Kiarash Livani som är ÖFK:s huvudtränare talar ofta om hur viktigt det är att vara modig i sitt agerande på plan. Både som individ och som lag. Personligen tycker jag det är en tilltalande tanke. Jag delar den ide’n.

Däremot finns det en osynlig gräns mellan mod och det som kallas dumdristighet, alternativt övermod. Det är när modet har passerat förnuftets gräns som konsekvenserna kan bli ödesdigra. Bristande förnuft definierar jag här som att erfarenhet inte ger lärdom. Något som också är viktigt att känna till i sammanhanget är att vetenskapliga rön menar att den mänskliga konsekvensanalysen är fullt utvecklad först i 27-årsåldern. Ledare som uppmuntrar till mod bör ha detta i åtanke.

För att kunna vara modig med förnuft krävs i grunden trygghet för varje individ/spelare. Som spelare skall du kunna få denna trygghetskänsla förmedlad av lagledning och medspelare. Ett sådant sätt att skapa trygghet är paradoxalt nog att ha en uttalad anda av att tillåta misstag. Det är också viktigt att gjorda misstag, i så fall, blir en lärdom efter att de skett. Det vill säga att inte alls upprepa samma gjorda misstag. Enklaste lösningen är att göra annorlunda nästa gång. Einstein sa en gång att definitionen på idioti är att göra samma sak en gång till och förvänta sig ett annat resultat.

Bara kunskapen om att få göra misstag brukar skapa färre misstag, eftersom rädslan att göra fel inte längre finns där. Det är det psykologiskt paradoxala. Att få göra fel gör även att du vågar och vågar du , så händer det saker framåt. Ju mer som händer av positiv karaktär ju starkare självförtroende får du som individ/spelare. Nebiyou Perry är i år (2025) ett väldigt tydligt exempel på den utvecklingen jämfört med fjolåret.

Det krävs dock mer än den psykologiska upplevelsen av trygghet för att nå framgång i det långa loppet. Stöttas inte modet med ett spelsystem där misstag skyddas av medspelarnas aktioner riskerar den psykologiska känslan av trygghet att successivt erodera.

Här kommer utövande av mod och vetskapen om den mänskliga hjärnans förmåga till konsekvensanalys in i bilden. Det i kombination med medspelarnas förmåga att täcka upp vid misstag, bör påverka ledarnas spelinstruktioner till individuella spelare beroende på vilka spelpositioner de troligtvis kommer att uppträda i under matchen.

En logisk konsekvens av detta ör följande: Ju närmare egen mållinje och ju mindre möjlighet till uppbackning vid misstag från medspelare, ju försiktigare bör spelare agera. Om tidigare misstag dessutom skett, att upprepa samma misstag är dumdristighet eller idioti som Einstein sa. Det är då inte längre mod.