här gubbarna att det är med en hundramilaresa till Östersund? Och dessutom konstgräs...

10) Gif Sundsvall
Överraskade förra året med en åttondeplats och positiv fotboll. Kommer säkerligen att hamna någonstans i mittens rike även i år. Såvitt jag förstår ser det ut som att Giffarna kommer med i stort sett samma manskap som förra året, här har det nog hänt minst av de 16 klubbarna. Det kommer att räcka en bit, om Linus Hallenius fortsätter att producera mål!

11) Örebro SK
Nja, det vill inte riktigt ta sig för närkingarna. Nia ifjol, lite sämre i år? Trots det tycker jag att ÖSK bitvis spelar alldeles utmärkt, och underhållande, fotboll! Men prestationerna varierar för mycket för att slutresultatet ska bli bra. Förlusten av Nahir Besara kommer att vara märkbar även om det inte slog gnistor om hans prestationer under hösten.

12) Kalmar FF
Nystart under Magnus Pehrssons ledning. Men materialet är ungefär detsamma; Elm och Elm kryddad med några B-rassar. Stabilt på mitten (när Rasmus Elm spelar) men inte tillräckligt bra varken framåt eller bakåt. Brukar vara svårslagna på hemmamark och det lär räcka för att hänga kvar.

13) IFK Göteborg
Elva ifjol, två platser sämre i år. Och absolut inte bättre. IFK Göteborg är en förening i sönderfall, jag kan inte se annat. Tunn spelartrupp, ingen sportchef på plats och en kassakista som skramlar om man släpper ned en tiokrona. Det är inte mycket som ska gå fel förrän laget hamnar på fel sida om strecken i bottenstriden. Hur ska det här sluta?

14) IK Sirius
Var länge inblandad i bottenstriden förra säsongen men slank undan i sista stund. Jag tror på samma scenario den här sommaren, trots att klubben satsat på ett nytt tränarpar. Materialet är i stort sett detsamma. Där finns mycket rutin men flera av de bärande spelarna dras med en skadehistorik som är besvärande. Ungefär som Kalmar, stabilt på mitten men sämre framåt och bakåt. Det såg vi inte minst när Sirius var på Jämtkraft arena för några veckor sedan (3–0 till ÖFK).

15) AFC Eskilstuna
Här är ett tips som man riskerar att få äta upp... AFC är ju framme i Svenska cupens final och dit tar man sig inte utan kvalitet. Men här vete fanken. Jag tror i alla fall inte att det räcker över 30 omgångar, det finns klara brister i samtliga lagdelar och jag är övertygad om att även det här besöket blir kortvarigt.

16) Falkenbergs FF
Här blir det tufft, det törs jag lova. Inte minst får målvakten Hampus Nilsson (jodå, samme Hampus som var i ÖFK för några säsonger sedan) vara beredd på hårt arbete. Framför sig har han en väl sammansvetsad backlinje medan det är svårt att hitta allsvenska kvaliteter i offensiven. Får hoppas på många hemmapoäng men det kommer inte att räcka.

 
Det finns 11 kommentarer att läsa.

 
...men Tekies mål var i alla fall snyggt
24 Mars 2019 klockan 20:03 av Agne Svärd
 
Det var nu vi skulle börja se konturerna av ÖFK:s nya lagbygge. Det var också nu som vi skulle få något annat att tänka på efter alla tråkiga diskussioner kring klubben den senaste tiden.
Men efter 4–1 i baken på Aker stadion i Molde är frågetecknen kring laget bara betydligt fler än före avspark. Och inte blev vi gladare heller, definitivt inte!
Jo, en sak; Tesfaldet Tekie gjorde i alla fall ett ursnyggt mål och det kan vi glädja oss åt. Men resten är bara att sopa ihop och stoppa i en soptunna, så illa var det.
ÖFK reste till Molde på den norska Atlantkusten för att möta fjolårets serietvåa i Elitserien (Rosenborg tog mästartiteln). Flygresan var lång (Stockholm, Oslo, Molde) och dramatisk i den rasande vinden. Och ungefär samtidigt som man landade i ”rosornas stad” stannade motorerna på kryssningsfartyget Viking Sky bara några mil därifrån och 1.300 personer hamnade i ett dygnslångt sjödrama som engagerade stora delar av världen.
Utan att överdriva kan man konstatera att ÖFK onekligen befann sig i händelsernas centrum på ett sätt de knappast hade räknat med när de lämnade Östersund tidigt på lördagsmorgonen...
Men efter det lilla sidospåret, som i ett större perspektiv naturligtvis är så oändligt mycket större och viktigare än en träningsmatch, kan vi återgå till de 90 minuterna på Aker stadion (en fantastisk anläggning vid Moldefjorden där Viking Sky lotsades in till vid kaj ungefär i samma stund som ÖFK lämnade arenan). Och det finns faktiskt inte mycket att berätta, sett med ÖFK-ögon.
Molde var där, i allra högsta grad. ÖFK var inte där, inte på något sätt!
Det är bara att konstatera; saknaden av formhöjande matcher efter uttåget (återigen, den förbannade insatsen i Karlstad) i cupen var alldeles påtaglig. Men var inte ens i närheten att hänga med i hemmalagets tempo. Molde såg ut att vara redo för seriespel, ÖFK var redo för, ja, vadå?
Att hålla bra fart på träningarna är en sak. Att möta Ytterhogdal i ett par träningsmatcher är också en sak.
Men att spela tävlingsmatcher (i cupen) mot allsvenskt motstånd är en helt annan sak.
Om vi inte visste det sedan gammalt så vet vi det nu.
En. Helt. Annan. Sak!
Ian Burchnall och hans kamrater i ledningen har nu en vecka på sig. Det är ingen tid alls i de här sammanhangen. Sedan väntar svenska mästarna AIK på Friends arena, det är allsvensk premiär.
# Under de här dagarna måste Burchnall hitta en startelva (hur det nu ska gå till när småskavanker och dålig form härjar lite överallt i den stora truppen).
# Under de här dagarna måste Burchnall också hitta en spelmodell som funkar (i dag, precis som vid flera andra tillfällen den här våren, var det noll anfallsspel och segt som kola på mitten. Dessutom havererade försvarsspelet. Men varför skulle det fungera när inget annat fungerar...?)
ÖFK 2019 är så här långt väldigt svårläst. Hur vill Burchnall ha det, egentligen? Jag ser inga linjer. Dom finns förmodligen men spelarna kanske inte förstår, vad vet jag?
***
ÖFK startade med den här elvan: Kelland Absalom – Sam Mensiro, Eirik Haugan, Tom Pettersson, Isak Ssewankambo – Rewan Amin, Tesfaldet Tekie, Charlie Colkett – Jerell Sellars, Ravel Morrison – Dino Islamovic. På bänken: Edvin Olsson, Francis Baptiste, Curtis Edwards, Noah Sonko Sundberg, Alhaji Gero, Ludvig Fritzson, Patrick Kpozo.
Islamovic kastade in handduken redan efter 19 minuter (känning av gammal knäskada), Gero ersatte. Speltid fick även Edwards, Sonko och Fritzson i andra halvlek.
Som ni ser av laguppställningen var den något annorlunda i försvarsdelen. Jag tror inte att vi får se den backlinjen så många gånger till under säsongen... Små plus delas ut till Ssewankambo (fina initiativ i offensiven i första halvlek, det är en fin spelartyp), Tekie (1–0-målet, det var snyggt) och Sellars (kom i alla fall till några avslut). Sammantaget var insatsen underkänd förutom 20 bra minuter i första halvlek.
Vilka fler än de som var med på Norgeresan kan då vara aktuella till den allsvenska premiären?
Målvakterna är naturligtvis tillbaka. Aly Keita från landslagsuppdrag och Sixten Mohlins knäskada ska inte vara allvarlig (sägs det...) Thomas Isherwood kan vi också räkna med om han nu är hel och kry efter landslagsspel och Douglas Bergqvist är också tillbaka.
Men sen? Ärligt sagt, inte så mycket mer med tanke på skadebilden. Det sägs att Hosam Aiesh ska vara klar för spel. Visst, men Aiesh har varit borta sedan cupstarten mot Halmstad (16 februari) då han steg av efter halva matchen. Han kan i varje fall definitivt inte vara i matchform och detsamma gäller nye Marco Weymans som försvann samtidigt med Aiesh i sitt enda riktiga framträdande i ÖFK-dressen..
Jamie Hopcutt, var är han? Ronald Mukiibi kan inte vara startklar efter en segdragen fotskada och Simon Kroon hoppas vi på – till hösten!
***
Jag har vid några tillfällen gnällt över stängda träningar (och nu även träningsmatcherna mot Ytterhogdal, suck...). Mig personligen spelar det naturligtvis ingen som helst roll men jag ogillar när media och intresserade stängs ute och i förlängningen av ett sådant resonemang är det alltid klubben som är förloraren på sista raden, tro inget annat!
Jag tar nu upp ytterligare två saker där bristen på transparans blir uppenbar;
# Först några timmar före start fick vi i dag veta att ingen av ÖFK:s tre målvakter (Keita, Mohlin och Andrew Mills) var med på resan till Molde. Det tycker jag är lite sent (egentligen jävligt sent), inte minst med tanke på att det varit klart sedan flera dagar (att Keita var borta på landslagsuppdrag var dock bekant). Så behandlar man inte sina supportrar. Det är ju inga statshemligheter det handlar om, bara att målet ska vaktas av Kelland Absalom (Ytterhogdal förra året, kontraktslös nu) och att Edvin Olsson sitter på bänken. I en träningsmatch mot norska västkusten när truppens tre målvakter inte är tillgängliga. No more, no less. Av vilken anledning berättar ÖFK inte det – i tid?
# Skadan på Simon Kroon. Den kallas numera för ”underkroppsskada” (en benämning som smugit sig in i svensk idrott på senare tid, förebilden är hämtad från NHL-hockeyn om jag är rätt informerad). När man nu snärjer in sig i den typen av benämningar riskerar man i det här fallet minst två saker:
1) Eftersom vi vet att det från början handlade om en muskelbristning i ena lårets baksida som blev väldigt segdragen kan vi ju misstänka att Kroon kom till ÖFK med en skada som han inte berättat om...
2) ...eller så kan vi anklaga ÖFK:s fysiogäng för ett uselt jobb som inte fått tillbaka Kroon i spelbart skick trots att det gått mer är ett halvår sedan skadan uppstod. Vi vet ju inget annat än Kroon har ”dragit en baksida” och så lååååång tid ska det väl inte ta att få honom tillbaka på banan...
Men om nu inte ÖFK vill berätta så gör väl jag det för att inte spekulationerna mot Kroon eller fysioteamet ska leva vidare: Simon Kroon opererades för en tid sedan för en trasig menisk!
Så var det alltså med ”underkroppsskadan”.
Jiddra inte så förbannat. Säg som det är och alla blir vinnare!
 
Det finns 7 kommentarer att läsa.

 
Det här får vi dras med hela säsongen
20 Mars 2019 klockan 18:56 av Agne Svärd
 

Jag förmodar att några, eller till och med ganska många, av er som läser den här texten redan kollat i det material som Uppdrag granskning, UG, i går presenterade på SVT play om Daniel Kindberg och ÖFK och de ekonomiska oegentligheterna. Om ni inte har hunnit eller kunnat se så har ni chansen i kväll när programmet (förmodligen i en något annan form än playversionen) sänds i SVT1 (kl.20.00).
Hela upplägget följer den dramaturgi som är känd sedan gammalt och som triggar igång hela media-Sverige; den fyra avsnitten som UG producerat hinner knappt landa på SVT play förrän samtliga redaktioner med någorlunda sjävaktning går igång. En hel skittunna full med, för Kindberg och ÖFK, besvärande uppgifter töms ut och några timmar senare sitter Kindberg (framförallt) och ÖFK i samma kanaler och på samma plattformar och försöker försvara och förklara sig.
Som extra salt i såret; det här kommer samma dag som de allsvenska klubbarna har sin upptaktsträff och stora delar av ÖFK-fokuset riktas mot den här affären. Eller som lagkaptenen Tom Pettersson sa när han sent på kvällen kom upp på podiet: ”Jag har tränat hela dagen på att svara på den här frågan...”

Till alla som gillar ÖFK, jag har skrivit det tidigare och jag skriver det igen: Var beredd på riktigt svettig sommar (oavsett väderlek...), Kindberg-gate kommer att vara i fokus så långt vi kan överblicka. När UG:s granskning kallnar drar rättegången mot Kindberg (och två andra män) igång i Härnösands tingsrätt (24 april) och pågår ända in i juni, domen faller kring midsommar och därefter kan vi med alla säkerhet, oavsett utgång, räkna med en överklagan till hovrätten och genast har vi hunnit långt in i hösten.
Det är så här det fungerar i en demokrati och i ett rättssamhälle. Och applåderar ni när journalister avslöjar politikers tvivelaktiga lägenhetsaffärer eller misstänkt penningtvätt hos våra vanligaste banker så får ni nog tugga i er det här också.
Även om det gäller ÖFK och mannen bakom framgångssagan.

Jag har följt den här trista historien från dag 1, den handlar till stora delar om människor, på alla sidor, som jag känner. I några fall riktigt väl. Daniel Kindberg, naturligtvis, ÖFK-folk, anställda och beslutsfattare på Östersundshem, politiker i Rådhuset – och granskarna. Jag ägnade julen åt att läsa hela förundersökningen (cirka 2.500 A4-sidor) som ledde fram till åtalet i december och jag har sett playversioen av UG.
Klart är att mycket är besvärande för Kindberg och de två andra som är åtalade.
Däremot är jag inte alls säker på en fällande dom när ärendet har tröskats genom hela rättssystemet, åtminstone när det gäller Daniel Kindberg och den så kallade Peab-mannen. Ekonomisk brottslighet brukar, oftast, vara väldigt svårt att bevisa. Exemplen är faktiskt hur många som helst.

Men!
Det finns saker som stör mig i den här processen. Här är några:

# Hur i helvete har Daniel Kindberg kunnat göra affärer med den så kallade Sollefteåföretagaren under så lång tid? Visserligen lär de vara vänner sedan många år men någonstans måste det väl finnas en gräns. Den här mannen, med sina flyttbilar, lastbilar och traktorer, verkar, om man ska tro förundersökningen, inte ha någon vidare ordning på sina affärer. Jag trodde inte att sådana här gubbar fanns längre. Kontoret på fickan och pengarna i madrassen (som han själv säger i ett av förhören...). Han har ingen som helst koll vilka bilar han haft på Stadsdel norr, han vet inte vilka som kört dem (”kanske heter någon Kent, eller Kalle, eller Olle. Efternamn? Kommer jag inte ihåg. Hur dom fick betalt? Vet inte, kanske var det gamla gentjänster...”). Den här mannen har dessutom suttit i styrelsen för några av Kindbergs fastighetsbolag (under en viss tid visste han inte ens om det...), härvan av ekonomiska transaktioner mellan honom och Kindbergs olika bolag är nästan omöjlig att reda ut och dessutom belönades Sollefteåmannen med en aktieutdelning från ett av bolagen på 2,1 miljoner kronor (som naturligtvis inte deklarerades). Phuu...
Jag menar: Kindberg har haft en otroligt hög svansföring som ordförande i ÖFK och då tänker jag inte bara sporstligt; kulturprojekt som ska utveckla spelare och anställda på alla plan, värdegrund, hbtq-frågor... Ja, ni känner igen alla fina honnörsord som ska genomsyra klubbens hela verksamhet. Samtidigt gör han den ena stora affären efter den andra med en man som inte ens kan stava till de här orden och dessutom är en av ÖFK:s största sponsorer, Kindberg hjälper också till så att Sollefteåföretagarens fakturor blir rätt utförda... Daniel Kindbergs moraliska kompass har tydligen pekat åt alla håll under de här åren och det gör mig förbannad!

# Från ÖFK:s sida har man hela tiden hävdat att ”vi är inte misstänkta”. Det blir ju bara larvigt när man läser förundersökningen där några ÖFK-anställda, som stått som företrädare för Driftaren AB (ÖFK-bolaget som skötte om Jämtkraft arena på uppdrag av Östersunds kommun) riskerade att få lämna både hus och hem när kronofogden knackade på dörren. Och så sent som i går meddelade kammaråklagare Niklas Jeppsson vid Ekobrottsmyndigheten (han som lett hela det här ärendet) att han vill att Driftaren AB ska betala 500.000 kronor i en företagsbot...

# Det är inte bara Sollefteåföretagaren som har dåligt minne. De ÖFK-anställda som varit på förhör verkar inte komma ihåg så mycket de heller. Eller så har de inget sett, inget hört. Märkligt, det här är ju skärpta killar allihopa.

# Det finns några nissar på Östersundshem som vet hur man utnyttjar media till att undgå egen granskning. Tillförordnade vd:n Christer Sundin slår nog alla rekord i den grenen, sällan eller aldrig har jag upplevt något liknande. Sundin satt i den styrelse som under flera år godkände Kindbergs framfart på stadsdel Norr. Nu är han själv den mest offensive i smutskastningen av bolagets förre vd, det finns ingen hejd på hur uselt som Kindberg skött sitt uppdrag. Det blir inte speciellt trovärdigt.

# För övrigt är det många som tar chansen att skaffa sig fördelar i den här härvan. Inte minst bland politiker i Rådhuset En sak som har jag lärt mig efter alla år i mediasvängen; ledande politiker berättar aldrig hela sanningen, de säger bara det som gynnar dem själva och deras parti!

# UG:s upplägg bygger ju på att Östersundshem förvärvade markområdet på Stadsdel Norr till ett kraftigt överpris (127 miljoner kronor) för att möjliggöra för KIndberg och ÖFK att utnyttja det för egen vinning. Och alla medspelare (ÖP, Östersundshem, dåvarande politiska oppositionen) hakar på. Men ingen kan fortfarande påvisa att priset var fel. Det så kallade ”hemliga dokumentet” som presenteras handlar ju till syvende och sist inte om det som affären kom att gälla, det blir som att blanda äpplen och päron, medan ÖP:s anonyma värderare (som satte priset på området till 86 miljoner) är ju inte värt ett skit så länge det är anonymt. Vi har ju ingen som helst aning om vem värderaren är och vilkens ärende han/hon går. I mina ögon faller därför den här tesen platt till marken.

Till sist; på söndag genrepar ÖFK inför den allsvenska starten då man reser till vackra Molde, rosornas stad, på den norska Atlantkunsten. Och då får vi snacka fotboll!

 
Det finns 10 kommentarer att läsa.

 
ÖFK studsade tillbaka under svåra förutsättningar
3 Mars 2019 klockan 22:10 av Agne Svärd
 

Sådärja! ÖFK studsade snabbt upp på banan igen efter förra lördagens smäll i Karlstad. 3–0 mot allsvenska kollegan Sirius är ju ett resultat som ger respekt i alla sammanhang, dessutom finns heller inte mycket att anmärka på prestationen.
Den här gången kan man säga att motivationen att ta revansch på en riktigt usel insats (ÖFK) var större än möjligheten att vinna gruppen (Sirius).

Som alla förstår var förutsättningarna för fotboll på Jämtkraft arena inte de allra bästa den här söndagseftermiddagen i början av mars. Sju minusgrader och snö i luften och på planen passar naturligtvis bättre för häng i tv-soffan med Vasalopp och VM-skidor. Därför; all heder till alla som bidrog till att gör det här till en hygglig fotbollsmatch!
Svårare än så här blir det inte att spela fotboll.

ÖFK-bossen Ian Burchnall hade lovat förändringar efter 2–3 i Karlstad. Naturligtvis ville han skicka in en granat i truppen och tala om att det är inte okej att prestera på det sättet samtidigt som här fanns möjligheten att matcha några spelare som annars hade fått vänta på sin chans eftersom cupen var förlorad.
Och förändringar blev det; fem nya spelare fanns i startelvan och även om den taktiska laguppställningen sa 3-5-2 på papperet var det något annat i verkligheten, fråga mig bara inte vad...

Men det här såg jag i alla fall: Det blev mestadels en fyrbackslinje med nya Eirik Haugan och Thomas Isherwood som mittbackar, Sam Mensiro till höger och Tom Pettersson till vänster. På mitten tog Rewan Amin sin vanliga ”sittande” roll medan Ravel Morrison var den mest offensive och stöttade Dino Islamovic i att störa Sirius mittbackar, Tesfaldet Tekie opererade däremellan. På kanterna såg vi Jerell Sellars och Curtis Edwards. Längst bak Aly Keita.

Innan jag redovisar resultatet av förändringarna: Det var en jäkla skillnad på inställningen och det är ändå det absolut viktigaste för att man ska vinna fotbollsmatcher. Det var full insats i duellerna från alla håll, tack för det!
Här är annars mina tre viktigaste noteringar;
# Dino Islamovic jobbade nu precis som jag vill att en spets ska göra. Förutom det så viktiga presspelet så var Dino ständigt på språng framåt. Det gav två snygga mål (2–0 på nick och 3–0 med högern i fritt läge) samt delaktighet även i förspelet till 1–0. Och det kunde ha blivit ännu mera från matchens lirare!
# Tesfaldet Tekies djupledslöpningar på mittplanen. Äntligen fick jag se det som saknats så här långt, en innermittfältare som ”slår” sin motståndare, vinner ytan och sedan blir ett hot mot backlinjen. Sånt gillar jag! Nu öppnade Tekies löpningar för två mål, det sista efter en 50-metersrepa med bollen klistrad vid foten.
# Thomas Isherwood har inte fått så många möjligheter att visa upp sig så här långt. När han nu fick chansen tog han den med besked. Isherwood var mycket rejäl i sitt spel, här togs verkligen inga fångar..., Isherwood var chefen i det stabila hemmaförsvaret.

Men det fanns mer att lägga till pluskontot:
# Ravel Morrison fick 70 viktiga minuter. Sköt 1–0, spelade fram till 2–0, bjöd på några tekniska läckerheter samt jobbade fint ihop med Dino Islamovic. Hinner förmodligen att fixa full matchform till den allsvenska premiären om fyra veckor.
# Aly Keita fick mycket skit efter sin tabbe mot Karlstad och det skulle han ha. Nu var det full skärpa i varje ingripande. Visserligen var det inte många som var kvalificerade men även de ”lätta” utfördes med hundraprocentig insats. Hellre en boll rensad upp på läktaren än ett mål i baken, ja, ni förstår...
# Det lyste revansch lång väg även om Tom Petterssons insats, lagkapten som han är. Tom, som var mycket besviken efter matchen i Karlstad, spelade nu mestadels vänsterback och därifrån jobbade han över i stort sett hela banan i 90 minuter. Det räckte bland annat till inlägget som bäddade för 1–0 och krampkänning i slutet av matchen.

ÖFK kan nu lägga cupspelet bakom sig och har den här månaden på sig att ställa in siktet mot den allsvenska premiären mot AIK på Friends arena. Bra så. Men skadeläget fortsätter att oro och listan förlängdes den här gången med Eirik Haugan som tvingades ge upp i början av andra halvlek. Dessutom måste nog ÖFK-ledningen hitta ytterligare träningsmotstånd. Just nu finns bara ett möte med norska toppklubben Molde inprickat och det är i fattigaste laget.

Ytterligare några noteringar;

# Sirius kom till Östersund med chans att vinna gruppen. Visserligen saknades några bärande krafter (Philip Haglund, Rpbert Åhman-Persson, Sam Lundholm...) men npg såg det ganska magert ut i Uppsalagänget, åtminstone om man tittar på den offensiva insatsen. Jag gissar på en svettig sommar för nya tränarduon Henrik Rydström/Mirza Jelecac. Riktigt svettig...

# Det är inte bara ÖFK som misslyckats i cupspelet. Malmö FF och IFK Norrköping tillhör också den utslagna skaran. MFF, med sin stjärntyngda spelartrupp, orkade uppenbarligen inte med att kombinera Europaäventyret (dubbelmötet med Chelsea) med spelet på hemmaplan medan jag vet inte vad Norrköping ska skylla sina insatser på. Östgötarna har rustat mer än alla andra men så här långt har utdelningen blivit mager. Jag gissar att det väcker en viss frustration hos dom inblandade.

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Nu är det bara att börja om från början, ÖFK
23 Februari 2019 klockan 21:07 av Agne Svärd
 

Man kan förlora. Och så kan man förlora som ÖFK gjorde mot den nyblivna division 1-klubben Karlstad BK.
Lördagens knock på Örsholmens IP skakar ÖFK i grunden, all den tro och optimism som byggts upp i rekordfart de senaste veckorna där namnkunniga nyförvärv staplat på varandra, är raserad!
0–0 hemma mot Halmstad (superettanlag, dessutom halvt utslaget av magsjuka) och 2–3 mot Karlstad BK (nykomling i division 1, ja, ni förstår, dom spelade för några månader sedan i landets fjärdedivision) är resultat som är direkt pinsamma för en klubb med ambitionen att vinna hela cupen och spela i Europa i sommar.
Fiasko är ett ord som jag sällan använder. Men den här gången går det inte att undvika.
Resultatmässigt, givetvis.
Prestationsmässigt, givetvis.
Det såg helt enkelt för jävligt ut i eftermiddag. I alla delar.

ÖFK:s möjligheter att avancera vidare från Svenska cupens gruppspel är alltså förlorade redan efter de inledande två gruppspelsomgångarna, trots att en mycket gynnsam lottning. Den utvecklingen var inte lätt att förutse, det ska villigt erkännas.
Men det som stör mig extra mycket: ÖFK lärde sig inte ett förbannat dugg av 0–0-insatsen mot Halmstad. Tvärtom, man gjorde samma misstag förutom att man gjorde det mycket sämre.
# Misslyckad grunduppställning (3-5-2).
# Uselt bolltempo.
# Inga djupledslöpningar, varken från centrala mittfältet eller forwards.
# Inga bollar bakom Karlstads backlinje (förutom första kvarten efter pausfikat).
Lägg därtill (i jämförelse med förra lördagen):
# Havererat försvarsspel
# Inget kantspel.
# Och usel inställning.

Ian Burchnall hade gjort tre förändringar i startelvan jämfört med förra lördagen. Hosam Aiesh, Marc Weymans och Jerell Sellars hade ersatts med Curtis Edwards, Patrick Kpozo och Jamie Hopcutt men uppställningen var densamma: tre i backlinjen, fem på mitten och två forwards.
Det gav precis samma typ av spel som mot Halmstad (som Burchnall absolut inte ville se...). Stort bollinnehav men bara ett evigt passande fram och tillbaka kring mittlinjen. Under den första halvleken lyckades man inte öppna Karlstads försvar (från division 1) vid ett enda tillfälle.
Ingen gick på djupet, inga bollar bakom backlinjen. Alla ville vara med och kladda på bollen kring mittlinjen och framför Karlstads backlinje.
Det gav 1–1 i halvtid sedan Dino Islamovic bankat in en straffspark i den 40:e minuten och värmlänningarna kvitterat åtta sekunder(!) före paussignalen där Tom Pettersson och Douglas Bergqvist i samarbete bjöd på ett katastrofalt försvarsjobb.

Till den andra halvleken styrde Burchnall om uppställningen till något som liknade 4-4-2 och några spelare i nya positioner. Det blev bättre, framförallt fick vi se ÖFK ta sig in bakom Karlstads försvarslinje och även runt på kanterna vid några tillfällen. Bolltempot var högre, löpviljan större.

Men allt raserades i den 68:e minuten då Aly Keita (den olycksfågeln) skulle briljera i ett till synes mycket enkelt ingripande. Men istället för att spela bort bollen med en bredsida (han hade all tid i världen) skulle ÖFK-målvakten briljera (och nu gissar jag men rörelsen kan inte vara någon annan) med att lägga bollen mellan den bakre fotens vrist och främre fotens häl och därifrån dra den över huvudet... Resultatet blev i alla fall att Keita sprang över bollen och Victor Edvardsen kunde rulla in 2–1 i tom bur!
Ja, ni ser själva hur tokigt det blev.

Jag har vid många tillfällen påpekat riskerna med Aly Keitas (och andra ÖFK-målvakters) hasardliknande spel. Men aldrig tidigare har jag sett något liknande. En plats på avbytarbänken och ett kraftigt löneavdrag måste väl bli resultatet?
Det här är målvaktsspel som hör hemma i korpen och då har det ingen som helst betydelse att Keita sedan gjorde ett antal räddningar som räddade ÖFK från total förnedring.

Efter den här smällen tappade ÖFK den linje man var på väg att hitta. Fortsättningen blev en uppvisning i frustration och dåligt humör och det är inga bra förutsättningar för att hitta ett vinnande spel. Karlstad kontrade in 3–1 innan Jamie Hopcutt snyggade till siffrorna strax före slutet med sitt 3–2-mål sedan Tesfaldet Tekie och Noah Sonko Sundberg gjort förarbetet.

Några ytterligare funderingar;

# Jag har många gångar varit kritisk mot Douglas Bergqvist och hans insatser, inte minst när han spelar i backlinjen. Nu kanske ni förstår vad jag menar. Douglas må vara viktig för gruppen men han har inte kvaliteter för att spela i Allsvenskan! (Dessutom tog han en huvudlös utvisning när ÖFK jagade mål i slutskedet och det är ju lagom begåvat...).

# Lagkaptenen Tom Pettersson var mycket besviken, och kritisk, efter matchen. Det här var en tuff smäll för den vinnarskallen. Men å andra sidan; Tom själv har varit ovanligt darrig i luftduellerna så här långt, tajmingen har inte varit den bästa. Som vid Karlstads kvitteringsmål strax före paus.

# Rewan Amin, Tesfaldet Tekie och Charlie Colkett är ett dreamteam på centrala mittfältet. Det har jag hävdat men där ångrar jag mig. Det går helt enkelt för sakta. In med Curtis Edwards och ta vara på hans egenskaper; spelsinne, löpstyrka och skottkraft. På kanten gör ju Edwards ingen nytta, i alla fall inte i den här typen av matcher.

# Två forwards, Islamovic och Hopcutt, och ingen hotar ett division 1-lag på djupet. Hur kan det bli så?

# Och varför inte använda Patrick Kpozo som ren vänsterforward när man förväntas äga bollen större delen av matchtiden? Med wingpositionen gav man Karlstad möjlighet att starta sina anfall på den kanten, fick ett numerärt övertag alldeles i onödan och tvingade Kpozo på defensiven.

# Europachansen är alltså borta, den svaga cupinsatsen ställer dessutom till problem efter nästa helg. Nu måste man ju jaga nya motståndare i träningsmatcher som man trodde och hoppades skulle vara något helt
annat.

# Dessutom; den här typen av insatser, sett till såväl resultat som prestation, är inget en tränare vill ha i uppkörningen av en säsong när man samtidigt har fyllt på med massor av nya spelare. Det skapar bara disharmoni och tar mycket energi ur gruppen. Visst, det är många veckor kvar till den allsvenska starten men den tiden hade Burchnall och övriga i staben velat lägga på andra saker än krissamtal med en stukad spelartrupp.
Nej, här är den bistra sanningen: Det är bara att börja om från början med det här ÖFK-bygget! Den första tanken räckte inte, den blev bara fel. Resultaten ljuger inte!

Nu är det bara att börja om från början, ÖFK
 
Det finns 6 kommentarer att läsa.

 
0-0 var okej men absolut inget mer
16 Februari 2019 klockan 22:44 av Agne Svärd
 

# 0–0 och bara en poäng mot Halmstads BK. Det är okej men inget att yvas över.
# Spelmässigt var det också okej men heller inte så mycket mer att skriva hem om. Det var stabilt, man vann bollinnehavet med typ 100–0 (överdrift, visst, men ni förstår...). Men det slog inga gnistor om varken spel eller spelare.
# Men det som definitivt inte var okej; Nye Marco Weymans (vänsterving från Belgien) och Hosam Aiesh fick kliva av med skador redan före pausfikat, inhoppande Ludvig Fritzson befaras dessutom ha fått en fraktur i ena handen. Tre smällar redan i årets första tävlingsmatch, det gillas inte.

Intresset och nyfikenheten på ”nya” ÖFK var stor när säsongen 2019 rullade igång på allvar. 2.206 åskådare hade letat sig till Jämtkraft arena för öppningsmatchen i Svenska cupen mot Halmstads BK. Det är starka papper för fotboll i Jämtland mitt i februari, allrahelst som konkurrensen från andra evenemang är mördande i dessa tider.
De gick hem, om inte besvikna så var de nog lite konfunderade. Visst var ÖFK några klasser bättre än sina motståndare från Superettan, hade mycket boll och vann avsluten med förkrossande 13–0.
Men trots några riktigt vassa möjligheter (Dino Islamovic fräsande volleyskott som räddades storartat av HBK-målvakten Malkolm Nilsson och Curtis Edwards träff i stolpens insida var väl dom hetaste) hände det inte speciellt mycket framför Halmstads mål, i varje fall inte så mycket som jag hade förväntat mig och hoppats på. ÖFK fick aldrig upp den fart som hade behövts för att spränga Halmstads försvarslinje. Det var bolltryggt och småfyndigt. Men alltför tempofattigt. Rutinerade mittbackarna Andreas Johansson och Peter Larsson har ställts på mycket svårare uppgifter i sina långa och framgångsrika karriärer då det i stort sett endast var Dino Islamovic som hotade på djupet.
I övrigt stannade bollen framför Halmstads backlinje eller trycktes ut på kanterna, precis enligt den matchplan som Halmstadstränaren Igor Kruljs hade mejslat fram.

Några noteringar;
# Jag hade hyggligt rätt i min startelva. Marco Weymans fick börja istället för Curtis Edwards (kände av en förkylning) och Dino Islamovic spelade där jag hade tänkt mig att Ludvig Fritzson skulle starta. Jag hade räknat bort Dino då han missat en del träning senaste veckorna.
Nu kom såväl Edwards som Fritzson i spel redan i första halvlek sedan Weymans gjort en ”Stina Nilsson-fällning” efter en halvtimme och fått känning i ljumsken och Hosam Aiesh signalerat skada och kastat in handduken strax senare.

# Första rapporten om Weymans och Aiesh skador var dock lugnande. Men när det gäller Aiesh och hans problem slutar jag dock aldrig att oroa mig... Större frågetecken för Ludvig Fritzson som kan ha fått en fraktur i ena handen.

# Jag hade gärna sett mer av Weymans i hans debut på sin nya hemmaarena. Den halvtimme han deltog lovade onekligen mera.

# Vi har alla stor förhoppningar på ÖFK:s innermittfält den här säsongen, kvalitetsspelare trängs med varandra i det området. Men den här gången blev det för mycket av det goda när Rewan Amin, Tesfaldet Tekie och Charlie Colkett fick sällskap av Jerell Sellars i en roll som varken han eller jag riktigt hittade. Det blev helt enkelt för många kockar i den berömda soppan, man stal rollerna av varandra. Och där försvann mycket av tempot i hemmalagets spel. Undantaget var slutdelen av första halvlek och några korta sekvenser i matchens sista del. När ÖFK skruvade upp tempokranen skapade man sina bästa chanser, det var väldigt lätt att konstatera!

# Ravel Morrison fick göra sina första 20 minuter ÖFK-tröjan. Någonstans måste han givetvis börja och det här var en lämplig start.

# Charlle Colketts fina vänsterfot var inte rätt kalibrerad den här gången. Och jag vill gärna se att han tar några djupledslöpningar också. Nu stod han gärna kvar och dirigerade från bakplan. Men där stod också Rewan Amin...

# Backlinjen sviktade inte många gånger under matchens 90 minuter och bakom den såg jag inte att Aly Keita tvingades till ett enda kvalificerat ingripande. Bra så!

# Apropå försvarsspel. När Halmstads mittbackar Andreas Johansson och Peter Larsson får koncentrera sig på en ganska statisk motståndare (Islamovic) och slipper hålla reda på ett antal kvicka fötter är dom nästan omöjliga att passera. Bara så att motståndarlagen i Superettan vet...

# Halmstad har också en väldigt duktig målvakt i Malkolm Nilsson.

# Vi ska också komma ihåg att hallänningarna kom till Östersund med en trupp drabbad av magsjuka. Två spelare tvingades stanna hemma och eländet fortsatte sedan när de kom till Östersund. Man fick bara ihop fyra spelare till avbytarbänken. En sådan gång värmer en poäng extra mycket!

Fotnot: I grupp 6 vann Sirius på bortaplan mot Karlstad med 2–1. I nästa omgång, på lördag om en vecka, möts Karlstad–ÖFK samt Sirius–Halmstad.

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Det fanns en tid när vi inte hade något cupspel...
15 Februari 2019 klockan 21:47 av Agne Svärd
 
Gammalt och nytt möts på lördagseftermiddagen när den 63:e upplagan av Svenska cupen rullar igång, bland annat på Jämtkraft arena. Gästande Halmstads BK tillhör aristokraterna i svensk fotboll med sina 54 säsonger i Allsvenskan (ligger nia i den allsvenska maratontabellen) medan ÖFK tillhör nykomlingarna i svensk toppfotboll med tre säsonger i högsta ligan och en 34:e plats i maratontabellen.
Men historia är trots allt bara historia, ÖFK är favorit både i matchen mot Halmstad och att vinna grupp 6 där även Sirius och Karlstad BK ingår.
Jag inledde min egen aktiva karriär i en tid när Svenska cupen inte hade någon som helst betydelse. Ja, det var så illa att den inte ens spelades mellan 1954 och 1966! Men även efter det att cupen återuppstod hade svensk fotboll svårt att få någon fyr på cupbrasan, faktiskt ända fram till 2013 då den hittade sitt nya och vinnande format.
Sedan dess vet vi cupens betydelse, inte minst efter ÖFK:s triumf 2017 och det efterföljande Europaspelet.
I dag är det inget av de 16 allsvenska lagen som har råd att inte ta Svenska cupen på fullaste allvar.
18 klubbar har delat på de 62 cuptitlar som delats ut. Helsingborg vann den första upplagan, 1941, då man besegrade Sleipner med 3–1 i finalen, Djurgården är senaste mästarna (3–0 i finalen mot Malmö FF förra året). Mesta vinnarna är Malmö FF, 14 titlar, AIK (åtta titlar) och IFK Göteborg (sju titlar) följer närmast.
ÖFK och Halmstad har varsin cupvinst, Halmstad vann 1994/1995 (finalvinst mot AIK, 3–1).
***
När nu tävlingssäsongen rullar igång, på hemmaplan dessutom, och ÖFK har ett jättespännande nytt lagbygge (sju nya spelare varav några riktiga profilvärvningar) är intresset för klubben stort. Jag kan naturligtvis inte påstå att det är hetare än någonsin (då ljuger jag) men efter det omtumlande fjolåret där precis allting hände är det definitivt något nytt och väldigt spännande som ska ta form.
Då passar klubben på att skjuta sig själv i foten med ytterligare stängda träningar. Det är, i mina ögon, ett kalkonbeslut.
När alla ÖFK-vänner är nyfikna på hur Ian Burchnall och hans medhjälpare ska formera det nya laget, möjligheterna och spekulationerna är oändliga, väljer klubben att sköta informationen själv. Och då bjuder man på reklam för en biltvätt, kosumentinfo om hur det ser ut på arenan under matchdag (bra, naturligtvis) och ett fullständigt innehållslöst pladder med Bobo Sollander (precis som man gjorde från träningslägret i Marbella).
Det duger inte. Allrahelst som man på lördagseftermiddagen konkurrerar med alpina VM-tävlingar och en stekhet ÖIK-match i grannarenan (dessutom gratis...). Bland annat!
Om nu ÖFK väljer att stänga sina träningar så får man faktiskt anstränga sig och servera kvalificerad sportslig information.
***
Trots att inget läckt ut från fredagens stängda träning (där brukar den observante kunna räkna ut startelvan) bjuder jag på den här uppställningen (3-4-3): Aly Keita - Noah Sonko Sundberg, Douglas Bergqvist, Tom Pettersson - Rewan Amin, Curtis Edwards, Tesfaldet Tekie, Charlie Colkett - Hosam Aiesh, Ludvig Fritzson, Jerell Sellars.
Som ni ser, bara Colkett av de nya från start. Men redan i nästa match, borta mot Karlstads BK den 23 februari, kommer det att se annorlunda. Det är i alla fall min gissning...
***
54 säsonger i Allsvenskan till trots, Halmstads BK håller för tillfället till i Superettan. Förra säsongen slutade man på femte plats. Truppen består av nytt och rutinerat. HBK-truppen anno 2019 innehåller tolv spelare under 20 år men även gamla rävar som Andreas Johansson, 37 (tillbaka efter många framgångsrika år i Norrköping), Peter Larsson, 34 (FC Köpenhamn, Helsingborg) och Johan Oremo, 32 (Djurgården, Gefle).
Fyra träningsmatcher har spelats så här långt; Gais 0–1, Lyngby 0–4, Mjällby 3–3 och Varberg 3–1 (där förre ÖFK-spelaren Thomas Boakye hoppade in efter paus, gjorde två mål och fixade en straff).
Fotnot 1: ÖFK spelar sin tredje och sista gruppspelsmatch hemma på Jämtkraft den 3 mars när Sirius kommer på besök. De åtta gruppvinnarna kvalificerar sig till kvartsfinalspelet.
Fotnot 2: Den allsvenska maratontabellen toppas av Malmö FF närmast före IFK Göteborg och AIK. På 65:e och sista plats ligger Billingsfors.
 
Det finns 4 kommentarer att läsa.

