IFK: 49. Edvin Olsson ? 3. Robin Wikberg, 14. Peter Tegnhed, 2. Malte Fredin, 21. Erik Gustavsson ? 8. Isac Häggman (9. Glayne Wago 71), 5. Hamed Mumand, 15. Sixten Sköldqvist (4. Sebastian Lundbäck 60), 20. Jacob Norrman (17. Kevin Henryson 71) ? 7. Per Olofsson (26. Nicolas Vannier 85), 10. Axel Bodén (3. Rasmus Essebrink 85)
Ersättare: 1. Adam Åsenlund, 23. Shervin Afsari

Mål: 1-0 självmål (32), 2-0 Isac Häggman (34), 3-0 Glayne Wago (81)

Domare: Ludvig Marklund Palmberg Publik: 169

Då var vi igång igen och precis som ifjol började IFK Östersund utomordentligt bra, 3-0 och aldrig någonsin riktigt hotade. Visserligen anade jag oroskorpen när Per Olofsson i 25:e minuten brände, eller hellre, räddade Ahmed Roshdi en straff. För några sekunder oroade jag mej att det skulle bli en sån där match när inget gick hem men så plötsligt, inom loppet av två minuter, hamnade bollen inte mindre än två gånger i nätet bakom den nyss så hyllade hjälten i Älgarnas mål. 1-0 var väl lite snöpligt då en bortaförsvarare styrde in lädret förbi burväktaren men 2-0 var ett klockrent och beslutsamt skott från Isac Häggman.

Därefter var det inget snack. IFK var först på alla bollar och spelade tryggt och säkert. Åtta minuter in i den andra halvleken slarvade Erik Gustavsson som siste man men farande som en projektil hann Peter Tegnhed emellan och styrde undan en ytterst farlig situation och fick därefter en välförtjänt och förlåtande kram av den som nyss varit lite väl tafatt. Edvin Olsson hade inte så mycket att göra men fick i slutet ändå visa sej på styva linan då han räddade målet med en strålande parad. Då hade dock inhoppande Glayne Wago redan punkterat matchen med en riktig fullträff i krysset på Älgarnas mål.

Nu ska man ju aldrig ta ut något i förskott och det är ju så otroligt mycket kvar av denna säsong, men visst lämnade jag Jämtkraft arena i blötsnö och lite blåst med ett leende på mina läppar och full av tillförsikt.