 
Bara Morrison kan avgöra sin egen framtid
14 Februari 2019 klockan 21:55 av Agne Svärd
 

Där satt den, ÖFK:s sista(?) pusselbit i säsongens lagbygge!
Det har varit mycket snack om Ravel Morrison, supertalangen som fostrades i Manchester Uniteds organisation och som nu hunnit bli 26 år gammal. Det inleddes redan i höstas och nu är han på plats. I dag blev han ÖFK:are på korttidskontrakt, fram till den sista juni.
Fågel eller fisk? Det kan bara Morrison själv avgöra.

Fotbollsvärlden är full av talanger som inte blivit något mer än just talanger. Många har gått sönder och aldrig fått en ärlig chans, andra har fått chansen men strulat bort den på ett eller annat sätt.
Ravel Morrison tillhör den senare kategorin. Absolut! Manchester United, West Ham, Birmingham, West Ham, Queens Park Rangers, West Ham, Cardiff, West Ham, klubblös, Lazio, Queens Park Rangers. Lazio. Atlas (Mexiko), Lazio och nu Östersunds FK.
Ja,som ni själva ser; Morrison karriär har inte varit spikrak. snarare väldigt krokig. När ni läser raden av storklubbar härovan och alla missade chanser att göra någonting av sin talang så är det väl bara att inse att ÖFK nu bjuder honom den absolut sista möjligheten.
Det kan bli en brakande succé, Östersund och Allsvenskan kan vara just det som sätter fart på Ravel Morrisons så länge utstakade fotbollsresa. Det hoppas vi alla som förstår att uppskatta skickliga yrkesmän och vi vet ju att han kommer hit med verktygslådan full av fantastiska redskap. Morrison kan vara Allsvenskans vassaste nytillskott den här våren.
Men, som ni säkert också förstår, det kan gå åt helvete även här!
Och som jag skrev ovan; Morrison avgör. Ingen annan!

***
När ÖFK gjorde bokslut i höstas, 3–3 hemma mot Hammarby, lovade Ian Burchnall att förstärka truppen med sex startspelare. Med Ravel Morrisons (och tidigare i veckan Eirik Haugans) namnteckning har ÖFK-managern tillsammans med sina nya medhjälpare skaffat sju nya spelare.
Det är alldeles utmärkt jobbat, även om det tog lite tid.
Men det är inte sex startspelare, snarare ett par riktiga prestigevärvningar (Morrison och Charlie Colkett) och väldigt mycket tillväxt! Sixten Mohlin, Thomas Isherwood, Marco Weymans, Francis Jno-Baptiste och Eirik Haugan är alla bara 20 och lite till och kommer på ett eller annat sätt att göra avtryck i den rödsvarta ÖFK-dressen, några redan den här säsongen, andra kan få vänta lite längre på sin chans.
Sammantaget ger det dock Ian Burchnall en helt annan möjlighet att bygga laget än den han hade i höstas. Då, som jag skrev några gånger, tyckte jag nästan synd om den sympatiske engelsmannen.

***

Dock har Ian Burchnall ett lyxproblem. Med Ravel Morrison i truppen blir det trångt på det centrala mittfältet; Rewan Amin, Tesfaldet Tekie, Curtis Edwards, Charlie Colkett och så Ravel Morrison.. Fem kvalitetsspelare slåss om tre platser, hur tänker ÖFK-managern där...?
Ett första svar får vi redan på lördag när ÖFK tar emot Halmstads BK på Jämtkraft arena i Svenska cupen.
Men bakom hörnet, faktiskt bara några månader bort, lurar också ett problem på samma mittfält: Morrision har alltså bara ett korttidskontrakt, Tekies låneavtal (från belgiska Gent) går ut och dessutom står Curtis Edwards utan kontrakt i juli och kan försvinna utan att klubben får en svensk sekin i ersättning.

Och det sistnämnda är något som klubben inte så gärna vill prata om. Det blev alldeles uppenbart när ÖFK i förra veckan direktsände på facebook från träningslägret i Marbella. Så fort tittarnas frågor om Edwards kontrakt kom upp (vid tre eller fyra tillfällen) såg både Ian Burchnall och den tekniske direktören David Webb väldigt obekväma ut och gav bara hummanden svar. Och det förstår jag; Curtis Edwards har ett av spelartruppens sämre kontrakt (det är en officiell hemlighet...) och sett till hans betydelse för laget (spelade mest säsongen 2017 och spelade mest säsongen 2018 då han dessutom svarade för sju mål) är det ett riktigt ”skitkontrakt”.

Sammantaget: Lagbygget är klart men fortfarande finns saker att reda ut. Och när det gäller utgående kontrakt brukar en klassisk lösning vara att placera spelare i frysboxen...

Till sist; i morgon ska jag skriva några rader om starten av tävlingssäsongen.

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Här fick vi se mycket av det 'nya' ÖFK
8 Februari 2019 klockan 22:20 av Agne Svärd
 
Mycket var bra, en del var konstigt och visst fanns det ett och annat som behöver slipas på.
Men framförallt efter ÖFK:s 4–2 mot ryska ligasjuan Rostov: Mycket av det vi såg från Marbella den här fredagseftermiddagen är det vi får se av ”nya” ÖFK den här säsongen när det blir allvar. Kanske inte (förhoppningsvis) ett baklängesmål efter fyra(!) sekunder (det kan jag inte påminna mig ha sett tidigare) men definitivt en laguppställning som ser ut ungefär så här!
Mycket var förändrat sedan 0–0-matchen mot Dynamo Kiev tidigare i veckan. Ian Burchnall valde den här gången, på papperet, en 4-3-3-uppställning: Aly Keita - Curtis Edwards, Noah Sonko Sundberg, Tom Pettersson, Marco Weymans - Tefaldet Tekie, Rewan Amin, Charlie Colkett - Hosam Aiesh, Ludvig Fritzson, Jerell Sellars. I klartext: bara tre spelare i startelvan mot Kiev fanns på plan när den norske domaren Kai Erik Steen blåste till spel.
Det var ungefär som jag förväntade mig, förutom att jag hade räknat med Dino Islamovic centralt i anfallet. Men han var inte disponibel och där fick slitstarke Fritzson en ny chans att visa upp sig.
Men som alla borde förstå och även kunde se; det här är ingen 4-3-3-uppställning, i varje fall inte när ÖFK har bollen. Anslaget är ju superoffensivt, det blir, typ, 2-5-3. Kvar blir bara mittbackarna Sonko och Tom P. ”Ytterbackarna” Curtis E och Marco W (ny från Belgien som fick sina första minuter i ÖFK-dressen) fyllde på till höger och till vänster utanför de tre centrala mittfältarna och längst fram fanns tre hungriga forwards som brottades med stora starka, men också tröga, ryska försvarsspelare.
Det gav mycket ÖFK med bollen, men också utrymme för snabba ryska omställningar i områden där ÖFK inte hade så många spelare att försvara sig med.
Men sammantaget; inget av lagen hade någon vidare spets i sina attacker och det var fattigt med målchanser under den första halvleken. Och när möjligheter uppstod fanns det bara lösplugg i puffran.
Två mål fick vi dock se;
# 0–1 efter fyra sekunder. Rysk avspark, boll tillbaka i backlinjen, långt uppspel, taffligt försvarsspel i ÖFK (Tom Pettersson bedömde bollbanan fel, Sonko Sundberg och Curtis Edwards kunde inte enas vem som skulle ta hand om bollen utan blev passiva åskådare) och så small det bakom Aly Keita. Alltså efter fyra sekunder, det måste bara upprepas...
# 1–1 i halvlekens sista anfall. ÖFK-hörna från höger, Colkett spelar in och Tom Pettersson (visst var det han...?) nickar in kvitteringen.
Den andra halvleken blev lite öppnare, inte minst därför att Rostov valde att byta ut i stort sett hela sitt manskap i den 55:e minuten. Det som hade varit stort och tungt blev nu betydligt mera snabbt och tekniskt. Men också lite sämre.
Det passade ÖFK alldeles utmärkt. Visserligen tog Rostov ledningen en gång till efter ett mönsteranfall men sedan small det tre gånger bakom den ryske målvakten.
# 63:e min: Douglas Bergqvist ”träffas” lite turligt efter en vänsterhörna och bollen seglar in i nät, 2–2.
# 68:e min: Sam Mensiro (ersatte Marco Weymans i den 60:e minuten) fälls och Charlie Colkett sätter den efterföljande straffen i nät, 3–2.
# 89:e min: Mensiro hittar Jerell Sellars med ett långt uppspel, Sellars rycker ifrån sin bevakare och pangar in 4–2. Där var det definitivt inte knallpulver i vänstern, snarare dynamit!
Några funderingar;
# Det var starkt att resa sig efter den tidiga snytingen, 0–1 efter fyra sekunder händer ju bara inte. Lika starkt var det att komma igen efter 1–2. Bra tåga där, även om båda kvitteringsbollarna såg något turliga ut. Men tur måste man ha, annars vinner man ingenting!
# Jag är övertygad om att dagens startelva till stora delar står på banan när ÖFK börjar tävla nästa lördag, Halmstad hemma på Jämtkraft arena i Svenska cupen.
# Charlie Colkett, Tesfaldet Tekie och Rewan Amin hittade varandra redan i första försöket tillsammans. Jag är inte ett dugg förvånad, tre begåvade fotbollsspelare kan inte bli fel även om det blev lite väl korta spelavstånd i den första halvleken.
# Gissar att Curtis Edwards blir fyran på mitten i en 3-4-3-uppställning mot Halmstad.
# Vi fick inte se så mycket av Marco Weymans i den här matchen då mycket av spelet under hans timme på banan försegick på högersidan.
# Hosam Aiesh hade några briljanta framstötar ute till höger i första halvlek. Men det är inget bett i avsluten, här finns absolut saker som kan bli mycket bättre!
# Jerell Sellars var osynlig i 89 minuter och jag var beredd att efterlysa höstformen. Sen small det och jag lovar att inte gnälla i fortsättningen. Ett sånt avslut får vi bara se av klasspelare!
# Sam Mensiro ser piggare ut på länge. Bra insatser varje gång han spelar. Nu fixade han en straff och spelade sedan fram till 4–2-målet. Mensiro i höstas var helt hjälplös på motståndarens planhalva, helt andra takter den här vintern.
# Charlie Colkett fick straffen av Hosam Aiesh. Det var ett snyggt sätt att säga ”välkommen i gänget”.
# 1–0 mot Henan Jianye, 2–0 mot Ranheim, 0–0 mot Dynamo Kiev och så 4–2 mot Rostov. Visserligen är det bara förspel. Men oavsett, så mycket bättre grund kan man inte lägga till en säsong!
Till sist; inte en rad om Ravel Morrison. Men för mig är det rätt enkelt, Morrison är inte ÖFK-spelare ännu. Hans tid kommer, förhoppningsvis. Och då blir det här riktigt spännande. Också förhoppningsvis!
 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Oavgjort efter ytterligare en stabil ÖFK-insats
5 Februari 2019 klockan 17:05 av Agne Svärd
 

Först som sist; ÖFK:s fortsätter att visa stor stabilitet i öppningen av den här säsongen. 0–0 mot stjärnspäckade Dynamo Kiev var bara en fortsättning på de inledande segermatcherna mot Henan Jianye (1–0) och Ranheim (2–0).
Fast ännu bättre!
Det här var ett helt annat motstånd, det ukrainska laget spelar 16-delsfinal i Europa league (mot grekiska Olympiakos) om en dryg vecka och på den nivån är naturligtvis inte varken kineserna eller norrmännen. Och ÖFK gjorde med en uppställning som bestod av både gammalt och nytt och långt ifrån den som vi kommer att få se när det blir allvar om några veckor...

Jag trodde nog att managern Ian Burchnall skulle ladda på lite vassare när ÖFK nu ställdes mot det här motståndet. Därför blev jag ganska överraskad när jag möttes av den här startelvan (3-4-3): Sixten Mohlin - Eirik Haugan (provspelande norrmanen), Douglas Bergqvist, Thomas Isherwood - Sam Mensiro, Rewan Amin, Curtis Edwards, Patrick Kpozo - Ludvig Fritzson, Francis Baptiste, Jamie Hopcutt.
Den var inte lätt att förutse, om man säger så.

Men ÖFK stod upp rejält, inte minst under inledningen. Låt vara att man inte lyckades skapa speciellt mycket framåt men i defensiven var det imponerande att se ut hur lätt, och med stort självförtroende, man avväpnade det namnkunniga motståndet.
Lite tyngre blev den andra halvan av första 45. Det var också där som Dynamo Kiev hade sina chanser att avgöra matchen; Sjaparenko sköt bland annat ett skott i stolpens utsida och ett som Sixten Mohlin kunde rädda och Fran Gol glidtacklade bollen över ribban när ÖFK-målet var vidöppet.
ÖFK:s bästa möjlighet hade Sam Mensiro som sköt vasst men strax utanför från dålig vinkel.

I paus gjorde ÖFK tre förändringar. Henrik Bellman, Tesfaldet Tekie och Npah Sonko Sundberg ersatte Isherwood, Mensiro och Amin. Ytterligare byten gjordes i den 63:e minuten då Charlie Colkett ersatte Edwards på mitten och Hosam Aiesh tog Hopcutts plats till vänster i anfallet. Sista förändringen kom en kvart före slutet då Tom Pettersson klev in i backlinjen (Haugan ut).
Resultatet av förändringarna? ÖFK kunde nu jämna ut matchbilden, hade bollen väl så mycket som sina motståndare och uppträdde med stor trygghet över större delen av banan.
Dock brast det med skärpan i den sista tredjedelen, passningsspelet blev oprecist, mottagningarna var slarviga och därför var inte mycket till chanser som skapades. En möjlighet fick man i matchens sista anfall då Hosam Aiesh brände skottet över ribban från utmärkt läge.
Dynamo Kiev hade heller inte många möjligheter i den andra halvleken. Närmast målkänning hade man när Verbic i den 82:a minuten prickade ribban med en frispark.

Några noteringar;

# ÖFK ser ut att vara välrustade på det centrala mittfältet; i den här matchen luftade man Rewan Amin, Curtis Edwards, Tesfaldet Tekie och Charlie Colkett i olika perioder. Jag gissar att det är många coacher i Allsvenskan som avvundas Ian Burchnall när det gäller den positionen...

# Thomas Isherwood och Colkett fick sina första minuter i ÖFK-dressen. Fina vänsterfötter på båda i olika kvaliteter.

# Det är möjligt att Eirik Haugan har spelat till sig ett kontrakt. 45 minuter mot Ranheim blev nu 75 mot Dynamo Kiev. Han har i alla fall fått en ärlig chans, om det räcker återstår att se.

# Vi har fått se en hel del Francis Baptiste de här första veckorna. Men han måste väl vara köpt på tillväxt (som Henrik Bellman)?

# Aly Keita, Dino Islamovic, Jerell Sellars och nye Marco Weymans fick ingen speltid den här gången, Simon Kroon och Ronald Mukiibi är inte redo efter sina skador medan Frank Arhin är upptagen av landslagsuppdrag och inte med på lägret i Marbella.

# Oavgjort resultat och en rejäl insats mot den här motståndet måste ge en härlig energikick (och skön arbetsro) i hela gänget. Då är det lätt att jobba vidare, närmast mot ryska Rostov på fredag eftermiddag.

Till sist; I förra veckan skrev jag att rättegången mot Daniel Kindberg och övriga två inblandade i Kindberg-gate skulle starta den 12 mars. Det datumet gäller inte längre. Nya uppgifter berättar om en utdragen process som startar i Ångermanlands tingsrätt (Härnösand) den 24 april och avslutas den 7 juni fördelat på tre perioder med sammanlagt tolv rättegångsdagar.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Stabil start med resterna från förra säsongen
29 Januari 2019 klockan 07:14 av Agne Svärd
 

1–0 mot Henan Jianye FC (från Kina) och 2–0 mot Ranheim (från Norge). Ingen kan klaga på utfallet av ÖFK:s inledande träningsmatcher säsongen anno 2019.
Låt vara att motståndet inte varit högkvalificerat, varken på papperet eller det dom visat upp på planen. Men en seger är alltid en seger och vi kan väl alla vara överens om att ÖFK gjort ett synnerligen stabilt intryck så här långt.
Inte glänsande på något vis men, som sagt, stabilt. Och man har gjort det med en restprodukt från förra säsongen, det nya ÖFK har vi inte sett skymten av än så länge. Vi kan bara ana...

Ett stort steg togs i fredags då man lyckades landa prestigevärvningarna Charlie Colkett från Chelseas organisation samt Thomas Isherwood (närmast från Bradford) på långa kontrakt. Min känsla är att det är två spelare som ÖFK kommer att få stor glädje av på många sätt. När jag såg det youtube-klipp på Colkett spm klubben lagt ut till sin text om 22-åringen log jag för mig själv; Colketts vänsterfot påminde om Kim Källströms – i kubik! Vilka passningar, gott folk. Vilka passningar...

Värvningarna kom också som en replik på den kritik som jag serverade i en krönika efter Cypernlägret där jag efterlyste dom spelare som Ian Burchnall utlovade när vi satte punkt för förra säsongen. Inte för en minut att jag tror att ÖFK bryr sig om vad jag skriver men jag hade mer än gärna sett att nyförvärven varit på plats redan till det första träningslägret, allt för att nå en maximal effekt till cup- och seriespelet.
För att förstärkningar behövs, det är jag, Burchnall och klubben fullständigt överens om. Det finns femtielva skäl till det.
Men naturligtvis dök de sedvanliga ÖFK.talibanerna upp med sina raljerande kommentarer, de som bara stöttar utan att ha en aning om vad de stöttar och föraktar alla som möjligtvis har en avvikande uppfattning (även om den sammanfaller med klubbens men det kan dom här fårskallarna inte förstå...).
Därför ska jag vara övertydlig med vad jag menar om vikten av att förstärka spelartruppen så att även de som inte ingår i begåvningsreserven begriper!

Här är några av de viktigaste skälen;
# Resultatmässigt.
Det förstår väl alla, ju slagkraftigare trupp desto större chans att vinna fotbollsmatcher. Och titlar!
# Träningsmässigt
Efter alla spelarförluster, jag behöver inte dra den långa och trista listan ytterligare ett varv, har Ian Burchnall tvingats jobba med en både numerärt och kvalitativt betydligt tunnare trupp än föregångaren Graham Potter. Lägg därtill att ett antal spelare sysslat med rehabilitering istället för att spela fotboll. Det ger naturligtvis sämre träningar, det vet alla som varit med i någon form av lagidrott. ÖFK:s problem är att det har pågått alldeles för länge, faktiskt mer än ett halvår. Det är, för att säga det på ren svenska, åt helvete! För vad man gör på träning är det som vi sedan får se på match. Därför hade jag gärna sett att de nya spelarna varit på plats före resan till Cypern.
# Slitaget
Risken är uppenbar att några spelare tvingas ta för mycket jobb i den här uppbyggnadsfasen, möjligheterna att variera laguppställningen blir begränsade. Det sker också i den tid på säsongen där man ständigt skiftar underlag; konstgräset i ÖP-hallen, naturgräs på Cypern, åter i ÖP-hallen, konstgräset i Abrahallen (Trondheim), ÖP-hallen, naturgräset i Marbella (nästa läger, avresa senare i veckan), ÖP-hallen och till slut konstgräset på Jämtkraft arena. Sånt sliter, allrahelst som belastningen på spelarna blir extra stor i en ”liten” och, som vi vet sedan tidigare, ganska skadebenägen trupp. Att se ÖFK:s tunna avbytarbänk i höstas, för att vara på elitnivå, vara bara trist. Och starten på den här säsongen har inte varit mycket bättre.
# Moralen
För varje dag som går och de utlovade förstärkningarna inte dyker upp tryter tålamodet i spelargruppen. Klubbledningen talar om att vinna titlar men kommer inte med verktygen. Utåt ser vi, naturligtvis, inget av det men under ytan pyser det. Det är min erfarenhet av 50 år med idrott på alla möjliga och omöjliga nivåer.
# Framtiden
Det finns alltid spelare som är beredda att dra vidare till nya jaktmarker. Jag är övertygad om att de allra flesta ser till sig själv och sin egen utveckling och vinning. Och utan en slagkraftig spelartrupp med duktiga lagkamrater är risken uppenbar att man stangerar i utvecklingen. D'ärmed blir också karriärmöjligheterna (och pengarna...) begränsade.

Med det här sagt; jag har full förståelse för att det kan ta tid att vinna slagen på transfermarknaden (det är en fullständigt osannolik bransch, det ska gudarna veta). Men efter allt som hände ÖFK förra sommaren hade klubben varit i stort behov av att ha nya spelare på plats så tidigt som möjligt. Nu hamnade man ett par veckor fel men samtidigt kunde det ha varit mycket värre. Att åka på ytterligare ett läger (Marbella) utan nytillskotten Colkett och Isherwood, den tanken törs jag nästan inte tänka.. Men marginalen var inte stor, bara några dagar...

***

Några funderingar kring måndagens 2–0-seger mot Ranheim;

# Ingen av dom nya spelarna fanns med i startelvan. Sixten Mohlin och Francis Baptiste började på bänken, Charlie Colkett var på plats i Trondheim medan Thomas Isherwood inte hann med på resan över kölen. Däremot var det roligt att såväl Hosam Aiesh och Tesfaldet Tekie var tillbaka i spel. Det gillas efter allt skadejidder!

# Provspelaren Eirik Haugan (från Molde) fick spela en halvlek, Ian Burchnall berömde hans passningsspel medan jag själv tyckte att han hade problem med tempot och hamnade lite för ofta i tidsnöd. Jag säger pass på honom så här långt. Just nu är det oklart om han blir med till Spanien.

# Rewan Amin vann otroligt mycket boll, och mark, på det centrala mittfältet och jobbade hårt över stora ytor. Passningsfoten var dock inte rätt inställd den här gången.

# Tom Petterssons offensiva försvarsspel som bäddade för Jerell Sellars 1–0-mål satt som en smäck.

# När ska Aly Keita sluta med sitt schabblande? Det som hände mitt i den första halvleken får inte hända, inte ens i en träningsmatch i slutet av januari. För händer det i januari så händer det även i maj!

# Jerell Sellars fick mycket beröm på sina håll för sina 45 minuter. Mmmmm, jag noterade hans målskott men i övrigt hade jag svårt att uppfatta hans storhet den här eftermiddagen. Han var ju inte med i spelet, han lika lite som Aiesh var det under den första halvleken. Men det är ju vad jag tycker, vi ser ju så olika på saker och ting...

# Curtis Edwards ute på en kant är ingen riktig hit. Inte för att han var dålig utan för att han inte kommer med i spelet så ofta som han borde. Curtis ska spela centralt och ha mycket boll! Då är han som bäst. Och då är också ÖFK som bäst.

***

Nu ser jag fram mot matcherna från Marbella mot Dynamo Kiev (3 februari) och Rostov (8 februari). Och sedan är det bara ytterligare en dryg vecka kvar innan första tävlingsmatchen spelas, den 16 februari hemma mot Halmstad i Svenska cupen. Som jag skrev i förra veckans krönika; det går fort nu!

***

Till sist; ÖFK stänger sina träningar för media under lägret i Marbella. Det vinner man inga poäng på, tvärtom. Klubben och deras mediaavdelning får en tillräckligt svettig vårsäsong då rättegången mot Daniel Kindberg rullar igång (12 mars enligt uppgift) utan att behöva störa relationen med pressen med det här korkade beslutet. Kindberg-gate ger med garanti en lång och het sommar för ÖFK:s alla vänner, oavsett vädret.

 
Det finns 13 kommentarer att läsa.

 
Tankar av Lars Larsson, Stockholm
26 Januari 2019 klockan 10:52 av Haldo Jonsson
 

”Konstaterandet att Charlie Colkett ansluter till ÖFK känns lite som att ÖFK nu är något speciellt. ÖFK är med andra ord mer intressant än Aston Villa, som också var intresserad av honom. Det skapar nästan en mytisk känsla. ÖFK vinner alltså kampen om ett brittiskt fotbollslöfte, gentemot en etablerad engelsk proffsklubb, och är de facto nu ett möjligt alternativ till de engelska lag som under Tipsextra tiden på SVT förgyllde våra lördagar. Det är inte för inte som det på allvar känns som att ÖFK nu kan matcha vilket nationellt och internationellt lag som helst.

Kanske ska man besinna sig lite i denna eufori, men ändå känns det som att något stort är på gång. I England vet jag att ÖFK:s seger mot Arsenal på Emirates 2018 har gjort stort avtryck. Kanske större än vi kan föreställa oss. Sellars, Baptiste och säkert även Colkett är medvetna om detta. Sellars och Baptiste har ju nämnt den matchen som en del i deras beslutsunderlag att bestämma sig för ÖFK. Sannolikt gäller det även för Colkett. Dessutom kan jag anta att ÖFK:s nya tekniske sportdirektör David Webb och hela den brittiska besättningen i ÖFK haft stor betydelse för hans beslut.

Jag finner det också positivt att ÖFK behåller sin värvningsfilosofi. Man skall tro på det man gör och vara uthållig. ÖFK har ännu inte avvikit ifrån detta, vilket jag är fullständigt övertygad om är rätt väg. ÖFK:s spotlights riktar in sig globalt och inte bara på svenska spelare i utländska lag. Jag får en känsla av att ÖFK:s skanning av spelarmarknaden är bredare och djupare än våra allsvenska konkurrenters dito. I botten finns alltid filosofin om vilka som skall värvas och hur det skall ske.

Nu är det med stor tillförsikt jag ser fram emot 2019. Helt övertygad om att det återigen blir något speciellt.”

 
Det finns 5 kommentarer att läsa.

 
Seger - men nu är det dags att komma med nyförvärven
21 Januari 2019 klockan 21:22 av Agne Svärd
 

Jaaap! Nu är vi igång igen.
Det är inte så att abstinensen slagit till, jag tillhör nämligen dom som har lite svårt att se att vinterkyla och fotboll lever i en lycklig symbios... Men jag måste erkänna att jag tyckte det var riktigt roligt att se ÖFK spela match igen. Trots minus 15 utanför fönstret, det var ju trots allt plusgrader och en grön gräsmatta på Cypern...
Och det såg väl ut ungefär som där vi slutade för drygt två månader sedan. Varken bättre eller sämre när ÖFK besegrade den kinesiska superligalaget Henan Jianye FC med 1–0.

Låt vara att ÖFK gjorde en alldeles utmärkt första halvtimme där Dino Islamovic var riktigt på hugget. Han nickade in 1–0 på hörna, han landade en slumpboll i ribbans översida och han pricksköt en frispark i stolpens utsida. Och han tvingade dessutom den kinesiske målvakten till en retur som Rewan Amin borde ha gjort 2–0 på. Spelet var stabilt, underhållande, varierande och effektivt, det kinesiska motståndet framstod närmast som hämtat från någon juniorserie på landsorten istället för landets superliga.
Men längre än så räckte inte motivationen, och energin, den här gången. Sedan blev det en sån där typisk träningsmatch som det går 13 på ett dussin av; massor av spelarbyten, organisationen faller mer eller mindre samman och ingen ser ut att tycka det är riktigt roligt längre. Kineserna lyckades till och med vaska fram ett par möjligheter.
Nåväl, det kan man leva med så här i sista delen av januari. En seger är trots allt en seger och då blir det genast lite lättare att jobba vidare.

Men, och det gör mig riktigt orolig. ÖFK har såhär långt inte skaffat en enda av de sex startspelare som managern Ian Burchnall lovade när man gick till vintervila efter 3–3-matchen mot Hammarby i början av november. Två nya spelare har visserligen tillkommit men målvakten Sixten Mohlin är bara Andreas Anderssons ersättare som andremålvakt och Francis Baptiste ytterligare en i raden av plantor som ÖFK hoppas ska blomma ut men där det inte finns några som helst garantier.
Tvärtom, ÖFK är just nu på minus(!) när vi räknar startspelare (Dennis Widgren till Hammarby). Lägg därtill att Simon Kroon fortfarande rehabtränar och i bästa fall är tillbaka till den allsvenska starten samt att Tesfaldet Tekie, Ronald Mukiibi och Hosam Aiesh alla dras med skavanker och inte får den kontinuitet i träning och matcher som är en absolut nödvändighet.
Jag skrev vid några tillfällen i höstas att jag tyckte synd om Ian Burchnall som inte fick en ärlig chans med en slagkraftig spelartrupp. Tyvärr gäller det fortfarande, på avbytarbänken i årets första träningsmatch var det ingen trängsel av klasspelare. ÖFK i januari 2019 skrämmer ingen konkurrent i Allsvenskan, det är hög tid att David Webb (den nye tekniske direktören) med ”alla sina kontakter” börjar leverera.
Så här långt har det varit mycket snack men väldigt lite verkstad, det är min bestämda uppfattning. För nu går tiden fort!

****
# För er som inte kunde se matchen, så här spelade ÖFK (uppställning 3-4-3): Aly Keita (Sixten Mohlin 46), - Douglas Bergqvist, Noah Sonko Sundberg, Tom Pettersson - Ludvig Fritzson (Samuel Narh, 79), Rewan Amin, Curtis Edwards, Patrick Kpozo - Jerell Sellars (Henrik Bellman 46), Dino Islamovic (Francis Baptiste 46), Jamie Hopcutt (Sam Mensiro 59). På bänken satt också Robin Wikberg och Isac Häggman.

# Samuel Narh känner naturligtvis ingen till. Den 24-årige norrmannen, med en sällsynt brokig bakgrund, spelar numera i den cypriotiska andraligan och har fått vara med vid några träningar under den här lägerveckan. Men låt det stanna där, visserligen bara drygt tio minuter på plan men det var väl tio för mycket?

# När jag ser den här typen av ”provspel” blir jag nervös – på riktigt! Så här kan man inte jobba i en klubb som jagar titlar.

# Mest positivt i den här matchen: det ”gamla” gardet (Keita, Douglas B, Sonko, Tom P, Amin, Curtis E, Fritzson, Dino och Hopcutt) såg ut att ha övervintrat väl och Jerell Sellars var lika bra nu som det han visade i slutet av förra säsongen.

# Ian Burchnall sa sig vara väldigt nöjd med den här veckan på Cypern. Det måste han säga och det ska han säga. Men allvarligt; när man drar iväg på den här typen av läger (det är ju inte det billigaste alternativet...) borde de tänkta nyförvärven vara på plats. Det skulle höja effekten av den här samlingen med väldigt många procent, det är också min bestämda uppfattning.

# Nästa träningsmatch blir på måndag, Ranheim i Abrahallen i Trondheim. Ranheim var, som sjua i Elitserien, fjolårets stora överraskning i norsk fotboll.

 
Det finns 22 kommentarer att läsa.

 
Examensdags - här är spelarbetygen
12 November 2018 klockan 11:30 av Agne Svärd
 

Efter Europaäventyret mot Arsenal, fem matcher i Svenska cupen, 29 i Allsvenskan och ett antal träningsmatcher är det examensdags i morgon, Hammarby hemma på Jämtkraft arena i Allsvenskans 30:e och sista omgång.
Det är dags att stänga säsongen 2018 för ÖFK.
Och det är dags att dela ut betygen...

Med första tävlingsmatchen redan tidigt i februari (3–0 mot Trelleborg i Svenska cupens gruppspel) blir säsongen lång och det är lätt att glömma det som hände i början, åtminstone i detalj. För att få en så rättvis bedömning som möjligt har jag därför gått igenom allt jag skrivit här på fotbollz.se under året, drygt 50-talet krönikor och några artiklar av nyhetskaraktär. Dessutom har jag tagit stöd av den omfattande statistik som finns, i det här fallet från sofascore.com.
Och när jag friskat upp minnet och jämfört med statistiken har jag i några fall tvingats ompröva mitt omdöme; det är inte alltid som ögat har registrerat samma sak som datorerna....

Säsongen har varit osedvanligt turbulent; förutom att klubben har stått under lupp för saker som ligger långt utanför det som presterats på planen, har spelare kommit och spelare gått. Och hela tränarstaben byttes ut i mitten av sommaren... Men på en skala från 6 (bäst) till 1 (sämst) så är det bara att konstatera att ÖFK:s spelartrupp 2018 har innehållit såväl en världsstjärna som någon som inte presterat det man kan förvänta av en allsvensk spelare!

Håll tillgodo, här är mina betyg:

6 poäng
# Saman Ghoddos. Stark öppning på säsongen (Arsenalmatcherna samt cupspelet), en liten dipp i första delen av Allsvenskan men sedan brakade fyrverkeriet igång, den ena missilen efter den andra fick de allsvenska målvakterna att skaka av fruktan. VM-spel för Iran, sedan ett snyggt kontrakt med Amiens i den franska högstaligan och till sist nominerad i kategorin ”årets forward” vid måndagens fotbollsgala. Ghoddos är en spelare för de stora scenerna och ska naturligtvis ha den högsta poängen.

5 poäng
# Curtis Edwards. Spelade mest förra säsongen och har spelat mest även i år. Missade bara premiären mot Djurgården och petades i Ian Burchnalls första startelva (Hammarby borta, fick börja på bänken sedan han råkat försova!) sig). Men annars har han jagat upp och ned över banan och förgyllt tillvaron för alla ÖFK-fans. En av Allsvenskans klokaste spelare med verktygslådan fylld av kvalitetsredskap, dessutom sju mål. Den ende som hållit formen från start till mål, bra i februari, bra i november och bra däremellan. Imponerande!

# Sotirios Papagiannopoulos. Missade de första förberedelserna i januari då han var upptagen med diverse förhandlingar för nya äventyr. Men några veckor före Arsenalmatchen anslöt han till truppen med ett nytt ettårskontrakt på fickan och vi kunde andas ut. Försvaret hade fått tillbaka sin chef! Brutalt stark i duellspelet, säker passningsfot och dessutom ett hot mot alla motståndare när han frustande drev bollen framåt över hela banan. Tackade för sig när serien gick till VM-uppehåll och flyttade till Danmark (FC Köpenhamn).

4 poäng
# Tom Pettersson. Snubblande nära en femma men första delen av säsongen var inte alldeles övertygande. Fick ta över kaptensbindeln när Brwa Nouri försvann och har efter VM-uppehållet varit en klippa i försvaret, åtminstone när han spelat som mittback. Vid några tillfällen har Tom tvingats ut på vänsterbacksplatsen och där är han inte lika bekväm som när han får ta dueller i stöket centralt kring strafflinjen. Har dessutom bidragit med två mål.

# Aly Keita. Är kanske inte den stabilaste av seriens målvakter men när Keita är bra (som exempelvis i bortamatcherna mot Malmö FF och Elfsborg) då är han riktigt bra och utan tvekan har han räddat ett antal poäng den här turbulenta sommaren. Keita gillar verkligen när han har mycket att jobba med, dessutom ser han ut att växa med namnet på motståndarna (det kanske hänger samman...). Däremot tappar han alltför ofta skärpan mot de ”sämre” lagen, där finns en kraftig förbättringspotential.

# Hosam Aiesh. Dribblingsekvilibristen. Assistkungen. Jo, jag hör protesterna, ”bara” en fyra? Men i min bok blir betyget inte högre. Många har förmodligen glömt att större delen av vårsäsongen kantades av skadeproblem och ganska lite spel. Blommade ut i derbyt mot Sundsvall (nionde omgången) där han gjorde tillvaron odräglig för sin motståndare och har sedan fortsatt att härja med Allsvenskans vänsterbackar. Aiesh kan bli hur bra som helst, vi har såvitt jag förstår bara sett en del av hans register. Men då måste han lyssna till fler röster än sin egen!

# Ken Sema. Var tidigt i form, briljant på Emirates i London när ÖFK skrällvann mot Arsenal och var även bra i cupmatcherna (inte minst mot Malmö FF). Men i Allsvenskan gick det lite tyngre (precis som för hela laget), Sema blandade och gav och hans insatser räckte inte till en plats i Janne Anderssons VM-trupp. Sema tog dock petningen på bästa sätt och avslutade starkt innan han försvann till Watford och Premier league.

# Dino Islamovic. Här tror jag att det är många som inte håller med mig, det är nästan så att jag inte håller med mig själv... Men åtta mål (näst bäst) är alltid åtta mål, låt vara att fem av dessa kommit mot Brommapojkarna, även om det inte slagit gnistor om flera av hans insatser. Men statistiskt (här är det många parametrar som vägs in) ligger Dino väldigt bra till och detta faktum böjer jag mig inför. Kan dock utnyttjas mycket bättre, Dino ligger ständigt beredd att löpa ”på diagonalen” in i ytan bakom motståndarnas vänstra mittback men den bollen kommer alldeles för sällan, oftast inte alls. För övrigt; drömpärlan från egen planhalva mot BP är bara den värd en extra pinne...

3 poäng
# Andreas Andersson. Förlorade striden om platsen som förstekeeper och har inte övertygat mig om sin storhet. Dock några riktigt bra matcher när han fått chansen, bland annat mot AIK på bortaplan. Har sin svaghet i spelet med fötterna och det blir naturligtvis besvärande i ett lag som ÖFK där målvakten är så involverad i uppspelsfasen. Risken är uppenbar att Andreas siktar på nya jaktmarker för att få fart på karriären. Villan i Odensala ligger hos mäklare för försäljning , dessutom har ÖFK skrivit nytt treårskontrakt med Andrew Mills och det påverkar säkert Andreas beslut om framtiden.

# Dennis Widgren. Med Dennis vet man vad man får. Stabilt backspel ute till vänster, löpningar längs kanten och en säker inläggsfot, i år dessutom två riktigt snygga mål. Men man vet också att Dennis bjuder på några ”indianare” varje sommar (de har faktiskt blivit färre) och ett hängande huvud när det går lite tyngre. Jag skulle vilja se Dennis ta för sig ännu mer i offensiven, han är både löpstark och passningssäker, och dessutom att inspelen kommer lite tidigare (mellan backlinje och målvakt). Nu blir det ofta ett tillslag för mycket innan passningen kommer och då har motståndarförsvaren hunnit samla sig.

# Ronald Mukiibi. Det pratades mycket innan säsongen om att i år skulle Mukiibi få sitt stora genombrott. Jag har inte sett det även om han på senhösten fått en delvis förändrad roll och därmed funnit nya vägar i sitt spel. Men annars påminner han mest om en pjäs i ett bordshockeyspel, Mukiibi opererar i väldigt bestämda fåror och tar för få egna initiativ. Med sin storlek borde han definitivt ha ett bättre huvudspel, inte minst i offensiven vid fasta situationer.

# Noah Sonko Sundberg. Började lite försiktigt till höger i backlinjen men fick sedan ta klivet in som ”Sottes” ersättare i mittförsvaret. Har växt allteftersom i den rollen, är snabb, tuff och resolut. Men även lite slarvig. Här finns potential att bygga vidare på.

# Brwa Nouri. Lagets fältherre som överraskande försvann under VM-uppehållet (Indonesien). Det är svårt att värdera Nouris insats under våren. I inledningen kämpade han med att ta sig tillbaka efter en operation och sedan tycker jag att Graham Potter misslyckades med att hitta bra lösningar på mitten, det drabbade framförallt ÖFK-kaptenen. Blommade upp på slutet när han fick spela tillsammans med Tesfaldet Tekie och Curtis Edwards. Då fick jag den Brwa Nouri som jag vant mig vid att se!

# Tesfaldet Tekie. Lovade tidigt väldigt mycket men har haft en trasslig säsong med skador som stört bilden. Bara deltagit i hälften av årets seriematcher varav tolv från start. Kan massor, det har vi sett när han fått några längre perioder utan skadekänning. Måtte han få ett bättre nästa år, då ska ni få se på saker...

# Rewan Amin. Kom in som Nouris ersättare, faktiskt samma typ av spelare. Men även här har det trasslat och det tog lite tid innan han var ikapp formmässigt. Har sett jättefin ut i slutdelen av säsongen; jobbar stenhårt över stora ytor, vinner mycket boll och har en bra passningsfot. Måste få upp tempot och hans skott är inget som skrämmer motståndarna så här långt.

# Ludvig Fritzson. Användbar till det mesta och har spelat mer än de flesta tror; 23 matcher så här långt varav tolv från start. I mina ögon borde Fritzson användas på ett annat sätt, lite längre ned i banan så att han får spelet framför sig. Hans relativa tröghet gör det svårt att bli framgångsrik i en offensiv roll. Främsta egenskapen: han jobbar stenhårt för laget och inte jaget!

# Alhaji Gero. Hade svårt att övertyga om sin storhet, man kan väl säga att hans insatser pendlade mellan högt och lågt. Med sin styrka var han förmodligen Allsvenskans bästa uppspelspunkt (snudd på världsklass) men problemet uppstod i moment 2; vad skulle han göra med bollen? Ofta trasslade han till det för sig istället för att ta den enkla vägen. Men han gjorde det i alla fall tillräckligt bra för att skaffa sig ett lukrativt kontrakt i Iran!

# Jamie Hopcutt. Precis som med Gero så har Hopcutt pendlat våldsamt mellan prestationerna. Jag tror att många med mig tycker att han sett vassare ut i de matcher när han fått starta på bänken. Men det kan var en villfarelse; fem mål snackar man inte bort och i statistiken har Hopcutt fina siffror.

# Douglas Bergqvist. Den här trepoängaren har jag svårast att motivera. I mina ögon har det inte gått något vidare för Bergqvist, varken i backlinjen eller som mittfältare. Men på något konstigt sätt har han krigat till sig en plats i startelvan vecka efter vecka, 21 matcher har han funnits på plan när domaren blåst till spel. Och i statistiken får han hyggliga siffror... Datorn har uppenbarligen uppfattat något som inte jag har sett. Hands up, jag ger mig!

2 poäng
# Sam Mensiro. En ytterst lojal spelare som kämpar vidare på skadeslitna påkar. Men också en spelare med begränsade kvaliteter. Mensiro har sin styrka som mittback där han kan härja och förstöra. Eller som när han fick uppgiften att plocka bort Sundsvalls Batanero i första derbyt. Men som ytterback eller på mittfältet blir hans brist på passningskvalitet och spelförståelse snabbt avslöjad.

# Simon Kroon. En drömdebut borta mot Elfsborg, sedan några bleka insatser innan säsongen var över med en trasig baksida av ena låret. Kroon var en prestigevärvning i somras som inte gav så mycket utdelning, åtminstone så här långt. Här har fysteamet ett viktigt jobb att göra under vintern.

# Patrick Kpozo. Får sällan chansen att göra det han är bra på, det offensiva spelet där han har täckning bakom sig. Som wing back, eller ännu värre ytterback, räcker han inte till i de här sammanhangen, man kan faktiskt se en tydlig brist på spelförståelse i de positionerna. 16 matcher i laguppställningen, fem från start.

# Jerell Sellars. Fick göra debut som startspelare i förra omgången (Trelleborg borta), i övrigt några korta inhopp. Det är naturligtvis inte tillräckligt för att göra en helhetsbedömning. Men absolut att insatsen i måndags lovar mera.

1 poäng
# Frank Arhin. Gjorde ett bra intryck tidigt i våras när han fick chansen i Svenska cupen mot Åtvidaberg på bortaplan. Men tyvärr, det är väl allt som varit bra det här året. I Allsvenskan har han inte gjort några som helst avtryck trots fyra försök i startelvan. Utvecklingen gick helt enkelt i stå och för 19-åringen gäller det att bita i det sura äpplet. Rimligtvis kommer det nya möjligheter.

Fotnot 1: Andrew Mills, Henrik Bellman och Jordan Flores har spelat för lite, eller inget alls, för att betygsättas.
Fotnot 2: För er som vill ha en enkel statistik om ÖFK-spelarna kan jag rekommendera https://www.svenskfotboll.se/serier/allsvenskan/spelarstatistik/. Om ni verkligen vill grotta ned er i vad varje spelare har presterat, klicka då på den här länken https://www.sofascore.com/sv/lag/fotboll/ostersunds-fk/1836. Där hittar ni allt och lite till om säsongen 2018!
Fotnot 3: Naturligtvis finns det massor av synpunkter på min summering. Men ni behöver inte vara oförskämda, skriv istället ned hur ni själva upplever den här säsongen. Utrymmet är, såvitt jag vet, obegränsat. Och använd gärna era riktiga namn, det blir så mycket trevligare!

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Snyggt slut på en säsong där allt hände
11 November 2018 klockan 22:57 av Agne Svärd
 

ÖFK och Hammarby spelade oavgjort 3–3 och sett till resultatet var båda förlorare; en poäng räckte inte för ÖFK att förbättra sin poängskörd från förra säsongen och en poäng räckte inte för Hammarby att behålla sin Europaplats.
Men egentligen var det bara Hammarby som var torsken, för ÖFK var resultatet mest av akademisk betydelse. Men vi drygt 6.000 som var på plats kan bara tacka och bocka för underhållningen. Matchen levde från första till sista spark.
Det var en riktigt bra fotbollsmatch där hemmalaget bjöd på tre fina spelmål. Men tyvärr även ett havererat försvarsspel i andra halvlek som gav tre mål i baken.

Som ni förstår var det Hammarby som hade mest att spela för. Men även om man startade med alla maskiner påslagna och skickade iväg ett antal projektiler mot Aly Keita fick man aldrig något riktigt grepp om den där tredjeplatsen som skulle ha tagit klubben ut i Europa; ÖFK kontrade vasst och det gav 1–0 (Ronald Mukiibi efter 29 minuter och 2–0 (Dino Islamovic) strax före pausfikat och då hade Hammarby ett helt berg att bestiga.

Läget ljusnade dock efter en reducering redan 25 sekunder in på den andra ronden (Nikola Djurdjic) och i matchens 70:e minut var man ikapp sedan Jiloan Hamad hamrat in en straff. Men sju minuter senare sänkte Jerell Sellars humöret på stockholmarna (både de på planen och de många anhängarna på södra stå) då han smekte in 3–2 från 20 meter med sin känsliga vänsterfot. Visserligen krigade Hammarby till sig en ännu en kvittering (3–3, Vladimir Rodic) men då var Malmö FF redan förbi och fyra övertidsminuter inte tillräckligt för att fixa ett hägrande Europaäventyr.

Några noteringar;
# Dino Islamovic hade en osedvanligt glödhet vänsterfot den här eftermiddagen. En missil letade sig in i Hammarbymålvakten Davor Blazevic högra burhörna, fyra smet strax utanför. Dino avslutade säsongen på bästa sätt och tillsammans med Saman Ghoddos är han ÖFK:s främsta målskytt den här säsongen, nio mål vardera.

# Försvarslinjen stod pall under den första halvleken trots att den stundtals utsattes för hårt tryck. Men Hammarby tvingades ta de flesta avsluten utanför straffområdet och då hade Aly Keita allt under kontroll. Sämre blev det efter paus. Douglas Bergqvist hamnade på villovägar vid Hammarbys första reducering, gjorde sedan en dundertabbe som tvingade Tom Pettersson att ta en straff vid 2–2 och sedan blev det fel igen för Tom vid den sena 3–3-kvitteringen.
Usch, det var försvarsspel av korpklass.

# ÖFK har visat upp ett vasst skytte den här säsongen. Ovanligt många mål har kommit från distans. Till den skarpskjutande skaran kan vi nu lägga även Jerell Sellers som skickade in sitt första allsvenska mål från några meter utanför straffområdet. Sellers visade fina takter redan i måndags i Trelleborg då han fick göra debut som startspelare, i eftermiddag var han ännu bättre!

# Ronald Mukiibi har under senhösten visat prov ytterligare en parameter som fotbollsspelare, helt plötsligt har han dykt upp som avslutare vid bortre stolpen. Det gav ett mål mot Djurgården, nästan mål mot AIK och nu ytterligare en fullträff sedan Curtis Edwards lyft in bollen över hela Hammarbyförsvaret. Gesten han skickade till tränaren Ian Burchnall efter målfirandet gick inte att misstolka! Det här gillade båda!

# Hosam Aiesh sa till Mittmedia efter matchen att han gärna vill följa med på landslagets januariturné. Då hoppas jag att Janne Andersson inte såg den här matchen.

# Rewan Amin och Curtis Edwards levererade som vanligt stabila insatser på mitten med lysande passningsstatistik ( 92 respektive 93 procent), Amin fick i den här matchen också stor användning av sin fina fysik när han vann många närkamper, Amin är med sin låga tyngdpunkt otroligt stark i markduellerna

Några noteringar från den här säsongen;
# Sammantaget: 49 poäng är en sämre än förra året, sjätte plats än också en sämre. Men med tanke på allt det som hänt den här sommaren: Prestationen är lysande!

# Ingen Europaplats: Hoppet fanns långt in i hösten men i sista delen av serien fanns inte resurserna, många omständigheter gjorde att spelarmaterialet inte räckte till. Men egentligen försvann chansen redan i början av serien, sju poäng på de inledande sju omgångarna var helt enkelt inte tillräckligt bra. Det skrev jag redan då. Men även jag fick upp hoppet efter tio raka utan förlust (åtta segrar och två oavgjorda) och en snabb klättring i tabellen.

# Bästa matchen: Som helhet, Häcken hemma i Graham Potters och många andra avskedsförställning (2–0-seger, helgjuten insats). Men det finns delar av matcher som absolut är värda att plocka fram när vintermörkret sänker sig, IFK Göteborg hemma, Gif Sundsvall borta, Elfsborg hemma och borta, Djurgården borta, Malmö FF i cupen (det var en riktig tungviktsfajt) för att nu nämna några.

# …men allra bäst: Givetvis 2–1-segern mot Arsenal på Emirates stadium i norra London. I en tävlingsmatch! I februari! DET är stort, riktigt stort.

# Apropå stort: 5.000 jämtar fanns på plats för att se det osannolika hända. Eller var det 8.000, jag har sett och hört alla siffror däremellan. DET är också stort.

# Sämsta insatsen: Måste vara svårt att slå 0–3 mot Dalkurd i den andra allsvenska omgången. Uselt på alla sätt. Vad hände där?

# Mina tips: Trelleborg placerade jag rätt, att BP, Dalkurd och Sirius skulle vara inblandade i bottenstriden stämde också (det trodde väl alla...). Att IFK Göteborg skulle få en tung säsong tyckte jag gick att förutse med det materialet, Kalmar och Örebro har presterat som jag hade förväntat. På den nedre halvan hade jag bra koll.

På den övre gick jag bort mig nästan totalt, jag hade ju ÖFK som vinnare. Största felberäkningen var IFK Norrköping och Elfsborg i varsin riktning. Norrköpings trupp innehöll betydligt mera kvalitet än jag hade koll på och Jens Gustafsson har gjort ett strålande arbete med den gruppen. Årets tränare i svensk fotboll! Segrande AIK hade jag som trea, när tipset gjordes var klubben inne i en otroligt tung period med massor av svåra och konstiga skador. Det löste man på bästa sätt!

# Till nästa år: Ian Burchnall siktar på att ha sex nya spelare på plats. Sex startspelare den här gången, inga juniorer på tillväxt. Och man söker nytt på alla positioner. Vilka försvinner? Ingen aning, det vet man aldrig i den här branschen. Men Ronald Mukiibi och Dennis Widgren sitter på utgående kontrakt medan Andreas Andersson kan bli utkonkurrerad av Andrew Mills som tvåa bakom Aly Keita och kanske söker nya jaktmarker.

Till sist; 159 dagar kvar till Allsvenskan startar på nytt sista dagarna i mars. Men tro inte att det blir tyst om ÖFK under den tiden. Om inte annat lär vi få läsa och höra ett antal nya (eller gamla) historier i Kindberg-gate där det finns många som ivrigt fingrar på puffran, beredda att skjuta direkt från höften. Mitt tips: Den soppan rullar vidare även långt in i nästa säsong!

Fotnot: Den som missat att jag delade ut betygen till ÖFK:s spelare redan under lördagen får leta vidare här på sajten. Kolla efter rubriken ”Examensdags...”

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Snyggt slut på en säsong där allt hände
11 November 2018 klockan 22:48 av Agne Svärd
 

ÖFK och Hammarby spelade oavgjort 3–3 och sett till resultatet var båda förlorare; en poäng räckte inte för ÖFK att förbättra sin poängskörd från förra säsongen och en poäng räckte inte för Hammarby att behålla sin Europaplats.
Men egentligen var det bara Hammarby som var torsken, för ÖFK var resultatet mest av akademisk betydelse. Men vi drygt 6.000 som var på plats kan bara tacka och bocka för underhållningen. Matchen levde från första till sista spark.
Det var en riktigt bra fotbollsmatch där hemmalaget bjöd på tre fina spelmål. Men tyvärr även ett havererat försvarsspel i andra halvlek som gav tre mål i baken.

Som ni förstår var det Hammarby som hade mest att spela för. Men även om man startade med alla maskiner påslagna och skickade iväg ett antal projektiler mot Aly Keita fick man aldrig något riktigt grepp om den där tredjeplatsen som skulle ha tagit klubben ut i Europa; ÖFK kontrade vasst och det gav 1–0 (Ronald Mukiibi efter 29 minuter och 2–0 (Dino Islamovic) strax före pausfikat och då hade Hammarby ett helt berg att bestiga.

Läget ljusnade dock efter en reducering redan 25 sekunder in på den andra ronden (Nikola Djurdjic) och i matchens 70:e minut var man ikapp sedan Jiloan Hamad hamrat in en straff. Men sju minuter senare sänkte Jerell Sellars humöret på stockholmarna (både de på planen och de många anhängarna på södra stå) då han smekte in 3–2 från 20 meter med sin känsliga vänsterfot. Visserligen krigade Hammarby till sig en ännu en kvittering (3–3, Vladimir Rodic) men då var Malmö FF redan förbi och fyra övertidsminuter inte tillräckligt för att fixa ett hägrande Europaäventyr.

Några noteringar;
# Dino Islamovic hade en osedvanligt glödhet vänsterfot den här eftermiddagen. En missil letade sig in i Hammarbymålvakten Davor Blazevic högra burhörna, fyra smet strax utanför. Dino avslutade säsongen på bästa sätt och tillsammans med Saman Ghoddos är han ÖFK:s främsta målskytt den här säsongen, nio mål vardera.

# Försvarslinjen stod pall under den första halvleken trots att den stundtals utsattes för hårt tryck. Men Hammarby tvingades ta de flesta avsluten utanför straffområdet och då hade Aly Keita allt under kontroll. Sämre blev det efter paus. Douglas Bergqvist hamnade på villovägar vid Hammarbys första reducering, gjorde sedan en dundertabbe som tvingade Tom Pettersson att ta en straff vid 2–2 och sedan blev det fel igen för Tom vid den sena 3–3-kvitteringen.
Usch, det var försvarsspel av korpklass.

# ÖFK har visat upp ett vasst skytte den här säsongen. Ovanligt många mål har kommit från distans. Till den skarpskjutande skaran kan vi nu lägga även Jerell Sellers som skickade in sitt första allsvenska mål från några meter utanför straffområdet. Sellers visade fina takter redan i måndags i Trelleborg då han fick göra debut som startspelare, i eftermiddag var han ännu bättre!

# Ronald Mukiibi har under senhösten visat prov ytterligare en parameter som fotbollsspelare, helt plötsligt har han dykt upp som avslutare vid bortre stolpen. Det gav ett mål mot Djurgården, nästan mål mot AIK och nu ytterligare en fullträff sedan Curtis Edwards lyft in bollen över hela Hammarbyförsvaret. Gesten han skickade till tränaren Ian Burchnall efter målfirandet gick inte att misstolka! Det här gillade båda!

# Hosam Aiesh sa till Mittmedia efter matchen att han gärna vill följa med på landslagets januariturné. Då hoppas jag att Janne Andersson inte såg den här matchen.

# Rewan Amin och Curtis Edwards levererade som vanligt stabila insatser på mitten med lysande passningsstatistik ( 92 respektive 93 procent), Amin fick i den här matchen också stor användning av sin fina fysik när han vann många närkamper, Amin är med sin låga tyngdpunkt otroligt stark i markduellerna

Några noteringar från den här säsongen;
# Sammantaget: 49 poäng är en sämre än förra året, sjätte plats än också en sämre. Men med tanke på allt det som hänt den här sommaren: Prestationen är lysande!

# Ingen Europaplats: Hoppet fanns långt in i hösten men i sista delen av serien fanns inte resurserna, många omständigheter gjorde att spelarmaterialet inte räckte till. Men egentligen försvann chansen redan i början av serien, sju poäng på de inledande sju omgångarna var helt enkelt inte tillräckligt bra. Det skrev jag redan då. Men även jag fick upp hoppet efter tio raka utan förlust (åtta segrar och två oavgjorda) och en snabb klättring i tabellen.

# Bästa matchen: Som helhet, Häcken hemma i Graham Potters och många andra avskedsförställning (2–0-seger, helgjuten insats). Men det finns delar av matcher som absolut är värda att plocka fram när vintermörkret sänker sig, IFK Göteborg hemma, Gif Sundsvall borta, Elfsborg hemma och borta, Djurgården borta, Malmö FF i cupen (det var en riktig tungviktsfajt) för att nu nämna några.

# …men allra bäst: Givetvis 2–1-segern mot Arsenal på Emirates stadium i norra London. I en tävlingsmatch! I februari! DET är stort, riktigt stort.

# Apropå stort: 5.000 jämtar fanns på plats för att se det osannolika hända. Eller var det 8.000, jag har sett och hört alla siffror däremellan. DET är också stort.

# Sämsta insatsen: Måste vara svårt att slå 0–3 mot Dalkurd i den andra allsvenska omgången. Uselt på alla sätt. Vad hände där?

# Mina tips: Trelleborg placerade jag rätt, att BP, Dalkurd och Sirius skulle vara inblandade i bottenstriden stämde också (det trodde väl alla...). Att IFK Göteborg skulle få en tung säsong tyckte jag gick att förutse med det materialet, Kalmar och Örebro har presterat som jag hade förväntat. På den nedre halvan hade jag bra koll.

På den övre gick jag bort mig nästan totalt, jag hade ju ÖFK som vinnare. Största felberäkningen var IFK Norrköping och Elfsborg i varsin riktning. Norrköpings trupp innehöll betydligt mera kvalitet än jag hade koll på och Jens Gustafsson har gjort ett strålande arbete med den gruppen. Årets tränare i svensk fotboll! Segrande AIK hade jag som trea, när tipset gjordes var klubben inne i en otroligt tung period med massor av svåra och konstiga skador. Det löste man på bästa sätt!

# Till nästa år: Ian Burchnall siktar på att ha sex nya spelare på plats. Sex startspelare den här gången, inga juniorer på tillväxt. Och man söker nytt på alla positioner. Vilka försvinner? Ingen aning, det vet man aldrig i den här branschen. Men Ronald Mukiibi och Dennis Widgren sitter på utgående kontrakt medan Andreas Andersson kan bli utkonkurrerad av Andrew Mills som tvåa bakom Aly Keita och kanske söker nya jaktmarker.

Till sist; 159 dagar kvar till Allsvenskan startar på nytt sista dagarna i mars. Men tro inte att det blir tyst om ÖFK under den tiden. Om inte annat lär vi få läsa och höra ett antal nya (eller gamla) historier i Kindberg-gate där det finns många som ivrigt fingrar på puffran, beredda att skjuta direkt från höften. Mitt tips: Den soppan rullar vidare även långt in i nästa säsong!

Fotnot: Den som missat att jag delade ut betygen till ÖFK:s spelare redan under lördagen får leta vidare här på sajten. Kolla efter rubriken ”Examensdags...”

 
Det finns 5 kommentarer att läsa.

 
Bara resultatet räddade den här kvällen
5 November 2018 klockan 23:25 av Agne Svärd
 

ÖFK vinner med 1–0 mot Trelleborg på Tjonga, förlåt Vångavallen, och det är bra. Det betyder att ÖFK blir ”bäst i norr” (före Gif Sundsvall) och har greppet om sjätteplatsen i tabellen (bara Djurgården kan hota).
Det bryter också förlusttrenden (tre raka mot topplag) bröts och det är viktigt inför söndagens avslutande hemmafest mot Hammarby.

Men, sorry alla ÖFK-vänner, det var också allt som var bra den här kvällen; Ian Burchnall har just nu en trupp som är slagen i spillror, lyckades bara skramla ihop tre utespelare på avbytarbänken (ingen fick spela...) och ÖFK-tränaren kunde heller inte gjuta något större mod i dom elva som var på banan. Några av spelarna visade upp en allvarlig brist på attityd. Det var trist att se, bara resultatet räddade den här kvällen från att bli ett riktigt bottennapp.

Ian Burchnall har inte haft många valmöjligheter de senaste veckorna när han formerat sina startelvor, den här gången var alterativen ännu färre med Ronald Mukiibi och Noah Sonko Sundberg avstängda samt nu också Jamie Hopcutt på den sedan tidigare långa skadelistan.
Det resulterade bland annat i att Jerell Sellars fick chansen att spela från start för första gången. Och Sam Mensiro fick ta den centrala rollen i en trebackslinje.
Det sistnämnda var ett bra beslut av Burchnall, Mensiro är bäst och gör sig själv mest rättvisa när han får ägna sig åt enbart försvarsspel.

Här är några noteringar;
# Hosam Aiesh fixade en straffspark efter fem minuter och tyckte sedan att han hade gjort sitt för kvällen. Här behöver ÖFK-tränaren ta ett allvarligt snack i veckan med dribblingskungen, det är faktiskt några veckor kvar innan det blir semester.

# Dino Islamovic blev matchvinnare när han satte den där straffen (skickade därmed sin tidigare klubb definitivt ur serien) och hade dessutom ett skott i ribban. Men han får följa med Aiesh in på Burchnalls kontor. Islamovic visade dålig gnista när han var tillbaka på sin gamla hemmaarena.

# Tredje länken i offensiven, Ludvig Fritzson, hade inte många rätt. I den här rollen blir hans senfärdighet avslöjad, det är alltid ett motståndarben i vägen när han ska avsluta. Men Fritzson visade i alla fall stor arbetsvilja och det ska han ha beröm för.

# Curtis Edwards dominerade på mitten. I en sådan här match måste man väl uppmärksamma den som för det mesta lyckas passa bollen till en medspelare (konkurrensen var inte stor, det ska gudarna veta). Det är engelsmannen som löser upp knutarna och står för kreativiteten. Samt springer mest!

# Tillsammans med Rewan Amin och Jerell Sellars såg Edwards också till att stänga det centrala mittfältet. Många bollvinster på den trion.

# Två andra plusvarianter: Aly Keita var tillbaka i målet. höll nollan och hade kontroll på det mesta samt Tom Pettersson som visade vad attityd betyder och är som kapten ett föredöme.

# Amin var en annan spelare som jobbade oerhört hårt för laget.

# Patrick Kpozo var nu något av en blandning mellan back och wingback på vänstersidan. Men oavsett, utan täckning bakom sig är ghananen en säkerhetsrisk alla dar i veckan! Kan jag få be om en offensiv roll på söndag? Om inte, då ska han sitta på bänken!

# Trelleborg har nu spelat 19 matcher i följd utan att vinna, senaste triumfen noterades i maj då man slog Brommapojkarna. Ett sådant facit betyder naturligtvis tack och adjö från Allsvenskan för den här gången. Jag tror inte att det är särskilt många som sörjer.

***
Jag tycker att det är trist att Daniel Kindberg fortsätter att upprepa (senast vid klubbens pressträff i förra veckan) sitt mantra ”att ÖFK går stärkt ur varje övergångsfönster”. Alla som har minsta insikt i fotbollsvärlden ser ju att så inte är fallet. De senaste två ”fönstren” är ju mer eller mindre misslyckade så här långt, åtminstone när man vet att klubben siktar på att ”vinna mästerskapet”. Det vore i alla fall klädsamt om Kindberg formulerade om det hela till ”att det är ÖFK:s ambition att gå stärkt ur varje övergångsfönster men att vi inte lyckas varje gång”.
Det skulle vara betydligt mera trovärdigt! För det är så det ser ut.

***
ÖFK:s starkaste besättning, all time high, såg vi förra hösten i Europaspelet. En tänkt startelva (4–3–3) med Keita i målet, Mukiibi, ”Sotte”, Tom P och Dennis W i fyrbackslinjen, Nouri, Bachirou och Curtis E på mitten samt Aiesh, Ghoddos och Sema längst fram är nästan landslagsmässig på alla positioner (jämför gärna med kvällens laguppställning...).
Svagheten då var väl på ytterbacksplatserna.
I dag hoppas jag att Mukiibi och Dennis Widgren skriver på nya kontrakt för att det ska finnas något att bygga vidare på till nästa säsong.
Det svänger fort i de flesta branscher men sällan så snabbt som i fotbollens värld!

***
Härlig avslutning på söndag där inget är klart. Men visst lutar det åt att AIK grejar guldet i Kalmar, Norrköping blir tvåa och Malmö FF trea sedan ÖFK besegrat Hammarby hemma på Jämtkraft... I botten får Dalkurd göra sällskap med Trelleborg till Superettan medan Brommapojkarna tar hand om kvalplatsen (mot AFC Eskilstuna, trea i Superettan) och kan fixa nytt kontrakt.
Helsingborg och Falkenberg är sedan tidigare redan klara som nykomlingar i Allsvenskan.

 
Det finns 7 kommentarer att läsa.

 
ÖFK gick i gammal fälla med en man mer
2 November 2018 klockan 00:46 av Agne Svärd
 

Att spela med en man mer är inte alldeles enkelt, det är sedan gammalt.
Men när man får chansen att göra det i nästan en hel match måste man kunna göra det bättre än vad ÖFK lyckades göra mot AIK.
Visserligen var det Sveriges bästa lag som stod på andra sidan (man leder Allsvenskan och har kopplat ett kraftigt grepp om mästerskapsbucklan) men 1–2 under de här omständigheterna kan bara ge
1) ett kraftigt underbetyg till spelarna.
2) ett kraftigt underbetyg till huvudtränaren Ian Burchnall och hans matchning.
3) ett kraftigt överbetyg för AIK:s sätt att samla sina styrkor efter Enock Kofi Adus utvisning redan i den fjärde matchminuten.

ÖFK föll just i den fälla som så många andra gjort när man blir övertaliga på banan; av någon anledning tror man att det ska öppnas ytor som går att utnyttja bara för att motståndarna är en man kort. Man slutar helt enkelt att anstränga sig, blir bekväma och tar inte dom där extra löpningarna som man måste ta för att få hål på motståndarna.
Men så fungerar inte fotbollen, allrahelst när det drabbade laget är så skickligt som AIK.
Serieettan tog bara bort en forward, sket fullständigt i att ÖFK rullade bollen fram och tillbaka i sakta mak kring mittlinjen (därifrån görs inga mål...), plockade ned sina tre mittfältare framför en fembackslinje i ett lågt försvarsspel och kontrade sylvasst de få gånger man fick låna bollen.
Mer behövdes inte för att sänka ÖFK den här kvällen.
# 30:e minuten: Curtis Edwards dräller bort bollen mitt på AIK:s planhalva, serieledarna ställer om snabbt, får en hörna och Panajotis Dimitriadis nickar in 0–1.
# 34:e minuten. Ny snabb omställning som slutar med att Tarik Elyounoussi trycker upp 0–2 i nättaket sedan Andreas Andersson lämnat retur på det första skottet.
ÖFK:s facit första 45: fem värdelösa hörnor och en nick utanför av Dino Islamovic. Det var allt – med en man mer på banan!

Där och då skulle naturligtvis Ian Burchnall ha agerat. Visserligen lär han ha delat ut en hårtork i omklädningsrummet men det räckte inte den här gången. ÖFK-tränaren skulle han ha möblerat om i sin uppställning när förutsättningarna nu var så radikalt annorlunda än när han drog upp riktlinjerna före avspark.
Då räcker det inte med att formera om laget, spelare måste bytas ut.
Direkt.

Nu lät Burchnall ytterligare nästan 20 minuter passera innan han gjorde något: Jamie Hopcutt ut/Jerell Sellars in (63:e min), Sam Mensiro ut/Ronald Mukiibi in (69:e min) och Noah Sonko Sundberg ut/Patrick Kpozo in (77:e min).
Då hände det plötsligt en hel del nere hos AIK-målvakten Oscar Linnér:
# 78:e minuten: En pressad Per Karlsson (AIK:s mittback) nickar in bollen i egen bur, 1–2, sedan Mukiibi, Aiesh och Islamovic varit inblandade i förspelet.
Därefter var det rena artilleriet mot Linnér.
# Sellars skjuter tungt, strax utanför krysset
# Mukiibi skjuter också tungt, Linnér räddar.
# Sellars hittar Mukiibi bakom AIK:s backlinje. Linnér räddar igen, nu frän nära håll.
# Edwards tappar balansen (tacklad precis i skottögonblicket) och trycker bollen utanför.
# Mukiibi får ytterligare en chans men får inte koll på bollen och Linnér kan rädda.

De här förändringarna skulle Burchnall ha gjort redan i halvtid, matchbilden var redan utstakad. Mensiro är ju fullständigt iskall i det offensiva passningsspelet, några andra har heller inte kapacitet att såra sina motståndare medan Kpozos vänsterfot och speed hade varit gjuten i det här läget då han inte behövde bekymra sig över några defensiva uppgifter.

Några noteringar;
# Det var något överraskande att domaren Martin Strömbergsson tog det röda kortet när Adu och Rewan Amin brakade ihop i mittcirkeln i matchinledningen. Visserligen är Adu vårdslös när han placerar dobbarna i låret på Amin men händelsen förstärks av att det Amin som har farten in i duellen, inte AIK-spelaren. Efter att ha sett reprisbilderna tycker jag nog att en varning hade räckt men Gävledomaren hade naturligtvis inte den chansen...

# Det var många i hemmalaget som inte hade sin bästa dag på jobbet, det kan vi alla konstatera. Men, som jag skrev i början, det blir en annorlunda matchbild när ena laget decimeras i jämförelse med spel elva mot elva.

# Det här gäller inte Rewan Amin. Han reste sig från Adus smäll och var bäst i hemmalaget.

# Jag vill också lyfta fram inhoppen från Mukiibi, Sellars och Kpozo. De förändrade matchbilden.

# Andreas Andersson fick chansen i målet men hade en hopplös uppgift. Under första halvtimmen fick han knappt röra bollen, sedan small det två gånger på fyra minuter. Usch, så trist.

# Som jag skrev efter Norrköpingsmatchen i söndags kväll; Tom Pettersson är mycket bättre i mittförsvaret. Hans offensiv som ytterback ser lite krampaktig ut, speciellt när högerfoten inte är något som man ska berätta om. Men med det begränsade materialet som ÖFK har nu i seriens slutskede får man spela där man behövs för att få ihop starkast möjliga lag.

# ÖFK:s offensiva kort var verkligen bleka. Dino Islamovic hade några avslut medan Ludvig Fritzson, Hosam Aiesh och Jamie Hopcutt inte ens var i närheten. Det säger väl det mesta när ÖFK har 81 procent av bollinnehavet mot AIK:s 19.... Löpningarna i djupled var i stort sett obefintliga.

# Men samtidigt säger det också en hel del om AIK:s heroiska försvarsinsats, det ska man verkligen inte glömma en sådan här kväll. Det var först när hemmalaget visade lite ”desperation” (i kombination med en viss trötthet, det kostar på att försvara sig i 90 minuter) som sårbarheten avslöjades.

Till sist; efter den här veckan tyder det mesta på att AIK tar hem det allsvenska guldet, Norrköping blir tvåa. Sedan håller jag kvar mitt tips att Malmö FF spurtar till sig den tredje och sista Europaplatsen medan Häcken och Hammarby gör upp om vilket lag som blir fyra och femma. ÖFK tar sjätteplatsen om man nu kan putsa till fjädrarna efter de senaste veckorna bakslag. Trelleborg borta och Hammarby hemma (11 november) stänger den här turbulenta säsongen

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Burchnalls jobb blev omöjligt när Allsvenskan skulle avgöras
28 Oktober 2018 klockan 23:45 av Agne Svärd
 

Utan att grotta ned mig i de avslutande tre omgångarna i Allsvenskan så är det väl nu klart, även i det teoretiska utfallet, att ÖFK inte kommer att ta någon av de Europaplatser som finns att spela om.
Söndagskvällens 4–2-förlust mot Norrköping var väl den definitiva spiken i ÖFK-kistan.
Men, som jag skrev redan förra helgen efter 0–2 mot Häcken; verkligheten har nu sprungit ikapp ÖFK. Materialet räcker inte längre för att konkurrera med dom bästa; spelarförluster och skador har gjort tränaren Ian Burchnalls jobb mer eller mindre omöjligt.
Valmöjligheterna var borta när Allsvenskan skulle avgöras, Burchnall får försöka pussla ihop resterna av den trupp som finns kvar och det är ett trist konstaterande.

I mötet med Norrköping lyckades man inte ens fylla bänken (det har ju hänt tidigare i höst), två platser var tomma och om jag förstår saken rätt var det väl heller aldrig tänkt att Ronald Mukiibi skulle användas, han bara markerade sin närvaro.
Men trots detta dystra faktum så tycker jag att ÖFK gjorde en bättre insats på Östgötaporten än senast mot Häcken på Hisingen. Första halvan av båda halvlekarna var bra med tanke på förutsättningar och motstånd och det var faktiskt match i 75 minuter innan domaren Mohammed Ak-Hakim bestämde sig för att spela huvudrollen, gav Norrköping en billig straff som gjorde att 2–1 blev 3–1 och ÖFK var ett slaget lag.

Alltså; vi är många som konstaterat att standarden på den allsvenska domarkåren är sämre än på många år (och det vill inte säga lite...). Det är bekymmersamt, otroligt bekymmersamt Al-Hakims insats den här kvällen är bara ytterligare ett exempel på eländet; om han väljer att döma straff för Sonko Sundbergs lilla handpåläggning på Simon Skrabb i den 75:e minuten måste han blåsa sisådär 20 straffar per match, så mycket ryck och slit är det i varje allsvensk drabbning.
Att Al-Hakim blåser i just den här situationen visar bara det jag sett tidigare av honom. Här saknas både bollkänsla och spelförståelse (precis som hos många av hans kollegor).

Mohammed Al-Hakim var domaren som i mitten av september tpg en time out sedan han i en match (Göteborg–Elfsborg) dömt straff för en förseelse som skedde utanför straffområdet (med marginal) och dessutom gjorde en egen tolkning av en situation när två spelare mätte sig med varandra huvud mot huvud (där blev han senare tillrättavisad av förbundets domarkommitté).
Al-Hakim skulle ha förlängt sin time out säsongen ut, det min bestämda uppfattning (jag är heller inte övertygad om att den straff han gav ÖFK strax före slutet var korrekt,. Eller hur, Tom Pettersson...? Men det domslutet hade bara akademisk betydelse, Norrköpings straff kan ha varit matchavgörande och det är en jävla skillnad).

Några noteringar och funderingar;

# Apropå Al-Hakim; det här var ju en tämligen lättdömd historia mellan två lag som sätter passningsspelet i förarsätet. Bara ett gult kort delades ut (Sonko Sundberg vid straffsituationen även om det sent på söndagskvällen inte finns noterat på förbundets hemsida) men visst ska man väl varna om man som Norrköpings Kasper Larsen först kör över Hosam Aiesh bakifrån i en feltajmad luftduell för att några minuter senare kapa Jerell Sellars j en våldsam och feltajmad tackling? Jag vet att domarna har en tuff uppgift men alltför många gånger sätter dom sig i svårigheter som inte finns.

# Därför skipades det rättvisa då Larsen var syndabocken när ÖFK fick straff på övertid (Larsen bommade både boll och spelare när Tom P dök i gräset, reprisbilder är väldigt avslöjande...).

# Tom Pettersson har i Dennis Widgrens skadefrånvaro blivit vänsterback när ÖFK väljer att spela med en 4-backslinje. Därifrån var han ÖFK:s vassaste anfallsvapen den här kvällen; Tom pricksköt 1–0 efter 12 minuter och Tom var alltså den som fixade straffen som fastställde slutresultatet 4–2. Men trots det, Tom kommer bäst till sin rätt som mittback. Alla dar i veckan!

# Det är nästan omöjligt att vinna fotbollsmatcher när motståndarna prickskjuter från långt håll. Mot Häcken förra helgen satte Paulinho upp två bollar i Aly Keitas vänstra kryss, nu sköt Alexander Fransson, Kalle Holmberg och Simon Thern (förutom straffen) utanför Keitas räckvidd. Fotbollsgodis, naturligtvis. Men då är det tungt att vara målvakt!

# Det räckte inte med fyra man i backlinjen den här kvällen, Norrköping hade inga problem att ta sig förbi på kanterna. Det var så östgötarnas två första mål kom till och man skapade ytterligare några möjligheter den vägen. Inspelen var supervassa. I mina ögon blir ÖFK:s försvarslinje alldeles för bred, pressa mer mot bollsidan och släpp den bortre ytan (den är ju minst farlig).

# Även ÖFK kom fram, åtminstone på högerkanten där Hosam Aiesh hade många fina dribblingar. Men dessvärre nådde sällan inläggen rätt adress.

# Dino Islamovich står noterad för sju mål så här långt. Fem av dessa har han gjort mot Brommapojkarna! Om BP hade varit kvällens motståndare hade han givetvis inte bränt den möjlighet som han fick i den 54:e minuten då han styrde bollen utanför öppen kasse. Sådana chanser får man bara inte missa! Dino har ett och annat att bevisa, svag i 90 minuter den här gången.

#Mittmedias betygssättning av ÖFK-spelarna går ju inte att ta på allvar. Den här gången blev det rena skämtet.

# Det är inte kul att konstatera men det måste sägas; Frank Arhin har dessvärre inte tagit ett enda steg framåt den här säsongen. Vad har hänt sedan fjolårets pigga inhopp som bjöd på mål, sylvassa instick och publikfriande dribblingar?

# Bäst den här kvällen; utan tvekan Curtis Edwards som bitvis dominerade mittfältet (apropå Mittmedias betyg...)

Till sist; Saman Ghoddos är nominerad som en av kandidaterna till årets forward i svensk fotboll (i konkurrens med Zlatan Ibrahimovic och Ola Toivonen). Men hans 15 matcher och nio mål i ÖFK (och dessutom VM-spel för Iran som ÖFK-spelare) räckte inte att bli en av tre nominerade som årets spelare i Jämtland/Härjedalen vid den lokala fotbollsgalan i november, utkonkurrerad bland annat av en spelare från division 3. Inget ont om John Eriksson från Alsen, det är en talangfull gosse som fått provträna med ÖFK här i höst. Men nog har han väl svårt att mäta sig med Ghoddos?

 
Det finns 23 kommentarer att läsa.

 
Lysande resultat & välkommen vila
6 Oktober 2018 klockan 17:49 av Agne Svärd
 
3–0 mot Dalkurd är ett lysande resultat, ytterligare tre poäng gör att ÖFK är med i racet om Europaplatserna långt in i den allsvenska slutspurten.
3–0 sätter också punkt för ÖFK:s starkaste period så här långt i Allsvenskan; tolv poäng på 13 dagar, nio gjorda mål och bara ett insläppt. Det är starka papper.
Och man har gjort det med en spelartrupp som är sliten ända ned till skosulan, den här fredagskvällen lyckades man bara skrapa ihop fyra utespelare på avbytarbänken. På hemmaplan!
Tack gode Gud för att serien nu gör ett par veckors uppehåll. Den vilan är ytterst välkommen för ÖFK!
Efter ytterligare en seger och ett litet steg uppåt i tabellen (en match med än några av konkurrenterna om Europaplatserna) vore det förmätet att klaga på underhållningen. Men jag påstår, trots att man var fjorton klasser bättre än sina motståndare, att den här kvällen kommer inte många att minnas om någon vecka.
Det var, trots 3–0, inte så mycket till fotbollsgodis som serverades. Första halvleken naturligtvis helt okej med total kontroll och stort bollinnehav (75 procent) men utan riktig spets, den andra seg som tjära. Här var det svårt att se någon större inspiration i hemmaspelet.
Men det var naturligtvis resultatet av det tuffa spelprogrammet i kombination med en vingklippt spelartrupp. Sånt sliter, det var väldigt tunga ben i hemmalaget den här kvällen. Det var många som inte hade den rätta spänsten i steget, Ludvig Fritzson och Hosam Aiesh för att ta ett par exempel. Och då tas heller inte de löpningar som är nödvändiga för att splittra ett motstådarförsvar. De gånger som man tog sig in bakom Dalkurds backlinje var lätt räknade.
Det behövdes dock inte för att vinna den här kvällen. Det räckte med en frispark (1–0), ett bra presspel (2–0) och en hörna (3–0). Samt ett ramstarkt försvarsspel som inte gav Dalkurd många möjligheter att närma sig Aly Keita.
Men det fanns dock ett lysande undantag;
Jamie Hopcutt var på ett strålande spelhumör när han nu fick möjligheten att starta matchen. Det är precis så här jag vill se Hopcutt, men tyvärr har det skett alldeles för sällan den här sommaren.
Hopcutt var delaktig i allt som ÖFK presterade i anfallsväg.
# Han hoppade över Curtis Edwards frispark och ställde därmed Dalkurdmålvakten Sixten Mohlin, 1–0 efter 12 minuter.
# Två minuter senare pressade han Dalkurds målman till ett dåligt utspel, fick sedan bollen av Hosam Aiesh och pangade in 2–0, ett klassavslut.
# Han var med och högg i höjdduellen när Noah Sonko Sundberg nickade in 3–0 på hörna i den 87:e minuten.
# Han hade också fyra vassa avslut i andra halvlek från området kring strafflinjen; två gånger smet bollen strax utanför Sixten Mohlins vänstra stolpe, två gånger räddade Mohlin snyggt.
Som ni ser så hände det saker kring Jamie Hopcutt den här gången. Han var också den, tillsammans med Dennis Widgren, som hade bästa trycket i sina löpningar. Det hade, högst troligt, med att Hopcutt klev in i den här matchen med friska ben, speltiden har ju varit begränsad den senaste tiden.
Några andra noteringar;
# Aly Keita gav Dalkurd deras enda chans när han i den 62:a minuten skulle dribbla bort Eero Markkanen strax framför sitt eget mål men halkade omkull (Keita är väl den målvakt i serien som halkar mest...?), tappade bollen och Markkanen prickade ribban. Det är så jävla onödigt av Keita att försätta sig, och framförallt laget, i den situationen (det har ju hänt förr...). Det finns bara ett råd till ÖFK-målvakten: Sluta, för helvete!
# Noah Sonko Sundberg (som nu gjorde sitt första mål i ÖFK-dressen) och Tom Pettersson var ett bombsäkert mittlås i första halvlek. Men handen på hjärtat, jag tycker inte att 450 (lätt överdrift) passningar mellan två mittbackar är den häftigaste fredagsunderhållningen. I andra halvlek bytte Sonko Sundberg plats med Sam Mensiro ute till höger i försvaret men kom aldrig riktigt med i det offensiva spelet. Det var inte Sonko Sundbergs fel, det var bara lagmaskineriet som kuggade ur.
# Dennis Widgren ser ut att vara i fin form för tillfället, med bra klipp i steget och stort självförtroende. Han borde ha blivit mer delaktig i offensiven i den första halvleken, det fanns många möjligheter att lyfta ut bollen när han stod ensam på sin kant.
# Curtis Edwards är den som spelar mest och springer mest, dominerade stort i första halvlek men försvann något efter pausfikat. Men ett mål (hans sjunde) och en passningspoäng (hörnan som gav 3–0) är ett bra fredagsfacit!
# Hosam Aiesh serverade Jamie Hopcutt vid 2–0-målet men hade i övrigt en svag kväll. När det inte stämmer måste man välja att göra saker och ting lite enklare. Men det är inte Aiesh-style, tyvärr.
# ÖFK fick, äntligen, lite betalt för sina hörnor. Den här kvällen var samtliga inåtskruvade (ja, ni känner till mitt tjat...). Men jag förstår inte varför Dino Islamovic ska slå hörnorna från höger, ÖFK är ju inte överdrivet starka i huvudspelet. Nej, Dino behövs framför mål och ska inte stå ute vid hörnflaggan. Dennis kan ta hörnorna från höger med sin fina vänsterfot, pressa dom mot första stolpen och där ska Dino, Tom P och Sonko finnas. Då kan det hända saker, jag lovar!
Till sist och det här går inte att poängtera tillräckligt ofta; ÖFK tar de här segrarna med flera starka kort på skadelistan. Simon Kroon och Tesfaldet Tekie har varit borta i flera veckor, nu saknades dessutom Rewan Amin och Ronald Mukiibi, två av hjältarna så sent som i söndagens segermatch mot Djurgården. Lägg därtill alla som försvunnit under resans gång (ja, det har ni väl hört tillräckligt många gånger nu) så förstår ni vilken prestation ÖFK står för den här sommaren. Det är inte vackert alla gånger men det är bra. Ohyggligt bra!
 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Taktisk fullträff gav tre nya poäng
30 September 2018 klockan 22:54 av Agne Svärd
 

Man kan vinna fotbollsmatcher på många sätt.
Exempelvis som ÖFK gjorde mot Djurgården på Tele2. Det var inte speciellt snyggt. Men 2–0 på det här viset ger inte bara tre nya poäng. Det är framförallt bra för moralen.
#Satan så spelarna kämpade!
# Och satan så bra som Ian Burchnall hade dragit upp riktlinjerna!

Man tager vad man haver (Cajsa Varg, fast egentligen skrev hon aldrig det...) är ju ett känt gammalt uttryck som mycket väl stämmer in på ÖFK för tillfället; efter alla spelarförluster har laget dessutom drabbats av ett antal oturliga skador och Ian Burchnall har sannerligen inte så stora valmöjligheter när han ska formera sina laguppställningar.
Den här gången valde han att lita på sina defensiva pjäser; en trebackslinje med Douglas Bergqvist, Noah Sonko Sundberg och Tom Pettersson, framför Sam Mensiro centralt medan Ronald Mukiibi och Dennis Widgren tog hand om varsin kant. Rewan Amin, Curtis Edwards, Dino Islamovic och Hosam Aiesh fick sköta resten (plus naturligtvis Aly Keita som var tillbaka i målet).

Det hände naturligtvis inte så mycket framåt. Men tillräckligt, Mukiibi stötte in in 1–0 (13:e minuten) med höger utsida och Dennis Widgren pricksköt 2–0 (48:e minuten) nere vid Andreas Isakssons vänstra målstolpen. Det var allt den här eftermiddagen.
Men det allra viktigaste: Så länge ÖFK spelade så här hade Djurgården inget som helst vapen att bryta sönder ÖFK:s försvarsorganisation. Stockholmarna hade mycket boll men väldigt få målchanser.
När lagen gick till pausvila var jag mycket nöjd med det jag hade fått se av ÖFK; ledning och en mycket kontrollerad defensiv.

Den andra halvleken fick ett helt annat utseende, främst beroende på att ÖFK drabbades av skador som tvingades till byte såväl spelare som organisation. Sam Mesiro fick kliva av redan i pausvilan (knäskadad), hans ersättare Ludvig Fritzson knockades av Aliou Badji i en höjdduell (58:e minuten) men kunde spela vidare efter lite vila, Douglas Bergqvist och Badji nickade ihop fem minuter senare och Bergqvist tvingades ge upp och till sist fick Rewan Amin en smäll i huvudet av Markus Danielsson och bars ut på bår. Då hade ÖFK redan gjort sina byten och fick avsluta matchen med en spelare mindre på banan – i 14 minuter!
Vilken röra. Med dom här förutsättningarna är det inte så konstigt att organisationen föll samman.

Men då gäller det att ta på sig tagelskjortan och det var precis vad ÖFK-spelarna gjorde. Det var inte vackert. Det sparkades både snett och vint och ibland ganska långt. Och för att störa hemmalagets rytm ytterligare tog ÖFK-spelarna varje chans att både vila och maska.
Och längst bak hade Aly Keita en sådan där dag som han har med ojämna mellanrum. Keita är som bäst när han har mycket att göra.
Det hade han den här söndagseftermiddagen!

2–0, första segern på bortaplan mot Djurgården (tidigare 0–3 och 0–3), betyder tredje raka segern på åtta dagar (vilken ”vecka”!) och ett ännu bättre läge i jakten på den heta Europaplatsen. Och det gör definitivt inte ont när övriga resultat också går ÖFK:s väg för tillfället. Och nya intressanta matcher på måndagskvällen...

Några noteringar;
# Trots segervinden, det är naturligtvis väldigt trist när skadelistan växer på det här viset. Inte minst när det handlar om huvudskador. Jag gissar att Ludvig Fritzson kan spela på fredag (hemma mot Dalkurd) eftersom han fullföljde matchen men Douglas Bergqvist behöver sannerligen inga nya smällar mot huvudet med hans skadehistorik och Rewan Amin fick tydligen den hårdaste smällen. Nu gäller det för Ian Burchnall att skrapa ihop det som finns kvar (Cajsa Varg, igen) för att ta sig genom fredagsmatchen och sedan hoppas att några av skadorna hinner läka ihop under det korta landslagsuppehåll som följer.

# Ronald Mukiibi och Dennis Widgren uppträdde som fullfjädrade skyttekungar när de fick sina chanser. Det är naturligtvis svårt att räkna ut att just de två wing-spelarna skulle bli matchhjältar. Mukiibi har inte gjort mål på två år medan Widgren nu sköt sitt andra mål i Allsvenskan – någonsin! (Det var kanske därför som hemmaförsvaret glömde bort att markera dem...?)

# Hosam Aiesh fick inte utrymme för mycket i offensiven den här kvällen. Men framspelningen till Mukiibi var läcker och ingen hade protesterat om domaren hade dömt straff när Aiesh blev omkullknuffad i fritt läge i matchens slutskede. Men det hade väl bara varit för mycket...?

# Tre mål mot Brommapojkarna i onsdags men den här gången var Dino Islamovic aldrig i närheten av att hota Andreas Isaksson. Men i första halvlek var han väldigt viktig som bollmottagare när ÖFK spelade bort hemmalagets press, försvann dock helt i den allmänna oredan efter paus.

# Oj, så mycket stryk Tom Pettersson fick den här matchen. Men så bra han var!

# Sonko Sundberg och Douglas Bergqvist hade bytt positioner jämfört med segermatchen mot BP i onsdags. Det gav bra effekt!

# Rewan Amin och Curtis Edwards gjorde åter ett hästjobb på mitten. Vilka kämpar, vilka fötter och vilka fotbollshjärnor.

# ÖFK har ett riktigt trevligt bortafacit den här sommaren: sex vinster, tre oavgjorda och bara tre förluster. Starka papper, inte minst med tanke på att ett halvt landslag har försvunnit.

Till sist; nu laddar vi för Dalkurd hemma på fredag kväll. Alla mot Jämtkraft arena!

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Kvällen var Din(o), Islamovic!
27 September 2018 klockan 00:16 av Agne Svärd
 
Det var bara några få plusgrader och vinden var grönjävlig.
Men trots de usla förutsättningarna: Det blev en fotbollsfest i alla fall!
Nåväl, det fanns givetvis mycket som kunde ha varit bättre. Men 3–1 mot Brommapojkarna och över 6.000(!) på plats som i skoteroveraller vinterluvor och bandyhandskar kunde jubla över att ÖFK är tillbaka på segerspåret och trots smockan med fyra raka förluster fortfarande har en möjlighet att vara med i striden om Europaplatserna.
Sju omgångar återstår, några av de andra topplagen (Hammarby exempelvis) knäar och ÖFK gillar att uppträda under bistra förutsättningar.
Det blir en spännande höst, trots allt!
Men först av allt; det här var kvällen när jämten tog till sig Dino Islamovics fotbollskonster på riktigt. Dino från Trelleborgs FF har inte haft någon större lycka på jämtländsk mark. Skador har stört, Potters possessionfotboll såg ut att göra den Hudiksvallsfödde skåningen både konfunderad och frustrerad. Bättre har det gått under Ian Burchnalls ledning och det något rakare sättet att anfalla. När Dino väl fått ordning på sin fysik har också chanserna blivit allt fler och insatserna allt bättre.
Dino hade en strålande första halvlek här hemma mot Malmö för tolv dagar sedan, mot Sirius i lördags gick det tyngre på naturgräset men den här kvällen blev Dinos.
Definitivt.
Tre mål, däribland en riktig läckerhet. Jag tar dem i tur och ordning:
# 18:e min: Hosam Aiesh snurrar bort Alexander Nilsson (tack för den uppvisningen) och sticker in bollen bakom BP:s backlinje. Där kommer Dino i sitt specielläge och med vänstern trycker han in bollen i målvakten Nicola Petrics vänstra burhörna.
# 49:e min: Dino tar emot bollen från Ludvig Fritzson, avancerar några steg framåt och klipper in 2–0 – från 56 meter! Dino var fortfarande kvar på sig egen planhalva när han såg att Petric var placerad långt ut framför sin bur, laddade med vänstern och med precision (och vindens hjälp) prickade BP-målvaktens högra kryss. Sicken fullträff, den kommer vi att få se repriseras många gånger i höst och måste vara en het kandidat till ”årets mål” i svensk fotboll!
Också definitivt!
# 58:e min: BP har precis gjort ett dubbelbyte för att vända matchutvecklingen när Hosam Aiesh skjuter i ribban från 20 meter och Dino Islamovic kastar sig fram och nickar in returen, 3–0 och game over! (Att sedan BP lyckades reducera till 3–1 var mest av akademisk betydelse).
Med den här trepoängaren fick ÖFK också häng på lagen närmast framför sig när såväl trean Hammarby som fyran Malmö FF föll i sina onsdagsmatcher. Fram till Hammarby skiljer nu bara fem poäng och söderbröderna är just nu inne i en riktigt tuff period resultatmässigt. Till Malmö FF är avståndet fyra poäng och kvällens förlust i Norrköping betyder väl att skåningarna inser att möjligheten att nå ikapp ledande AIK (åtta poäng skiljer och Solnas stolthet har en match mindre spelad) är i stort sett obefintliga. Det lär väl betyda ett allt större fokus på Europaspelet under hösten.
När vi nu kommit över den värsta besvikelsen över de där fyra förlusterna (dom svider, det ska ni veta) är det kanske dags att börja se lite nyktert på ÖFK:s insats så här långt. Och då kan det vara bra att ta lite siffror till hjälp, dom brukar ju inte vara så lätt att avfärda:
# ÖFK under Graham Potter: 11 matcher, 5 vinster, 2 oavgjorda och 4 förluster, 18–15 i målskillnad och 17 poäng. (1,55 poäng/match).
# ÖFK under Ian Burchnall: 12 matcher, 7 vinster, 1 oavgjord och 4 förluster, 21–13 i målskillnad och 22 poäng. (1,83 poäng/match).
Som ni ser; Burchnall har alltså bättre siffror – i allt! Trots att fått klara sig utan Sotirios Papagiannopoulos och Ken Sema under hela resan, sedan har ju även Brwa Nouri, Alhaji Gero, Smajl Suljevic och till sist även kronjuvelen Saman Ghoddos (det känns ju som ett halvt landslag...) lämnat klubben.
Men som jag skrev när det i våras spekulerades som allra värst om kommande spelarflykt: Det kommer att gå bra även i fortsättningen, men på ett annorlunda sätt.
Men det finns inget som inte kan bli bättre. Och det finns mer att plocka ur den här ÖFK-truppen, det är jag övertygad om utan att ha exakt koll på hur spelarslitaget egentligen ser ut.
Jag vet inte hur Ian Burchnall resonerade inför kvällens möte med BP men jag vill nog påstå att ÖFK kom undan med blotta förskräckelsen när BP inte förstod att utnyttja hemmalagets svaga vänstersida i defensiven. När man väl gjorde det (reduceringsmålet) var det redan för sent; Frank Arhin och Patrick Kpozo tillsammans blev bara en för mycket och bytet av Arhin (mot Ronald Mukiibi) borde ha gjorts mycket tidigare i matchen.
Några andra funderingar om laget;
# Jag har skrivit det tidigare och jag skriver det igen; Patrick Kpozo bör få mer speltid men då ska han ha en offensiv roll. Det är lite Ken Sema över grabben, snabb, teknisk och en härlig vänsterfot. Men bakåt är han en säkerhetsrisk!
# Douglas Bergqvist hade en av sina bättre dagar som mittback men lika förbannat så tappade han ett par meter i markeringen när BP (Philip Hellqvist) nickade in reduceringsmålet.
# Hosam Aiesh hade en kul dag på jobbet. Två målgivande passningar och en del andra läckerheter. Men som vanligt blev det lite för mycket av det goda och till slut försvann både bettet och omdömet.
# Rewan Amin och Curtis Edwards fick en nästan omöjlig uppgift på mittfältet när Frank Arhin inte bidrog med speciellt mycket, det blev ett helt hav att försöka täcka. Men med hårt jobb kommer man långt, det är sedan gammalt. Lite bättre blev det efter pausfikat när Ludvig Fritzson tog en lägre position och kunde hjälpa till att stänga högersidan.
# Men kvällen tillhörde, som ni säkert förstår; Dino Islamovic. Tre mål i en allsvenska match, sammanlagt sju i årets serie, tillhör verkligen inte vanligheterna. För Dino var det hans första hat trick som senior i tävlingssammanhang. Det satt som en smäck!
Till sist; kul initiativ av ÖFK att bjuda in alla lag och spelare i ÖFK-ligan. Det värmde – i kylan!
 
Det finns 6 kommentarer att läsa.

 
Inte speciellt vackert - men värdefullt!
23 September 2018 klockan 05:49 av Agne Svärd
 
Många segrar är inte speciellt vackra. ÖFK:s 1–0 mot Sirius på lördagseftermiddagen var definitivt inte det. Men den var ack så betydelsefull! Efter fyra uddamålsförluster på raken var det viktigt att att komma upp på segerspåret igen. Och då gjorde det mindre att det spelmässigt inte var mycket att skriva hem om.
Poängen var det viktiga och dom tog ÖFK. Alla tre!
Det är inte ofta man har fått berätta om Sam Mensiros insatser den här säsongen. Han har inte fått speciellt mycket speltid, inte minst sedan Ian Burchnall tog hand om chefsskapet har det blivit väldigt lite. Skador och brist på prestationer har hållit Mensiro utanför startelvan. Inget konstigt med det.
Men med Ronald Mukiibi på skadelistan blev högerbacksplatsen (eller rättare sagt höger wingplats) ledig den här eftermiddagen och den tog Mensiro.
Det gick sådär, kan väl sägas. Tajmingen var inte den bästa (brist på speltid) och Mensiro tappar i slagstyrka ju högre upp i banan han kommer, så även nu.
Men det hindrade inte honom för att bli ÖFK:s stora hjälte den här eftermiddagen!
I en match där lagen hade varsin ribbträff i mitten av den första halvleken men där de heta målchanserna annars lyste med sin frånvaro kom ÖFK:s möjlighet ungefär samtidigt som domaren Glenn Nyberg höll på att dra in luft i sina lungor för att blåsa av den synnerligen trista föreställningen. Mitt på Sirius planhalva spelade Curtis Edwards ut mot höger till Sam Mensiro, Mensiro spelade vidare till Jamie Hopcutt, Hopcutt hittade Aiesh på väg in i straffområdet och Aiesh spelade in bollen framför Sirius mål. Och vem kom där om inte Mensiro som stötte bollen förbi hemmamålvakten Lukas Jonsson.
Jag lovar; det är inte många gånger under en säsong som Sam Mensiro befinner sig i den positionen.
Matchuret visade 94 minuter och 50 sekunder när bollen landade i Siriusburen!
Efter förluster mot IFK Göteborg, Gif Sundsvall, Örebro SK och Malmö FF var ÖFK i desperat behov att bryta den trista trenden. Men starten i Uppsala gav nya problem. Matchen hann bara bli några minuter gammal när Tesfaldet Tekie fick känning av en knäskada och tvingades utgå. Hosam Aiesh ersatte men passade inte in i den planerade 3-5-2-uppställningen och det blev ingen ordning på ÖFK-spelet.
Bättre blev det när man skiftade till 4-3-3 men riktigt bra blev det aldrig. Och det var inte bara ÖFK:s fel. Sirius årgång 2018 är ett rätt stökigt lag att möta.
Några noteringar;
# Hosam Aiesh fick alltså, mycket överraskande, börja den här matchen på bänken. Till Mittmedia säger Ian Burchnall att det var ett taktiskt beslut. ”Vi visste att det skulle bli väldigt fysiskt spel. Tajt spel med lite ytor att spela på. Vi har tre matcher den här veckan, vi måste balansera det på ett bra sätt. Planen var att ta in Hosam i andra när spelet blev lite öppnare.”
När laget är i desperat behov att bryta en trist trend sätter alltså ÖFK-tränaren sitt vassaste anfallsvapen på bänken, av taktiska skäl.
Vem tror på sådana dumheter? Vilket skitsnack!
Aiesh var placerad utanför startelvan av disciplinära skäl sedan han uppträtt ytterst olämpligt i omklädningsrummet i förra helgens förlustmatch mot Malmö FF!
Jag har förtvivlat svårt med ledare och aktiva som slirar med sanningen istället för att säga som det är.
# Nu fick ju Aiesh sitta av sitt ”straff” i bara nio minuter. Han var precis som vanligt när han kom in; många fina initiativ men värderar fortsatt för dåligt. Skottet i ribban och framspelningen till segermålet ger givetvis plus i boken.
# Aly Keita hade inte mycket att göra men ett par onödiga returer kändes inte helt stabilt.
# Försvarslinjen fungerade i stort sett klanderfritt. I varje fall bjöd man inte sina motståndare på några gratischanser den här gången. Tom Pettersson var lagets främste och uppträdde som den kapten han är!
# Jobbet på mitten blev naturligtvis lidande av att Tekie försvann lika fort som han kom. Rewan Amin fick aldrig möjlighet att dirigera som senast mot MFF.
# Curtis Edwards jobbade oförtrutet, passade väl och får andrapriset efter Tom P.
# Dino Islamovic slet ont på naturgräset medan Ludvig Fritzson ser ut att hålla fin höstform.
# Jamie Hopcutt visade pigga ben i sitt korta inhopp.
# Matchvinnaren Sam Mensiro är vårdslös i sin spelstil, det vet alla och det brukar också ge en och annan varning under en säsong. Men det gula kort han fick mot Sirius kändes inte rättvist. Mensiro kan ju knappast lastas för att hemmalagets Jesper Arvidsson trampar snett när han landar efter höjdduellen, Mensiro råkar bara stå i närheten. Till min glädje ser jag att den varningen inte finns noterad i matchrapporten på förbundets hemsida och då måste väl Glenn Nyberg ha insett sitt misstag.
Till sist; ny match på onsdag, hemma mot Brommapojkarna. Det ser vi fram emot!
 
Det finns 8 kommentarer att läsa.

 
Den här möjligheten får man inte så ofta...
16 September 2018 klockan 00:07 av Agne Svärd
 

2–0 mot Malmö FF efter en kvart. Det är en möjlighet som man inte får så många gånger.
Men det räckte inte för ÖFK den här gången. När domaren Johan Hamlin blåste eld upphör hade den skånska lag- och segermaskinen krånglat sig hemmalagets tidiga nacksving och kontrat till sig en poängseger.
Efter 1–2 (Göteborg), 1–2 (Sundsvall) och 1–2 (Örebro) kom nu 2–3, ÖFK:s fjärde raka förlust och enligt dom som har koll på statistiken är det ÖFK:s sämsta resultatsvit sedan 2010!

Nu tror jag vi inte ska ta det på så stort allvar. Då är då och nu är nu som vi numera säger om det mesta. Och definitivt är det så att vi pratar om olika nivåer om vi kollar åtta år tillbaka i tiden. Ja, inte bara nivåer, skilda världar är väl en bättre beskrivning.

ÖFK och Malmö FF brukar kunna bjuda på helt galna matcher, det här mötet blev ytterligare ett i raden. Åtminstone om man ser till den första halvan; tätt & intensivt, fyra mål, en rad ytterligare möjligheter samt två solklara straffsituationer (en åt vardera hållet) där domare Hamlin valde att fria. Och det var definitivt hemmalaget som bestämde utvecklingen. ÖFK:s höga press satte gästerna i stora bekymmer och redan efter 15 minuter stod det 2–0 på resultattavlan;
# 9:e min: ÖFK-attack till höger där bollen studsar både hit och dit (i Norge brukar man beskriva det som klabb och blabb...) innan Ludvig Fritzson står frispelad (från en Malmöfot) och trycker in 1–0 förbi MFF-keepern Johan Dahlin. Tillfällighetsmål, visst, men ingen kan klaga på Fritzsons distinkta och exakta avslut!
# 15:e min: Dino Islamovic tar hand om ett utspel från Aly Keita, lämnar över bollen till Tesfaldet Tekie som sticker in bollen bakom MFF:s högerförsvar. Hosam Aiesh vinner löpduellen mot Eric Larsson och lyfter in 2–0 via Johan Dahlins vänstra stolpe. Snabbt, effektivt – och snyggt.

Och det kunde ha blivit ännu mer; Aiesh hade ett par riktigt vassa avslut från strax utanför straffområdet precis ovanför Johan Dahlins målribba och Tekie sköt strax utanför från ungefär samma håll.
Malmö FF, som under Uwe Rösslers ledning gått fram som en slåttermaskin, såg både skakat och handlingsförlamat ut. Man befann sig i ett läge som definitivt kändes obekvämt.
Men en formationsändring, från typ 3-5-2 till en gammal hederlig 4-3-3-uppställning, skulle ge en helt ny matchbild. Plötsligt uppstod de ytor som Malmö behövde för att snabbt och enkelt såga sönder hemmalagets försvarsorganisation.
Och så small det två gånger på tre minuter bakom Aly Keita;
# 36:e min: Hemmalaget är väl samlat men kan trots det inte hålla ihop försvarslinjen, Douglas Bergqvist ger Sören Rierks möjligheten att både vända och skjuta från hett område mitt framför mål. Rieks träffar dåligt men tillräckligt för att passera Aly Keita, 2–1.
# 39:e min: ÖFK anfaller kontrollerat när Rewan Amin ska vända spelet från höger till vänster. Men den enkla passningen till Tom Pettersson får fel skruv och därmed också fel adress, MFF kontrar, hemmaförsvaret tappar orienteringen och en frispelad Marcus Antonsson trycker in kvitteringen 2–2.
Så snabbt går det att sticka hål på såväl motståndare som publik. Det blev syrefattigt på hela Jämtkraft arena.

Efter här och nu reste sig aldrig hemmalaget, ÖFK tog sig inte tillbaka in i matchen. I varje fall inte på riktigt. Efter tre raka förluster som bjudit på ett antal frågetecken kändes det som om en tappad 2–0-ledning, mot Malmö FF, var precis det sista som Ian Burchnalls gäng behövde.
Att det sedan skulle komma ett skånskt segermål (2–3 i den 57:e minuten, Sören Rieks igen) låg liksom i tangentens riktning. Det var Malmö som hade kvalitet i sina aktioner medan ÖFK tappade såväl mod som ork och precision.
När forceringen skulle komma hände i stort sett ingenting, anteckningarna i protokollet blev inte många den sista halvtimmen. Åtminstone inga av värde.

Några noteringar;
# Douglas Bergqvist ersatte avstängde Noah Sonko Sundberg i mittförsvaret. Det fungerade utmärkt men bara så länge ÖFK orkade hålla sin höga press. När MFF lyckades flytta upp sitt lag blev Bergqvist rejält avklädd och han var inblandad i alla tre baklängesmålen. Bergqvist hamnar helt enkelt på mellis alldeles för ofta i straffområdet. Men å andra sidan, det är inte alla dagar som man tvingas ta fighten med spelare av Markus Rosenbergs kaliber...

#Försvarslinjen i övrigt? Inte riktigt övertygande på någon position men man måste ta hänsyn till motståndet. Annars är man orättvis.

# Rewan Amin fungerade alldeles utmärkt i ”Nouri-rollen” och styrde utvecklingen på mittfältet ända fram till den olyckliga passningen som gav Malmös kvitteringsmål. Där och då försvann Amin mer eller mindre ur matchbilden.

# Tesfaldet Tekie hade en snygg genomskärare till Aiesh 2–0-mål men annars var hans passningsfot inte alls så välriktad som han skämt bort oss med.

# Curtis Edwards gjorde ett hästjobb i den hemmapress som tvingade MFF ned i skoskaften den första halvtimmen då han ”sprang bort” både Fouad Bachirou och Anders Christiansen. Briljerade också med några tekniska nummer och passningar medan tajmingen i skottfoten ser ut att vara bortblåst för tillfället.

# Mest glädjande i ÖFK den här kvällen; Dino Islamovic visade i första halvlek upp de kvaliteter som han lyckats dölja tidigare den här sommaren. Några nummer var av absolut högsta kvalitet. Tröttnade rejält i andra och borde ha fått kliva av lite tidigare.

# Även Ludvig Fritzson gjorde en bra första rond, dessutom belönad med ett mål. Men även han blev anonym efter paus.

# Mest uppmärksamhet får, som alltid, Hosam Aiesh. Men jag fortsätter att hävda; om Aiesh värderar sina möjligheter lite bättre skulle ÖFK ha ännu större nytta av honom. Aiesh är en oslipad diamant!

# Malmö FF ska man helst ha på deras egen planhalva. Offensivt har skåningarna så mycket kvalitet så att det räcker och blir över. Den uppfattningen har jag torgfört flera gånger tidigare den här säsongen och jag finner ingen anledning att ändra mig efter kvällens föreställning...

Till sist; det här har jag också skrivit förr och jag skriver det igen: ÖFK bjuder alltför ofta in sina motståndare genom att spela hem bollen till Aly Keita, helt i onödan. Malmö är bara det senaste i raden av lag för förstod att utnyttja den möjligheten.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Uppenbarligen har något gått fel på vägen...
1 September 2018 klockan 23:53 av Agne Svärd
 

Låt oss vara överens om ett par saker;

# Det går tungt för ÖFK just nu. I Örebro kom tredje raka förlusten, 1–2 även den här gången.

# Det blir väldigt stökigt med Patrik Eriksson från Gävle som huvuddomare. Alltid!

Patrik Eriksson först.
Vi har sett honom på Jämtkraft arena flera gånger. Och vi har sett honom på många andra arenor (det här var hans 15:e match i årets allsvenska). Utfallet är nästan alltid detsamma; Eriksson kämpar och sliter, springer som ingen annan domare i Allsvenskan och finns överallt men ändå ingenstans. Och det blir alltid samma resultat: Det finns ingen konsekvens i hans bedömning, det blir alltid en massa oreda och stök därför att spelare, ledare och publik har svårt att förstå hur Eriksson tänker.

Så även denna gång. Jag syftar givetvis på Gävledomarens agerande i matchens 82:a minut när Eriksson först godkände ÖFK:s kvitteringsmål (2–2, Tom Pettersson) för att efter en lång stunds palaver underkänna målet och istället ge Örebro frispark för offside på ÖFK:s målskytt.

Detta hände: Ett inspel når Ludvig Fritzson mitt framför Örebros mål; Fritzson skjuter, bollen träffar en Örebrofot och styrs mot vänster till en offsidestående (knappt) Tom Pettersson som stöter upp bollen i målvakten Oscar Janssons vänstra burhörna.

ÖFK jublar, ÖSK rasar.

”Offside”, vrålar hemmaspelarna och uppvaktar både huvuddomaren och hans assisterande ute vid sidlinjen.

Och visst var Tom Pettersson i offsideläge när Fritzson avlossade sitt skott. Men skottets riktning ändrades radikalt av den Örebrofot som styrde bollen till Tom P. Domaren har då tre saker att beakta; var det en touch, räddning eller aktivt spel?

Uppenbarligen var det här som det krånglade till sig för Patrik Eriksson och hans team, man hade svårt att bestämma sig vad som egentligen hade hänt i röran framför Örebromålet. Till slut enades man om att det inte hade varit ”aktivt spel”, därmed återstod bara alternativet att döma offside. Först där och då, efter typ fyra minuter i kaos..., lyfte den assisterande domaren sin flagga.

Men, och det är väl kanske det allra sämsta i den här soppan; Patrik Eriksson misslyckades tydligen med att kommunicera till ÖFK-kaptenen Tom Pettersson vad han grundade sitt ändrade beslut på trots att ha tog väääääldigt lång tid på sig. Det blir alldeles uppenbart när Tom Pettersson efter matchen får chansen att redogöra för hur han uppfattade situation och hur samtalet med Patrik Eriksson hade utspelat sig.

Nåväl, det var naturligtvis inte bara domaren som stökade till det för sig den här lördagskvällen, det gjorde även ÖFK. En period i andra halvlek var bra, resten var mindre bra. Trots det höll man jämna steg med hemmalaget.

Och då förstår ni att det här inte var någon speciellt bra fotbollsmatch...

I det läge som ÖFK befinner sig efter alla spelartapp så är det av allra största betydelse att trion på ÖFK:s centrala mittfält (Amin, Tekie, Edwards) får möjlighet att styra matcherna. Det är där kreativiteten sitter, dom har nyckeln till ÖFK:s offensiva spel.

Men då måste dom också få en ärlig chans.

Det fick dom inte mot Örebro, definitivt inte. ÖFK:s spelplan var helt enkelt feltänkt. På mitten trängdes nu i stort sett hela laget; bakifrån sköt Ronald Mukiibi upp till höger och Dennis Widgren till vänster, Hosam Aiesh kom för lågt på sin högersida och Frank Arhin föll ned för lågt på vänstersidan. Och Ludvig Fritzson på topp ville gärna också ned och ta hand om uppspelen.

Alltså folk i massor kring och strax ovanför mittlinjen. Och nästan ingen passning längre än tio meter, ofta i sidled eller bakåt, väldigt få framåt... Då är det, som ni förstår, lätt för motståndarna att försvara sig.

Alltså; om ÖFK ska få till något i sin offensiv måste man ge Amin, Tekie och Edwards ytor att operera på. Då ska ni få se på själva fan...

Men om dom ska trängas med nästan alla lagkamrater så är de lika chanslösa som en snöboll i Sahara, det är min bestämda uppfattning.

Några noteringar;

# Tom Pettersson svarade för ÖFK:s kvitteringsmål 1–1 när han först drev upp anfallet från egen planhalva och sedan skarvade Tesfaldet Tekies skottpassning förbi Oscar Jansson. Dessutom var han i högsta grad involverad i det omdiskuterade målet som dömdes bort. ÖFK-kaptenen gjorde verkligen sitt för att besegra Örebro, även i försvarsjobbet!

# Aly Keita gjorde sig illa i samband med Örebros 2–1-mål och tvingades utgå (Andreas Andersson ersatte). Det kan ha varit anledningen till att han inte nådde Nordin Gerzic fullträff. Men att det skottet gick in kan lika gärna har berott på att Keita var felplacerad!

# Dennis Widgren hade en svart minut i samband med Örebros segermål. Med den typen av försvarsspel (två riktiga svaga aktioner i följd) vinner man inga matcher i Allsvenskan.

# Tekie och Curtis Edwards har haft sina passningsfötter betydligt bättre inställda än den här kvällen.

# Hosam Aiesh vill så mycket att det ibland blir tilt i skallen. Och då glömmer han bort att fotboll är ett lagspel och tänker bara på sig själv. Det här var en insats som Aiesh säkert vill glömma fortast möjligt.

# Ian Burchnall saknades på bänken den här kvällen. Han var på bröllop istället.

# Apropå Patrik Erikssons inkonsekvens; Gävledomaren tog tre snabba varningar under matchens första 20 minuter. Det var inga allvarliga saker men okej, han ville sätta nivån. Men när Örebros Albin Granlund kapar Dennis Widgren två gånger på ganska kort tid händer naturligtvis – ingenting... Det är då som vi som tittar på inte riktigt förstår hur Eriksson tänker. Om ni förstår...

# Noah Sonko Sundberg fick sitt tredje gula kort och tvingas nu avstå hemmamötet med Malmö FF den 15 september. Det är tur att det är ett par veckor till nästa match så kanske någon av de skadedrabbade hinner komma tillbaka. Den här gången orkade ÖFK inte ens fylla avbytarbänken...

Till sist; Som ni kanske kommer ihåg skrev jag för några veckor sedan (efter segermatchen mot Kalmar FF, tio raka utan förlust) att det var nu som ÖFK skulle skörda. Efter några sommarmånader med mer strul än någon ska behöva fundera över var allting på plats; Burchnall hade fått hit sina medhjälpare i ledarstaben, spelartruppen var konsoliderad och i stort sett skadefri och man hade åtta dagar (nästan en evighet) på sig att förbereda sig inför nästa match (IFK Göteborg). Efter det har det sett inte sett något vidare ut; 1–2 mot Göteborg, 1–2 mot Gif Sundsvall och 1–2 mot Örebro.
Förlora kan alla lag göra. Men uppenbarligen är det något som har gått fel på vägen.

 
Det finns 4 kommentarer att läsa.

 
Tappad spänst och smarta byten avgjorde när ÖFK föll i derbyt
26 Augusti 2018 klockan 23:36 av Agne Svärd
 

ÖFK hade 1–0 men Gif Sundsvall spurtade starkt och med två mål i matchens slutskede tog ärkerivalen sin första allsvenska seger på Jämtkraft arena.

ÖFK–Gif Sundsvall 1–2, det såg jag verkligen inte komma när matchklockan passerade 75 minuter. Inte ens när jag såg om matchen på datorn!

Men Giffarna gjorde några smarta byten och det i kombination med att hemmalaget tappade spänsten efter tre matcher på en vecka avgjorde det här Norrlandsderbyt.

Det var en match med två lag som verkligen bemödade sig om att vårda bollen. Men man tog få risker. Helst spelades bollen i sidled – eller bakåt. Det såg mest ut som två boxare som knuffade varandra fram och tillbaka i ringen. Jabb, jabb, jabb ... men inga slag med punch. Inga krokar, ingen rak höger, bara jabb, jabb, jabb...

Tråkigt? Kanske. Men det var i varje fall inget som hetsade den stora publiken (7.681). Det var synd, förutsättningarna fanns verkligen men rädslan att förlora syntes större än viljan att vinna den här gången.

Ganska typiskt för sådana här matcher; såväl 1–0 som 1–1 kom på skott som styrdes i nät. Inga rena träffar där heller...

Det rådde också enighet i båda lägren efter matchen. Det var en jämn tillställning som hade kunnat sluta hur som helst. Nu var det Sundsvall som drog det längsta strået med ett avgörande mål i matchens 89:e minut (inhopparen David Hero).

Men som jag skrev i början; när bara kvarten var kvar och ÖFK hade 1–0 var det verkligen inte mycket som talade för att Sundsvall skulle kunna vända matchen till sin fördel. ÖFK hade i det skedet sin bästa period i matchen sedan Tesfaldet Tekie kommit in och tagit hand om dirigentpinnen.

Men det gjorde Sundsvall, och man gjorde det så här:

# 78:e min: Nya mittfältsankaret Rawan Amin förlorar två dueller strax utanför eget straffområde, först mot David Hero, därefter mot David Batanero och hamnar på efterkälken. Batanero avancerar några steg, klipper till med vänstern och via Noah Sonko Sundberg smiter bollen förbi Aly Keita i ÖFK-målet.

# 89:e min: Ronald Mukiibi tar ett felbeslut när han kliver högt upp på Sundsvalls planhalva och försöker bryta. Mukiibi kommer på efterkälken och hinner sedan aldrig komma i rätt position när Sundsvall (Linus Hallenius) slår till på hans kant. Inspelet går förbi det samlade ÖFK-försvaret fram till David Hero som har öppen bur, 1–2.

Några noteringar;

# Jag gillade verkligen Rawan Amins första timme (sedan blev han trött...) när han nu fick göra sitt första försök som startspelare. Det var som att se Brwa Nouri tillbaka i ÖFK-dressen. Kvaliteterna är ungefär desamma, även bristerna (snabbheten). Jag har ju vid många tillfällen vurmat för ett centralt ÖFK-mittfält med Nouri, Tekie och Curtis Edwards men den möjligheten försvann som bekant rätt snabbt när Nouri drog till Indonesien. Jag tror dock att Amin, Tekie och Edwards kan bli väl så bra, åtminstone på sikt.

# Hosam Aiesh är verkligen publikens (och medias) favorit. Och visst tjusas även jag av hans dribblingar. När dom lyckas, ett par i första halvlek är ju fullkomligt lysande. Men, och det kommer jag att tjata om tills ”dödagar”: Kvaliteten på inspelen är för dålig! Bara vid ett tillfälle blir det riktigt farligt (Curtis Edwards bränner den chansen i slutet av matchen) och det räcker inte i min bok.

# Apropå Aiesh. När han fick chansen som frisparksskytt strax före pausvilan var det som att se Ronaldo förbereda sig (ni vet dom där karakteristiska baklängesstegen när han måttar in ansatsen...). Nu var det inte Ronaldos krut i dojan men det räckte ju i alla fall till 1–0 via ryggen på Curtis Edwards!

# Måste verkligen så många bollar spelas tillbaka till Aly Keita? Vid varje tillfälle får motståndaren chansen att flytta upp sina pjäser och sätta press på ÖFK. Och man kan dessutom göra det ganska högt eftersom alla vet att det är dåligt tryck i Keitas högerdoja, ÖFK-målvakten skär foten under bollen och får ingen längd på sina underskruvade bollar. Byt strategi!

# ÖFK:s eget presspel är inte så synkroniserat som det borde vara, försvaret kommer inte upp tillräckligt högt och det ger motståndarna möjligheter att spela in bollen bakom ÖFK:s första press. Spelare som Jamie Hopcutt och Curtis Edwards kommer att springa ihjäl sig till ingen nytta om man inte vågar flytta fram backlinjen.

# Ronald Mukiibi fick mycket beröm av tränaren Ian Burchnall i en intervju på fotbollskanalen.se på söndagen och jag ser att kollegan Hasse Thor hade honom som en av dagens ”triss-spelare”. Jag delar inte deras uppfattning: I mina ögon har Mukiibi problem att hitta rätt position i försvarsspelet och är svag i duellspelet. Och hans, som så många säger, fina passningsfot används nästan enbart till att spela bollen bakåt (lätt överdrivet...)! Offensivt skulle jag gärna vilja se mera av Mukiibi men å andra sidan: Det är inte så lätt att spela back bakom Hosam Aiesh som alltid markerar sidlinjen, det blir ingen plats att komma utanför.

# Dennis Widgren var bättre på den andra kanten. Två fina instick gav två frilägen (Kpozo och Fritzson), det höjer betyget!

# Simon Kroon fick ge upp redan efter en halvtimme (bristning, Ludvig Fritzson ersatte). Men centralt längst fram ser inte ut att vara Kroons favoritposition.

# Jamie Hopcutt är avstängd mot Örebro (borta på lördag) efter sitt tredje gula kort. Nu börjar det bli brist på offensiva krafter...

# Curtis Edwards gör en arbetsinsats som slår det mesta och passningsspelet kan ingen klaga på, det är bättre än hos de flesta. Däremot stämmer inte tajmingen kring straffområdet för tillfället.

# Sonko Sundberg och Tom Pettersson höll god ordning på Linus Hallenius även om Gif-kaptenen fick sina chanser.

# Svårast hade man att hålla reda på Peter Wilson, han var derbyts stora överraskning!

Till sist; Motgångar för ÖFK men ett par ex-spelare hade en fin helg: Saman Ghoddos fick chansen från start när Amiens på lördagskvällen besegrade Reims i franska Ligue 1 med 4–1, Ghoddos nickade in 2–0-målet. Och i London fick Ken Sema ta på sig kaptensbindeln när han hoppade in i matchens 73:e minut. Semas Watford besegrade Crystal Palace med 2–1 och tog tredje raka segern i Premier league. Det kan ju vara en liten tröst för alla ÖFK-vänner efter en synnerligen tuff vecka där bara cupvinsten på Gotland var något att minnas.

 
Det finns 8 kommentarer att läsa.

 
Lyckad blandning av gammalt och nytt
23 Augusti 2018 klockan 23:32 av Agne Svärd
 
ÖFK slår division 2-laget FC Gute från Visby med 5–2 och är därmed klar för Svenska cupens gruppspel som är upptakten på nästa säsong.
Bra så? Absolut!
Som alla ÖFK-vänner numera känner till är ju cupen en väg ut i Europa om man skulle misslyckas att ta den via Allsvenskan. Dessutom är ju det lättare att planera tiden fram till den allsvenska starten och att få förbereda sig med tävlingsmatcher är ju så mycket bättre än betydelselösa träningsmatcher.
I det tuffa spelschemat som gäller den här veckan fick (tvingades) Ian Burchnall chansen att ge speltid till några av dem som så här långt fått tillbringa större delen på avbytarbänken. Burchnall behöll stommen (Sonko Sundberg, Tom Pettersson, Dennis Widgren, Curtis Edwards, Douglas Bergqvist), slitstarka spelare som gav de nya en rimlig chans att kunna visa upp sig från sin bästa sida.
Det är inte alltid det slår väl ut, ibland går det fullständigt åt fanders (det var ju några allsvenska kollegor som åkte på en käftsmäll i den här cupomgången, Gif Sundsvall exempelvis...), trots att motståndet, på papperet, ser rätt visset ut.
Men för ÖFK:s del blev det en lyckad blandning och egentligen ska det naturligtvis inte kunna gå fel när man får 1–0 efter en minut och fyrtio sekunder (Ludvig Fritzson), 2–0 i den elfte minuten (Frank Arhin) och 3–0 i den 19:e minuten (Jerell Sellars) och har totalkontroll under hela den första halvleken.
Frågan måste dock ställas; vad hände egentligen under pausfikat?
Det ÖFK som kom ut till andra halvlek hade lämnat all energi i omklädningsrummet. Det gav gotlänningarna chansen att komma in i matchen: 1–3 i den 48:e matchminuten, 2–3 i den 51:a...
Hastigt, men mycket olustigt, var ÖFK riktigt illa ute och det var några minuter därefter som Ian Burchnall, och alla vi andra, kliade oss i roten och undrade vad som höll på att hända därute på Gutevallens gröna matta. Där och då var det ÖFK som såg ut som ett högst mediokert division 2-lag...
Nåväl, Ludvig Fritzsons andra mål för dagen, 4–2 i den 63:e minuten, återställde ordningen och den sista halvtimmen blev en ganska avslagen historia där hemmaspelarna inte längre hade någon kraft kvar att hota ÖFK-försvaret ytterligare en gång. Att ständigt tvingas jaga både boll och motståndare kräver till slut sitt pris.
Några noteringar;
# Jerell Sellars, ny från Cheltenham Town, fick sina första 90 minuter i ÖFK-tröjan. Dom förvaltade han på bästa sätt; ett mål samt en målgivande när han spelade fram Simon Kroon till 5–2 målet. Sellars kommer vi att få se mer av, det är jag övertygad om.
# Även Henrik Bellman (från FC Köpenhamn) fick mycket speltid. Började visserligen på bänken men fick hoppa in redan efter en halvtimme då Douglas Bergqvist blev skadad och tvingades ge upp. Även Bellman var klart bra i sin debut, uppträdde klokt och tog inga risker.
# Sam Mensiro hade hur mycket yta som helst att operera på som högerback. Men, som jag skrivit några gånger, Mensiro är helt ofarlig när han kommer in på motståndarnas planhalva. I mina ögon ska Mensiro enbart ha defensiva uppgifter, sådana här matcher passar honom allra sämst!
# Jag ser att Dennis Widgren går mera centralt när han lämnar sin backposition. Han gjorde det mot Göteborg i måndags och han gjorde det även i Visby i kväll. Det gillar jag inte (trots kanonmålet mot Göteborg...). Dennis kan ju bara använda sin vänsterfot och det ser mycket obekvämt ut när han hamnar en bit in i banan. Dessutom stjäl han ytan av Curtis Edwards.
# Apropå Edwards. Han fick pris som bäste ÖFK:are men visst har vi sett honom bättre än så här?
# Det känns nästan lite löjligt att man ska behöva vara orolig när ÖFK passar bollen i eget straffområde – mot ett division 2-lag. Men ingen kan påstå att det såg särskilt stabilt ut vid några tillfällen...
#Jag tyckte att Patrick Kpozo hade en fin första halvlek men försvann helt ur bilden efter paus.
# Frank Arhin skulle tjäna på att göra det lite enklare för sig. Det behöver inte var trolleritrick varje gång han får bollen!
#Ludvig Fritzson gjorde två mål och det räcker alla dar i veckan. Men jag fortsätter att hävda, som jag skrev för några veckor sedan, att Fritzson är bättre när han har spelet framför sig och jag är lite småsur över att han inte fått chansen i ”Nouri-rollen”.
Till sist; Uppgifter sent på torsdagskvällen berättar att Saman Ghoddos nu är klar för den franska ligue 1-klubben Amiens SC. Han ska ha signerat ett kontrakt som sträcker sig över fem år
 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Vi kommer igen
21 Augusti 2018 klockan 15:41 av Hasse Thor
 

Har länge haft planer på att definitivt gräva ner stridsyxan eller var det hammaren i det här fallet. Men så dyker det upp saker som gör att det brinner till en aning i den grånade och alltmer fårade skallen. Som till exempel måndagskvällens möte med IFK Göteborg på Gamla Ullevis naturgräs.

Ett antal tunga ordinarie namn har försvunnit tillsamman med en hel ledarstab ändå ståtade ÖFK innan gårdagen med tio raka matcher utan förlust. Åtta segrar och två oavgjorda varav fyra trepoängare på raken innan besöket i Göteborg.

Om det nu var en plattmach denna gången så får vi väl låta det gamla ordspråket att “inga träd växer till himlen” få råda. Vi har haft förmånen att kunna utnyttja Saman Ghoddos under hans botaniserande bland klubbar i den europeiska toppfotbollen. Ghoddos var viktig inte bara när han hade bollen utan drog också på sig extra bevakning och skapade ytor för medspelare.

Alternativ, låt vara inte på den nivån, har införskaffats och jag är övertygad om att Ian Burchnall och hans nykomponerade team kommer att lösa uppgifterna på ett tillfredsställande sätt framöver. Ett nyrenoverat IFK Göteborg som nyttjat “fönstret” till synes på ett bra sätt var ingen lätt motståndare den här gången. Hela klubben från spelare till ledare och supporters verkar ha gått samman och då kan det ske saker.

En härlig och hela tiden pushande stämning också runt arenan som naturligt vis lyfter ett poänghungrigt hemmalag. Beträffande ÖFK är jag inte lika pigg att starta röjsågen. Sticker till exempel ut hakan och säger att Douglas Bergqvist är ett helt okej alternativ på mitten när så krävs. Det är lite mer än bara hårda tag, en i mitt tycker underskattad spelförståelse också. Jamie Hopcutt tror jag är inne i en mental självförtroendesvacka just nu.

Han har varit med på hela resan och utvecklats i takt med den. Blivit rosad genom åren inte minst av skrivaren av dessa rader. Nu är det allsvenskan men Jamie har ett “steg” som räcker långt och sitter ett par bollar är jag övertygad om att han blir en tillgång framöver. Måste också erkänna att det kom en tår i ögonvrån när Dennis Widgren tryckte in kvitteringen. Också han en spelare under ett speciellt tryck.

Frank Arhin har jag gillat sen dag ett. Tyvärr väldigt dåligt med speltid efterhand och därmed lite överarbete när chansen väl kommer. Förstår Ians tänk, en liten kvick irrationell typ att ersätta Tesfaldet Tekie på mittfältet. En bra inledning men i en fysisk match som den här blir lille tunne Frank efterhand uppäten. Nåt år till i gymet så…..

En cupmatch på Gotland i veckan, ett bra tillfälle att lufta truppen innan söndagens derby mot Giffarna. En rejäl värdemätare huruvida ÖFK:s nya skepnad klarar av att åter beträda vinnarspåret. Ingen lätt uppgift nu heller men om Widgren putsar sin vänsterdoja och läktarna fylls runt Jämtkraft Arena finns väl alla förutsättningar.

 

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Istället för skörd är det risk för missväxt!
21 Augusti 2018 klockan 00:04 av Agne Svärd
 

Det var nu som ÖFK skulle börja skörda. Trodde jag.

Men efter måndagskvällens 2–1-förlust mot IFK Göteborg på Gamla Ullevi är det bara att konstatera att risken för missväxt är uppenbar, åtminstone om man tar den här matchen som intäkt.
ÖFK gjorde en förfärlig prestation. på alla vis! I konkurrens med den tidiga förlusten mot Dalkurd (0–3) var det här årets sämsta. Utan prut!

Jag gissar att Ian Burchnall och han närmaste medhjälpare sover rätt illa i natt.

Frågan de, och vi andra, givetvis ställer; varför blev det så här? Hur kunde Allsvenskans formstarkaste lag (tio matcher i följd, åtta segrar och två oavgjorda) uppträda så illa när titelracet skulle inledas?

Jag ger svaret direkt; ställer man upp med ett så obalanserat lag riskerar man faktiskt att det går åt helvete!

Med Saman Ghoddos (oklar orsak...) samt skadedrabbade Dino Islamovic och Tesfaldet Tekie utanför laget förstår jag att Burchnall fick fundera lite extra på startelvan. Försvarsmässigt var det inga problem, fyrbackslinjen var densamma som mot Kalmar och offensivt var alternativen inte så många. Aiesh, Hoppcutt och Simon Kroon kändes som rätt givet under de förutsättningar som rådde.

Men däremellan, Burchnall, däremellan. Frank Arhin (som vi knappt sett på banan den här sommaren och som vi inte såg den här gånger heller trots att han fick 64 minuter...) Douglas Bergqvist och Curtis Edwards på mittfältet (ofta förstärkt med Dennis Widgren som gled upp ute till vänster).

Det blev inte bra. Verkligen inte! Det måste ha varit det mest obalanserade mittfältet i ÖFK:s allsvenska historia. (Och inte blev det bättre av att både Jamie Hopcutt och Simon Kroon var nere och rotade i samma område).

Vem skulle göra vad? Det vill jag gärna veta...

Resultatet av den oredan såg vi på banan under den första timmen; ett mål (Dennis Widgrens kanonskott från 25 meter) och en målchans (Aiesh schabblade bort den efter drömpass av Curtis Edwards), det var allt. Inte ett smack mera, mot IFK Göteborg, ett av Allsvenskans formsvagaste lag.

– Vi följde inte vår matchplan, sa Hosam Aiesh i Cmore direkt efter matchen.

Hm, den matchplanen skulle jag bra gärna fått mig föreskriven... Den var i alla fall fullständigt omöjlig att lista ut.

Det blev bättre, det ska sägas, efter två byten i matchens 64:e minut; ut med Simon Kroon och Frank Arhin, in med nye Rewan Amin och Patrick Kpozo. Dessutom ned med Douglas Bergqvist centralt i en trebackslinje tillsammans med Sonko Sundberg och Tom Pettersson, högre upp med båda ytterbackarna Ronald Mukiibi och Dennis Widgren medan Amin och Edwards styrde upp spelet på det centrala mittfältet.

Men det blev inte tillräckligt bra för att kunna ta sig ur den brygga man hamnat i sedan Göteborg tagit ledningen strax före pausfikat, framförallt lyckades man inte skapa några högkalibriga chanser.

Det offensiva spelet var synnerligen andefattigt, bara några inspel mot Tom Petterssons huvud i ett sista desperat försök att åstadkomma en kvittering gav hemmaförsvaret lite arbete.

Några noteringar:

# Dennis Widgren fick äntligen göra sitt första allsvenska mål. Vi vet sedan länge att Dennis har en fruktansvärd bössa i sin vänsterfot, han har genom åren gjort många försök utan att lyckas. Men nu gav det utdelning när han från 25 meter pangade in bollen via ribban rakt ovanför Göteborgsmålvakten Erik Dahlin, 1–1. Ett drömmål, vilken smäll!

# Men Dennis var också i högsta grad inblandad i Göteborgs 1–0-mål bara några minuter innan, en hörna (Giorgi Kharaishvill) som han släppte förbi sig och lurade målvakten Aly Keita. Och det är just den typen av hjärnsläpp som hindrar Dennis från att ta det sista lilla steget ut bland de stora. Dom kommer helt enkelt lite för ofta! Fokus, Dennis, det är bara fokus det handlar om.

#Apropå 1–0-målet. Där avslöjades också ÖFK:s brister i sin försvarsorganisation vid hörnor. Visserligen är det modernt att inte ha någon bevakning vid stolparna (nytt i ÖFK sedan Burchnall tog över), själv tycker jag bara det är korkat. Den bollen hade aldrig gått in om det funnits bevakning vid första stolpen, omöjligt!

# Försvarsinsatsen vid Göteborgs 2–1-mål var heller inget att skryta över. Douglas Bergqvist, Tom Pettersson och Noah Sonko Sundberg fanns alla på plats när Vajebah Sakor nickade in bollen på Kharaishvills utmärkta frispark.

# Hosam Aiesh briljerade ute på sin högerkant. Eller gjorde han verkligen det? Visst hade Aiesh ett kraftigt övertag på sin bevakare (Victor Wernersson) som han bitvis lurade varje gång. Men vad spelar det för roll när Aiesh ändå inte får till ett enda vettigt inspel sedan han slagit sin motståndare. Jag njuter också av skickliga dribblers, det är bland det roligaste man kan se på en fotbollsplan, men för mig är det viktiga det som händer därefter. Och, tyvärr, nu hände det inte mycket!

# Simon Kroons fina löpsteg måste utnyttjas på bättre sätt. En stillastående Kroon är ingen märkvärdig fotbollsspelare, en Kroon med fart är ett allvarligt hot mot alla försvar!

# Jamie Hopcutt var överallt men absolut ingenstans. Ytterligare en match...

# Curtis Edwards saknade verkligen en passningskompis (Tesfaldet Tekie?) på mittplanen under den första timmen.

# Sätt Douglas Bergqvist på bänken. Nu!

# Ronald Mukiibi har storleken men vinner inte många nickdueller. Framförallt är han helt ofarlig i offensiven. Dags för lite specialträning...

# ÖFK utåtskruvade hörnor är verkligen inget hot mot några motståndare. (Hur många gånger har jag skrivit det?)

# Var det verkligen ingenting som var bra den här gången? Sorry, alla ÖFK-vänner, inte ett smack (förutom Dennis målkanon)! Jag vet att det kan låta tufft när man (utifrån sett) håller jämna steg FK Göteborg på bortamark. Men kommer man med tio raka utan förlust, jagar allsvenskt guld och Europaplatser måste kraven var höga. Då krävs det faktiskt mycket mer än det ÖFK presterade i Göteborg den här kvällen.

Nu är det bara att tugga i sig motgången och snabbast möjligt komma upp på hästen igen; cupmatch på Gotland på torsdag och hemma på Jämtkraft arena mot Gif Sundsvall på söndag.

 
Det finns 18 kommentarer att läsa.

 
Trots tio raka - det är nu som ÖFK ska börja skörda
14 Augusti 2018 klockan 23:40 av Agne Svärd
 

Det har väl inte undgått någon fotbollsintresserad i det här landet att ÖFK är inne i en riktig flytperiod den här sommaren. Bollen rullar deras väg och har så gjort sedan början av maj; tio matcher utan förlust.

Och för att understryka den bedriften får ni här den sviten i en samlad repris, det är bara att njuta: AIK (b) 1–1, Gif Sundsvall (b) 3–2, Sirius (h) 5–2, Häcken (h) 2–0, Hammarby (b) 2–1, Malmö FF (b) 1–1, Trelleborg (h) 4–1, Elfsborg (h) 1–0, Elfsborg (b) 2–0, Kalmar FF (h) 2–0.

Som sagt; Tio spelade matcher, åtta segrar, två oavgjorda, 23–7 i målskillnad och 26 poäng.

Tjugosex poäng på tio matcher, det är ju egentligen inte riktigt klokt!

Jag backar gärna bandet till början av maj, den 5:e för att vara exakt. Då var tongångarna helt annorlunda. ÖFK hade förlorat med 2–0 hemma mot Norrköping och den tunga vårstarten hade blivit ännu tyngre; fjärde förlusten i den sjunde omgången efter ytterligare en tam insats utan riktig energi och det tippade topplaget parkerade i botten av tabellen med futtiga sju inspelade poäng. Jag skrev i min krönika efter matchen att det var dags att avskriva alla funderingar på toppstriden, nu fick vi hålla koll på strecken längst ned i tabellen.

Och dagen efter kallade Graham Potter in alla spelare för individuella krissamtal...

Men, som alla vet, då var då och nu är nu: Efter 17 omgångar parkerar ÖFK på en tredje plats i den allsvenska tabellen och är i högsta grad inblandad i titelracet (även om jag noterar att det fortfarande finns ”experter” som inte tagit till sig ÖFK:s makalösa sommarsvit...).

Alla vet också att ÖFK har gjort dom här resultaten under den kanske mest turbulenta tiden i klubbens historia; Kindberg-gate, trollkarlen Potters och övriga ledares flytt till Swansea och den ena tunga spelarpjäsen efter den andra har lämnat för nya äventyr; Papagiannopoulos, Sema, Nouri, Gero, Suljevic (inte så tung...) och Ghoddos.

Med dom förutsättningarna: Allt beröm till nye tränaren Ian Burchnall och hans medhjälpare för det sätt som de har tagit sig an uppgiften. Det måste bli fem plus i betyg för de här veckorna. Samma betyg går givetvis till spelarna som lyckats hålla fokus och resultatmässigt levererat som aldrig förr, trots allt stök.

Men, och det är dit jag vill komma: Det är nu som ÖFK ska börja skörda – på riktigt!

Efter söndagens 2–0 mot Kalmar FF kan vi nu se fram mot en höst där alla förutsättningar är kända: Ledarteamet är på plats, de spelare som skulle komma har kommit (det blir inga ytterligare förvärv enligt Daniel Kindberg i söndags), förmodligen kommer ingen fler att försvinna (där finns ingen garanti, internationella transferfönstret stänger 31 augusti). Och åtta dagar att förbereda sig till nästa match, på måndag mot IFK Göteborg, som ett träningsläger på hemmaplan med hela spelartruppen tillgänglig.

Jag kan inte, trots alla tunga förluster bland spelare och ledare, se det på ett annat sätt än att ÖFK står väldigt bra rustade inför fortsättningen.

Dessutom är spelprogrammet tilltalande (övriga toppaspiranter förutom IFK Norrköping på hemmaplan). Det är ingen garanti för framgångar, jag vet, men det ger i alla fall möjligheter...

Några noteringar;

# Det tycks var rejält mycket trassel kring Saman Ghoddos och hans framtida äventyr. Spanska La liga-nykomlingen SD Huesca hävdar att Ghoddos är deras spelare medan ÖFK har accepterat ett bud från franska Rennes. Det enda som är stensäkert i den här härvan (där väldigt många tycks vara inblandade...) är att fortsättning följer.

# Jag skrev i min krönika efter 2–0 mot Kalmar FF att Hosam Aiesh var inblandad även i det andra målet. Det var fel, Ronald Mukiibi stod för passningen (slog frisparken) till Saman Ghoddos som sedan spelade in bollen till målnickaren Patrick Kpozo. Rätt ska vara rätt!

# Jag har varit rätt bister mot Jamie Hopcutt och hans insatser, både nu och då. I söndagens match berömde jag honom för några riktigt fina löpningar men de var inte mycket värda då avsluten var av för dålig kvalitet. Men när jag såg om matchen upptäckte jag ett par riktigt vassa instick från Hopcutts högerfot (till Ghoddos respektive Aiesh) som var av högsta kvalitet. Även där rättar jag mig själv!

# Resultaten i den senaste omgången var lätt att gilla. Häckens 5–0 mot Djurgården passade extremt bra i kampen om tätplatserna och 0–0 i mötet mellan Norrköping och Hammarby gjorde heller inte ont...

# Linus Hallenius i Gif Sundsvall var klarsynt efter sina tre mål i segermatchen (6–1) not Trelleborg. Han tyckte att han gjort en rätt vissen insats och sågade sig själv efter matchen. Jag har alltid tyckt att det är alldeles för lätt att hylla målskyttar, det finns ofta andra detaljer som avgör fotbollsmatcher och som borde lyftas fram. Heder till Hallenius! Men det är klart, efter vinst med 6–1 är det lätt att vara storsint...

# Malmö FF, som på tisdagskvällen försvann ur Champions league efter 0–0 mot ungerska Vidi, fick fem plus av Sportbladet för sitt arbete under sommarfönstret (ÖFK fick två...). Visst har man värvat namnkunnigt men har man värvat rätt? Med en dåres envishet hävdar jag att MFF:s försvarsmaterial är darrigt och att det var där man i första hand borde ha lagt krutet, skåningarna gjorde tvärtom. Det kan vara rätt om man bara tänker på Allsvenskan men ute i Europa räcker det inte.

Till sist; Simon Kroon har redan hunnit presentera sig, Dalkurds Rewan Amin blir förmodligen näste nykomling som får chansen. Det skulle förvåna mig om inte ”Nouri light” kliver in på det centrala mittfältet i måndagens bortamatch

 
Det finns 4 kommentarer att läsa.

 
Tionde raka, Ghoddos till Frankrike & Kpozos glädje
12 Augusti 2018 klockan 23:17 av Agne Svärd
 

# Jag tar det viktigaste; ÖFK vinner med 2–0 mot Kalmar FF, spelar den tionde raka matchen utan förlust (åtta segrar och två oavgjorda) och är i högsta grad med i titelracet!

# Den stora snackisen; Saman Ghoddos reser till Frankrike för att diskutera sin framtid med Ligue 1-klubben Rennes (femma förra säsongen). ÖFK har accepterat det franska budet, nu gäller det för Ghoddos att fixa de personliga detaljerna.

# Och till sist, det kanske allra roligaste; Patrick Kpozo, 21-åringen som nu gör sin andra säsong i ÖFK, har verkligen inte gjort några större avtryck, förrän nu: assisterade till Saman Ghoddos 1–0 och nickade själv in 2–0 på pass från Ghoddos. Oj, så lycklig han var efter slutsignalen, gladare spelare var det länge sedan jag såg på Jämtkraft arena (och då har jag ju sett några under de här fantastiska ÖFK-åren). Och jag tror att lagkamraterna var lika glada för Kpozos skull. Här visade det sig att hårt jobb lönar sig...

Men, vi måste ta det i rätt ordning. Det var länge inte mycket som talade för ännu en ÖFK-framgång den här eftermiddagen. Gästande Kalmar FF bestämde matchbilden, hög press från minut ett gjorde att ÖFK aldrig fick igång sitt passningsspel, det fanns varken tid eller alternativ när backlinjen försökte hitta uppspelsvägar.

Hemmalaget, som valde att starta med Saman Ghoddos på bänken efter en strulig vecka, uppträdde närmast krampaktigt, det gick för sakta och marginalerna var för små. Den så fina sommarformen tycktes bortblåst med västanvinden.

Så såg det ut i närmare en timme.

Men några byten skulle ge en ny bild:

# 59;e min: Dino Islamovic ut, Hosam Aiesh in.

# 63:e min: Rasmus Elm ut, Adam Hallberg in.

Det förändrade spelet, helt: ÖFK fick nya uppspelsvägar och en spelare (Aiesh) som själv kunde spränga Kalmarförsvaret. Samtidigt plockade Kalmar bort sin regissör på mitten.

Ytterligare ett par byten satte spets på hemmaspelet:

75:e min: Simon Kroon ut, Saman Ghddos in.

87:e min: Douglas Bergqvist ut, Patrick Kpozo in.

En minut senare (88:e) kom ÖFK:s ledningsmål: Aiesh till Kpozo till Ghoddos och 1–0 satt i burhörnan till vänster om Kalmarmålvakten Lucas Hägg Johansson.
Och i den första övertidsminuten punkterades matchen: Aiesh till Ghoddos till Kpozo och 2–0-segern var spikad!

Aiesh, Ghoddos och Kpozo, de tre som byttes in, låg alltså bakom båda målen. Det är då man brukar geniförklara tränaren...

Några noteringar och funderingar;

# Bäst i hemmalaget, än en gång, målvakten Aly Keita. Visserligen hade Kalmarspelarna förfärligt svårt att träffa målet med sina skott men Keita var stabil och två räddningar på nick var av bästa märke och gav definitivt ÖFK chansen att vinna matchen.

#Tom Pettersson var tillbaka, direkt efter ett omtumlande dygn på BB (andra barnet, grattis) och var precis så stark som behövs i den här typen av matcher. Tom var försvarets rese.

# Tesfaldet Tekie och Curtis Edwards har i sommar skämt bort oss med att briljera på mitten. Det gjorde dom inte den här gången, tvärtom blev de ofta överspelade av listiga gäster som kunde plantera sina bollar mellan ÖFK:s mittfält och backlinje. Anledningen är enkel; tredje mittfältskuggen (Douglas Bergqvist) räcker helt enkelt inte till. Douglas kämpar och sliter, fine, men saknar tajmingen och deltar alldeles för lite i spelet, inte minst i den så viktiga rollen.
Jag säger bara: Välkommen Rewan Amin! (Men känn ingen press...)

# Simon Kroon, Dino Islamovic och Jamie Hopcutt bildade anfallstrio. Det märktes att det var deras första försök tillsammans... Kroon fick inte mycket att jobba med den här gången men hade inte samma tryck i steget som i debuten nere i Borås, Islamovic såg ut att ha rostat ihop under skadeuppehållet medan Hopcutt hade laddat med lösplugg. Engelsmannen sprang sig till en hel del fina lägen, all cred för det, men avslutningarna var för dåliga, några riktigt svaga.

# Jag skrev för några veckor sedan att Ian Burchnall borde testa Patrick Kpozo i en offensiv roll till vänster när Ken Sema lämnat för Watford i Premier league. Kpozo fick nu chansen i sex minuter. Det blev ett mål och en assist... Jag tycker att Kpozo kan få fler möjligheter i den rollen med en back bakom sig som trygghet (alltså inte i någon wing back-position), inte minst med tanke på att vassa forwards har lämnat och några av dem som är kvar ser hopplöst formsvaga ut! Kpozo har egenskaper som ÖFK kan ha stor nytta av – redan i höstens guldjakt!

# Saman Ghoddos ser nu ut att vara definitivt förlorad, franska Rennes är den troliga nya adressen. Det går knappast att regissera ett bättre avslut. Ett inhopp på en drygt kvart, mer behövdes inte för att ge ÖFK ännu en seger. Det är inte utan att jag fäller en tår över konstaterandet att Ghoddos nu drar vidare efter tre år i Östersund. Det är en makalöst bra fotbollsspelare, han har väl allt i sin verktygslåda, som bjudit mig och alla andra på många högtidsstunder. Jag bugar allra ödmjukast och säger lycka till!
Det ska bli ytterst spännande att få följa Ghoddos på hans vidare resa och se hur långt den sträcker sig.

Till sist: Sportbladet konstaterar på söndagen i en stor sammanställning att ÖFK har gjort ett ganska svagt sommarfönster och delar ut futtiga två plus. Samtidigt ger man Djurgården fyra plus för deras insatser på transfermarknaden. Svaret kom per omgående; ÖFK-Kalmar 2–0, Häcken–Djurgården 5–0... Fjunisarna på Sportbladet hade nog glömt att titta på sommarens resultat när man gjorde sin betygssättning...
Ett har jag i alla fall lärt mig: Det är verkligheten som gäller, inte kartan!

 
Det finns 38 kommentarer att läsa.

 
Kroons drömdebut - men Keita var ÖFK:s matchvinnare
6 Augusti 2018 klockan 23:45 av Agne Svärd
 

Jag förstår tidningssajternas vinkel direkt efter slutsignalen; Simon Kroon fick verkligen en drömdebut när ÖFK vann i Borås med 2–0 över Elfsborg när den allsvenska säsongen gick in på sin andra halva. Kroon passade till 1–0 (Curtis Edwards) i den 7:e minuten och sköt själv 2–0 i den 15:e. Som sagt, jag har varit med tillräckligt länge för att förstå...

Men min man i Borås var utan tvekan målvakten Aly Keita.

Sex räddningar av absolut högsta kaliber. Det sårade Elfsborg och gav ÖFK ytterligare en seger, nionde matchen i rad utan förlust (sju segrar, två oavgjorda) och dessutom den sjunde raka på bortamark utan att förlora. Därmed tog ÖFK ytterligare ett litet skutt uppåt i tabellen, nu på fjärdeplats med häng på tättrion.

Starka papper, alla dar i veckan. Men visst smakade Kroons debut mera, mycket mera!

Alla känner till ÖFK:s stormiga sommar, den behöver jag inte berätta en gång till. Men uppenbarligen får vi leva med fortsatt turbulens innan sommarfönstret stänger (11 augusti). Nu ser även Alhaji Gero ut att vara förlorad (Iran). Han skulle i vart fall inte ha varit med i Borås, avstängd som han var efter tre gula kort. Inte heller Hosam Aiesh fanns med i uppställningen (inte klar efter sin lårskada) och backklippan Tom Pettersson hade stannat hemma i väntan på familjens andra barn.

Det tvingade tränaren Ian Burchnall till nya grepp när han formerade sitt lag; en fyrbackslinje med Ronald Mukiibi, Sam Mensiro, Noah Sonko Sundberg och Dennis Widgren var inte helt enkel att klura ut innan start. Men nöden hade här ingen lag och defensivt höll kvartetten ihop ganska bra medan det fanns en del saker att anmärka på i anfallsuppbyggnaden. Här kan man säga att ambitionen att spela sig ur Elfsborg tidvis ettriga press var större än förmågan... Det blev helt enkelt för många indianare för att passa min smak,

Även framåt fick Burchnall tänka nytt. Det resulterade i att nye Simon Kroon (tidigare Malmö FF och sedan några säsonger i den danska superligan) efter ett par veckor i Östersund och sina nya kamrater i ÖFK fick chansen på högerkanten.

Kroon tackade för förtroendet med att springa sönder Elfsborgs vänsterförsvar i den första halvleken. Det gav bland annat en målgivande passning när han efter ett angrepp på högerkanten stötte fram bollen till Curtis Edwards 1–0-mål och några minuter senare utmanade ett fallande hemmaförsvar och med vänsterfoten tryckte in 2–0 förbi en chanslös Kevin Stuhr Ellegaard. Det doftade klass om det avslutet!

Simon Kroon fick nu 64 minuter i sitt första framträdande i ÖFK-dressen. För mig hade han gärna fått spela hela matchen. Jag gillade vad jag såg, framförallt visade han upp ett riktigt vasst löpsteg (vilket driv, bland annat vid sitt mål), härlig teknik och bra spelförståelse. Jag förstår att Burchnall har en plan för Kroon med tanke på hur han ligger i fas med säsongen och tyckte att det räckte med en dryg timmes spel i första försöket. Men Kroon hade betydligt mer kräm kvar i sina påkar än flera av sina lagkamrater, här skulle den nye ÖFK-chefen tänkt annorlunda!

Några noteringar:

# Sammantaget gjorde ÖFK en klart bra insats. 45 minuter (första halvtimmen samt öppningen i andra halvlek) var av högsta kvalitet, övriga 45 inte mycket att rapportera om. Här gick man ned, kraftigt, i intensitet. Sista tio i första halvlek såg ut som en kollektiv kollaps (ungefär som när man förra året tappade 4–2 till 4–4 på övertid mot samma Elfsborg, då med tio man...). Det var här som Aly Keita klev fram som kvällens matchvinnare.

# Apropå Keita. Det var världsklass på hans linjespel. Men hans i vanliga fall så vassa fötter höll inte ens korpklass den här kvällen. Vad hände där, Aly?

# Ronald Mukiibi gjorde nog sin bästa match för året och bjöd dessutom på ett par tekniska läckerheter. Samma gäller Sonko Sundberg, alltså årsbästa!

# Curtis Edwards och Tesfaldet Tekie dominerade stort när lagen möttes på Jämtkraft arena för en dryg vecka sedan. Inte samma bild den här gången även om båda tillhörde ÖFK:s främsta. Curtis blev dessutom målskytt, hans femte för säsongen, när han fick chansen från en bit ut i straffområdet (påminde väldigt mycket om hans 1–0 mot Trelleborg för några veckor sedan, då från vänsterläge, nu från höger).

# Saman Ghoddos gjorde nu förmodligen sitt sista framträdande i ÖFK-tröjan. Den franska klubb som jag skrev om förra lördagen lär vara Amiens och det talas om ett bud på 60 millar. Men enligt Daniel Kindberg ska det här vara ”helt grundlösa uppgifter” (Expressen ikväll). Jaja, den som lever får se... Ghoddos har i varje fall haft bättre dagar än på Borås arena, marginalerna var inte på hans sida den här gången. Men kapten Ghoddos kan trösta sig med tre nya poäng till laget samt utmärkelsen till juli månads spelare i Allsvenskan. Grattis!

# När jag ser Jamie Hopcutt såsa omkring i 80 minuter innan han blir plockad av banan blir jag både förbannad och ledsen. Av flera anledningar! Ni får själv räkna ut vilka.

# Jag kan inte låta bli att skicka en tanke till Elfsborgstränaren Jimmy Thelin. Fjärde raka utan att något mål blir gjort. Ingen kan anklaga boråsarna för att inte försöka. Den här gången var det Aly Keita som stod i vägen, för ett par veckor sedan storspelade Norrköpings målvakt Isak Pettersson, dessförinnan var det Johan Wiland I Hammarby som stoppade massor av Elfsborgsmöjligheter inklusive en straff på övertid... Thelin drömmer säkert mardrömmar om Allsvenskans målvakter... Det är bara att konstatera att det är en sådan där säsong där inget går boråsarnas väg. Nu börjar det dofta kris, inte minst med tanke på hur det närmaste spelprogrammet ser ut...

Till sist; det ska bli intressant vilka nya namn som dyker upp i ÖFK kommande vecka. Ett lär i varje fall vara 24-årige Kevin Kabran, tidigare BP-spelare som numera spelar i Start i den norska Tippeligan (ligger näst sist). Kabran sköt för övrigt Starts tröstmål i kvällens förlustmatch mot serieledande Brann (1–4).

 
Det finns 6 kommentarer att läsa.

 
En timme av bästa märke
29 Juli 2018 klockan 00:29 av Agne Svärd
 

”Sotte”, Sema, Nouri och en hel tränarstab... en efter en har de tunga namnen dragit vidare mot nya äventyr och många har skrockat om att luften har lämnat den alltför hårt pumpade ÖFK-ballongen.

Svaret: 1–0 mot Elfsborg efter en stark förstatimme, åttonde raka utan förlust (sex segrar och två oavgjorda, nytt klubbrekord i Allsvenskan) och ÖFK hakar på lagen uppe i toppen av tabellen.

Som jag skrev efter 4–1 mot Trelleborg för en vecka sedan: ÖFK:s segertåg rullar, trots sommarens alla motigheter, bara vidare...

Första timmen mot Elfsborg var av bästa märke; total kontroll, stabilt försvarsspel med tidvis hög press (även om den vid några tillfällen inte var synkroniserad på bästa sätt), fyndigt anfallsspel och en hel drös med bra målchanser. Men bara 1–0 i målprotokollet, Jamie Hopcutt strax före pausvilan sedan Saman Ghoddos skjutit från vänster och Hopcutt styrt bollen via stolpen och i nät.

En sak kan vi definitivt vara överens om: Elfsborg kom väldigt billigt undan i den här delen av matchen.

Jag ger ÖFK en stark fyra för den första timmen, det var kanske inte högsta Europaklass (hemmamatcherna mot Galatasaray, PAOK, Bilbao, Hertha, Luhansk...) men det var bra. Mycket bra!

Den avslutande halvtimmen fick ett helt annat ansikte;

# Elfsborg gjorde några intressanta spelarbyten som gav en annan offensiv kraft.

# ÖFK blev lite mer försiktiga, vissa stunder rent passiva, och tappade mycket av sin energi. Istället för att äga bollen blev man nu bolljägare. Och det sög i den här värmen.

Men Elfsborg fick inte ut så mycket av sitt övertag. ÖFK-försvaret var väl samlat hela tiden, boråsarna tvingades skjuta på avstånd och de bollar som smet in i straffområdet tog Aly Keita hand om på bästa sätt. Och ÖFK:s omställningar (inte så många men dock) var fortfarande vassare än det Elfsborgs lyckades prestera av sitt spelmässiga grepp.

Några noteringar;

# Jamie Hopcutt blev matchvinnare trots att han blev bestulen på ett mål. Från min utkikspost var det omöjligt att bedöma om bollen var över linjen eller ej när Hopcutt i den 22:a minuten skarvade en nick från Tom Pettersson förbi Elfsborgs målvakt Kevin Stuhr Ellegaard, tv-bilderna kan heller inte ge någon vägledning (usel produktion med få kameror på plats). Men bra placerade källor med stor erfarenhet av elitfotboll berättar om en boll som passerat linjen med mycket god marginal innan Stuhr Ellegaard grävde ut den med sin högerhand. Jag har full förståelse för att domaren Magnus Lindgren inte kunde bedöma hur långt in bollen var men den assisterande domaren borde väl ha varit perfekt placerad? Situationen uppstod ju i samband med en hörna.

# Ian Burchnalls val att fylla tomrummet efter Brwa Nouri som mittfältsankare blev Douglas Bergqvist. Inte helt oväntat. Nye ÖFK-tränaren valde alltså ”fegmodellen”. Bergqvist gjorde det han skulle (men absolut inte mer) när ÖFK dominerade, hade också en kraftfull nick i ribbans underkant men var definitivt en av dem som tappade luften när Elfsborg flyttade fram sina styrkor. I ”Nouri-rollen” vill jag ha en spelare som från ”bakplan” är betydligt mer delaktig i det offensiva passningsspelet. Definitivt!

# Planens dominanter var Curtis Edwards och Tesfaldet Tekie. De gjorde som de ville på mittplanen och var ett ständigt hot mot Elfsborgs backlinje. Stort arbete, genomlöpningar, instick, inspel och skott, både visade upp hela registret (nästa gång kanske Tekie också får skotten på mål, nu smet de strax utanför).

# Ian Burchnall var efter matchen framförallt nöjd med försvarsinsatsen. Jag förstår, det var verkligen stabilt över hela backlinjen den här eftermiddagen och längst bak visade Aly Keita upp ett helt annat fokus än senast mot Trelleborg.

# Saman Ghoddos, kapten för dagen, spelade den här gång mestadels ute till höger i anfallet. Han var bra även i den rollen. Det kan ha varit sista matchen på Jämtkraft arena för Ghoddos, nästa hemmamatch (mot Kalmar FF) är den 12 augusti och ”sommarfönstret” stänger dagen innan... Ihärdiga rykten på matcharenan gjorde gällande att Ghoddos har gjort klart med en fransk klubb. Den som lever får se vilken sanningshalt den ”nyheten” innehåller.

# Alhaji Gero gjorde, som vanligt, ett stort arbete men det är si och så med timingen i motståndarnas straffområde, också som vanligt! Det borde ha blivit åtminstone en fullträff den här eftermiddagen.

# Jamie Hopcutt hade i första rondensäsongens bästa 45 minuter som startspelare men tröttnade tidigt efter pausfikat. Men matchvinnare är alltid en matchvinnare, dessutom, som sagt, bestulen på ett mål.

# Jag ska inte lägga mig i hur Elfsborg ska få ordning på den här säsongen. Halva är nu avverkad och i det här fallet är det ganska enkelt att se vad som brister eftersom bilden är densamma i match efter match. Startelvan är väldigt baktung med alla dessa mittfältare som finns på i stort sett alla platser. Om Jimmy Thelin istället börjar där han oftast slutar, mot ÖFK, mot Norrköping, mot Hammarby, mot Örebro, mot ..., ja, då skulle tabellen se garanterat trevligare ut för de välspelande boråsarna. Den offensiva kraften finns men sitter på avbytarbänken. Och därifrån gör man inte så många mål, åtminstone inte vad jag vet.

# Apropå hur olika vi ser på en fotbollsmatch: Ian Burchnall gav mest beröm till försvarsspelet, jag och Hasse Thor, kollegan här på fotbollz som delade ut ”dagens triss”, hyllar framförallt mittfältarna Edwards och Tekie medan Mittmedias representanter ger sina högsta betyg till anfallarna Hopcutt och Ghoddos. Yes!

Till sist; serien vänder nu och ÖFK:s nästa match spelas i Borås måndagen den 6 augusti. Men redan nu kan man, precis som jag skrev före starten i våras, se hur serien skiktar sig; vi får en tätgrupp på sex lag, en mellangrupp på sex lag och så blir det fyra som slåss om placeringarna i botten. Ungefär så kommer det att se ut även i november.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Ge Fritzson en ärlig chans på Nouris plats
28 Juli 2018 klockan 09:23 av Agne Svärd
 

Det är bara att erkänna; det blev tilt i skallen när nyheten om Brwa Nouris flytt till Indonesien brisserade i onsdags. Den såg jag verkligen inte komma, inte alls!

Om man ska beskriva Nouris plötsliga uttåg; det är som att rycka proppen ur badkaret! Brwa Nouri har varit hjärnan i ÖFK:s posessionsspel i flera säsonger.

Mycket kan sägas om Brwa Nouri som fotbollsspelare. Han är inte den kvickaste (av och till har han haft bekymmer med det allsvenska tempot, det har hans belackare absolut rätt i), hans skott är ofta välplacerade men i de här sammanhangen att betrakta som knallpulver och hans huvudspel närmast obefintligt.

Men Nouri är så mycket annat. Han har hjärnan, blicken, passningsfoten – och så kan han skjuta straffar även i de mest pressade lägen!

Det har räckt och blivit över för att från en position strax framför backlinjen styra många allsvenska matcher. Och det har också räckt väldigt långt när namnkunniga motståndare stått på andra planhalvan i Europaspelet. När Nouri har varit bra (nästan jämnt) har också ÖFK varit bra. När Nouri haft en sämre dag (sällan), det är oftast då som ÖFK-maskineriet hackat.

En mittback (Sotirios Pappagiannopoulos) kan försvinna och ersättas, en rask kantspelare med briljant teknik och underbar passningsfot (Ken Sema) kan försvinna och ersättas, en anfallare med speed, teknik, hjärna och skott (Saman Ghoddos) kan försvinna och säkert också ersättas.

Men vad händer när fältherren själv (Brwa Nouri) tackar för sig för nya äventyr i en klubb som man inte ens hade hört namnet på?

Jag vågar påstå att en sådan nyckelspelare trollar Daniel Kindberg inte fram mer än vart femte år. I bästa fall och då har han fått anstränga sig jävligt mycket...

Jag hade sett fram mot en ÖFK-höst med Nouri, Curtis Edwards och Tesfaldet Tekie på det centrala mittfältet, tre spelare med vassare fotbollshjärnor och passningsfötter än de flesta. Det tror jag hade varit ÖFK:s skarpaste vapen i jakten på en allsvensk topplacering. Men den tanken sprack nästan lika fort som jag hade formulerat önskemålet...

Det ska bli mycket intressant att se hur nya tränarparet Ian Burchnall & Brian Wake löser det här problemet.

För min del kan jag tänka mig att ge Ludvig Fritzson en ärlig chans att spela till sig en bofast plats i laget. Jag har alltid tyckt att den snart 23-årige västgöten (född i Mölltorp i Karlsborgs kommun) haft alla verktyg i sin låda men trots det inte fått sitt riktiga genombrott på den här nivån. Oftast har Graham Potter använt sig av Fritzson till diverse offensiva uppgifter med blandat resultat. Men enligt mitt sätt att se på Fritzson så tycker jag att han fungerar allra bäst när han får spelet framför sig.

Och det skulle han definitivt få i en ”Nouri-roll”!

Dessutom tror jag att han skulle fungera väldigt bra tillsammans med Edwards och Tekie, bolltrygg och passningsskicklig som han är.

Jag skulle bli väldigt besviken om Burchnall & Wake väljer ”fegmodellen”, typ Douglas Bergqvist eller Sam Mensiro som mittfältsankare, defensivt starka men hopplöst svaga i det offensiva spelet. Det har prövats tillräckligt många gånger utan att lyckas, det är som att ÖFK ger upp sin passningsorienterade identitet.

Svaret på hur Burchnall & Wake har tänkt får vi veta på lördagseftermiddagen när Elfsborg kommer på besök.

Det är nästan lika spännande som matchen...

Till sist; Naturligtvis var det några ÖFK-talibaner som inte kunde hålla sig från att göra sig lustig över min kommentar förra lördagen om de senaste förvärven (då handlade det om Henrik Bellman & Jerell Sellars). Men jag menar bara att när spelare som Sotirios Papagiannopoulos, Ken Sema (i veckan också Brwa Nouri) försvinner, förmodligen även Saman Ghoddos, samtidigt som Dino Islamovic och Hosam Aiesh sliter med lårskador (som kan bli långvariga, det har hänt tidigare…) måste man faktiskt skaffa spelare som kan leverera omedelbart. Nu! Annars blir Daniel Kindbergs snack om att vinna mästerskap och även Champions league så småningom inte speciellt trovärdigt. Spelarutveckling med resultat på sikt är en helt annan sak. Men dom får heller inte bli för många, då är risken uppenbar att några faktiskt hinner att ruttna bort på avbytarbänken!
Efter det har Simon Kroon skrivit på för ÖFK och enligt Ian Burchnall ska Kroon finnas med i matchtruppen mot Elfsborg, på plan eller på bänken återstår att se. Men även där väljer jag att säga syn innan jag ropar hallelujah. Kroons karriär är inte så spikrak som vissa vill påskina, här finns frågetecken (Åge Hareides frysbox i Malmö FF, hoppade av ett Rysslandskontrakt och lite fram och tillbaka i Danmark) som bara han själv kan räta ut. På banan!

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Pang, pang, pang - sedan var den här matchen över
21 Juli 2018 klockan 22:54 av Agne Svärd
 

Det är sällan att man få se en match på den här nivån vara avgjord efter 10 minuter och 45 sekunder. I varje fall händer det inte särskilt ofta, det kan vi alla vara överens om.
Pang, pang, pang.
3–0 till ÖFK mot Trelleborg blev till slut 4–1 i en match som levde i ungefär en halvtimme, resten blev en enda lång och kontrollerad väntan på att domaren Kaspar Sjöberg skulle blåsa eld upphör och vi skulle hinna hem innan ovädret drog in över Jämtkraft arena.
Mitt i all turbulens rullar ÖFK-tåget vidare som aldrig förr. Det här var sjunde raka utan förlust, den femte segern efter hemmaförlusten mot IFK Norrköping (5 maj, 0–2).
Här är det dags att berätta en liten hemlis: Sent på lördagskvällen efter den bleka insatsen mot Norrköping ringde Billy Reid (och kanske någon fler) runt till samtliga spelare. Ordern var glasklar: ”Jag vet att det är söndag i morgon och att det är din lediga dag. Men Graham Potter vill träffa dig för ett individuellt samtal...”
I mötet med spelarna ville Potter bland annat veta vad de tyckte att han gjorde för fel (det här var ju i ÖFK:s tunga vårperiod) och varje spelare fick också bidra med hur de tyckte att laget skulle formeras...
Efter ”kvartssamtalen” har ÖFK tagit 17 poäng och blandat sig i den allsvenska tätstriden!
Hur mycket av det här som nya tränarduon Ian Burchnall och Brian Wake fått med sig är naturligtvis omöjligt att bedöma. Om vi tar insatserna mot Hammarby och Malmö (fyra poäng) innehöll väl dom två matcherna inte speciellt mycket av ÖFK:s DNA (förutom moralen) men i eftermiddagens möte på Jämtkraft arena var det Potter-fotboll av bästa märke, åtminstone fram till 4–0.
# 5:e min: Långt ÖFK-anfall avslutas med pass in från Hosam Aiesh som skär rakt igenom Trelleborgs straffområde, Curtis Edwards trycker in 1–0 i Marko Johanssons vänstra burhörna.
# 9:e min: Saman Ghoddos på frispark från 21 meter, över muren och in till höger om Trelleborgsmålvakten.
# 11:e min: Hosam Aiesh går på avslut efter ny upprullning, skjuter hårt men snett där bollen träffar en framrusande Ghoddos, 3–0.
# 33:e min: Ghoddos plockar upp en djup boll nere till höger, hittar Jamie Hopcutt framför mål och efter två försök ligger 4–0-bollen bakom en förtvivlad och förbannad Marko Johansson.
Sedan var matchen död och begraven. Låt vara att Trelleborg fick in ett reduceringsmål ett par minuter senare när ÖFK-målvakten Aly Keita kvartade till, ett slumpskott ur dålig vinkel. Men skåningarna hade inga som helst ambitioner att ta sig ur hemmalagets brygga, det gällde bara att komma undan så lindrigt som möjligt.
Några noteringar;
# Jag har att antal gånger pratat mig varm där ett centralt mittfält med Brwa Nouri, Tesfaldet Tekie och Curtis Edwards. Ni som var på plats i eftermiddags förstår nu vad jag menar. Låt vara att motståndet den här gången var ljummet men det är ingenting som ÖFK behöver be om ursäkt för. Nouri hade en fot (och en tanke) med i det mesta, Edwards var överallt (som vanligt), passade (som vanligt), sköt (som vanligt) och Trelleborg hade inget svar på Tekies snabba djupledsförflyttningar. Tillsammans kommer den här trion att vålla mycket bekymmer för höstens motståndare, även bättre lag än Trelleborg. Det är min fulla övertygelse.
# Försvarslinjen hade en mycket behaglig eftermiddag; Douglas Bergqvist chefade den här gången, Tom Pettersson tog duellerna medan Ronald Mukiibi och Dennis Widgren mestadels ägnade sig åt att delta i anfallsarbetet.
# Saman Ghoddos är alltid Saman Ghoddos. Två nya fullträffar, en passningspoäng och en massa fotbollsgodis. Jag misstänkte att det skulle kunna komma ett formtapp efter VM. Men icke, absolut icke även om klippet i steget inte är det supervassa för tillfället.
# Hpsam Aiesh spelade bara i 19 minuter och hann under den tiden med att spela fram till två mål, sedan fick han på nytt känning av en lårskada. Med facit i hand (det är alltid lätt att vara efterklok); Aiesh skulle aldrig ha varit med i den här matchen med tanke på det som hände nere i Malmö förra veckan. Här har alla ett ansvar, tränare, fysioteamet och inte minst Hosam själv. Som jag skrev efter MFF-mötet: Det handlar om hela hans karriär!
Till sist; Det rustas som aldrig förr i det här sommarfönstret, inte minst några av de riktigt tunga elefanterna (MFF, AIK, Djurgården...) har tagit på sig de allra finaste spenderbyxorna. ÖFK handlar fortfarande från en helt annan hylla. Henrik Bellman, 19, från FC Köpenhamn och Jerell Sellars, 22, från Cheltenham Town i den engelska fjärdedivisionen kommer inte att skrämma några allsvenska motståndare den här hösten. Möjligen på sikt. När det gäller Sellars måste frågan ställas: Vad har ÖFK sett som alla andra tycks ha missat?
 
Det finns 4 kommentarer att läsa.

 
Härlig vecka trots att spelet hackar
15 Juli 2018 klockan 00:05 av Agne Svärd
 

Tre poäng i måndags mot Hammarby (2–1) och en pinne i kvällens möte med Malmö FF (1–1), båda på bortamark. Vilken vecka för ÖFK, vilken härlig start efter sommarvilan!

ÖFK har nu sex raka matcher utan förlust, fyra segrar och två oavgjorda betyder 14 poäng av 18 möjliga efter 0–2-förlusten hemma mot IFK Norrköping (5 maj) och ÖFK har häng på tätlagen i tabellen. Det var nästan omöjligt att räkna hem den där dystra lördagen i början av maj när det mesta hade gått snett i inledningen av serien men även när Allsvenskan gick till VM-uppehåll. Jag menar; fyra poäng när Hammarby och Malmö FF väntar på bortaplan kan man möjligen önska men knappast begära om man har en någorlunda sund verklighetsuppfattning...

Mitt i euforin måste vi också vara ärliga. Spelmässigt har de här två matcherna i omstarten lämnat en hel del i övrigt att önska.

Jag tyckte det i måndags efter snygga 2–1 mot Hammarby.

Och jag tyckte det definitivt efter kvällens möte med Malmö FF. Poängen var en skänk från ovan (faktiskt rena stölden...) och det är bara att skicka ett stort tack till Aly Keita för hans fantastiska målvaktsspel och ett lika stort tack till Saman Ghoddos som skickade in en frisparksprojektil när det som bäst behövdes.

Och moralen, förstås! Precis som mot Hammarby. ÖFK är inte en gäng som viker ner sig, det är sedan gammalt.

Men prestationen?
Det var länge sedan jag såg ÖFK uppträda så oprecist, så ofokuserat, så slarvigt. Och det duger vanligtvis inte när man möter Malmö FF på bortaplan. Om man ska ha en chans att rubba pågarna i deras egen hemmakula måste man var oerhört noggrann i sitt jobb.

ÖFK var precis tvärtom, ovanligt givmilda och generösa. Det togs mängder av fel beslut i fel lägen, det var nästan så att man peggade upp bollen för hemmalaget som serverades en kavalkad av möjligheter.

Några noteringar;

# Ian Burchnall valde att balansera sitt lag väldigt offensivt från start i en 3-5-2-uppställning. Kanske kände han sig tvingad med både Ronald Mukiibi och Douglas Bergqvist avstängda. Men det blev inte bra, inte alls. ÖFK har sedan Sotirios Papagiannopoulos försvann inte material för en trebackslinje, det har jag skrivit tidigare och fick det åter bekräftat. ÖFK-försvaret läckte som ett såll, överallt! Nu blev det en fyrbackslinje efter paus men ordning och reda i försvarsarbetet blev det först sedan Sam Mensiro kommit in som högerback (64:e minuten). Där och då stoppades blödningen!

# Försvarsinsatserna i stort var dock osedvanligt darriga. Noah Sonko Sundberg, Tom Pettersson och Dennis Widgren har alla haft bättre dagar på en fotbollsplan. Det törs jag påstå utan att överdriva.

# Apropå försvarsarbetet. Hur var det egentligen tänkt att organisationen skulle se ut när MFF tog ledningen med 1–0 på sin fjärde hörna? Att Alhaji Gero och Tom Pettersson ska agera vid första stolpen är ju givet (två starka huvudspelare) men att Dennis Widgren ska ut till straffområdeslinjen för att täcka inspelet från hörnskytten begriper jag inte. Det är inget jobb för en försvarsspelare, det får någon annan sköta!

# Hosam Aiesh hade en härlig kväll på Tele2 arena i måndags. Mot Malmö blev det grisnit redan i första försöket att runda Sören Rieks (det kostade dock en varning för MFF:aren). Men redan där vann Rieks den kanten, Aiesh kom aldrig in i matchen. Blev dessutom skadad (bristning i låret?) i slutet och vill det sig illa blir han borta några veckor framåt. Aiesh är skadedrabbad och här måste fysioteamet hitta en långsiktig lösning, det är faktiskt så illa att hela karriären står på spel. (Det är också sedan gammalt med den här typen av skador).

# Jamie Hopcutt fick chansen från start. Det fungerade inte den här gången heller.

# Brwa Nouri hade en tung dag mot Hammarby, då besvärad av huvudvärk. Men han var lika blek mot Malmö. ÖFK-kaptenen har svårt när motståndarna hugger snabbt i sin tidiga press, nu har han hamnat i tidsnöd två matcher i rad. Då blir det trubbel i försvaret och trubbel i offensiven!

# MFF-målvakten Johan Dahlin måste drömma mardrömmar om ÖFK:s frisparksskyttar. Tidigare har Ken Sema skrämt slag på Dahlin vid ett par tillfällen, nu var det Ghoddos tur.

# Alhaji Gero jobbade hårt även den här matchen. Men jag vidhåller raderna från i måndags; om Gero spelade lite enklare skulle ha vara ännu bättre! Del 1 (mottagandet) är alltid mycket bättre än del 2 (leveransen)...

# Bäst, det har ni givetvis redan förstått, var målvakten Aly Keita. Det var Europaklass på kvällens insats, då förstår alla hur bra han var.

# Plus Ghoodos-frisparken, givetvis. Den duger, även i VM-tider!

Till sist; Nu väntar två hemmamatcher, Trelleborg (21 juli) och Elfsborg (28 juli). Vi ska inte ta ut något i förskott men när ÖFK tog sig igenom den här veckan med fyra poäng i bagaget så finns det all anledning att se ljust på i varje fall den närmaste framtiden. Jag tror mig förstå att Ian Burchnall & Brian Wake har lärt sig otroligt mycket av veckans prövningar. Det måste de ha gjort!

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
En av ÖFK:s allra viktigaste segrar
10 Juli 2018 klockan 00:01 av Agne Svärd
 

En sak har jag i alla fall lärt mig efter ett liv i idrottens tjänst: Det är alltid resultaten som räknas.
Det gäller även kvällens 2–1-seger för ÖFK mot, just nu, serietvåan Hammarby.
Det var mycket som gick snett för ÖFK den här kvällen. Men inte resultatet.
Det här är, efter allt som hänt under den här sommaren, en av klubbens absolut viktigaste segrar. någonsin! Den kommer att ge så otroligt mycket energi för framtiden, helt nödvändigt inför den nystart som klubben står inför.

Det är bara att erkänna; jag gav direkt underkänt till nye tränaren Ian Burchnall (jag dömde ut honom för mina nära och kära...) när jag såg vilken startelva han valt. Jag tycker inte att Douglas Bergqvist håller centralt i en allsvensk backlinje (inte på mittfältet heller för den delen). än mindre vill jag se Sam Mensiro i en mittfältsposition (om han inte ska ägna sig åt att plocka bort en viss spelare, typ Batanero...). Och Alhaji Gero har inte, av det jag sett den här sommaren, uträttat något som gör att han förtjänade en plats från start.

Mitt missmod blev inte mindre efter de första 45 minuterna och Hammarby i ledning med 1–0. ÖFK uppträdde både stressat och virrigt i sitt försvarsspel, mittfältet kunde inte försvara sig mot de centrala attackerna från framförallt Junior och framåt hittade jag inte en enda organiserad attack, bara starka enskilda aktioner av Hosam Aiesh (nästan varje gång) och Tesfaldet Tekie (inledningsvis).

Vändningen kom några minuter in på den andra halvleken. I den 54:e minuten noterade jag den första riktigt organiserade attacken framåt (avslutades med ett bra skott av Brwa Nouri som Johan Wiland räddade). Där och då fick ÖFK tag på takpinnen och några dramatiska minuter senare hade vi en helt ny matchbild.
# 57:e min: Brwa Nouri (huvudvärk) och Sam Mensiro byts ut, in kommer Jamie Hopcutt och Curtis Edwards.
# 58:e min: Tesfaldet Tekie bankar in kvitteringsbollen 1–1 från 20 meter bakom en skymd (av fyra spelare!) Johan Wiland. Dennis Widgren serverade den öppnande passningen till Tekie.
# 61:a min: Saman Ghoddos lämnas ensam strax innanför strafflinjen (det ska ju inte kunna hända, alla vet ju att han söker den här ytan...) och placerar in 2–1. Hosam Aiesh serverade inspelet från höger. Ghoddos målskott (hans femte för året) föregicks av tolv begåvade passningar, klassiskt ÖFK-spel!
Och det är bara att erkänna, igen. Där och då såg jag verkligen inte att det här skulle kunna hända!

Största anledningen till den här scenförändringen är givetvis ÖFK:s dubbelbyte, möjligen i kombination med en viss lättja från Hammarbys håll. Man hade ju matchen i sin hand... Men med Curtis Edwards på banan fick ÖFK in en central mittfältare som lyckades i alla detaljer; vinna dueller, hålla i bollen och lugna ned spelet samt hitta rätt med passningarna.
Det här fick många andra spelare att höja sina prestationer och ÖFK kunde hastigt och mycket lustigt odla ett eget spel.
Frågan är bara; hur kunde Ian Burchnall placera Edwards utanför startelvan? Det kommer jag aldrig att begripa!

Några noteringar;
# I gårdagens krönika hoppades jag på ett bättre utbyte av ÖFK:s starka kantspel. Jag blev bönhörd direkt; 1–1 inspel från vänster och pang! 1–2 inspel från höger och pang!

# Jag skrev också att jag ogillar (hatar!) när det blir hasard i målvakternas spel med fötterna. Aly Keita hade naturligtvis inte läst mina rader... Två gånger (tidigt i matchen) räddades han av enbart turen när han spelade med för små marginaler. Sedan blev det bättre (och lugnare...) och ingen kan klaga på Keitas insats den här kvällen. En av ÖFK:s bästa spelare, rätt val av Burchnall!

# Backlinjen blir en helt annan mot Malmö FF på lördag då såväl Ronald Mukiibi som Douglas Bergqvist är avstängda efter nya varningar.
# Lagkaptenen Brwa Nouri tvingades ge upp med huvudvärk men är säkert tillbaka redan på lördag. Då är det bara att spela med Nouri, Tekie och Edwards på det centrala mittfältet, Burchnall!

# Tesfaldet Tekie gjorde för övrigt sitt första allsvenska mål när han pangade in kvitteringsbollen. Det kommer mera.

# Det gör det alldeles säkert också från Saman Ghoddos fot innan han lämnar för nya uppgifter. Ghoddos bjöd, förutom målet, på några tekniska nummer som ingen annan i den här serien klarar av. Vilken lirare!

# Tänk om Alhaji Gero kunde göra del 2 lika bra som han gör del 1. Med sin styrka är Gero Allsvenskans bästa target, han är fantastisk i bollmottagandet. Men sedan blir det pannkaka alldeles för ofta. Spela enklare och Gero blir två klasser bättre, direkt!

# Jag blir inte riktigt klok på Dennis Widgrens spel, stundtals briljant, stundtals alldeles under isen.

# Men sammantaget: vilken kampvilja och ett sånt skönt resultat. 2–1 på bortaplan mot vårens stora snacklag och ÖFK skuttade upp till en femteplats i tabellen. 13 av 15 poäng på de fem senaste och den tråkiga starten hamnar allt längre in i glömskan!

***
...och så några reflektioner efter omstartens första spelomgång;
# AIK ser ut att stå välrustat inför fortsättningen. 4–1 på svårspelade Vångavallen (mot Trelleborg) imponerar alla dagar i veckan. Kommer garanterat att vara med i guldstriden ända in på mållinjen. I ledningen just nu men har spelat en match mer än tvåan Hammarby.

# Djurgården och Norrköping delade poängen (1–1) sedan östgötarna samlat ihop sig i den andra halvleken efter en bedrövlig start på matchen. Kryss i toppmatcher gillar vi som håller på ÖFK...

# Elfsborg ser ut att ha fått ordning på sitt spel efter en risig start på Allsvenskan. Imponerade så smått när man vände underläget borta mot Örebro efter en stark andra halvlek där man spurtade till 2–1-seger. Jag tror att boråsarna kan bli seriens raket i höst.

# Jag skrev redan innan den allsvenska starten i våras att det skulle bli ett tufft år för IFK Göteborg. 1–3 hemma mot Kalmar FF understryker bara detta faktum. Göteborgs spelarmaterial var svagt redan från start, efter sommarvilan är det ännu sämre. Här blir det en bekymmersam höst, garanterat!

# Ännu tuffare blir det i Uppsala där Sirius, på två matcher, i förra veckan noterade 1–7 och noll poäng. Får svårt att ta sig ifrån jumboplatsen.Också det garanterat...

 
Det finns 5 kommentarer att läsa.

 
Omstart & nystart
9 Juli 2018 klockan 06:19 av Agne Svärd
 
Orkar vi ladda om?
Klart att frågan måste ställas efter de senaste veckornas omtumlande VM-fest.
Svaret är; givetvis, även om den allsvenska omstarten den här helgen har rönt ett närmast uselt intresse från publiken. Kanske vi kan skylla på en baksmälla efter förlusten mot England (gäller åtminstone lördagskvällens matcher) men det kan lika gärna handla om en viss mättnad; ett par högkvalitativa drabbningar om dagen under närmare en månad kräver naturligtvis till slut sina offer. Allt annat vore orimligt.
Men det här är inget som ÖFK behöver bekymra sig över när man ikväll springer in på Tele2 arena där serieledande Hammarby står för motståndet.
Här blir det garanterat fullt tryck från alla håll när ÖFK gör omstart – och nystart!
Men Östersunds Fotbollsklubb och alla deras vänner har mycket annat, faktiskt massor, att fundera över en dag som denna. Ingen kan ju ha undgått det som hänt i ÖFK sedan vårfinalen den 26 maj (2–0 mot Häcken på Jämtkraft arena); backgiganten Sotirios Papagiannopoulos flyttade till Köpenhamn och FCK, managern Graham Potter sa tack och farväl efter drygt sju år i Östersund, drog till Swansea i The Championship och tog med sig hela tränarstaben och kantekvilibristen, den så läckre, Ken Sema flyttar till London för nya äventyr i Premier league med Watford FC.
Som ni ser; det här är smällar som skulle skaka om varenda svensk fotbollsklubb i grunden. Naturligtvis också ÖFK, även om både klubb och vi som hejar på har varit förbereda att det skulle hända saker den här sommaren. Men förväntade motgångar svider också, det är sedan gammalt! (Nu är det dessutom bara att vänta in när någon kommer med tillräckligt tjock sedelbunt för att hämta Saman Ghoddos...)
Nåväl, då är då och nu är nu som Janne Andersson brukar säga ... men tillstå att nya tränarteamet Ian Burchnall & Brian Wake står inför osedvanligt tuff uppgift den närmaste veckan; serieledarna ikväll och Malmö FF på lördag, båda matcherna på bortamark.
Det ser onekligen ut att vara ett högriskprojekt, inte minst sedan Graham Potter tog med sig i stort sett hela fotbollskunskapen ur staben kring laget. Kontinuiteten, den så viktiga, försvann rakt ned i ett stort svart hål. Hur fyller man på den kunskapen, på ett par veckor?
Det måste bli så, i det här läget, att spelarna får ta, tvingas ta, ett mycket större ansvar i alla delar av förberedelser och matchgenomföranden än vad de är vana vid när pappa Potter och hans gäng inte längre finns att luta sig emot. Givet är att lagkaptenen Brwa Nouri (med sin fotbollsklokhet, det viskas att han är ett tränarämne) går i bräschen men jag ser också Tom Pettersson, Curtis Edwards och Saman Ghoddos (än så länge) som givna frontfigurer i den här situationen. Sedan är det bara för dom andra att haka på.
Själv har jag några punkter som jag gärna ser Ian Burchnall (och den som sedan tar vid) utvecklar efter Potter-eran.
# Målvaktsspelet: Jag gillar verkligen att målvakterna är en del av lagets speluppbyggnad men jag hatar när det blir hasard över det hela. Säkerheten måste sättas främst i spelet med fötterna. Dessutom ogillar jag när målvakter lägger sig ner på marken så fort de har fångat bollen. I min värld ska målvaktens första tanke vara att såra sin motståndare med ett snabbt utspel som ställer den första pressen.
# Apropå första pressen: När ÖFK i uppspelen (oftast Nouri) lyckas sätta en rak boll upp i mittplan vill jag inte se att den spelas tillbaka. Det ger bara motståndarna en ny chans att organisera om sig och ÖFK:s första pass blir därmed helt värdelös. Vänd istället upp och hota ett försvar som tappat några spelare...
# Kantspelet: Nu är visserligen Ken Sema borta men jag kan, som jag skrivit några gånger i sommar, tänka mig Patrick Kpozo som offensiv vänsterbreddare. Kpozo är löpstark, har fin teknik och en utmärkt vänsterfot. Under våren har Hosam Aiesh och Ken Sema varit närmast löjligt överlägsna sina motståndarbackar utan att ÖFK fått ut speciellt mycket i målväg av alla inspel som kommit. Samtidigt som inläggen många gånger kunnat haft bättre kvalitet har det sett lite oorganiserat ut i straffområdet, löpvägarna har inte varit tillräckligt synkroniserade. Här finns det mycket att vinna för jag räknar med att ÖFK fortsätter att vara överlägsna på kanterna...
# Hörnorna: En käpphäst som jag vet att många håller med mig om. Här finns ÖFK:s största, och absolut enklaste, förbättringspotential. Jag säger bara; inåtskruvade, hårt pressade mot första stolpen. Med rätt uppställning är den typen av hörnor oerhört svåra att försvara sig emot, det behöver man inte vara raketforskare för att begripa...
***
ÖFK har de senaste veckorna spelat tre träningsmatcher; Gif Sundsvall (0–0), Odense (0–2) samt Vejle (2–2). Man har verkligen blandat och gett, såväl i laguppställningar som i prestation. Jag har ingen aning om vad Ian Burchnell sett i dom här matcherna. Men om jag vore i ÖFK-tränarens kläder skulle jag absolut satsa på en fyrbackslinje i kvällens möte med Hammarby. När Sotirios Papagiannopoulos inte längre finns i klubben håller det här materialet inte för att spela med en trebackslinje, åtminstone inte när det vankas tuffare motstånd.
Mitt lag i kväll (uppställning 4-5-1 eller 4-3-3, välj det ni önskar): Aly Keita/Andreas Andersson - Ronald Mukiibi, Noah Sonko Sundberg, Tom Pettersson, Dennis Widgren - Hosam Aiesh, Brwa Nouri, Tesfaldet Tekie, Curtis Edwards, Patrick Kpozo - Saman Ghoddos.
Som ni ser fegar jag på målvaktspositionen. Det beror på att varken Keita eller Andersson har sett ut att vara i form i träningsmatcherna (Keita fick dessutom utgå med skada mot Vejle), det får helt enkelt bli som det blir Jag vet heller inte om alla i ”min elva” är tillgängliga (de rapporter som finns berättar bara att Ludvig Fritzson inte är aktuell för spel, övriga ska alla vara hela och rena).
Nu tror jag inte att Burchnall väljer min uppställning. Han vill nog ha två forwards på topp och då tror jag att han satsar på Ghoddos tillsammans med antingen Jamie Hopcutt eller Dino Islamovic och då får inte Kpozo spela från start...
Till sist, några noteringar;
# ”Sotte”, Potter & co, Sema... tunga förluster, visst. Men ÖFK:s kassakista sväller. Så här långt i sommar har det väl ramlat in cirka 35 miljoner kronor om Daniel Kindberg skött sina kort.
# Ghoddos till Kina. Eller Frankrike. Eller Italien. Eller... När Kindberg då berättar att Ken Sema varit på väg mot London och Watford FC i närmare ett år förstår man hur mycket luft det finns i alla dom här spekulationerna. Förbannade agenter! Och fjunisar som springer deras ärenden, hela tiden.
# Nu kör vi, nästan två tredjedelar av Allsvenskan återstår!
 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Potters ande kommer att sväva över ÖFK även i fortsättningen
20 Juni 2018 klockan 22:52 av Agne Svärd
 
Graham Potter tog Billy Reid och Kyle Macaulay med sig och drog till Swansea i Wales för några veckor sedan.
Men lugn, alla ÖFK-vänner. Potters ande kommer att sväva över ÖFK även i framtiden!
På något annat sätt kan man inte tolka ÖFK:s val av nya tränare som Daniel Kindberg presenterade på onsdagseftermiddagen.
# Ian Burchnall, 35, kommer närmast från fem år i Norge (Sarpsborg, Hödd och Viking Stavanger) men känner Graham Potter väl sedan tidigare. Bland annat korsades deras vägar på akademien vid universitetet i Leeds och de talades vid i telefon så sent som i förra veckan. Burchnall har i Norge verkat både som assisterande tränare och som huvudansvarig, senast i Viking Stavanger, en uppgift han fick lämna två omgångar före slutet förra hösten när det inte längre fanns någon chans att rädda klubben kvar i högsta ligan. Efter skilsmässan med Viking har Burchnall väntat på ”rätt uppgift” och den hittade han nu i Östersund.
– Vi har fått otroligt goda vitsord om Ian, vi var tidigt i kontakt med honom och kände att han är helt rätt för oss och vårt sätt att spela och att vara, sade Daniel Kindberg.
– Jag har följt klubben i många år och gillar deras utveckling och framför allt det sätt som de spelar. Det ska bli spännande att vara en del av klubbens utveckling i framtiden. ÖFK är bara i början av den här resan, kontrade Burchnall.
# Brian Wake, fyller snart 36, var tidigare målspruta i ÖFK (24 mål på 20 matcher säsongen 2010) och assisterade Potter under hans första tid i klubben. Wake var också ansvarig för en tidig U21-satsning innan han drog vidare till Ytterhogdal och för ett halvår sedan till IFK Luleå. Men när Wake, överraskande, klev av tränarjobbet i Norrbotten för några dagar sedan högg Kindberg som en kobra, möjligheten att åter få vara en del av ÖFK kunde Wake inte motstå!
Som ni ser; det är ”Potters pojkar” som ska föra stafettpinnen vidare.
Ian Burchnall fanns på plats vid onsdagseftermiddagens pressträff på Jämtkraft arena medan Brian Wake (som tar över Johanna Almgrens roll som ”first team coach”) ansluter till laget under träningslägret i Danmark med start den 26 juni. Burchnall tar från nästa vecka över huvudansvaret för tränarteamet och ska ha det i första hand över de inledande två matcherna efter sommaruppehållet, bortamötena med Hammarby (9 juli) och Malmö FF (14 juli).
Sedan är det tänkt att Burchnall ska glida in i rollen som assisterande tränare.
– Det har jag inga som helst problem med, jag trivs i bägge rollerna, underströk Burchnall.
Som ni förstår av raderna här ovan arbetar Daniel Kindberg och ÖFK vidare i jakten på en huvudtränare. Och jag är helt övertygad om att Graham Potter har mer än ett finger med även i den rekryteringen. Jag tror också att den nye huvudtränaren, på ett eller annat sätt, är inblandad i pågående VM i Ryssland (tidsperspektivet när hela tränarteamet ska vara på plats indikerar på detta).
Fotbollz förde i går fram Graeme Jones (närmaste man till Belgiens förbundskapten Roberto Martinez) som en trolig kandidat till det här jobbet. Men när den uppgiften på onsdagens spreds vidare av andra medier valde Daniel Kindberg att dementera, Jones skulle inte vara aktuell för ÖFK-jobbet.
Dock; firma Martinez&Jones har länge haft nära band till Daniel Kindberg och ett tungt inflytande på utvecklingen i ÖFK, den kontakten sträcker sig mer än tio år tillbaka i tiden och jag är tror inte att jag har helt fel när jag påstår att det är kretsen av det belgiska tränarteamet som vi hittar ÖFK:s nye huvudtränare!
Att ÖFK jobbar vidare på det brittiska spåret behöver väl ingen tvivla på.
Fotnot 1: När ÖFK i morgon eftermiddag träningsspelar mot Gif Sundsvall (i Strömsund, avspark 17.00) är det Björn Hamberg som leder laget.
Fotnot 2: Att Johanna Almgren lämnar tränarteamet beror på att hon (och pojkvännen Tom Pettersson) väntar tillökning i familjen!
 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
En bra lördagskväll trots att 'Sotte' sticker
27 Maj 2018 klockan 07:14 av Agne Svärd
 

Frågan var bara vad som var hönan och vad som var ägget.
Alltså; 90 minuter mellan ÖFK och Häcken eller den snabbinkallade pressträffen efter matchen?
Medge att det var en kittlande lördagskväll på Jämtkraft arena!

Utfallet ska vi naturligtvis inte klaga på: ÖFK fortsatte att visa härlig vårform, vann med 2–0 efter att ha gjort pulvermos av motståndarna från Hisingen. Och när sedan Daniel Kindberg dissekerat alla rykten som surrat runt klubben de senaste veckorna blev det ”bara” försvarsgeneralen Sotirios Papagiannopoulos som försvann för att slita vidare i FC Köpenhamn (Nordens ledande fotbollsklubb sedan tio år tillbaka).
Det är naturligtvis illa, ”Sotte” har varit en klippa i såväl Allsvenskan som Europa. Men många ÖFK-fans hade fruktat betydligt tuffare besked den här kvällen. Några sådana kom inte nu men visst kan vi få både en och två, kanske flera, käftsmällar senare i sommar.
Men dom tar vi då!

För några veckor sedan (efter hemmaförlusten mot Norrköping och två tuffa bortamatcher som väntade) fanns det verkligen inte mycket som talade för ÖFK den här sommaren. Tvärtom, det tycktes kunna bli ett långt och ängsligt sneglande mot de där två strecken längst ned i tabellen.
Men det är svårt att sia om framtiden, det borde man ha lärt sig efter alla år. Hastigt, och mycket lustigt, har det ramlat in tio (av tolv möjliga) poäng på mindre än 14 dagar och ÖFK har studsat upp från en bottenplacering till en sjätteplats där avståndet till de främsta inte längre känns avgrundsstort.
Så himla kul! Och så himla välförtjänt!.
ÖFK är ingen klubb som ska slåss med lagen på den undre halvan i tabellen. Spelarmaterialet är alldeles för bra, det borde vi kunna vara överens om.

Mot Häcken var ÖFK faktiskt helt överlägset, åtminstone spelmässigt. Nu var det kanske inte så konstigt, Häcken blev ordentligt (ving)klippt i senaste matchen mot AIK (1–1) och tränaren Andreas Alm tvingades byta ut halva styrkan efter skador och avstängningar.
Och då kan det se ut så här, Häcken hade faktiskt bara en enda riktig farlighet under matchens 90 minuter och den serverades av ÖFK-backen Dennis Widgren…

Men det var inte bara Alm som tvingats möblera om i sin uppställning. Även Potter hade ändrat från onsdagens segermatch mot Sirius, Startspelarna Tom Pettersson (sjuk) samt Douglas Bergqvist och Alhaji Gero (bänkade) hade ersatts av Dennis Widgren, Ronald Mukiibi och Jamie Hopcutt. Dessutom kastade Sotirios Papagiannopoulos in handduken (dessutom för gott) redan efter 40 minuter . Där kom Noah Sonko Sundberg in istället.
Som sagt; en hel del nytt även här.Men, till skillnad mot Häcken, inte mycket sämre!

Några noteringar;

# Mot Sirius ritade Potter upp en trebackslinje med Douglas Bergqvist, ”Sotte” och Tom P. Den här gången blev det Mukiibi, ”Sotte” och Dennis W. Sånt kallas bredd!

# Aly Keita har nu vaktat målet i tre raka matcher. Det måste ha varit den lugnaste veckan hittills under hans långa karriär, Ett riktigt vasst ingripande den här dagen (reflexkräddningen på El Kabirs skott i andra halvlek), resten var plockpotatis.

# ”Sottes” dueller i första halvlek med nämnde El Kabir var en av matchens höjdare (det tyckte inte Häckenspelaren…). Det är så vi kommer att minnas ”Sottes” tid i ÖFK; brutalt stark i närkamperna (plus många andra goda egenskaper).

# Trion Nouri, Tekie och Edwards dominerade stort på mitten. Det var här ÖFK vann matchen, Häckenförsvaret fick aldrig en lugn stund när ÖFK fyllde på med folk bakifrån. Curtis Edwards var planens gigant. Var både här och där och överallt, från första till sista minut och fördelade bollar till höger och vänster.

# ÖFK hade ett kraftigt övertag på båda kanterna. Hosam Aiesh spelade fram till 1–0 (Dino Islamovic) och Ken Semas förspel till Jamie Hopcutts 2–0 (snyggt avslut) var fullkomligt briljant. Det är lätt att tjusas av både Aiesh och Sema men jag är kräsen: När dom här två lär sig att värdera sina möjligheter lite bättre (ibland är det verkligen omöjligt uppdrag dom ger sig in på…) då ska ni få se på grejer i höst. Jag lovar!

# Dino Islamovic och Jamie Hopcutt gjorde det dom skulle, varsitt mål. Men Dino hade en sådan där dag när han nästan var där han skulle medan Hopcutt inte hade samma tryck i steget som när han kom in mot Sirius i onsdags.

Till sist; Det är omöjligt att förutse var Swanseas intresse för Graham Potter kommer att landa i. Men jag tyckte att Daniel Kindberg såg tillräckligt konfident ut vid pressträffen för att inte låta min sommar haverera!

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Mycket stök när ÖFK krossade Sirius
24 Maj 2018 klockan 08:19 av Agne Svärd
 


Mycket om en Potter-flytt till Swansea och anfallsstjärnan Saman Ghoddos på VM-läger med sitt Iran i Turkiet.
Det var förutsättningarna inför onsdagskvällens ÖFK-möte med Sirius.
Inte de bästa kan tyckas, risken för att fokus skulle hamna på fel saker var uppenbar.
Hur det gick?
Ja, 5-2 var ett svar om något!

Det fortsätter att vara stökigt kring ÖFK. Till baksmällan efter Europaäventyret och Kindberggate ska vi nu lägga allt snack och alla skriverier om spelare och tränare på väg bort. Det ser inte ut att vara någon hejd på vilket elände som väntar runt hörnet.
Samtidigt har laget hittat stilen på planen; efter 1-1 borta mot AIK, 3-2-seger borta mot Sundsvall kom nu 5-2 mot Sirius.
Fem mål fördelat på fem olika målskyttar. Med Ghoddos i Turkiet.
Därför, alla som oroar sig över en ÖFK-framtid utan Potter, Reid, Macaulay, Ghoddos, Sema och "Sotte": Det kan funka ändå.
Men annorlunda!

Onsdagskvällens match på Jämtkraft arena hade två ansikten.
En första halvlek i bra tempo där ÖFK pressade högt och aggressivt första halvan men tappade koncentrationen efter Alhaji Geros ledningsmål (snygg chip över målvakten). Men summeringen blir mest stök och bök med alltför många tuffa närkamper..
Det blev betydligt mera organiserat hemmaspel efter pausvilan. Och så blev det en målfest som vi vanligtvis inte ser på den här nivån.
# 53:e min, 2-1: Curtis Edwards rakar in bollen i öppet mål sedan Tesfaldet Tekie gjort förarbetet.
# 68:e min, 3-1: Jamie Hopcutt trycker in bollen från straffpunkten på passning från Gero.
# 71:a min, 4-1: Dino Islamovic skjuter lågt vid Siriusmålvakten Joakim Wulffs första stolpe. Klassigt avslut (men målvakttavla) på en snygg genomspelning från Hopcutt.
# 93:e min, 5-2: Sotirios Papagiannopoulos sprintar fram på högerkanten(!), serveras en öppnade passning av Ken Sema och skjuter högt och hårt, snyggt och välförtjänt. Jag gillar verkligen när "Sotte" tar dom här offensiva utflykterna. (Det är det många andra som också gör, det går ett sus av förväntan när ÖFK:s mittbacksklippa kommer dundrande som ett X3000.)

Graham Potter menade efter matchen att utdelningen i den andra halvleken var ett resultat av det som gjordes första 45. Möjligt, men jag vill hellre peka på det här:
# Bytet i paus, Douglas Bergqvist ut och Ronald Mukiibi in. Douglas, som blev spelförare alltför ofta, hade dykarskorna på sig den här dagen och spred bollarna lite hur som helst. Mukiibi kom in med spelglädje, hade träff i passningsspelet och gjorde sin bästa halvlek för säsongen!
# Hosam Aiesh ut och Jamie Hopcutt in efter 65 minuter. Aiesh (bäst på plan i lördags mot Sundsvall) gjorde nästan bara fel den här kvällen medan Hopcutt gjorde nästan allt rätt när han nu var tillbaka efter några veckor med skadeproblem. Det tog bara tre minuter innan vi fick se ett typiskt Hopcutt-mål, snabb förflyttning några steg mot höger och sedan ett lågt skott tillbaka mot vänster. Det har blivit några sådana under åren i ÖFK! Framspelningen till Dino Islamovics 4-1 höll samma klass.

Här är några andra anledningar till att ÖFK nu gjort åtta mål på två matcher:
# Tesfaldet Tekie börjar hitta formen. Det här var hans bästa 90 minuter i ÖFK-tröjan. Tekie har en sällsynt förmåga att skaffa sig gott om svängrum trots att det ser väldigt trångt ut där han väljer att ta sig fram. Bäst på plan!
# Curtis Edwards får i rollen som offensiv spjutspets på mitten (men han är ju överallt) chansen att gå på djupet. Det gav utdelning i målprotokollet även den här kvällen. Med Nouri, Edwards och Tekie på det centrala mittfältet blir saknaden av Fouad Bachirou betydligt mindre.

Några andra funderingar;
# Alhaji Gero såg väldigt kantig ut i inledningen där bollen studsade både hit och dit innan han plötsligt plockade fram "mjuka foten" när han chippade in ÖFK:s ledningsmål. Den smekningen var verkligen svår att förutse? Efter målet växte Gero flera decimeter i sitt spel, inte minst när han flyttades ut till vänster. Hyllningen till sin nyligen avlidne far var rörande och säkert värd den varning han fick när han slet av sig matchtröjan.
# "Sotte" spelade 1-1 med sig själv. Några minuter innan sitt 5-2-mål orsakade han den straff som gav Sirius ett litet hopp. Det var inte "Sottes" bästa försvarsinsats den här våren.
# Tom Pettersson ser ut att vara på väg tillbaka mot fjolårsformen. Tom får, när Dennis Widgren hamnat utanför startelvan, en något annorlunda uppgift och ser inte alla gånger helt bekväm ut. Precis som "Sotte" är Tom som allra bäst när det blir trångt och stökigt.
# Ken Sema hade svårt att ta sig fram på sin vänsterkant i första halvlek när Sirius dubblade sin bevakning. Trivdes betydligt bättre när han fick byta till högersidan efter paus. Orsakade då stora revor i gästernas backlinje.
# Aly Keita gjorde några viktiga ingripanden i slutet av första halvlek men kvällen som sådan var osedvanligt lugn. Chanslös på båda målen (nick på frispark samt straffen).
# Domaren Kristoffer Karlsson från Höganäs delade ut nio varningar, tre till hemmalaget och sex till Siriusspelare. Om Karlsson hade varit mer alert från start och varnat Philip Haglund för den tidiga kapningen av Hosam Aiesh (13:e minuten) skulle han förmodligen ha fått en mycket lugnare afton. Haglund, som ofta är alltför vårdslös i sitt spel, klarade sig ända fram till 75:e minuten innan han fick det gula kortet. Det var på tok för länge!

Till sist; Jag har alltid haft svårt att hetsa upp mig för stort uppslagna nyheter, som det här Potterracet, när de baseras på brittiska tidningsuppgifter. Visst, det kan visa sig stämma i slutändan, men min erfarenhet är att brittisk media knappast är att betrakta som de största sanningssägarna. Snarare tvärtom, britterna är världsbäst i att spekulera!

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Potters ovanliga drag och kantspelet avgjorde derbyt
20 Maj 2018 klockan 00:11 av Agne Svärd
 

ÖFK var klassen, eller flera klasser, bättre än Giffarna men trots det blev Norrlandsdebyt med stort N en nagelbitare ända fram till slutsignalen.
Fotboll ÄR ett konstigt spel, åtminstone är det väldigt komplext.

Det finns naturligtvis ingen med det minsta kunskap om fotboll som inte kunde se att det var klasskillnad mellan ÖFK och Gif Sundsvall. ÖFK hade spelet och ÖFK hade spelarna. Giffarna hade, ja vaddå? Förutom Linus Hallenius, tvåmålsskytten som skakade ÖFK-försvaret vid några få tillfällen.
2–3 är siffror som är smickrande för Giffarna, åtminstone den här dagen. Det var ÖFK:s match från början och nästan hela vägen fram.

Det tog lite tid innan ÖFK-maskineriet kuggade ihop den här våren. Men senaste veckan har varit bra, mycket bra. Oavgjort mot AIK på bortaplan, seger mot Sundsvall, också på främjade mark.
Det ger åtta bortapoäng så här långt. Med ett ”normalt”, vad som nu räknas som ”normalt”, hemmafacit hade ÖFK varit betydligt högre upp i tabellen än den tiondeplats som man just nu ligger på. Tre poäng på Jämtkraft arena är för dåligt.
Men det ska vi ändra på, eller hur? Veckan som kommer bjuder nämligen på två hemmamatcher; Sirius på onsdag och Häcken på lördag. Om en vecka KAN det se riktigt trevligt ut att gå till sommarvila.

Graham Potter valde ett, för honom, annorlunda grepp för vinna den här matchen; Sam Mensiro, som haft en trasslig vår med lite speltid, fick det delikata uppdraget att plocka bort Giffarnas spelmotor David Batanero (briljant så här långt). Mensiro fullföljde sitt uppdrag till punkt och pricka, han vek inte en tum från sin motståndare (inte ens när ÖFK hade bollen…). Efter 76 minuter gav Batanero upp och lämnade planen och det var väl tur det. Annars hade Mensiro följt med honom ända in i duschen…
Det här gav en märklig matchbild: Det blev en tio mot tio. Och en mellan Batanero mot Mensiro (ingen av dem hade något med den riktiga matchen att göra…). ÖFK vann båda!

Men den stora skillnaden mellan de två lagen den här dagen, åtminstone i en dryg timme, var kantspelet. Hosam Aiesh och Ken Sema slog sina motståndare i stort sett varje gång, Aiesh sprintade fram till höger, Sema till vänster.
Det gav, bland annat, massor av hörnor (elva bara i första halvlek, 13 totalt) och tre mål.
Aiesh hade en fot i två av fullträffarna (framspelningen till Curtis Edwards 1–0 samt passningen till Edwards innan denne serverade Saman Ghoddos, 3–1) och mellan det nickade han in 2–0 efter en hörna.
Det var kort och gott Aiesh stora dag innan han tackade för sig efter 65 minuter.

Några andra noteringar från den här trevliga eftermiddagen;

# Aly Keita var tillbaka i målet och bjöd på blandade karameller. Några riktigt svettiga parader (som den strax före slutet när han räddade en styrning nere vid sin högra stolpe) men ingripandet vid Sundsvalls andra reduceringsmål höll inte allsvensk klass (men där hade hade god ”hjälp” av Sotirios Papagiannopoulos svaga försvarsjobb mot Linus Hallenius).

# ”Sotte” klantade sig alltså där men annars var han precis lika bra som vanligt.

# Douglas Bergqvist tog den här gången plats till höger i en trebackslinje. Det gick väl ungefär som vanligt. Men Douglas måste väl ha haft sin bästa minut i Allsvenskan någonsin då han först serverade Saman Ghoddos en fullständigt lysande och öppnade passning för att strax senare nicka fram bollen till Aiesh vid 2–0-målet.

# Äntligen fick vi ett mittfält med Brwa Nouri, Tesfaldet Tekie och Curtis Edwards (ja, plus Mensiro då, men han spelade som sagt en egen match). Och då blev blev det också betydligt mera och rappare passningsspel. Här fick också Edwards chansen att gå i djupet, precis som jag önskat vid flera tillfällen den här våren. Det gav ett mål, ett målgivande pass och snudd på ytterligare en fullträff när han kom glidande tusendelen för sent på ännu en Aiesh-passning.

# Ken Sema hade tagit Janne Anderssons vräkning från VM-truppen på bästa sätt (hur fan tänkte förbundskaptenen där, har inte Sverige tillräckligt med Marcus Rhodénare i den här truppen?). Starkt jobbat, Ken!

# Saman Ghoddos var stundtals briljant mot ett Gif-försvar som ständigt sparkade honom på benen. Oj, så skönt och välförtjänt han fick sätta 3–1-målet. Det kan var varit Ghoddos sista fullträff i ÖFK-dressen, det kan ha varit hans sista match för klubben. Jag måste förlika mig med den tanken. Men jag vill inte, absolut inte!

# Sundsvalls första mål måste väl ha varit offside med flera meter? Det är omöjligt att se på tv-bilderna hur det egentligen var men jag vågar nog påstå att det var fler än ÖFK:s spelare som stod och sov när Batanero skickade fram frisparken till Hallenius.

Till sist; jag brukar småle för mig själv när jag ser hur Mittmedias (ÖP, LT och femtioelva andra tidningar och sajter…) experter (dom kallar sig så) betygsätter spelarna efter varje match. Jag brukar tänka att dom inget begriper. Riktigt roligt (eller stolligt, kalla det vad ni vill) blev det när sex(!) ”experter” slog sina kloka huvuden ihop och betygsatte Sundsvall och ÖFK före lördagens match (sex olika kategorier). Den matchen vann Sundsvall med 28–17 (utan att ta hänsyn till hemmaplansfördelen, hur stor hade skillnaden blivit då?) vilket borde motsvara ungefär 4–1 på planen. Ja, ni ser hur det kan bli när man sätter bocken till trädgårdsmästare.

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Ghoddos frisparkspärla gav säsongens viktigaste poäng
14 Maj 2018 klockan 23:40 av Agne Svärd
 

Det finns all anledning att jubla över ÖFK:s poäng (1–1) mot AIK i deras egen så fruktade hemmakula.
Inte över spelet, det var inte speciellt mycket som liknade det ÖFK vi har varit så bortskämda med under lång tid.
Men moralen, att kriga sig tillbaka in i matchen och sedan få utdelning. Det är sånt som kan ge fina effekter längre fram på säsongen, förmodligen redan på lördag i derbyt i Sundsvall.
1–1 på Friends arena var, efter den bleka öppning på Allsvenskan, precis vad ÖFK behövde för att ta in i serien. Det borde i alla fall vara det. Tack Saman Ghoddos för kvitteringspärlan, en frispark från drygt 30 meter, som gav säsongens hittills viktigaste poäng.
AIK på bortaplan är en av de svettigaste uppgifterna under säsongen, det ska alla veta!

Men.
Här finns två saker som måste diskuteras. Båda handlar om managern Graham Potters sätt att matcha sitt lag (nu vet jag att får ett helvete från Potters alla anhängare och dom är ju rätt många…):
# Matchplanen. Potters uppställning var defensiv när vi tittar på de spelare han valde. I praktiken blev det ännu värre då två av de få offensiva korten (Aiesh och Sema) ofta hamnade utanför fyrbacklinjen på varsin kant. Försvarsmässigt blev det då sex man på linje längst bak och fyra framför som fick jaga livet ur sig för att försöka vinna bollen.
Det här har vi sett tidigare, exempelvis i bortamatchen mot PAOK Thessaloniki och hemma mot Arsenal. Det misslyckades då och det misslyckades nu. Det var verkligen inte många gånger som ÖFK lyckades hota AIK under de första 45 minuterna. Istället fick man hela AIK över sig nästan hela tiden och det bjöd Potter på.
# Att involvera målvakten i uppspelen. Jag har kritiserat det förr och naturligtvis finns det all anledning att göra det igen efter det som hände när AIK tog ledningen i den 21:a minuten. Nu var Andreas Andersson oskyldig till det som hände (ett riktigt skitpass från Noah Sonko Sundberg ställde ÖFK-målvakten totalt) men den här situationen var bara en i raden där man trasslade till det för sig själva. Andersson har inte fötter för det här spelet. Det finns också några i backlinjen som inte fixar detta. Uppenbarligen Sonko Sundberg men även Tom Pettersson när han i ytterbacksläge serveras bollen på fel sida. Då blir det krångligt, minst sagt..
Jag säger precis som Alexander Axén i Cmore-sändningen: Det här är inte allsvensk kvalitet!
ÖFK måste helt enkelt hitta nya vägar att starta sina anfall när bollen hamnar hos målvakten, i varje fall när valet faller på Andersson (det kan se riskabelt ut även när det är Aly Keita som står...). Det finns alternativ, jag lovar!

Nåväl, det blev betydligt bättre i den andra halvleken när Potter positionerade om sina gubbar till en betydligt mera offensiv uppställning. Nu var det ÖFK som bestämde takten, dock utan att vaska fram de riktigt stora möjligheterna. Sonko Sundberg var nära vid ett par tillfällen att spela 1–1 med sig själv innan Saman Ghoddos skickade in kvitteringsbollen i den 84:e minuten.
Det tycker jag var ett rättvist resultat i en match mellan två lag som var rätt försiktiga och inte ville riskera för mycket.
Man får nog säga att rädslan att förlora var större än viljan att vinna. Hos båda!

Några noteringar;
# Sotirios Papagiannopoulus var åter dominant i ÖFK:s försvarslinje. "Sotte" trivs verkligen i den här typen av matcher där det blir trångt och stökigt kring strafflinjen. Han är obeveklig i duellspelet, högt som lågt.

# Potter valde att bänka lagkaptenen Brwa Nouri och satsade på Douglas Bergqvist i en central roll på mitten. Bergqvist är en fighter, det vet vi alla sedan flera år tillbaka, men är begränsad i sitt passningsspel och har svårt med tempot. Det här är inte lösningen på mittfältsproblematiken!

# Det trodde jag att Tesfaldet Tekie skulle vara. Men här ser den tidiga vårformen ut att vara som bortblåst. Blekt inhopp mot Norrköping förra helgen och den här gången var han helt osynlig den halvtimme han fick spela.

# Curtis Edwards jobbade kopiöst i de olika roller han fick uppträda i under matchen. Men den känsliga passningsfoten trivdes inte på Friends gräsmatta.

# Hosam Aiesh var tillbaka efter skada och visade härlig löpglädje. Men timingen fanns inte där efter uppehållet.

# Ken Sema var nyttig i sitt bollhållande (gav ÖFK chansen att flytta upp sitt lag) men krånglade till det lite för ofta för att jag skulle vara helt nöjd. Jag hoppas dock att Sema får en plats i Janne Anderssons VM-trupp, jag håller dom två tummar jag har för ett positivt besked på tisdagskvällen.

# ÖFK:s vassaste vapen var och är Saman Ghoddos. Skottfoten är ett ständigt hot mot alla försvar, dessutom var det jäkligt vaket av honom att lossa iväg kvitteringsbollen innan AIK hade hunnit samla sitt försvar i samband med ett byte. Jag har sett Ghoddos utnyttja den möjligheten tidigare och nu gjorde han det igen.
# Men, jag upprepar det gärna: Det var moralen som gav den här poängen!

***
Att det skulle bli Magnus Pehrsson i Malmö som blev förste tränare att föras till stupstocken var inte lätt att se om vi backar bandet några veckor.
Rätt eller fel? Det är naturligtvis omöjligt att säga på det här avståndet.
Men jag vill bara påminna om att det är sportchefen Daniel Andersson som har satt MFF:s spelartrupp och utan att ta till några överord så är det väl där som det stora misslyckandet ligger. (Dessutom är det Andersson som raggat fram såväl Magnus Pehrsson som Allan Kuhn, tidigare sparkad tränare).
# Anderssons nyförvärv har inte levererat, inte ens Fouad Bachirou som tvingats spela med slitna ben och gipsad hand.
# Kvaliteten på försvarsspelarna är kraftigt övervärderad; Franz Brorsson skulle ses som en säkerhetsrisk i alla allsvenska klubbar, Behrang Safari är flera år och många kilon från sin bästa period som fotbollsspelare, Lasse Nielsen är en hygglig mittback men absolut inget mer och Erik Larsson (från Sundsvall) har inte hittat rätt i sin nya miljö. Lägg därtill att Andreas Vindheim sattes ur spel långt innan serien startade (långtidsskadad) och att Rasmus Bengtsson tvingats avstå ett antal matcher på grund av sjukdom.
Som ni ser (och det här borde jag och många andra ha sett innan serien började men det är ju alltid så lätt att vara efterklok…): Det här försvarsmaterialet räcker inte för att bygga ett guldlag!
# Men framförallt; Daniel Andersson och hans medhjälpare i ledningen gjorde ett strategiskt val när de bantade antalet etablerade spelare (som kompletterades med ”lärlingar”) för att få mera spets i sin trupp. Tveksamt i mina ögon, men jag trodde att det skulle hålla fram till sommarfönstret innan man tvingades öppna plånboken och handla nytt. Jag hade fel, det sket sig direkt!. Redan till seriepremiären hade skadehelvetet vingklippt skåningarna och man har inte repat sig än.
Nu tar Daniel Andersson själv över som huvudtränare.
Det är bara att säga lycka till! Utan att ha någon som helst tro på det…

***
Det är bara att ta på sig en så lång näsa att dumstruten inte ens räcker till när det gäller tipset om hur den allsvenska tätstriden skulle se ut. Av mina topp 5-kandidater är det bara AIK som håller stilen; ÖFK, MFF, Djurgården och Elfsborg har alla svikit på ett eller annat sätt.
Näste tränare att få kicken är väl Jimmy Thelin i just Elfsborg? Kvällens debacle mot Häcken på Hisingen (0–5 med två självmål som inte liknar så mycket annat) måste ha varit droppen.

***
Största överraskningen så här långt; serieledande Hammarby. Naturligtvis, sju segrar och en oavgjord på åtta matcher är oerhört starka papper men så har också det mesta rullat söderbrödernas väg. Om det håller hela vägen? Skulle inte tro det…
Norrköping har varit bättre än jag siade (gjorde en väldigt stark första halvlek här på Jämtkraft arena). lSamma gäller Örebro, Kalmar och Sundsvall.
I botten ser det väl ut ungefär som jag hade förväntat mig men i det här sammanhanget är det bara en tröst för tigerhjärtan.
**
Nu laddar vi för lördagens derbyfest i Sundsvall!
 
Det finns 4 kommentarer att läsa.

 
Kalla fakta ger hemska tankar
5 Maj 2018 klockan 23:39 av Agne Svärd
 

Det var nu som ÖFK skulle haka på lagen i täten. Men efter 0–2 i hemmaborgen mot IFK Norrköping halkade man tillbaka ned i källaren.
Därför är det bara att tugga i sig; efter den här lördagseftermiddagen ser jag det som en omöjlighet att ÖFK ska kunna vara med i den allsvenska tätstriden den här sommaren.
# Resultaten kommer inte.
# Prestationen är för dålig.
Det svider att skriva dom raderna. Men sju poäng på sju matcher är kalla fakta och håller den trenden i sig blir det att hålla koll på den nedre delen av tabellen i fortsättningen.

Graham Potter valde att jobba vidare från 4–0-segern mot Brommapojkarna i måndags. Samma manskap fick chansen från start.
Men istället för att ta ytterligare ett kliv på formstegen blev det en återgång till det vi sett alltför ofta den här allsvenska våren; ett ÖFK-spel i sirap.
Det ÖFK gjorde stillastående gjorde Norrköping med fart, i stort som smått. Det var den stora skillnaden mellan lagen. Lägg därtill att gästerna uppträdde med en helt annan aggressivitet än hemmalaget så förstår ni varför det var Norrköping och inte ÖFK som vann den här matchen.
Sammantaget: ÖFK uppträdde utan energi från första till sista minuten och det gör mig förbryllad.

Jag hade, som ni säkert kommer ihåg, svårt att avgöra om det var ÖFK som var bra eller Brommapojkarna var svagt efter måndagens match. Jag misstänkte att det var en blandning. Men jag hade gärna sett att Potter stuvat om på mitten, trots 4–0.
Potter valde dock att spela vidare med Ronald Mukiibi bredvid lagkaptenen Brwa Nouri samtidigt som Curtis Edwards fick slita vidare som högerback.
Det hävdar jag, med en dåres envishet, är ett feltänk.
# Mukiibi är bra på den egna planhalvan.
# Edwards har sin bästa bit i offensiven.
Efter 30 minuter och 0–2 fick Mukiibi och Edwards byta plats. Bra. Men då var det redan för sent, matchen var körd.

Nu begriper även jag att det här är bara en del i det som misstämmer i ÖFK just nu. Men att lösa problemet på det centrala mittfältet måste ha högsta prioritet. Funkar inte navet så funkar heller inte det övriga, det vet alla som har den minsta kunskap om den här sporten.
Andra bekymmer;
# Saman Ghoddos fanns bara i laguppställningen den här gången. Det enda jag kommer ihåg av hans insats är ett stressat avslut när han blev frispelad i första halvlek. Mer måste vi kunna begära av Ghoddos, en av seriens absolut bästa spelare. Och dom dåliga dagarna har blivit några för många för att jag ska vara nöjd.
# Ken Sema har inget flyt i målskyttet. Det är nära men inte tillräckligt, i match efter match. Den här gången placerade han en nick i stolpens insida. Men Sema får trösta sig med att han hade en fot med i det mesta som hemmalaget skapade den här eftermiddagen.
# Ludvig Fritzson och Dino Islamovic gjorde båda starka insatser mot BP. Nu var de helt anonyma och brände dessutom varsitt jätteläge.
# Norrköping utnyttjade Andreas Anderssons svaga fötter och pressade hårt så fort de fick chansen. I mina ögon känns det onödigt av ÖFK att sätta sig i den situationen så ofta.
# Tesfaldet Tekie var äntligen tillbaka och fick spela en halvlek. Många fina intentioner men bristen på matchtempo var tydlig.

Några små plus;
# Sotirios Papagiannopoulos var som vanligt stark i duellspelet. Några brytningar var femstjärniga!
# Dennis Widgren och Curtis Edwards hittade in med några bollar bakom Norrköpings backlinje som gav fina möjligheter. Det behövs fler som sticker in bollar på djupet! Och, inte minst, det behövs fler som tar dom löpningarna!
# Patrick Kpozo (46) och Frank Arhin (70) svarade för pigga inhopp.

Som ni förstår. Det var inte mycket som jag var nöjd med den här eftermiddagen.
Nu väntar närmast två tuffa bortamatcher (AIK och Gif Sundsvall) innan ÖFK har nästa hemmamatch, den 23 maj mot Sirius.
Hur illa är läget då?
Det är hemska tankar som kommer flygande genom huvudet en sådan här kväll...

Till sist; vad är det för fel på våra toppdomare när de kommer till Jämtkraft arena? Senast tyckte jag att Jonas Eriksson, vår främste, såg oinspirerad ut och den här gången visade Martin Strömbergsson upp sig från en sämre sida. En av landets bästa ska inte visa inkast åt fel håll två gånger i rad (tvingades korrigera sig själv) och missa en hands ovanför huvudet (som alla 5.581 på arenan såg) på bara några minuter i inledningen. Det ger ett så slappt intryck och sätter prägel på hans insats i fortsättningen av matchen. Han är chanslös att hämta hem något förtroende, bortslarvat på struntsaker.

 
Det finns 8 kommentarer att läsa.

 
Viktig seger och strålande siffror men Potter måste lösa problemet på mitten
30 April 2018 klockan 21:07 av Agne Svärd
 

ÖFK besegrade Brommapojkarna på bortaplan med 4–0.
# Det var en mycket viktig seger.
# Och det var ett strålande resultat.
Men jag vet inte riktigt vad som var hönan och vad som var ägget. Alltså; var det ÖFK som var bra eller var det BP som var svagt?
Lite diplomatiskt säger jag att ÖFK gjorde en hygglig insats sammantaget där en hel del var riktigt bra men där det fortfarande finns frågetecken att reda ut medan BP har massor att fundera över (som om man inte redan hade det innan måndagseftermiddagens insats…).

Det är klart; att vinna med 4–0 på bortaplan i Allsvenskan är imponerande alla dagar i veckan, det kan naturligtvis ingen vettig människa argumentera emot.
Här är några av höjdpunkterna;
# Passningstempot var stundvis där jag vill ha det, inte minst i öppningen av andra halvlek Det gav stora revor i ett risigt hemmaförsvar, många möjligheter och tre snabba mål.
# Ett par av målen var riktiga läckerbitar; Dino Islamovic vänsterskruv i krysset som gav 2–0 och Saman Ghoddos frispark, 3–0 i samma kryss, tar jag med mig vidare in i säsongen.
# Islamovic fick göra ytterligare en fullträff (tåfjutt ur dålig vinkel, 4–0). Det är alltid viktigt för en forward att få göra mål, var det här islossningen efter en blytung inledning av säsongen?
# ÖFK har haft väldigt svårt att skapa något på sina hörnor, inte bara i vår utan i flera säsonger. Den här gången fick man elva försök och, faktiskt, ett gav utdelning! En variant med Ghoddos, Edwards, Sema och slutligen Islamovic inblandade ställde BP-försvaret. Snyggt!
# Ludvig Fritzson fick chansen från start den här gången. Den förvaltade han på bästa sätt, Fritzson hade en fot med i de flesta ÖFK-attackerna.
# Sotirios Papagiannopoulos var stabil, som vanligt, i försvarsjobbet. Men mest av allt gillade jag ett par offensiva initiativ; det gav ett fräsande vänsterskott (räddades till hörna) samt ett utmärkt frisparksläge (där Ghoddos klappade in trean).
# Ken Sema svarade för matchens prestation när han i samarbete med Fritzson några minuter in på den andra halvleken snurrade upp hemmaförsvaret, bland annat med en blixtrande tvåfotare i trängseln framför mål.. Bara en strålande målvaktsparad hindrade Sema från att komma med i målprotokollet. Det var där och då som ÖFK kopplade greppet om den här matchen.
# Tom Pettersson är en riktig fighter. Som han kämpade när han i slutminuterna räddade på mållinjen för att Andreas Andersson skulle få hålla sin nolla.

Men här finns också saker vi kan diskutera och som måste diskuteras, Inte minst hur managern Graham Potter försöker lösa problemet på det centrala mittfältet bredvid lagkaptenen Brwa Nouri. Det har inte fungerat med Douglas Bergqvist, det har inte fungerat med Sam Mensiro. Nu satsade Potter på Ronald Mukiibi. 4–0-segern till trots, det fungerade inget vidare nu heller!
Gemensamt för Bergqvist, Mensiro och Mukiibi: De blir sämre ju högre upp på planen de kommer! Och det är ju sällan lyckat för ett lag som vill vara spelförande, ÖFK tappar helt enkelt kraft i sina offensiva attacker när spelare inte bidrar.
I mina ögon krånglar Potter till det. Bygg det centrala mittfältet (så länge Tesfaldet Tekie inte är spelbar) kring Nouri, Edwards och Fritzson så är problemet löst!

Potters startelva gav också en väldig slagsida mot höger första 45 minuterna. Dennis Widgren hade en omöjlig uppgift när han ensam skulle sköta hela vänstersidan. Laget balanserades om efter paus och genast blev Widgrens uppgift mer hanterbar. Då blev han en viktig kugge i ÖFK:s överkörning av hemmalaget.

Med den här trepoängaren lämnar ÖFK bottenträsket och sniffar från sin elfteplats på övre delen av tabellen. Den ger naturligtvis en välbehövlig skjuts inför lördagens hemmamöte med IFK Norrköping. Nu är det bara att köra på, ÖFK har inte råd med så mycket mer schabbel efter den trötta starten.
Om Potter väljer rätt på mitten så blir det en ny seger. ÖFK gillar Norrköping, tre segrar förra sommaren!
 
Det finns 8 kommentarer att läsa.

 
0-2 mot Örebro var det sista som ÖFK behövde
22 April 2018 klockan 07:44 av Agne Svärd
 

0-2 mot Örebro SK, på hemmaborgen, var precis det sista som ÖFK behövde denna turbulenta aprilvecka.
Det är bara med resultat på planen som ÖFK kan vända allt det negativa som Kindberg-affären för med sig i släptåg, vare sig man vill eller inte är det bara att tugga i sig det faktumet.
Trepoängare, absolut ingenting annat.
Istället placerade man, om inte en fett så i alla fall en ministämpel i sin egen panna med bostäderna k r i s. den här lördagseftermiddagen.

Jag vet, det har bara spelats fem omgångar av Allsvenskan, 25 återstår. Men fyra poäng och ytterligare en blek insats räcker inte för ett lag som i förhandssnacket betraktades som en potentiell guldkandidat.
25 bra minuter i öppningen mot Örebro ger inga poäng. Sedan blev det bara sämre och sämre ju längre matchen fortskred.
Det var faktiskt vilja men inte kunna.

Jag har skrivit det några gånger under den här månaden; ÖFK:s spel går alldeles för sakta. Det som tidigare gick som en dans sker nu med stor tveksamhet. Det är ett evigt kluddande på bollen, det går fram och tillbaka i backlinjen, det går ut på en kant och sedan tillbaka i backlinjen och över till den andra kanten. Och så skickar man tillbaka bollen till målvakten för att börja om från början. Så fortsätter det. I makligt tempo, backlinjen, ena kanten, målvakten, backlinjen, andra kanten...
I ÖFK-lägret tycker att motståndarna nu har lärt sig att försvara sig mot deras spel.
Tacka fan för det så sakta som det går!
Och inte mycket som hotar i djupled.

Om jag ska sammanfatta inledningen på årets seriespel (sammanfaller mycket väl med prestationen mot Örebro) så blir det så här;
# Nyckelspelare som Saman Ghoddos och Ken Sema är långt från toppformen. Inte ens det så stabila mittbacksparet Sotirios Papagiannopoulos och Tom Pettersson är lika starkt som förra säsongen (dock fullt godkända, absolut).

# Några spelare är direkt svaga i match efter match. Ronald Mukiibi har inte tagit ett steg framåt sedan fjolåret, Dennis Widgren är Dennis Widgren med allt vad det innebär, Douglas Bergqvist saknar tempo för Allsvenskan, Jamie Hopcutt fortsätter att göra mig besviken (ser också temposvag ut), Alhaji Gero stångas och bökar, brottas och sliter men kommer hopplöst fel i straffområdet och när Dino Islamovic har fått chansen har han visat , typ, ingenting.

# Graham Potter har inte hittat nyckeln till det centrala mittfältet, saknaden av Fouad Bachirou blir större för varje match som spelas. Brwa Nouri har den här veckan fått kampera ihop med Douglas Bergqvist (två gånger) och Sam Mensiro (en gång). Det har inte fungerat, Nouri måste få en tempostark och passningsskicklig kamrat, annars blir han hajat i slaget om mitten.

Ingen kan dock klaga på att ÖFK-managern försöker röra om i grytan.
Den här gången skickade han in Patrick Kpozo som vänsterbreddare. Det var länge sedan sist men det såg ut ungefär som fjol. Fina initiativ i offensiven, bra stöt på bollen men hopplöst svag i eget straffområde. Kolla gärna reprisen på Örebros ledningsmål strax före halvtidsvilan. Det försvarsspelet är inget att visa på en instruktionsfilm.
Potter gav också Smajl Suljevic en första halvtimme att visa upp sig i ÖFK-dressen. Suljevic är bolltrygg men sannerligen ingen tempohöjare. Med Suljevic på banan blev det ytterligare en som skulle kludda på bollen innan den skickades vidare och det var nog inte riktigt det som ÖFK behövde i jakten på en kvittering.
Det blev som att dra ÖFK-spelet i tjära!

Nej, nu är det bara att hoppas på att tempostarka spelare som Tesfaldet Tekie och Hosam Aiesh snart är tillbaka från sina skador, att Frank Arhin får de chanser han ska ha, att Curtis Edwards fortsätter att visa sin härliga vårform och används där han gör bäst nytta (strax bakom anfallslinjen), att Ghoddos och Sema hittar den nivå där de ska vara alla dar i veckan och att ”Sotte” och Tom P blir det mittlås de var hela förra säsongen.
Först där och då kan vi börja räkna in poängen!

Bästa betyget mot Örebro går till målvakten Andreas Andersson (några riktiga klassräddningar) samt Curtis Edwards som började på mitten men fick avsluta som högerback. Han var dock som vanligt överallt och lite till.

Till sist; Domaren Jonas Eriksson har uttryckt sin besvikelse över att han inte får åka till sommarens fotbolls-VM i Ryssland efter åratals av internationella uppdrag. Men jag förstår varför; han är inte tillräckligt bra längre! Eriksson såg inte speciellt inspirerad ut den här eftermiddagen

 
Det finns 16 kommentarer att läsa.

 
Trist kväll, både här och där
19 April 2018 klockan 00:12 av Agne Svärd
 

Visst, vi kan vara glada över att att ÖFK tog sin första poäng i Kalmar, 1–1.
Men annars var det en trist onsdag, både prestationen på Guldfågeln arena och hemma i Östersund och Trygghetens hus där klubbens ordförande Daniel Kindberg sitter bakom lås och bom, misstänkt för ekonomisk brottslighet.

Vi tar fotbollen först.
ÖFK reste till Kalmar med en helt annan matchplan än den vi vanligtvis känner igen. Redan laguppställningen skvallrade om ett säkerhetstänk; Potter gav plats för såväl Douglas Bergqvist och Sam Mensiro i startelvan, modell typ 3-4-3.
Det gav ett ramstarkt försvarsspel i de centrala delarna. En backlinje med tre mittbackar och framför den Brwa Nouri och Sam Mensiro (Curtis Edwards och Dennis Widgren fick försvara varsin kant).
Det blev VÄLDIGT stabilt framför målvakten Andreas Andersson.
Men det gav inget eget spel!

Första halvleken var egentligen ett enda långt sömnpiller med ett par undantag:
# 25:e minuten: Curtis Edwards hittar Saman Ghoddos vid straffpunkten men avslutet smiter strax utanför.
# 33:e minuten: Edwards, Ken Sema och Brwa Nouri i samarbete avslutas med med att kapten Nouri trycker in ÖFK:s ledningsmål, 1–0.
Det vär allt vi behöver komma ihåg från de första 45 minuterna, där vi dock noterar att Kalmar FF var ännu sämre.

I ärlighetens namn finns inte så mycket mer att rapportera från den andra halvan heller, åtminstone inte med ÖFK-ögon. Det var tämligen slätstruket, rakt igen.
Däremot spottade hemmalaget upp sig rejält, i alla fall i inledningen. Det räckte till ett kvitteringsmål (Hiego) och sånär ett segermål men då klev Andreas Andersson fram som ÖFK:s hjälte den här kvällen då han räddade Romarios straff i den 55:e minuten.
Tack för den, Andreas. Annars hade den här kvällen blivit blytung.

Några noteringar och funderingar;
# Andreas Andersson och Curtis Edwards är de enda två som kan kvittera ut överbetyg, Andreas var säkerheten själv och den här gången var det heller inget fipplande med korta utspel medan Edwards var det offensiva hotet mot Kalmars backlinje.

# Mot Göteborg fick Douglas Bergqvist chansen på mitten bredvid Brwa Nouri, den här gången Sam Mensiro. Ett dåligt alternativ ersattes med ett ännu sämre, åtminstone i mina ögon. Mest lidande blir faktiskt Brwa Nouri som är beroende av en bolltrygg passningspartner för att vinna det centrala mittfältet. Men ÖFK-kaptenen fick i alla fall göra ett snyggt spelmål, det sker inte så ofta.

# Kalmar lägger mycket krut på de fasta situationerna, långa inkast, frisparkar och hörnor där Viktor Elms huvud alltid är målet. Där stod ÖFK pall förutom vid kvitteringsmålet då man blev helt bortfintade. Andreas Andersson räddade Elms nick men Hiego kunde forcera in returen.

# Ken Sema var planens kung mot Göteborg. Den formen försvann snabbt, det slog verkligen inga gnistor om insatsen tre dagar senare. Sema hade visserligen en fot med i ÖFK:s ledningsmål men det var också allt. Kvällens stora besvikelse, hoppas att förbundskapten Janne Andersson kollade någon av dom övriga matcherna...

# Med tanke på hur det såg ut på spelfältet tycker jag att Graham Potter reagerade för sent med sina byten, dessutom blev bara två gjorda. Det fanns gott om kandidater att plocka av banan i ett tidigt skede!

Det var alltså ingen vidare prestation som ÖFK levererade den här kvällen och man kan ju bara spekulera i hur mycket de senaste dygnens uppståndelse kring ordföranden Daniel Kindberg påverkat laget.
Spelare och ledare bedyrade både före och efter matchen att det var professionella och bara koncentrerade sig på det jobb som skulle utföras.
Det måste man naturligtvis hävda.

Men nu är Daniel Kindberg ingen vanlig ordförande. Han är ju en i gänget! Han jublar, hejar, svär, gråter, sover, äter, pratar och skäller med killarna. Med Potter. Och med alla andra runt laget.
Det är ju Kindberg bygge.
Klart att ordförandens tuffa sits finns med i spelarnas och Potters tankar, det är oundvikligt. Dom är ju bara människor som du och jag.

Daniel Kindberg sitter alltså anhållen i Trygghetens hus, misstänkt för ekonomisk brottslighet. Kindberg har ju tidigare varit i blåsväder, kritiker har hävdat att han töjt på regelverket i ett antal mark- och fastighetsaffärer på Stadsdel norr som gynnat både honom och ÖFK. Men ingen har så här långt kunnat kunnat beslå honom med några oegentligheter.
Hur historien slutar har vi ingen aning om men i den här typen av ärenden brukar det vara mycket svårt att fastställa att något brottsligt har begåtts. Åtminstone när det har passerat genom hela rättsapparaten.

Men oavsett; Det var nu, efter den sportsliga succéresan och all annan god renommé, som ÖFK skulle skörda. Istället skakas hela klubben i hela dess grundvalar.
Det är så trist att jag saknar ord.

På lördag är det match igen, Örebro SK på Jämtkraft arena. Vad har vi fått veta innan dess?

 
Det finns 5 kommentarer att läsa.

 
Två missiler spräckte ÖFK:s nollor
16 April 2018 klockan 00:35 av
 

Äntligen, en kväll som gjord för att spela fotboll efter snö och minusgrader.
Äntligen, måltorkan är bruten efter 238 minuter i årets upplaga av Allsvenskan.
Äntliigen och det allra viktigaste, ÖFK tog första trepoängaren!

Medge att det har varit en trist vecka efter 3–0-förlusten mot Dalkurd. Det var inte bara siffrorna som sved, prestationen var heller inget vidare. Och varje gång som den allsvenska tabellen skymtat förbi har det negativa intrycket förstärkts; ÖFK sist med noll poäng och noll gjorda mål efter de inledande två omgångarna
Kort sammanfattat: Det var inte kul, typ.

Efter 2–1 mot IFK Göteborg känns det bättre, mycket bättre. Nu är ÖFK med i matchen igen.
Men det skulle behövas två riktiga missiler för att modet och hoppet skulle komma tillbaka.
# 58:e minuten: Curtis Edwards lossar högerbössan från 27 meter. Bollen seglar i 124 km/tim (enligt Cmore) in i Göteborgsmålvakten Pontus Dahlbergs högra kryss. Det var en fruktansvärd projektil som ”Sheriffen” skickade i väg. Det är så en nolla ska spräckas!
# Sex minuter senare: Saman Ghoddos får skottutrymme i vänsterläge, 28 meter från mål. Ghoddos gör som så många gånger förr, tar några snabba steg in i banan, skjuter från höften med en kort pendelrörelse och Pontus Dahlberg hinner inte hitta igen den vobblande bollbanan. Mycket vackert men knappast otagbart.

Där och då såg det ut att vara avgjort, Göteborg var skadeskjutet och nästan besegrat. Men 2–0 är inget som är hugget i sten när ÖFK är en del av föreställningen.
Ett misslyckat utspel av målvakten Andreas Andersson gav gästerna chansen att komma in i matchen på nytt när Mix Diskerud tryckte in reduceringsbollen från nära håll i den 71:e minuten.

Mycket kan sägas om ÖFK:s sätt att involvera målvakterna i uppspelsfasen. Vi har vant oss vid att det, ibland, ser rätt våghalsigt ut, det är lite av hasard över det hela.
Med Aly Keita är jag nästan alltid trygg, han är en av seriens skickligaste målvakter med fötterna. Men när Andreas Andersson vaktar buren ser det stundtals livsfarligt ut, Andreas är inte lika duktig passningsspelare och har inte samma speluppfattning som Keita.
Därför; när Potter väljer att spela med Andreas Andersson (utmärkt i det ”traditionella” målvaktsjobbet) måste man samtidigt avstå den här typen av uppspel. Man får helt enkelt inte sätta Andreas i de här situationerna.
Den här gången kom man undan med ett baklängesmål och blotta förskräckelsen! För närmare än så här kom aldrig Göteborg.

Målvaktsbytet var en av de förändringar som Graham Potter vidtagit sedan förlusten mot Dalkurd. Nytt var också att Noah Sonko Sundberg fick göra allsvensk ÖFK-debut till höger i backlinjen, Douglas Bergqvist delade det centrala mittenjobbet med Brwa Nouri medan Curtis Edwards den här gången fick en mer offensiv roll än på länge.
Ändringarna utföll sådär;
# Sonko Sundberg var stabil i sin kantroll men känslan var att han sprang omkring med handbromsen åtdragen. Här finns mer att ta av!
# Douglas Bergqvist blandar och ger. Hans attityd och kampvilja är topp-5 i Allsvenskan, hans långa passningsspel är förlösande i vissa situationer men Douglas slarvar i det korta spelet och har svårt med tempot. Det måste finnas bättre lösningar på mitten, det är min bestämda uppfattning.
# Curtis Edwards klarade även den här rollen men jag vill helst se honom i en offensiv mittfältsposition. Därifrån kan han sticka in bollarna bakom motståndarens backlinje. Och därifrån kan han få bästa utrymmet för sin fina skottfot!

Några övriga noteringar;
# Ken Sema var planens kung, briljant i första halvlek, lite mer anonym efter paus. Den här gången var Sema offensiv i sina attacker, han utmanande sin bevakare (ofta mer än en…) med fart. För Göteborgs vänsterback Victor Wernersson blev det en mardrömskväll på jobbet…

# Saman Ghoddos var också en ständig källa till oro för Göteborgsförsvaret.

# ÖFK:s försvarslinje var lite väl spretig i den första halvleken, ett par gångar uppstod luckor mellan Sotirios Papagiannopoulos och Tom Pettersson och det är jag inte van vid att se. Det gav bland annat Tobias Hysén en jättemöjlighet efter en kvart men där räddade Andreas Andersson storartat!

# Men ÖFK:s spel lider fortfarande av att man inte är tillräckligt precisa. Många fina omställningsmöjligheter slarvas bort i svagt passningsspel. Den här gången var Brwa Nouri och Douglas Bergqvist de största syndarna, Curtis Edwards, Saman Ghoddos och Jamie Hopcutt missade också när chansen fanns att hota ett Göteborg i obalans.
När ÖFK får ordning på det här behöver man heller inte förlita sig på skarpskyttar som Edwards och Ghoddos för att såra sina motståndare!

Till sist; nu är det tätt på given. Match borta mot Kalmar FF redan på onsdag och på lördag kommer Örebro SK till Jämtkraft arena. Räkna med en helt annan tabell om en vecka!

 
Det finns 5 kommentarer att läsa.

 
Så här vinner ÖFK inga matcher
8 April 2018 klockan 23:47 av Agne Svärd
 


Start i uppförsbacke skrev jag efter påskdagens premiärförlust mot Djurgården.
Vad ska man då säga efter 3–0-förlusten mot nykomlingen Dalkurd? När det helt plötsligt står en hel bergvägg framför fortsättningen av ÖFK:s allsvenska säsong.

Dalkurd–ÖFK 3–0 är siffror som sänder ett helt batteri med frågor genom det fotbollsintresserade Sverige.
Exempelvis:
Hur står det det till med Graham Potters uppblåsta lagbygge, egentligen?
Eller, för att vända blicken mot det andra hållet:
Hur bra är Dalkurd, egentligen?

Tids nog får vi svar på dom frågorna. Men här och nu, efter två spelade omgångar, finns det all anledning att ta Dalkurd på allvar, i alla sammanhang. ÖFK för två år sedan, Sirius förra säsongen. Uppsalalaget Dalkurd, tidigare i Borlänge som har sin hemmaborg i Gävle (ni hör hur snurrigt det låter…) kan mycket väl bli deras motsvarighet den här sommaren. Förutsättningar finns, det såg vi inte minst i kvällens match.

Men ÖFK?
I mina ögon har det varit ett par rysarveckor: 0–1 mot Malmö i cupen (tog död på en ny Europadröm), 0–1 mot Djurgården i den allsvenska premiären och 0–3 mot Dalkurd, nykomling i högsta serien. Tre matcher, tre förluster och inte ett mål. Vi är många som står där med våra tappade hakor. Vad hände? Liksom.

Det är naturligtvis inte godkänt av ett lag som i många ögon tillhör guldfavoriterna. Och då spelar det ingen roll att ÖFK styrt spelet större delen av tiden i samtliga matcher.
Det är vad man gör med bollen som räknas. Mot Malmö fanns både spel och målchanser, mot Djurgården förmådde man inte bryta upp stockholmarnas starka försvarsblock.
Men i kväll var det faktiskt riktigt illa.
Kort sammanfattat:
# Svagt målvaktsspel.
# Svagt försvarsspel.
# Svagt anfallsspel, helt utan speed.

Jag gissar att Graham Potter och hans närmaste medarbetare har en hel del att fundera över de närmaste dagarna. Det här såg jag inte komma, säkerligen inte heller Potter & co. Det så flytande och flygande ÖFK-spelet, som tjusat så många och så länge, finns bara inte just nu.
Helt plötsligt ska alla, och då menar jag verkligen alla, kludda på bollen både en och två gånger extra. Och man gör det stillastående.
Det räcker till att hålla bollen utanför och framför motståndarnas försvarsbox. Man man förmår inte att spela igenom.
Det blir därför väldigt få öppna målchanser. Och inga mål.
ÖFK vinner bollinnehavet. Men ÖFK vinner inga matcher.

Egentligen är det anmärkningsvärt att det händer så lite i motståndarnas straffområde med dom här spelarna. Som jag skrev efter matchen mot Djurgården kunde man då inte klaga på Potters offensiva intentioner när han formerade sitt lag. Samma gäller den här söndagskvällen.
Men spelarna levererar inte, det är den bistra sanningen.
Därför ligger man också sist i tabellen. Hemska tanke! Och det är inte i någon form av hybris som jag formulerar mig så. Som jag skrev här ovan; jag såg verkligen inte det komma!

Några noteringar;
# Hosam Aiesh tvingades ge upp redan efter tio minuter och två dribblingar, skadad igen. Redan där föll ÖFK-bygget samman.

# Curtis Edwards var tillbaka efter sin skada. Han var en av få som höll måttet den här gången.

# När motorn hackar måste spelare som Saman Ghoddos och Ken Sema kliva fram. Det gjorde dom inte, Ghoddos var bara en blek skugga av sitt kunnande och Ken Sema dribblar stillastående varje gång just nu. Det går inte i Allsvenskan, internationellt blir han bli hajmat! Farten måste komma tidigare i dribblingen.

# Byt målvakt! Aly Keitas insats var för svag; första såg inte otagbar ur, placeringen vid tvåan var inte den bästa och returen före Dalkurds trea höll inte allsvensk klass. In med Andreas Andersson.

# Jamie Hopcutt var precis lika svag som alla andra gånger han fått chansen från start senaste året. Funkar mycket bättre när han får komma in som avbytare (av någon konstig anledning).

# Dino Islamovic är för mig ett enda stort ? Han förlorar till och med i luftduellerna. Fel av mig, han går inte ens in i luftduellerna.

# Sju nya hörnor, sju bortslagna målchanser. Gör något åt eländet! (Det måste väl finnas någon i klubben som kollar hur andra lag gör när man inte kan komma på det själv).

Som ni förstår tycker jag att det var en förfärlig söndagskväll i Gävle, sett med ÖFK-ögon. Nu kan det bara bli bättre till kommande söndag när IFK Göteborg besöker Jämtkraft arena.
Ja, det måste bli bättre. Så enkelt är det, på alla fötter!
 
Det finns 17 kommentarer att läsa.

 
ÖFK startade i uppförsbacke
2 April 2018 klockan 00:43 av Agne Svärd
 

De började med en uppförsbacke, det kan vi alla vara överens om.
Resultatmässigt: Noll poäng efter förlust mot Djurgården.
Målmässigt: Noll mål och nästan snudd på inga målchanser alls (lätt överdrivet).
Spelmässigt: Inte heller mycket att yvas över. Mycket boll, javisst. Men man gjorde inte så mycket med den. I varje fall gick det på tok för sakta under delar av matchen.

ÖFK mot Djurgården var den allsvenska premiäromgångens lilla läckerbit, två av årets förhandsfavoriter i ett prestigeladdat möte. Och visst blev det en match som levde hela vägen fram till slutsignalen. Den hade mycket men den hade inte allt.
Framförallt saknade hemmalaget den nyckel som skulle låsa upp Djurgårdens mycket solida försvarsspel.

Med Curtis Edwards skadad och Tesfaldet Tekie indisponibel av en annan anledning tvingades Graham Potter fundera ett par extra varv när han skulle komponera sin startelva. Det gällde för ÖFK-managern framförallt att hitta en fungerade lösning på mittfältet.
I min smak snurrade Potter till det i onödan:
# Ronald Mukiibi och Dennis Widgren fick skifta kant i försvarslinjen.
# Han plockade ned Saman Ghoddos på mitten.
# Och han lät Dino Islamovic bilda anfallspar med Alhaji Gero.

Man kan verkligen inte klaga på det anfallsglada anslaget i den här premiärelvan.
Men bra blev det inte!
Inte blev det speciellt offensivt heller. Målchanserna, med den här uppställningen, var synnerligen lätträknade, det blev mest skott från distans som smet en bit utanför Andreas Isakssons målbur. Eller hörnor – i massor.
# Ändringen i backlinjen begriper jag inte; Dennis Widgren blir ju helt handikappad på en högersida, han spelar ju fotboll med enbart vänsterfoten och blir närmast handlingsförlamad när han tvingas använda högern.
# Längst fram fanns inget som helst samarbete mellan Gero och Islamovic. Tanken var, om jag förstod det rätt, att Gero skulle ge Djurgårdens mittbackar full huggning medan Islamovic hade ett lägre utgångsläge. Av det blev inte mycket; Gero var överallt och ingenstans medan Islamovic inte hittade sin roll.

Bättre blev det när Potter gjorde tre byten i jakten på en kvittering. In med Jamie Hopcutt, Ludvig Fritzson och Frank Arhin, ut med Gero, Mukiibi och Islamovic. Och Dennis Widgren fick flytta tillbaka till sin trygga vänsterkant…
ÖFK blev lite mindre organiserat men det blev bättre rörelse, mera fart och ännu hårdare tryck mot Djurgårdens försvarslinje.
Men gästerna försvarade sig bra trots att man bokstavligt talas gick på knäna den sista kvarten.. ÖFK förmådde aldrig skapa den där chansen som hade kunnat ge ett kvitteringsmål. Det var alltid ett försvarsben i vägen vare sig det var Sema, Arhin, Hopcutt eller Ghoddos som lossade bössan.

Några noteringar;

# Sotirios Papagiannopoulos hade oturen att ställa hela försvarsblocket när han med huvudet råkade styra fram bollen till Markus Danielsson vid Djurgårdens segermål i den 13:e minuten. Sådana bollar är svåra att försvara sig emot. ”Sotte” var annars precis lika bra som vanligt, några avväpnande brytningar i svåra en-mot-en-situationer tillhörde matchens höjdare.

# Bäst i ÖFK var dock Brwa Nouri trots att Djurgårdens tillresta supportrar gjorde sitt bästa för att störa ÖFK-kaptenen. Men Nouri höll huvudet kallt och regerade på mitten.

# Saman Ghoddos bjöd, som vanligt, på massor av fotbollsgodis men den här gången lyckades hans aldrig komma i riktigt bra skottlägen.

# Hosam Aiesh och Ken Sema hade kraftigt övertag på sina respektive backar. Men Aiesh tappade stinget efter en lovande inledning och krånglade sedan till det mesta medan Sema blandade högt och lågt. Några nummer var dock helt briljanta.

# Men varför händer så lite på deras inspel? Vi har sett det tidigare i vår och vi fick se det igen.

# Jamie Hopcutt gjorde ett piggt intryck den dryga halvtimme han fick spela.

# Saknaden efter Curtis Edwards passningsfot och förmågan att transportera bollen i planens längdriktning var enorm. Men förhoppningsvis är han tillbaka i spel redan till helgen.

Till sist; Eftersnacket kom mest att handla om hur Djurgårdens supportrar hade uppträtt både före och under matchen; ölen som hälldes över Ken Sema när han strax före pausvilan råkade ramla strax framför djurgårdsklacken, texterna om Brwa Nouri, alla könsord som haglar över allt och alla. Ja, ni känner igen det. Ni hörde det för tio år sedan, ni hörde det i dag och ni kommer att höra det om tio år. Djurgårdens sportchef Bosse Andersson fick ta diskussionen den här gången. Men det här är en ”never ending story”. Det finns ingen som helst vilja hos storstadsklubbarna att kasta ut dräggen från våra arenor, det är min bestämda uppfattning.

 
Det finns 19 kommentarer att läsa.

 
Mitt tips: ÖFK vinner Allsvenskan!
23 Mars 2018 klockan 22:52 av Agne Svärd
 

Malmö FF och AIK är favoriter att vinna årets allsvenska, ÖFK är hetaste utmanaren.
Så kan man sammanfatta de tips som tränarna för de 16 lagen i vår högsta liga samt landets fotbollsjournalister levererade vid den allsvenska upptaktsträffen på Arlanda i onsdags.
Själv vidhåller jag den uppfattning som jag redovisade före cupsemifinalerna: ÖFK är Sveriges bästa lag och i dagsläget min absoluta guldfavorit!

ÖFK förlorade, som bekant, sin semifinal mot Malmö FF med 0–1. Eftersnacket har mest handlat om att det var skåningarnas vinnarmentalitet och vinnarkultur som avgjorde.
Skitprat, säger jag.
Den här matchen avgjordes av tillfälligheter, ingenting annat.

Jag har sett matchen flera gånger (en på plats, tre på datorn) och ska peka på fyra helt avgörande situationer där ÖFK inte hade marginalerna (tillfälligheterna, centimetrarna, välj det som önskas) på sin sida;
# Saman Ghoddos välmaskerade avslut på Hosam Aiesh inspel strax utanför i öppningen av andra halvlek.
# Brawa Nouris skott i insidan av stolpen (och sedan längs mållinjen…) i den 53:e minuten.
# Ken Semas frisparkskanon i undersidan av ribban av ribban några minuter före slutet.
# Och Jamie Hopcutts nick strax utanför stolpen på övertid.

I alla dom här fyra situationerna är MFF-målvakten Johan Dahlin helt bortspelad, Dahlin är inte i närheten av att nå Semas frisparkspärla och vid övriga tre avslut står han på hälarna mitt i målet, utan någon som helst chans att ingripa.
Malmö har bara ett avslut (förutom målet som kom efter riktig ÖFK-indianare) som kan konkurrera men där fanns ÖFK-målvakten Aly Keita på rätt plats och kunde rädda Mattias Svanbergs friläge i första halvlek.
Att då snacka om vinnarkultur när det handlar om tillfälligheter tycker jag inte är vaken speciellt juste eller speciellt begåvat.
Om exempelvis Nouris skott suttit en centimeter (kolla på måttstocken hur mycket det är…) mer till höger hade skåningarna fått stoppa upp den där kulturen där bak, svårare än så är det inte!

Så här tippar (och kommenterar) jag de 16 lagen i årets allsvenska:
1) Östersunds FK
"Har starkaste spelartruppen, kan bygga vidare på ett fantastiskt fjolår och får nu koncentrera sig på enbart seriespelet. Många är oroliga vad som ska hända i sommar (hur många försvinner?) men nu är nu och då är då. Att Graham Potter förlängde kontraktet med fyra år är ett viktigt signalvärde, på många sätt!.”

2) Malmö FF
"Har tappat flera viktiga kuggar från fjolårets mästarlag men har också handlat tufft från de översta hyllorna, i den här klubben råder ingen brist på kontanter. Men jag påstår att MFF har hamnat på minus i spelartruppen, detta i kombination att man bantat något på antalet etablerade spelare och fyllt upp med fler lärlingar. Min gissning är att man tvingas handla på nytt i sommarfönstret för att kunna kombinera Champions league-kvalet med hösten i Allsvenskan.”

3) AIK
"Även här har det handlats med den stora börsen. Men det har skett ganska sent och det tar säkert en tid för Rikard Norling att få ihop det här manskapet, insatsen i Svenska cupens gruppspel var högst blandad och i semifinalen mot Djurgården direkt svag! Att sedan Nisse Johansson (hjärtsjukdom) och Jesper Nyholm (benbrott) sent försvunnit ur backlinjen ger Norling bekymmer som han knappast hade räknat med.”

4) Djurgårdens IF
"Har tappat några riktigt tunga profiler, poängspelarna Kim Källström, Gustav Engvall och Magnus Eriksson. Men de ska ersättas med ett starkare lagbygge, laget före jaget Och starten på året är utan tvekan lovande, det syns att Özcan Melkemichel haft ett år på sig att bygga en fungerande stomme. Och Andreas Isaksson håller fortfarande högsta klass i målet, det ger många poäng på en säsong."

5) IF Elfsborg
"Här finns det offensiva materialet. Men hur står det till i defensiven? Ja, den frågan måste nye tränaren Jimmy Thelin (från Jönköping) ha ställt sig mer än en gång innan han tackade ja till jobbet. Men är det något som Thelin kan så är det att se till att försvarsspelet funkar. Därför tror jag att Boråslaget får en bättre säsong än på länge och blir främste utmanare till topp 4-gänget.”

6) BK Häcken
”Ska bli svenska mästare inom fem år, så sattes klubbens målsättning inför förra säsongen. Det finns i alla fall inget som talar att man lyckas det andra året heller, dessutom tar det säkert tid för nye tränaren Andreas Alm att få ihop laget. Stabilt mittenlag med ett litet plus är mitt tips..”

7) Hammarby IF
”Det var nu resultatet skulle komma. Men precis som vanligt blev det lite stökigt på söder, tränaren Jacob Michelsen fick sparken och man tvingas börja om från början. Men ingen kan klaga på anslaget i satsningen och man har förstärkt in i det sista. Och kan Stefan Billborn som huvudansvarig tränare ena alla skarpa viljor är Hammarby ett av de bättre lagen i seriens mellanskikt. Men det kan lika gärna gå åt helvete, det vet alla som följt Hammarby genom åren.”

8) IFK Norrköping
”Lite tunnare för varje år, det är känslan när jag kollar in Norrköpings spelarmaterial. Klubben tappade många starka profiler under förra året och det känns som man inte lyckats fylla dom luckorna trots ett par namnkunniga förstärkningar. Jordan Larsson i par med Kalle Holmberg är dock ett spännande anfallspar men bakåt ser det lite svajigt ut.”

9) Örebro SK
”Varken fågel eller fisk, jag tycker att Örebro är Allsvenskans mellanmjölk. När det stämmer för laget spelar man underbar fotboll men det sker, tyvärr, alldeles för sällan för att man ska kunna utmana de bästa lagen mer än i enskilda matcher. Och det räcker inte,”

10) IFK Göteborg
”Dessvärre, alla änglasupportrar, bättre än så här är inte materialet, det är min bestämda uppfattning. Framförallt ser det riktigt risigt ut bland forwards. Jag tror det blir väldigt stimmigt på västkusten den här sommaren, ingen kommer att vara nöjd med det som visas upp på Gamla Ullevi. IFK Göteborg är en klubb på dekis!”

11) Kalmar FF
”Svårläst, resultatet hänger i första hand på hur mycket Rasmus Elm kan vara med. Utan Rasmus blir det så mycket sämre, det är alla överens om. Men på hemmaplan lär det ramla in tillräckligt med poäng för att smålänningarna inte ska behöva hamna i bottenträsket.”

12) Gif Sundsvall
”Tippad sist av fotbollsjournalisterna på upptaktsträffen men fullt så illa är det väl inte? Visserligen har i stort sett hela backlinjen försvunnit sedan förra säsongen men det (lilla) jag sett så här långt har inte varit så pjåkigt. Jag tror att Giffarna klarar sig tillräckligt bra för att klara sig undan nedflyttning även det här året. Den stora frågan är en helt annan: Hur länge räcker pengarna?”

13) Dalkurd FF
”Uppbrott från Borlänge, flytt till Uppsala men hemmaarena i Gävle. Är det verkligen en framgångsrik kombination för allsvensk fotboll.? Tillåt mig tvivla även om Dalkurd är så långt man kan komma från en vanlig fotbollsförening. Här finns massor av fotbollskunnande men jag tror det blir en tuff säsong för den här spännande nykomlingen som på fredagseftermiddagen vässade sin offensiv ytterligare ett snäpp när man gjorde klart med Mohamed Buya Turay från AFC Eskilstuna.”

14) IK Sirius FK
”Fjolårets charmiga nykomling som länge tillhörde täten i Allsvenskan föll som en sten under hösten och, tyvärr, finns det inte mycket som talar för att fallet är över. Jag tror på en tuff sommar på Studenternas!”

15) IF Brommapojkarna
”BP har försökt flera gånger men inte lyckats etablera sig i högsta serien. Det är målsättningen den här gången. Tillåt mig tvivla. BP är, och kommer att förbi, en alldeles utmärkt leverantör av talanger. Men inte ett lag för Allsvenskan den här gången heller.”

16) Trelleborgs FF
”Nja, det här ska väl inte kunna gå, inte ens med hjälp av Tjonga, förlåt, Vångavallen? Trelleborg har i mina ögon inte material för Allsvenskan.”

Fotnot: Så här spelas premiäromgången:
1 april: 15.00 Hammarby–Sirius, Häcken–Kalmar FF. 17.30 ÖFK–Djurgården, Trelleborg–IFK Göteborg.
2 april: 15.00 Norrköping–Brommapojkarna, AIK–Dalkurd. 17.30 Sundsvall–Örebro, Elfsborg–Malmö FF

 
Det finns 18 kommentarer att läsa.

 
Europa får vänta till nästa år
18 Mars 2018 klockan 07:21 av Agne Svärd
 

Europa får vänta till nästa år

Jag hade förutspått en riktig tungviktsmatch.
Och vad fick vi? Just det, en riktig tungviktsmatch!
Cupsemifinalen mellan ÖFK och Malmö FF innehöll det mesta som en fotbollsmatch kan innehålla, möjligtvis saknade jag de flygande attackerna.
Men vaddå?
Bättre än så här blir inte en match mellan två svenska lag i mitten av mars när det är sex minusgrader förstärkt med vind från nordväst; här fanns intensitet, de heta duellerna, målchanserna, ramträffarna, passningarna, dribblingarna, skotten…
Matchen levde verkligen i 90 plus tre minuter, från första till sista spark.

Regerande svenska mästarna Malmö FF gick segrande ur den här holmgången, 1–0 sedan islänningen Arnór Traustason (ny i MFF efter en misslyckad sejour i Rapid Wien) delat ut högerkroken i matchens 80:e minut och därmed skickat ÖFK:s sista hopp om ytterligare ett Europaäventyr i soptunnan.
Målet kom sedan hemmabacken Dennis Widgren slagit en galen passning på mittbanan som öppnade vägen för en snabb MFF-attack (Alexander Jeremejeff) och där en frispelad Traustason mycket behärskat placerade bollen utom räckhåll för Aly Keita.

Rättvist?
Tycker jag inte även om det var väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att se vart den här matchen skulle ta vägen. Stundtals satt hemmalaget i förarsätet, stundtals var det gästerna.
Men det var ÖFK som hade dom bästa möjligheterna, det hävdar jag bestämt. Saman Ghoddos var ett ständigt hot mot MFF-målvakten Johan Dahlin, två tunga skott före paus och ett läckert avslut strax utanför Dahlins vänstra stolpe i öppningen av den andra halvleken kunde ha gett ÖFK momentum i matchen.
För att inte nämna lagkaptenen Brwa Nouris tunga skott (53:e minuten) i insidan av Dahlins högra stolpe där bollen sedan rullade längs mållinjen och ut….

Även i slutforceringen, när ÖFK med alla maskiner påslagna jagade kvittering och därmed också en förlängning, var man nära. Ken Sema prickade undersidan av ribban med en frispark i matchens sista minut och på övertid nickade Jamie Hopcutt strax utanför Johan Dahlins vänstra stolpe.
Närmare än så kan man inte komma!

Några noteringar och funderingar;

# Sotirios Papagiannopoulos var hemmalagets gigant. Kraftigt överbetyg även till Curtis Edwards (magnifik i första halvlek) och Saman Ghoddos var planens bäste forward.

# Plus i kanten till Brwa Nouri och Ken Sema. Tesfaldet Tekies inhopp efter paus gav ÖFK nya möjligheter i anfallsspelet.

# Aly Keita hade inte mycket att göra men visade en imponerande kyla i spelet med fötterna när MFF pressade högt för att vinna bollen.

# Tom Pettersson kom aldrig till spel, sjuk. Han var saknad!

# Dino Islamovic fick starta även den här gången. Han var lika iskall som i mötet med Gais förra helgen och byttes ut efter 45 minuter.

# Graham Potter har fortfarande inte hittat lösningen på mittfältet. I mina ögon är ÖFK-chefen för defensiv i sina tankegångar, åtminstone av de lösningar han presenterat i flera av de senaste cupmatcherna. Varken Sam Mensiro eller Douglas Bergqvist bidrar i det offensiva spelet, nytt bevis fick vi på lördagskvällen.

Nu har ÖFK ett par veckor på sig att slicka såren och ladda om batterierna innan Allsvenskan startar i påskhelgen (rivstart, Djurgården hemma). Det tror jag att man behöver efter ett par mycket intensiva vintermånader som slutat med tunga motgångar (Arsenal i Europaspelet och nu utslagna ur Svenska cupen). Det är som att bli knockad två gånger på raken…
Men nu vet alla, spelare, ledare, förening, falkar och alla andra, vad som gäller den här sommaren; fullt fokus på Allsvenskan och bara Allsvenskan.
Europa får väntar ett år!

Till sist; 3.416 kom till Jämtkraft arena. Det var lördagskvällens stora besvikelse.

Fotnot: I och med Malmös seger tar nu BK Häcken, som fyra i Allsvenskan, den fjärde och sista Europaplatsen. MFF är ju sedan tidigare redan kvalificerade till kvalspelet i Champions league, AIK och Djurgåden till Europa league.

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
ÖFK är bäst så här långt
16 Mars 2018 klockan 21:30 av Agne Svärd
 

ÖFK mot Malmö FF på Jämtkraft arena i morgon kväll, AIK mot Djurgården på Friends ett dygn senare.
Det känns stekhett, trots att temperaturen när jag skriver dom här raderna kryper ned mot minus 20…
Ska vi säga att säsongen sparkar igång på riktigt den här helgen? Bättre än så här blir det ju inte!

De fyra semifinallagen i Svenska cupen är de som varit starkast så här långt under försäsongen, det tror jag att de flesta som följer svensk elitfotboll kan skriva under på. Det är också de fyra hetaste kandidaterna att vinna Allsvenskan 2018, just nu ser jag ingen som ska kunna utmana den här kvartetten när det handlar om guldet.
Helgens matcher kommer att ge oss en liten fingervisning om vad som väntar senare i sommar, det är jag övertygad om.
Min rakning av de fyra så här i mitten av mars:
1) ÖFK
2) Malmö FF
3) AIK
4) Djurgården

Tycker ni att jag kollade med hemmaögon nu, speciellt ni i Stockholm och Skåne?
Det tycker inte jag. ÖFK har gjort en stark öppning även på det här året; fyra segrar i Svenska cupen utan att släppa in något mål (har knappt bjudit motståndarna på en enda målchans!) och dessutom segern mot Arsenal på Emirates i Europa league.
Det är resultat och prestationer som ingen av de tre övriga semifinalisterna mäktat med, oaktat att exempelvis Malmö FF sägs ha gjort en starkare försäsong än på mycket länge.

Jag har sett (på datorn) MFF:s fyra cupmatcher, gruppspelet mot Dalkurd, Gefle och Brommapojkarna samt kvartsfinalen mot IFK Göteborg. Fyra segrar och 8–1 i målskillnad.
Bra, absolut. Men inte imponerande!
Som jag ser det har MFF en bit kvar innan man får ihop det här laget. Man kommer säkert att lyckas men det tar tid att ersätta spelare som Anders Christiansen (Allsvenskans bäste förra året), Anton Tinnerholm, Erdal Rakip, Jo Inge Berget, Felipe Carvalho och Magnus Wolff Eikrem trots att man handlat från hyllor som sitter betydligt högre än dom som exempelvis ÖFK brukar fynda på…
Namn som Fouad Bachirou, Sören Rieks, Arnór Ingvi Traustason, Eric Larsson och Egzon Binaku är naturligtvis starka ersättare alla dar i veckan. Men de ska hitta sina roller, också.

Några noteringar inför lördagskvällen;

# Matcherna mellan ÖFK och Malmö FF har så här långt alltid varit välspelade, intensiva – och dramatiska. Inte minst det senaste mötet på Jämtkraft arena (2–2) på senhösten. Den matchen innehöll allt, en av fjolårets allra bästa i Allsvenskan. Vi hoppas på en upprepning!

# Malmö FF tvingas spela utan högerbacken Andreas Vindheim (korsbandsskadad mot IFK Göteborg, blir borta en längre tid) och mittfältsmotorn Oscar Lewicki (ljumsken). Vindheims ersättare är given, Eric Larsson (från Gif Sundsvall) kan göra det jobbet lika bra, kanske bättre. Svårare är det att lösa Lewickis frånvaro på mitten, han och Bachirou har varit ett starkt par så här långt.

# Apropå Bachirou. Han har fått lysande recensioner för sitt spel även i den ljusblå dressen. Jag tycker att han har sett ut som i ÖFK, varken mer eller mindre. Möjligtvis lite mindre...

# Inspel (främst från högerkanten) och fasta situationer har varit MFF:s främsta offensiva vapen så här långt, där har skåningarna varit väldigt skickliga. Varningen är härmed utfärdad!

# ÖFK:s Tom Pettersson har varit sjuk i veckan men sägs vara på bättringsvägen. Graham Potter tror att han kan ställa upp med bästa manskap.

# Det finns många taktiska finesser att fundera över. Själv är jag mest nyfiken på hur Graham Potter tänker försvara sig på vänsterkanten utan att Ken Sema behöver bränna för mycket krut i defensiven. Jag vill gärna se Sema hålla Eric Larsson fullt sysselsatt på den andra delen av planen…

# Det här talar för ÖFK: Formen, hemmaplan (både underlag och hemmafacit), kontinuiteten i lagbygget, cupspecialister samt firma Sema&Ghoddos (Sveriges vassaste anfallspar). Och kylan, förstås...

# Det här talar för MFF: Fasta situationer, huvudspelet, Markus Rosenberg.

Som ni ser; jag tror fortfarande på goda möjligheter till ett nytt Europaäventyr!

Till sist; AIK besegrade Örebro med 2–0 i sin kvartsfinal (större delen av matchen med en man mer på planen) medan Djurgården slog Häcken med 1–0 i en match där Häcken var väl så bra. I den semifinalen lägger jag min röst på AIK, Djurgården brukar ju inte vinna några derbymatcher…
 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Upplagt för en riktig tungviktare
11 Mars 2018 klockan 23:11 av Agne Svärd
 

Det var naturligtvis inte frågan om.
Utan när.
Men att det skulle ta 85 minuter och 22 sekunder för ÖFK att få hål på Gais och skjuta sig vidare till en plats i semifinalen i Svenska cupen mot Malmö FF var nog överraskande för många, även för mig.
Inte minst med tanke på hur det såg ut på Jämtkraft arena.
Det var väldigt mycket ÖFK och väldigt lite Gais.

Alhaji Gero har inte fått speciellt många chanser att visa sitt register i öppningen av den här säsongen. Och när han har fått det har det, i ärlighetens namn, inte sett speciellt bra ut. Styrkan har funnits, den känner vi sedan länge, men bollen har inte varit Geros bästa vän så här långt i vinter.
Även den här gången fick han starta på avbytarbänken. Där fick han sitta i 66 minuter., sedan ersatte han Dino Islamovic.
20 minuter senare, i matchens 86:e minut blev Gero ÖFK:s frälsare när han tryckte in matchens enda mål.
Ett ytterst viktigt mål för ÖFK, naturligtvis.
Men väl så viktigt för Gero personligen. Målskyttet hat inte varit hans bästa gren under ÖFK-tiden, alla har vi sett hur svårt han haft det i det så viktiga straffområdesjobbet. Den här fullträffen kan få kammen att växa!

ÖFK hade ett klart grepp om den här matchen men Gais försvarade sig väl, inte minst centralt. Och gästerna bjöd verkligen till för att det här skulle bli en bra fotbollsmatch. Laget innehöll många bollskickliga lirare, man bemödade sig verkligen om att försöka spela sig igenom ÖFK när man erövrat bollen. Men så mycket längre än till mittlinjen kom man inte, offensivt saknades det en hel del. Det var verkligen inte vid många tillfällen som ÖFK-försvaret sattes under press.

Hemmalaget hade dock svårt att vaska fram de riktigt heta målchanserna, speciellt i den första halvleken där det egentligen vara bara mittbacken Sotirios Papagiannopoulos som var riktigt nära.
I övrigt var det väldigt tafatta försök, trots att både Hosam Aiesh och Ken Sema hade ett kraftigt övertag på sina bevakare på respektive kant.
Men inspelen var inte tillräckligt precisa den här gången.

Betydligt hetare blev det i Gais straffområde i den andra halvan. Sam Mensiro hade chansen, Curtis Edwards sköt tungt och bra ett par gånger, Tesfaldet Tekie fick felträff när målet låg vidöppet, inhopparen Jamie Hopcutt hade ett friläge, Saman Ghoddos dribblade till sig en dubbelchans samtidigt som Aiesh och Sema fotsatte att runda sina bevakare och mata in bollar framför mål.
Men lägena sumpades och Damir Mehic gjorde ett bra jobb i Gaisburen.

Gaisnollan höll i drygt 85 minuter. Sedan sköt Brwa Nouri från 20 meter, Mehic släppte till en retur och då klev Gero fram med högern och skickade bollen upp i nättaket och ÖFK till semifinal.
Det var skönt och det var mycket välförtjänt!

Några noteringar;

# Försvarsarbetet var i det närmaste klockrent. När motståndarna inte lyckas spela sig till en enda het möjlighet under 90 minuter måste det givetvis få högsta betyg. ”Sotte” var kung där bak. Aly Keita behövde knappast duscha efter matchen… Fem cupmatcher utan insläppt mål, det är starka papper!

# Planens främste var utan tvekan Curtis Edwards. Utgångsläget var som högerback den här gången men som vanligt jobbade han från kortlinje till kortlinje, hade en överlägsen passningsfot och hann dessutom med några vassa avslut.

# Brwa Nouri styrde på mitten men led av att såväl Tekie som Mensiro var bleka, åtminstone om man tittar på den offensiva biten. Jag förstår inte varför Mensiro hade den här rollen, han var ju helt vilse när han kom in på Gais planhalva där han knappt deltog i spelet. För mig är Mensiro bara bra när han får härja framför det egna straffområdet, högre upp i banan finns det många i ÖFK:s trupp som kan göra jobbet bättre!

# Hosam Aiesh och Ken Sema såg ut som kungar på varsin kant men jag hävdar nog att det såg bättre ut än det var. Så många inspel, så få som gav avslut. Här finns det att slipa på, både när det gäller var bollarna ska läggas och hur löpvägarna ska se ut för centrala forwards.

# Dino Islamovic fick starta den här gången. Men han var iskall!

# Saman Ghoddos är alltid sevärd, trots att skottfoten den här kvällen var aningen felriktad.

Nu är det upplagt för en riktig tungviktsmatch kommande helg; regerande cupmästarna (ÖFK) mot regerande svenska mästarna (Malmö FF, slog IFK Göteborg med 1–0 i sin kvartsfinal).
Jag tror har fotbolls-Sverige ser fram mot det här mötet, ”snacklaget” ÖFK mot elefanten MFF från Skåne..
Det är också försäsongens i särklass två bästa lag.
Det ni!

Till sist; Jag vill också ta chansen att uttrycka min beundran för ÖFK:s spelare (och även de som gästar Jämtkrat arena) som i match efter match bjuder på den här grannlåten – under rådande omständigheter. Fotboll är ett komplicerat spel, att utföra det i kraftig kyla och med fötterna stundtals placerade i halvmeter djup snö vid sidan av planen, gör det än mer komplext. Jag lyfter på kepsen!

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Klart för kvartsfinal på hemmaplan
3 Mars 2018 klockan 22:55 av Agne Svärd
 

Sådärja! ÖFK:s tunga lagmaskin fortsätter att rulla över sina motståndare.
3–0 mot Kalmar FF säkrade både gruppseger och hemmaplansfördel i Svenska cupens kvartsfinalspel nästkommande helg.
Och dessutom; även om gaspedalen inte pressades i botten under matchens alla 90 minuter sände man här ytterligare en given signal till övriga Fotbolls-Sverige: På Jämtkraft arena måste man överprestera för att få någonting med sig. Även den här sommaren!
Kalmar FF var inte i närheten, långt därifrån.

Efter 3–0 mot Trelleborg och 2–0 i måndags nere i Åtvidaberg hade ÖFK peggat upp bollen inför gruppfinalen mot Kalmar FF. Oavgjort räckte för gruppseger, vinst skulle dessutom (förmodligen) ge hemmaplan i kvartsfinalen. Och efter 3–0 (nio poäng, 8–0 i målskillnad, överlägsen etta i gruppen) och gynnsamma resultat i lördagens övriga gruppspelsmatcher är det helt klart: ÖFK får spela på Jämtkraft arena kommande helg, oavsett vad som händer på söndagseftermiddagen.

Graham Potter valde att ställa en mycket anfallsglad startelva på benen den här gången; med Curtis Edwards och Dennis Widgren som ytterbackar på varsin kant var det upplagt för en tung hemmaoffensiv. Så blev det också. Det tog dock en halv halvlek innan man hittade den rätta rytmen, innan dess var ÖFK-spelet inte tillräckligt precist.
Men när det lossnade small det med besked, två gånger på några minuter:
# 26:e minuten: Brwa Nouri sätter 1–0 på straff sedan Jamie Hopcutt blivit nedsparkad.
# 29:e minuten: Saman Ghoddos hittar en fri yta mitt i Kalmars straffområde och trycker in 2–0.
Båda målen var i regi Ken Sema. Hopcutt hittades med en crossboll över Kalmars backlinje, Ghoddos serverades med en klassisk snett-inåt-bakåt-boll.

I det här skedet av matchen var Kalmar helt ute ur bilden. Lagkaptenen Brwa Nouri styrde och ställde från mittplanen, skickligt understödd av Curtis Edwards och Tesfaldet Tekies passningssäkra fötter. Och där framme kilade Sema och Ghoddos ut och in som de ville i Kalmars backlinje.
Det liknade ett ÖFK i högsäsong när man körde över sina motståndare, inte en tidig lördag i mars när det är tio grader kallt.

Nåväl, Kalmar lyckades efter paus täta till de värsta hålen på mitten samtidigt som ÖFK inte orkade behålla varken den rätta skärpan eller det höga bolltempot. Det jämnade ut spelet något, dock utan att Kalmar hade någon som helst möjlighet att skaka hemmalaget.
Det var fortfarande ÖFK som hade chanserna.
Det skulle också ge ett tredje mål, Dino Islamovic hade varit på banan i åtta minuter när han fastställde slutresultatet 3–0 framspelad av Dennis Widgren.

Här är några noteringar från lördagseftermiddagen;

# ÖFK:s försvarsspel var i det närmaste kassaskåpssäkert. Tillsammans är Sotirios Papagiannopoulos och Tom Pettersson ytterst svårforcerade både på marken och i luften.

# Jag tror att trion Nouri, Edwards och Tekie kommer att få många minuter tillsammans på mittfältet. Den här gången bjöd de på massor av finesser som fullständigt kollrade bort deras bevakare. Särskilt elegant blir det när Saman Ghoddos faller ned från anfallslinjen och förstärker på mittplanen. Små marginaler många gånger men ack så njutbart. Och effektivt!

# Ken Sema dominerade stort före paus, mindre i den andra ronden.

# Dino Islamovic ersatte Hosam Aiesh när drygt 20 minuter återstod. Det bytet kunde ha gjorts betydligt tidigare, Aiesh hade inte sin bästa dag.

# Dennis Widgren var drypsäker ute till vänster i första halvlek men tappade sitt passningsspel efter paus. Därför var det så skönt att det var just han som öppnade vägen för Islamovics 3–0-mål! Den assisten behövde Dennis självförtroende.

# Andreas Andersson har vaktat buren två matcher i följd. Han har väl sällan eller aldrig haft lugnare dagar på jobbet. Inte heller så kalla, brrrrr!

Till sist; Kvartsfinalerna, som spelas lördag och söndag nästa helg, lottas på söndagskvällen. Ni kan följa lottningen i Fotbollskanalen (www.fotbollskanalen.se) med start klockan 19.30.
 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Europa m.m.
27 Februari 2018 klockan 18:33 av Hasse Thor
 

Efter ett längre uppehåll under den här devisen kommer några synpunkter på ditt och datt. Efter att på plats bland alla media-honoratiores fått bevittna ÖFK:s på många sätt osannolika sextondelsfinal mot Arsenal FC i Euro League och det minst lika osannolika slutresultatet i bortamötet på Emirates Stadium framför skärmen finns en del reflexioner.

Efter första halvtimmen på Jämtkraft Arena och den överkörning som ÖFK fick utstå med ett bländande passningstempo från motståndet skrev jag i en inledande fras efteråt “hit men inte längre”. Men vad händer i London, 0-2 och sett till möjligheter hade ÖFK mycket väl kunnat peta in ytterligare en boll och därmed fått all psykologi på sin sida. Man skall tydligen ALDRIG räkna bort Graham Potters manskap i nåt sammanhang.

Att ÖFK:s framgångar gripit tag i folk långt utanför “republiken” är också lite speciellt, har en del släkt i den södra landsdelen som inte missat en match och min 94-åriga mor på hemmaplan har hängt med på hela europaresan. Hennes speciell